MXp

Nils Bolander VISION i MISSION

M'Xp låter nedan biskop Nils Bolander få ge sin VISION i MISSION i form av första kapitlet ur boken Uppriktigt sagt från 1942.

INTRODUKTION:
Nils Bolander föddes 1902 och var biskop i Lund, dog 1959. Redan ett år efter att han vigts till biskop i Lunds stift dog han, men innan dess hade han hunnit mer än de flesta. De många diktsamlingarna är en av hans bestående gåvor till eftervärlden. Till 100-årsfirandet av Nils Bolanders födelse 2002 gav Libris ut Ändå måste jag gå, en samling med det bästa ur alla böckerna.

Ett ofta citerat Nils Bolander-uttryck:
"Kristendomen är ett örnevangelium som tyvärr har omformats till en en tam och pratsam korp…"

Dikten 'Fackelmänniskor' är en annan känd dikt av Nils Bolander:

Facklor skulle vi vara, tända av Herrens hand,
facklor i fest och vardag.

Facklor flammar högt, lyser hett,
brinner snabbt, ropar långt:

Klar eld är livet, bländande gnistor,
som dör när de födas, obändiga lågor,
som aldrig låter sig stängas inne.

Facklor skulle vi vara, vägvisare i stormen.

Nordan söker blåsa ut, men kan inte.
Höstregnet försöker släcka, men orkar inte.
Grenljuset prålar i tunga kandelabrar.
Fyrverkeriet speglar kokett
sin gnistprakt i mörka vatten.

Facklan glömmer sig själv för budskapet.

Gud behöver en vintergata
av fackelmänniskor
i de slocknande eldarnas natt.

Nils Bolander skriver om kristen gemenskap och enhet i inledningen av boken UPPRIKTIGT SAGT från 1942, där första kapitlet har rubriken "Som en svensk sommaräng - Om kristen gemenskap" Detta kapitel är ett alldeles utmärkt inlägg som aktuell VISION i MISSION fastän texten är över sextio år gammal.

Huvudpersonen är komminister Ström som förbereder sig inför ett föredrag vid ett stormöte under temat "Kristen samling".

Här några exempel från texten om Nils Bolanders sätt att uttrycka sig om den svenska kristenheten:

***

Om vi kristna levde helt och fullt i Kristus, så vore vi också ett.
Kristus är inte tillräckligt stor för oss. Det är hela sjukan. Därför är det så klent ställt med de kristnas enhet många gånger. Först när Kristus blir riktigt stor fört en människa, blir hon själv riktigt liten.

***

Det finns faktiskt kristna som inte har någon lust att samarbeta med kristna bröder ur andra samfund. De tillhör brudförsamlingen och är rädda för att egenarten ska gå förlorad. Skräp till egenart, säger jag, och skräp till brudförsamling, som inte skulle tåla vid att möta andra kristna tänkesätt och synpunkter än den egna lilla klickens. Den förtjänar ingenting bättre än att går förlorad.
När Kristus kommer in i ett människoliv på bleklagt allvar, då gör den människan inte längre ett sådant paradnummer av sin samfundsmässiga egenart. Då vet hon bara av en egenart - syndens.

***

Precis som det är med en svensk sommaräng, utropade pastor Svensson. En svensk sommaräng, när den är som vackrast och mest generös - det är klöver, daggkåpor, blåklockor, prästkragar, brudbröd, midsommarblomster - alla regnbågens färger i buketten, blommor olika varann som natt och dag.
Men trots denna mångfald, som slår emot en, måste man utbrista: Vilken enhetlighet! Vilken harmoni! Vilket samspel! Samma mörka mylla när blommorna. Samma luft andas de i. Samma sol värmer och livar dem.
En sådan enhet skulle de kristnas vara.

***

Gud har råd att slösa med samfund och organisationer, en generös arbetsgivare som har användning för en rik arbetsfördelning, en mästerspelman som vill utnyttja många pipor i den stora himlaorgeln - både principal, borduna, oboe och vox angelica.
Likriktning, topphuggning kan det aldrig någonsin bli fråga om i den kristna enhetssträvandena.

***

Kräftsåret i kristenheten är inte alls mångfalden i och för sig, utan den köttsligt motiverade mångfalden på grundval av - vad ska jag säga - maktsjuka, organisationsraseri, personliga prestigekrav. Med allt otäckstyg den har i släptåg. Kristna tisslare och tasslare, bakdantare, skvallerbyttor, grinmånsar, viktigpettrar, elaka tungors obalanserade utfall, grundlösa anklagelser och fula misstankar.

***

Nej, de kristnas enhet måste vara en gemenskap som syns och hörs och känns ute i vardagslivet i gemensam syndabekännelse, gemensam aktivitet och gemensamt arbete.

=======================================================

Kapitel 1 ur boken UPPRIKTIGT SAGT "Som en svensk sommaräng"

=======================================================

- Vi kristna, vi måste hänga ihop - eller också får vi hänga var för sig.
Det var folkskollärare Bergström som formulerade denna lyckade vändning.

Komminister Ström satt tillsammans med några representanter för olika kristna samfund inom församlingen och förberedde ett gemensamt stormöte, som skulle hållas om några dagar under parollen "Kristen samling". Ström hade fått i uppdrag att hålla huvudanförandet. Han skulle tala över ämnet "Kristen gemenskap".

Nu var det meningen att han skulle få en del uppslag till sitt föredrag.
- Just det ja, jag hade verkligen tänkt säga någonting ditåt i inledningen… När det brinner i takstolarna, tvistar man inte om stilen på inredningen. I dessa storm- och brandtider, när kyrkan är på god väg att bli katakombernas kyrka här och var i Europa, har vi kristna mindre än någonsin förr tid och råd att etablera familjegräl.

- Alldeles min mening! Insköt frälsningsofficeren Lindberg.
Jag kommer ihåg vad en av de våra sa' på riksungdomsstämman i Stockholm 1939: Låt oss inte försvaga oss själva och vårt arbete, sa' han, med onödiga och meningslösa samfundsstrider. Må vi inte heller kivas om vem som är störst… Vår styrka ska skall ligga i vår enighet.

- Det var på kornet, fortsatte Ström.
Ordet om att den ensamme är stark är nog bara en snarfager och heroisk lögn, är jag rädd för. Det finns en ensamhet som är ett stålbad för själen, den som har blivit kallad "Guds mottagningsrum", den inre samlingen, den stilla stunden inför Guds ansikte. Det är oumbärliga laddnings- och krafthämtningsstunder i en människas liv. Men annars är ensamheten, isoleringen, en svaghet, neurastenikerns helgedom, där han dyrkar sig själv.
Min utgångspunkt skall bli Mästarens ord ur hans översteprästerliga förbön: "Jag beder att de alla må vara ett".
Ingenstans klappar Jesu förbarmande hjärta som i det böneropet. Det är väl, om något, hans älsklingstema och hans älsklingstanke. För den enhetstanken levde och dog han. Kristne i alla länder, förenen eder!

Baptistpastor Svensson nickade instämmande.
- Det bådar gott, det där, sade han. Man ska allt vara en bra konstig kristen, om man inte känner förpliktelsen i den bönen.
Huvudfrågan blir väl bara sen hur denna de kristnas gemenskap ska kunna skapas.
- Naturligtvis. Det kan ju rakt inte vara fråga om gemenskap hur som helst och till varje pris.
Den viktiga frågan besvarar jag för min del med två ord: I Kristus.
Vägen till kristen enhet är vägen till den levande Kristus själv. Hur är
Det vi läser i Johannes' första brev i det där klassiska gemenskapskapitlet? "… vi hava vår gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus". Och strax dessförinnan heter det: "Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och uppenbarades för oss." Detta är allt kristet gemenskapslivs rot.
Om vi kristna levde helt och fullt i Kristus, så vore vi också ett.
Kristus är inte tillräckligt stor för oss. Det är hela sjukan. Därför är det så klent ställt med de kristnas enhet många gånger. Först när Kristus blir riktigt stor fört en människa, blir hon själv riktigt liten.

- Ja, tänk, avbröt K.F.U.M.-sekreteraren Tunberg, det finns faktiskt kristna som inte har någon lust att samarbeta med kristna bröder ur andra samfund. De tillhör brudförsamlingen och är rädda för att egenarten ska gå förlorad. Skräp till egenart, säger jag, och skräp till brudförsamling, som inte skulle tåla vid att möta andra kristna tänkesätt och synpunkter än den egna lilla klickens. Den förtjänar ingenting bättre än att går förlorad.
När Kristus kommer in i ett människoliv på bleklagt allvar, då gör den människan inte längre ett sådant paradnummer av sin samfundsmässiga egenart. Då vet hon bara av en egenart - syndens.

- Jag skulle vilja säga en sak till, kommenterade en ung kontorist.
När Kristus blir så stor, som han verkligen är, faller alla människomurar. Nationella murar, rasmurar, sociala murar, bördsmurar, politiska murar, ekonomiska murar och vad de heter allt, våra evinnerliga stängsel och gärdsgårdar.
Det har vi ju också Skriftens klara ord på. "Här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna. Alla ären I ett i Kristus Jesus." Och när Kristus får bli stor, byggs broar.
Vi trivs visst annars bäst med att gå och lurpassa på varann - inte sant?
Johansson har burit sig illa åt, den kanaljen. Han har förolämpat mig. Johansson får allt komma och be om ursäkt, han. Det är det minsta man kan begära. Jag rör inte en fena för den saken…
Nej, när Kristus blir stor för oss, då tar din och min kärlek första steget. Utan några prestigebekymmer. Kärleken börjar brobyggartjänst.
Ström byggde vidare i sina föredragsplaner.

- Sen tänkte jag gå in på frågan om hur denna kristna enhet är beskaffad. På den svarar jag: Den är en väsensenhet, en andens enhet genom fridens band.
Det lär finnas kristna fribytare som i tid och otid fabla om att alla kristna borde förenas i något slags konturlös standardreligion, en vag allmänkristendom, som tillgodoser alla olika sorters önskemål. Här är det rakt inte fråga om likformighet. Här är det fråga om enhet i mångfalden.
Polyfon ska samklangen i den kristna enheten vara - inte unison.

- Precis som det är med en svensk sommaräng, utropade pastor Svensson. En svensk sommaräng, när den är som vackrast och mest generös - det är klöver, daggkåpor, blåklockor, prästkragar, brudbröd, midsommarblomster - alla regnbågens färger i buketten, blommor olika varann som natt och dag.
Men trots denna mångfald, som slår emot en, måste man utbrista: Vilken enhetlighet! Vilken harmoni! Vilket samspel! Samma mörka mylla när blommorna. Samma luft andas de i. Samma sol värmer och livar dem.
Eller - jag kommer att tänka på en annan bild. Snöflingan, sammansatt av tusen sinom tusen olikformade kristaller. Det är enhet i ordets djupaste mening.
En sådan enhet skulle de kristnas vara.
Mångfalden av kristna kynnen och bekännelser ska rotfästas i den gudomliga kärlekens jordmån till en jublande endräkt. Samme Gud anropa vi, samma onda makt bekämpa vi, samma ljusa himmel försöka vi bli värdiga.
Är det kanske inte så, att just de olika kristna organisationerna skänker hemkänsla åt olika slags människotyper. Den ena människan trivs bäst här, den andra där.
Den ena är stilla och förtegen, den andra mer eldig och känslosam.
Den ena finner själens ro i fasta, värdiga former, den andra vill ha det mera fritt och otvunget och familjärt i sitt gudstjänstliv.
Den ena är uppfostrad i kyrkokristendom, den andra har vuxit upp i frikyrkomiljö. Det finns uppfostringskristna av bägge slagen. Själv är jag baptist i tredje led vad den saken anbelangar.
Gud har råd att slösa med samfund och organisationer, en generös arbetsgivare som har användning för en rik arbetsfördelning, en mästerspelman som vill utnyttja många pipor i den stora himlaorgeln - både principal, borduna, oboe och vox angelica.

- Svensson har det rätta greppet på saken - såvitt jag förstår, instämde Ström. Likriktning, topphuggning kan det aldrig någonsin bli fråga om i den kristna enhetssträvandena.
Sådana tendenser komma en osökt att tänka på den där amerikanske uppfinnaren, som hade konstruerat en sådan snillrik rakapparat. Man behövde bara sticka in sin lurviga haka i den, så blev skäggstubben hastigt och elegant avhyvlad. Någon invände: Ja men, alla hakor är ju inte lika stora. Nej, sa' uppfinnaren, men de blir det!…
Nej, vi har mer än nog med likriktning på andra områden än religionens.
Fast ändå måste man klart säga ifrån, att bara de gränslinjer, som är centralt religiöst motiverade, är berättigade.

Kräftsåret i kristenheten är inte alls mångfalden i och för sig, utan den köttsligt motiverade mångfalden på grundval av - vad ska jag säga - maktsjuka, organisationsraseri, personliga prestigekrav. Med allt otäckstyg den har i släptåg. Kristna tisslare och tasslare, bakdantare, skvallerbyttor, grinmånsar, viktigpettrar, elaka tungors obalanserade utfall, grundlösa anklagelser och fula misstankar.

- Nu är det i alla fall en fråga kvar att besvara för Ström i hans föredrag, anmärkte pastor Lind från Missionsförbundet. Hur ska denna heliga enhet komma till synes?
Också på den punkten ger Mästaren klart besked i sin  bön: "Jag beder att de alla må vara ett… för att världen ska tro att du har sänt mig." Där har vi det! De kristnas enhet ska vara själavinnande, erövrande, smittosam. Människorna ska kunna säga om oss kristna på alla kanter: Se, hur de älska varandra! Och själva bli kristna.
Vår enhet får inte stanna vid att bara bli en ytlig och högröstad kongressgemenskap.
Ingenting är egentligen lättare än att vara erkännsam och hjärtlig på ett alliansmöte - för att efteråt halka tillbaka i skyttegravarna igen och fortsätta ställningskriget.
Nej, de kristnas enhet måste vara en gemenskap som syns och hörs och känns ute i vardagslivet i gemensam syndabekännelse, gemensam aktivitet och gemensamt arbete.
---

- Här har jag fått stoff till en hel föredragsserie, fastslog komminister Ström. Tack, tack ska ni ha allesammans!
Nog har vi fått smaka på andens enhet genom fridens band den här stilla beredelsestunden - inte sant!

Måtte Gud välsigna vår sammankomst om lördag…
Låt oss, innan vi skiljs åt, gemensamt och högt läsa den bön som vår Mästare själv har lärt oss.
"Fader vår, som är i himmelen, helgat vare ditt namn, tillkomme ditt rike…"

==============================================

Nils Bolander UPPRIKTIGT SAGT Stockholm 1942 Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Första kapitlet "Som en svensk sommaräng - Om kristen gemenskap"

/DSr