MXp

Serbisk ortodoxa kyrkan (8)

Den Serbisk ortodoxa kyrkan i Sverige står under episkopal ledning av Biskopen av Storbritannien & Skandinavien med svenskt säte i Enskede; St. Sava Church, Bagerstavagen i Enskede.

Se: >> Biskopsdömet Skandinavien och UK

Nationella ortodoxa kyrkor
Den ryska ortodoxa kyrkan är den största. Andra nationella ortodoxa kyrkor är den grekisk-ortodoxa, serbisk-ortodoxa, rumänsk-ortodoxa, bulgarisk-ortodoxa och flera andra.
Sammanlagt finns ett trettiotal ortodoxa kyrkor med cirka 150 miljoner troende. Trots olikheter utgör de en samlad enhet gentemot andra kyrkor.

Se: >> kyrkorna i Sverige & världen

Vad skiljer den ortodoxa tron från den protestantiska och den katolska?
Vem är den högsta patriark i Ortodoxa kyrkan?
Varför har de ortodoxa prästerna långt skägg?

Läs mera >> om den serbisk ortodoxa kyrkan

Den ortodoxa tron

Protestantiska, katolska och ortodoxa kyrkorna har en gemensam lärogrund i den heliga Skrift. (Bibelns Gamla Testamente och Nya Testamente.) Under historiens gång har emellertid olika tolkningar av Bibelns och kyrkohistoriens innehåll uppkommit. Fram till år 1054 var de Östliga kyrkorna och den Romersk katolska kyrkan en enhet i trosuppfattningar. Gudstjänstbruk och andra saker som t ex regler för det dagliga kristna livet var olika i väst och öst. Under mycket lång tid betydde dock inte detta så mycket att de därför betraktade sig som skilda kyrkor utan hade nattvardsgemenskap med varandra. Men från år 1054 skilde sig den Romerska kyrkan från sina kristna bröder och systrar i öst. Skiljepunkterna var i stort följande.
· Västkyrkan införde ett tillägg i den gemensamma trosbekännelsen, och Sonen¸ den s k Filioquie-läran som förändrade läran om den Helige andes utgående från Fadern, vilket är den ursprungliga kyrkans lära.
· Västkyrkan lärde att själen efter döden straffades, skulle renas från synder, som inte var förlåtna här. Detta var läran om s.k. skärselden, som ogillades av den östliga kyrkan.
· Västkyrkan ansåg att påven, biskopen av Rom hade överhöghet över alla kristna i hela världen. Detta kunde inte östliga kyrkor acceptera. I öst hävdade man att biskoparna var jämbördiga kollegor och ingen annan kunde bestämma över någon annan biskop.
· Därtill fanns olikheter i vissa kyrkobruk som hade teologisk innebörd. - i stort består dessa skillnader än i dag.
· Politiska och kulturella skiljeaktigheter medverkade till schismen. Östkyrkorna som anser sig för ortodoxa, d.v.s. rättrogna i lära och gudstjänstordningar menar att västkyrkan har med sina annorlunda, mot fornkyrkan stridande teori och praxis, skilt sig från den sanna Kyrkan.
· Protestanterna har tillkommit som protest (1500-taleet) mot Roms kyrka på flera punkter som liknar den tidigare schismen mellan Roms kyrka och de ortodoxa. Protestanterna skiljer sig i övrigt på flera punkter från de ortodoxa kyrkorna. T ex vördandet av helgon och ikoner synen på livet bortom graven; synen på prästämbetet, på bikt och kyrkans läroauktoritet m fl.

Mere Christianity Today

As editors of "a journal of mere Christianity," we are often asked what we mean by "mere Christianity." We got this phrase, of course, from C. S. Lewis, who picked it up from the Anglican divine Richard Baxter (d. 1691). Another way of saying "mere Christianity" is "what has been believed everywhere, always, and by all," to use the words of St. Vincent of Lerins (d. 445).

We have always maintained, as did Lewis, that this is not a lowest-common-denominator approach. It is not a political construct, listing everything everyone believes and choosing just those still agreed upon. Mere Christianity is not in flux from one generation to the next or from place to place, the denominator changing every time a doctrine is questioned and therefore insisting upon it considered "divisive."
There are clear dividing lines that separate mere Christians from those who have lost their "salt" by having either unwittingly traveled or actively paved the road to apostasy.

The Christian's Lord

It is imperative that these lines be marked and noted and that they be upheld on peril of our souls and defended unto death should it come to that. These are some of the features of "mere Christianity":

o The mere Christian acknowledges that "Jesus is Lord," and means that Jesus of Nazareth, the Son of man of the four canonical gospels, and no one else, is Kyrios-his Lord and his God.

o In saying Jesus is "Lord," the mere Christian means that "all authority in heaven and on earth has been given" to Jesus Christ. By saying "all" he means all.

o The mere Christian confesses Jesus as both Lord and Christ because God the Father raised him from the dead-yes, the body was raised-after his suffering and death on the cross for our sins, in fulfillment of the Scriptures.

o The mere Christian knows God as "Father" and calls him so, because this is what Christ our Lord has taught us; it is also the utterance given to him by the Holy Spirit, to cry out "Abba, Father."

o The mere Christian believes that Christ has charged all who call him Lord to make disciples of all nations, first, by baptizing them and, second, by teaching them to observe all that he has commanded.

o The mere Christian knows that, as the sovereign and divine Lord to whom all obedience is due, Jesus Christ provided for the transmission of his commandments, which are to be obeyed.

o All that our Lord has commanded-the moral and spiritual requirements of the Christian life of discipleship-are thus given to us in the apostolic deposit of the Scriptures and may be discerned in the lives of the martyrs, confessors, saints, and fathers of the church.

o The mere Christian realizes that he has received the faith from the faithful witness of the apostles and saints of the Church. While free to innovate, following Christ, who makes all things new, he is not autonomous and free to change the faith. The faith is not determined by us; it is received and passed on as delivered.

There are many more things that can be said about mere Christianity, and this should not be read as an exhaustive definition. But at the very least, we can assert that any church or any Christian claiming the name of Christ can neither be ashamed of nor deny these claims about Jesus Christ and remain Christian. Nor can he be derelict in openly and publicly proclaiming these truths regardless of the cost. Those who refuse to speak, proclaim, and defend these truths are not faithful.

The Christian's Framework

We would find among many Christians general, indeed enthusiastic, agreement with everything I have just said. But there are other aspects of mere Christianity to which many of those people would vigorously dissent. These are sometimes doctrinal but more often moral and liturgical. Some have suggested that if we are to remain fully ecumenical, we must be willing to bracket any particular teaching or practice that certain Christians at a particular time and place might disagree on.

The mere Christian cannot do this. For example, many Christians seem either confused or culpably ignorant about abortion. Some will argue that this is a question about which sincere Christians may disagree. We believe that their desire to disagree hardly means that abortion is not a matter of mere Christianity. The sanctity of human life in the womb has been upheld by Christians from the earliest times.

The sinfulness of extra-marital sexual activity is another example. Here again some Christians propose an expansion of the moral teaching simply because so many Christians no longer live by it. Again we must say that their desire to disagree hardly means that chastity is not a matter of mere Christianity.

The biggest example, of course, is the innovation of Christian egalitarianism, including the redefinition of the family and the ordination of women. We have written a great deal on this subject and I will not go into more details here, but in this innovation we see many people who favor mere Christianity insisting that it does not include male headship, despite the hitherto universal belief in it.

The Christian's Vision

There are other false beliefs and doctrines that cloud over the moral and doctrinal landscape of the Christian mind. Average Christians in the West today find it difficult to discern many of these. We all struggle under various forms of unseen cultural accommodations that compromise our Christian integrity and obscure our sight.

For example, to what extent have we really escaped "the corruption that is in the world because of passion" (2 Peter 1:4)? The toxins of a consumerist culture have spread far and wide in our churches. None of us is perfect, and we all see through a glass darkly. Even doctrines that we formally confess might become clear to us only after years of Christian living and worship, such that we would say we didn't really understand them until that later moment of enlightenment.

This is all the more reason to hold tightly to mere Christianity as that which has been understood by everyone before us, even when our modern peers disagree. It is a reason to take the most expansive definition possible of mere Christianity, even when some points seem unenlightened or unprogressive. For only by walking by the sight of those gone before us can we escape the myopia of both modern, liberal Christianity and the secular consumerist culture in which we all live.
Mere Christianity is what has been believed by every Christian in every place at all times, and what we are sure will be seen to be mere Christianity when the fads and enthusiasms of the moment have finally run their course. On that day, we shall no longer see through a glass darkly, but face to face. Those who think themselves free to change, to relax, or to reinterpret the faith handed on to us by the Lord and his apostles will have some explaining to do.

-James M. Kushiner
for the editors Touchstone Magazine, July/August, 2001

Se och >> Läs artikeln i Touchstone Magazine

---

Jim Kushiner, executive director, is happy to have this "Mere Christianity Today" editorial appear in our website, according to their given permission for publishing in M'Xp.

And from Sweden's Christianity and Mission Xp we greet and thank the Author and Touchstone's board and staff.

/DS

THE THREE GREAT...

The Protestant, Catholic and Ortodox churches are the three great divisions in Christianity.

Kenneth Tanner - one of the staff - in the Touchstone Magazine in Chicago tells us in contact with Mission Xp:

- We're just a group of concerned traditionalist Christians from various churches who make common cause around Holy Scripture and the Ancient Creeds as we confront together the Spirit of this Age.

- We are not a church or local fellowship group. Our board, staff, and subscribers hail from all three great divisions of Christendom, as our mission statement says, and we are the only English language magazine (of which I am aware) that regularly publishes Roman Catholic, Eastern Orthodox, and Protestant Christians in one place.

The Mission STATEMENT says:

Touchstone is a Christian journal, conservative in doctrine and eclectic in content, with editors and readers from each of the three great divisions of Christendom - Protestant, Catholic, and Orthodox. The mission of the journal and its publisher, the Fellowship of St. James, is to provide a place where Christians of various backgrounds can speak with one another on the basis of shared belief in the fundamental doctrines of the faith as revealed in Holy Scripture and summarized in the ancient creeds of the Church.

The Swedish Christianity [Christendom] has about 50-60 churches and denominations with different traditions and backgrounds in Sweden and from abroad together with the immigrant churches.

This Touchstone Magazine in Chicago has something to say also all the churches in Sweden in their way of intercommunicating and in their respect to one another - with this their arena of the three great divisions, in the Magazine Touchstone.

Have a look >> Touchstone Magazine

Daily Reflections... Exclusively published to the Touchstone website each week, these Daily Reflections are brief commentaries on the lectionary readings contained in the St James Daily Devotional. The reflections are penned by Patrick Henry Reardon, editor of the Daily Devotional Guide and a senior editor of Touchstone.

Read their >> Daily Reflection of Today

The mission of the journal and its publisher, the Fellowship of St. James, is to provide a place where Christians of various backgrounds can speak with one another on the basis of shared belief in the fundamental doctrines of the faith as revealed in Holy Scripture and summarized in the ancient creeds of the Church.

Another special Reading is Mere Comments - that is Touchstone´s editors on news and event of the day.

/Dag Selander

Rödhaken & Törnekronan

Selma Lagerlöf berättar i sin legend "Fågel rödbröst" hur rödhaken fick sin färg.

När Kristus hängde törnbekrönt på korset drog fågeln ut en tagg ur den korsfästes panna.

Med taggen följde en droppe blod som fastnade på fågelns bröst.

En aprilnatt sneddade jag över universitetssjukhusets parkering. Jag hade sett vårt tredje barn födas… Det är nästan tre år sedan nu, men jag minns att bilen stod ensam i ett hörn av parkeringen, jag minns att den första blågrå gryningen var på väg och att det var alldeles tyst. Jag stannade vid bilen. För ett ögonblick tycktes staden hålla andan. Så ljöd några kristallklara toner ur ett träd. Det var en rödhake, hans sirliga toner väckte en annan fågel, och ytterligare en, inom en halv minut hade alla aprilmorgonens fåglar börjat sjunga; koltrast, rödvingetrast, bofink och grönfink, en kör av sköna ljud … ett orgelbrus i en kyrka.

Jag stod och höll mig i bilen. Jag visste ju att de sjöng för den nyfödda pojken därinne i det höga huset.

Skall man lära sig att känna igen en enda fågel på dess sång så rekommenderar jag rödhaken. Lättast är det just nu, de närmaste veckorna, innan så många andra fåglar börjat ta ton.

Och det är något med rödhaken som talar till våra mest romantiska sidor. Till exempel vill vi gärna tro att den sjunger så vackert för att locka till sig en hona. Det är fel. När rödhaken brister ut i sin mest briljanta sång, när han sjunger som starkast och som mest virtuost, är det för att han är ursinnig. Sången är ett sätt att bevaka reviret, och när han tvingas duellera med en inkräktare tar han i ända nerifrån knäna.

Så här års, innan träden lövas, är det dessutom lätt att få syn på den. Sången leder lätt blicken till den lilla oansenligt gråa fågeln med det roströda bröstet.
-----

Texten ovan är saxad ur "En sång för en nyfödd" i Corren 19 april 2003 av Johan Sievers.

VAD PREDIKAR Rödhaken om Guds rike?

Rödhaken sjunger ut att Den svenska kristenhetens många kyrkor var för sig får och kan vara försångare. Och väcka de andra att sjunga kristallklart. Med sirliga tonslingor av toner som trillar som pärlor ur en påse likt orgelbrus.

För det andra är denna Den svenska kristenhetens rödhakesång färgad av Törekronans blod minnande om den seger som vunnits. När hon sjunger som starkast är det för att erinra om gränsen mellan Guds rike och mörkrets område; när det så är dags att duellera tar hon i ända nerifrån knäna.

Det är en del av Den svenska kristenheten - dess Rödhakesjäl. Med Himmelsk Lovprisning för Nåden. Och med Törnekronans blodröda Segersång för gränsen. Mellan Guds rikes Ljus och Fiendelandets mörker.

Må Påsken 2005 också få innebära en ny himmelsk ton från Rödhakens budskap…  

/DSr

DE SJU FÖRSAMLINGARNA

I den underbara berättelsen i Lukasevangeliets 24 kapitel om hur Jesus visar sig för de två Emmausvandrarna ser jag en beskrivning av sju olika attityder som finns bland våra församlingar idag.

* "Men deras ögon var slutna så att de inte kände igen honom" (vers 16)
De flesta västerländska församlingar har ingen aning om att den uppståndne Kristus är närmare varje kyrkobesökare än den människa som sitter bredvid dem. Varför? Jo, de förväntar sig inte att den uppståndne Kristus skall vara i kyrkan om söndagarna.

* "Då stannade de" (vers 17)
Många församlingar står stilla. De har stannat upp i minnen från hur det en gång var och förstår inte att Kristus lever och kallar dem ut i tjänst för
att gå ut med uppståndelsens budskap.

* "De såg bedrövade ut" (vers 17)
Att se bedrövad ut är ett tecken på besvikelse. Det kan vara besvikelse över pastorn, de äldste, eller någon eller något annat. När besvikelsen kommer in, går förväntningarna ut och inga visioner finns längre kvar, bara bedrövade ansikten.

* "Men vi hade hoppats" (vers 21)
Det här är en bättre attityd, eftersom besvikelsen talas ut och Gud kan
förvandla den när människorna ser att Kristus är nära och att han vill ta
all besvikelse och byta ut den mot en ny glädje.

* "Han förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna" (vers 27)
Detta är en underbar situation för församlingen. Församlingen lyssnar inte
till vad pastorn säger, utan till Kristus själv som förklarar allt vi behöver förstå om honom.

* "De bad honom ivrigt: "Stanna kvar hos oss!"  (vers 29)
Resultatet av att lyssna till vad Kristus har att säga, behöver vara en
personlig inbjudan till den uppståndne Herren att inte bara komma in i
kyrkans liv, utan också in i mitt hjärta och i ditt.

* "De bröt genast upp" (vers 33)
Det var redan mörkt och att springa tillbaka till Jerusalem skulle betyda
att springa uppför. Ändå måste de göra det, eftersom de älskade bröderna och ville trösta dem.

Denna text är verkligen ytterligare ett brev till alla våra kyrkor och församlingar idag. Den uppståndne Kristus inbjuder oss till gemenskap med sig själv. Han visar sig själv för oss genom tron. Han förklarar allt som Skrifterna säger om honom. Han kommer in i våra hjärtan när han blir inbjuden. Han bryter brödet med oss och får oss genast att ivrigt gå uppför, också i mörkret, för att styrka våra bröder och systrar i Kristus som förföljs därför att de har förstått att Jesus Kristus lever idag.

Må vår uppståndne Herre få bli till evig välsignelse även för Dig och få
fylla Dig med glädje denna påsktid!  
(Psalm 21)

+  +  +  +  +  +  +

Påskbetraktelsen ovan är hämtad ur Veckorapport 11-2005 och skriven av ordförande för Martyrkyrkans Vänner - MKV - som är Johan Candelin.

Postadress:
PB 182, FI-67101 Karleby, Finland
Fax  +358-6-831 6495

Läs mera >> Martyrkyrkans Vänner

THE MYSTERY OF ISRAEL AND THE CHURCH

by Art Katz

Chapter 8 - Israel And The Church

This cosmic drama is the setting for the Church of the Last Days.  The Powers of darkness will not regard as a serious threat a local church that does not see this cosmic setting.  They are the masters of deception, having a faculty for recognizing the authentic.  They tremble and fear wherever they see apostolic authenticity in God's people.  Wherever they see a congregation of the casual, and a conglomerate of individual entities going about their own business and their own self-will, whose government is not upon His shoulder, who do not take His Word seriously, who do not see themselves as participants in the eschatological future and are just wanting to 'get by' in a mere succession of services, these same Powers yawn and are unmoved.
Israel is God's designated test for the Church, to reveal its authenticity and the degree of the truth of its sanctification.  Historically, many great saints have failed that test. Luther, the giant of the Reformation, most grievously collapsed at this test. He spent some time with three prominent Rabbis thinking naively that he would persuade them about the truths of the Reformation, and that they would recognize in the Reformation Church the revelation of the messianic faith of the God of Israel, but those Rabbis refused to be persuaded. Jews were no more impressed with Reformed Protestantism than they were with Catholicism. Jewish refutation of Luther's biblical arguments for Jesus as the Messiah, according to the fulfillment of Scripture, were, to Luther, of such a horrendous kind that they bordered on blasphemy. And, by that, Luther saw that the very presence of a Jewish or a Judaistic-rejecting body in Reformed Europe constituted a threat to the early Reformation itself.  He then lapsed into a vitriolic opposition in which he produced a book called, The Lies of the Jews, which fueled, in part, the Nazi German persecution of Jews four centuries later! The Jew has ever and always been the severest test for the Church.  They have always been a goad and thorn in its side because there is something about Jews in their mocking, skeptical attitude that is so galling and intimidating, especially to a self-congratulating, triumphalistic Church.

Moving the Jew to Jealousy

Where Paul says that "...salvation has come to the Gentiles, to make them [Israel] jealous" (Rom. 11:11), we need to know, as the Church, that there is something that will be required of us because of Israel's fall.  From God's side, a principal purpose for our salvation is to move Jews to jealousy, and if we are not occupied with His purpose for our salvation, then we are not apostolic; we cannot say that we are authentically under His Lordship.  We can have our services, our outreaches, our programs and we can bless the people, and the Lord permits us, but we should not, by that, automatically assume that we will have any part with Him in the things that pertain to His eternal purposes.
If the predominantly Gentile Church only knew that God has brought them into something exclusively reserved at first for Israel, they would have a very different attitude about what it means to be a believer.  It would give the Church a certain kind of chastening and humility to see that the graciousness of God has now been made available to the Gentiles also.  There is, however, a reason for that:
I say then, they did not stumble so as to fall, did they? May it never be! But by their transgression salvation has come to the Gentiles, to make them jealous (Rom. 11:11).
There is a strategy to God's bringing the Gentiles in.  We Jews were broken off from our own root because of our rebellion and disobedience, and you as Gentiles were grafted in, not just to enjoy services, but to come to such a place of faith that you would exhibit what should have been our blessedness.  You are in covenant relationship with our God and are grafted into His root, and therefore the sap of God should be coursing through you and exhibiting its fruits and blessings.  This should be something so observable in Gentiles that it would alert unbelieving Jews to an awareness of their own God, in such a way as to move them to jealousy.
The first and foremost thing that distinguishes true church from any other religious body is not its preoccupation with the needs and benefits of its congregations, but its preoccupation with God's benefits.  Making a demonstration to the Principalities and Powers of the air of the manifold wisdom of God is not for our benefit, but for His.  The single defect at the heart of the Church today that threatens it from being the Church in the apostolic sense is that it has not taken to itself as foremost, God's purposes and God's satisfaction.  The Church is still centered in itself: "Our blessing.  Our benefit.  What accrues to us by believing.  We are saved from tribulation.  We are going to heaven.  Was the service good?  How did you like the preaching?  What did you get out of it?"  Everything is predicated on us, our likes, and our satisfactions.  We have brought into the Church the egocentrisms that occupied us in the world, and which now have another face: religious or spiritual, but equally egocentric.  Can you see that even unconsciously and inadvertently we are deeply self-centered, and that the very air that we breathe, the self-centered wisdom of the world, has permeated even the Church?  Every question, in the last analysis, is seemingly predicated on what benefit we receive.  We need something to break the power of that inescapable and intrinsic orbit, and God, for that reason, has given us a mandate and a call for something beyond ourselves, namely, that a primary purpose for our being and salvation, from God's perspective, is that, as Gentiles, we might "move Israel to jealousy." 
As we have said, the key to Israel is the Gentile Church.  And the key to the Church is this dynamic of obligation that it would never have chosen for itself, yet that obligation is calculated to save the Church from its inveterate religious self-centeredness and spiritual egocentricity that has been the ruin of its apostolic character.  In other words, were it not for that obligation, we would be inextricably and unavoidably self-centered. 
Even the consciousness of this requirement is presently absent from the Church's consideration.  What kind of demonstration can the Church make that will provoke Jews, who have been the historical enemies of the gospel, to the jealousy of the thing that they have despised and resisted till now?  Do we have to become more charismatic or pentecostal?  What does 'true church' mean?  What must Jews see?  What will do it?  The remarkable thing is that Paul lets that statement stand: ...salvation has come to the Gentiles, to make them jealous (Rom.11:11).   He gives no explanation as to what he means, or how it is to be performed.  But this much we do know, the Church that can move Israel to jealousy is the same Church that can defeat the Powers of the air.  Whatever is required for the one, serves also for the other.  We know that there are two mysteries to be fulfilled.  One is the mystery of Israel and the other is the eternal purpose of God, through the Church, of manifesting the manifold wisdom of God to the Principalities and Powers of the air (Eph. 3:10).  These are two mysteries that are waiting to be fulfilled for which purpose God has "created all things."  Ought that not to concern us?

Back to Beginnings

These things that we are groping for and touching cannot be obtained by only meeting on Sunday mornings with an occasional mid-week Bible study.  It is clear that requirements of this kind demand a totality toward God and with those to whom we are joined.  Sunday church is a convenience, but what I am suggesting is profoundly inconvenient.  This is the going from house to house once again, breaking bread daily.  This is working through issues, tensions, difficulties and misunderstandings, and it is amazing how easily they pop up and how quickly they can bring to nothing a relationship that has been years in the making.  It requires and compels us to a daily vigilance and dependency upon God.
We cannot, from our own humanity, produce the unmistakable sincerity and authenticity that is required of us.  We cannot stamp it out on the production line.  We do not get it by going to a three-month discipleship school.  It is, rather, a labor of love, of sacrifice and of suffering under the hand of God, and one will only get it in a prolonged period of time in a fellowship that is itself a place of suffering.  Church is a suffering before it is a glory.  The suffering we speak of is not from an attack that comes from without, but that which comes from within, in the misunderstandings, confusions and accusations.  It is an astonishment the way people can sometimes be pressed because of the intensity of issues that arise!  How could they say such things to you?  Often there can be no explaining and no arbitrating; rather it is just something that needs to be borne.  We have to bear each other up in our different places of maturity, self-control and understanding.
Wherever church endeavors to be true, wherever it seeks for the intensity of true relationships, face-to-face living, speaking the truth in love, correcting, reproving and exhorting one another, then there is, of necessity, likely going to be much misunderstanding amongst ourselves.  We are going to have to face tensions.  Tensions can so deepen that you think, "This is it.  This fellowship is finished.  There is no way that there could be understanding and reconciliation here."  We find ourselves utterly cast upon God and His mercy.  A warp comes when the Powers of darkness find opportunity to insinuate themselves in our own subjective awkwardness and inability.  It is difficult to hear one another objectively.  We meant one thing, but it was heard in another way.  To untangle that, and to come finally to an understanding and an agreement requires a tolerance and a patience beyond one's capability.  The time it takes, the anguish of it all, is a suffering.  But we will not be able to move Israel to jealousy until we have broken through and beyond our own natural ability to be patient and into the divine patience that is of God.
It is easier to send monthly contribution to Jewish evangelism organizations and let them do the work of evangelism, than for the Church in every locality to take up this mandate and obligation to the Jews of its own area.  This is also God's criterion of success as church; it is not whether we are pleased with the services or what we enjoy, but that whatever has been established and created is able to touch resistant Jews as well, at the same time, manifest the manifold wisdom of God to the Principalities and Powers of the air.  That is why Paul cried, "Who is sufficient for these things?"  We need to know our inadequacy and insufficiency, and it ought to compel us to God.  It forces us to the issue of the love of God, which is no abstraction, but which grows out of the gratitude for His faithfulness, especially when we have cast ourselves upon Him again and again in crisis situations that we could never have met on the basis of our own ability or wisdom.  If it were not for the issue of the Jew, we would never have had the urgency to come into this mode of being.  We, as the Church, would have satisfied ourselves with something much less than that which would have glorified God, because the Church that can move Jews to jealousy is the Church that will be unto Him a glory.  We would not have known that glory if we had not had this mandate of requirement toward the Jew.

For Your Sake

There is not one fellowship in a thousand that has so much as considered the fact that the criterion of its success is not what it enjoys, but its ability to move the Jews of their locality to jealousy.  That criterion is hardly ever considered because we instinctively know that it is an ultimate requirement.  Jews are the enemies of the gospel.  It is not just that they resist the gospel or are indifferent to it, they actively oppose it.  Yet Paul says that they are the enemies of the gospel, and then he tacks on, "for your sake" (Rom. 11:28a).  Can you understand why this page has been ripped out of the Bible in modern times?  It is as if the Church and its teachers have passed over and omitted it because it is radical in its requirement, and both Jew and Gentile have suffered immeasurably for that omission.
What does Paul mean, "for your sake"?  Do we need enemies, particularly enemies like that?  We are not talking about a bunch of harmless amateurs.  Jews are a characteristically powerful people; they are brilliant; they are intellectual; they are authoritative.  Have you ever had a confrontation with a Rabbi, or a Jewish intellectual or radical?  As a former missionary to the Jews, and having been one myself for a long time, there is no more formidable 'enemy of the gospel' than the Jewish people.  For the most part, we have never faced them nose-to-nose.  We have never allowed ourselves to venture into a situation where we would have a door slammed in our face.  We have never experienced bristling Jewish anger and indignation.  We have never been cut to shreds by the cruelest words that insulted and offended human ingenuity can express!  They can make you to feel like a fool, "How dare you present this message to us; we who have been on the receiving end of two thousand years of 'Christian' persecution culminating in the Holocaust!  Are you going to tell us that we need your Christ?"  You do not know what confrontation is until you meet such a people head-on.  All of a sudden you feel like a weak little nothing; your gospel seems now so utterly vain, futile and foolish; you just want to shrivel up and blow away!
Our God is not taken by surprise by these factors, for He knows them well.  In fact, He has overseen the factors that would make the Jew, especially in the Last Days, the most conspicuous and powerful opposition to Jesus Christ.  That is why Paul says,
For I am not ashamed of the gospel, [Foolish though it is, intellectually speaking] for it is the power of God for salvation to everyone who believes, [and here Paul comes again] to the Jew first, and also to the Greek (Rom. 1:16).
If only we could try the gospel out on the Greeks first, and if it is successful there, then we will try it on the Jew, because they are the toughest!  But no, in the wisdom of God, it is, "To the Jew first."  We are not to begin where it is easiest, but where it is hardest. "Go into all the world, but begin at Jerusalem where I was crucified and where the prophets were stoned to death.  Then you can go on to Samaria and all these other places, but begin with the Jew first (Acts 1:8 paraphrased)"
We signal something to the Principalities and Powers of the air when we do not take this mandate seriously.  They look down and say, "You guys do not take the Lord seriously.  You have not obeyed His word of command to go into all the world and to preach this gospel to every creature, beginning in Jerusalem and to the Jew first.  We regard you, therefore, as lightly as you regard Him.  You have not acknowledged the Lordship of His Word.  You have not acknowledged the divine priority that He has given the Church towards Israel.  You have done your own thing, and have nicely circumvented the most difficult requirement of all.  You are cowards, afraid, and have no confidence in your own spirituality.  You have taken the easy way.  You have allowed the Jews to have their own existence, because their synagogues are to be found in the same communities with your churches, which is the statement that you accord to the synagogue a comparable validity of an equal kind with Christianity as being tenable, authoritative and valid."
To authenticate Judaism by honoring and respecting the synagogue and having dialogues with them, as if they constitute an equally redemptive faith, would have made Paul grieve.  How could he have done that and still begin Romans chapter 9 by saying,
For I could wish that I myself were accursed, separated from Christ for the sake of my brethren, my kinsmen according to the flesh (v. 3).
If a Christ-less Judaism were valid, why then would he have wished himself accursed?
If there is anything that makes the Church conscious of its inadequacy, it is confronting the Jew.  The Jew is symbolic of the world, and the world at its most prestigious and powerful.  Jews have won more Nobel prizes, more distinctions and awards in the fields of medicine, literature, culture and science, out of all proportion to their smaller number in population than any other people.  They are a gifted people, but they employ their gifts, independent of God rather than for God, in the spirit of the world, and that makes them powerfully intimidating.
When God says, "To the Jew first," He knows what He is talking about.  When you touch Jewish life you are touching a whole world system, a whole humanism and a whole elaborate, moral, ethical, religious and secular system that is opposed to God in every point and particular.  Although it is a false light, Judaism would be worth subscribing to from a humanistic viewpoint; it has the most formidable endowments of wisdom and reason.  But when God and His Christ are factored in as Living Reality, it makes that very same body of humanism inhumane in defrauding Israel and the nations of both reality and eternity.

The Fulness of the Gentiles

For I do not want you, brethren, to be uninformed of this mystery, lest you be wise in your own estimation, that a partial hardening has happened to Israel, until... (Rom. 11:25a).
Put a circle around the word until.  There is a condition, and here is the point.  It is a condition that only the Church can meet.  The issue of Israel becomes the issue of the Church.
...until the fulness of the Gentiles has come in (Rom. 11:25b).
When God says 'fulness,' He means the completion of all that He has intended.  There is a fulness for which God waits, the "calling out of a people for His name, from among every nation" (Acts 15:14).  This has always been the mission mandate of the Church.  But according to Paul's letter to the Romans, the greatest incentive that God gives the Church to go into all the world and proclaim the gospel is that,
...the Deliverer will come from Zion (Rom. 11:26a).
When that mission is completed, something will happen independent of Israel's own spiritual condition.  The Deliverer is released in the moment that the fulness of the Gentiles has come in.  Israel is delivered, and the Deliverer takes His throne on the holy hill of Zion and rules over the nations.  The world is in a hapless condition until the Lord Himself comes.  Only thereafter can there be a new heaven and a new earth wherein dwells righteousness.
It is clear that this view opposes the 'pre-tribulation' rapture mentality, a mentality that sees the Church as being removed before the tribulation.  It is a widely accepted doctrine, but to challenge it is to be looked upon as challenging some sacrosanct foundational doctrine of the faith.  It is as if you are introducing heresy, when it is not a doctrine of the historic faith at all.  Nothing, in our opinion, has more disarmed the Church of the necessity for preparation, discipleship, maturity and of being the Church that can stand in the Last Days and overcome tribulation, than the misguided confidence that it will not have to face it!
It is because of this 'pre-tribulation' rapture expectation that the Church, for the most part, is presently operating now toward Israel from the place of guilt, namely, that the Church is removed while the Jews remain to face the music.  Anything that issues from the Church that has an ulterior motive, that relieves our conscience, where we operate out of guilt rather than from a priestly place, is not a an effectual place of ministry.  Only priestly ministry is valid.  The heart of priestly ministry is that the priest derives no advantage or benefit for himself in his priestly ministration.  However, if you are operating out of guilt and a bad conscience, then you are alleviating something for yourself by being condescending to Jews. 
If we, as the Church, elevate and exalt ourselves as something separate, independent or superior to the Jew, then, by that one thing, we are no longer the Church.  The Church loses its character when it loses its essential humility.  The Church needs to be reminded that we were grafted into their root and that we are made, by the gospel, partakers with them.  The Church is not some phenomenon independent of Israel; it is the graciousness of God to allow Gentiles to come into their promise, into their hope and into their expectation, which they themselves have lost by default and no longer know.  Part of our task is to remind Israel, not only verbally, but by being a demonstration of what it means to have been invited into the privileges of their 'commonwealth' (Eph. 2:12).
Moving the Jew to jealousy is a truer measure by which we should be assessing our spiritual condition.  The very nature of the present Church is to be satisfied in itself.  It gauges itself by itself or by others, and is happy with the measure of things that God gives, which defeats the very purpose for them being given.  God calls us to ultimacy and to a purpose beyond ourselves that cannot be measured by ourselves, but only by our ability to move Jews to jealousy by the corporate word that we speak and incorporate as 'life together.'15  It can only happen with a people who have come to one mind, one heart, one understanding and one speaking.  This is not an invitation to become automatons processed off the assembly line and who come in some monotonous submission to speak the same thing.  It means a people, richly individualistic, formidable in themselves, alive to having the possibility of their own opinions and views but now brought by the divine process of God, which necessitates suffering through trial, to being in a complete agreement with God.  And when He requires it, we can then speak a word that alone is creative and life-giving, because it is a word given in agreement with God. 
Unless we are in preparation now toward that end, we need not think that it can be summoned from us when the drama of the Last Days shall come upon us suddenly.  Will we have an incentive for this quality of integration, unity of life and agreement, and the depths of it?  By what means shall we attain that end?  One of the principal ways that a work of that depth has the greatest potential is in community, the daily life with the saints, who have taken up, consciously and willingly, their apostolic task!

VARFÖR KOMMER INTE TONÅRINGAR PÅ SÖNDAGAR?
 av BRIAN MANN

Efter flera års ungdomsarbete har jag märkt någonting. (Kanske du har märkt det också.) När jag går i kyrkan på söndagarna, ser jag inga tonåringar där. Jag ser familjer med barnvagnar och gamla människor. Jag tittar på lekande barn och fikar med studerande från universitetet. Men jag ser sällan tonåringar. Jag har märkt samma fenomen i stora och små församlingar - över Nordamerika och i Europa. Även församlingar med dynamiskt ungdomsarbete verkar ha samma problem - nästan inga tonåringar på söndagsgudstjänsten. Vad är det för fel? Varför kommer de inte? Och bryr vi oss?

 
Som ungdomsledare i vår lokala församling, ägnar min hustru och jag mycket av vår tid till tonåringars behov. Vi försöker vara bra på att lyssna, vara relevanta lärare och goda vänner till dem. Vi lägger tid till att organisera tonårsgruppen som vi hoppas tjänar deras specifika behov. Och vi får se spännande tillväxt i deras liv. Ibland är det frestande att tro att endast vi har redskapen för att nå den här generationen. Och det är frestande för församlingen att lämna ungdomsarbetet helt till oss. Vi är trots allt ungdomsledarna. Så länge det finns plats för tonåringarna att umgås på helgen då slutar församlingens ansvar… eller?

 
Mike Yaconelli, en veteran-ungdomspastor i Kalifornien och grundaren av Youth Specialites.com skriver:
"Ungdomsgrupper är bra. Men det finns något bättre. Det heter kyrkan. Inte ungdomsförsamlingen eller "nutids"-församlingen. Bara normala, långtråkiga, vanliga, vardagliga församlingen. Där är platsen där människor som inte känner varandra får lära känna varandra. Där är platsen där vi åldras tillsammans. Och det visar sig att åldras tillsammans är bästa sättet för att riktig tillväxt ska ske i tonåringars liv. Att åldras tillsammans är bästa sättet att lära av varandra vad lärjungskap betyder i vardagslivet."

 
Så varför kommer så få tonåringar till församlingen på söndagar? Tror de att musiken är för gammalmodig? Tror de att gudstjänsten är seg och tråkig? Givetvis. Men ledan är oftast inte en tillräckligt stark anledning att inte komma. För många tonåringar känns det helt enkelt som att de hör hemma där. Känslan av gemenskap är jätteviktig för den unga generationen. Medan föregående generationer föredrog att vara individualister, är tonåringar idag mycket mer grupp-orienterade. Och i en värld där de känner sig mer och mer isolerade, söker de efter en plats där de kan uppleva gemenskap.

 
I 1 Kor. 12:27, säger Paulus att "ni utgör alla tillsammans Kristi kropp, och var och en av er är en särskild och nödvändigt del av den."

Och hur ser Kristi kropp ut? Människor som går genom alla livets skeden tillsammans - tonårstiden, äktenskapet, föräldraskapet, ålderdomen, och till slut döden. Och hela tiden lär vi oss hur vi får bli liksom Kristus - tillsammans. Det är inte bara någon idyllisk vision. Det är Bibelns definition av församlingen - inklusive tonåringar.

 
Behovet att nå denna generation är helt avgörande.

Församlingen formligen tynar bort utan tonåringarna. Men acceptera inte den konventionella uppfattningen att bara ungdomsledare kan nå tonåringar !!!

Det är helt enkelt inte sant.

• Tonåringarna behöver församlingen - och församlingen behöver tonåringarna!
• Ta initiativ att bekanta dig med några av dem och engagera dig i deras liv. Låt dem veta att de tillhör din församling. (Denna generationen värdesätter relationer - så låt dig inte avskräckas.)
• Lyssna på dem och skratta med dem.
• När de kommer, låt dem ha ett inflytande i era gudstjänster. (Kanske kommer du att bli angenämt förvånad.)
• Och först och främst, dela livet med dem vecka för vecka - och kanske du får se Kristi kropp börja växa och frodas.
  

Bild: BRIAN MANN

Läs mera om >> Brian & Andrea Mann i Sverige

Artikeln hämtad från OM:s tidning OMEGA Nr 1/2005

The Chosen People: Chosen for What? (2/2)
Examining the Jewish Predicament in an Increasingly Hostile World
by A.Katz and C. Cohen

Part 2

Our Rejection of God
If Scripture authenticates itself in the heart of every reader who loves and respects truth, must not our history as Jews reveal the tragic story of so cataclysmic a forfeiture as the rejection of God?
How far will this yet continuing rejection pursue us as misfortune, as the baleful reports of grisly tragedies in Israel, and rising anti-Semitism among the nations, now suggest? Losing our covenant consciousness as a people has not relieved us of its responsibilities, or its stated penalties. Moses included us, as with all previous generations of Jews, at Mt. Sinai:
Now not with you alone am I making this covenant and this oath [i.e., its blessings in obedience and its curses in failure], but both with those who stand here with us today in the presence of the Lord our God and with those who are not here with us today… (Deuteronomy 29:14-15).

According to Scripture, God yet waits for a future recognition from us that will come in the Last Days when we will rightly view our calamities in this covenantal context:
So it shall be when all of these things have come upon you, the blessing and the curse which I have set before you, and you call them to mind in all nations where the Lord your God has banished you, and you return to the Lord your God and obey Him with all your heart and soul according to all that I command you today, you and your sons, then the Lord your God will restore you from captivity, and have compassion upon you, and…will circumcise your heart and the heart of your descendants, to love the Lord your God with all your heart, and with all your soul, in order that you may live (Deuteronomy 30:1-3a, 6).

God's rejection of us can be remedied only by our return to Him.
It is apparent, considering our present condition, that this "circumcision" of our hearts is yet future. What is not apparent to us, and far removed from our secular consciousness, is the recognition of this word as actually being God's word. It shows that our disasters issue from a rejection of God, remedied only by our return to Him in genuine repentance! To this, virtually all the prophets testify:
For I will be like a lion to Ephraim, and like a young lion to the house of Judah. I, even I, will tear to pieces and go away, I will carry away, and there will be none to deliver. I will go and return to My place, until they acknowledge their guilt and seek My face; in their affliction they will earnestly seek Me (Hosea 5:14-15).

In the light of our predicament, are we now willing to look at that single most riveting Messianic prophecy, which gives every appearance of being rabbinically excluded, for obvious reasons, from all synagogue Haftorah readings: Isaiah 52:13-53:1-12? Should we not read it as if our life depended upon it?

Here are the words of the Prophet Isaiah:
Behold, My servant will prosper, he will be high and lifted up, and greatly exalted. Just as many were astonished at you, so his appearance was marred more than any man, and his form more than the sons of men. Thus he will sprinkle many nations, kings will shut their mouths on account of him; for what had not been told them they will see, and what they had not heard they will understand.
Who has believed our message? And to whom has the arm of the Lord been revealed? For he grew up before him like a tender shoot, and like a root out of parched ground; he has no stately form or majesty that we should look upon him, nor appearance that we should be attracted to him. He was despised and forsaken of men, a man of sorrows, and acquainted with grief; and like one from whom men hide their face, he was despised, and we did not esteem him.
Surely our griefs he himself bore, and our sorrows he carried; yet we ourselves esteemed him stricken, smitten of God, and afflicted. But he was pierced through for our transgressions, he was crushed for our iniquities; the chastening for our well-being fell upon him, and by his scourging we are healed. All of us like sheep have gone astray, each of us has turned to his own way; but the Lord has caused the iniquity of us all to fall on him.

He was oppressed and he was afflicted, yet he did not open his mouth; like a lamb that is led to slaughter, and like a sheep that is silent before its shearers, so he did not open his mouth. By oppression and judgment he was taken away, and as for his generation, who considered that he was cut off out of the land of the living, for the transgression of my people to whom the stroke was due? His grave was assigned with wicked men, yet he was with a rich man in his death, because he had done no violence, nor was there any deceit in his mouth.
But the Lord was pleased to crush him, putting him to grief; if he would render himself as a guilt offering, he will see his offspring, he will prolong his days, and the good pleasure of the Lord will prosper in his hand. As a result of the anguish of his soul, he will see it and be satisfied; by his knowledge the Righteous One, My Servant, will justify the many, as he will bear their iniquities. Therefore, I will allot him a portion with the great, and he will divide the booty with the strong; because he poured out Himself to death, and was numbered with the transgressors; yet He himself bore the sin of many, and interceded for the transgressors (Isaiah 52:13 - 53:12).

Of whom does this speak?
Jewish authorities have insisted that it describes the redemptive suffering of the Jewish nation itself. Certainly it is suggestive of much of our historical experience, and perhaps more ominously, that which is yet to come. But who is the "he" who is despised and forsaken of men, and the "we" who have hid our faces from him? Who is the "he" who bore "our" griefs, who was pierced through for "our" transgressions, crushed for "our" iniquities? Are we not the sheep who have gone astray, turning every one to our own way? Has not the Lord caused the iniquity of us all to fall on him?

Do consider that this prophecy was written seven centuries before the advent of the Galilean, Jesus of Nazareth, and even before the formation of the Roman Empire, whose distinctive execution through crucifixion this sufferer is evidently bearing (a look at Psalm 22 confirms this). Surely, in Isaiah 53, it could not be said of us Jews that we "…had done no violence, nor was there any deceit in his [our] mouth," since it was because of "the transgression of my people to whom the stroke was due" (v.8). Note the genius of the inspired Scriptures in that both the Prophets and the Psalms so plainly declare this event centuries before its time.

…when Thou shalt make his soul an offering for sin, he shall see his seed, he shall prolong his days, and the pleasure of the Lord shall prosper in his hand. He shall see of the travail of his soul, and shall be satisfied: by his knowledge shall My Righteous Servant justify many; for he shall bear their iniquities…because he hath poured out his soul unto death: and he was numbered with the transgressors; and he bare the sin of many, and made intercession for the transgressors (Isaiah 53.10b-12).
He "shall be satisfied" evidently signals this servant's life-after-death continuation! Indeed, everything hinges upon the resurrection of this Suffering Servant.
However unfamiliar this is to us, it is nevertheless, not "Christian," or gentile per se, but indisputably and Hebraically Biblical!

The logic of what we have been saying so far brings us now to a place considered 'out of bounds' for us as Jews.

Could our difficulty be, not the consideration of what we think to be an alien, novel and "goyish" New Testament, but our failure to perceive what had preceded it, what had actually been foretold in our own Hebrew Scriptures? Having failed in the first, a failure that yet prevails, must we not necessarily fail in the other? The unbroken continuum of the two Testaments is lost to us because we have not adequately embraced the first!
Are we not still refusing, now as then, even to consider the exhortation of the despised Galilean to his rejecting contemporaries to search the Jewish Scriptures, of which he himself said, "it is these that bear witness of me" (John 5:39)? He declared that if we had believed Moses, we would believe him, for Moses wrote of him (John 5:46). Could it be that our mounting tzuris (trouble) is again a consequence of that very same stubborn inconsideration?

How may we now be better able to consider the unfamiliar opening statement of the Gospel of John:
For the Law was given through Moses; grace and truth were realized through Jesus [the] Messiah (Christ in Greek, Y'Shua Ha Mashiach in Hebrew) (chap. 1:17).
Could it be that the Law's demands, requiring our complete observance, and by that very process, is intended to bring us before God in an acknowledged, broken dependency? This recognition would necessarily then precede the enablement given by the same God as a "gift" (grace) to those few who seriously seek righteousness with God through the Law, but necessarily fail to obtain it. Therefore the New Testament says,
He came to his own, and those who were his own did not receive him. But as many as received him, to them he gave the right [authority] to become children [sons] of God, even to those who believe in his name (John 1:11-12).

Paul, the Jewish apostle, brilliantly explicates the connection between the Law given through Moses and the grace that came through Jesus, in his Letter to the Romans,
…in order that the requirement of the Law [Torah] might be fulfilled in us, who do not walk according to the flesh [a rules-guided, human determination to fulfill divine commandments], but according to the Spirit…and those who are in the flesh cannot please God (Romans 8:4, 8).
For Paul, as for Jesus, the Law is holy and is not to be abrogated or annulled. Rather, Jesus says,
Do not think that I came to abolish the Law or the Prophets; I did not come to abolish but to fulfill (Matthew. 5:17).
Unhappily, much of historic Christianity has lost, rejected, or never understood, its continuity with its Hebrew roots. This, tragically, has served to discourage us as Jews from even considering the place of Jesus in our Jewish heritage.
What we would suggest now, though it flies in the face of our deepest Jewish prejudices, is that though the Church that historically bears his name has shamefully misrepresented him, the issue of this "messianic pretender" is, more than we are presently able to realize, the very issue of God. Life and death decided by one's own disposition toward him!

Never has so much hung, then, on the recognition of a single person!

The recognition of these truths, as well as their fulfillment to us, waits upon a bestowal of God's Spirit, Ruach, promised to us by the Prophets-the very medium of Divine revelation and empowerment for which our scholarly and rabbinical elites are an inadequate substitute! Therefore, Jesus mystified a sincerely inquiring Nicodemus, "a ruler of the Jews," when he said, Truly, truly, I say to you, unless one is born of water [the Word of God] and the Spirit, he cannot enter into the kingdom of God. That which is born of the flesh is flesh, but that which is born of the Spirit is spirit… You are Israel's teacher," said Jesus, "and do you not understand these things?" (John 3:5-6, 10).
Likewise, Jesus astonished the congregation at his own synagogue in Nazareth by reading the appointed text for that Shabbat from Isaiah 61:1,

The Spirit of the Lord is upon me, because He anointed me to preach the gospel [good news] to the poor. He has sent me to proclaim release to the captives, and recovery of sight to the blind, to set free those who are downtrodden, to proclaim the favorable year of the Lord (Luke 4:18-19).
And he, astonishingly concluded by saying, "Today this Scripture has been fulfilled in your hearing" (v.21). With this, he proclaimed the very inauguration and authorization of his messianic call!

Consider, if you will, that if it is true, as he himself consistently affirmed, that he was "sent of the Father," what must the consequence of his rejection be to a people who persist in rejecting him, as those to whom he was especially sent? What a slight to the Father whose voice, according to the record, came from heaven over the transfigured Messiah, "This is My beloved Son…hear ye him" (Matthew 17:5b). For what reason do we disclaim this account? Can this be a fulfillment of the inspired warning foretold us by Moses:
The Lord your God will raise up for you a prophet like me from among you, from your countrymen, you shall listen to him…and I will put My words in his mouth, and he shall speak to them all that I command him. And it shall come about that whosoever shall not listen to My words which he shall speak in My name, I Myself will require it of him (Deuteronomy 18:15,18b-19)?
What blessed provision have we also spurned in persisting in that same refusal to consider him who said, "I came that they might have life, and might have it more abundantly" (John 10:10b)

What true Pesach (Passover) can we have if he is, as John the Baptist proclaimed by the banks of the Jordan River, "Behold the [Paschal] Lamb of God who takes away the sin of the world!" (John 1:29b). Could John have been considering that:
…the life of the flesh is in the blood, and I have given it to you on the altar to make atonement for your souls; for it is the blood by reason of the life that makes atonement (Leviticus 17:11).
If there is no blood shed to atone for our sins, what valid Yom Kippur, required by the Law, remains to us after the destruction of the Temple, Priesthood, and Sacrifices?

This being so, can rabbinically determined "mitzvot," fasting, and a day's Yom Kippur synagogue attendance, be an acceptable substitute in the sight of God? Or are these merely expediencies, conceived by well-meaning men, upon the destruction of the Temple in 70 AD, which seemed to offer coherence and continuation for a now dispersed nation? In this, they also avoided the only other option, already chosen by tens of thousands of Jews, who understood the sacrificial death of Yeshua Ha Mashiach (Jesus the Christ) as God's once-and-for-all Yom Kippur. These same alternatives confront us today!

Jesus grieved, both as Messiah and Prophet, foreseeing the consequences that would befall us in our rejection of him. He foresaw prophetically not only the destruction of the Temple and the dispersal of the nation, but also the tragic events that would pursue us into the Diaspora.
And when he [Jesus] approached, he saw the city [Jerusalem] and wept over it, saying,

If you had known in this day, even you, the things which make for peace! But now they have been hidden from your eyes…and they will not leave in you one stone upon another, because you did not recognize the time of your visitation (Luke 19: 41-42, 44b).

This was the historical and critical point of disjuncture and departure from Biblical, Messianic Judaism.

Either the crucified Messiah was the once-and-for-all Atonement to which the Biblical sacrifices had pointed, and for which purpose he said he had come, or the Jewish nation is left with the cruel dilemma of the Mosaic requirement rendered inoperable by the destruction of the Temple and the dispersal of the priesthood. This continues as an unresolved issue to this day.

Surely, then, the Jesus who warned of our being liable for every idle word we speak would not lightly exclaim,
…for unless you believe that I AM He, you shall die in your sins [i.e., without necessary atonement] (John 8:24b).
Foreseeing the unspeakable anguish of such loss, as well as the prospect of terror of an endless torment, the divinely instructed apostle Paul proclaims,
The wages of sin is death [eternal and irremediable separation from God], but the free gift of God is eternal life in Yeshua Ha Mashiach Adonoi [Jesus the Christ, our Lord] (Romans 6:23).

Why, dear reader, if you have patiently borne with us thus far, should you not consider these things? What perceivable error do you find to justify rejecting them? However relativistic one's mindset, can God in His divine prerogative not insist upon a scandal of particularity centering in this One? What if that same One specifically fulfills the over 300 prophecies that speak of His birth, its time and location (Micah 5:2), and His suffering, rejection, death and resurrection (Isaiah 53), and His yet future and imminent return when, "…they will look upon me whom they have pierced" (Zechariah 12:10b)? And learn that "the wounds between Your hands" were "those with which I was wounded in the house of My friends" (Zechariah 13:6b)?

The New Testament confirms these prophetic themes when it declares,
…these [things] have been written that you may believe that Jesus is the Messiah, the Son of God; and that believing you may have life in His name (John: 20:31).
Yes, we know that "Judaism does not believe" that God has a Son. But with all due respect, may we ask, what is this Judaism? Is it some sacrosanct entity greater than God, or rather, a compendium of rabbinical opinion framed for two thousand years in conscious opposition to, and repudiation of, the messianic claims of Jesus? Let us be sure we do not invoke "Judaism" to sidestep our obligation as menschen (responsible individuals) to consider issues of truth for which we are eternally liable.
Are we so persuaded that our traditions' concept of God apprehends the full richness of biblical monotheism? What of a possible composite tri-unity, whose definition by men, must always be less than its ineffable glory? Might God not be One [Echad], even as we are, made in His image-body, soul and spirit-and yet be One?

Many of us who are formed in the Jewish tradition will have to consider the words of Him who was also the author of the renowned Sermon on the Mount: "Don't you know me…even after I have been among you such a long time? Anyone who has seen Me has seen the Father…and I and the Father are One" (John 14:9). He spoke repeatedly of having come from the Father, and that "He should depart out of this world to the Father…that He had come forth from God, and was going back to God" (John 13:1b, 3f). Ought this not to give one, as it has us, sufficient reason to re-examine one's conception of God?
Without question, if these things are true, it will turn one's world upside down. All our trusted categories, will necessarily be challenged. Except we be willing to bear that consequence, how shall our allegiance be ultimately tested in the foremost commandment to "love the Lord, our God, with all our heart, soul, mind and strength"?

Will you yourself not ask the God of Abraham, Isaac and Jacob about the crucial claims Jesus made for himself? Will you not choose to rise above that instinctive, historically-conditioned enmity to His name should they prove true? Scripture soberly informs us, "There is no other name under heaven that has been given among men, by which we must be saved" (Acts 4:12b). Will you not trust and test the Word of God by acting upon it?
For as the Scripture says,
Whosoever believeth on him shall not be ashamed. For there is no difference between the Jew and the Greek [Gentile]: for the same Lord over all is rich unto all that call upon him (Romans 10:11-12 AV).

Even the famous "doubting" Thomas, who said, "Unless I shall see in His hands the print of the nails, and put my finger into the place of His nails, and put my hand into His side, I will not believe" (John 20:25b), upon seeing the resurrected Christ, let out the astonished gasp, "My Lord and my God!" (v.28b)! Jesus, forsaking a once-and-for-all opportunity to squelch a preposterous and blasphemous exaggeration, acknowledged it as being perfectly appropriate to Himself, adding, "Blessed are they who have not seen, and yet have believed" (John 20:29b).

Someone wrote, "The climax of sin is that it crucified Jesus." Think on it. We, a people, who have but a scant consciousness of sin (what need for atonement then?) ought to ponder that God, knowing how sin disguises itself, became Himself our victim, in order to reveal, as nothing else could, the inexorable truth of our condition! Is it not significant and revealing that the best of Roman Law, coupled with the best of Jewish piety, put to a cruel death the long-awaited object of our faith? Tragically, not only were we too blind to recognize Him, but as a nation were sufficiently offended and threatened by Him, making His removal by death a necessity! As the Scripture says, "Like one from whom men hide their faces He was despised, and we esteemed Him not" (Isaiah 53:3).

What person or nation can be absolved from such sin as this? If this be so, what passage of time can in any way mitigate our personal and corporate guilt? Our defiant declaration, "His [Jesus'] blood be on us and on our children" (Matthew 27:25), has haunted us throughout our history more than we can know.
If He be the Son of God, "very God and very Man," as ancient creeds declare, we have committed an appalling sin. Not the sin of a failed moment's error, mind you, but rather the summation of all sin, chronic and ages old, and repeated again in a Judaism that, to this day, prefers the rulings of a rabbinical "elite," and of "ideas comfortably usable in modernity." Against this, ironically, stands the timeless Shema of Deuteronomy 6:4-6 that either defrocks Jesus as ultimate blasphemer, or shows Him to be the very One for whom, in the wisdom of God, the ancient creed was given! As our painful history testifies only too well, "Be assured your sins will find you out." (Numbers 32:23).

Have we been the "Cain" to this "Abel"-moved to murderous envy of a "Son" of the Father more virtuous than we, whose greater, altogether righteous sacrifice, accepted by the Father, leaves our own sacrifice unaccepted and unacceptable? (Genesis 4). Ours, the inept product of our own sweat and industry; His, the ultimate, acceptable blood-sacrifice, satisfying the Holiness of God, which cannot be placated for the terror of sin by anything mankind can humanly or religiously provide!
Have we, like Cain, become fugitives and vagabonds in the earth, hidden from the face of God, marked, but all too often not spared? The comparison is altogether too close to be comfortable! Ought we not be stricken with sorrow, seeing our likeness to that first murderer? May we not bear, ever so remotely, any resemblance to Cain's penalty! Better yet, "Whoever calls on the name of the Lord will be delivered [saved]" (Joel 2:32a).

But what does it say? The word is near you, in your mouth and in your heart, that is, the word of faith which we are preaching, that if you confess with your mouth Jesus as Lord, and believe in your heart that God raised Him from the dead, you shall be saved (Romans 10:8-10).
Thus, the Apostle Paul, Hebrew of the Hebrews, did not forsake his Jewishness. Nor do we, in proclaiming the good news of our Messiah,
For it is the power of God unto salvation to every one that believeth; to the Jew first, and also to the Greek (Romans 1:16b AV).

A Prayer:
Lord, grant mercy to me, the reader in this once-and-for-all moment. You know well how every power in the world, the flesh and the devil have conspired against You. Grant me, in this moment, a respite from all that has barred us, as Jews, from calling upon Your Name. Give me some measure of the same humility that You Yourself bore nakedly in that public shame on the Cross. Thank You for making this crisis of decision possible for me. In Yeshua's holy, and till now, untried name, I ask it. Save me. Amen.

--------------

The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail.

Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility to link up to Intercessors Network.

--------------

Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king's son to control his actions.
Psalms 72:1  Amplified version.

*******************************

PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4

Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

Intercessors.Network@Comhem.se

Phone + Fax:  +46 13 213630

***

The Chosen People: Chosen for What? (1/2)
Examining the Jewish Predicament in an Increasingly Hostile World
by A.Katz and C. Cohen

As Jews, one thing that makes us recoil is being called "chosen." It is something like the involuntary shudder that comes with the screech of chalk on a blackboard. After all, what has being chosen ever meant to us but trouble?
Better that the term had never been coined for all the good it has done us! Where does it come from anyway? Can't we be left alone to live like other people without the ominous overtones that have always dogged us? Chosen for what? Why give to those who instinctively don't like us yet further provocation and pretext for bitterness?

Perhaps you yourself, dear reader, are so reflecting even now. The litany of daily disasters with reports of suicide bombings and the increase of anti-Semitic episodes virtually everywhere in the world give us a heightened sense of dread. What will the end of all this be? Is this what it means to be a Jew? How long before we will be fearing for our children, or ourselves, that we will be singled out as Jews in the streets of America's cities and suburbs?
Already, Jewish leaders in England, France and Germany are exhorting their communities to learn another language, pack their bags and prepare to move again! Is the answer to be more assertive, more insistent on our rights as citizens, demanding that public officials guarantee our safety? Or is it to be found in supporting Jewish organizations monitoring the activity of hate groups, who have access to policy makers in government and influence in the media?

In former times of distress, our more religious kinsmen would sigh, "When Messiah comes…" How plaintive, if not pathetic, to make that an appeal now! That frail expectation saved no one in the Holocaust? how much less now? Can even the Chasidim, who daily gather up into plastic bags the body parts and grisly, severed members of nail-torn bomb victims, sustain such a hope? What real defense do we have when America's proudest commercial towers and, indeed, the very Pentagon itself are not exempt from attack? This vitriolic hatred, infecting even children, at first against "Zionists," and now Jews in every place, threatens us all.
Chosen indeed! If there is a God, where is He now?

From the vantage point of our historic and present Jewish life, the evidence of a living God does seem painfully sparse. If there is such a God, how are we to interpret or understand His apparent, palpable absence? Perhaps from a biblical perspective, one might even suggest that He has a controversy with us, or has withdrawn His Presence, in proportion to our own indifference and alienation from Him. This is a supposition which the Scriptures, of which we have characteristically little knowledge or interest, seem to suggest.
The very first chapter of the Book of Proverbs sends the chilling message that "because we refused the call of wisdom, she will even laugh at our calamity and mock when dread comes upon us like a storm;" and it will be too late because: "they hated knowledge, and did not choose the fear of the Lord…But he who listens to me [wisdom] shall live securely, and shall be at ease from the dread of evil" (v.20-33).

By and large, are we not Torah indifferent, preferring to bury ourselves in literature of entirely other kinds, as in the copious folds of a Sunday Times and the like-all of which uniformly espouse views antagonistic to faith? The very idea of divine authorship, that is, Scripture actually inspired by God, is contrary and offensive to our incredulous, secular minds. We instantly, matter-of-factly and self-evidently dismiss it out of hand-no discussion necessary.
Though the Hebrew prophets proclaimed "Thus saith the Lord," and Isaiah announced, in commencing his book, "The vision which he saw concerning Judah and Jerusalem," we are persuaded, together with our more liberal rabbis, that such are altogether stylistic devices and quaint rhetoric peculiar to the Bible as literature.

A remarkably candid statement about this unbelief to which we have come is found in a recent article by conservative rabbi and scholar, Alan J.Yuter, Etz Hayim?-Torah For Our Times: Conservative Judaism's Spiritual Response to Judaism's Canon (Midstream, May/June 2002). Etz Hayim is the recently published Torah commentary by a panel of the best scholars and rabbis of Conservative Judaism. Yuter describes Etz Hayim as:
The most ambitious non-Orthodox Jewish Bible Commentary ever written for synagogue use in the history of Jewry, but framed in a modern world view that appropriates ancient ideas that are comfortably usable in modernity (p.21).

In commending this new work, Yuter informs us,
As modernists who reject pre-modern dogma, Conservative Judaism assumes that the Torah's human language can, by definition, be no more than the work of human beings…creating stories that make religious statements. For Etz Hayim, the Torah is not history but pious, inspirational fiction…God as the hero of Scripture and as a mental and literary construct…God is no more than the power within us that makes for good, salvation, and redemption. There is thus a theological disconnect between the God of Hebrew Scripture, who "appears" as a real being in the Scriptural text, and the God idea of Etz Hayim's elite community (p.19 Emphasis and italics ours, here and throughout).

He goes on to say,
For… Conservative Judaism, holiness and sanctification are a mental mood and not the consequence of obeying the Divine command…Etz Hayim exhibits intellectual integrity, but without the religious faith that the classical tradition mandates…The Torah informs but does not command the autonomous moral conscience of the modern liberal Jew…Its religion is not the religion of the Talmud or Bible, but a modern world view that appropriates ancient ideas that are comfortably usable in modernity (p.20, 21).

Evidently, autonomous man, in his mood and disposition, considers himself to be the measure of all things. This asserts the God of Israel to be a figment of Man's imagination! It portrays the giants of our heritage as mere victims of delusion. What is staggering here is the "up-front" boldness, nay even a boasting, of these views. This is a proud, even arrogant, assertion of the primacy of man over God; of the superiority of an elite council of scholars whose intuited inspiration determines for us what is "comfortably usable" in modernity! As any even superficial assessment of Scripture will indicate-from the call of Abraham, the epochal suffering of Moses, to the Prophets and the Psalmists-not comfort, but obedience, if not sacrifice, has been the enduring motif of Biblical faith!

By making Man supreme, have we not laid ourselves open to assault on every side for the forfeiture of just that faith, inviting the very penalties of covenantal disobedience for which we were forewarned through Moses and the Prophets? How can we demand the protection of society from the anti-Semitic attacks that our own unbelief may have occasioned? Are we so thoroughly secularized as to be unable to see in our increasing calamities a divine cause? Can we not consider the fact that anti-Semitism pre-dates Christianity, and has haunted us in every place and time and nation as being perhaps the consequence of covenantal defection? Is it, in fact, the very evidence of that defection?

As Jews, the Chosen of God, the recipients of the tablets of the Law on Mt. Sinai, the descendants of the Patriarchs and heirs of the Prophets, should we not reasonably look first for an explanation for our distresses in a failed relationship with the God of our Fathers, before considering secular, social or political causes?
Are we aware of Moses' warnings in the book of Deuteronomy (31:29; 32:18 and following) in regard to covenantal failure? If we will not heed God's Word, must we not learn and be instructed, if it be true, through our bitter experience? As abiding as our distresses are, so evidently are the reality of God and the application of His word! What is this "modernity" to which all things must be submitted but the very golden calf of idolatry that has been our undoing from the very inception of our history as a people? Not only do we bow to it, but more so, are its creators and promulgators, corrupting others even as we ourselves are corrupted. Is this not perversely contradicting our call to be a "kingdom of priests" (Exodus 19:6) and a "light to the nations" (Isaiah 42:6)?

Every analysis and critique of "the Jewish predicament" will fall short if it does not factor in this inescapable call to the nations. Our purpose from the beginning was to be a witness of the One, True, Living God and Creator King to all the nations, and in all the nations. Ought we not to suffer proportionate retribution from that God for our willful failure?
If the biblical principle, "As the priests, so also the people" is valid, can't we then say, as Israel goes, so go the nations? Is it for our failure as a priestly nation that some measure of resentment, even unconsciously, is kindled against us among the nations? Only a biblically-formed mind could conceivably think this way! Contrary and offensive though it might be to our norms of thought, could such a view be closer to God's? Could we be held liable for our failure to align our thoughts with His? As we read in Isaiah 55,
For My thoughts are not your thoughts, neither are your ways My ways, declares the Lord (v.8).
For as the heavens are higher than the earth, so are My ways higher than your ways, and My thoughts than your thoughts (v.9).

Our unbelief reiterates to the world the mocking taunt of Satan in the Garden of Eden: "Hath God really said?"
If denying His truth distorts reality, perverts life and damages all the processes of living, what judgment could issue from a God, so misrepresented, upon that nation privileged to make Him known? Certainly, God's continuing controversy with us, the Jewish people, is an index and a piece of His larger contention with all mankind; but the wider conflict likely awaits resolution first between God and "Israel, His son, His firstborn" (Exodus 4:22).
Can it be that our 'effectual atheism,' reflected in a liberally-oriented Judaism, springs from the absence of an actual experience of God by the Spirit? Or that our inability to experience God is, in itself, a judgment of God? A condition held for so long that it is now considered normative?

Those who reduce God to a "concept," have no God personally whom they can seek. One experience of God, as God, dissolves all our doubts! How shall we ever be able to understand, as did the Patriarchs and Prophets of our own faith, that which alone has rightly driven our entire Hebrew past: the actual, experiential knowledge of God as God?
What alternative, then, in its absence, but to reduce the God, who is Israel's glory, to no more than primitive anthropomorphisms, syncretism, and the influence of "other Near Eastern mythologies!" The passage of a people in flight from pursuing Egyptians, through a Red Sea opened by God, becomes the mere confluence of a movement of tides! Miracles are "explained," and predictive prophecy, robbed of its revelatory power, is dismissed through ingenious alterations in time-line dating!

If we are offended by the super-natural, how then can God be God?
Hadn't we better confront these issues on this side of eternity rather than on the other? Will we learn too late our God-rejecting error, when it will be unalterably fixed-eternally and without remedy? How shall we not be unspeakably ashamed for the triviality of a lifestyle that pores over stocks and bonds, or their equivalent, but omits the question of God Himself? For, as the Scriptures say,
The wicked, through the pride of his countenance, will not seek after God: God is not in all his thoughts. His ways are always grievous… (Psalm 10:4-5a).
Such a disposition renders God a negligible object, making the knowledge of Him irrelevant.
The problem is pride, the unduly exalted opinion of one's self!

A scholar of an earlier generation superbly comments on the above verses,
…[pride] is therefore impatient of a rival, hates a superior, and cannot endure a master. In proportion as it prevails in the heart, it makes us wish to see nothing above us, to acknowledge no law but our own wills, to follow no rule but our own inclinations. Thus it led Satan to rebel against his Creator, and our first parents to desire to be as gods. Since such are the effects of pride, such a Being as God, One who is infinitely powerful, just and holy, who can neither be resisted, deceived or deluded, who disposes according to his own sovereign pleasure, of all creatures and events, and who, in an especial manner, hates pride, and is determined to abase and punish it.
[Toward] such a Being, pride can contemplate only with a feeling of dread, aversion and abhorrence. It must look upon Him as its natural enemy…These truths torture the proud, unhumbled hearts of the wicked, and hence they hate that knowledge of God which teaches these truths, and will not seek it. On the contrary, they wish to remain ignorant of such a Being, and to banish all thoughts of Him from their minds. With this view they neglect, pervert, or explain away those passages of revelation which describes God's true character, and endeavor to believe that He is altogether such a one as themselves.

This commentator continues,
He [the unhumbled] never takes God or His will into consideration or consultation, to square and frame all accordingly, but proceeds and goes on in all as if there were no God to be consulted…no more than if He were no God; the thought of Him and His will sway him not. Such a God is not of their counsel, is not in the plot; nor is God in their purposes or advising; they do all without Him…all their thought is, that there is no God…[and] seeing there is no God or power above them to take notice of it, to regard or requite them, therefore they may be bold to go on.
Hence, what issues from such an individual-and he is legion-is the inevitable contagion affecting all his conduct and life as the Scripture says, "His ways are always grievous."

We have taken the liberty of inserting these lengthy quotes because they are so rare. Our own age is steeped in unbelief, so normative and unquestioned, as to taint the very air we breathe. To "seek after God" has rarely been commended to us. Indeed, who could do so? It would imply that there is a God who could be found, and who, being a Person, desires to be sought! Such a conviction would be enough to dismiss such an individual from polite society as clearly out of touch with "reality."
Yet, is this not the very neglect of God that Israel's own prophets have always protested to an unwilling nation? The covenant given at Mount Sinai, from which we have shrunk, is no icy piece of contractual formalism, but a covenant framed in love by the God who brought us out of Egypt, desiring to have us for His own:
Then Moses went up to God, and the LORD called to him from the mountain and said, "This is what you are to say to the house of Jacob and what you are to tell the people of Israel: 'You yourselves have seen what I did to Egypt, and how I carried you on eagles' wings and brought you to myself. Now if you obey me fully and keep my covenant, then out of all nations you will be my treasured possession. Although the whole earth is mine, you will be for me a kingdom of priests and a holy nation'" (Exodus 19:3-6 NIV).

Pause for a moment and ponder this promise. By its very nature, it requires a vital knowledge and love of God to keep it, which is why He needs to be continually sought! Psalms 25:14 makes it clear that the fear of the Lord is the condition for having the covenant revealed to us. How great our need for the "new" or everlasting covenant spoken of in Jeremiah 31:31-33 and Ezekiel 36:26-a covenant promising "a new heart" and "a new spirit;" a covenant under which God declares that He will write His law on our hearts!
As our distresses mount, how much more should we seriously ponder the word of God in the Psalms, where we are told that:
The Lord is a refuge for the oppressed, a stronghold in times of trouble. Those who know your name will trust in you, for you, Lord, have never forsaken those who seek you (Psalm 9:9-10 NIV).

At the time that this is written, Israelis are building a wall of separation between themselves and the Palestinian population, penalizing entire families of suicide bombers, re-establishing tight Israeli Defense Force governance over the territories in a powerful and dangerous military build-up. May we suggest that perhaps we, as a nation, ought instead to consider GOD?
To "know His name" is not a technical formula. It is to experience God in His essential attributes, an intimacy only available to those who seek Him! Can it be that the frustrating helplessness of a besieged Israel is the urgent wake-up call of God to an essentially God-rejecting nation?-who, according to His promise, will not forsake those who put their trust in Him.

However horrific the means, can our increasing predicament be understood as a mercy to save us from yet worse catastrophe?
As the Scripture has already informed us, the same writer tells us that when every other appeal fails, God's severity is yet His love!
If we read this verse [Psalm 9:10] literally, there is, no doubt, a glorious fullness of assurance in the names of God…The Lord may hide His face for a season from His people, but He never has utterly, finally, really, or angrily, forsaken them that seek him.
Lest we assume that personal, ethical morality can substitute for a relationship with God, this writer terrifyingly makes clear:
The moral who are not devout, the honest who are not prayerful, the benevolent who are not believing, the amiable who are not converted, these must all have their portion with the openly wicked in the hell which is prepared for the devil and his angels…The forgetters of God are far more numerous than the profane or profligate, and according to the very forceful expression in the Hebrew, the nethermost hell will be the place into which all of them shall be hurled headlong.

"The wicked will return to Sheol [hell], even all the nations who forget God," declares Psalm 9:17. As our writer concludes,
Forgetfulness seems a small sin, but it brings eternal wrath upon the man who lives and dies in it.
Such a willful forgetfulness is, as the Psalm says, wicked,
…for where the God of heaven is not, the lord of hell is reigning and raging; and if God not be in our thoughts, our thoughts will bring us to perdition.
The same "wicked," according to verse 3 of Psalm 10, bless "the covetous, whom the Lord abhors." And covetousness, this root of idolatry, which the tenth commandment condemns, serves to dull the conscience against God. At its heart lies the desire for riches and material acquisition, the desire to unduly possess and to obtain. Every reasonable observer of contemporary Jewish life will acknowledge that this is more descriptive of us than the desire for God-and has even become our distinctive. Indeed, truth to tell, it is likely its substitute or alternative!

DEN SVENSKA KRISTENHETEN

Syrisk ortodoxa kyrkan, Serbisk orto...

Mission Xp [M'Xp] adresserar hela Den svenska kristenheten, och har inlett en enkel genomgång av presentationerna av alla kyrkor och samfund.

De på denna website inlagda kyrkorna är hittills [2005-03-22]:

· Pingströrelsen
· Katolska kyrkan
· Svenska Missionskyrkan
· Svenska kyrkan
· Evangeliska Frikyrkan
· Syrisk Ortodoxa kyrkan

På tur att presenteras vidare är: Serbisk Ortodoxa kyrkan, Svenska Baptistsamfundet, Grekisk Ortodoxa kyrkan, Svenska Alliansmissionen, Makedoniska Ortodoxa kyrkan, Trosrörelsen, Frälsningsarmén, Armeniska apostoliska kyrkan, Etiopiska ortodoxa kyrkan, Österns Assyriska kyrka m.fl.

Hur många kyrkorna är kan man ta del av på Sveriges Kristna Råds website, där antalet uppgår till c:a 50. Och SCB har en del statistik att ge.

Presentationen fortsätter alltså och M'Xp önskar hela Den svenska kristenheten en fortsatt välsignad vecka, var man än må befinna sig i sin kyrkliga kalender…

/DSr

Syrisk Ortodoxa kyrkan

Syrisk Ortodoxa kyrkan är representerad i Sverige sedan 1967, och har 18 lokala församlingar i Sverige samt ett ungdomsförbund som bildades 1996. Syrisk Ortodoxa kyrkan är representerad i flertalet europeiska, asiatiska, nordamerikanska och latinamerikanska länder, samt i Australien.
Missions- och utvecklingssamarbete bedrivs av de lokala församlingarna i de länder och orter där kyrkans medlemmar finns. Kyrkans hjälparbete riktar sig främst till föräldralösa barn, nödställda änkor, äldre personer, skolor, kloster samt till uppstart av hantverks- och utbildningsverkstäder.
Syrisk-ortodoxa kyrkan är medlemskyrka i Sveriges Kristna Råd från starten i december 1992 och som trossamfund sedan mitten av 1970-talet.

Internationellt leds Syrisk-ortodoxa kyrkan från Damaskus av Syrisk-ortodoxa patriarkatet med patriarken HH Ignatius Zakka I Iwas, Patriark av Antiokia och hela Östern. Kyrkan har idag genom utvandring från Mellanöstern förgreningar i många länder i Europa, Nordamerika, Sydamerika, Asien och Australien. Denna globala kyrka, som internationellt och ekumeniskt är känd som den syrisk-ortodoxa kyrkan med anspråk på att vara grundad i Antiokia år 37 e Kr, styrs av patriarken och den heliga synoden enligt kyrkans kanoniska lag.

I Sverige etablerades den syrisk-ortodoxa kyrkan i samband med invandringen av syrisk-ortodoxa kristna från framför allt östra Turkiet, Libanon och Syrien. På grund av spänningar som uppstått inom kyrkan i Sverige accepterade patriarken 1994 att kyrkan i Sverige delades i två administrationer: Syrisk-ortodoxa ärkestiftet och Syrisk-ortodoxa patriarkaliska ställföreträdarskapet, vardera under ledning av ärkebiskop Julius Abdulahad Shabo respektive ärkebiskop Benyamin Atas. Samtidigt markerades att dessa parallella administrationer inom samma geografiska område båda tillhör Syrisk-ortodoxa kyrkan och tillsammans utgör Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige.

Läs mera i SKR >> Sveriges Kristna Råd

Efraim Syriern

Under påsktiden firas Efraims högtidsdag. Länken nedan har en artikel om helgonet, dess liv och verk. Han kallas Efraim Syriern tack vare sitt ursprung och är en sådan viktig personlighet inom den syrisk ortodoxa kyrkan att han fått namnet "Den Helige Andes harpa" och det med all rätt, för ingen skald kommer i närheten av detta helgons kristna författarskap.
Efraim med tillnamnet Syriern (Mor Afrem Suryoyo) föddes år 303 i Nsibis, Tur 'Abdin.

Läs mera >> Efraim Syriern

------

Läs mera >> Missionsrådet och om Syrisk Ortodoxa kyrkans ungdom >> SOKU

EVANGELISKA FRIKYRKAN (5)

Missionen i centrum

Evangeliska Frikyrkan bildades 1 januari, 1997 men vår historia börjar redan på 1800-talet. Det första baptistiska dopet skedde 1848. Baptistiskt dop innebär att man inte döper barn utan de som själva är gamla nog att säga själva att de vill bli döpta. Några år senare bildades Svenska Baptistsamfundet som sedan delas i fler samfund av olika anledningar. 1872 bildas Fribaptistsamfundet, 1888 Helgelseförbundet och 1892 Örebromissionen. Fram till 1937 var Örebromissionen en rörelse inom Svenska Baptistsamfundet. Alla tre rörelser prioriterar utlandsmission och sänder ut sina första utlandsarbetare redan på 1800-talet.

Mera om >> EFK:s historia

Visionen

Följande tio värderingar är vägledande för hur vi genomför vårt arbete: Evangelikal tro - Vi måste vara relevanta för församlingarna och samhället. Evangelikal tro förmedlas på ett nutida sätt.
Enhet - För Guds rikes skull försöker vi alltid samverka med andra kristna.
Tjänande - Gud använder oss i vår svaghet och kallar oss till tjänst för andra människor, särskilt de utsatta och förtryckta.
Klimat - Ett bra arbetsklimat skapas genom förtroendefulla relationer och medveten konflikthantering.
Team - För bästa resultat prioriterar vi teamarbete. Detta förutsätter stor öppenhet och delaktighet.
Gåvor - Så långt som möjligt utför vi vårt arbete utifrån personliga gåvor.
Förlåtelse - De effektivaste medlen till att upprätthålla en öppen och kärleksfull atmosfär är ärlighet och förlåtelse.
Växer i gudsrelationen - Tillväxt i alla avseenden är ett grundläggande mål för vårt ledarskap.
Föredöme - Vår tro och våra liv ska kunna tjäna som förebild för andra.

Läs mera om >> EFK:s Vision

För ytterligare studium:

Läs mera på Evangeliska Frikyrkans >>  HEMSIDA

 Bild: Uppsala domkyrka

S V E N S K A   K Y R K A N

Svenska kyrkan är min kyrka.

Här har jag min historia sedan 1940.

Här är jag prästvigd i Strängnäs domkyrka den 23 maj 1968.

Här har jag arbetat som präst i tre decennier.

Här har jag haft förmånen att få vara med om många välsignade möten med många människor som lärt och inspirerat mig. Varje kristtrogen tackar Herren Gud för all den nåd som hemkyrka och samfund fått förmedla, så gör givetvis även jag.

Svenska kyrkan står nu i tur att presenteras. Som den artige värd M'Xp är har de tre största kyrkorna [Pingstvännerna, Katolska kyrkan och Svenska Missionskyrkan] fått gå före.

Här nedan ges ett utdrag från Svenska kyrkans officiella hemsidan:

Svenska kyrkan i korthet

Svenska kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande som för den trosvisse, för den som hunnit kortare likaväl som för den som hunnit längre på trons väg. Kyrkan är en plats för gudstjänster, möten och samtal. Kyrkan finns till hands vid de högtidliga tillfällena i livet, men har också på olika sätt betydelse för våra vardagliga behov av eftertanke, stillhet och omsorg. Kyrkans sätt att vara kyrka har förändrats genom dess tusenåriga historia, men uppgiften har alltid varit densamma - att vara en plats för möten mellan människor och mellan människor och Gud.
Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk, öppen, demokratisk folkkyrka, dit alla är välkomna att vara med, ta initiativ och dela ansvar. Mer än sju av tio svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket gör den till Sveriges största medlemsorganisation.

Församlingsarbetet är grunden
Svenska kyrkans grundläggande arbete utförs i de ca 2 200 församlingarna runtom i landet. Församlingens kärna är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Dessa uppgifter uttrycks på en mängd olika sätt: nattvardsmässor, symöten, prova-på-körer och konfirmandläger varvas med föredrag, babysång, aktionsgrupper och hembesök. Varje församling är självbestämmande och dess verksamhet utgår från medlemmarnas behov och förutsättningar. I varje församling finns en kyrkoherde, som tillsammans med det demokratiskt valda kyrkorådet ansvarar för församlingens arbete.

Stiften stödjer församlingarna
Svenska kyrkans församlingar delas in i tretton stift. Stiftens huvuduppgift är att ge råd och stöd till församlingarna, se till att deras verksamhet följer kyrkoordningen (Svenska kyrkans regelverk), samt erbjuda fortbildning för de anställda. Dessutom förvaltar stiften Svenska kyrkans jord- och skogsbestånd och en stor del av kyrkans övriga ekonomiska tillgångar.

Varje stift leds av en biskop. Biskopen viger präster och diakoner till tjänst i kyrkan, följer dem i deras uppdrag och gör personliga besök i stiftets församlingar. Stiftets högsta beslutande organ är det demokratiskt valda stiftsfullmäktige. Stiftsfullmäktige utser i sin tur en stiftsstyrelse, som är stiftets verkställande organ.

Nationella nivån för det gemensamma
Svenska kyrkans nationella nivå ansvarar för de frågor som är gemensamma för hela Svenska kyrkan. Dit hör t.ex. kyrkliga utbildningar, ekumeniska relationer, samordning av den internationella verksamheten, informationsarbete och kulturfrågor. Dessutom skall Svenska kyrkans nationella nivå fungera som kyrkans röst i det offentliga samtalet, såväl i Sverige som internationellt.

Den nationella nivåns arbete styrs av Svenska kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen, och utförs till största delen i kyrkokansliet i Uppsala. Där finns ca 250 anställda, som leds av Svenska kyrkans tf generalsekreterare Lars Friedner. Utöver dessa finns lika många anställda som arbetar för Svenska kyrkan utomlands. I kyrkokansliet finns också ärkebiskopen och hans närmaste medarbetare. Ärkebiskop KG Hammar är Svenska kyrkans främste företrädare.

Del av den världsvida kyrkan
Svenska kyrkan är också en del av den världsvida kyrkan och har långa och djupa relationer till kyrkor i alla världsdelar. Genom Svenska kyrkans mission (SKM), Lutherhjälpen och EFS Utland samarbetar Svenska kyrkan för rättvisa, fred, försoning och en hållbar utveckling. Svenska kyrkan i utlandet finns på mer än 40 platser i världen och är till för alla svenskar som befinner sig utomlands.

Svenska kyrkan är rikstäckande och har cirka 7,4 miljoner medlemmar. Under ett år firas i Svenska kyrkan 350 000 gudstjänster och dessutom samlas man till drygt 135 000 dop, vigslar, begravningar och konfirmationsgudstjänster. Ca 140 miljoner kronor samlas in genom kollekter varje år och dessa utgör ändå bara en del av församlingarnas och stiftens totala insamlade medel. Det finns ungefär 60 000 förtroendevalda och ca 22 000 anställda i Svenska kyrkan. Vid sidan av dessa finns några hundratusen som engagerar sig ideellt i Svenska kyrkans arbete. Enbart körverksamheten omfattar 100 000 personer. Såväl siffror som verksamhet visar att Svenska kyrkan är en folkkyrka, som kan jämföras med få andra organisationer i Sverige.

Se: Svenska kyrkans officiella hemsida under rubriken >> FAKTA Om Svenska kyrkan

Läs mera om Svenska kyrkan >> Wikipedia Encyklopedi

/Dag Selander VDM

S v e n s k a  M i s s i o n s k y r k a n

Svenska Missionskyrkan är den näst största kyrkan i Sverige. I över 750 församlingar deltar mer än 130.000 människor i gudstjänstliv och andra aktiviteter. Svenska Missionskyrkans Ungdom, SMU, engagerar 65 000 barn och ungdomar.

Missionsföreståndare är Göran Zettergren.

Församlingslivets centrum är gudstjänsten med Guds ord, dopet och nattvarden. Runt detta inbjuder församlingen till olika mötesplatser för eftertanke och gemenskap, men också engagemang i att forma ett bättre samhälle. Sång och musik har också en viktig plats i vår gemenskap.
Tillsammans med den kristna kyrkan över hela världen bekänner vi oss till Jesus Kristus som Herre och Frälsare, så som Bibeln berättar. Vi vill föra den övertygelsens vidare, både genom församlingarna i Sverige och genom mission i andra länder.
Med Kristus som ett tydligt centrum för tron vill Missionskyrkan inbjuda till en öppen gemenskap med utrymme för mångfald och olikhet i uppfattningar. Vi tror att olika sätt att tolka Bibeln kan göra gemenskapen rikare.
Missionskyrkan vill vara en fri och öppen kyrka: Fri i sin inbjudan till alla att ta ställning till och tolka kristen tro, öppen för hela det mänskliga livets mångfald och behov.

Läs mera om >> Svenska Missionskyrkan

Fakta:   Svenska Missionskyrkan
av Per-Magnus Selinder
 

Bildades år 1878 genom att församlingar slöt sig samman, först för att ta ansvar för pastors- och missionärsutbildning. Under de första tio åren utvecklades Missionsförbundet till en fri kyrka. 
Erik Jakob Ekman var den förste missionsföreståndaren under 25 år.

Paul Peter Waldenström påverkade starkt teologi och förkunnelse, missionsföreståndare 1907-17.
Carl Johan Nyvall, senare distriktsföreståndare i Värmland, betydde mycket för församlingslivets utveckling.

800 församlingar i  7 geografiska distrikt.
64 251 medlemmar, 156 800 deltagare i gudstjänster och andra arbetsformer.
459 pastorer i församlingstjänst, 75 diakoner och 100 anställda ungdomsledare.
 

Kyrkokonferensen väljer kyrkostyrelse, missionsföreståndare och distriktsföreståndare.
Missionsföreståndaren är kyrkans andliga ledare och främste företrädare.
Ungdomsarbetet bedrivs av SMU, Svenska Missionskyrkans Ungdom.

Internationellt missionsarbete bedrivs i samarbete med kyrkor i Costa Rica, Ecuador, Estland, Indien, Japan, Kina, Kongo-Brazzaville, Kongo-Kinshasa, Nicaragua, Pakistan samt kyrkor i Litauen, Polen, Ryssland, Tjeckien, Ukraina och Mellanöstern.

Missionskyrkan och Katolska kyrkan är de största svenska kyrkorna efter majoritetskyrkan, Svenska kyrkan.

Läs mera om Svenska Missionskyrkan  >> SMK inför 2000-talet

Bild: Katolska Domkyrkan i Stockholm

KATOLSKA KYRKAN I SVERIGE

Artikeln nedan ur "DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN I SVERIGE" (se adress nedan):

Den katolska kyrkan är världens största religiösa samfund. I hela världen finns det c:a 1 miljard katoliker. Kyrkan är uppdelad i ett par tusen mindre områden, som kallas stift. Sverige utgör ett sådant stift, Stockholm katolska stift. Varje stift leds av en biskop.

Den nuvarande biskopen heter Anders Arborelius och är den förste svenske biskopen sen reformationen. Biskopens närmaste medarbetare finns på Biskopsämbetet i Stockholm. Biskopens ställföreträdare är en av dessa; han kallas generalvikarier. För att sköta förvaltning m.m. har biskopen en kansler. I Sverige är denne samtidigt s k official (kyrkorättsliga frågor) och ledare för det svenska Caritas (hjälporganisation). Dessutom finns en biskopsvikarie, som framför allt har ansvar för personalfrågor i stiftet. Normal finns det också en biskopssekreterare.

För att leda det svenska stiftet - som till ytan är ett av världens största - har biskopen olika organ till sin hjälp: ett stiftsråd (består av 6 präster, representerade olika församlingar och grupper) , en liturgisk nämnd (för gudstjänstfrågor), en ekumenisk nämnd (för samarbetet med andra samfund) och en pedagogisk nämnd (barn-, ungdoms- och vuxenkatekes). I nämnderna ingår både präster, systrar och lekmän. För ungdomsarbete finns ett riksförbund, Sverige Unga Katoliker, med en ungdomspräst på stiftsplan. Det katolska stiftet har också en egen tidning, Katolsk Kyrkotidning, som utkommer varannan vecka. Fr o m hösten 1982 finns också ett stort rådgivande organ, Pastoralrådet, med bl a en lekmannarepresentant från varje församling.

Stockholm katolska stift är för närvarande indelat i 39 församlingar, som var och en leds av en Kyrkoherde. I Stockholm finns Domkyrkoförsamlingen och tre andra församlingar. I övrigt finns en katolsk församling i det flesta större städer i Sverige. Av kyrkoherdarna är endast fyra födda i Sverige. De flesta kommer från Tyskland och Polen, mena har i allmänhet vistats under åtskilliga år i Sverige. I stora församlingar har kyrkoherden hjälp av andra präster, kaplaner, och av systrakommuniteter. Det finns ca 250 katolska systrar i Sverige, men långt ifrån alla arbetar direkt i en församling. Dessutom finns det präster som är själasörjare för olika språkgrupper och som åker omkring i de olika församlingar för att bl a fira mässan på "hemspråket". I en del församlingar har man numera också hjälp av en diakon. Våren 1982 vigdes för första gången i Sverige sex gifta män till diakoner. Diakonen har en egen uppgift i gudstjänsten, han kan predika, dela ut nattvarden, döpa, förrätta vigsel och jordfästning, ha ansvaret för trosundervisning m.m. En av diakonerna är anställd hos biskopen, men de andra har alla civila yrken.

Webadress: Läs hela artikeln >> DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN I SVERIGE

Se också Wikipedia >> KATOLIKER SVERIGE

Bild: Pingstkyrkan i Munkedal

P i n g s t r ö r e l s e n

Wikipedia har följande info om Pingströrelsen

En annan text finns att hämta på Passagen.se och dess Diskussionsforum om Tron på Jesus, där Mikael skriver så här:

PINGSTRÖRELSEN
Bland 13 000 religioner är kristendomen första religion. Och inom kristendomen finns 25.000 - 30.000 olika riktningar.

Kristendomens största riktningar är olika kyrkor och rörelser. De är Romersk katolska kyrkan, Pingströrelsen, Protestantiska statskyrkor, Ortodoxa kyrkor, samt Österländska kyrkor.

Pingströrelsen är en av de tre kyrkor som har högst medlemsantal inom Kristendomen. Och andra vanligen s.k. frikyrkor i Sverige och andra länder är små och obetydliga. Att jämföra de med Pingströrelsen är inte rimligt, eftersom andra frikyrkors verksamhet knappt är mätbara i ett sådant förhållande.

Pingströrelsen omfattar många miljoner pingstvänner, och de finns i alla världsdelarna.

Pingströrelsens geografiska spridning i Sverige har stora likheter med andra frikyrkoförsamlingar, och är därför koncentrerade till olika område. Högst medlemsantal har man så i Jönköpings län och i södra Lappland.

Sedan 1930 har praktiskt tagit alla frikyrkor i Sverige haft sjunkande medlemsantal, undantaget är Pingströrelsen.

Medlemsantal vid olika år inom Pingströrelsen.
1931. 60 000.
1944. 90 000.
1975. 93 566.
1995. 93513.

Pingströrelsen var under sina första år internationellt en tvärkonfessionell rörelse. Men eftersom Pingströrelsen är en protest mot liturgiska och samfundsbindande former bröt man sig ur olika samarbeten. Och inom Pingströrelsen bildar varje församling en självständig enhet och helhet för sig helt fristående. Därigenom har Pingströrelsen drivit sektbildningen till sin spets, och författningen är oberoende med självständighet för varje församling.

A OCH O.

ANDEBESÄTTELSE, tror man allmänt på inom pingströrelsen.

ANDEDOPET, är en del av pingströrelsens lära. Och troende bör efter omvändelse mottaga andens fullhet som ofta utlöser tungomålstalande. Ande dopet betraktas som nådena andra verk.

BARNDOPET, förkastas av pingströrelsen.

BIBELN och särskilt NT, betonar pingströrelsen. och texterna där utgör förebilden för kyrkans tro och organisation.

CENTRALA KRISTNA GRUNDSANNINGAR, som glädjebudskap och kärleksbudskapet håller pingstvännerna i regel fast vid. För om någon framför budskap om förbud och straff så kan man skapa Ecclesiogena Neuroser (kyrkliga psykiska störningar) vilket är vanligt inom andra kristna frireligiösa sekter och rörelser. Pingströrelsen brukar dock i motsats till andra hålla sina medlemmar vid psykisk och fysisk god vigör.

DEN HELIGE ANDEN och personlig upplevelse av den värderas högt.

ESKATOLOGISK INRIKTNING har pingströrelsen, vilket bidrager till dess exstatiska prägel. Då församlingen i dessa yttersta tider må återfå alla de urkristna gåvorna.

EXORCISM (andeutdrivning) praktiserar man.

EXTATISKT BETONAD VÄCKELSE är pingströrelsen. Men det exstatiska draget inom rörelsen under den första tiden var betydligt mer dominerande än sedan.

FYRA ROLLER JESUS BÄR, uppfattar man som Frälsare, Döpare i den helige Ande, Helbrägdagörare, och snart såsom Återkommande kungars Kung. 

FÖREBILD, bör varje medlem ha i Jesus. En pingstvän ska i sitt handlande vara präglad av Jesu liv och så leva i Jesu efterföljd.

GUDSTJÄNSTERNA är vanligen starkt suggererande.

HELBRÄGDAGÖRELSENS GÅVA, fäster man stor vikt vid. Och bön för sjuka praktiseras som när en pastor smörjer den sjuka med olja och ber för den.

IVER och entusiasm prägla pingstvännernas förmedling av sina positiva andliga erfarenheter.

JESUS snara återkomst har ständigt givit nytt hopp i livet till pingstvänner.

KROPPSLIG UPPLEVELSE av GUD vill man nå fram till.

LOVPRISNING, brukar ha stort utrymme vid gudstjänst inom pingstförsamlingen.

MISSION i uländer och bland andra kulturer har pingstvännerna utfört med positivt och konstruktivt resultat. Inom missionshistorien finns inga att jämföra med. För medan andra bedrivit fördärv. Så framstår pingströrelsens missionsarbete som verksamhet i Jesu efterföljd. Därav må pingströrelsens missionsarbete betraktas som hederlig och god gärning.

NAMNET PINGSTRÖRELSE kommer av Apostlagärningarnas skildring av pingsten i Apg 2 och pingströrelsen vill vara ett återupplivande av den urkristna församlingens pingst. Medlem kallas för pingstvän.

NATTVARDEN tages emot av pingstvännerna då de sitta i bänkarna.

OMVÄNDELSEN (Frälsningsupplevelsen) betonas inom pingströrelsen samt helgelse som är fullkomlig.

HISTORIA

1904. Och Wales anknyter en del till det som kom att bli pingströrelsens historiska uppkomst. Vid en väckelse där fick baptistpastor Joseph Smale känslan av andedop, och han överförde väckelsen till Los Angels i Kalifornien i Förenta Staterna, och där stod pingströrelsens vagga.

1906. Under en resa i Förenta Staterna kom Thomas Ball Barratt i beröring med pingströrelsen på ett bönemöte i New York den 15 november år 1906. Barratt var född i England år 1862, men kom som barn till Norge. Han var först metodistpastor, men när han mottog andedopet blev han pingstvän, och vände så åter till Norge som den nya väckelsens apostel. Barratt blev pingströrelsens pionjär i Norge där han blev ledare för rörelsen. Och i Europa blev han en av pingströrelsens förgrundsmän genom verksamhet i Sverige, Danmark, Finland, England, Tyskland, genom gott arbete och god vilja.

Barratt gav även ut ett flertal sångböcker och uppbyggelseskrifter.

1907. I januari upplevde man att "Anden föll" i baptistkapellet i Skövde. och väckelsen där blev en av de viktigaste startplatserna för pingstväckelsen i Sverige.

Baptistförsamlingen Filadelfia i Örebro blev under den legendariska John Ongmans storartade ledning samma år ett viktigt centrum för rörelsen.

Pingstbudskapet spreds också över landet genom många av helgelseförbundets förkunnare.

1908. I Danmark gick skådespelerskan Anna Larsen över till pingströrelsen. Hon blev omvänd vid ett av Barratts möte och det väckte stor sensation. Och tillsammans med sin make löjtnanten Sigurd Björner var hon under många år inom ledningen för dansk pingströrelse.

1910. Omkring år 1910 hävda en del pingstvänner att helgelsen hör till Jesu fullbordade verk och därav är en del av omvändelsen. Andedopet blir då ett andra verk. Den frågan kom att leda till rörelsens splittring i en del av landet.

1910. den 30 augusti grundades Stockholms sjunde baptistförsamling, även kallad Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Pastor i den nybildade församlingen blev Lewi Pethrus Johansson (1884-1974). och han var en före detta baptistpastor.

1911. blev Barratt inbjuden av Laestadianer till Helsingfors i Finland.

1912. Började pingströrelsen sitt genombrott i Finland.

1913. Då man under Lewi Pethrus Johanssons ledarskap börjat tillämpa att giva nattvard till alla människor oberoende om de var troende eller döpta, eller tillhörde någon baptistförsamling eller ej, så ledde det till strid.

När så förberedande förhandlingar strandat så uteslöts Filadelfiaförsamlingen ur Stockholms Distriktsförening år 1913.

Åtgärden godkände man vid Baptistsamfundets års konferens. Och så sparkades Pingströrelsen ut ur samfundet. Och då blev Lewi Pethrus Johansson den egentlige ledaren för den svenska pingströrelsen. Och till rörelsens framgång och stabilisering bidrog Johansson som en energisk och begåvad person, och hans insats var betydande.

1916. Grundade Lewi Pethrus Johansson veckotidningen Evangelii Härold. Den utgavs från Stockholm som organ för Pingströrelsen. År 1940 var dess upplaga 48 000 ex.

Man kom även att upprätta ett bokförlag.

1919. Efter Baptistsamfundets beslut att tillåta öppen kommunion så togs medlingsförsök upp igen med Pingströrelsen men det misslyckades.

1919. i juni vid Köllingareds veckan togs definitivt avstånd från all samfundsorganisation mellan baptistsamfundet och pingströrelsen.

1920. Talet då startade på initiativ av Lewi Pethrus Johansson en verksamhet för behandling av drogmissbrukare och deras familjer.

1921. Anslöt sig författaren Sven Lidman (1882-1960) till pingströrelsen. och han var en färgstark positiv talare som nådde fram till människors hjärtan och själar.

1923. Utgav Sven Lidman predikning och essäsamlingen "Bryggan håller".

1929. En schism uppstod inom pingströrelsen. och efter sega samt slitande strider med Lewi Pethrus Johansson så uteslöts AP. Franklin. Och ett 30 tal församlingar kom att följa honom ut ur pingströrelsen.

1930. invigdes Filadelfiakyrkan vid Rörstrandsgatan i Stockholm. samlingslokalen var Stockholms dåvarande största med mer än 3000 platser.

1944 invigde Pingströrelsen en folkhögskola på Kaggeholms herrgård på Lillön i Mälaren Forna ägare var ex släkterna Grip, Bååt, Ekeblad, Johan Skytte och Lars Kagg. man har sedan dess startat 3 folkhögskolor till.

1945 Startade Pingströrelsen den opolitiska morgontidningen "Dagen" i Stockholm. Ansvarig utgivare var Lewi Pethrus Johansson. Och tidningen upplaga ca 26 000 ex.

1948 Efter hängiven verksamhet för pingströrelsen i 27 år, så blev Sven Lidman utsparkad av Lewi Pethrus Johansson. Det skedde i samband med en uppmärksammad schism med Lewi Pethrus Johansson.

1949. Gav Sven Lidman ut den hjärtgripande skildringen om hur han blev utkastad från Pingströrelsen, i boken "Resan till domen".

1950. Gav Sven Lidman ut prediknings samlingen "Stjärnan som tändes på nytt".

1952. Fick Pingströrelsen laglig rätt att viga pastorer.

1952 Startade man Allmänna Spar och kreditkassan (senare Samspar)

1955. Startade pingströrelsen IBRA radio som ett av pingströrelsens organ.

1958. Slutade Lewi Pethrus Johanssons dagar som ledare för rörelsen.

1959. Tog Lpstiftelsen hand om behandling av drogmissbrukare. och Lpstiftelsen startade samma år.

1959. Blev pastor Willis Säwe ny ledare för pingströrelsen.

1964. Bidrog Lewi Pethrus Johansson till grundandet av KDS "kristen Demokratisk Samling". Ett av Sveriges stora politiska partier, som även suttit i Sveriges Riksdag i många år.

1993. Startades veckotidningen Petrus.

1993 Fanns det 741 missionärer från Pingströrelsen i verksamhet i Afrika och Syd Amerika.
Och inflytande är enormt eftersom pingstvännerna omfattar många miljoner i olika länder.

Daniel Grahn skriver för några år sedan i tidningen Nya Dagen - som Dagen då hette - under rubriken 'Vill du ha en vision? Skaffa först en historia!'

Presentation Daniel Grahn: Chefredaktör och ansvarig utgivare Dagen

Denna artikel har ett innehåll och perspektiv som gör det angeläget att lyfta fram den på nytt här i Mission Xp. Den tål att läsas om igen i serien VISION i MISSION för Den svenska kristenheten, trots att den publicerades för fyra år, 2001-04-06. Här är artikeln:

Vill du ha en vision? Skaffa först en historia!
Ledargestalter vill plöja ny mark. Likt Martin Luther King vill de stå på barrikaderna, ackompanjeras av smattrande applåder. "I have a dream, that one day." Applåder igen.
Och ärligt talat, vem vill inte skriva in sig i historieböckerna? Vara först med en tanke, först med ett projekt, bli ihågkommen för något. Leva längre än sin livstid.

Nya Dagen formades 1998-1999 och mitt i processen hittade vi en låda med några redaktionella gulnade anteckningar. Jag blev först nedslagen. Anteckningarna var säkert mer än femton år gamla och beskrev de förändringar våra företrädare hade velat göra. Tankegångarna var påfallande lika den vision som vi, tio år senare, höll på att verkställa. Fynden i lådan ledde till viss ödmjukhet, men blev också en bekräftelse. Vi var en del av något som pågått länge.

Vision är ett ord som under vissa tider urvattnas. Man ser till slut inte visionen för alla visioner. Och ännu tunnare blir det om man inte fördjupar sig i historien bakåt. För att inte tala om hur respektlöst och okunnigt det kan upplevas.

I pingströrelsen är det en viss poäng att veta varför Lewi Pethrus och AP Franklin rök ihop. Inte minst för att förstå dagens diskussion.

I Svenska Missionsförbundet hör det till att ha koll på den förste missionsföreståndaren Jakob Ekman och lärostriden kring de eviga straffen.

I Nybygget samsas historien från Helgelseförbundet, Fribaptistsamfundet och Örebromissionen där naturligtvis John Ongman var en stor profil.

Och i Alliansmissionen bör man veta att betoning på mission är ett arv från den småländska 1800-talsväckelsen.

I äldre sammanhang som exempelvis judendomen blir våra västerländska behov av nya visioner lite löjliga. Där vet man att allt redan är tänkt. Det handlar mer om att läsa in kunskapen, och förstå den. I vår tid är det kollektiva minnet längre tillbaka än tjugo, trettio år, är grumlig. Och än värre - intresset är i det närmaste obefintligt. Och visst, det finns en risk att historien kväver nya tankar. "Det där gjorde vi på 70-talet, och det fungerade inte då heller." Det får inte ske. Men utan historien kan en bra tanke eka som en skrällande cymbal.

I Petrus, Nya Dagens helgmagasin, är K-spaning en ny avdelning. Det handlar om den "gamla goda tidens" fenomen i kyrkorna. Förra veckan läste vi om radioprogrammet Ungdomens kväll som startade 1953, något jag bara hört talas om tidigare. Programledaren berättar: "Vi arbetade mycket med att tvätta bort fromma ord, vittnesbörden skulle vara raka och begripliga."

Ungefär så jobbar vi på Nya Dagen nästan 50 år senare, det skulle ju vara löjligt att tro att man är ensam om den strävan.

Och återigen är det på sin plats med viss ödmjukhet. Ungdomens kväll hade fyra miljoner lyssnare. Jag upprepar: 4 000 000. Vi bör återerövra en respekt för det förflutna.

---
Läs mera i Dagen >> Daniel Grahns över 300 krönikor

***

Vill du ha en vision? Skaffa först en historia! - det är Daniel Grahns budskap utifrån kontexten på tidningen Dagen.

Vill du ha en vision? Skaffa först en historia! - Det är också ett perspektiv värt att reflektera över i Den svenska kristenheten och dess väldiga mångfald av skilda historiska ursprung, sammanhang och traditioner. Vi behöver inte skaffa en historia, men vi behöver återerövra kunskaperna om varandras respektive historia eller - om de saknas - skaffa densamma!

Om Den svenska kristenheten ska kunna vara den organism hon är tänkt att vara som 'kyrkorna tillsammans', behöver vi hjälpas åt att dels se till att grunderna om kyrkornas och samfundens historia återerövras eller skaffas och hjälpas åt att också formulera de visioner för morgondagen som en levande kristenheten är bärare av.

Den kyrka och den kyrkogemenskap som enbart existerar och har sin verksamhet utifrån ett ledarskaps management och administration vet riskerar att bli cementerat och petrifierat och utan livskraft.

Den kyrka och den kyrkogemenskap som tar vara på sin historia och dess ledargestalters framförhållning kan inte bara existera utan också fungera - givetvis med nödvändigt management och administration. Och det med en  framförhållning om flera år som springer ur en visionär vishet som lyssnats in inte minst från hela spektrat av åldrar - från tonåringar till äldste - och funktioner i Guds församling i den lokala och nationella gemenskapen.

Därför är det för Den svenska kristenheten och dess VISION i MISSION också av värde att ta vara på Daniel Grahns reflektioner i hans artikel från 2001.

M'Xp /Dag Selander
2005-03-15

Bilden: Läseriet i Korsberga

Kyrkan ska inte tumma det minsta på sitt budskap,

men sin kultur måste den se över för att kunna nå fler människor. Det menar Peter Bernhardsson, pastor i pingstförsamlingen, Jönköping. Evangelistveckans tema i år har varit "Vi har något att ge Sverige". Kyrkan har ett budskap som inte bara är till för de redan invigda. Ändå har det en alltför stor tendens att stanna innanför dess väggar.

- Människan är förlorad utan Jesus. Vi är rädda för att säga det i dag, men så är det. Synden skiljer oss från Gud, säger Peter Bernhardsson.

Murar mot tron
Kyrkans uppgift är att hjälpa människor att förstå att Jesus överbrygger det gap som synden skapat, men för att det ska ske krävs oftast tid och tålamod, enligt Bernhardsson. Relevanta frågor om Gud och det kristna livet behöver få svar, men bristen på gemenskap mellan kristna och de som inte tror på Jesus gör att frågetecknen ofta kvarstår och blir till murar gentemot tron på Gud.

- Vem ska närma sig vem? "Närma er Gud och Han ska närma sig er" kan vi citera och slå oss till ro i våra kyrkor och med vad vi har att erbjuda. Men det finns en massa andra bibelställen också: "Gå ut och gör alla till lärjungar", till exempel.

Och tyvärr, menar Peter Bernhardsson, finns det en stor risk att kyrkan misslyckas med att skapa gemenskap mellan Gud och människor.
- Vår kultur, vårt beteendemönster, gör det ibland svårt för människor att komma till oss, de känner sig inte hemma, känner sig utanför.

Läs hela artikeln av  Carl-Henric Jaktlund i  >> tidningen DAGEN

Synen på Pingströrelsen (Powerpoint) Se >> TEMO-undersökning

Om bilden ovan - Läs om  >> Läseriet i Korsberga

DEN SVENSKA KRISTENHETEN I JÖNKÖPING

Låt oss i serien VISION i MISSION låta den samlade kristenheten i Jönköping dela sin vision. Se nedan.  Först en presentation av JÖNKÖPINGS KRISTNA SAMARBETSRÅD.

Enligt Sveriges Kristna Råd indelas den svenska kristenheten i fyra kyrkofamiljer:

- den lutherska kyrkofamiljen
- den katolska kyrkofamiljen
- den frikyrkliga kyrkofamiljen
- den ortodoxa/österländska kyrkofamiljen

Läs mera om >> De fyra kyrkofamiljerna

Alla samfund och nästan alla kyrkor i Jönköping är medlemmar i Jönköpings Kristna Samarbetsråd [JKS] enligt följande:

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen - Dalvikskyrkan
Evangeliska Frikyrkan - Korskyrkan
Frälsningsarmén - Frälsningsarmén
Katolska kyrkan - Sankt Franciskus katolska kyrka
Pingströrelsen - Pingstförsamlingen
Svenska Alliansmissionen - Allianskyrkan
Svenska Baptistsamfundet - Baptistförsamlingen
Svenska kyrkan - Kristina, Ljungarun, Sofia
Svenska Missionskyrkan - Immanuelskyrkan, Ansgarikyrkan
Östassyriska kyrkan - Östassyriska kyrkan

Jönköpings Kristna Samarbetsråd sammanfattar sin vision för det kommande året enligt följande i sin verksamhetsberättelse vid Årsmötet den 10 mars 2005:

"Som kristna har vi EN stor uppgift, den är att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Låt oss därför odla syskonskap med alla Guds barn i Jönköping.
I Joh 17:20-21 står det om de som genom vårt budskap i församlingarna kommer till tro ska få möjlighet att vara ett i Kristus så att världen kan förstå att Gud har sänt Jesus till vår jord.

Under året har vi upplevt Knutby, vi har upplevt rättegång mot Åke Green och vi fick uppleva den allt tuffare mediabranschen som t.o.m. hade kampanj för att få människor att lämna kyrkan. Då var vi tyvärr väldigt tysta och osäkra som kristna. Därefter kom den fasansfulla tsunamikatastrofen och allt blev nästan tvärtom. Kyrkan blev den viktiga platsen att erbjuda och ministrar rekommenderade bön. Som kristna i Jönköping, ger detta oss en signal om att Guds kärlek är fortfarande det absolut bästa erbjudandet. Låt oss bära detta med oss in i ett nytt verksamhetsår."

/DS

SVERIGE & SMÅLANDS JERUSALEM

Docent Göran Åberg redogjorde nyligen i ett föredrag över ämnet "Religion i Vätterbygd" hur en helt unik undersökning genomförts med Jönköpings kristenhet och befolkning som objekt. (x)

Kyrkohistorikern Göran Åberg har tillsammans med professorerna Berndt Gustafsson och Göran Gustafsson genomfört detta stora arbete. Det hela började med en frikyrklig undersökning 1963/64 med elva frikyrkoförsamlingar där den undersökningen bl.a. handlade om kyrkornas medlemmar avseende ålder, kön och bostad.

Göran Åbergs föredrag var en summering av de fyra stora undersökningar som följde på den ursprungliga frikyrkliga från 1963/64.
Detta stora forskningsarbete i Jönköping har rapporterats i böckerna "Gud i Jönköping" 1974, "Dagbok i tro" 1984, "Tro i Vätterbygd" 1994 samt "Religion i Vätterbygd" år 2004. Böckerna innehåller statistiska kartläggningar av kristen verksamhet i Jönköpings kommun, dels tjugo vittnesbörd i dagboksform om religion i Smålands Jerusalem.
Dessa decenniers undersökningar ger läsarna ett enastående 40-årigt perspektiv. Detta har åstadkommits bl.a. genom intervjuer dels under två veckor i fastetiden, från Midfastosöndagen till Palmsöndagen, då man med hjälp av ett PM för dagboksanteckningar kunnat följa utvecklingen, dels i en senare forskningsdel med en novemberundersökning genomförd under fjorton år.

Jönköping har i dag cirka 2000 muslimer, 250 hinduer, 1300 som tillhör den Östassyriska kyrkan, närmare ett par tusen katoliker förutom det stora kända antalet frikyrkomedlemmar. Vätterbygden rymmer i dag med andra ord en mycket stor mångfald i religiöst hänseende. För 30 år sedan fanns Hare Krishna. Nu är de tillbaka i Huskvarna. Dessutom finns ett trettiotal konservativa baptister som inte alls kan tänka sig vara samman i något ekumeniskt sammanhang. Det finns tre syriansk-ortodoxa kyrkor och en nestoriansk. 1975 kom familjen Chanko till Jönköping, liksom ugandierna med familjen Vitte. Bilden av Jönköping i dag är religiös mångfald.

Sexton kyrkosamfund representeras i dagboksintervjuerna. Fem personer har varit med om alla under den 40 åren. Åldern på dagboksförfattarna i dag är mellan 17 till 89 år.

All religiös verksamhet har kartlagts en vecka i november under de senaste 14 åren. Denna novemberintervju - veckan före Domssöndagen - visar på en besöksfrekvens om 15,3% år efter år i Jönköping; det är en statistiskt genomsnittlig besöksfrekvens som är anmärkningsvärd hög i förhållande till andra motsvarande städer i landet med ungefär lika stora invånarantal. Städerna Kalmar har ca 5%, Västerås 10%, Skövde 8 % och Halmstad 4% i en jämförelse av besöksfrekvensen.
Novemberundersökningen visar att 1½ miljon besök i "religiösa lokaler" görs. Varje Jönköpingsbo gör statistiskt 6-15 besök i religiös lokal varje år.

Medelåldern för de frikyrkliga medlemmarna sänks under de fyra decennierna enligt följande: 49,8 år, 49,6 år, 48,5 år 47,1 år för åren 1974, 1984, 1994, 2004. Siffrorna för könsfördelningen i % kvinnor har följande utveckling: 64,2% 1974, 63% 1984, 61,9% 1994, 57,2% 2004.

Frikyrkomedlemmarnas antal var 1965 5000 medlemmar och 2005 också 5000, men 6000 betjänade. Var femte invånare i innerstan har kontakt på något sätt med frikyrkorna statistiskt sett.

Statistiskt har det totala undersökningsmaterialet oändligt mycket att ge inte bara invånarna och kristenheten i Jönköping utan hela Den svenska kristenheten.

Materialet har mängder av fakta som är värdefullt att kunna hämta när en församling ute i landet i någon av kommunerna Ale-Övertorneå ska göra analyser av nuläge och söka strategier för morgondagen i Guds rike och missionen vi har tillsammans.

LÄS MERA om Religion i Vätterbygd i >> Kyrkans Tidning

/DSr
_______
Fotnot
(x) Föredraget hölls i samband med Jönköpings Kristna Samarbetsråds Årsmöte 2005, torsdagen 10 mars 2005, i Immanuelskyrkan, Jönköping.

Serien VISION i MISSION fortsätter med en artikel av Lars Widerberg, bedjare och lärare, med bostadsort i Linköping.

PRESENTATION

Hans heltidsarbete har han i ett nätverk som tog sin början med enkla bönebrev från 80-talets mitt och i kontakter bl.a. med en kung i Swaziland och med fängelsechefer i den ryska Gulagarkipelagen. Idag har detta nätverk Intercessors Network förgreningar i mer än 5000 bönegrupper och kyrkor i 115 länder; och den faktor som ett internetnätverk innebär ökar och mångfaldigar antalet till en nivå bortom all uppskattning.

***

 
DET ARBETE SOM LIGGER FRAMFÖR...

Vad gör Gud i dag? Frågan ställs av dem som är ivriga att vara mitt i händelsernas centrum, som jagar på utan att ägna mycken tanke på att låta rota sig i Herrens sak. Samma fråga formuleras av dem som nyfiket och lojt driver omkring i traditionernas hemmavatten, alla dessa vilkas rutiner ibland finner behov av lite semesterkrydda. Denna enkla fråga kunde föra den tänkande och bedjande människan till ett seende, in i en omvandling sammanfattad i den bön som Herren vill att alla skulle bedja: "Såsom i Himlen, så ock på jord". Den som begynner bedja så, kommer också att få svar på frågan - om än ett överraskande svar, ett svar i termer och satser som inte kan hanteras inom ramen för de mångas söndagskristendom.

Att lyfta fram frågor ur kategorin "Var är vi nu?", "Vad är nästa steg?" eller "Vad gör Gud idag?", för att få dem sakligt besvarade förutsätter att vi har en väldefinierad uppfattning om vad vi är ämnade att vara. Korintierbrevet lägger riktsten åt oss alla; "Ni är inte längre era egna, betalningen är ordnad, förhärliga därför Gud genom era liv". 1 Kor 6:19-20.

I sitt brev till Timoteus beskriver Paulus församlingen som sanningens stödjepelare och grundfäste, 1 Tim 3:15. I Kolosserbrevet beskriver han sin och alla predikanters mål; att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus - Kol 1:28-29.

Sådan är Himlen, allt har nått sin fulländning i Kristus. Sådan är Himlen, sanningen befäst och säkrad som klingande kristall -ett kristallhav att stå på för alla de heliga mitt framför tronen. Mitt framför tronen står Lammet som riktar och enar, dömer och försonar med all makt och myndighet. Mitt framför tronen står Lammet som den urbild efter vilken alla de heliga formas. För formandet fordras att kärlet givit upp sin rätt - inte längre sin egen.

Vart för vägen oss? Bedjandet leder oss naturligt, men inte utan smärta, hän mot den mognad som hör Himlen till.
Hur ser vägen ut? Bedjandet för oss naturligt och obevekligt in i ett Andens formande efter korsets mått.
Var befinner vi oss nu? Bedjandet och det värkande hjärtat säger oss att rättvisan trängs tillbaka och sanningen vacklar på torgen, det som är rätt kan inte komma fram, Jer 59:14 - 15. Inte ens på våra kyrktorg går sanningen, Himlens mått och sätt, säker.
Hur korrigerar vi? Det bedjande sinnet manar till ett ödmjukande och ett återvändande.
 

Detta är Herrens ständiga börda. Detta är hans återkommande dagsverke. Detta är innehållet i det verk som han också idag har för händer. Han återför sitt folk till dess ursprungssyften. Han säkrar ett vittnesbörd om Himlens välde. Han formar ett kärl vilket kan bära fram en återspegling av Kristi fullhet. Han skapar ett verktyg vilket kan brukas till att tygla folkens oro.
Av sitt folk fordrar Gud ett återvändande in i lydnad mot den himmelska kallelse vilken de har fått del av. Av sitt folk fordrar han ett återvändande till korset, vilket allena bär på kraft till frälsning. Av sitt folk fordrar han en lyhördhet mot ordet medelst vilket han uppehåller allt. Av sitt folk fordrar han ett offer, vilket leder till ett formande av Sion, den gemenskap som här på jord är ämnad att spegla Himlen. Av sitt folk fordrar Gud ett bedjande som gagnar hans sak Detta är vad Gud gör idag.
 

Det vittnesbörd vilket gudsfolket är ämnat att bära växer inte fram ur människors ansträngning. Ett vittnesbörd växer där Gud ges utrymme att uttrycka sin tanke och sin karaktär. Det vittnesbörd som gudsfolket är ämnat att bära har inte med trivsel, bekvämlighet och framgång att göra. Lammet var slaktat innan världens grund var lagd. Himlens vittnesbörd sätter alltid korset främst. Korset är också själva klimax i den erfarenhet som man kallar uppståndelseliv. Herren är överstepräst för alla tider. Prästsinnet, offersinnet, tjänarsinnet är Guds sinne. Prästens förbundslott var liv och frid. Det nytestamentliga prästfolkets lott är av samma slag, ett arbete till blods för att hävda liv och frid, sanning och rätt. Söndagskristendomens ramar är för snäva för att prästens grovjobb ska få plats. Det arbete som ligger framför famnar en större verklighet. Det vittnesbörd Herren vill ge fordrar bättre utrymme.

Ytterligare en räcka frågor:
Vilket innehåll har ett sådant vittnesbörd?
Hur låter det sig etableras?
Hur kan vi ge det utrymme?
Hur formas ett sådant vittnesbörd?
På vilka sätt uttrycker det sig?
Vad är dess verkningar?
Till vilka typer av agerande leder det oss?
Hur formar vittnesbördet sin omgivning?

Vittnesbördet innebär alltid trohet mot Gud. Vittnesbördet är alltid en utsaga om Guds välbehag. Vittnesbördet är en bekräftelse på att han tagit emot ett dugligt offer. Vittnesbörd ges alltid i form av eld på det offeraltare vilket retts efter Guds sätt. Ett vittnesbörd är mer än så; det säger något om Gud själv, om hans natur, om hans väg, om hans ordning. Ett sådant vittnesbörd formas inte av ord och lärosatser. Ett sådant vittnesbörd bärs och stöds enbart av resultaten av Andens formande och verkande.

De fattiga i anden klarar altarets realitet. För dem är altaret ingen kontrovers. För den som redan tömts är ytterligare korsupplevelse en glädjekälla. Den som låter sig tömmas finner liv, den som låter sig tömmas totalt finner liv och övernog. Den som värnar och fredar sitt liv mister allt. Det frivilliga offret efter Guds sätt vinner ett vittnesbörd efter Himlens sätt. Herren väntar sig att kunna arbeta efter denna linje också i dag.

Altaret är till för att byta ut det vi är mot det Herren Jesus är. Där detta byte äger rum lämnas ett kontinuerligt vittnesbörd om Himlens realitet. Himlens sätt är att låta förlust vändas i härlighet. Himlens sätt är att låta uppgivandet och utgivandet vara bas för Guds härlighet. Den rättfärdighet som låter Gud äras ger utrymme för det goda vittnesbördet, men den rättfärdigheten vinns endast genom en tro som ger sig till altaret. Ett altare i funktion, ett utgivande i vardagstermer skaffar Herren utrymme för sitt "De ska förstå att jag är Herren".
 

Bedjandet låter oss kunna finna utrymme för gudsumgänge. Bedjandet är inrättat för att kunna föra oss till ett vitalt samförstånd med Levande Gud. Bedjandet mår bäst när orden uteblir. Bedjandet är som bäst när det söker väg inför Gud fram till Gud. Vårt bedjande borde vara tillbedjande. Vårt bedjande mår väl av att befrias från krävande och tiggeri. Bedjandet innebär att kunna vistas i Guds närhet. Bedjandet väcks av att stå överväldigad inför Guds väldighet. I den hållningen omvandlas människors enkla behov till övertygande vittnesbörd om Himlens väg.
 

Öva stillheten. Lär in tystnaden. Inpränta den inre vägens förhållningssätt. Använd ett stycke disciplin för att skapa ett väntande sinne.
Vad hände de män emellan vilka av Anden leddes att sända den första kontingenten missionerande apostlar, Apg 13. Så olika till kulturell bakgrund, men samtidigt så eniga i fråga om Herrens väg och vilja. Så klara över metod för arbetets begynnelse och fortbestånd. Vad gjorde de när de tjänade Herren? Hur hanterade de den nödvändiga tystnaden till dess Herren fann för gott att tilltala dem?
Vi kallar den skrällande musik som väller ur våra högtalarsystem tillbedjan. Vi gömmer oss bakom planeringskalendrar, körhäften och programblad. Vi tål ju inte varandra. Vi är varandra till anstöt. Prästsinnet är borta, altaret övergivet.

Öva stillheten. Lär in den gemensamma tystnaden. Ordna tillbedjan och bedjande. Skaffa fram de böner som har sin begynnelse i Guds sinne. Vänta och dröj tills Gud etablerar sitt vittnesbörd. Guds arbete har sin begynnelse med honom. Det uppehålles av honom. Det når sin fullbordan i honom. Vår begynnelsefråga är alldeles nödvändig, men finner inte sitt svar utanför tillbedjandets ramar.
 
Det vi låter oss formas av blir vårt vittnesbörds innehåll. Korset är Guds kraft till frälsning.

Det vi ger oss till kommer att vara vårt vittnesbörds uttryck. Lammet som var slaktat från världens grundläggning finns mitt i tronuppenbarelsen för att varje öga ska betrakta, ta in och tillgodogöra sig allt som sammanfattats i dess tjänst.

Det vi låter oss ledas att göra är präglat av det inre vittnesbörd som Ande verkar. Den offertjänst vi är kallade till ska vara levande, en förvandling av sinnet för att kunna pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och som behagar honom.

Det vi är, är ämnat att vara ett vittnesbörd, det du är, är ämnat att vara ett Guds tilltal.

Frågan om vad Gud gör idag borde inte existera bland Guds folk.
 
Gudsfolkets vittnesbörd är tänkt att vara ett direkt uttryck för vem Gud är och hurudan han är. Den bön som föregår ett "Såsom - så ock" heter "Helgat varde ditt namn". Vittnesbördet begynner med heligheten, skillnaderna och avskiljandet. Våra ramar brister. Våra ord räcker inte. Den som stannar upp inför heligheten kommer till korta, töms, står förstummad. Den som vågar stilla sig inför heligheten leds att arbeta med autenticitet och sannfärdighet. Det vittnesbörd som för till Gud är inte lätt vunnet, vilar inte på förenklingar och klyshor. Korset allena är Guds kraft till frälsning - vem ställs inte gång på gång handfallen och perplex inför dess mysterium. Detta kors, detta altare är alltid Guds märke, Guds vittnesbörd om autenticitet och sannfärdighet.
 

Gudsfolkets vittnesbörd, det vittnesbörd som Fadern vill avge genom oss nu, läggs ner i vårt inre utifrån Guds kraft till frälsning. Gudsfolkets vittnesbörd talar med autenticitet och sannfärdighet om det sinnelag som Herren själv bär, prästsinne och själutgivande. Hans enda syssla bland människor är att se till att hans ord når sin fullbordan, Kol 1:25.

Den som på allvar ställer frågan om vad Gud gör idag i syfte att gå med honom i hans verk drabbas av korsets realitet i perplexitet inför människors otillräcklighet och obeständighet.

Den som vill följa hans väg i det han gör idag drabbas av passion för gudsordets trovärdighet och dess orubblighet.

Den som räknar med att färdas med mening på hans väg låter sig drivas av passion för Himlens renhet.

Den som vågar stanna upp för att se efter vad Gud vill åstadkomma idag kommer att besjälas av passion för hans härlighet.
I allt detta finns vår väg för att skaffa kontakt med det som Gud vill åstadkomma bland oss idag.

I allt detta finns vår väg, vår del i det arbete som ligger framför.

 
-  -  -  -  -

 
Artikeln ovan är publicerad den 10 mars 2005 under kategorin Bönehus Norden. De artiklar som distribueras till Bönehus Norden och Bönehus Östergötland kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.

Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
 
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network med dess förgreningar i mer än 100 nationer.

----------------

Artiklar om bedjandet
Av Lars Widerberg
 

Att göra sin röst hörd i Höjden
Att göra sin röst hörd i Höjden, 02
Bedjandet - en avskildhetens sak
Bedjandets början - på knä
Bön som ger sig tid att lyssna
Bönen, en larmsignal
 
Ett bönehus i varje kommun
De gamla bönehusen - och det nya…
Bönehuset - ett vittnesbörd
 
Bönhörelse  -  Himmelriket anländer
 
En inre väg, 01
En inre väg, 02
 
Ingen kunde öppna bokrullen
Kristallhavet - mitt framför....
 
Psalm 72:1, Gud, ge åt konungen dina lagar…
Psalm 72:2, Regentens roll och plikt
Psalm 72:3, Utrymmen för frid
Psalm 72:4, Förbund och auktoritet
 
Tröskplatsen, utrymme för bönehus
Etthundraåttiogradersrörelsen
 

Artiklarna sänds på begäran  -  Intercessors.Network@Comhem.se
Vi sänder dem som vanlig e-mail text eller som MS Word filer i ett e-mail.
Tala om för oss vilket format som passar dig bäst.

***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850

VISION i MISSION / BENGT-OVE ANDERSSON 

Presentation av artikelförfattaren

Turen har nu kommit till Bengt-Ove Andersson att presentera sin text nedan i serien VISION i MISSION. Bengt-Ove Andersson har många strängar på sin lyra. Han är lantbrukare, översättare, hemvärnsman och lekmannapredikant i Metodistkyrkan i Köping bl.a.

***

Den katolske karismatiske prästen Peter Hocken beskriver i sin bok The Glory and the Shame sin tro att de olika Andens rörelser genom historien har berört olika delar/egenskaper hos Kristi kropp. Således har de gamla kyrkorna (katolska och ortodoxa) den jordiska/kroppsliga dimensionen (sakramenten, liturgin), den lutherska kyrkan har strukturen (läran) och de nya frikyrkorna Andens liv. Och de messianska kyrkorna, som har sina rötter redan i Gamla förbundet, har allt detta. Hocken menar att dessa olika delar måste sammansmältas för att Kristi kropp skall kunna vara redo för Brudgummen, och han tror att de messianska judarna har en nyckelroll i detta.

Mitt hjärta säger ja och amen till allt detta. Det jag har svårt för är att se hur det skall ske. Jag tror på ett Andens sammansmältande av kristna över alla samfundsgränser, men saknar förtroende för stora delar av ledarskapet inom samfundsstrukturerna i Sverige. Som Sheldon Vanauken uttryckte det: "Världen är ledd av världens ande. Kristi församling skall vara ledd av den helige Ande. Men när kyrkan tänker, uppför sig och uttrycker sig precis som världen, vilken ande är det då som leder den?"

Jag är rädd att vi kristna i Sverige har gjort oss skyldiga till precis samma sak som drabbade Israels barn, och som drabbar alla människor i alla tider -- de klarade inte av för mycket materiellt välstånd utan att bli ytliga och ledda av världens ande, och gav inte längre sin Gud äran.

Jag har alltså svårt att dela den tro som en del uttrycker om en stor väckelse i den sista tiden som skall fylla kyrkorna, eller i varje fall innan allt som kan skakas har skakats och vi har förlorat greppet om allt som ger oss en falsk trygghet i tillvaron, när ljumt har blivit kallt eller varmt.

De ljusa tecken jag förnimmer är att den "trogna kvarleva" inom Svenska kyrkan som hittills har tigit och lidit medan ett politiserat ledarskap alltmer tvingat kyrkan att böja sig för diverse Baalsstoder, nu tar bladet från munnen och påbörjar sin frigörelse. Alltmedan i den andra ändan av skalan en organiserad, politiskt korrekt ekumenik alltmer förkväver den andlig friheten i olika frikyrkor. Den Guds församling som i Nya förbundet övertar de gammaltestamentliga profeternas ansvar att vara ett salt och varna överheten när den går fel, har i hög grad sålt bort detta ansvar för en grynvälling; man har blivit accepterad -- och ofarlig. Som i berättelsen i Daniel om de tre männen. De fick ha sin tro ifred om de bara böjde sig för vad samhället föreskrev och erkände en högre auktoritet än deras Gud. Vi får ha vår tro ifred om vi bara böjer oss för det som för ögonblicket är gängse sanning och erkänner en högre auktoritet än vår Gud. Annars kastas vi, väl inte i den brinnande ugnen, men inför domstol.

Jag tycker mig alltså se olika, motsatta rörelseriktningar inom Kristi kropp i Sverige, och kontentan blir för mig att det finns en Andens rörelse även idag, men att denna rörelse går på djupet, tvärs över alla samfundsgränser och berör sällan samfundens ledarskap, med några få remarkabla undantag.

Vad blir i förlängningen resultatet? Kommer vi snart fram till en dag då Guds oförfalskade ord inte får predikas i något etablerat samfund; då man visserligen bekänner sig till Guds ord men väjer för allt som kan uppfattas kontroversiellt eller inte politiskt korrekt? Kommer Kristus att återvända till en underjordisk katakombkyrka? Även i vår civiliserade världsdel? Skall vi uppfatta Skökan i Uppenbarelseboken som en bokstavlig Kristi brud som har sålt sig åt världens ande? Och gäller orden om att "Bäst de säger: Allt står väl till kommer fördärv över dem" kanske inte framför allt världen utan församlingen? Vår tids etablerade kyrkosystem företer många likheter med Laodikeia-församlingen i Uppenbarelseboken -- den sista av de sju församlingarna. Man tror sig rik på tro, men är i själva verket eländig och fattig. Vilka är det då som beskrivs i det föregående brevet till Filadelfia? Är det kvarlevan?

Jag sätter många frågetecken, men det beror på att jag har många frågor men få klara svar.

Från Anglikaner - Österns Assyriska kyrka

Den svenska kristenheten i landets 290 kommuner från Ale - Övertorneå finns representerade av mångahanda kristna kyrkor och församlingar.

Eftersom vi är mångahanda kristtrogna i Sverige är listan nedan säkerligen behäftad med luckor och brister. Huvudkällor för sammanställningen nedan utgöres av boken Svenska Trossamfund, red. Allan Hofgren, 1990, och Sveriges Kristna Råd. Förutom officiella samfund och kyrkor i Sverige har också ytterligare kyrkor och rörelser lagts in i listan. 

En utmärkt länk att studera >> om GUDS FOLK i Sverige

FÖRTECKNING KYRKOR, SAMFUND OCH FÖRSAMLINGAR I

DEN SVENSKA KRISTENHETEN

Från Anglikaner - Österns Assyriska kyrka

Anglikanska kyrkan i Sverige
Armenisk Apostoliska Kyrkan
Armenisk Ortodoxa kyrkan
Bibeltrogna Vänner
Bulgarisk Ortodoxa kyrkan
Danska kyrkan i Sverige
Ekumeniska församlingar
Eritreanska Ortodoxa Koptiska kyrkan
Eritreanska 0rtodoxa kyrkan
Estniska Evangelisk-Lutherska kyrkan
Estnisk Ortodoxa kyrkan
Etiopiska Ortodoxa kyrkan
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen
Evangeliska Frikyrkan
Evangelisk-Lutherska Bekännelsekyrkan
Finska ortodoxa församlingen
Frälsningsarmén
Gammalkalendariska Grekisk Ortodoxa kyrkan
Grekisk ortodoxa kyrkan
Husförsamlingar
Internationella församlingar

Isländska kyrkan i Sverige
Kaldeiska kyrkan
Katolska kyrkan
Koptisk Ortodoxa kyrkan
Kväkarna - Vännernas samfund
Laestadiansmen
Lettisk Evangelisk-Lutherska kyrkan
Lutherska Bekännelsekyrkan
Lutherska församlingen
Lutherska Konkordiekyrkan
Makedonsk-Ortodoxa kyrkan
Maranata
Maronitiska kyrkan
Mekane Yesus kyrkan i Sverige
Messianska församlingar
Metodistkyrkan
Missionsprovinsen
Norska kyrkan i Sverige
Patriarkatet av Moskva
Patriarkatet av Konstantinopel
Pingströrelsen
Rumänsk ortodoxa kyrkan
Serbisk Ortodoxa kyrkan
Sjundedags Adventistsamfundet
Syrisk Ortodoxa kyrkan
Svenska Alliansmissionen
Svenska Baptistsamfundet
Svenska Frälsningsarmén
Svenska kyrkan
Svenska Missionskyrkan
Trosrörelsen
Ungerska Protestantiska kyrkan
Vineyard Sverige
Österns apostoliska assyriska kyrka
Österns Assyriska kyrka

Läs mera >> Sveriges Kristna Råd/Länkar

***

Oremus…
Låt oss be…

· För alla kristtrogna bröder och systrar i alla kyrkor och församlingar som finns i Den svenska kristenheten vill vi tacka dig, Himmelske Fader, Du som allena är Församlingens på jorden Skapare och Livgivare…

· För alla kristtrogna bröder och systrar i alla kyrkor och församlingar i Den svenska kristenheten vill vi bedja dig, Du Kyrkans Herre, att du ville styrka och stärka hela den församling som tillsammans utgör Kristi kropp i Sverige…

· För alla kristtrogna bröder och systrar i alla kyrkor och församlingar vill vi bedja dig, Du Försonare och Livgivare, att du ger oss Ny Nåd och Nytt Liv i Den helige Ande. Att Du låter Ditt folk i Din kyrka får vara det redskap Du utvalt henne till här i tiden, i Missionen att leva ut Evangelium om Ditt rike och Din vilja i Din Kristus Jesus, Din Son, vår Herre och Frälsare… 

· Just nu vill vi denna vecka särskilt bedja för följande kyrkor… och församlingar… - vilka är våra bröder och systrar i Den svenska kristenheten: …………………………...

Ära vare Dig, Du Heliga Treenighet, Fader, Son och Helig Ande +
Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara evighet från evighet.

/Dag Selander

Dr Roz, min gode vän och läkaren från Persien, bad mig förklara vad det svenska ordet "frikyrka" betyder. "Betyder ordet att man är fri när man är kristen?" undrar han. Inte underligt med tanke på hans islamska bakgrund... och hans frihet numera i Kristus.

Denna frågeställning aktualiserar den verklighet vi lever i sedan några år. Sveriges kristna råd har i sin SKR-skrift 2004 Nr 6 visat på att den svenska religiösa kartan har ritats om.

Den svenska kristenheten är förändrad sedan Nils Bolanders tid, då han 1942 tecknade bilden av kristenheten i Sverige som i huvudsak bestående av "kyrkan" och "frikyrkorna". Sextio år senare är Den svenska kristenheten vidare och mera global med alla invandrarkyrkor som finns ute i landet, alltifrån Mekane Yesus kyrkan till de Syriansk ortodoxa kyrkorna.

Detta globala inslag som kyrkorna utgör idag möter vi i förorterna som finns ute i landet, alltifrån Rosengård, Hammarkullen, Tensta till Råslätt i Jönköping. På Råslätt talar man om glädjen att få leva och bo globalt.

På Råslätt finns ett par Moskéer. Också ett Hindutempel - alltsedan Idi Amins terror på 1970-talet då massor av indier flydde för livet inte minst till Sverige och Råslätt.

På Råslätt firas söndagsgudstjänsterna av ett flertal kyrkor förutom Svenska kyrkans egen gudstjänst kl 11. Fader Tomas leder den syriansk ortodoxa mässan kl 08.30, de finska vännerna firar finsk gudstjänst samt Råslätts Församlingsgemenskap på eftermiddagen.

Altartavlan i Råslätts kyrka illustrerar målet för hela Den svenska kristenheten - nämligen evighetens gudstjänst med människor från alla folkgrupper som lovprisar Herren med alla olika tungomål.

/Dag Sr

Nils Bolander VISION i MISSION

M'Xp låter nedan biskop Nils Bolander få ge sin VISION i MISSION i form av första kapitlet ur boken Uppriktigt sagt från 1942.

INTRODUKTION:
Nils Bolander föddes 1902 och var biskop i Lund, dog 1959. Redan ett år efter att han vigts till biskop i Lunds stift dog han, men innan dess hade han hunnit mer än de flesta. De många diktsamlingarna är en av hans bestående gåvor till eftervärlden. Till 100-årsfirandet av Nils Bolanders födelse 2002 gav Libris ut Ändå måste jag gå, en samling med det bästa ur alla böckerna.

Ett ofta citerat Nils Bolander-uttryck:
"Kristendomen är ett örnevangelium som tyvärr har omformats till en en tam och pratsam korp…"

Dikten 'Fackelmänniskor' är en annan känd dikt av Nils Bolander:

Facklor skulle vi vara, tända av Herrens hand,
facklor i fest och vardag.

Facklor flammar högt, lyser hett,
brinner snabbt, ropar långt:

Klar eld är livet, bländande gnistor,
som dör när de födas, obändiga lågor,
som aldrig låter sig stängas inne.

Facklor skulle vi vara, vägvisare i stormen.

Nordan söker blåsa ut, men kan inte.
Höstregnet försöker släcka, men orkar inte.
Grenljuset prålar i tunga kandelabrar.
Fyrverkeriet speglar kokett
sin gnistprakt i mörka vatten.

Facklan glömmer sig själv för budskapet.

Gud behöver en vintergata
av fackelmänniskor
i de slocknande eldarnas natt.

Nils Bolander skriver om kristen gemenskap och enhet i inledningen av boken UPPRIKTIGT SAGT från 1942, där första kapitlet har rubriken "Som en svensk sommaräng - Om kristen gemenskap" Detta kapitel är ett alldeles utmärkt inlägg som aktuell VISION i MISSION fastän texten är över sextio år gammal.

Huvudpersonen är komminister Ström som förbereder sig inför ett föredrag vid ett stormöte under temat "Kristen samling".

Här några exempel från texten om Nils Bolanders sätt att uttrycka sig om den svenska kristenheten:

***

Om vi kristna levde helt och fullt i Kristus, så vore vi också ett.
Kristus är inte tillräckligt stor för oss. Det är hela sjukan. Därför är det så klent ställt med de kristnas enhet många gånger. Först när Kristus blir riktigt stor fört en människa, blir hon själv riktigt liten.

***

Det finns faktiskt kristna som inte har någon lust att samarbeta med kristna bröder ur andra samfund. De tillhör brudförsamlingen och är rädda för att egenarten ska gå förlorad. Skräp till egenart, säger jag, och skräp till brudförsamling, som inte skulle tåla vid att möta andra kristna tänkesätt och synpunkter än den egna lilla klickens. Den förtjänar ingenting bättre än att går förlorad.
När Kristus kommer in i ett människoliv på bleklagt allvar, då gör den människan inte längre ett sådant paradnummer av sin samfundsmässiga egenart. Då vet hon bara av en egenart - syndens.

***

Precis som det är med en svensk sommaräng, utropade pastor Svensson. En svensk sommaräng, när den är som vackrast och mest generös - det är klöver, daggkåpor, blåklockor, prästkragar, brudbröd, midsommarblomster - alla regnbågens färger i buketten, blommor olika varann som natt och dag.
Men trots denna mångfald, som slår emot en, måste man utbrista: Vilken enhetlighet! Vilken harmoni! Vilket samspel! Samma mörka mylla när blommorna. Samma luft andas de i. Samma sol värmer och livar dem.
En sådan enhet skulle de kristnas vara.

***

Gud har råd att slösa med samfund och organisationer, en generös arbetsgivare som har användning för en rik arbetsfördelning, en mästerspelman som vill utnyttja många pipor i den stora himlaorgeln - både principal, borduna, oboe och vox angelica.
Likriktning, topphuggning kan det aldrig någonsin bli fråga om i den kristna enhetssträvandena.

***

Kräftsåret i kristenheten är inte alls mångfalden i och för sig, utan den köttsligt motiverade mångfalden på grundval av - vad ska jag säga - maktsjuka, organisationsraseri, personliga prestigekrav. Med allt otäckstyg den har i släptåg. Kristna tisslare och tasslare, bakdantare, skvallerbyttor, grinmånsar, viktigpettrar, elaka tungors obalanserade utfall, grundlösa anklagelser och fula misstankar.

***

Nej, de kristnas enhet måste vara en gemenskap som syns och hörs och känns ute i vardagslivet i gemensam syndabekännelse, gemensam aktivitet och gemensamt arbete.

=======================================================

Kapitel 1 ur boken UPPRIKTIGT SAGT "Som en svensk sommaräng"

=======================================================

- Vi kristna, vi måste hänga ihop - eller också får vi hänga var för sig.
Det var folkskollärare Bergström som formulerade denna lyckade vändning.

Komminister Ström satt tillsammans med några representanter för olika kristna samfund inom församlingen och förberedde ett gemensamt stormöte, som skulle hållas om några dagar under parollen "Kristen samling". Ström hade fått i uppdrag att hålla huvudanförandet. Han skulle tala över ämnet "Kristen gemenskap".

Nu var det meningen att han skulle få en del uppslag till sitt föredrag.
- Just det ja, jag hade verkligen tänkt säga någonting ditåt i inledningen… När det brinner i takstolarna, tvistar man inte om stilen på inredningen. I dessa storm- och brandtider, när kyrkan är på god väg att bli katakombernas kyrka här och var i Europa, har vi kristna mindre än någonsin förr tid och råd att etablera familjegräl.

- Alldeles min mening! Insköt frälsningsofficeren Lindberg.
Jag kommer ihåg vad en av de våra sa' på riksungdomsstämman i Stockholm 1939: Låt oss inte försvaga oss själva och vårt arbete, sa' han, med onödiga och meningslösa samfundsstrider. Må vi inte heller kivas om vem som är störst… Vår styrka ska skall ligga i vår enighet.

- Det var på kornet, fortsatte Ström.
Ordet om att den ensamme är stark är nog bara en snarfager och heroisk lögn, är jag rädd för. Det finns en ensamhet som är ett stålbad för själen, den som har blivit kallad "Guds mottagningsrum", den inre samlingen, den stilla stunden inför Guds ansikte. Det är oumbärliga laddnings- och krafthämtningsstunder i en människas liv. Men annars är ensamheten, isoleringen, en svaghet, neurastenikerns helgedom, där han dyrkar sig själv.
Min utgångspunkt skall bli Mästarens ord ur hans översteprästerliga förbön: "Jag beder att de alla må vara ett".
Ingenstans klappar Jesu förbarmande hjärta som i det böneropet. Det är väl, om något, hans älsklingstema och hans älsklingstanke. För den enhetstanken levde och dog han. Kristne i alla länder, förenen eder!

Baptistpastor Svensson nickade instämmande.
- Det bådar gott, det där, sade han. Man ska allt vara en bra konstig kristen, om man inte känner förpliktelsen i den bönen.
Huvudfrågan blir väl bara sen hur denna de kristnas gemenskap ska kunna skapas.
- Naturligtvis. Det kan ju rakt inte vara fråga om gemenskap hur som helst och till varje pris.
Den viktiga frågan besvarar jag för min del med två ord: I Kristus.
Vägen till kristen enhet är vägen till den levande Kristus själv. Hur är
Det vi läser i Johannes' första brev i det där klassiska gemenskapskapitlet? "… vi hava vår gemenskap med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus". Och strax dessförinnan heter det: "Ty livet uppenbarades, och vi hava sett det; och vi vittna därom och förkunna för eder livet, det eviga, som var hos Fadern och uppenbarades för oss." Detta är allt kristet gemenskapslivs rot.
Om vi kristna levde helt och fullt i Kristus, så vore vi också ett.
Kristus är inte tillräckligt stor för oss. Det är hela sjukan. Därför är det så klent ställt med de kristnas enhet många gånger. Först när Kristus blir riktigt stor fört en människa, blir hon själv riktigt liten.

- Ja, tänk, avbröt K.F.U.M.-sekreteraren Tunberg, det finns faktiskt kristna som inte har någon lust att samarbeta med kristna bröder ur andra samfund. De tillhör brudförsamlingen och är rädda för att egenarten ska gå förlorad. Skräp till egenart, säger jag, och skräp till brudförsamling, som inte skulle tåla vid att möta andra kristna tänkesätt och synpunkter än den egna lilla klickens. Den förtjänar ingenting bättre än att går förlorad.
När Kristus kommer in i ett människoliv på bleklagt allvar, då gör den människan inte längre ett sådant paradnummer av sin samfundsmässiga egenart. Då vet hon bara av en egenart - syndens.

- Jag skulle vilja säga en sak till, kommenterade en ung kontorist.
När Kristus blir så stor, som han verkligen är, faller alla människomurar. Nationella murar, rasmurar, sociala murar, bördsmurar, politiska murar, ekonomiska murar och vad de heter allt, våra evinnerliga stängsel och gärdsgårdar.
Det har vi ju också Skriftens klara ord på. "Här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna. Alla ären I ett i Kristus Jesus." Och när Kristus får bli stor, byggs broar.
Vi trivs visst annars bäst med att gå och lurpassa på varann - inte sant?
Johansson har burit sig illa åt, den kanaljen. Han har förolämpat mig. Johansson får allt komma och be om ursäkt, han. Det är det minsta man kan begära. Jag rör inte en fena för den saken…
Nej, när Kristus blir stor för oss, då tar din och min kärlek första steget. Utan några prestigebekymmer. Kärleken börjar brobyggartjänst.
Ström byggde vidare i sina föredragsplaner.

- Sen tänkte jag gå in på frågan om hur denna kristna enhet är beskaffad. På den svarar jag: Den är en väsensenhet, en andens enhet genom fridens band.
Det lär finnas kristna fribytare som i tid och otid fabla om att alla kristna borde förenas i något slags konturlös standardreligion, en vag allmänkristendom, som tillgodoser alla olika sorters önskemål. Här är det rakt inte fråga om likformighet. Här är det fråga om enhet i mångfalden.
Polyfon ska samklangen i den kristna enheten vara - inte unison.

- Precis som det är med en svensk sommaräng, utropade pastor Svensson. En svensk sommaräng, när den är som vackrast och mest generös - det är klöver, daggkåpor, blåklockor, prästkragar, brudbröd, midsommarblomster - alla regnbågens färger i buketten, blommor olika varann som natt och dag.
Men trots denna mångfald, som slår emot en, måste man utbrista: Vilken enhetlighet! Vilken harmoni! Vilket samspel! Samma mörka mylla när blommorna. Samma luft andas de i. Samma sol värmer och livar dem.
Eller - jag kommer att tänka på en annan bild. Snöflingan, sammansatt av tusen sinom tusen olikformade kristaller. Det är enhet i ordets djupaste mening.
En sådan enhet skulle de kristnas vara.
Mångfalden av kristna kynnen och bekännelser ska rotfästas i den gudomliga kärlekens jordmån till en jublande endräkt. Samme Gud anropa vi, samma onda makt bekämpa vi, samma ljusa himmel försöka vi bli värdiga.
Är det kanske inte så, att just de olika kristna organisationerna skänker hemkänsla åt olika slags människotyper. Den ena människan trivs bäst här, den andra där.
Den ena är stilla och förtegen, den andra mer eldig och känslosam.
Den ena finner själens ro i fasta, värdiga former, den andra vill ha det mera fritt och otvunget och familjärt i sitt gudstjänstliv.
Den ena är uppfostrad i kyrkokristendom, den andra har vuxit upp i frikyrkomiljö. Det finns uppfostringskristna av bägge slagen. Själv är jag baptist i tredje led vad den saken anbelangar.
Gud har råd att slösa med samfund och organisationer, en generös arbetsgivare som har användning för en rik arbetsfördelning, en mästerspelman som vill utnyttja många pipor i den stora himlaorgeln - både principal, borduna, oboe och vox angelica.

- Svensson har det rätta greppet på saken - såvitt jag förstår, instämde Ström. Likriktning, topphuggning kan det aldrig någonsin bli fråga om i den kristna enhetssträvandena.
Sådana tendenser komma en osökt att tänka på den där amerikanske uppfinnaren, som hade konstruerat en sådan snillrik rakapparat. Man behövde bara sticka in sin lurviga haka i den, så blev skäggstubben hastigt och elegant avhyvlad. Någon invände: Ja men, alla hakor är ju inte lika stora. Nej, sa' uppfinnaren, men de blir det!…
Nej, vi har mer än nog med likriktning på andra områden än religionens.
Fast ändå måste man klart säga ifrån, att bara de gränslinjer, som är centralt religiöst motiverade, är berättigade.

Kräftsåret i kristenheten är inte alls mångfalden i och för sig, utan den köttsligt motiverade mångfalden på grundval av - vad ska jag säga - maktsjuka, organisationsraseri, personliga prestigekrav. Med allt otäckstyg den har i släptåg. Kristna tisslare och tasslare, bakdantare, skvallerbyttor, grinmånsar, viktigpettrar, elaka tungors obalanserade utfall, grundlösa anklagelser och fula misstankar.

- Nu är det i alla fall en fråga kvar att besvara för Ström i hans föredrag, anmärkte pastor Lind från Missionsförbundet. Hur ska denna heliga enhet komma till synes?
Också på den punkten ger Mästaren klart besked i sin  bön: "Jag beder att de alla må vara ett… för att världen ska tro att du har sänt mig." Där har vi det! De kristnas enhet ska vara själavinnande, erövrande, smittosam. Människorna ska kunna säga om oss kristna på alla kanter: Se, hur de älska varandra! Och själva bli kristna.
Vår enhet får inte stanna vid att bara bli en ytlig och högröstad kongressgemenskap.
Ingenting är egentligen lättare än att vara erkännsam och hjärtlig på ett alliansmöte - för att efteråt halka tillbaka i skyttegravarna igen och fortsätta ställningskriget.
Nej, de kristnas enhet måste vara en gemenskap som syns och hörs och känns ute i vardagslivet i gemensam syndabekännelse, gemensam aktivitet och gemensamt arbete.
---

- Här har jag fått stoff till en hel föredragsserie, fastslog komminister Ström. Tack, tack ska ni ha allesammans!
Nog har vi fått smaka på andens enhet genom fridens band den här stilla beredelsestunden - inte sant!

Måtte Gud välsigna vår sammankomst om lördag…
Låt oss, innan vi skiljs åt, gemensamt och högt läsa den bön som vår Mästare själv har lärt oss.
"Fader vår, som är i himmelen, helgat vare ditt namn, tillkomme ditt rike…"

==============================================

Nils Bolander UPPRIKTIGT SAGT Stockholm 1942 Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Första kapitlet "Som en svensk sommaräng - Om kristen gemenskap"

/DSr

A T T   S T Å   U T   M E D   G U D S   O R D
Joh 6:51-69

Inl: "Det är outhärdligt det han säger. Vem står ut med att höra på honom?"

Sammanhanget: Jesus hade mättat 5000 och brödundret väckte förundran och folket trodde han var den efterlängtade profeten och de ville tvinga honom till att bli deras kung.
Jesus anklagade dem för att de följde honom av fel motiv. Att de inte huvudsakligen skulle arbeta bara för den fysiska födan utan för den föda som kunde tillfredsställa deras djupaste behov.
Judarna vill att Jesus skulle göra ännu större under så att de kunde tro honom, och att han skulle göra större mirakel än Mose som gav dem manna i öknen, men Jesus säger att han är Livets bröd.

Efter den dialogen följer en utläggning av Jesus där han säger att de måste äta hans kött och dricka hans blod för att kunna få evigt liv.
Då fick lyssnarna problem med att hänga med. De tolkade honom rent bokstavligt och förstod inte den djupare andliga sanningen bakom de ord som han ville förmedla, men kanske var det inte bara brist på förståelse utan också oviljan att förstå och följa. 
- Det är outhärdligt det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" Det finns tillfällen i livet då vi inte står ut med att höra på vad andra säger till oss. Personer i vår omgivning kan tala om för oss att vi är på fel väg, att vi har gjort en missbedömning. Eller att vi ska dra oss ur en situation innan det är för sent. Men, det når inte in i oss. Om någon försöker dela med sig av erfarenheter för att vi ska undvika misstag, då lyssnar kanske några, men många av oss vill inte höra på. Först efteråt kan vi se vad som var rätt och förnuftigt. Och vi har lärt oss något, men priset har blivit högt.
Så fungerar många av oss.
Att säga: Jag står inte ut med vad du säger, kan ju ibland vara en alldeles riktig reaktion och en sund reaktion.
Men om olika människor i omgivningen, speciellt de som jag vet bryr sig om mig, oberoende av varandra, börjar reagera på mitt vägval, ska jag nog fundera.  En klok fråga att ställa till sig själv kan vara  "Får detta mig att blomma eller vissna"? "Ger detta mig ett djupare tillfredsställande liv?"
Vad var det då lärjungarna inte orkade höra på? Vad var det som var så outhärdligt?

Men först skulle jag vilja säga:
I. Det är lätt att stå ut med Guds ord för ofta talar det ljuvligt och övertygande.

Det finns en klang och skönhet i Jesu ord, en klokhet omsorg och ömhet som berör alla som vill lyssna. Aldrig har någon talat som han. Många, säkert de allra flesta, har gjort den bekännelsen, om också motvilligt.
Men plötsligt säger Jesus ord som vi inte förstår innebörden av eller inte vill förstå. Det känns som hårda ord. Men vi kan inte skilja ut Jesu svåra och de som vi uppfattar som svåra mot hans ljuvliga ord. De kommer båda från samma källa.

II. Det är svårt att stå ut med Guds ord därför att det ställer oss inför avgörelsen.

Vad är det då lärjungarna inte orkar höra på? Vad är det som är så outhärdligt? "Den som äter mig ska leva genom mig, säger Jesus." Det låter primitivt.
Ex: Jag såg nyligen en film (Alive?) som handlade om människor som var med om en flygplanskrasch och överlevde, men hjälpen dröjde. Den ene efter den andre dog och maten tog slut. Deras enda chans att överleva var att äta upp de som dött. Det är outhärdligt! Kannibalism!!
Tyckte lärjungarna att det var frånstötande? Eller bara svårbegripligt? Jesus frågar om de vacklar. Och sedan kommer det: "Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv."
Alldeles innan var han fysisk så att han blev outhärdlig, och nu används kött i en annan bemärkelse och får fungera som en del i ett av de många motsatspar som finns i Johannes-evangeliet. Ande och kött.
- Är detta en utläggning om inkarnationen eller nattvarden? Det är lite osäkert, men den tolkas ofta som en nattvardstext.
 "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom".
Svårigheten i den här texten är att Jesus säger att om vi inte äter hans kött och dricker hans blod äger vi inte livet.
Att äta brödet och dricka vinet är ett uttryck för att jag tror att Jesu död och uppståndelse är till för mig för att jag ska ha liv. Jag vill få del av hans liv och genom Guds Ande är det möjligt för mig att förenas med honom.
Nattvarden är inte en belöning för den andligen duktiga, utan färdkost för var och en som slagit in på Livets väg genom Jesus Kristus, oavsett hur långt vi hunnit.

Det en del av lyssnarna inte kunde stå ut med, handlade om det oerhörda: att Gud  blev människa, att han dog för våra synder, att han uppstod på tredje dagen, att en människa kan få evigt liv genom tro och dopet, och att han kommer till oss i bröd och vin.
Heb 4:12 Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.
"Det är outhärdligt det han säger". Det är nödvändigt att bli sårad av Guds ord. Något måste blottas och avlägsnas ur mitt liv. Min avund. Mitt habegär. Min självömkan. Allt det jag bygger upp försvar för, allt det jag till varje pris söker legitimera. Joh 6:63

    Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. - Om köttet eller det jordiska säger Paulus: Döda det jordiska! Och om anden "Låt er uppfyllas av Anden!"
Det jordiska står för den snedvridning i vår mänskliga natur vars rot är själviskheten eller girigheten (Kol 3:5) Ur en onaturlig böjelse - en självisk gen -  gror vrede, splittring, självgodhet, njutningslystnad och kritiklust. Allt sådant som vanställer likheten med Gud och hindrar oss att leva i överens-stämmelse med vår identitet som Guds avbild.
Att övervinna denna snedvridning är inget moraliskt projekt som handlar om att ta sig i kragen och leva upp till idealen. Vi måste gå en annan väg, den enda verksamma. Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp - ."Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva", säger Paulus. (Rom 8:13)

Utan Anden kämpar vi en meningslös kamp mot de onaturliga tendenserna hos oss själva: "det onda som jag inte vill det gör jag"(Rom 7:19) Försök inte vara stark och duktig och kuva det onda inom dig, men låt Guds Ande fylla dig. Om vi ger mer energi åt att rensa bort synden, än att blåsa på glöden i våra hjärtan, då förråder vi evangeliets väsen och blir mer ett moralparti likt fariseerna.

III. Att stå ut med Guds ord eller stå utan det - det är till sist det stora alternativet.

De som finner det outhärdligt i vår text, de går. Och det är ju hederligt av dem och kan ju vara nödvändigt ibland. Om jag befinner mig i ett sammanhang där jag inte delar grundvärderingar eller där vi strävar åt motsatt håll, då kan det bli outhärdligt. Och då kan jag behöva gå.

Men står Jesus för en verklighets-beskrivning som människor i vår omgivning inte kan stå ut med? Ja i många fall är det så? Tyvärr hänger det ibland samman med att de inte har förstått innebörden i att vara en kristen, att vi kristna inte lyckats kommunicera och det är smärtsamt att konstatera, men inte ens Jesus som var mästare i att kommunicera lyckades dra människor till sig.

 "… ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern."
Det finns ett trons mysterium varför en del säger ja och en del väljer att säga nej och gå sin väg, och vi får precis som Jesus leva med den smärtan. 
  " Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva."
Människor följde Jesus för att de hade sett hur han på ett fantastiskt sätt gjorde under och botade sjuka. Vad i ditt liv får dig att börja söka och följa efter, att hålla fast? Hur svarar du? Joh 6:68
 Simon Petrus svarade: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord. - Petrus förstod inte alltid Jesu ord, men han kände igen herdens röst, även i de outhärdliga orden.
Ju längre bort du står från honom, desto svårare ser hans tal ut att vara och desto orimligare.
Ju närmare du står, desto klarare ser du att hans ord är ande och liv, fylld av kraft och en närgången kärlek.

- Det fanns en ofullkomlighet hos Petrus i hans förmåga att följa Kristus. Han misslyckades, men han hade en villighet att följa.  Det är vad Jesus vill se hos sina lärjungar. Inte att du förstår allt, eller alltid lyckas, men att viljan att lära och följa finns.    

Råslätt den 6 mars 2005
/Håkan Karlsson

EFS och Den svenska kristenheten

Tone Carlsson, studierektor på Johannelunds Teologiska Högskola, får i dagarna en tacksamhetens Vårhälsning från Råslätt till Johannelund och EFS-folket. Varför? Jo, därför att Tone tillsammans med alla andra medarbetare på skolan gestaltar en anda som är så generös, stödjande  och uppmuntrande. Läs mera om >> JOHANNELUND

Från Råslätt påminner jag henne om tacksamheten över vad hon med hennes medarbetare fått betyda ute bland Guds folk. David Kyobe-Lule från Uganda, Eskil Selander och Kari Carlsson är tre namn som jag skriver om som på skilda sätt påminner mig om vad Johannelund har fått betyda som en inomkyrklig utbildningsanstalt och rent personligt.

Ute i Den svenska kristenheten finns så många bröder och systrar som har och haft sina rötter i EFS. Namnen är legio om de skulle räknas upp här! Kärlekens Ande med sin värme och omsorg är ett av kännetecknen som EFS fått bära bland Guds folk ute i Den svenska kristenheten. Vad Schartau fick betyda för gammalkyrkligheten i söder, det kom Rosenius att betyda för den norrländska väckelsefromheten. De båda gestalterna kan ibland uppfattas som varandras motsatser, men f.d. domprosten Per-Olof Sjögren påminde om den komplettering de tillsammans utgjorde vad gäller Lag och Evangelium resp. Evangelium och Lag.   

I Tåsjö socken i Västernorrlands län föddes 1874 Isak Jonsson. Det berättas om farfar att han haft speciella syner nere vid Tåsjön i samband med väldiga norrsken. I familjen hörde vi berättas om hans omvändelse 1901, som fick till följd att han ville lämna sitt gamla namn och tog namnet Selander. Han kom till Johannelund för predikantutbildning och studerade där under åren 1910-1913. Sedan var han predikant i Söråsele, Arvidsjaur och från 1919 i Råneå. 1945 dog farfar hemma i Skinnarbyn i Bygdeå. Att Isaks son Carl-Gustav också gick Johannelund, innan han blev teol.kand och präst i mörkaste Småland fördjupar tacksamheten för vad EFS och Johannelund fått betyda för många i Den svenska kristenheten.

Läs mera >> om Evangeliska Fosterlands Stiftelsen

och om >> C.O. Rosenius

/Dag Selander
Midfastoaftonen

Bild: Dietrich Bonhoeffer

HÄNGIVENHET SOM MOTSTÅND

Ylva Eggehorn föreslår "hängivenhet som motstånd" mot de hot som möter idag: miljöproblem, flyktingströmmar, globalisering och terrorism.

Hennes bok från 2004 på förlaget Cordia bär titeln"Att ta ansvar för Gud. Om hängivenhet som motstånd" är en en utmanande text om 179 sidor.

Hon utvecklar detta med hängivenheten som motstånd i mötet med två personligheter som aldrig möttes. Men ändå levde i samma miljö, i samma tid, i samma Europa. Den lutherske prästen Dietrich Bonhoeffer och den holländska judinnan Etty Hillesum är personerna som utgör exempel på hängivenheten som motstånd.

Ylva Eggehorn påpekar att Etty och Dietrich förenas av en människa som ingen av dem träffat: Edith Stein, holländsk intellektuell judinna som Etty, så småningom övertygad kristen som Dietrich, som också hon dog i Auschwitz. Edith Stein helgonförklarades av påven Johannes Paulus II 1998 och utropades året därpå till skyddshelgon för Europa med Birgitta av Vadstena.

Ylva Eggehorns bok Att ta ansvar för Gud låter en av den kristna trons mest grundläggande tankar, att dö med Kristus, illustreras av 1900-talets mest dramatiska tidevarv.
Hon citerar Bonhoeffer: -När Kristus kallar en människa säger han: Kom och dö med mig.
Ylva Eggehorn fortsätter själv:
-Det behöver inte innebära fysisk död - men det handlar alltid om en förlust av våra egna planer, vår självvalda heroism eller vår bekvämlighet.

Läs hela recensionen av boken >> på Vatikanradions hemsida

/DS

När den religiösa kartan ritas om
av Göran Åberg - Jönköpings Posten, 2 mars 2005-03-02

Göran Åberg skriver i artikeln När den religiösa kartan ritas om:

SVERIGES KRISTNA RÅD [ läs om SKR ] är ett slags paraplyorganisation för den samlade kristenheten i vårt land. Det är organisatoriskt indelat i fyra 'familjer', den lutherska med Svenska Kyrkan och Evangeliska Fosterlandssstiftelsen, den frikyrkliga omfattande de flesta frikyrkosamfunden, den katolska samt den ortodoxa, innefattande ett stort antal kyrkor för medlemmar med utländsk härkomst.

Till uppgifterna för detta råd hör utgivning av informativa skrifter i ekumeniska ämnen. Den senaste har titeln Tro - dop - medlemskap ur ett ekumeniskt perspektiv, vari företrädare för nio kyrkor, samfund och rörelser presenterar sin syn på de tre titelbegreppen.

Syftet med den hundrasidiga skriften är "att sakligt informera om hur kyrkor och samfund tänker och handlar i dessa frågor och inte minst hur de tre huvudorden hänger samman i en sorts ecklesiologisk helhetssyn."

Vad en läsare genast slås av är att den religiösa kartan ritats om ordentligt i vårt land under de senaste decennierna. Romersk-katolska kyrkan är en bland de tre största minoritetskyrkorna i landets tillsammans med Pingströrelsen och Svenska Missionskyrkan. De österländska och ortodoxa kyrkorna hare lett till en betydligt större mångfald. Fusioner inom frikyrkligheten har minskat antalet samfund. Mängder av ekumeniska församlingar har bildats…

… Målgrupp för denna verkligen informativa skrift är "de lokalekumeniska råden, präster och pastorer, kyrkoråd och församlingsstyrelser".

… Närmast kommer innehållet i denna bok att stå i centrum för samtalet vid den så kallade samfundsledarsamling inom Växjö stift som ska hållas denna veckan. Dessa samlingar, som har sitt ursprung i anslutning till det kristna riksmötet i Jönköping sommaren 1983, J 83, har hållits i det närmaste årligen sedan dess, även om de numera har delvis annorlunda utformning än i början. Också här borde ett studium av denna bok leda till en förnyelse av den ekumeniska tanken; väl vore det! - avslutar artikelförfattaren Göran Åberg.

Skriften Dop - medlemskap ur ett ekumeniskt perspektiv  -  Se skriften -

Nr 6 i Sveriges Kristna Råds skriftserie

Red. Kjell Ove Nilsson

Bakgrunden till publikationen är de snabba förändringar som skett bland kyrkorna i Sverige under de senaste årtiondena. Frikyrkoförsamlingar har gått samman lokalt. Katolska kyrkan har expanderat och är nu en av de större minoritetskyrkorna. De ortodoxa och österländska kyrkorna tillför genom sin närvaro kännedom om liturgi och spiritualitet från kyrkans äldsta tid. Rörligheten i samhället och flyttningar medför att människors kyrkliga förankring ändras. Frågor kring kyrkotillhörighet - dubbelanslutningar, dopsyn etc. uppstår ofta till följd av dessa förändringar. En arbetsgrupp inom Sveriges Kristna Råd fick därför uppdrag från styrelsen att arbeta med dessa frågor och resultatet föreligger nu i form av rapporten Tro - dop - medlemskap.

I rapporten redogör först nio representanter från olika kyrkor och samfund för den ecklesiologiska helheten tro, dop och medlemskap i sin egen specifika tradition. Därpå följer tre tvärkapitel med fördjupad analys av vart och ett av huvudorden. I dessa kapitel har även infogats viktiga punkter från internationella, ekumeniska dokument som t.ex. BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist, Ministry, 1982). Avslutningsvis ges vissa råd i syfte att undanröja några av de problem som antytts ovan.

Tro - dop - medlemskap kan bli till praktisk nytta i lokala ekumeniska råd, t.ex. när osäkerhet uppstår om vilken ekumenisk praxis som skall gälla i olika pastorala situationer. Rapporten kan även användas vid universitet och högskolor för forskning inom ekumenik och kyrkovetenskap

/DS