Tröstens Gud
T R Ö S T E N S G U D
Är du värd att tas på allvar? Är du värd att bli lyssnad på? Ja, kanske man tänker direkt. Så ska det vara. Alla är värda att tas på allvar.
Och så kanske man tänker på nån god vän, eller nån som har det jobbigt…
MEN OM DU TÄNKER PÅ DIG SJÄLV… AR DU VÄRD ATT TA PLATS… ATT SYNAS… ATT VARA DEN SOM PRATADE MEST PÅ EN middag… eller den som tar plats…
Hur mycket tid ger du dig själv till exempel, tid som är bra för dig, tid där det handlar om att du lyssnar in dig själv, och där du låter Gud lyssna.
Det som kännetecknar Gud, ser vi tydligt den här söndagen.
Det är en Gud som inte lämnar.
Det är en Gud som säger om sig själv:
"Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta dig" (Jesaja)
"Kasta alla era bekymmer på mig, för jag sörjer för dig." (1 Pet)
"Jag känner med dig, och jag springer mot dig, och jag omfamnar dig, och jag kysser dig" (Luk 15)
Gud står kvar, Gud är kvar. Gud lämnar inte. När du börjat på en mening ringer det inte på mobilen hos Gud och du får höra, vänta lite jag ska bara se vem det är som ringer, och så blir du avbruten. Gud avbryter inte sitt lyssnande och sin tröst.
Varför är det så, att det är så viktigt att vara stark och framgångsrik? Vi visar oss inte oklara, ledsna, eller ofärdiga inför varandra. Vi håller ofta upp fasader. Tänker på ett sätt, och visar nåt helt annat…? Är det så?
· Det beror säkert på flera saker: Vi ska inte lämna ut oss hur som helst. Vi är inte gränslösa varelser som säger hur det är till vem som helst. Det ska vi inte. Det krävs förtroende för att göra det.
· Det kan lätt bli ett mönster i livet, att skärpa sig, att svälja, att kämpa på, att inte visa sig "svag" (och att det kallas svag är ju intressant)
· Jag tror också att vi skäms över oss själva. Vi är så ovana med att visa vårt inre, att lyssna in oss själva, att det blir alldeles för orört där inne, så att vi tappar kontakten med oss själva, och även kontakten med Gud…
Jesus gjorde allt han kunde för att nå in till oss. Han vägrade att bara babbla på, sånt man inte förstod. Det står att det enda han höll på med var att prata i liknelser, i bilder, så att han skulle kunna möta människor. Och därför använder han bilden idag till exempel av en springande Gud, som löper mot dig, full av längtan efter oss, för att kyssa oss, och sätta en ring på din hand, ta på dig de finaste kläder, sätta skor på dina fötter, och ha en fest för dig !!!
Är vi beredda på det (?) - att bli, att vara så omtyckta?
För på ett sätt kan det vara enklare att inte ta emot, att hålla sig vid sidan av. Man behöver inte lämna ut sig. Man slipper bli sårad. Och kortsiktigt kan det säkert vara skönt att inte ta sig själv på allvar, att köra över sig själv, att fortsätta spelet, att upprätthålla en fasad. Men fasaden blir större och större, tyngre och tyngre, och till slut orkar vi inte hålla den längre. Till slut kommer den att ramla. Vi kan välja hur, tror jag. Antingen genom att vi inte orkar längre. Den ramlar över oss, eller att vi ber några om hjälp att ta ned fasaden.
Jag är värd att tas på allvar. Du är värd att tas på allvar.
Antingen genom att få uppleva en Gud som tröstar, som är kvar till gråten är slut,
eller en Gud som vi kan kasta alla våra bekymmer på, då vi har en Gud som bryr sig,
eller att vi får uppleva hur Gud är så glad över oss, att vi är värda en stor fest!
---
Predikan 12 juni 2005¨, III post Trinitate, Eskil Selander
