MXp

Bild: drottning Margareta

S a m e k v i n n a n   M a r g a r e t a  -  M i s s i o n

Kristen tro kom sent till samerna i norr. Ännu fem hundra år efter det att Ansgar predikat för svenskarna om "Vite Krist" tillbad man vid de s.k. sejtarna av trä och sten, kultplatser där renar och andra djur offrades.
Mera om >> sejte

Omkring 1250 kom ett ståtligt följe utmed Norrbottens kust. Det var själve ärkebiskopen från Uppsala som i sällskap med en skara präster och munkar kom för att kristna samerna. Vid Torne älv döptes ett tjugotal samer och finnar och ett kapell av trä uppfördes. Ärkebiskopen återvände omedelbart härefter med sitt följe, så de döpta samerna lär inte har fått så mycken undervisning i sin nya tro.

Bild: Tyndale´s Bible

Det gick ytterligare ett sekel innan samerna åter kom i beröring med de kristna. Den som fick bli ett Herrens redskap att hjälpa sina landsmän till sanningens kunskap var en samekvinna vid namn Margareta. Ingen vet hur hon blev kristen. Sägnen berättar att denna kvinna var besjälad av stor kärlek till sin Frälsare och att hon brann av längtan efter att hennes folk skulle lära känna levande Gud. Margareta bad innerligt till Herren att Han måtte förbarma sig över ödemarkens folk och sända några av sina tjänare ditupp som kunde vittna om Honom med ännu större auktoritet än hon.

Åren gick men ingen kom. Samekvinnan fortsatte dock att bedja i förhoppning om att Herren till slut skulle höra hennes böner. En dag fick hon höra talas om en mäktig drottning som regerade över hela Norden och som bar samma namn som hon själv. Samekvinnan Margareta beslutade då att hon skulle uppsöka sin kungliga namne och berätta för henne om samerna och bönfalla henne om att sända några Herrens tjänare till Sameland som förkunnade Guds ord.

Och så drog hon åstad. Det var mer än 100 mil till Stockholm och säkerligen var hennes vandring inte alltid så lätt. Det var ett Guds under att denna ensamma kvinna kunde bana sig väg genom omarkerna. Genom de täta skogarna och oskadd komma fram på de osäkra vägarna. Hon mötte många frågande och misstänksamma blickar, ty ju längre söderut hon kom, desto underligare tedde sig hennes utseende och klädedräkt för de människor hon träffade.

Bild: Hermon & Samelandsfjäll är sig lika

Då Margareta sent omsider kom till Sveriges huvudstad, mötte henne en stor besvikelse. Drottningen var inte där utan i Malmö. Återigen begav sig Margareta åstad och fortsatte nu ända till Malmö.
Och det tycktes som skulle hon få lön för mödan. Drottning Margareta som var uppfostrad av fru Märta, den heliga Birgittas dotter, tog vänligt emot henne. Dessa båda kvinnor var mycket olika, men i en sak förstod de varandra: det låg dem båda varmt om hjärtat att Guds ord skulle bli känt och vinna framgång.

Då samekvinnan började sin långa vandring hemåt, hade hon med sig en skrivelse på latin, undertecknad av drottningen och ärkebiskopen i Lund, vari dessa uppmanade samerna att övergå till kristendomen. Där stod bland annat: "Vid Guds barmhärtighet besvärja vi Eder att avkläda Eder den gamla människan och ikläda Eder den nya, som är skapad till Guds avbild, och med ödmjuka och uppriktiga hjärtan mottaga dopets sakrament och ingå i den heliga moderkyrkan".

Margareta visste vad som stod i brevet och berättade det för sina landsmän. Men det är nu en gång inte så lätt att omvända människor. Det ska i varje fall mer till än latinska skrivelser, även om de är undertecknade av konungar och ärkebiskopar. Det visade sig snart att samerna inte tog den minsta notis om skrivelsen. De offrade till sejtarna som förut.

Tjugo år hade gått. Margaretas besvikelse över resultatet med resan var så stor att hon inte orkade bära den längre. Hon måste tala med drottningen ännu en gång och med Guds hjälp söka överbevisa henne om nödvändigheten av att sända missionärer till samerna. Och så begav hon sig på nytt åstad. Hon var till åren kommen, och resan var förenad med större svårigheter än förut. Då hon efter att ha varit flera månader på väg närmade sig Stockholm, hörde hon kyrkklockorna klämta. När hon frågade någon om orsaken, fick hon till svar: "Drottning Margareta har ingått i den eviga vilan".

Detta var en övermåttan svår missräkning för den gamla samekvinnan, ty den "ädela frun" hade bemött henne så kärleksfullt och hjärtligt att hon var säker på att hos henne finna hjälp och förståelse. Men nu var hon död.

Då samekvinnan tänkt över saken en stund, beslöt hon uppsöka ärkebiskopen i Uppsala. Lappland hörde ju till hans biskopsdöme. Men hon visste inte att ärkebiskopen, Jöns Gereksson, hade mycket besvärande begränsningar. Margareta fick audiens hos honom, men då hon ivrigt och enträget började bedja honom att sända missionärer till Sameland, blev han vred, jagade henne på dörren med hårda ord och kallade henne "trollkärring som stod i förbund med den Onde".

Ärkebiskopen som var av dansk härkomst var så illa tåld av sina landsmän att Erik av Pommern, som var hans personlige vän, såg sig nödsakad att förvisa honom ur landet. Konungen tvang det svenska prästerskapet att göra honom till ärkebiskop i Uppsala. Men i Sverige blev han så illa ansedd att konungen efter en tid måste sända honom ut ur landet. Erik av Pommern var i en mycket svår situation på grund av sin besvärlige vän, eftersom man i de tre konungarikena inte ville veta av honom. Då kom konungen plötsligt att tänka på att biskopsdömet på Island var ledigt, och dit skickades han nu. Men då han varit där en kort tid, gjorde han isländarna så förbittrade genom sitt dåliga uppförande, att de stoppade honom i en säck och dränkte honom.

Nu skulle man tycka att det varit naturligt om samekvinnan Margareta alldeles mist modet, när hon blev så illa behandlad hos ärkebiskopen, men det gjorde hon inte. Hon uppsökte andra inflytelserika personer, såväl präster som lekmän, och försökte med tårar och böner beveka dem att göra något för att evangelium skulle bli känt bland samerna.

Mera vet man inte att berätta om Margareta, man har inte ens reda på om den gamla kvinnan nådde hem till sin hydda i ödemarken. Men ett är säkert: hennes sista resa blev inte utan resultat. Missionärer sändes till samerna, det ena kapellet uppfördes efter det andra däruppe och det underbara budskapet om Honom som föddes en julnatt för att frälsa mänskligheten, blev förkunnat även för ödemarkens folk. Så lyder berättelsen om samekvinnan Margareta som i likhet med den store hednaaposteln hade en stor sorg och ett ständigt bekymmer i sitt hjärta - sitt folks frälsning.

Det var bara inom en luthersk kyrka i Europa som vi efter reformationen möter missionen som en del av församlingens ansvar. Det var den svenska kyrkan. En förklaring till detta kan vara den tidiga missionen bland samerna, bl.a. samekvinnan Margareta och hennes vandring till drottning Kristina i Malmö. År 1389 utfärdade drottningen en missionärsfullmakt för samekvinnan. Gustaf Vasa sände präster norrut och den första protestantiska missionen utgick från Sverige till Rounala norr om Karesuando.

Den svenska kristenheten har i sin missionshistoria detta märkliga vittnesbörd om samekvinnan Margareta och hennes överlåtna liv för sitt folks evangelisation. Margareta - denna ensamma samekvinna - med
Drottningens brev från 1389 i sin hand och hela sitt liv i aktion för sitt folk står inför Sveriges kristenhet och frågar: Vilken är er gemensamma mission? Hur samverkar ni i detta uppdrag? Visst älskar också Ni Frälsaren som den enkla samekvinnan…

/DS

Läs mera: LUNDGREN, Gustaf B. Lappkvinnan Margareta, Uppsala 1907 Småskrifter utgifna af Norrländska Studenters Folkbildningsförening, Norrland N:o 7.

Källa till artikeln ovan: Lappkvinnan Margaretha av Ingibjörg Olafsson, Trosvittnet Nr 32/1935.