MXp

Tänk att få va med pappa och mamma i den jättestora segelbåten långt ute på havet. Idas sommarvisa har just tonat ut Sverige. En lång segelbåtsmåndag är över. Är man fyra och inte börjat skolan, då är man jättetrött efter en hel dag med allt spännande på en stor övertyrsö som Lilla Bornö…

    Nu är det natt. Det kluckar så behagligt mot båtens skrov. Barnen sover. Storsyster fyller snart fyra och lillebror fyllde två för några veckor sen. Hon drömmer om alla fiskarna under vattnet som hon simmar med… Han fiskar jättestora spännande krabbor alldeles själv i drömmen…
    Båda barnen sover så sött i nattens stilla ro. Eva är uppe och går. Sven frågar om det ändå inte är dags att åka in. Värkarna är inte så kraftiga får han till svar. Morgonen är bedårande skön där den röda soluppgången förgyller Nordosthorisont och speglas i havsytans bris; klockans urtavla visar i gryningen nån minut efter 03. De båda barnen sover. Mamma Eva varken drömmer eller sover. Eva vankar stilla fram och tillbaka på båtens begränsade yta. Att vänta barn är en konst som ingen förstår något om som inte fått det privilegiet. Det som inte går att beskriva i vad tålamod, oro och yttersta smärta innebär. Men också obeskrivlig glädje efter månaders väntan att få ge liv till en helt ny liten människa.     

    "Vattnet har gått, det är förlossning på gång", säger Sven i mobilen. Hjärtat dunkar. Pulsen är hög. Svens tankar snurrar i många alternativa scenarier just nu när klockan år 04.15. Segelbåten rör sig i snabbast möjliga fart hemåt. Barnens ö ligger nu bakom. Det blir inget mera badande och krabbfiske idag. Men det är ju årets längsta dag och ljusaste dag den 21 juni, så vem vet kanske kan det bli tid för det ändå… Lillebror sover. Storasyster har förstått och hört att nu ska mamma till BB och bebisen ska äntligen komma ut ur mammas mage.

    Vid stranden står farmor Gerd. Klockan är 04.30. Vinkar mot Smörkullen och båtens silhuett där förlossningen börjat. Långt borta är de väg mot bryggan. Farfar Göran är ute med bilen för att lotsa ambulansen som kört fel.

    04.40 Göran är tillbaka hos Gerd. Nu glider båten äntligen närmare in mot land. "Pappa! Ta emot om båten." Urtavlan visar 04.45. På stranden väntar ambulansen, med öppna bildörrar och väntande förare. Från båten hörs ett flickebarns allra första skrik. Mamma Eva håller nu den lilla i famnen, henne som Sven alldeles nyss tagit emot som nybliven pappa i en alldeles oplanerad förlossning som ändå var väntad.

    Denna Midsommarnattsmorgon hörs en mors glädje eka ut över havsviken… Och i ekot frågar storasyster lite försiktigt och storögt: "Men, mamma, du blöder ju. Varför gör du det??" Hon lär sig nåt alldeles nytt. Mamma Eva håller storasyster i handen och tar sin nyfödda lilla flicka, går med stöd av sin Sven och alla händerna på bryggan. Från en upplevelse aldrig tidigare upplevd strömmar det tårar i skiftande mängd medvetet och omedvetet ned över kinderna på nio personer som varit med om något stort.

    En midsommarnattsdröm av Shakespeare - en klassisk text från 1595 i London.

Här är verkligheten 2005. En midsommarnattsmorgon i havsbandet…

Och tacksamhetens lov har klangen från den 139:e psalmen, "Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig."

 

Mitt Praeterea censeo om DEN SVENSKA KRISTENHETEN fortsätter med bilden från Midsommarnatten vid och under Polcirkeln. Kyrkans Herre och vår Fader i himlen vill nyskapa både biologiskt liv och förlossa andligt nytt liv i tiden in i evigheten. I förlossningsarbetet och värkarna har han skapat sin kyrka i tiden att vara Hans redskap, i Sverige Den svenska kristenheten. Det som kan tyckas omöjligt på Lilla Bornö är uppenbarligen möjligt när vi står på stranden.
Kyrkans skepp har uppdraget och missionen att vara förlossningens underbara plats i tiden.

/DS