MXp

Kartbild: DÅ Transvaal - NU Mpumalanga

Det som händer... vänder upp och ned på hela livet. Det är sista dagen hans är 25-år. I Himlabacken på väg hem får han ett oväntat möte. Några månader senare sitter han med finaste bläckpennan hemma på torpet Vassnöden, Strömsberg, och skriver sitt livs hittills viktigaste brev.

Ernst Andersson

Jönköping den 6 juli 1918

Svenska Alliansmissionen kommittée

Då jag känt Guds kallelse att blifva missionär får jag anhålla om att blifva antagen som Eder kandidat.
Jag är född den 24 mars 1892 i Jönköping. Redan vid unga år sökte mig Gud, men världen och dess nöjen tog öfverhanden tills i mars månad 1918. Gud blef mig för stark och jag fick erfara frälsningens fröjd. Mina första missionsintryck fick jag vid läsning af ett upprop från D. Livingstone om nöden i Afrika. Jag kände då att Gud personligen kallade mig att blifva missionär.

Ernst Andersson

Vad hade han läst av David Livingstone? Hur löd uppropet som hade sådan inverkan på Ernst?

Efter Livingstones död 1873 hittades en uppsats, "Missionärens uppoffringar", bland efterlämnade papper. Där var uppropet...

Det är någonting att wara en missionär!
Morgonstjernorna sjöngo tillsamman och alla Guds söner jublade af fröjd, då de första gången skådade den jord, det arbetsfält, som den förste missionären hade att intaga. Den store och fruktanswärde Guden, inför hwilken englarna skyla sina ansigten, hade en enda Son, och han sände honom till jordens bebodda delar såsom en missionär och läkare. Det är någonting att wara en efterföljare -- ehuru swag och ringa - i spåren af den störste lärare och ende mönster-missionär, som någonsin blifwit sedd af menniskor. Och nu, då han är allas hufwud, konungars Konung och herrars Herre, hwilket uppdrag, hwilket kall kan likna det, som missionären erhåller af honom? Må det tillåtas mig att uppmana alla unga män med uppfostran och bildning att wid öfwerwägandet af sin lefnadsbana kasta en blick på missionärens arbete! Wi sätta det högt och hålla det för en ära.

--- Låtom oss tänka högt om de wapen, som wi hafwa undfått för att fullborda wårt arbete. De äro icke köttsliga, utan andliga, och mäktiga, genom Gud, att nederslå fästen. De bestå i tro på wår ledsagare och på hans helige Andes närwaro, i ett fullt, fritt och otwunget evangelium, i det talet om korset, -- en gammal historia, men som innehåller de heligaste sanningar, som någonsin blifwit förkunnade --, hwilket tal är mäktigt att borttaga syndens fängsel, förlossa fångarna och göra dem fria. Det talet om Jesu Kristi återlösning, om hwilket Paulus sade: "Jag blyges icke wid Kristi evangelium", är gammalt, men i sin gudomliga kraft ewigt ungt. Missionsarbetet kräfwer nitälskan för Gud och kärlek till själarna. Det kräfwer bön af dem som sända, och dem som sändas, samt fast tro och förtröstan på honom, som allena är omwändelsens upphofsman och befordrare. Själar kunna ej omwändas på befallning. Stora werk och handlingar komma till stånd, omedwetet, af brinnande och twingande kärlek till Kristus, under den ödmjuka frågan: "Herre, hwad will du hafwa mig att göra?" samt under den enkla känslan att alltid göra hwad som är wår pligt att göra. Detta åstadkommer stora handlingar, men hwilka först en kommande efterwerld får skåda. Guds största handlingar i nådens rike, likasom hans majestätiska kraftrörelser i naturen, hafwa skett och ske i stillhet och uppenbara sig genom sina werkningar. De framträda såsom solen framträder och skådas wid sitt eget ljus. Guds rike kommer ej med stort uppseende, med ståt och larm. Det kommer stilla och enkelt. Luther följde den helige Andes ledning under striderna i sin egen själ. Han gjorde hwad en inre maning i hans bröst bjöd honom att göra; och se, innan han wisste det, stod han midt inne i reformationen. Så war det äfwen med Plymouth-pilgrimerna med sina predikningar tre gånger om dagen ombord på fartyget Mayflower. Utan tanke på att grundlägga ett rike, lydde de blott Andens maning och pligtens bud 1. Guds mäktiga werkan i ett menniskohjerta är driffjedern och styrkan i all dess inneboende kraft, och det är endast då menniskorna följa och göra, hwad det inre andliga lifwet i samwete och hjerta bjuder dem, som de utföra stora ting för Guds rike.

Mängdens af menniskorna öfverensstämmande åsigter och riktning åt samma håll utgöra, sade wi, tidsandan. Men tidsandan är hwarken framåtskridandets lag eller blind utweckling, den är Guds ewiga, allt omfattande afsigt och rådslut, en lära, som erkänner Guds styrande hand i allt som sker, men likwäl lemnar mensklig handlingsfrihet sitt rum. När Gud bereder en tid för en ny tanke, så blifwer denna tanke inkastad i tiden såsom ett instrument i en kemisk lösning -- och se, kristallerna sätta sig genast och fullt deromkring. Om Gud icke bereder tiden, så har menniskan lefwat före sin tid. Huss och Wycliffe woro ropande röster i öknen för att bereda wäg för en ljusare tid; den tiden hade ännu ej kommit.

Hwem wille ej wara en missionär? "Lärarena skola lysa såsom himmelens sken, och de som många underwisa till rättfärdighet, såsom stjernor i ewighet".  Arbetar ej Gud på att bereda werlden för missioner, som skola omfatta Adams hela slägt?

Så skrev David Livingstone…

Dessa rader var det som Ernst åsyftade när han skriver brevet den 6 juli 1918 till Stora Missionshuset med sin anhållan om att få bli missionär…
Och denna text fanns med i biografin Dawid Liwingstone - hans person och missionsverksamhet, översatt till svenska av Elisabeth Kjellberg, 1882, 1903, EFS-förlaget. Den svenska biografin finns som internetupplaga i:

Project Runeberg >> Hela biografin

forts. följer