MXp

W i l l i a m  C a r e y  &  e x e m p l e t - Mission (Nr 7)

Visste du…

Visste du att Carl von Linné indirekt kan sägas vara en av dem som blev orsaken till att skomakaren William Carey blev missionär och som kom att bli den nutida världsmissionens fader?

William Carey läste som ung grabb om James Cook och hans upptäcktsresor till Stilla havet. James Cook var Englands nationalhjälte denna tid. Med på resorna som forskningsansvarig var Carl von Linnés elev som var... Daniel Solander

Vad innehöll reseskildringen "Kapten Cooks sista resa" som kom att bidra till att William Carey kallades till missionär? James Cook berättar om Söderhavsöarna, om folket, om strider som han utkämpade, om hinder som han övervann. Om en av öarna skriver han: "Ingen torde komma på den tanken att predika kristendom på Erromanga, ty därigenom vinns varken ära eller penningar." Cook var inte troende och agiterade alls inte för någon mission. För William Carey blev boken någonting mera, nämligen en rop på hjälp för den nöd som rådde bland dessa människor. Alla dessa halvnakna tatuerade människor var Guds skapade varelser och borde få veta något om Guds kärlek. I Careys själ växte tanken starkare och starkare: "folket på Söderhavsöarna behöver evangelium". Det torde också vara så att den unge William Carey påverkades starkt av att kapten Cook blev ihjälslagen den 14 februari 1779 på Hawaii i kampen med öns invånare. Den unge William är då arton år.

I skomakarverkstan lär sig Carey grekiska så att han läser NT på grundspråket. Hans verktyg vid sidan om skomakaretavlan, pligg, läderbitar, knivar och hammare var studiekammarens. Bibeln uppslagen med en egenhändigt tillverkad missionskarta och lexikon på grekiska, hebreiska och latin så att han kunde läsa de bibliska grundspråken. När han är 20 år predikar han. År 1787, sex år senare, är han pastor för en liten baptistförsamling i Moulton. I denna calvinska icke-missionsinriktade miljö dristade han sig ställa en het missionsfråga vid ett församlingsmöte. Frågan var huruvida "missionsbefallningen, som gavs apostlarna, att för alla folk förkunna evangelium, inte var given för Guds folk under alla tider" och att denna sak borde tas upp till behandling. Mötets ordförande reagerade uppbragt: "Sitt ned, unge man! Ni är en beklaglig entusiast som kommer med en sådan fråga. Om Gud vill omvända världen, så gör han det er hjälp förutan; i varje fall kan intet uträttas i detta hänseende förutan en andra pingst som återbringar gåvan att tala främmande språk."   

Tre år senare, den 31 maj 1792, håller William Carey i Nottingham vid en konferens som huvudtalare sin odödliga missionspredikan över texten i Jesaja 54:2-3. Han samlade sitt budskap i två korta satser som sedan kommit att bli den nutida världsmissionens motto: "Vänta stora ting av Gud! Våga stora ting för Gud!" En enda man ryckte med sig många i missionens sak. Ett missionssällskap bildas. William Carey med familj är snart på väg ut i missionen. En novemberdag 1793 ros en man i stillhet i land vid den indiska kusten, medan ekot av den franska revolutionen ljuder över hela Europa. Då död och våld härskar i Europa, bryter en ny tid av världsmission och folkväckelse fram under följande århundrade. 

Fyrtio år i Indien verkar Carey. Ett missionsverk med översättning av bibeln till 44 språk och dialekter samtidigt som han kallas till professor vid högskolan i Calcutta. Skrev ett flertal ordböcker, sex böcker i grammatik. Vidare ett socialt arbete i kamp mot barnoffer och änkebränning.

Den svenska kristenheten påminns av historiens pionjärer om att vänta och våga stora ting för Gud, om att inte låta motstånd och hinder frånhända oss visionen och missionens utmaning samt den enastående betydelsen av vad kristenhetens enskilda lemmar faktiskt är och gör från sin skomakarläst…

/DS

Biografier om William Carey:

William Carey: Missionary-Evangelist >> by Fred Barlow

Life of William Carey, Shoemaker & Missionary >> by George Smith

Preacher Biographies/Carey >> Biography W Carey

Svenska Kyrkans Mission [SKM] - Mission Nr 6

SKM:s 50-årshögtid i Uppsala var storslaget. Bortåt 1.000 kristna från EFS, Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Helgelseförbundet, Alliansmissionen, Svenska missionen i Kina m.fl deltog med Svenska kyrkan och dess missionsstyrelses jubileum i missionsföredrag och samtal. Ärkebiskopen ledde Svenska Kyrkans Missionshögtid på ett sedvanligt strålande sätt.

Mer än en deltagare frågade sig: Om Svenska Kyrkans Mission kunnat fira sitt 50-årsjubileum tjugo eller kanske bara tio år tidigare än nu, hade då så många kyrkor och samfund varit närvarande? Knappast. Det senaste årtiondet räknat alltifrån denna helg den 3-5 november 1924 hade varit ett världsförstörelsens decennium, men - för endräkten har dessa år skänkt folket mer än förut flera årtionden tillsammans.

Bild: IKON Jesus stillar stormen

- Vår gamla kyrka har i ett förvånande snabbt tempo och med erkännansvärd klar blick för vad tiden av henne kan kräva på många orter trätt fram ur sin gent emot andra samfund något kyliga och förnäma isolering, som många ansett vara en förstening, och visat sig såsom ej blott 'fädernas kyrka i Sveriges land', vilken man i stämningsstunder känslosamt besjungit, utan ock såsom en kyrka med gåvor till det släkte, som i dag lever, och med vilja till praktiskt vardagsarbete… och i arbetet sedermera ådagalagt ett nit och en målmedvetenhet, som ingen väl anat skulle kunna växa fram såsom frukter på ett så åldrigt träd.
Att den unga dottern, missionskyrkan, i främsta rummet härvidlag dock fått giva den gamla modern, hemlandskyrkan, ett kraftigt lyfttag, står utom allt tvivel - skriver en av de närvarande missionssekreterarna.

Vår svenska kyrkas bästa framtidshopp, fortsätter missionssekreteraren, är förvisso missionen. Men vad som är vår kyrkas välgrundade framtidshopp, är också vårt fosterlands. Vårt lilla obetydliga land i en vrå av världen kan dess bättre ingen kolonialpolitik i vanlig mening föra, men genom missionen lägga vi dock ny mark i främmande världsdelar under oss dag för dag, en mark som inregistreras i evighetens fasteböcker, dem tiden ej förmår förstöra.

Bild: IKON Jesus & lärjungarna

Bland alla missionerande folk står det svenska i främsta rummet: intet annat land i världen har i förhållande till sitt invånareantal så många missionärer ute på de vida arbetsfälten som just Sverige.

Och vad som nyss härovan sagts om Svenska kyrkans mission såsom en mäktig hävstång till lyftning av kristendomslivet i hemlandskyrkan gäller i motsvarande mån den övriga svenska missionen såsom befruktande allt annat kristet samfundsarbete här hemma. Våra frikyrkosamfund leva till mycket hög grad på sin yttre mission och utan denna sjönke de samman.

I missionsarbetet står allt Sveriges kristna folk enat som en enda man. Grundat på Guds ord och löften finns hoppet att Herren ur denna inre enhet skall skapa fram något nytt till välsignelse för vårt folk och till förhindrande av dess avkristnande.  Vägen kanske ej är så lång till den stora dag, då allt Guds folk i Sveriges rike måste sluta upp på enad front emot de fruktansvärda inre fiender som vilja tillintetgöra vårt land. Händer kunna räckas till förståelse och erkännande av varandras arbete, skiljemurar falla och samverkan sökas och övas på alla punkter där sådan kan bliva möjlig.

Mycket hava vi från olika håll väl ännu att lära, innan vi funnit varandra men detta som står åter kanske vi måste rätt snabbt hämta in. Nödens dag, då de antikristiska makterna i tiden börja känna sig starka nog att söka med våld röva ifrån oss hela vårt dyrbara kristendomsarv och dess härliga frukt: missionen, tvingar oss nog samman, om det ej skett tidigare.

Månne vi i dessa bistra tider ha råd att utveckla den svenska missionen? Och är det klokt att göra det?

För den som på en och samma gång älskar missionen och vårt folk kan väl svaret bliva blott detta: För vår andliga och nationella välfärds skull ha vi icke råd att låta bli. Korsets dårskap är dock den högsta visdom.

Bild: IKON Jesus & barnen

Den Svenska kristenheten kan hämta både inspiration och utmaningar i texten ovan från år 1924 - och från Svenska Kyrkans Missionstyrelses [SKM] tillkomst 1874.

/DS

Källa: SAM:s missionstidning Nr 47 från 20/11 1924.
Mera om >> SKM 1874

Om kyrkan är en enda kropp, som Bibeln beskriver det, då hör kristna ihop med varandra, vare sig man vill eller inte, säger Peter Halldorf.

- Ekumenik innebär inte att man slår samman allt eller blandar hur som helst. Varje kyrka och tradition ska ha respekt för sin särart, den är ofta ett uttryck för något som föddes fram genom Anden.

- Kristen enhet förutsätter inte att man ser "exakt lika" på alla frågor. Enheten börjar i Anden, inte i bokstaven. Först när vi har mod att dela trons innersta väsen med varandra kan vi också med tiden nå fram till en större enhet i tron.

- Vi behöver en ännu större uppskattning av det arv vi förvaltar som väckelserörelser, men också se hur vi hör ihop med andra kristna. När vi i större ödmjukhet böjer oss under den erfarenhet som förvaltas av "alla de heliga", då kan en sann enhet bli verklighet.
 

I sin senaste bok "Ande och bokstav" resonerar Halldorf kring dessa och liknande frågeställningar. Läs hela intervjun med Peter Halldorf 2005.06.22 i  >> Världen idag

Goda exempel på "Cross over" i Den svenska kristenheten är de uttryck för sann enhet herdarna Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin givit på olika sätt under senare tid.
Se "Jesus är mer än en myt" >> Jesusmanifestet

Ett annat exempel är den ovan relaterade Peter Halldorf och Vatikanradions skandinaviska avdelning.
Se "Du brinnande kärlekslåga" >> Vatikanradion

I den lokala situationen och i hemmaregionen finns exempel på Cross over och Brobyggande som aldrig förr. Enheten i Anden har alltid ett kriterium och ett grundfundament, nämligen den personliga relationen. Brobyggandet har alltid sin begynnelse i det lilla - från ett hjärta till ett annat. Såsom i himlen så ock på jorden.

Den Svenska kristenheten har goda exempel på sann enhet i Ande och sanning. Behovet av en fortsatt anda av Cross over i den helige Andes kraft är både aktuellt och nödvändigt - utifrån Herrens eget perspektiv och vilja. I mötet mellan Hans vilja och vår vilja sker ett nödvändigt Cross over för de inbördes relationerna kyrkor och samfund emellan.

/DS

G e o r g e   V e r w e r   &   A c t s  1 3  

George Verwer shares - see below in MMN March Letter - some guidelines concerning the local churches and their global missions. It´s about basics to keep up the good work.

If we are local churches in Sweden, India, Africa, US or wherever, we from year to year have to stop up and overview our work and how our priorities are for and in the mission spreading the Good News.

So, please, read the MMN Letter from George Verwer. This global servant has really done his home lessons and has a lot to say every Christian disciple - leader, elder, bishop, churchwarden or who you are in the local church. Read and reflect, in prayer, and take time with your team and leadership for the next step and the decisions to be taken for the Kingdom.  

/Dag Selander

About Acts 13 >> Read MMN Acts 13 Breakthrough

***

M M N  March Letter

We in the Mission Mobilisation Network are very committed to the local church.  The Acts 13 concept is to see more local churches moving into global missions all over the world and this is happening.

One of the main purposes of our Network is to encourage people and churches to press on and keep up the good work!

I will soon complete 50 years of local church involvement, having had the privilege of ministering in thousands of churches around the world.  I have made some mistakes along the way and have tried to learn from them.  As we attempt to mobilise and work with local churches, here are some basics to keep in mind.  I will limit myself to churches that are biblical and evangelical.

1.  There are all kinds of churches.  Try to get as much information about the church and their history.  Try to get to know the leaders and especially esteem them highly in love and reality.

2.  Watch your own attitude and make sure you move in humility and love with the right attitude.  If you have been hurt by a church or church leader make sure you have forgiven the people involved.

3.  I believe different kinds of approaches and strategies are needed.  There are more package mission programmes and God can use them, but they don't work in every church. We must always keep in mind what they are already doing. 

4.  Try to encourage and affirm what they are already doing. Avoid being critical and judgmental about things that you feel are less than best.

5.  Beware of creating unrealistic expectations or if you represent an Agency that wants recruits, promising more than your organisation can really come up with.

6.  We all need wisdom as we are facing so many great challenges and opportunities, but also many complexities and problems.  Do everything you can to get key mission books and materials into the hands and hearts, especially the leaders.

7.  Try to have a grace-awakened approach to the whole challenge.  The first chapter of my book Out of the Comfort Zone speaks about this.  I cannot emphasize this too much. Some missions speakers have really switched people off because even in their message there was a lack of love, grace and humility.  We all have a degree of hostility and anger and we must beware it does not express itself in our message and ministry.

Let's stand before God in love, brokenness, wisdom and in the anointing of God.    Please pass this letter on to others.

His

George Verwer
Chairman
Mission Mobilization Network

More >> MMN

D E N   P R O F E T I S K A   V I S I O N E N

Bibelns texter erbjuder oss att ana den vision som vi har som Guds barn här i tiden och i evigheten. Denna vision om framtiden är obeskrivligt underbar och så enastående att till exempel Henric Schartau hade Evigheten och Pilgrimsskapet som huvudbudskap i sin förkunnelse. 

Se: "Nådens ordning" >> Henric Schartau

Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.                                                   Rom 15:13

Hoppets Gud ger oss ett överflödande hopp genom den givna uppenbarelsen i Guds ords undervisning. Hoppets Gud avslöjar för de troende Visionen om den kommande härligheten. Den visionen är allt det som ryms i det kristna hoppet. Visionen är det som hör till arvet som Guds barn har att se fram emot.

Visionen som en dag ska bli verklighet för församlingen och den troende innebär enligt Skriften bland allt annat följande beskrivande att-satser i en egentligen helt obeskrivlig och underbar evighetsframtid:
 

• att få delaktiggöras av kroppens uppståndelse,
  att få vara med om att möta Herren,
  att få se och möta Herren ansikte mot ansikte,
  att få vara hemma hos Herren,
  att få vara med i himlens tronsal,
  att få del av nådelönen,
  att få möta Herrens erkännande vid Kristi domstol,
  att få vara med vid Lammets bröllop mellan brud och Brudgum,
  att få insättas i högre tjänst, att få regera tillsammans med Herren,
  att få bevittna Kristus Konungens seger över ondskans alla andemakter,
  att få vara med vid Härlighetens tron,
  att få tjäna och samverka med Fridsfursten i hans rike,
  att få se egendomsfolkets återupprättelse och tjänst,
  att få se skapelsens pånyttfödelse,
  att få vara med vid den Vita tronen,
  att få se nya himlar,
  att få se en ny jord,
  att få se det nya Jerusalem,
  att få se Guds rike fullkomnat,
  att få bebo det eviga hemmet i denna evighetens härlighet.   

Det hopp, som vi äger nu, och det arv, som vi har framför oss, innehåller enligt Guds ord i stort det som visionens ord ovan kortfattat söker beskriva. Vad det sedan kommer att betyda mera konkret, det får vi vänta och se den tiden…

När denna vision blir allt mera tydlig för oss, fylls vi av en vilja, som Herrens Ande vill fördjupa, att enskilt och som församling stå samman med Herrens aktuella profetiska agenda i tiden.

Herrens profetiska agenda handlar i ändens tid bl.a. om följande prioriterade angelägenheter:

· Att förkunna Evangelium om Guds rike för alla folk,
· Att bruden förbereds inför mötet med Brudgummen,
· Att vilja det Herren vill med sitt folk i frälsningshistorien.

I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
(Hebr 6:19)

Praeterea censeo:
Den svenska kristenheten har de kända källorna att hämta ljus och salt ifrån. Den svenska kristenheten har som sitt uppdrag och sin uppgift att i tiden visa vägen framåt in i evigheten. Härför är vårt gemensamma behov av nådens väg och nådens ordning i Guds ords ljus och vision helt uppenbart. Behovet av det profetiska ordets ljus förmeras dag för dag.

/DS

Texten nedan är hämtad ur verkligheten.

På årets längsta dag tisdag den 21 juni äger den underbara händelsen rum. Namnen i texten är fingerade.

Artikeln finns med bilder på annat ställe, se >> En Midsommarnattsdröm [med bilder]

***

E n  M i d s o m m a r n a t t s d r ö m

Tänk att få va med pappa och mamma i den jättestora segelbåten långt ute på havet. Idas sommarvisa har just tonat ut Sverige. En lång segelbåtsmåndag är över. Är man fyra och inte börjat skolan, då är man jättetrött efter en hel dag med allt spännande på en stor övertyrsö som Lilla Bornö…

    Nu är det natt. Det kluckar så behagligt mot båtens skrov. Barnen sover. Storsyster fyller snart fyra och lillebror fyllde två för några veckor sen. Hon drömmer om alla fiskarna under vattnet som hon simmar med… Han fiskar jättestora spännande krabbor alldeles själv i drömmen…

    Båda barnen sover så sött i nattens stilla ro. Eva är uppe och går. Sven frågar om det ändå inte är dags att åka in. Värkarna är inte så kraftiga får han till svar. Morgonen är bedårande skön där den röda soluppgången förgyller Nordosthorisont och speglas i havsytans bris; klockans urtavla visar i gryningen nån minut efter 03. De båda barnen sover. Mamma Eva varken drömmer eller sover. Eva vankar stilla fram och tillbaka på båtens begränsade yta. Att vänta barn är en konst som ingen förstår något om som inte fått det privilegiet. Det som inte går att beskriva i vad tålamod, oro och yttersta smärta innebär. Men också obeskrivlig glädje efter månaders väntan att få ge liv till en helt ny liten människa.     

    "Vattnet har gått, det är förlossning på gång", säger Sven i mobilen. Hjärtat dunkar. Pulsen är hög. Svens tankar snurrar i många alternativa scenarier just nu när klockan år 04.15. Segelbåten rör sig i snabbast möjliga fart hemåt. Barnens ö ligger nu bakom. Det blir inget mera badande och krabbfiske idag. Men det är ju årets längsta dag och ljusaste dag den 21 juni, så vem vet kanske kan det bli tid för det ändå… Lillebror sover. Storasyster har förstått och hört att nu ska mamma till BB och bebisen ska äntligen komma ut ur mammas mage.

    Vid stranden står farmor Gerd. Klockan är 04.30. Vinkar mot Smörkullen och båtens silhuett där förlossningen börjat. Långt borta är de väg mot bryggan. Farfar Göran är ute med bilen för att lotsa ambulansen som kört fel.

    04.40 Göran är tillbaka hos Gerd. Nu glider båten äntligen närmare in mot land. "Pappa! Ta emot om båten." Urtavlan visar 04.45. På stranden väntar ambulansen, med öppna bildörrar och väntande förare. Från båten hörs ett flickebarns allra första skrik. Mamma Eva håller nu den lilla i famnen, henne som Sven alldeles nyss tagit emot som nybliven pappa i en alldeles oplanerad förlossning som ändå var väntad.

    Denna Midsommarnattsmorgon hörs en mors glädjerop eka ut över havsviken… Och i ekot frågar storasyster lite försiktigt och storögt: "Men, mamma, du blöder ju. Varför gör du det??" Hon lär sig nåt alldeles nytt. Mamma Eva håller storasyster i handen och tar sin nyfödda lilla flicka, går med stöd av sin Sven och alla händerna på bryggan. Från en upplevelse aldrig tidigare upplevd strömmar det tårar i skiftande mängd medvetet och omedvetet ned över kinderna på nio personer som varit med om något stort.

    En midsommarnattsdröm av Shakespeare - en klassisk text från 1595 i London. Här är verkligheten 2005. En midsommarnattsmorgon i havsbandet… Och tacksamhetens lov har klangen från den 139:e psalmen, "Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig."

Mitt Praeterea censeo om DEN SVENSKA KRISTENHETEN fortsätter med bilden från Midsommarnatten vid och under Polcirkeln. Kyrkans Herre och vår Fader i himlen vill nyskapa både biologiskt liv och förlossa andligt nytt liv i tiden in i evigheten. I förlossningsarbetet och värkarna har han skapat sin kyrka i tiden att vara Hans redskap, i Sverige Den svenska kristenheten. Det som kan tyckas omöjligt på Lilla Bornö är uppenbarligen möjligt när vi står på stranden. Kyrkans skepp har uppdraget och missionen att vara förlossningens underbara plats i tiden.

/DS

Fotnot:

Härmed intygas att Mormor och morfar är inte lite glada över segelbåtsbarnet...

***

The Mystery of Israel and the Church
Art Katz

The Resurrection of Israel - Chapter 13 [part 2]

Israel's Millennial Destiny
As long as the nation of Israel remains in its grave, we will continue to have incest, abortion, child molestation, perversion, and every sick and defiling sin, even unto a Sodom and Gomorrah.  We will be inundated with every grotesque form of iniquity until Israel comes to be a priestly nation, instructing the world in the difference between the sacred and the profane, blessing all the families of the earth because now they know God as the God who raises the dead.  The true knowledge of God is not knowledge about God, but it is the experiential knowledge of a God who raises the dead, the experience of the resurrection in our own lives that, alone, empowers us to effect it in others.  Except we have experienced that resurrection from our death, how shall we believe it for them?  Except our word be a resurrection word in resurrection power, how shall they be raised from that death?
Since Israel has a millennial destiny central to all nations, there is no alternative but for God to bring her out from the place of man in his self-sufficiency and dependency upon his own competence, and into a union with Him by which she is divinely enabled.  The unhappy thing is that no one can come into that, short of death.  It is really a remarkable revelation of our own condition that we have not understood this necessity for Israel, perhaps because we have not been willing to understand it for ourselves.  The Church itself is operating too much from its own humanity, and making a brave show of it in terms of seeming success, but it is only when the issue of the glory of God is raised that our presumptions and failures are apparent.  We are persuaded that all of our error and failure to understand how God will bring Israel down, our reluctance to consider the necessary suffering and devastation that will result, stems from the fact that our central consideration is not the glory of God, but the success of a nation, a fellowship or an individual.
We need to understand that Israel's predicament shall worsen, both from within and without.  There has never been a nation so bewildered, so bedeviled as Israel, with vexing problems rising from differences in culture, national origin and ethnicity.  Israel is surrounded by hostile enemies who are determined to see her destruction; they have a Palestinian presence within, and even if there is momentary resolution, the intractable hatred, bloodlust and revenge that is characteristic of the extremist, Islamic mentality will not be placated.
This is neither accidental nor haphazard, but the calculated wisdom of God to bring a proud, stubborn, self-willed and self-assured people down and out, in order that He might raise them up in the power of God, supernaturally, by a word spoken through Gentiles, whom Jews would consider the least likely source.  Believing Gentiles will be the key to Israel's national restoration, and that is why God Himself does not speak the word; He has us to speak it, together, in agreement, one heart, one mind, one will, when it is commanded, and in a faith that must work by love.
The unconditional love of God cannot be offended against, regardless of the condition of the one upon whom that love is visited.  In a word, the 'son of man' who speaks for God has got to be in unsullied union with God; his love is God's love, his faith is God's faith, and for him to live is Christ.  How many of us can say that that is our present condition?  It means choosing not to live by one's own wisdom, or be moved by one's own energy.  It is to become emptied, to become weak, helpless and frail.  And except that He lives, I do not live either.  I am dead and hid with Christ in God until His life is revealed; then is my life revealed unto glory.26  

Crisis unto Death
If Israel were not in this crisis unto death, but in a less demanding place where the Church could help them, then, in what condition would we, with them, be eternally fixed, both as the Church and as Israel?  It would be a condition less than what glorifies God; it would not be a condition that fitted us for our own eternal calling, and if we miss this, we miss something immeasurable.  We cannot discuss the issue of Israel except in the context, then, of eternity.  The issue is not their immediate need, security, and being helped through; there is an issue of eternity at stake.  This is the last occasion in time and history by which that is to be effected.  It is ultimate and final, both for Israel and for the Church.
How can this be communicated to the Church in such a way that the Church would become willing to embrace this death so as to know this life?"  A Church that is merely well-meaning could never succeed in bringing itself to this awareness, conviction and understanding.  Only a prophetic call of an unsparing kind could conceivably bring the Church to this awareness.
The hand of the LORD was upon me, and He brought me out by the Spirit of the LORD and set me down in the middle of the valley; and it was full of bones.  And He caused me to pass among them round about, and behold, there were very many on the surface of the valley; and lo, they were very dry (Ezek. 37:1-2).
Does this indicate that the prophet would necessarily like to be in the midst of the valley of dry bones?  When the Allies arrived in Germany at the end of World War II, they came upon scenes of mounds and mounds of stinking corpses and bones in the most horrifying configurations.  Men puked upon seeing the ugliness of those mass graves, unburied corpses, and bodies in their final convulsions of death.  It is not something that is pleasant, but if the prophet, or anyone, will not come to the place of truth, however grim, if he will not see things as they in fact are, as God Himself sees them, then is he equally powerless to address them.
The 'son of man' is as much a concern in the purposes of God as the valley of dry bones itself.  It describes God's preoccupation and jealousy, not only for Israel, but that something symbolized in the phrase, 'son of man,' the prophetic calling in the man.  Unless the Spirit of the Lord brought him there, and the hand of the Lord was upon him, he would not, himself, have chosen to come down into that valley.  A valley is invariably a place of depression.  Unless we will allow the hand of the Lord to come upon us as a corporate 'son of man,' as a prophetic end-time people, to bring us out of a lesser but more comfortable place, which we have ourselves preferred, and bring us down into the place of desolation and death, we forfeit the true place in God.
It is always the issue of truth.  We need to begin to see how much man is desperately evil in his own humanity, and why 'death' is the only answer.  Deep-seated in our humanity, we have our delusions, our wishful thinking, the way we like to color something in our views, or see the better side of it.  We naturally want to avoid the hard, painful seeing of something as it, in fact, is.
Self-induced deception, born out of the carnal heart, refuses to see something as it in fact is, and transforms it to the point that it believes its own perception and its own lie.  In that condition, we will never prophesy anything.  A prophet is a seer before he is a spokesman, and if his word is not in keeping with the truth of what is to be seen, it is not a true word, and it will not raise the dead.  This text suggests that this prophet, like ourselves, is not naturally willing, that there is a degree of reluctance to see things as they in fact are. 

True Seeing
How do we perceive the present-day state of Israel?  Is she just struggling through some temporary problems?  There have been some unhappy things, yes; and yes, they have had to use some force and even brutality; and yes, it was a very sad episode about that Jewish doctor going into the Mosque in Hebron, and killing those praying Muslims in cold blood.  But is that not, rather, a symptom and a statement not of a man, but of a condition of a nation?  When a man, who is both orthodox and highly educated, can, in cold blood, calculate the death of others as being the means by which Israel will obtain its security, then we have something much more here than an aberrant individual.  Are we seeing with a degree of wishful thinking that wants to dismiss painful considerations, or are we seeing something deeper and truer?
We have to ask if the act described in Hebron was an act of a deranged man, or whether the extremities and the pressures of his nation's situation have revealed what man in fact is, and always has been, and is revealed again in this extremity.  We can ask the same question about Nazi Germany, the land of philosophy, ethics, morality, music and culture.  Is what we see now the true Germany, or is the true Germany the one that was unmasked by the pressures of the 'thirties,' revealing the pagan heart of that nation in the Nazi time?  In fact, does God allow, if not bring into being, the circumstances that will reveal the truth of our condition?  God will not bring His redemptive answer to the changing of that condition until we acknowledge it and make no excuses for it.  We love Israel, but we are not going to allow that love to deceive us as to their condition and their need, let alone our own.
Before the Church can speak prophetically, it needs to see prophetically.  That means dying to every illusion and desire it has to see things in a rosier light.  God is not saying to the son of man, "Just take a glimpse at this."  He brought him down into the midst of those dry bones, and walked him all around, and thrust him into the grit of it.  What do you think of a God like that?  Might we not just as well be talking about community living?  If one wants to live with delusion, then be a Sunday Christian, wear the pious face, and let others wear theirs, and greet each other in the foyer of the building, and ask, "How are you doing, brother?"  If one wants to see the true condition of the fellowship, then live in community for the rest of the week, and see people when their religious masks are off, as they, in fact, are.  Even more shocking is to see what we, in fact, are!
Disillusionment is not a bad thing, because illusion is another name for a lie.  It is only the grace of God that enables us to give up our illusions, and see things as they in fact are, and it is on that ground that God meets us.  That is when His mercy and grace are available, but only on the ground of truth.  He is not going to allow us to feed our suppositions, romantic imaginings, or any such thing.  He is full of grace, but also full of truth.  Where are a prophetic people like that?  It is for as many as will allow the Spirit of God to bring them out from their comfortable views and their wishful thinking, and down into the situation as it in fact is, grim and full of death, and from that place, to speak as God in the place of God.  That is why the priests were barefooted; their feet had to touch the ground; they had no illusions about the truth of Israel's condition, and only in that condition could they go in and make sacrifice for the nation.  Before you are a prophet, you are a priest, or you are not a prophet.  Only priestly identification with the people, in the condition that they are in, can bring the prophetic benediction and blessing.  We have got to recognize that God is as concerned for the 'son of man' as He is for Israel and it is only in the interaction between the two that both come forth into the place of truth, the place of resurrection and glory.

One with God
There is a very interesting conclusion here that we should not miss.  After 'the son of man' prophesies, and bone comes to bone, and flesh upon the bones, and when they are brought up out of their graves and into the land of Israel, we read,
'Then you will know that I am the LORD, when I have opened your graves and caused you to come up out of your graves, My people.  And I will put My Spirit within you, and you will come to life, and I will place you on your own land.  Then you will know that I, the LORD, have spoken and done it,' declares the LORD (Ezek.37:13-14).
How can the Lord say "I have spoken it," when it is clear from the text that the 'son of man' is the one who prophesied?  How can both things be true at the same time?  "God is not a man that He should lie."  Is it not because the two are one, which is the very genius of the faith?  There has been a coming together in union where God's word is the prophet's word; God's thought is his thought; God's will is his will, and God's impulse is his impulse.  He has no independent life of his own.  For God to have performed the speaking Himself would not have been a glory.  The glory is always revealed when it is expressed through another vessel, especially an earthen one.  This will be the final demonstration to Israel of the genius and glory of God, coming through a Gentile Church, the last agent that Israel would have selected to be their 'Deliverer.'
What would you rather be: a believer who receives help from the Lord so that you can do 'such and such' for the Lord, or a 'son of man,' who has come to a place of union with the Lord, so that you cannot tell where the 'son of man' ends and where God begins?  Your speaking is His speaking; your thought is His thought; your will is His will.  You have no independent existence. What would you rather have, an independent Christian existence with your speaking, your thoughts and your desires, which are nice and good, or be brought into union with the Lord Himself that He becomes your life and speaking?  Can He presently say about your speaking that it is His?  We would hazard a guess that the majority of Christians would prefer not to make this radical transition from the one mode of being to the other.  Yes, they would like the help that God would give them, so that they could do something for God, but they do not want to cross over to that other side where "to live is Christ."
An ultimate condition of being in God is implied here beyond anything we have ever contemplated as Charismatic, Pentecostal or Evangelical.  This is more than being a sincere Christian; it is coming to a place where you no longer nourish an independent identity in yourself.  You are "dead and hid with Christ in God."  Until we come to that, Israel remains in her grave.  God will not allow Israel's restoration on any basis other than this.  We have got to come into the place where we are fused with God, one with Him, having come to the death of our own independent identity, purpose and being.  On that basis, and that basis alone, can there be a resurrection word that raises the dead.

The Consummation of all Things
Unless our death and resurrection, as the Church, precedes Israel's, they remain dead, and this to the detriment of the nations, and the holding back of the establishment of the kingdom of God in the earth.  The issue of the Lord's coming and the whole eschatological climax is so altogether interwoven with Israel's restoration, that to omit Israel is to lose the whole context and glory of the Lord's coming, the blessed hope of the Church.27
That is the mystery of the Church; it is the mystery of the Godhead; it is the mystery of Israel.  It is climactic and final; it is the end of history; it is the whole purpose for which history has been established; it is the consummation of everything.  The purposes in this age of history and the nations are fulfilled.  The Lord returns.  He has got an Israel that is one with Him, a Church that is one with Him.  His glory is revealed.  None can glory in anything.  It is from Him, through Him, and to Him, to whom be glory forever.  Now He can trust us to be co-heirs and co-laborers with Him in His eternal kingdom.  Now, with Abraham, we can be the heirs of the world, where there is nothing left that would in any way threaten or jeopardize the interests of God or misappropriate His glory.
The Last Days' dealings of God with Israel are not a novelty of some sort; it is not God putting on another face.  This is God in His essential being.  This is God in what was always intrinsic to Himself.  This is the way that He has always performed His works, and the way His wisdom has always been depicted.  It has always been set forth that there is a suffering that precedes a glory; the Lord demonstrated this principle in His own earthly tenure.  Why should we be surprised that the nation that is called to be the "first-born" son should have a requirement less or other than the Lord Himself?  Our problem is that we are not attuned to God; we are not in keeping with the basic thought of God and the disposition of God, the great symbol of which is the Cross.  It has become a sentimental and ceremonial thing; we are seekers after experiences; we shrink from pain and are afraid to embrace the Cross.  A jealousy for God's glory, and a desire to embrace and fulfill His ultimate and Last Days' purposes, makes one a candidate for suffering.28
My dwelling place also will be with them; and I will be their God, and they will be My people. And the nations will know that I am the LORD who sanctifies Israel, when My sanctuary is in their midst forever (Ezek. 37:27-28).
This reads like it could be the last verse of the Bible; it is the consummation of everything. The kingdom is established under Jesus, the greater David, His rule is forever, and God has a priestly nation who will never again break covenant with Him, with a new spirit and another heart.  We have to see the whole death and resurrection of Israel in the context of the establishment of God's theocratic rule forever.
The last word is 'forever,' which implies finality, irrevocable and eternal.  "It is finished" on the basis of the resurrection of Jesus Christ from the dead.  When Jesus spoke those words, He was envisioning this climactic end.  This was the "joy that was set before Him," and He set in motion, by His own death, the release of the power of the resurrection glory by which Israel, at the end, would be raised from the dead, that He might be King over them and rule forevermore.  Everything is predicated on the resurrection of Jesus Christ from the dead. 

Resurrection
The one thing that will distinguish the apostolic church from the apostate church of the Last Days is the subject of resurrection.  That is not to say that the apostate church will deny the truth of the doctrine of resurrection; they will continue to acknowledge it ceremoniously and religiously, but they have no intention of living in it.  Whereas, the thing that will distinguish the remnant church is their qualification to say with Paul, "For to me, to live is Christ."   They will be a people who live eminently in the power of the resurrection life, forfeiting any other dependency.  Why would the apostate church be reluctant to also live and move and have its being in the resurrection life, if it is available?  Why is it only the remnant church?  Why is one content for the mere form of a Christian life, and the other insistent on the power of it?  The answer lies in the fact that death precedes resurrection power every time, and there are not too many who will make themselves candidates for that.
If we want religious success, that is fine, it can be done on the basis of our own expertise, prowess and religious ability.  But if we want our fellowship, our marriage or our life to be for God's glory and not merely our success, then they must all be predicated totally on resurrection ground.  The question is, "How far do we want to go?"  For most of us, success is all that we want, be it religious, marital, professional.  The root problem of the Church is that we have a false center, namely, ourselves, when the true center should more rightly be the glory of God.  We never will have gratification and satisfaction until we make that radical adjustment, and put God, His interests and the fulfillment of His eternal purposes by which He obtains His glory as the central purpose of our being.
Our very failure, as the Church, to understand the necessary death of Israel shows that we have not truly understood God.  The hope to see the fulfillment of Israel in fifty years as the prophetic, Messianic state is really an expression of our own impatience, immaturity and lack of understanding of the centrality of the Cross, and of suffering, in the effecting of things that are enduring and eternal.  The prophetic scriptures will be fulfilled, but by an event that is much more painful, much more demanding and much more requiring of the supernatural demonstration of God than we have presently observed or desired to see in the recent history of Israel.
How much of the Church's disappointment with Israel is predicated upon a false premise and hope of an idealized or romantic view of Israel?  Have we been fascinated by the energy of this people, and their ability to raise themselves up in a generation?  And how much is that really a statement, or a projection, of our own vain perception of ourselves, contrary to the whole tenor of the gospel that rests on the issue of death and resurrection, necessary for Abraham, necessary for Jesus, and therefore necessary for Israel as well as ourselves.  We wanted an easier success both for ourselves and for Israel, but God is not accommodating our shallowness, for He must perform what He must perform, that He might be glorified thereby.
The issue of Israel is the issue of the Church, because Israel, in its final Last Days' death, can only be saved by resurrection power.  It makes, therefore, a requirement of the Church to become the Church indeed, in all of its full, apostolic and prophetic character and glory.

23 See Micah 5:1
24 See Daniel 12:7 and Deuteronomy 32:23-39
25 See 1 Cor. 15:42-48.
26 See Colossians 3:3-4.
27 See Acts 3:21 and Titus 2:13.
28 See Acts 9:15-16

***

The Mystery of Israel and the Church
Art Katz

The Resurrection of Israel - Chapter 13 [part 1]

Israel will bless all the families of the earth, but not in her present condition, character and mentality, because to confer blessing is nothing less than a priestly right and privilege.  More than a platitude, blessing is a palpable reality that is actually conferred in priestly authority and power.  If ever there was a generation that needed to receive blessing by those who can bless, it is this generation.  Otherwise, we are steeped in its alternative, which is curse; but where are the people who have priestly authority?  It is a question for both the Church and Israel, for no one else has that privilege or call.
Ezekiel chapter 37 speaks of the nation, Israel, brought to the end of herself, in order that she might finally come into her call as a 'nation of priests' and 'a light unto the world.'
The hand of the LORD was upon me, and He brought me out by the Spirit of the LORD and set me down in the middle of the valley; and it was full of bones.  And He caused me to pass among them round about, and behold, there were very many on the surface of the valley; and lo, they were very dry.  And He said to me, "Son of man, can these bones live?"  And I answered, "O Lord God, Thou knowest."  Again he said to me, "Prophesy over these bones, and say unto them, 'O dry bones, hear the word of the LORD.  Thus says the Lord God to these bones, 'Behold, I will cause breath to enter you that you may come to life.  And I will put sinews on you, make flesh grow back on you, cover you with skin, and put breath in you that you may come alive; and you will know that I am the Lord'" (Ezek. 37:1-6).
The fact that Israel shall know that "I am" is the Lord is evidently important to God.  The whole object of the entire process of the 'death and resurrection' of Israel is this one thing: "And you will know that I am the Lord."  This is beyond Talmudic or academic knowledge about God; it is existential knowledge.  It is the knowledge of that God who "raises the dead and calls into being that which is not."  Until we know God as the God who raises the dead, is He known at all?  This knowledge is imperative for Israel, because it is the only basis upon which they can bless all the families of the earth, communicating the knowledge of God as He in fact is, that is, the God who raises the dead.  It is important to God that He be known in this way.  Israel's communication of that reality will be all the more powerful, because they will have known it in their national experience.  If there is no other reason for the death and resurrection of Israel than this, that would be reason enough.  The world does not need more religion, more humanism, or more charismatic novelty, but rather, the knowledge of God as He in fact is and wills to be known.
Evidently, it is only the extremity of being reduced to the condition of 'dry bones,' and of being raised up out of it, which will confer the true knowledge of God to others.  How dear is the knowledge of God to us?  How extensive or deep is that knowledge?  Is this the God the Church presumes to know?  Mormonism, Jehovah's Witnesses and other sects and heresies are not the only forms of deception; there are countless numbers who, for the want of this knowledge, consider themselves Christian, subscribing to the correct doctrines of the faith, and who are as much deceived and out of the faith as a Mormon or a Jehovah's Witness.  That is why the Scriptures warn us to 'examine ourselves' to see whether we are in the faith.  Mere subscription to right things and right responses are not, in themselves, indications that we are in the right place.  The true knowledge of God is always expensive.  How far down would we be willing to invite and welcome God to take us in extremity, trial and dealings in order to obtain the knowledge that will enable us to stand in these Last Days?

The Word of Life
So I prophesied as I was commanded; and as I prophesied, there was a noise, and behold, a rattling; and the bones came together, bone to its bone.  And I looked, and behold, sinews were on them, and flesh grew, and skin covered them; but there was no breath in them.  Then He said to me, "Prophesy to the breath, prophesy, son of man, and say to the breath, 'Thus says the Lord God, 'Come from the four winds, O breath, and breathe on these slain, that they come to life'" (Ezek. 37: 7-9).
They are the 'slain' of the Lord, evidently, the people who have survived the desolation and ruin that has brought their cities into destruction and reduced them to a place of hopelessness.  It will, nevertheless, be a very real 'death,' and the power to be raised from that death, therefore, cannot issue from herself.  Sin is death, and Israel's death will be in exact proportion to her sin.  Her death, as depicted here, will be so complete that even the ability to call on the Lord must come from outside herself.  As with Lazarus, dead for four days in his tomb, there will need to be a prophetic word of a resurrection kind that alone is able to quicken the dead.
A resurrection word is a word of an ultimate and altogether different kind; it is a "Lazarus, come forth!" kind of word, and it can only come out of the mouth of a vessel who has, himself, been raised into a newness of Life.  Israel will remain in her grave unless a word of that kind comes to her.  We can be well-meaning and desirous for Israel's resurrection, but we cannot be to them the agent for their resurrection unless we ourselves are first the sons and daughters of the resurrection.  It is remarkable how singular God is, and that He will not depart from the principle of His glory, which is resurrection or nothing.  He makes no concession; if resurrection was required for His first begotten Son, how much more, then, will it be required for everything that pertains to His glory?

Israel's Confession
So I prophesied as He commanded me, and the breath came into them, and they came to life, and stood on their feet, an exceedingly great army.  Then He said to me, "Son of man, these bones are the whole house of Israel; behold, they say, 'Our bones are dried up, and our hope has perished.  We are completely cut off'" (Ezek. 37:9-11).
This is the pivotal point of the whole chapter.  To our understanding, there has never yet been a time when Israel, as a whole nation, has acknowledged that it is "cut off, without hope, and as dry bones."  We Jews do not give up easily; we are an indomitable people, the inveterate optimists, confident, not in God, but in ourselves.  Not even the Nazi Holocaust resulted in such a statement as the verse describes, because we gathered up our rags, found ourselves in new places, and established our fortunes.  We returned to a wasteland, drained the malarial swamps, and established a modern civilization.  We resuscitated the liturgical Hebrew language and, in forty years, had the supreme accomplishment of making it a modern language for a nation.  We are a formidable, capable people, with great expertise and prowess.  Had such a people ever acknowledged, "we are cut off, we are without hope, we are as dry bones"?
In fact, the phrase that came out of the experience of the Holocaust, which is as close to dry bones as we have ever been, was the ultimate statement of human presumption: "Never again," which is a far more stringent and a far more militant statement than, "cut off" and "without hope."  That statement should never be made in the face of the God who intends to be their Strength, Redeemer, and a High Tower to run into and find safety.  Israel's whole posture today is predicated on the proud and defiant note struck by "Never again."  God is required, therefore, to bring down that nation that thought it could be its own defense.23  "Never again" is predicated, not on a confidence towards God to keep us, but on an ability to keep ourselves.  It is a supreme confidence in one's self and in one's own ability.  God's intention with Israel is ultimate, and therefore, it requires ultimate dealing.24
Israel's national anthem of today is entitled 'Hatikvah,' or 'The Hope,' but it is hope in man; it is hope in human ability, and in what the state represents for a people who, since the destruction of The Temple in Jerusalem in 70 A.D., have been stateless and without nationhood.  Dispersed throughout the whole Roman Empire, we have been living in ghettoes, often persecuted and cut off from occupations and careers.  Lowly and disregarded, we have suffered immeasurably at the hands of the nations in which we happened to find ourselves.
And so, if only we could have our own nation, and not be at the mercy of host nations, then we could show the world, the uniqueness of what a distinctively Jewish nation is.  It was to be more than a place of safety in the world, but rather, a place to exhibit the moral uniqueness of what a Jewish nation should exhibit.  Even when we were in the ghettoes, and powerless, we were proud of a distinction we thought we had above the Gentiles, namely, that we were morally and ethically superior.  What a wonderful fantasy to contemplate when powerless, but once in power, what is revealed?  'Power corrupts, and absolute power corrupts absolutely.'  Could it be that God has allowed the resettlement of the present state of Israel as probationary and preliminary, in order to reveal the patent failure of all human resilience?  This is the pattern: God takes away the first that He might bring the second; first the natural and earthly, then the spiritual and heavenly.25  Our mistake is to celebrate the first as being the enduring one, not recognizing that it was given to fail.  That is what Jesus, the Pattern Son, had to experience in the brilliance of His humanity.  As the Son of Man, He had to be brought to death in order to be raised as the Son of God, and to be exalted on high, and given a name above every name.  Israel is being required, in the wisdom of God, to follow in the path of its own Messiah.

Israel must fail
To invest one's hope in a nation and one's own ability is the essence of idolatry.  Hope is only a hope when it is in God, and anything less and other than that is idolatry, however much the nation's success is a thing to be desired.  God must rid us of false hopes until He establishes Himself as the Hope.  There must first be the natural, because we have something to learn from it; that however gifted and capable we are, we cannot establish a nation that will bless all the families of the earth.  We might impress the families of the earth, but we cannot bless them. There is something higher than morality and ethics, namely, the holiness of God, and one cannot fabricate that from human intention.
Little wonder, then, that when everybody was about to celebrate the success of forty years of statehood, something erupted called the Intifada, the Palestinian uprising.  It started with the throwing of stones, which, today, is going far beyond stones, as Jews are being stabbed to death and blown up in the streets of their cities.  The violence has multiplied and become such a threat, within and without, that the nation has been required to act in ways it would never have previously thought possible.  Would it not be ironic if history comes full circle, and Jews, who were formerly the victims of others, would now be required to victimize another people out of the very necessity to preserve their statehood, their existence, their survival?  When one trusts in the arm of flesh for survival, how far will one go for one's own preservation, if God be not one's safety? 
The Church needs to understand that Israel must fail; that God Himself is the Author of their predicament; that things are set in motion by which they must show themselves violent; that they must disappoint themselves; that they cannot be the hoped-for nation, until they come to such a final impasse of desperation, futility and hopelessness, that they cry with one voice, "We are cut off, we are without hope, we are as dry bones," (Ezek. 37:11) in terms of any fulfillment for which they could have hoped.  The 'whole house of Israel' in verse 10 does not necessarily mean all Jews, but rather the surviving remnant of the Israel of God from among them who are the elect, yet who must pass through this death.
It is necessary that Israel comes to a place where their problems are so insuperable, so beyond solution, that they cannot save themselves.  If we do not understand that the perplexities afflicting Israel are God-given, and that Israel's increasing failure to resolve those perplexities is also God-given, we will find ourselves inevitably drawn into a place where we join the increasing chorus in the world that condemns that nation for her failures.  There is a going down before there is a coming up; there is a death before a resurrection; there is a suffering and humiliation before a glory.
God yearns to hear men repent of any confidence they have in their own flesh.  Human pride clutches for anything, so long as men will only esteem them, appreciate them, and acknowledge them on the basis of what they are and what they can do in themselves.  That pride dies hard.  Jesus would not even allow Himself to be complimented when a man called Him 'good' master.  He replied, "Why callest thou Me good?"  Jesus knew that this man was flattering Him as a man, and would not allow His admirer that kind of ideological or philosophical ground, because for that man to call Jesus good, is to imply his own goodness, who obeyed all the laws and the commandments from his childhood up.  "There is no one good but God," and Israel will never bless all the families of the earth until they believe that.  When Israel recognizes that, then God turns to the 'son of man,' and says, "Speak to these bones."  That is why this whole chapter begins, not with Israel, but with the 'son of man.'

The Son of Man
Ezekiel 37 is not only about Israel, but it is also about a 'son of man,' a prophetic entity of a mystical kind, who, in the end, becomes the voice of God's speaking, and whose word raises Israel out of her death.  God does not, Himself, directly speak to that nation, but employs a 'son of man,' who is first brought down into the valley of dry bones, and moved around and in them, right into the grit of their death.  Why does God use the figure of the valley of very dry bones?  Why that metaphor, and why the use of that image?  There is no death that is more dead than dry bones.  It is one thing to be a Lazarus in the grave for four days, but this is a condition even beyond that death.  This is after you have decomposed, your flesh is gone, and your bones are so desiccated, so utterly dried up, that they are ready to crumble to powder.
Who is this prophetic 'son of man' who has the authority, the creative power, the union and identification with God Himself that he can speak for Him and as Him, so as to raise an entire nation by the words, "Come forth!"?  We are suggesting that this describes a corporate 'son of man,' that is to say, a Church, or remnant thereof, that has come to its full prophetic constituency and stature, who speaks as one voice in perfect and total agreement, just as the Church of old, where they were of one heart, one mind and one soul.  This is not a call for us to become automatons stamped out on an assembly line; we still retain our distinction as individuals, but through the dealings of God in our lives, and in the process and formation of our own growth and maturity, we come to a place of agreement with God, and therefore, with each other.  Only a Church that recognizes the profound centrality of resurrection for itself will equally, by that recognition, understand the necessity for Israel's death and resurrection.
Then God asks the 'son of man' the ultimate question, "Son of man, can these bones live?"  Have you ever felt like a 'son of man'?  For all your spirituality, are you ever aware of your limited humanity at the same time?  The great prophetic man of faith could not reply in the affirmative, but could only say, "O Lord God, Thou knowest."  When the crucial moment comes, when the nation confesses that it is without hope, God turns to the 'son of man,' and says, "Therefore, prophesy to these bones that they might live."
Why would the God of Israel not Himself speak directly to the bones?  He does not need anything from anyone, but He has chosen to employ the 'son of man,' because Jews will be in their graves in the nations.  God could have sovereignly done it by Himself, but it is our conviction that God is as much concerned for the transfiguration of the Church as He is for the restoration of the nation.  It is a mystery.
Oh, the depth of the riches both of the wisdom and the knowledge of God! How unsearchable are His judgments and unfathomable His ways! (Rom. 11:33).
This is what Paul sees in Romans chapters 9 through 11.  This is why he broke through every constraint of language when the mystery broke upon him.  He could not contain himself; it was more than just Israel's restoration; it was the transformation of the Church at the very same time, by the crisis that came to the Church, the 'son of man' company, called to speak to the dead bones in a faith that could believe that those bones could live.  God's concern for the Church is as great as His concern for Israel, and the glory of this reciprocal relationship alone compels the Church to a place of ultimacy.  It is the ultimate requirement, and it is in meeting it, that we become ultimate as the Church.  It is the Church's final challenge, which can only be met on that resurrection ground to which we can say, "For to me to live is Christ."

The Challenge to the Church
Our grasping of this mystery, and the giving of ourselves to the fulfillment of it, is a critical key to the Church coming into the fullness of God's intention in the Last Days.  This is in accordance with the calculated stratagem of God for our rising to a fullness of an apostolic and prophetic kind.  There will be no other challenge of this magnitude than the challenge that comes to us by a prostrate, inert and dead nation, who cannot help itself, and to whom something must come from outside of itself, or it would have remained in the grave in that irremediable condition.  This is an ultimate requirement for the Church, and will identify who, in fact, the true Church is.  Only a people who are in authentic union with God in His nature, and share the purposes of God, and desire the glory of God, will give themselves to this final requirement.
True unity comes from an agreement that the Lord forges out of a suffering that takes pain and disillusionment to temper and establish that we might be "one as He is one."  It is a death to our individualism, our many opinions, our self-will, and our self-centeredness.  This is a unity that can only be obtained at the Cross.  How does God get us from our present condition to a place where He can command us to prophesy, especially when we are not habituated to being commanded?  A crisis is coming that requires us to speak as one voice with the power to raise a dead nation.  Are we willing for that ultimate requirement?  Just to see Israel apostolically and prophetically in its death, is itself, a radical requirement.  This is the genius and the mystery of God.  We have a long way to go, and our desire for the glory of God is the incentive to make that journey.  The Church is called to be a prophetic entity that can speak for God, with the authority of God, a speaking that is not just inspirational instruction, but an 'event' that causes a nation to rise from death. 
With what authority do we presently speak, we who have given our mouths to trifles, to gossip, to chit-chat, to nonsense, and all the things that debase the currency of words?  We have so little understanding, so little respect for the spoken word, and there needs to be a much greater regard for silence on our part, so that when the speaking does come, it will be consequential.  To respect silence is to respect speaking, which, for us, means discipline, because we are a generation that cannot endure silence.

Bild: drottning Margareta

S a m e k v i n n a n   M a r g a r e t a  -  M i s s i o n

Kristen tro kom sent till samerna i norr. Ännu fem hundra år efter det att Ansgar predikat för svenskarna om "Vite Krist" tillbad man vid de s.k. sejtarna av trä och sten, kultplatser där renar och andra djur offrades.
Mera om >> sejte

Omkring 1250 kom ett ståtligt följe utmed Norrbottens kust. Det var själve ärkebiskopen från Uppsala som i sällskap med en skara präster och munkar kom för att kristna samerna. Vid Torne älv döptes ett tjugotal samer och finnar och ett kapell av trä uppfördes. Ärkebiskopen återvände omedelbart härefter med sitt följe, så de döpta samerna lär inte har fått så mycken undervisning i sin nya tro.

Bild: Tyndale´s Bible

Det gick ytterligare ett sekel innan samerna åter kom i beröring med de kristna. Den som fick bli ett Herrens redskap att hjälpa sina landsmän till sanningens kunskap var en samekvinna vid namn Margareta. Ingen vet hur hon blev kristen. Sägnen berättar att denna kvinna var besjälad av stor kärlek till sin Frälsare och att hon brann av längtan efter att hennes folk skulle lära känna levande Gud. Margareta bad innerligt till Herren att Han måtte förbarma sig över ödemarkens folk och sända några av sina tjänare ditupp som kunde vittna om Honom med ännu större auktoritet än hon.

Åren gick men ingen kom. Samekvinnan fortsatte dock att bedja i förhoppning om att Herren till slut skulle höra hennes böner. En dag fick hon höra talas om en mäktig drottning som regerade över hela Norden och som bar samma namn som hon själv. Samekvinnan Margareta beslutade då att hon skulle uppsöka sin kungliga namne och berätta för henne om samerna och bönfalla henne om att sända några Herrens tjänare till Sameland som förkunnade Guds ord.

Och så drog hon åstad. Det var mer än 100 mil till Stockholm och säkerligen var hennes vandring inte alltid så lätt. Det var ett Guds under att denna ensamma kvinna kunde bana sig väg genom omarkerna. Genom de täta skogarna och oskadd komma fram på de osäkra vägarna. Hon mötte många frågande och misstänksamma blickar, ty ju längre söderut hon kom, desto underligare tedde sig hennes utseende och klädedräkt för de människor hon träffade.

Bild: Hermon & Samelandsfjäll är sig lika

Då Margareta sent omsider kom till Sveriges huvudstad, mötte henne en stor besvikelse. Drottningen var inte där utan i Malmö. Återigen begav sig Margareta åstad och fortsatte nu ända till Malmö.
Och det tycktes som skulle hon få lön för mödan. Drottning Margareta som var uppfostrad av fru Märta, den heliga Birgittas dotter, tog vänligt emot henne. Dessa båda kvinnor var mycket olika, men i en sak förstod de varandra: det låg dem båda varmt om hjärtat att Guds ord skulle bli känt och vinna framgång.

Då samekvinnan började sin långa vandring hemåt, hade hon med sig en skrivelse på latin, undertecknad av drottningen och ärkebiskopen i Lund, vari dessa uppmanade samerna att övergå till kristendomen. Där stod bland annat: "Vid Guds barmhärtighet besvärja vi Eder att avkläda Eder den gamla människan och ikläda Eder den nya, som är skapad till Guds avbild, och med ödmjuka och uppriktiga hjärtan mottaga dopets sakrament och ingå i den heliga moderkyrkan".

Margareta visste vad som stod i brevet och berättade det för sina landsmän. Men det är nu en gång inte så lätt att omvända människor. Det ska i varje fall mer till än latinska skrivelser, även om de är undertecknade av konungar och ärkebiskopar. Det visade sig snart att samerna inte tog den minsta notis om skrivelsen. De offrade till sejtarna som förut.

Tjugo år hade gått. Margaretas besvikelse över resultatet med resan var så stor att hon inte orkade bära den längre. Hon måste tala med drottningen ännu en gång och med Guds hjälp söka överbevisa henne om nödvändigheten av att sända missionärer till samerna. Och så begav hon sig på nytt åstad. Hon var till åren kommen, och resan var förenad med större svårigheter än förut. Då hon efter att ha varit flera månader på väg närmade sig Stockholm, hörde hon kyrkklockorna klämta. När hon frågade någon om orsaken, fick hon till svar: "Drottning Margareta har ingått i den eviga vilan".

Detta var en övermåttan svår missräkning för den gamla samekvinnan, ty den "ädela frun" hade bemött henne så kärleksfullt och hjärtligt att hon var säker på att hos henne finna hjälp och förståelse. Men nu var hon död.

Då samekvinnan tänkt över saken en stund, beslöt hon uppsöka ärkebiskopen i Uppsala. Lappland hörde ju till hans biskopsdöme. Men hon visste inte att ärkebiskopen, Jöns Gereksson, hade mycket besvärande begränsningar. Margareta fick audiens hos honom, men då hon ivrigt och enträget började bedja honom att sända missionärer till Sameland, blev han vred, jagade henne på dörren med hårda ord och kallade henne "trollkärring som stod i förbund med den Onde".

Ärkebiskopen som var av dansk härkomst var så illa tåld av sina landsmän att Erik av Pommern, som var hans personlige vän, såg sig nödsakad att förvisa honom ur landet. Konungen tvang det svenska prästerskapet att göra honom till ärkebiskop i Uppsala. Men i Sverige blev han så illa ansedd att konungen efter en tid måste sända honom ut ur landet. Erik av Pommern var i en mycket svår situation på grund av sin besvärlige vän, eftersom man i de tre konungarikena inte ville veta av honom. Då kom konungen plötsligt att tänka på att biskopsdömet på Island var ledigt, och dit skickades han nu. Men då han varit där en kort tid, gjorde han isländarna så förbittrade genom sitt dåliga uppförande, att de stoppade honom i en säck och dränkte honom.

Nu skulle man tycka att det varit naturligt om samekvinnan Margareta alldeles mist modet, när hon blev så illa behandlad hos ärkebiskopen, men det gjorde hon inte. Hon uppsökte andra inflytelserika personer, såväl präster som lekmän, och försökte med tårar och böner beveka dem att göra något för att evangelium skulle bli känt bland samerna.

Mera vet man inte att berätta om Margareta, man har inte ens reda på om den gamla kvinnan nådde hem till sin hydda i ödemarken. Men ett är säkert: hennes sista resa blev inte utan resultat. Missionärer sändes till samerna, det ena kapellet uppfördes efter det andra däruppe och det underbara budskapet om Honom som föddes en julnatt för att frälsa mänskligheten, blev förkunnat även för ödemarkens folk. Så lyder berättelsen om samekvinnan Margareta som i likhet med den store hednaaposteln hade en stor sorg och ett ständigt bekymmer i sitt hjärta - sitt folks frälsning.

Det var bara inom en luthersk kyrka i Europa som vi efter reformationen möter missionen som en del av församlingens ansvar. Det var den svenska kyrkan. En förklaring till detta kan vara den tidiga missionen bland samerna, bl.a. samekvinnan Margareta och hennes vandring till drottning Kristina i Malmö. År 1389 utfärdade drottningen en missionärsfullmakt för samekvinnan. Gustaf Vasa sände präster norrut och den första protestantiska missionen utgick från Sverige till Rounala norr om Karesuando.

Den svenska kristenheten har i sin missionshistoria detta märkliga vittnesbörd om samekvinnan Margareta och hennes överlåtna liv för sitt folks evangelisation. Margareta - denna ensamma samekvinna - med
Drottningens brev från 1389 i sin hand och hela sitt liv i aktion för sitt folk står inför Sveriges kristenhet och frågar: Vilken är er gemensamma mission? Hur samverkar ni i detta uppdrag? Visst älskar också Ni Frälsaren som den enkla samekvinnan…

/DS

Läs mera: LUNDGREN, Gustaf B. Lappkvinnan Margareta, Uppsala 1907 Småskrifter utgifna af Norrländska Studenters Folkbildningsförening, Norrland N:o 7.

Källa till artikeln ovan: Lappkvinnan Margaretha av Ingibjörg Olafsson, Trosvittnet Nr 32/1935.

Kråks skjutfält vid Karlsborg - där finns det möjligheter att få vätternlax på kroken. Det säger Bernt, den verklige storfiskaren, som med helikopter varit uppe på rödingfiske i lapplandsfjällen. Honom möter jag på min vandring mellan bäckravinerna upp mot Ekeberg. Han fortsätter: Likaså vid Brandstorp mot Habo kan du få lax. - Det får väl bli ett delmål med Vätternlax framåt februari-mars.

Lax längs skogsstigarna i naturreservat Strömsberg, där inte lax men väl hararna hoppar och har sig i höskördstid och den täta gröna midsommarskogen står i sin skönaste skrud. Februari-mars är andra tider än midsommartid. Under mitt släntrande vidare vandrar mina tankar sin väg, långt bortom harens skuttande. Än från permafrostens Fjärran Östern, Magadan, och alla Stalins straffångars skelett som fick utgöra utfyllnad vid gatläggning i staden… Än till Ugandas flagga svajande i Kampala med sin gul-svart-röda flagga (som Tysklands färger) fast x 2 och med krontranan som nationalsymbol i mitten.

Se >> Krontranan i Uganda

Tankarnas tur fyller hjärtat med vånda inför Stalins och Idi Amins offer och terror… och inför den ondska och det våld som huserar i tiden. Tankarna går till det profetiska ordet i Bibeln. Profetiorna om Jesus själv, om hans återkomst. Varför får inte Bibeln och Guds eget ord inte vara det han själv tänkt med det? Är det för att låta den kristna tron upplevas genom opinionens raster och inte bli anstötligt? Är det därför Herrens egna förordningar sätts ur spel av den ena lagstiftningen efter den andra i vår tid.

Tänker på orden: "När man förkastar ordet och letar efter Kristus utanför ordet får man fatt på djävulen. - Därför är djävulen synnerligen angelägen om att rycka oss bort från ordet och föra oss på egna tankar utanför ordet, ty då vet han, att han har vunnit och vi förlorat. Därför är detta den högsta och bästa konsten, att man håller fast vid ordet och om gudomliga ting inte tänker annorlunda än såsom ordet säger. - Det är den rätta stjärnan och den sköna solen, som visar hän på Kristus." Martin Luthers ord känner en och annan igen…

Dagens Nyheter hånar hemvändare med rubriken "Israel får klara sig utan Ulf Ekman" (KULTUR s. 4 den 19 juni 2005). Hånet gäller den kristendom som låter Bibeln få vara Guds Ord mera än opinionen och världsbilden tillåter. Och Ulf Ekman är då en tacksam måltavla. Själv ställer jag mig hellre på de anklagades bänk där de hånade är Benediktus XVI, Vatikanen, Seth Erlandsson, Biblicum, Bertil Gärtner, Synoden, Arne Olsson, Missionsprovinsen och Ulf Ekman, Livets Ord, än i den massornas bänkrad med opinionens och denna tidsålders världsbildsdyrkare av sin egenhändiga IKEA-monterade tro - utan Bibelns verklige Herre och Gud…

Mitt Praeterea censeo: DEN SVENSKA KRISTENHETEN kan inte leva och överleva där ett liv levs i urkundsförfalskning med nedmonterad urkund i passande stycken utan att Guds Andes upplysning om synd och nåd får skänka omvändelse och korsets förvandling hos syndare.

/DS

I K E A  &  B i b e l n - Profetiskt (Nr 2)

JESUS KRISTUS PROFETIANS CENTRUM
Det som är centrum för den heliga Skrift liksom därmed för all profetia är Herren Jesus Kristus - Guds Son. Centrum är alltså inte "något" utan en person: Jesus Kristus. Vår tideräkning delas upp i två perioder: före Kristi födelse och efter Kristi födelse.

När han kom till vår jord i mänsklig gestalt för att leva ett syndfritt liv och sedan dö på Golgata kors, då vann han tidernas seger. Genom Kristi död och uppståndelse förkunnades en dom av slutligt nederlag och undergång för Satan och all ondskas krafter. Denna dom har ännu inte slutgiltigt verkställts, men domen kommer. Det har Kristus Jesus själv och många av profeterna förutsagt. Den dagen ska alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre. Jesus Kristus är profetians centrum, historiens och all tids centrum. När han återkommer i makt och härlighet ska han ställa allt till rätta på jorden.

HELA BIBELN
Den moderna teologin har sina rötter långt tillbaka i tiden. Där är teologer som Wellhausen, Strauss, Semler och Astruc, men rotsystemet finns redan borta i renässansen och humanismen. Bibelkritiken och liberalteologin, den moderna teologin, är alltså inget senare tiders påfund. Kristenhetens och kyrkans urkund har förvandlats från att ha varit den heliga Skrift med Guds eget Ord till ett dokument med ifrågasatt auktoritet. Modernitetens bibelsyn är - som Tomas Dixon uttryckt det - likt en IKEA-produkt. "Kännetecknande för bibelkritiken är att den gjort Bibeln till en IKEA-möbel: man köper den nedmonterad och bara de delar man vill har." 
Denna rådande bibelsyn innebär att t.ex. Gamla testamentet [GT] ställs off-side. GT har ingen aktuell giltighet eller auktoritet längre. Det innebär att allt som hör samman med det profetiska och det profetiska ordet inte har någon relevans. Därför är det av vikt att det om och om igen anläggs moteld mot IKEA-teologin och hävda hela Bibelns giltighet. De profetiska dimensionerna i Bibeln måste ju ses i det helhetsperspektiv som Gamla och Nya testamentena tillsammans ger.

PROFETIANS UPPFYLLELSE
Därför låter vi fundamentalt enkelt en uppställning av GT:s profetior korrespondera mot NT:s uppfyllelser i följande schema. Texterna avser profetiorna i GT om Jesu födelse, liv, död, uppståndelse och himmelsfärd.

Gamla testamentet               Nya testamentet
Profetia                               Uppfyllelse  
1 Mos 3:15                           Gal 4:4
1 Mos 18:18                         Apg 3:25
1 Mos 17:19                         Matt 1:2
4 Mos 24:17                         Luk 3:34 
1 Mos 49:10                         Luk 3:33
Jes 9:6-7                              Matt 1:1
Mika 5:2                               Matt 2:1
Dan 9:25                               Luk 2:1-2
Jes 7:14                               Matt 1:18
Jer 31:15                              Matt 2:16
Hos 11:1                              Matt 2:14
Jes 9:1-2                              Matt 4:12-16
5 Mos 18:15                         Joh 6:14
Psalt 110:4                           Hebr 6:20
Jes 53:3                               Joh 1:11
Jes 11:2                               Luk 2:52
Sak 9:9                                Joh 12:13-14
Psalt 41:9                             Mark 14:10
Sak 11:12                             Matt 26:15
Sak 11:13                             Matt 27:6-7
Psalt 109:7-8                         Apg 1:18-20
Psalt 27:12                           Matt 26:60-61
Jes 53:7                               Matt 26:62-63
Jes 50:6                               Mark 14:65
Psalt 69:4                            Joh 15:23-35
Jes 53:4-5                            Matt 8:16-17
Jes 53:12                             Matt 27:38
Psalt 22:16                          Joh 20:27
Psalt 22:6-8                         Matt 27:39-40
Psalt 69:21                          Joh 19:29
Psalt 22:8                            Matt 27:43
Psalt 109:4                           Luk 23:34
Sak 12:10                            Joh 19:34
Psalt 22:18                          Mark 15:24
Psalt 34:20                          Joh 19:33
Jes 53:9                              Matt 27:57-60
Psalt 16:10                          Matt 28:9
Psalt 68:18                          Luk 24:50-51

DEN SVENSKA KRISTENHETEN har "för en tid som denna" ett samfällt behov av att åter föras till källorna för att möta de missionens utmaningar som återstår. Alla de rikedomar som finns i det profetiska får inte skymmas eller undanhållas inför det uppdrag som getts av Kristus Jesus som allena är upphov till allt vad profet och profetiskt heter.
   

/DS

Om Bibelkritiken
Tomas Dixon "Guds Ord i skottlinjen" 1988, ISBN 91-86172-06-9
Den urgamla lögnen från Edens lustgård - Krister Renard

Bibelkritiken bakom NT 81 - Biblicum

Litteraturförteckning med lättillgängliga böcker i ämnet "Profetiskt"
Bockmuehl, Klaus - Lyssna till Gud
Christenson, Larry - Welcome Holy Spirit
Coleman, Robert - Sången som inte tystnar
Fullerton, W.Y - Charles H. Spurgeon
Goetz, William - Uppenbarelseboken och vår tid
Green, Michael - Kristen i en tid av förändring
Harper, Michael - Three Sisters
Hybels, Bill & Lynne - Kyrkan som rev murarna mot världen
Lindsey, Hal, Carlson, C.C - Vart är mänskligheten på väg
Mangs, Frank - Med brinnande lampor
Nee, Watchman - Älska inte världen
Price, Randall - Jerusalem in Prophecy
Reichmann, Sven - Gud är inte auktoritär
Rosendal, Gunnar - Bilder och tankar ur Kyrkans historia och om dess framtid
Sjöberg, Kjell - Den profetiska församlingen
Wilkerson, David - Stöt i basun; och boken - Synen
- Ur litteraturen ovan hämtas en del material till serien Profetiskt.

Bild: Krister

Detta är Webbsajten >>  KRISTERS HEMSIDA

som rekommenderas alla [särskilt gymnasister och studenter] som vill kommunicera sin kristna tro i en kulturell omvärld där den dominerande världsbilden härskar totalt och diktatoriskt.

Kristers hemsida tilldelas 2005 års M'Xp Award som Best in Apologetics.

Webbsajtens tio menyrader är laddade. Varning utfärdas för mental rasrisk och utmanande sanningar! 

· Kommentarer till aktuella händelser
· Livsåskådning & kristen tro
· Vetenskap & tro
· Skapelse & evolution
· Modern fysik
· Dagens adrenalinkick
· Flygsimulatorer
· Litteraturförteckning
· Länkar
· Innehållsförteckning

Krister Renard är den som står bakom sidan. Han är gymnasielärare i matematik och fysik. Intressen: flyg, segling, dykning, musik (opera, fado), den kristna tron samt gatubarnen i världen.  

Hans hjärta brinner för världens gatubarn. Mellan 100-200 miljoner går utan mat med trasor som kläder och i tårar. Krister stöder regelbundet dessa barn via Erikshjälpen och Hoppets stjärna.

Kan du titta dessa barn i ögonen och säga till dem, "Ni får hellre dö än att jag avstår från en enda lyxpryl i mitt eget liv"?! Kom ihåg, din sympati är ingenting värd! Utan att du handlar är din sympati bortkastad.

Utdrag ur Intro om Sanningens svärd:
 

? Jorden blir inte platt bara för att någon tror att den är platt. Atomernas lagar förändras inte med våra åsikter. Gud upphör inte att existera bara för att människor i en viss tid förnekar att han finns. Inte heller existerar Gud bara för att en majoritet av människor tror på honom. Nej finns han, då är detta ett faktum oberoende av våra åsikter, och finns han inte, ja då är detta också ett faktum oberoende av våra åsikter. Det enda vi kan göra att så förutsättningslöst som möjligt försöka närma oss sanningen.
? Sanningen är inte beroende av majoritetens åsikt, nej inte ens av majoriteten av den svenska journalistkårens åsikter (nu hädar jag nästan). Sanningen är vad den är. Är jorden rund, ja då är den rund, även om 99,99 % av mänskligheten menar att den är platt. Finns Gud, ja då är detta sant, även om massmedia, skolans läroböcker och de intellektuella i ett visst land vid en viss tidpunkt förnekar honom.

Den svenska kristenheten behöver flera sanningsutövare av typen Krister Renard som också kan inspirera den unga kristna studentgenerationen, utmanar den rådande religiösa, politiska och kyrkliga korrektheten samt inte minst exemplifierar intellektuell skärpa med biblisk kristen tro.

/DS

S v e n s k  M i s s i o n s h i s t o r i a  -  från Urkyrkan fram till idag [MINIATYRFORMAT]

SVENSK MISSIONSHISTORIA - INLEDNING
· Guds egen mission: - Så älskade Gud världen att han …
· Jesus: - Jag är den gode Herden…
· Kvinnorna vid graven sänds att berätta om uppståndelsen…
· Jesus till lärjungarna: - Jag sänder er …
· Där är kvinnorna, Petrus och de 12, de 500, Markus och Maria, Lukas, Stefanus, Barnabas, Paulus, Timoteus…

URKYRKAN
Genombrottet sker med stenandet av Stefanus och hans martyrskap och skingrandet av de första kristna ut i det romerska riket som en följd därav i förföljelserna mot de Jesustroende.
Under Paulus´ missionsresor grundas församlingar runt om i Mellanöstern och runt Medelhavet.

GAMLA KYRKAN
I missionshistorien kan man urskilja tre stora missionsperioder, den gamla kyrkans, medeltidens samt den nya tidens mission.
Fornkyrkan och kyrkofäderna bidrar till konsolideringen av kyrkan och dess grundläggande. Efter fyra sekler har den grekisk-romerska världen berörts av missionen och evangeliet. Den koptiska kyrkan grundas, en av de äldsta kyrkorna idag. Österns assyriska kyrkan (den nestorianska) blir den första frikyrkan som dessutom kommer att bidra med den största missionsinsatsen österut i Kina.

MEDELTIDEN
Medeltidens mission sträcker sig genom åtta sekler från folkvandringens goter i Donauländerna över franker, anglosachser, friser, tyskar till skandinaverna i de yttersta delarna av norr på Island och Grönland och i Norrland. Rom och Konstantinopel var den kristna expansionens baser. De germanska och de slaviska folken delades av den västra och östra kyrkan.
Katolska kyrkan har påtagligt bidragit till Nordens och Sveriges kristnande genom sändningen av Ansgar.

Se Historiska Muséets webbsajt om >> S:t Ansgar

Katolska kyrkan vidgar missionsarbetet utanför Europas gränser. Till Kinas mongoler och Nordafrikas muslimer sänds tiggarordnarna. Heroiska missionsinsatser görs av enskilda missionärer, dock blev resultaten obetydliga och vid periodens slut hade missionsinsatsen stagnerat.

DEN NYA TIDEN
Vid den nyare tidens ingång tycktes det som den kristna missionen stannat upp. Med 1500-talet blir det nystart. Geografiska upptäckter öppnar vägen till avlägsna förr okända länder. Upptäcktsresorna blev samtidigt missionsföretag. Columbus var en ivrig supporter av missionen. Den katolska kyrkan finns med i den tidens globalitet. Vatikanen och jesuitorden organiserade en kraftfulla missionsinsatser under 1500- och 1600-talen som blev en kyrkans storhetstid, med bl.a. Frans Xavier och jesuiternas berömda Kina-mission.

Den evangeliska kristenheten såg ingen missionsansats med reformationstiden. Man har frågat sig varför reformationen inte resulterar i uppfordran till evangeliets förkunnelse över hela världen eller att man betonat församlingens missionsplikt. Somliga har sökt förklaringen i tidens eskatologiska föreställningar om att den yttersta dagen stod för dörren och tiden inte medgav missionsverksamhet. Det egentliga skälet till reformatorernas avvisande hållning mot församlingens missionsansvar skulle vara att finna i deras uppfattning av 'apostolatet'. Apostlarna hade en gång fökunnat evangeliet, menar man, över större delen av världen; deras ämbete var därför i första hand ett missionsämbete. Missionen hade, enligt Calvin, varit deras utomordentliga privilegium. Reformationen blev ingen missionstid. Luther, Calvin och Zwingli förhöll sig kallsinnigt till missionen kanske också beroende på att man ju inte ville förknippas med den katolska kyrkans framgångar på missionens område. Dessutom hade man ju trosmässigt stöd bland de ortodoxa beträffande frågan om församlingens missionsplikt, mot vilken dessa reste ett principiellt motstånd. Då de katolska teologerna förebrådde de evangeliska deras brist på missionsnit och att ivern för mission var ett kännetecken på den sanna kyrkan, då svarade de evangelikala med att hänvisa till 1 Petr 5:2 "Var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den!"

Det är bara inom en luthersk kyrka, den svenska, som vi efter reformationen möter missionen som en del av församlingens ansvar. En förklaring till detta kan vara den tidiga missionen bland samerna, bl.a. samekvinnan Margareta och hennes vandring till drottning Kristina i Malmö. År 1389 utfärdade drottningen en missionärsfullmakt för samekvinnan. Gustaf Vasa sände präster norrut och den första protestantiska missionen utgick från Sverige till Rounala norr om Karesuando. Denna pionjärmission fick en fortsättning i den första svenska missionen utanför Europa bland Amerikas indianer under Gustaf II Adolf och Jesper Svedberg, senare ärkebiskop, som kallade sig Amerikas biskop. Sveriges första Indienmissionär var Zakarias Kjernander (d.1799) som fick välkomna den protestantiska missionens banbrytare William Carey. - Så följer namnen Emilie Petersen, Peter Fjellstedt, George Scott, Carl Olof Rosenius, Fredrik Franson, John Ongman samt väckelsefolkets alla missioner och missionärer intill vår tid.

Den svenska kristenheten har sitt ursprung och sin början hos kyrkans Herre själv och i evangeliet självt samt sin särprägel i sin egen missionshistoria, vilken ger lärdomar och kunskaper för vår vidare öppenhet inför det som Herren själv vill ge av kraft för uppgiften som har sin globala OCH sin lokala församlingsplikt.

/DS

Källa: Gustaf Lindeberg, Den evangeliska missionen (1920)

Om Gustaf Lindeberg, se >> Projekt Runeberg

I n t r o d u k t i o n  -  P r o f e t i s k t  ( N r  1 )

Den ortodoxe munken Serafim av Sarov (1760-1833) var profet under sin tid. "Profet" är inte bara den som ger kunskap om framtid, utan fastmer oftast den som talar Guds ord. Med andra ord en betydelse som ligger nära den evangelisk-lutherska traditionen. "Hur kan jag vara säker på att min erfarenhet verkligen är av Anden och inte bara inbillad, något jag förväxlar med en tillfällig känsla av välbefinnande, som jag tar till intäkt för att jag är på rätt väg?" För Serafim av Sarov rådde ingen tvekan. Glädjen var beviset. Den djupa bestående glädjen.
Se >> Serafim/VaticanRadion

Profetian genom årtusendena av John C Jeske. Tidskriften Biblicum nr 1, 1994 sid. 3. Övers. Ingemar Furberg
Läs om >> John C Jeskes bok

För studium av det profetiska
För Oasrörelsen
av Hans Wolfbrandt Lysekil
Läs >> Bibelstudium

"Profeter i kyrkan" av Yvonne Maria Werner är en god introduktion i det profetiska från katolsk synpunkt.
Om katolska teologer som Yves Congar, Karl Rahner och Lorenz Volken. Om ortodoxa som Ernst Troelsch och Jürgen Moltmann, där betonat hela kyrkosamfundets profetiska uppdrag, medan man i reformert tradition pekat på den kristna undervisningens profetiska funktion. Inom den äldre lutherdomen tog man utifrån sola-scriptura-principen radikalt avstånd från möjligheten av partikulara uppenbarelser efter den siste apostelns död och slog därmed undan grunden för profetisk förkunnelse i traditionell mening. Ansatser till en uppvärdering av den profetiska dimensionen finner man också hos Nathan Söderblom, som utifrån ett religionshistoriskt perspektiv ser kristendomen som en profetisk religion, där enskilda karismatiska personligheter spelar en framträdande roll. Han betraktar Luther som en sådan profet, men också Ignatius av Loyola.
Se >> Yvonne Maria Werners artikel

Vi behöver profetiskt tilltal, sid 1-14. Hans Wolfbrandts undervisning för Ungdoms-Oas.

Läs >> profetiskt tilltal

Intercessors Network
Prayer Operation med profetisk dimension. Se också denna website Mission Xp under Kategori "Operation Intercessors".

Länka upp dig via kontakt Intercessors Network och Lars Widerberg

via e-post: Intercessors.Network@comhem.se

Basun - Pelle Poluha
Hemsida med profetiskt laddade artiklar.
Se >> Basun.Poluha

Bed nu
De som står bakom den här tidningen är en grupp kristna från olika samfund; Svenska Kyrkan, EFS, Evangeliska Frikyrkan, Frälsningsarmén och Pingströrelsen. De flesta bor i Kalmar och Sten-Åke Bredmar är redaktör. Publicerar många bra artiklar och profetior. Verkligen Fräsch.
Se >> Bed.nu

Ben Israel.org
Profetisk tjänst med Art Katz
Se >> Ben Israel

Profetiskt & Aktuellt
Om tidshändelser och profetior… Vad är RFID? Om EU. Profetior om Messias. David Wilerson. Domedagsklocka. Kristinebergsprofetian
Se >> Profetiskt & Aktuellt

---

Den svenska kristenheten behöver all himmelsk välsignelse hon kan få av profetisk karaktär. Det må gälla profetisk förkunnelse, profetisk kunskap, profetisk smörjelse, profetisk gåva, profetisk tjänst, ja, allt som i Himlen och i den helige Ande står till förfogande för den profetiska församlingens gestaltande av Guds rike i tiden.

/DS

Bild: SAM:s arkiv / Jfa

M I S S I O N E N S   U T M A N I N G

Bland varg och björn
Han började som vallgosse. Redan vid 4-tiden om sommarmorgnarna sändes han ut med fåren till skogen från torparstugan. Där ute var han mindre för att hålla fåren undan för skadegörelse än för att skydda dem för varg och räv. Björnen hörde inte heller till sällsyntheterna i de värmländska skogarna. Vallgossen såg dagens ljus den 17 september 1802. Hemsocknen var Sillerud intill sjöarna Östra och Västra Silen. I denna natursköna bygd levde vallgossen som heter Peter sina barn- och ungdomsår. Denne Peter Fjellstedt väljs här som exempel på missionens utmaning. Redan som barn läste han allt han kom över. Hans kunskaper var så pass goda att under vintrarna undervisade han andra pojkar yngre än han själv i läsningens konst. Då han var sexton år begav han sig till Karlstad och några års skolstudier. Han gjorde sig känd som ett språkgeni, vilket senare öppnade dörrarna för honom i missionens utmaningar.

Utmaningen
1826 kommer han till Lund och snart nog kunde han både sin grekiska och hebreiska bibel. 1828 åter i Karlstad för att bli präst. Här möter Fjellstedt på motstånd från en lektor Kölmark och någon kollega till honom. Denne lektor ville inte hålla prästexamen med honom eftersom han inte gått i Karlstad gymnasium. Biskop Bjurbäck tog då själv på sig examinationen och yttrade: "Fjellstedt skall bli präst, ty han kan mer teologi än herrarna."
Snart nog bestämmer han sig för att gå ut i missionens tjänst. Beger sig till missionsinstitutet i Basel. Kallas till det engelska missionssällskapet. Den 23 mars 1829 kommer han till London och Church Missionary Society. Han deltog i en grupp om tjugo blivande missionärer. Bland dessa var en ung man från Indien och en från Afrika. Genom dessa två fick han god kunskap om dessa delar av världen. Själv valde han utbildning för Abessinien, dit han inte kunde åka på grund av oroligheter i landet. Därför återvände han till Basel och tjänstgjorde som lärare vid missionsinstitutet. Gifte sig med Christina Beata Schweitzerborth, läraredotter från Stuttgart.

Missionär i Indien
Snart är han äntligen ute på fältet som missionär. Till att börja är han anställd vid en missionsstation benämnd Palamcotta, där han predikade på tamuliska språket som han lärt sig i London. Fjellstedt berättar om den religiösa moraliska standarden bland människor i området: "De predikade mordet som en frihetens oeftergivliga rätt." Det var brukligt att i vissa familjer mörda alla flickebarn som såg dagens ljus. Fjellstedt berättar om en mor som gömt ett flickebarn och trodde sig kunna bekänna detta, då den fullvuxna dottern fördes fram till sin furstlige fader. Han smekte flickan med välbehag och modern trodde att allt skulle gå väl. Döm om hennes förfäran, då han minuten senare grep efter sitt svärd och dödade henne i sin moders åsyn.
Fjellstedt var en tid lärare vid ett prästseminarium i Finivelli. På grund av ohälsa kunde han inte fullgöra påbörjade banbrytande arbete för luthersk missionsverksamhet i Indien utan lämnar Indien på inrådan av missionären Levi Spaulding
Se >> Vem var Levi Spaulding?

Global missionsresa
Peter Fjellstedt och hans fru lämnar Indien och uppehåller sig en tid I Mindre Asien. Missionsstationen Magnesia nära Smyrna blir första uppehållsplatsen. Här arbetar han en tid med en turkisk bibelöversättning. Peter Fjellstedt kom genom sitt översättningsarbete att betyda mycket för den kristna utvecklingen i Turkiet.
Peter Wieselgren skriver - i sin biografi över P. Fjellstedt - att han, när han predikade på nygrekiska i en av aposteln Johannes sju församlingar, fick se en grekisk kvinna rörd utbrista: 'Ack, om jag kunde få en räddad själ!' En "lärd" som satt där nära gav den snäsande trösten att hon som kvinna inte behövde bekymra sig om det. Kvinnan har ingen själ, det har bara mannen. Peter Fjellstedt gav sig in i samtalet till stöd för kvinnan, men upplystes om att det fanns två meningar bland de lärda i landet. Under vistelsen i Smyrna fick Fjellstedt brev från biskopen i Jerusalem, Gobat, med önskan om samarbete med honom bland druserna i Libanon. Hälsan hade försämrats och han tvingades nu till vila.

Tända missionens eld
Åter i Europa. 1840 är han hemma i makans hem i Stuttgart för en tids rekreation. Levi Spauldings brev som Fjellstedt fick i Indien innehöll en ingående Promemoria. Europa och Amerika var viktigare fält än Indien utifrån avsändarens kännedom om adressatens missionskompetens.
Spaulding skriver: - "Ni torde ha framför er ett vida viktigare arbete i Europa och Amerika än det ni för närvarande har i Indien. Jag vet i sanning ingen ställning så betydelsefull och så ansvarsfull som den jag förut påpekat - i ett tidigare brev. Genom ett saktmodigt, anspråkslöst och självförsakande arbete med enskilda personer, med smärre sällskap, med större samfund, i skolor, akademier, gymnasier och universitet, ska ni kunna bli medlet till upptändande av en eld, vilken genom Guds välsignelse skall upplysa, rena och evangelisera halva världen…"
Spaulding ger sedan ingående anvisningar om hur denna inre missionering för den yttre missionen bör bedrivas. Han avslutar med orden: "…Tala inte med människors visdom utan med ord, vilka ett fullt hjärta eldat av kärleken till själar och med blicken på evighetens vedergällning förestavar. Gör inte människornas passioner till era medarbetare utan tala till deras samveten efter den kända befallningen: 'Gå ut i hela världen och lär dem hålla det jag befallt er.'"

Hemma i Europa
Fjellstedt är åter 1840. Hans arbete i fortsättningen följer Spauldings anvisningar i dennes missionsbrev. Han uträttar i Europa långt mer för missionens sak än om han blivit kvar i Indien. Så småningom är han åter i Sverige där han i Lund 1845 bildar ett missionssällskap. Även ett missionsinstitut kom till stånd vars föreståndare Fjellstedt blev. Här verkar han till 1856, då efter Lunds missionssällskaps införlivande med Svenska missionssällskapet i Stockholm, institutet också förlades till huvudstaden. Med anledning av sammanslutningen skrev en samtida att "Fjellstedt äger förtroende hos alla svenska missionsvänner och är således mäktig att till enhet och gagn samla det nu så söndrade nitet för denna stora både kristendoms och mänsklighets angelägenhet. Sverige behöver således ej längre vara ett annex till transbaltiska moderförsamlingen i detta hänseende - 'en julle vid ett utländskt långskepp'. Och detta har blivit möjligt genom herdegossen från Värmland, medlet i den Allsmäktiges hand."

Mentor till tre kontinenter
När Fjellstedt på gamla dar talade om sina erfarenheter i Indien, lyste hans ansikte av en stilla glädje, vet en som stått honom nära att berätta. Den andliga nöd han fick se och dela i Indien bidrog till att göra vallgossen från Värmland till ett enastående exempel på mångfaldig utmaning i missionens tjänst. Under en följd av år var han bosatt i Würtemberg men sitt livs avslutande afton vistades han i Uppsala. Han dog den 4 januari 1881. Där är hans minne bevarat bland annat genom Fjellstedtska skolan.   

En boktitel talar sammanfattningsvis med sin titel om vad denne man fått betyda: "Peter Fjellstedt: Missionary Mentor to Three Continents" av Emmet E. Eklund, 1983.

---

Varför behöver Den svenska kristenheten kraftsamla och djupare verka i sann enhet? Varför är bönen "That they may be one" så utmanande? Varför behöver vi väckelse och förnyelse i kristenheten?

Ett utomordentligt avgörande svar är missionen och dess utmaning. Jesu egna ord ljuder starkare än någonsin. Eftersom hans återkomst aldrig varit närmare än idag med allt vad det innebär av födslovåndor inför tidens avslutning, ljuder orden med basunerna i bakgrunden: "… men först måste evangeliet predikas för alla folk". (Mark 13:10)

Mission är utmaning. Utmaningen väntar på att bli antagen: av varje enskild församling, av kyrkor och samfund, av var och en lärjunge, av hela Den svenska kristenheten. Utmaning i väntan på att antas. Missionen är utmaningen.

/DS

Fotnoter:

Källa: Peter Fjellstedt som missionär i Indien av Pehr Johnsson, Soluppgången 1927

Peter Fjellstedt - teolog, missionär och predikant - föddes 1802 i Sillerud. Skrifter: Bibeln med förklaringar (1849/1855), redaktör för "Lunds missionstidning" och "Bibelvännen". Han grundade Fjellstedtska skolan (1856) i Uppsala (sedan 1859) och Missionsinstitut i Basel. Död 1881.

Om Indien >> se kartor och info

Kort historik om Fjellstedtska skolan. Se >> historik Fjellstedtska

M i s s i o n e n   ä r   g i v e n  -  Mark 13:10

Missionen är given. Uppdraget väntar på att bli fullgjort
- av varje enskild församling,
- av kyrkor och samfund,
- av var och en lärjunge,
- av hela Den svenska kristenheten.
Uppdraget är klart uttalat. Missionen är given.

Jesus: "Men först måste evangeliet predikas för alla folk." (Mark 13:10)
Jesus: "And the gospel must first be preached to all nations."

För två år sedan låg hans far i famnen efter att bilen kolliderat mot ett träd. Sonen David håller om sin far i sitt knä efter kraschen och dör i sonens famn. David kommer till Sverige med sin studieplan, och med sin sorg och saknad efter sin far som dog i hans armar. Nu är han på väg hem till sin hemstad New Mexico, där det finns över 20 miljoner invånare. I Sverige har en församling fått vara hans andliga hem där han vuxit och mognat. David vet att missionen är given, att han har ett uppdrag. Att få dela med sig av den tro som bär i dödens skugga och skänker nytt hopp och nytt liv. Det har David med sig hem efter åren i Sverige och i Den svenska kristenheten. 

F.d. missionsföreståndaren för Helgelseförbundet var gästpredikant i Kungsporten i förrgår. Stig Abrahamsson predikade över ämnet "Det är nåt särskilt med Jesus". Han är en "grand old man", 91 år. Arnes på lokalradion hjärta är uppfyllt av tacksägelse över innehållet i det den 91-årige Stig predikade, "Det är nåt särskilt med Jesus". Också di gamle kan "skjuta skott", säger Arne med glimten i ögat. Nittioettåringen vet att missionen är given och uppdraget väntar på att fullgöras.

Vare sig vi är nittioett eller nio år - svenskar eller mexikaner, herdar eller "bara" medlemmar i Guds församling - vill Himlens Fader använda oss i missionen att evangelium når alla folk, tungomål och stammar.

Emil Gustafson är bonden som inte blev gammal. Men blev omvänd att leva som Kristi lärjunge. Lite drygt hälften av nittioettåringens liv blev Emils missionstid. Emil Gustafson var bonden som blev mystiker och profet i sin förkunnargäning. En av hans texter finns i Svenska psalmboken, nummer 268 "Hur underlig är du i allt vad du gör".

Läs om Emil Gustafson. Se >> artikel DAGEN

Bonde, profet eller mystiker visste Emil att missionen är given. Uppdraget är givet inte till några, utan till allt Guds folk, till alla församlingar, till hela Den svenska kristenheten. Trons grunder och trosläran gäller. Det gäller också framtiden, att Kristus Jesus är på väg tillbaka.

I det perspektivet säger Jesus:

"Men först måste evangeliet predikas för alla folk." 

/DS

***

The Mystery of Israel and the Church
Art Katz

Chapter 12 - Israel's Devastation and Restoration

Chapters 36 and 37 of Ezekiel reiterate and confirm this most remarkable and devastating Last Days' dealing of God with His ancient people Israel.  Unless we have an understanding of Israel's millennial destiny and calling, we are going to be offended by the lengths to which God will bring that nation down into the utterness of death.  It is imperative for us, as the Church, to gird our loins, and to bear the shock that is going to come, both in disappointment and disillusionment, due to an inadequate apprehension of the Cross and the cruciform character of Israel's restoration.
The prophetic scriptures have a peculiar character, like the weaving of a tapestry.  There is a blend of encouraging statements followed by horrendous proclamations of judgments and apocalyptic gloom, and then again, a verse of hopeful restoration, and so on.  The Lord knows our frame and remembers that we are but dust, and that the grit of the things that we have to face has got to be broken up and interspersed with moments of encouragement before that final, comforting fulfillment comes.  It is like the rhythm of breathing, in and out. 
For I will take you [Israel] from the nations, gather you from all the lands, and bring you into your own land.  Then I will sprinkle clean water on you, and you will be clean; I will cleanse you from all your filthiness and from all your idols.  Moreover, I will give you a new heart and put a new spirit within you; and I will remove the heart of stone from your flesh and give you a heart of flesh.  And I will put My Spirit within you and cause you to walk in My statutes, and you will be careful to observe My ordinances (Ezek. 36:24-27).

We need to ask whether the 1948 establishment of present Israel has brought Jews to this condition of having the indwelling Spirit resulting in the true fulfillment of the Law.  According to the first principle of biblical interpretation, which is to take scripture in its literal, grammatical sense, these scriptures clearly imply that this is a yet future condition at a time appointed by God, and not to be confused with anything that political, humanistic Zionism has yet sought to establish.  There is a final re-gathering, but with it comes this change of heart.

And you will live in the land that I gave to your forefathers; so you will be My people, and I will be your God.  Moreover I will save you from all your uncleanness; and I will call for the grain and multiply it, and I will not bring a famine on you.  And I will multiply the fruit of the tree and the produce of the field, that you may not receive again the disgrace of famine among the nations.  Then you will remember your evil ways and your deeds that were not good, and you will loathe yourselves in your own sight for your iniquities and your abominations (Ezek. 36:28-31).
The world has not yet seen the depth of contrition, brokenness and repentance that will be exhibited by the nation Israel when this shall be fulfilled: when He brings them back from the nations wherein they have been scattered; when He restores them to the Land; when He puts His Spirit within them; when He is their God, then and only then can they fulfill His statutes and be His Messianic people, through a totally undeserved mercy that comes to them in their most desolate condition. (21)  They will break and remember their transgressions, and confess the sins of their fathers as their own, (22) and loathe themselves in their own sight for their iniquities and abominations. That is future.

We need to realize that Jewish self-esteem is essentially free from any sober understanding of the concept or consideration of sin.  Our self-celebration is famous; we see ourselves as virtuous and ethical.  We look down our noses at the Gentiles as not having our moral sensitivity, and yet God is saying here that the day is coming when we will loathe ourselves for our iniquities and our abominations.  For this to happen, something has got to come to our notice of such a radical kind that it absolutely contradicts present Jewish self-perception.  The nations can only be blessed by those who come to them out of an utter brokenness and devastation, those who have experienced the mercy of God, and to whom it has come totally undeserved.  This is the scenario that God is setting.

"I am not doing this for your sake," declares the Lord God, "let it be known to you.  Be ashamed and confounded for your own ways, O house of Israel."  Thus says the Lord God, "On the day that I cleansed you from all your iniquities, I will cause the cities to be inhabited, and the wastelands will be rebuilt.  And the desolate land will be cultivated instead of being a desolation in the sight of everyone who passed by.  And they will say, 'This desolate land has become like the Garden of Eden; and the waste, desolate, and ruined cities are fortified and inhabited.'  Then the nations that are left round about you will know that I, the Lord, have rebuilt the ruined places and planted that which was desolate; I, the Lord, have spoken and will do it" (Ezek. 36:32-36).

Is this past, present or future?  After all, there has been a rebuilding of cities since 1948.  So how do we know that this described occurrence has not yet taken place?  We need to remember that this rebuilding is in conjunction with the nation that first has been repentant, given God's Spirit, and has been restored to the Land before it rebuilds the waste places.  At this present moment, Israel is surrounded by nations that are hostile towards her, and who are bent on her annihilation.  The only thing that holds them back is somehow the fear of Israel's nuclear ability to retaliate.  In that, what did we notice? "Then the nations that are left round about you..." (v. 36).  This is devastation, not only for Israel, but also for the nations that are left and remain around about them.  After suffering this tremendous attrition, they "...will know that I, the Lord, have rebuilt the ruined places..."  It is clearly a future description, so much so, that even the surrounding nations will know that this is the testimony of God.  Right now, Israel's neighbors attribute the present-day state of Israel to Zionism, not to the God of Israel.  Only such a future restoration will be acknowledged by them as clearly the work of God.
Thus says the Lord God, "This also I will let the house of Israel ask Me to do for them" (Ezek. 36:37a).

In all of Israel's present calamities, we know of no time when any of her Prime Ministers have called on the nation to fast and entreat the Lord for supernatural intervention.  As an essentially secular nation, Israel's deepest crises have not been sufficient for them to turn to the Lord, to consult and ask Him to 'do for them.'  They much prefer to do it for themselves, and that is why calamity must come.  We might just as well be speaking about the United States, France, Germany or any modern nation that is predicated on liberal and secular lines.  To such a mindset as this, it is an offense to think that God could even be asked.  If Israel will ask, it means that they have no hope of any possibility that they can 'do it for themselves.'  That is what it means when the scriptures use the word desolate.  It is a condition of being bereft of any hope in oneself.
Why must God go that far?  Why has God got to reduce Israel to such a condition of desolation and ruin that they would finally ask Him to restore their nation for them?  We believe that it is because of the Divine jealousy that no flesh should glory.   What, then, does this say about Israel, or to put it more accurately, what does it say about man and the human condition?  We have not understood the depth of what it means to be man in his self-sufficient pride.  Our self-justification and independence from God's justification is so deep that it takes this much to obtain this turning to God.  As it is for men, so is it also for nations, and especially this nation.

Like the flock for sacrifices, like the flock at Jerusalem during her appointed feasts, so will the waste cities be filled with flocks of men.  Then they will know that I am the Lord (Ezek. 36:38).
Does Israel know that 'I AM' is the Lord?  It is the name God gave to Moses out of the Burning Bush, when He said, "This is My name forever, and this is My memorial name to all your generations (Exodus 3:15b)."  And here is God saying through Ezekiel, "Then they will know that I am the Lord," and that the Lord is I AM.  Israel will know that the God who spoke to Moses out of the Burning Bush is the God who will deliver Israel in that day.  It is going to be a very expensive knowledge, but a knowledge that is imperative for Israel, for how shall they bless all the families of the earth except out of this true knowledge of God?  It is the knowledge of Him, not the knowledge about Him, and evidently, it can only come out of devastation and ruin.

The deepest kind of repentance comes from having both a sense of one's sin, but equally, a sense of unutterable unworthiness, of the realization of my utter helplessness.  It is true for individuals as well as for nations, and this is the question that we are going to be discussing, namely, Israel coming to the end of herself, to the end of any sense that she can perform, or be for God what she assumes she should be.  God must, of necessity, bring that nation down into a repentance of this kind, having now a sense of complete unworthiness or inability to do or be anything for God.  Can anyone be entrusted to serve the purposes of God and the issue of His glory and not come to this poverty?  Blessed are the poor in spirit, those who have no confidence in themselves.

The fulfillment of Israel's call to bless all the nations of the earth can only be the result of the Lord Himself being that blessing through her.  It will have nothing to do with Israel's own natural ability to be impressive; indeed, it will require the death of that very impressiveness, her natural ability, in order to release the blessedness of God.  If we cannot understand this, it is likely because we have not experienced it in our own life personally.  If we are to be a blessing, then it is not merely our defects and vices that need to be crucified, but also our virtues, our abilities, our talents, and all the things with which we think we are going to impress or bless people.  They are, in fact, an obstruction to the flow of the Life of God, and they are the last things we want to relinquish.  But there is something about death that is total.  God's statement of the human condition is that "in us there dwells no good thing," and what is true of us is true of nations and true, first, for the nation Israel.

---

21 See Matt. 24:15 together with Jer. 30:7; Daniel 12:1 and Rev. 11:2
22 Implied in Lev. 26:40

D a l a i   L a m a    e l l e r    A m o s ...

"Interreligionalism" ett begrepp som började praktiseras i Indien år 1924. Bekännare av olika religioner sluter sig samman och bildar brödragrupper. Vid deras möten och sammanträden som delvis är sociala delvis religiösa får inte förekomma något som berör de olika religionernas skiljaktigheter utan endast sådant som de ha gemensamt. Sådana grupper har redan bildats på flera ställen - skriver man på sensommaren 1925 i en kyrklig svensk tidning, Trosvittnet nr 31 - t.ex. i Bombay, Calcutta, Madras, Agra, Vellore, Chittoor och Ranipet.

Bombaygruppen är nyligen bildat, skriver man. Vid ett möte i maj 1925 samlades omkring fyrtio hinduer, muhammedaner, zoroastrianer och kristna enskilt för att diskutera frågor som rörde broderskapet, njuta av vänskapligt umgänge och stilla tillbedjan, heter det i en rapport. Om sammanträdet skriver den bekante rev. J.C. Winslow, anglikansk missionär och den kristne poeten, N.V. Tilaks biograf: "Mycket värdefullare än diskussionerna var stunderna av innerlig gemenskap i bön och socialt umgänge. Här var alla skiljande hinder som ligger i ras, kast och bekännelse övervunna. Vi spisade tillsammans, lekte tillsammans, bad tillsammans. Där var ingen hindu, muselman, parsi eller kristen, indier eller europé, utan en familj av Guds barn."
Man kan glädja sig åt den tolerans som nu för tiden gör sig allt mer och mer gällande bland olika religionsbekännare, skriver Enok Hedberg från Dhulia West Khandesh den 11 juni 1925, och fortsätter: - Den forna exklusiviteten och ofördragsamheten var ej av godo. Den gjorde ibland stor skada. Men det ligger icke för ty en stor fara i den nya rörelsen. Hur nära till hands ligger det t.ex. inte för den kristne att sätta sitt ljus under skäppan, att låta udda vara jämt, att sudda över det väsentligt skiljande, själva det centrala i kristendomen. Och om detta sker, kan man inte vänta någon välsignelse av den nya rörelsen. De personer som stå i spetsen för den behöva förböner.

Tidningens redaktör kommenterar Hedbergs rapport. - Då kristna och hedningar med bortseende från alla religiöst skiljande moment bilda brödragrupper såsom "en familj av Guds barn", då är faran att de kristna förlora förmågan att vara ett salt i världen överhängande. För var och en för vilken missionens uppgift är att föra människor till Jesus är en huvudsak kan därför rörelser med sådant syfte inte vara glädjande.

---

Den Svenska kristenheten kan heller inte i Nådens år 2005 vara betjänt av ett möte av likartad karaktär. Även om det är allmänt samtal inför en Internationell konferens arrangerat av Center för Cognitiv Psykoterapi förstärker det enbart intrycket av att kristen tillsammans med andra religioner är samma produkt med lite olika förpackning. I en postmodern tid råder pluralismen, sägs det. Det är bara det att vi lämnat den postmoderna tiden bakom oss!

Ett aktuellt inslag i den politiskt-kyrkliga korrektheten uppstår när Benediktus XVI uppmanat väljarna att bojkotta folkomröstningen med argument som "man kan inte rösta om livet". Folket bojkottar de lagförslag som lagts. Massmedia talar om talibanvälde, när kyrkan värnar om livet, men samhällets opinion menar att kyrka inte får uttala sig i politiska samhällsfrågor. Joseph Ratzinger har gott sällskap hos gamla tiders andliga herdar såsom Amos och hans profetiska samhällskritik.

Den svenska kristenheten behöver mera av aktion typ/Benediktus XVI och profeten Amos än av den uttunnade interfaith-dialogen som Hammar, WCC och Dalai Lama presterar.

/DS

Fotnot:

Läs om Hammar - Dalai Lama >> Pressmeddelande Svenska kyrkan 050613

Läs om >> Interfaith Multireligiös Dialog

Se: Om Folkomröstningen i Italien >> Folket sa Nej

T R Ö S T E N S   G U D

Är du värd att tas på allvar? Är du värd att bli lyssnad på? Ja, kanske man tänker direkt. Så ska det vara. Alla är värda att tas på allvar.

Och så kanske man tänker på nån god vän, eller nån som har det jobbigt…

MEN OM DU TÄNKER PÅ DIG SJÄLV… AR DU VÄRD ATT TA PLATS… ATT SYNAS… ATT VARA DEN SOM PRATADE MEST PÅ EN middag… eller den som tar plats…

Hur mycket tid ger du dig själv till exempel, tid som är bra för dig, tid där det handlar om att du lyssnar in dig själv, och där du låter Gud lyssna.

Det som kännetecknar Gud, ser vi tydligt den här söndagen.
Det är en Gud som inte lämnar.
Det är en Gud som säger om sig själv:

"Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta dig" (Jesaja)

"Kasta alla era bekymmer på mig, för jag sörjer för dig." (1 Pet)

"Jag känner med dig, och jag springer mot dig, och jag omfamnar dig, och jag kysser dig" (Luk 15)

Gud står kvar, Gud är kvar. Gud lämnar inte. När du börjat på en mening ringer det inte på mobilen hos Gud och du får höra, vänta lite jag ska bara se vem det är som ringer, och så blir du avbruten. Gud avbryter inte sitt lyssnande och sin tröst.

Varför är det så, att det är så viktigt att vara stark och framgångsrik? Vi visar oss inte oklara, ledsna, eller ofärdiga inför varandra. Vi håller ofta upp fasader. Tänker på ett sätt, och visar nåt helt annat…? Är det så?

· Det beror säkert på flera saker: Vi ska inte lämna ut oss hur som helst. Vi är inte gränslösa varelser som säger hur det är till vem som helst. Det ska vi inte. Det krävs förtroende för att göra det.

· Det kan lätt bli ett mönster i livet, att skärpa sig, att svälja, att kämpa på, att inte visa sig "svag" (och att det kallas svag är ju intressant)

· Jag tror också att vi skäms över oss själva. Vi är så ovana med att visa vårt inre, att lyssna in oss själva, att det blir alldeles för orört där inne, så att vi tappar kontakten med oss själva, och även kontakten med Gud…

Jesus gjorde allt han kunde för att nå in till oss. Han vägrade att bara babbla på, sånt man inte förstod. Det står att det enda han höll på med var att prata i liknelser, i bilder, så att han skulle kunna möta människor. Och därför använder han bilden idag till exempel av en springande Gud, som löper mot dig, full av längtan efter oss, för att kyssa oss, och sätta en ring på din hand, ta på dig de finaste kläder, sätta skor på dina fötter, och ha en fest för dig !!!

Är vi beredda på det (?) - att bli, att vara så omtyckta?
För på ett sätt kan det vara enklare att inte ta emot, att hålla sig vid sidan av. Man behöver inte lämna ut sig. Man slipper bli sårad. Och kortsiktigt kan det säkert vara skönt att inte ta sig själv på allvar, att köra över sig själv, att fortsätta spelet, att upprätthålla en fasad. Men fasaden blir större och större, tyngre och tyngre, och till slut orkar vi inte hålla den längre. Till slut kommer den att ramla. Vi kan välja hur, tror jag. Antingen genom att vi inte orkar längre. Den ramlar över oss, eller att vi ber några om hjälp att ta ned fasaden.
 

Jag är värd att tas på allvar. Du är värd att tas på allvar.

Antingen genom att få uppleva en Gud som tröstar, som är kvar till gråten är slut,

eller en Gud som vi kan kasta alla våra bekymmer på, då vi har en Gud som bryr sig,

eller att vi får uppleva hur Gud är så glad över oss, att vi är värda en stor fest!

---

Predikan 12 juni 2005¨, III post Trinitate, Eskil Selander

"Mr Fire" var evangelisten som Philip berättade om från Gaborone Botswana. Han kom på tal när biskop Philip Robinson satt hemma på lunch hösten -86. Jag hade just berättat om vår Mr Fire, som jag kallade Gunnar Larsson, diakonen hemma i Munkedal.

Biskop Robinson och direktor Yacob Tesfai från Asmara var deltagare i Svenska Kyrkans Missions projekt Mission-In-Return 1985-1986. De afrikanska vännerna besökte Foss församling i Munkedal under en vecka. Våra representanter på Dömle stiftsgård var Olle Olsson och HC Carlson. Den rapport de hade med sig hemifrån något avvikande på sina ställen varför Raymond Sung, generalsekretaren i evangelisation från Lutherska Världsförbundet, hade en hel del teologiska spörsmål till icke-teologerna Olle och Hans-Carl. Lyckligtvis fick de assistans av Lenson Nyoni från ELCZ i Zimbabwe som kom till undsättning så att WCC fick alla svar som begärdes i denna missionshearing. Lenson ska sägas hör till kategorin Mr Fire…

Biskopen Ronald Diggs från Liberia var en annan eldfängd afrikansk deltagare i Mission-i-Retur-projektet. Hans sångövning samtidigt med predikan under konferensen fick väl en och annan kyrkligt korrekt deltagare att skruva på sig. Han fick alla deltagare att lära sig text och melodin till den sång som fullkomligt lyfte taket så att det blev öppen himmel under en ordinarie liturgisk högmässa. Texten var enkel: If You believe and I believe - And we together pray - The Holy Spirit will come down - And Sweden will be saved. Ronald Diggs tillhör också kategorin Mr Fire.

Erling som arbetar med bokdepån ELD berättar om majbrasan han försökte släcka ned när alla hade gått hem och han själv ville avsluta sin ansvarsuppgift att släcka den eld som fortfarande brann. Han bevattnade elden runt och runt om igen och fick elden att tyckas vara släckt. Men, si det var den inte. Ty där innanför låg en tjock kraftig stock som brann med sådan kraft och intensitet att det alls inte gick att släcka den… Från den stunden - säger Erling - från den stunden har jag alltid velat vara just den typen av moteld…

Den Svenska kristenheten ser - kanske inte helt och hållet i samsyn - men dock att i landet förefinns en myckenhet av synd som väntar på eld och dom. Utvecklingen av syndens framfart och hur den tar för sig skrämmer och oroar. Den svenska kristenheten vet vilken glädje det är med eldsjälar i allt verk som Herren har för oss. Vi behöver be Herrens Ande om att elden får spridas i hjärta efter hjärta att bli den moteld som land och folk har behov av idag. Behovet vi har är många flera Mister Fire och Sister Fire. - If You believe and I believe - And we together pray - The Holy Spirit will come down - And Sweden will be saved.

/DS

F  i  r  e   &   C  o  u  n  t  e  r    F  i  r  e  .  .  .

During the 19th Century it used to be said that from Sweden there were two famous kind of Fire coming over the World. One was all the missionaries to India, China, Africa sent and set on fire by the Swedish missionary and evangelist Fredrik Franson. The other was the Swedish Match. 

In the Newspaper Världen idag [10/06/05] you can read about Fire by Prayer (in Swedish "Moteld") >> Counter Fire

When we talk and read about Revival we often hear its Fire burning over areas of provinces, villages and folks. And… often we think that we have a long way to that real experience again. In Sweden we have been waiting and wondering about its coming for years and decades and almost for one and a half century.

When we read the article about the woman in Filadelfia, Stockholm, mrs Britt Rosén we can grasp and understand a very important thing about the Christianity and its call. The LORD has a mission for every single little person, old or young, pensioned or in the usual business. And that mission is just this call to Prayer and Intercession. This simple call is what sets on fire - changing people, areas of provinces and villages, from Kungsträdgården to Götaplatsen in the West, and from Kullagrundets fyr till Hjärtestenarna in the North.

Prayer and intercessors alone in the chamber or with some prayer friends during some hour - perhaps every morning as Britt Rosén is reporting from Stockholm (or as it's happening in Uddevalla, Uppsala, Jönköping, Göteborg, Umeå and Luleå). 

This is a very proper and special mission for all those who can hear what the Spirit is saying in Sweden today, when a lot of things of not good content come over and over the people and the nation like waves of ungodliness in all kinds of sin against  our living God and Saviour Christ Jesus and his and our Father.

The Swedish Christianity has a common challenge and that is the mission to spread the Good News at home and abroad. And we need Fire and the folks setting on fire by Prayers in the chambers. No one needs to say: "I'm too old" or "I´m not any longer in ministry." As long as we can breathe - our Father in Heaven loves to listen to our hearts about our needs for Grace.

/DS

Guds syfte med sin Kyrka i Sverige är att den skall vara sanningens stödjepelare och grundfäste.

Som kristenhet har vi, ett av Gud givet, ansvar för vår nation. Utifrån detta mandat kallas vi till ett förbönsansvar för vårt folk och land.
Som kristna måste vi ta vårt ansvar och ge vår nation en ny inriktning.
Nu är det tid för ett förändrat Sverige! Vi tror att det ännu finns en tid av nåd för Sverige om vi söker Guds ansikte.

Nätverket Cross-Sweden har med ett stort antal kyrkor, samfund, organisationer och tidningar proklamerat Guds syfte med Den svenska kristenheten enligt inledningen ovan.

Lördagen den 11 juni äger en nationell böne- och lovsångsmanifestation rum i Kungsträdgården i Stockholm mellan kl 11 - 22.

Ur programmet:
 
11:00-12:00 Upptakt med lovsång och tillbedjan. "Vilket Sverige vill vi ha?"
12:00-13:40 Mat och gemenskap i Kungsträdgården. Barnaktiviteter för hela familjen.
14:00-16:30 Bön- & Lovsångsmanifestation. Representanter från hela kristenheten.
19:00-22 :00 "Jesus i Kungsan"

Arrangörer:
CROSS SWEDEN, OASRÖRELSEN, EVANGELISKA FRIKYRKAN, ICCC, NY GENERATION, FRÄLSNINGSARMEN, ELIMKYRKAN-STHLM,
FILADELFIAKYRKAN-STHLM, NEW LIFE-STHLM, CITYKYRKAN-STHLM, ALL NATIONS-STHLM, SÖDERMALMSKYRKAN-STHLM, FGBMFI, KORSKYRKAN-STHLM, KRISTET CENTER ÖREBRO, FÖRSAMLINGEN LIVETS ORD, LEVANDE FAMILJER, INSPIRATIONSKÄLLAN, SNB, CROSSNET FLOW, KORSKYRKAN, TIDNINGARNA DAGEN, VÄRLDEN IDAG, TRONS VÄRLD, HEMMETS VÄN, SÖDERHÖJDSKYRKAN, VINEYARD, NÄTVERK JUNIA, KINGS KIDS, KYRKOR PÅ GOTLAND, KYRKOR I BORÅS, KYRKOR I UDDEVALLA SAMT NÄTVERK OCH KYRKOR ÖVER LANDET.

Den Svenska kristenheten har i den här nationella bönesamlingen ett exempel på enad kraftsamling och bön i de behov och den nöd som råder i Sverige. Bed för den aktuella dagen 11/6.

Samtala sedan gärna om liknande aktioner, regelbundna eller temporära. Inspiration och information erhålles från Cross-Sweden, Oasrörelsen, kyrkorna på Gotland, Borås, Uddevalla eller någon av de övriga medverkande.

Senaste uppdatering 090506 DSr

L Ä S A R E  &  V Ä K T A R E  -  V Ä C K E L S E

Kyrkans hela historia har en läxa för alla som önskar se fördjupning, förnyelse och förvandling i och genom kyrkan. Från apostlarnas och Stefanus tid, från de allra första kyrkofäderna över Afrem Syriern, reformationens företrädare i tidig medeltids ordensväsende, den heliga Birgitta, senare Martin Luther, och i senare reformationsrörelser fram till modern tid med Matta al-Maskin finns en gemensam faktor, nämligen Guds heliga Ord. Alla föregångare i kyrkans historia har varit flitiga bibelläsare. Ingen väckelse har brutit fram utan att människor har studerat och trott på Guds ord. Därför möter också begreppet "läsare" under senare kyrkohistoria. 

Förutom bibelläsandet och tilltron till Guds ord finns en andra faktor som kyrkohistorien vittnar om, nämligen bönens betydelse för nådestider av vederkvickelse och förnyelse.

För djupare reflektion och studium i Guds ord under bön och meditation i ämnet Väckelse eller Förnyelse finns en omfattande text på denna webblogg, med titeln ETT VÄCKELSENS MANIFEST. Texten är kompakt och koncentrerad. Varje sats innehåller en myckenhet av andlig verklighet och utgör uttalanden avsedda att fånga en stor mängd tankar. Därför bör läsaren ta god tid på sig för att läsa, fundera, bedja och betrakta det skrivna ordet som en handlingens väg.

Texten i dess helhet finns enligt följande:

ETT VÄCKELSENS MANIFEST >> del 1

ETT VÄCKELSENS MANIFEST >> del 2

A REVIVAL MANIFESTO >> engelska
 

Textens inledningsord: Habackuk 3:1
En bön av profeten Habackuk, till shigjonót. HERRE, jag har hört budskapet om dig och jag bävar. HERRE, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. I din vrede må du tänka på att förbarma dig.

Textens disposition

1. Väckelsens syfte
2. Väckelsens nödvändighet
3. Utsikten till väckelse
4. Förutsättningarna för väckelse
5. Väckelsens pris
6. Ett förbund att tänka igenom,
att gå in i och att med största nit hålla

-----

Kort citat från Väckelsens syfte
Väckelse innebär ett återvändande till källan, till ursprunget, ett vändande åter till avsikt och begynnelsepunkt. Allt som är verkligt nytt, det som i sanning är levande och fyllt av liv, är alltid säkert förankrat i det ursprungliga, i det som Gud har ställt upp som orubbligt och absolut. Fadern för in liv och förnyelse, ett nytt väsende, genom att föra sitt folk tillbaka till begynnelserna. Den som tar sig an uppgiften att återigen föra fram och säkra Guds syften och ordning står inför en oerhörd uppgift. Ingen räcker verkligen till för detta. Mänsklig entusiasm och ansträngning når inte fram i Himlens sak, har varken resurser eller insikt nog att nå upp till Himlens standard. Gud initierar sökandet efter de urgamla lederna, han leder pilgrimen på vandring mot Sions helig berg. "En härlighetens tron, en urgammal höjd är vår helgedoms plats." Jer 17:12.
 

Kort citat från Väckelsens pris
Gud är skaparen, han är livets begynnare. Han är den som ger liv, men det finns ett pris som måste betalas av människan. Väckelser kommer endast på ett sätt, på Guds sätt. Detta Herrens sätt i varje givet sammanhang offervillighetens sätt. Ef 5:1-2. Det pris som måste betalas består i villighet att lära sig att leva med självuppoffrandet som utgångspunkt, att leva med prästsinne. Korsets centrala roll och dess tillämpning i gemenskap, i konflikt, i samvaro och i samspelens sammanbrott kan aldrig hävdas nog starkt, ej heller kan dess roll överskattas. Detta är Guds ständigt återkommande börda: "O, att mitt folk ville lyssna och förstå, ta fasta på och helas genom Sonens evangelium - min älskade Son - förvandlade, förnyade, och stärkta genom att betrakta hans fullständiga lydnad intill döden för att därigenom föra in liv."

-----

Den Svenska kristenheten i vår tid befinner sig i en enastående kallelse och utmaning i sin mission, men hon är också i en kristid som aldrig tillförne i kyrkohistorien.

Herrens gode Ande kallar lärjungar villiga att ställa sig i gapet för landet som förebedjare och på lärjungar som vill vara läsare i ordets allra innersta betydelse. Herren söker efter hjärtan som står upp på muren för att också ropa om förbarmande och nåd över ett folk som i alltför stor grad är lika får utan herde.

/DS

R e f o r m a t i o n … - V ä c k e l s e

När vi betraktar församlingen sådan den är idag blir oftast vi frestade att fokusera på en eller annan svag punkt och säga:

"Detta är felet med församlingen. Om vi kunde ändra på detta skulle vi återigen få uppleva den härlighet som den första församlingen ägde och vi skulle få vara med om pingsttider igen."

Denna tendens till överdriven förenkling är i sig en sådan svaghet och man måste alltid vakta sig själv mot den, särskilt när man ger sig till att utvärdera något så komplext som den kristna tron sådan den uppträder i denna moderna tid.

Det är bara ynglingen i sin brådmognad som tycker sig kunna reducera våra svårigheters ursprung till en enda sjuka och kvickt läka den med en enda universalkur.

Äldre och visare män är mera försiktiga efter att ha lärt sig att patentmediciner sällan har någon verkan eftersom diagnosen är felaktigt ställd.
Inget är enkelt, inget går att förenkla.
Få andliga sjukdomar uppträder ensamma.
De förvärras alla av andra sjukdomars inverkan och de sprider sig genom hela kroppen i en sådan samverkan att det krävs en Salomo med all visdom för att få fram ett enda botemedel.
 

Denna anledning gör mig särskilt tveksam till att peka ut någon speciell ofullkomlighet i dagens kyrka som om varje problem skulle ha sin rot just här. Den bibelförankrade tron befinner sig nu på snabb reträtt vilket är uppenbart, men anledningen till tillbakagången verkar inte kunna urskiljas tydligt.

Jag kan bara säga att jag har observerat en betydande brist bland de evangeliskt kristna som kanske visar sig vara den verkliga anledningen till de flesta av våra andliga svårigheter. Om detta nu är riktigt, borde alla resurser sättas in här för att fylla detta behov.

 
Den brist, den stora brist som jag syftar till är avsaknaden av andlig urskillning vilken är särskilt tydlig bland våra ledare.

Hur det kan finnas så mycket bibelkunskap och så lite insikt, så lite moralisk skärpa, är en av de största gåtorna i kyrkans värld idag.

Jag tror att det är alldeles riktigt att påstå att det aldrig har funnits så många engagerade i bibelstudier i kyrkans hela historia som nu.

Om kunskaperna i Bibelns lära vore ett mått på och garanti för gudfruktighet skulle vår tid tveklöst nämnas som fromhetens år.

Istället kommer den säkert att kallas församlingens babyloniska fångenskap, eller världslighetens tidsålder, då när skaror av troende tillät sig att intensivt uppvaktas av avfallets söner.

Den stora hopen av evangeliskt troende har under de senaste decennierna valt att gå över till världen i en förnedrande och fullständig kapitulation.
 
Att detta skamliga svek har ägt rum i fullt dagsljus bifallet av våra bibellärare och evangelister är en av de förfärligaste tilldragelserna i den andliga historien.

Ändå kan jag inte tänka mig att detta kapitulerande manades och förhandlades fram av ondskefulla män som medvetet tog till uppgift att slå sönder våra fäders tro.

Många snälla och godhjärtade vänner har samarbetat med dessa femtekolonnare som förrådde oss.

Varför? Svaret kan bara bli ett; på grund av bristen på andlig insikt.

Något som har stora likheter med dimma har lägrat sig över församlingen - den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag, Jes 25:7.
En sådan slöja sänkte sig över Israel: "Deras sinnen blev förstockade. Än idag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den". 2 Kor 3:14.

Detta var Israels bittra stund. Gud förde fram församlingen och det gamla folket ställdes för en tid åt sidan. Han kunde inte anförtro sitt verk åt blinda män.
 
Vi behöver mer än något annat ett klarseendets dop om vi ska undslippa samma öde som det gamla Israel. Om detta inte är vårt allra största behov, så är framträdandet av kristna ledare med profetisk insikt i vart fall en nödvändighet. Vi är i desperat behov av seendets män som kan penetrera dimman. Om de inte kommer snart är vår generation, och nästa, förlorad. Och om de träder fram kommer vi med all säkerhet att korsfästa en del av dem i vår världsligt ortodoxa tros namn. Men korset är alltid uppståndelsens härold.
 

Mera evangelisation löser inte våra problem. Evangeliserandet för bara vidare den andliga status som församlingen bär. Evangelisationen skaffar kyrkan ett accepterande bland stora grupper av människor, men säger inget om andlig kvalité.

Det tragiska är att den evangelisation vi bedriver har fångat upp och vidarebefordrar den urvattnade kristendom som församlingen står för som om den vore apostlarnas tro och man är ivrigt sysselsatt med att omvända folk utan att ställa några frågor alls. Och vi rör oss hela tiden allt längre bort från Nya testamentets mönster.
 

Vi måste skaffa oss en ny reformation.

Det måste komma till en brytning med denna oansvariga, förnöjelsetokiga, hedniska låtsastro som nu saluförs som Kristi tro och som sprids över hela världen av oandliga människor med hjälp av obibliska metoder. När romarkyrkan avföll, skaffade Herren sig en reformation. När Reformationen tappade sin kraft trädde män som Wesley, Whitefield och Edwards fram. När elden falnade efter dessa män fann Herren nya kärl. Nu har dessa gamla kärl spruckit. Vad kommer näst?

-----
 

Den Svenska kristenheten behöver en ny reformation - när kristenheten genom den helige Andes nåd för henne åter till grunden och grunderna. Vi behöver en väckelsens våg av nådesregn och nådeseld över en kristenhet som har en låtsastro av denna världens standard i dess världsbild av humanism. Frågan är bara huruvida Guds ord tillåts återfå sin funktion till dömande och upprättelse. "Kliv ur den trygga båten och tag en risk för Guds rike och visa att du värdesätter Guds löften mer än världens" - är ett råd som har sitt ursprung hos Tozer.

Texten ovan "Kan detta vara vårt verkliga behov?" av A. W. Tozer har några år på nacken, men den är aktuell.

/DS

Fotnot:
Läs artikel från Dagen >>  om A.W. Tozer  

Texten "Kan detta vara vårt verkliga behov?" ovan av A. W. Tozer är saxad ur Intercessors Network.

A REVIVAL MANIFESTO
HAB 3:1

Our standpoint and the way ahead

On reading the manifesto:
This item will require a little extra from its reader as it is a compact, concentrated text. Each sentence contains large volumes of spiritual reality and are statements produced to capture a great wealth of ideas and thoughts. Therefore, we ask the reader to read slowly, read several times, to meditate and pray and to consider the written word to be a path of pursuit.

The Purpose of a Revival
God is Father, our Father. He is the beginner, the originator of all things. His Word defines, it gives life and purpose. Our Lord and saviour, Jesus Christ is the very epitome of God's thought and the focal point of the purposes of Heaven. The Spirit of the Father permeates and upholds all things; the Spirit of God is the bringer of holiness and through his operations all things are lifted into its specific role in serving the eternal purposes of God. In Christ, and only through Him, does man find rest and purpose in an eternal "unto God" - Rom 6:11.
 
Revival holds a returning to origins, a turning back to original intentions and purposes. The new, that which is truly alive and full of life, is that which is properly anchored in the old, in what God has stated as absolutes. The Father brings newness of life by taking His people back to beginnings. It is no small thing, it is indeed a tremendous task to recover and settle in the purposes of God. Man is not sufficient for this. Human enthusiasm and effort will not level with the standards of Heaven. God is the originator of the retracing of the paths of old, of an ascent to the holy hill of Zion. "A glorious throne, set on high from the beginning, is the place of our sanctuary." Jer 17:12.
 
Revival holds a specific and definitive authentification of the Church. A returning to the eternal purposes of God holds an ever growing correspondence to that which is to be found in Christ. Maturity equals christlikeness. The fruits of the presence of God in His Church are signs and wonders which cannot be spoken against. Fidelity, faithfulness, perseverance, veracity, godliness and humility are all aspects of the priestly ministry of reconciliation - these things are from God, signs of His presence and wondrous operations of the Law of the Spirit of Life; 2 Cor 5:18, Rom 8:1-2.
Quality, otherness, plumb line and a solid and sensible testimony by the indwelling Holy Spirit are words and concepts describing the content of the authentification of the Church. The very heart of the reviving influence is something which cannot be explained in human terms, it is an element brought in into human existence which has its origin in a realm beyond the created world. One small sentence summarises: "As in Heaven, so on Earth" - a prayer to be prayed, a measuring rod to be applied, a state and order of being to be pursued.
 
The necessity of correspondence, the call for veracity, the common loss of dignity and majesty and the absence of the glory of God are major incitements opening man's heart and the content of the speaking into his conscience driving him to prayer for revival. "Thou son of man, show the House to the house of Israel, that they may be ashamed of their iniquities and let them measure the pattern." Eze 43:10.
The revival to be expected in the near future is one which focuses the House of the Lord and the Throne to be established among the people of God. "You are being built together into a dwelling of God in the Spirit." Ef 2:22. This building will by its very presence tell about Heaven in a manner which only Heaven itself can speak. The Spirit of Truth, the Spirit of Holiness is the Spirit of prophecy testifying to the work and presence of Jesus Christ among His people, in His people. The purpose of revival is the formation of a people for His praise in the very knowledge of the holy. Isa 43:21, Prov 9:10.
 
The revival which by necessity lies ahead, which is prepared and made ready for God's Zion, for the assembly of the hungry, for the company of the committed, for the solemn gathering of peacemakers, this revival will produce a call to the people of God to represent fullness, the attaining to the measure and stature which belongs to the fullness of Christ, the growing up in all aspects unto Him. The revival which by necessity lies ahead will present the possibility for a renewal of minds and hearts, a putting on of the new self which in the likeness of God has been created in righteousness and holiness of the truth. Its keyword ought to be correspondence, a sacrificial identification with the fundamental purposes of God, a state of being and a mode of operation in which - only in which - the glory of God may be expected to be seen and experienced.
Every effort directed towards a reviving of His people for the sake of reaching divine goals will come from Him who is the beginner and originator of all things, and the goal will be a solemn, eternal "unto God". In this we will be required to follow hard after the Lord with sacrificial willingness and persistence.
 

The Necessity of Revival
The perennial burden of the Lord: Ears shut to His voice and eyes blinded by contemporary cultural impressions. Consciences insensitive to heavenly perspectives, perception blurred and twisted by spectacles proportioned for this world. Hearts of stone, barren fields, grain falling on shallow land only to be burnt by the sun. An unrepentant people. A straying nation.
The perennial burden of parts of the Church: Why do we have to go on without renewal and revival? And the answer is a classic one: We are content to live without it, addicted to mediocrity or mistaking it for sensationalism and sensuality, dreaming our minds away into a folly of fantasy. Ours is a time marked by complacency and indifference, our own realm of existence is ruled by lethargy and a lack of conviction.
 
The revival desperately needed is one of exchanging the prevalent addiction to mediocrity for an uncompromising stance as to seeking the Lord and a thorough vindication of His word. The revival desperately needed contains a substantial element of turning away from the common rationalisation of mediocrity. The revival so desperately needed recovers sobriety, sensibility and a serious seeking of true spirituality - 1 Pet 4:7-8. The awakened church becomes aware of the fact that the church at large has been squeezed into a mould of pretence and vanity, enticed and deceived by the world - gr. Kosmos, a diadem, a costly masterpiece, blazing and flashy in appearance but directing the mind set thereon off of the beaten path.
 
To live rightly before the Lord, we must think rightly about God. Revival is never simple. Returning to principles and absolutes requires thoroughness and persistency. Fragmentation and oversimplification are diseases picked up at certain modern schools of theological and prophetic thinking in which greatness and dignity have been dismissed as obsolete. The bankruptcy of pragmatism will with all its devastating power reach each and every instance given over to shallowness and generalisation. The ministry of the interior must come and the games played at the outer court will end.
 
The perennial burden of the Lord: A people which eagerly seeks every heavenly blessing, trying to bypass the necessity of repentance and sanctification. A people which expects restoration without holiness. A people which enjoys what they call glory, an earthly phenomenon containing no heavenly substance, a substitute and a matter of pretence. As the backbone of this stance we find a humanistic frame of mind at work in redefining man's position in regards to the cross of Christ, the sacrificial submission of man and the authority of God - items misunderstood and inverted in certain groups of churches, the majesty of God lost and with this the loss of a reverential fear of God.
 
The expression of the presence of God, the climate of a revival which will impress and revolutionise is constituted by righteousness, goodness and truth. The expression of the presence of the Lord is melted hearts which will bring the hardest heart to the point of melting. The expression of the presence of the Spirit of Life consists of exchanging the form of godliness for its living power. Revival is a voluntary and determined return to the fundamentals of Heaven, a panting after communion with the source of all being, a desperate searching for the Saviour.
 

The Prospect of Revival
The words of the LORD are pure words, like silver refined in an earthen furnace, purified seven times. Psa 12:6. The promises of a quickening, the prospects of revival, are as bright as the word of prophecy; whereunto ye do well that ye take heed, as unto a light that shineth in a dark place. 2 Pet 1:19.
Revivals are regulated by law, the law of the Spirit of life in Christ Jesus. A personal awakening is bound up with a growing experience of heavenly realities, of truth. An awakening is the law of Life in operation. A desire for revival opens for the law of Life to begin its penetration of minds and hearts. "Behold My servant, whom I uphold; Mine elect, in whom My soul delighteth; I have put My spirit upon him, he shall make the right to go forth to the nations." Isa42:1. The law of Life revives, it makes the right to go forth, it brings justice, it convicts and sets free. Revivals are regulated by law. Revival is set forth as, perhaps, the brightest promise in the Word of God, it is set forth as a law which cannot be overruled.
 
Revival - an ongoing event in the innermost being of man. Revival - the law of the Spirit of Life at work in man's inward parts. Revival - the ministry of God, the administration of God in the interior. Revival - the reality of the indwelling Christ. Revival, an operation undertaken by God, God alone; but a work to be pursued, desperately pursued by man according to the promise inherent in life itself.
Revival - a sudden intensification of the worship of God. Revival - a sudden intensification of the awareness of the realities of Heaven. Revival - a sudden intensification of the necessity of adhering to and radically adjusting to the law of the Spirit. "The chief end of man is to glorify God and to enjoy Him forever." Revival - a realisation of the meaning of man; made according to one purpose alone, to be worshipers of God. Revival - God bringing his created beings back to their aim and purpose. Is not God sufficient for this? Did he produce the means for this, but somehow being hindered and restricted in this effort? Revival is God's design. Recovering what was lost is a fundamental pursuit of Heaven, and He, the God of hope, will not relent.
 
Revival equals recovering. Revival holds a bringing back to, a returning to. Revival contains an apprehending, a capturing of for the sake and purpose of. Revival according to Paul: "Not that I have already obtained, or am already made perfect: but I press on, if so be that I may lay hold on that for which also I was laid hold on by Christ Jesus." Phil 3:12.
Revival equals a returning to true worship, to spiritual, Spirit-imbued worship. In days ahead there will be a capstone, a top stone, a head stone positioned in the temple of the Spirit - Zech 4:7. It will be done in days when the people set to the side for His praise fully understands and becomes totally involved in undefiled worship. Revival holds an apprehension and a formation of a people who will be bearers of the newness of life according to the law of the Spirit of life.
God is the initiator of the building of this temple, He is apprehending and preparing, He is the giver of life. The House of the Lord, the administration and ministry of the House of the Lord will be the very focus of the revival to come. The throne, and the Lamb slain from the foundation of the world, will stand as the point of integration and evaluation in the awakening to come. Heaven, as it is, is the means of revival and therefore the absolute guarantee of the possibility of revival. Law, the law of the Spirit of life will go forth from the throne, it will spring forth from Zion.
 

The Conditions of a Revival
A final bankruptcy of pragmatism and self-sufficiency is one fundamental condition for revival. Spiritual values and heavenly practices are all of the Living God and meant to please Him. No flesh will ever succeed in surviving the fire of the altar.
A demarcation line between the Church and the world, a rebuilding of the wall between that which is secular and that which is holy is to be considered a necessity. Heaven will not form a compact or end up in any alliance with what is declared to be earthly.
 
The way ahead is the way back, back to a priestly position regarding the fundamentals of the Cross. We may not allow ourselves to think that a real revival, a solid awakening can ever occur unless it is characterised by a return to that great and final sacrifice of the Lamb of God, who is the eternal propitiation for our sins and by whose precious blood atonement was for ever provided for all who repent and give themselves to God. Without the shedding of the blood there is no remission of sin and unless the blood of Christ is preached and the cross lifted high before the eyes of men, how can men be saved and brought to spiritual maturity.
 
Veracity, fidelity to what is true and godly is a requirement to be delicately considered and persistently pursued to its uttermost end. Law will spring forth from Zion. The holy hill of God is the very place unto which a repentant sinner expectantly looks to hear truth being spoken in love. We ought to pray ourselves into this fact and consider it to be a human right to be guarded and to be provided for to satisfy the need represented in each and every human being.
A true revival does not deliver spiritual blessings without repentance and viable regeneration. A true revival does not offer restoration without holiness. A true revival does not mimic the glory of God, heavenliness is a substantial other.
A solid revival anchors in the sobering fact that we are aimed to be servants of the most high God, the Lord of lords. A reversal of this order inherent in creation results in a moral collapse and is in itself an incitement for revival. Revival recovers priestliness and servanthood.
 
A revival holds a reorientation, a turning back to the Word of God as being the instructive master and a severing sword. A reviving is a reviving according to the Word, Ps 119:107. Revivals begin by praying for men who would give themselves to the Word, who dare to give themselves to the burning furnace of the refiner. Revivals begin by men of stature and maturity produced as they have been spent in a long, solitary pursuit of God. Men of this category will be instruments able in their preaching to touch consciences. Men of this category will be able produce a preaching that makes Christians pray and sinners weep. They are men who have been brought back to the Word for the sake of obtaining life, spending their lives and thereby giving life.
 
Revival is never without demand. "The sacrifices of God are a broken spirit: a broken and a contrite heart, O God, thou wilt not despise. Do good in thy good pleasure unto Zion: build thou the walls of Jerusalem." Ps 51:17-18. Man is required to take an unrestricted, uncompromising, self-sacrificial stance. Revival never comes without the cross as the radical other, the radical cure. Revival condemns flesh. It takes us far beyond and very much deeper than an "accepting Christ" in an overheated, sensual atmosphere generated by motivational speakers and the suggestive beat of contemporary Christian music. It means the destruction of the flesh. Radical conversion, radical alteration, radical change of goal and course, radical behavioural change. It touches the inward parts, a touching which will produce substantial changes in the outer court. Revivals appear as a practical outworking among men of the controversy of the Lord. And indeed, this controversy holds large proportions. God begins the process of judgment in His own House.
 

The Price of Revival
God is the creator, the originator of life. He gives life, but there is a price to be paid by man. Revival comes one way, God's way. This way of the Lord is at any given moment a sacrificial way. Eph 5:1-2. The price to be paid is to learn to live sacrificially, to live priestly. The centrality of the cross and its implications in fellowship, in controversies, in communication and in the breakdown of relations will never become overstated or overestimated. This is the perennial burden of the Lord - Oh, that my people would listen to and apprehend, take heed to and be healed by the Gospel of the beloved, my Son, and His complete obedience unto death for the sake of bringing life.
 
The cross carries a message of totality as to the failure and breakdown of human ability and sufficiency in recovering the glory and dignity intended for mankind. The cross of Christ brings the heart of man to a halt in its efforts to produce religiously that which only Heaven can give. It is placed and planted in the reality of man to develop an utter completeness regarding the emptying and abandonment of self-efficacy and self-glorification. This process is meant to reduce man to nought for the sake of creating a noble personality, maturing in Christ unto dignity and godliness. It will continue in its course "till we all attain unto the unity of the faith, and of the knowledge of the Son of God, unto a fullgrown man, unto the measure of the stature of the fulness of Christ". Ef 4:13.
 
A revival brings each and every man involved back to the cross, to see and apprehend the comprehensiveness and sufficiency of the meaning of the Lamb slain from the foundation of the world. A reviving of the inner man brings insight and revelation into the mystery of the centrality of the cross even in the resurrection aspect of the Christian life. Life, heavenly life, heavenly quality will flow from a broken vessel and from such a vessel only. Life, the life of the Lamb which was slain, springs fort according to the law of the grain of wheat, according to the law of the Spirit of life. Life, heavenly life is given to be given away. Efforts to encapsulate it will end in a total loss. A dreadful thing it is to accept that all things must have its source in and come from God to be pleasing to God.
 
Blessed are the poor in spirit. . . Blessed are those who dare to accept a complete dependency on God in everything, for Him to be all in all. Blessed is the man who comes to an end of himself. Blessed is the man who realises and accepts the emptying and the dependency to be a benefit, even the greatest of them all.
Who is sufficient for these things? And who is competent for this? Who is qualified for this? And who is adequate to these things! 2 Cor 2:16, various translations.
Blessed is the man who surrenders his position, his throne. Blessed is the man who commits his life to the greater course, a different kingdom, to a far greater and nobler pursuit than the protection and preserving of his own. Blessed, revived is the man who allows himself to be spent for the sake of living a priestly life.
 
A revival, a day of power will find a point of beginning in the willingness of the people of God - Ps 110:3. Revivals are commonly to be experienced among those who wait for the Lord to come as redeemer, as life-giver and as sanctifier. Revivals are to be found to appear as a response to the availability of the people of God. The very waiting on God is the mystery and the main trait of a revival at hand and of a revival at work. Willingness creates a day of power. Waiting on God formulates the format of the day of power. Willingness and waiting, perseverance and prayer assist God in His day of power. Revivals begin as men bend the knee in persistent prayer, revivals consist of prayer and intercession, revivals are generated in the prayer chamber, revivals are sustained in righteous prayer, revivals revive and reinstate praying, revivals will never last without much prayer, a revival co-insides with the willingness of man to give himself to prayer.
 
The climate of a revival is tempered by the fire of a furnace. Its fire is lit to be a refiners fire. A fire is conditioned and purposed to bring life, so does a revival . Fire devastates, so does a cross-centered revival. The fire of the Lord does not allow itself to be captured and controlled, a revival lies in God's hands. A revival fire must be tended to and restricted from abuse. Man must take his hands off of its development, yet stay with it to guard it and fan it. The climate of a revival brings probing and testing of man's innermost aspirations. It brings out his best and isolates his worst. A revival is like a refiners fire, it cleanses, it sheds light, it brings integrity and integration. It restores and brings forth eternal, imperishable qualities. Its fire is like hell to the unrepentant and it certainly burns the love of God into every willing being. It is indeed the climate of the melted heart established for the sake of the melting of hearts.
 
A revival needs a man in the gap. A revival will take a man in the gap to begin. Revivals are marked and remembered by its men, by those who dare to stand in the gap. Revivals come God's way, according to God's perspective and intentions but they begin in a man's heart. "I will raise me up a faithful priest, that shall do according to that which is in my heart and in my mind." 1 Sam2:35. A man according to the heart of the Lord. Priestliness according to heavenly measure. Royal stature entirely adjusted according to the Lord's own plumb line. A revival will occur if such a man is raised to stand, to stand firm. A revival will be brought in where the people of the Lord is brought back to a recognition of the price to be paid and a willingness to pay the cost.
 
A revival will become a reality wherever a company of committed decides to recover the art of crying out to the Lord, wherever the fellowship of the burning heart gathers to partake in carrying of the perennial burden of the Lord. His cry is an "Oh, that my people would. . ." Our cry must correspond to His. Revival begins in a great, common "Oh that thou wouldest rend the heavens, that thou wouldest come down, that the mountains might flow down at thy presence, as when the melting fire burneth, the fire causeth the waters to boil, to make thy name known to thine adversaries, that the nations may tremble at thy presence! Isa 64:1-2  The Church which has renounced its role as a bearer of the burden of the Lord and taken redemption to mean deliverance from pain and problem, even from the sharing in the sufferings of Christ is the one section of the people f God in the gravest need of revival.
Revival begins when we have captured this absolute sense of urgency, when we lift off the yoke of complacency, when we solemnly come together to take part in priestly ministry before the Lord. Revival will become a blessed reality when we gather as a people purposed for His praise.
 

A covenant to be considered,
declared and earnestly, ardently kept
Jehoiada, the priest, made a covenant between himself, the king, and the people that they would be the LORD's people. 2Ch 23:16
King Hezekiah: It is in my heart now to make a covenant with the LORD God of Israel so that His fierce wrath may turn away from us. 2Ch 29:10
 
Revivals require commitment. Revivals are kindled and kept alive on covenant ground. Priestly ministry, a function at the core of every revival, stands firmly on the covenants of the Lord. "My covenant with Levi, the priestly ministry, was one of life and peace, and I gave these to him; it called for reverence, and he revered Me and stood in awe of My name." Mal 2:5. Revivals are secured by men who formulate a covenant and enters into a covenant relation with the Lord to stand firm in reverently seeking the face of God. Succeeding in bringing life and peace to the people comes solely on covenant ground.
 
Priests, intercessors, ministers of life and peace must go through a process of cleansing, a refiners fire. The priestly ministry must, to become efficient, go through a thorough severing by sword. Revival requires a renouncing of the delusive quality of all human glory, demands a giving up of thrones, an abandonment of independence, a letting go of carnal ambition and religious satisfaction, an uprooting of pride and boasting. Revival requires a covenant to be cut which profoundly declares a counting as worthless all things which the Holy Spirit classifies as belonging to the earthly realm. Revival expects a giving up for the sake of the creation of a vessel to carry the newness of life. Revival aims at and carries through a cleansing for the sake of priestly gain. Revival is Heaven substantiated, eternal qualities on display. An apprehending leading to a permanent establishing of a work of these dimensions and proportions must have a covenant conscious heart at its core.
 
A model for the formulating of a covenant which will set mind and heart rightly before the Lord in regards to the facts of the necessity and prospects of a revival:
Blessed are, truly awakened, spiritually alert and maturing are the poor in spirit - I give myself to the emptying work of the cross.
Blessed are, truly awakened, spiritually alert and maturing are the gentle - I give myself to the formation of a priestly, a sacrificial mindset.
Blessed are, truly awakened are those who hunger and thirst for righteousness - My heart and conscience is in great need of a revelation in this realm.
Blessed are, truly awakened are the merciful - Begin a thoroughgoing work in me unto maturity displayed in the development of spiritual fruitfulness and faithfulness.
Blessed are, truly awakened are the pure in heart - Open my eyes to true spiritual realities.
Blessed are, truly awakened, spiritually alert and maturing are the peacemakers - Produce in us the ability to minister life and peace.
Blessed are, truly awakened, spiritually alert and maturing are those who are persecuted for righteousness - Allow us to become spiritually real, vessels of wonders that by necessity must be gainsaid or reacted to in thorough repentance unto newness of Life.
 

Lars Widerberg
Intercessors Network <Intercessors.Network(a)Comhem.se>
Storskiftesgatan 87, S-58334 Linkoping, Sweden

V ä c k e l s e  -  i  t i d e n  i n f ö r  e v i g h e t e n

Den Svenska kristenheten har kallelsen att föra ut Evangelium om Guds rike. Att likt Palmsöndagens åsna föra fram Kristus Konungen till folkets räddning.

Väckelse eller Förnyelse, Revival or Renewal - vad vi än må använda för begrepp och uttryck - hör samman med vår allra heligaste tro. Ty vad detta handlar om är inte vad somliga tror, att väckelsen ska komma liksom från förr - i repris. Nåden är varje dag ny, aldrig repriserad. Besökelsetider - tider av vederkvickelse - är ytterst den Heliges uttryck för sin Nåd över sin kristenhet och sin kyrka. Detta ges alltid nytt i nya former, eftersom Nåden alltid är ny. Det som ges är nådesutflöden därför att Herren vill helighet. Den Helige är upphöjt Majestät och suverän. Givarens nådesgåvor av vederkvickelsens tider kan aldrig manas fram från aldrig så fromma övningar. Nådens nya liv går över omvändelses smärta och syndaförkrosselse. Den vägen hör samman med vetekornets hemlighet och egenlivets död. Den vägen ger nytt nådesliv i korsets kraft.

Herren har sin frälsningsplan av evighet. Till den planen hör Guds rikes fullbordan. Församlingens och kyrkans uppgift är att gestalta detta Nådesrike. Evangelium ska ljuda med församlingen som redskap. Målet är att alla folk och stammar och tungomål ska förenas inför Nådens tron i evigheten när Guds rike fullbordats.

Kort utdrag
FORUM - Väckelse (11):

Det verkar bara vara Pingstkyrkorna och Livetsordförsamlingar som har väckelsen på sin meny.

***
Väckelsen finns tillhands bara vi i församlingarna tar Guds ord på allvar och fortsätter att be om att ville ge oss nya besökelsetider både i gamla och nya församlingar.

***
Lågvattenmärkena närmar sig nedersta botten på de moraliska, sociala och andliga områdena i landet. Dessa omständigheter har i historien varit förutsättningar för tider av vederkvickelse, dvs väckelse.

***
Vad säger kyrkans präster om väckelsen? Vad innebär detta? --- Vad säger katolska kyrkan om väckelse? Har det funnits nån sån i romerska kyrkan? --- Vad säger ortodoxt kristtroende? Är det rätt ortodox tro att tro på väckelse? --- Vad säger trosrörelseförsamlingarna och pingstväckelsen om att de kyrkliga är för religiöst korrekta som inte alls tror på den väckelse det talas om?

***
Väckelse är för mig ganska belastat. Jag associerar till människor som tagit skada. Jag tror att man aldrg kan veta hur en god väckelse ser ut.
Jag vet inte hur den skulle se ut.

***
Tror vi på en Gud som är historiens Gud eller inte? Vad brukar man kalla det som hände kring Stefanus, Markus i Egypten, Tomas i Indien, under Birgittas tid, kring reformationens Luther

***
Väckelse? Själv har jag aldrig sett väckelse i större skala hittills i mitt liv. I den mindre, personliga sfären, kan jag då och då uppleva väckelse; de stunder då man extra djupt berörs av Den Helige, Herren Sebaot, och kommer till insikt om sitt totala beroende och behov av Honom. Vad är det som gör att väckelse inte verkar "bryta igenom" här uppe i Ultima Thule då? Grundorsaken till kyrkans förfall är det mänskligheten - [den ateistiska] humanismen - sått under drygt 100 år. Människan är sin egen herre och gud. Väckelsen uteblir då.

***
Någon bad: Herre, sänd en väckelse och börja med mig! Det gäller alltså det egna hjärtat.

***
Ann-Christine på Brattön talade om våra liv som "väckelsebärare".

---

Utdraget ovan har aspekter, tankar och inte minst en hel del frågor som läsaren välkomnas att kommentera nedan genom att klicka på: ...

...Kommentarer 

---

Den svenska kristenheten har en helig kallelse och ett högheligt uppdrag i gestaltningen av Guds nådesrike här i tiden. För detta ändamål har han skänkt oss sin helige Ande att ge oss väckelse, omvändelse och föra oss på nytt och på nytt i förnyelse av vår relation med sig själv. Väckelse och förnyelse - revival & renewal - är Himlens strategi att helga sin kära församling. Hon behöver göras ren och fri från denna världens och tidsålders väsende. Han vill förbereda henne för den slutliga och eviga bröllopshögtiden. Klädnaden - de heligas linne - är den rättfärdighet som också skådas i de heligas umgängelse med varandra i enhet och överlåtelse.

/DS