MXp

Vårblomsterdoft FOTO: emnia.com/Ema Kazakstan

"Fokus på Sverige då, hur upplever vi att läget är idag?" hörs frågan eftertänksamt ställd; det låter som det är sammanträdets ordförande. Råkar ha kommit in i ett märkligt mötesrum.

"Vår intention med utvecklingen i Sverige var annorlunda än det vi ser framför oss just nu", svarar en kraftfull röst till höger. Atmosfären är tät och ordens innebörd och tonläge är allt fyllt med djupaste allvar.

"Vad kan vi göra för en korrigering enligt vår ursprungsplan?" undrar den som tycks vara den som för ordet.

"Behovet är ju uppenbart en radikal och snar kursomläggning, för så här kan det ju inte få fortsätta, eller hur?" säger samlingens tredje person, och fortsätter,

"Låt oss agera som vi alltid gjort i liknande situationer…" Efter en längre paus av stillhet hör jag alla tre tala om att

"Glädjas åt alla hjärtan efter vårt sinne, dem som lämnat sitt eget och enbart gett sina liv åt planen och att dela den med vårt folk…"

Det som förhandlats har skett i HQ, i huvudkontoret uppe i Tronrummet, där Fadern, Sonen och Den helige Ande samtalat om Den svenska kristenheten. Ja, tänk om vi som utgör den korporation verkligen kunde höra vad som avhandlas om oss. Vad välgörande det vore att ta del av de kontinuerliga överläggningarna i det himmelska Tronrummet.

Det vi bland annat skulle kunna höra är temat om Guds folk i Sverige. Om Guds folks mognad och tillväxt. Om Guds folks enhet och gemensamma uppdrag. Om hur Guds folk kan komma vidare från de passiviserande härdarna av skyttegravsliv, där alltför mycket av Guds folk ligger nedgrävda i stället för att vara i gemensam front att tillsammans förkunna evangeliet om Guds rike i den inre nationella och den yttre globala missionen.

Där jag går i mitt Walk n' Talk idag tänker jag på artikeln om föräldrar och barn, The Family factor, om matlagningen och att kunna kokkonsten och att praktisera den. Läser om  Tradition vs Ideology: Family factor i Touchstone Magazine -

Tänker på Råslättskvinnan som åker med i buss nr 1 mot Torget. Hon berättar om sin synskada sen tre år. Ledsynens handikapp. Hennes beroende av andras hjälp. Hur hon är på väg till sin dotter som finns på ett vårdhem med sin epilepsi. Hur denna dotter väntar på sin mor vid hållplatsen i Centrum. Hur livet är med ledsynen, att se så mycket i mörkrer och bara se skuggor och svart.

Tänker på Henric Schartau… på Carl Olof Rosenius… på Fredrik Franson… hur de till en början sågs med undran och reservation och kritiserades. Detsamma gällde ju den heliga Birgitta och en Martin Luther… Så småningom kom de att omfattas med respekt och förtroende från stora delar av Guds folk. Så var det också med Lewi Pethrus… och så ska det kanske också en dag sägas om Ulf Ekman. Vad de alla på skilda sätt representerade var Gudsfolkstanken och enheten med Guds folk. Tänker på artikeln i Dagen om i ämnet Relationer -

När jag går på bussen hem igen med färskpotatis, krusbär, röda vinbär och färsk lök från Visingsö, då fylls jag av en inre glädje. Problemen i Den svenska kristenheten är små i relation till den kompetens och kapacitet som finns i Tronrummet. Även om Den svenska kristenheten kan tyckas ha mycket dålig ledsyn emellanåt, likt min granne i bussen. Den av Himlen designade församlingen i Sverige är handikappad , men planen med och för den är fastlagd. Den kommer att effektueras. Enheten i relationer… Family Focus… Den planen följer vi med tillförsikt. Och beder vårt Oremus…

/DS