MXp

Bild: Strömsbergsskogen a là Libanons skönhet

Den bruna trädgårdssnigeln med huset på ryggen är inte på väg… Eller rättare sagt paret, den ena vit den andra brun.

Sniglarnas värld har blivit global och mångkulturell. Den bruna och den vita med sina bruna hus längs gångstigen i Smedsbo är mina nya vänner. Saknar dem så när de inte gör mig sällskap med sitt alldeles underbara rörelseschema. De är budbärare in i det samhälle som behöver deras budskap - i miljön som är så turboladdat av High Speed Society.

På väg uppåt Himlabacken mot Vassnöden. Harald i Smedsbo står troget i sin trädgårdstäppa. Mina andra Favoriter nu är Kråkvicker och lupiner med gulmåran och smörblom i sitt färgrika Crossover. Nyponblommen och humlans surr förgyller de friska dofterna från grönskans ormbunksprakt. Det är stilla och lugnt efter nattens eskapader vid Kattugglans entré uppe på den röda husväggens kortsida, medan Strömsbergsbäcken porlar stilla och väter björktrastens trötta små tår i jakten på mask till familjen.

Ormvråken hälsar från höjden och ser ned på de högtflygande svalorna medan cirrusmolnen talar sitt språk och ger sina meteorologiska besked med bara sin synbara närvaro… Längs Kostigen i andra riktningen har storslalomtränande barn alldeles utmärkt backe, vare sig de kommer från Umeå, Tärna eller Gällivare och Dundret… Välkommen och åk. Vilken fart och vilken skidbacke, om det vore snöföre.

Men nu grönskar det och Råbocken står där så ståtligt upphöjd. Bara 25 meter bakom trädstammarna. Undrar säkert vad han ser. Alldeles blickstilla står han när vandraren nu stannat upp efter synen i ögonvrån. En minut. Två minuter… Tre… Detta är tidstempot vännerna med tak på ryggen älskar borta i Smedsbo! Kronan på råbocken talar om vem som är Herre på täppan. Vandraren har bara sin keps - fast ändå en klassisk Handcrafted Wigéns… Kungen i brunt med kronan på huvudet, stilla och nästan som en staty, rör sig stilla västerut efter tre minuter.

Den stora Linden från 1650-talet och den gamla Eken från 1450-talet påminner sen om naturens övriga majestäter på Strömsberg. Framme vid Vännet ovan Himlagärdet sitter vandraren på reservatets alldeles nya sittplats från Gudrun och stormen i januari. Och jag tänker på den 23 mars 1918 när Ernst har sin kallelsenatt här nedanför i backen… Herrens majestät är stort i tid, i rum och i evighet…

DEN SVENSKA KRISTENHETEN har inte vem som helst som sin Mästare och Herre. Vår levande och regerande Gud och Fader är upphöjt Majestät med all makt i himmel och på jord. Och en vilande vandrare är med ens så liten, så mikrokosmiskt liten, medan molnen glider högt fram över himlen. Stillheten avbryts av Nötskrikans gälla skrän, och en annan liten, den lilla Rödhaken, väcks av livets allehanda. Men Majestätet förblir över oss och hos oss - i hela Den svenska kristenheten från Ale till Övertorneå, från Koster till Gotska Sandön…

/DS