MXp

I en banklokal vid Payne Avenue i St. Paul kom en dag för ett par år sedan tre banditer in. Med lyftad revolver bjöd anföraren på vanligt sätt att sträcka upp händerna. Bankens kassör var ej kvick nog att efterkomma uppmaningen och blev skjuten till döds. Inne i lokalen fanns en polisman, smålänning till börden. Denne hade befunnit sig i ett sidorum, varur han just framträdde, då bandithövdingen, en storväxt irländare, satte revolvermynningen till hans sida med befallning att hålla upp händerna. Men att så lätt ge upp, lärer inte vara sed hos smålänningar, och inom ett ögonblick kände banditen ett äkta småländskt grepp om sin handled. Härpå följde en våldsam brottning med resultat att irländaren kastades till golvet. Den svenske polismannen vred så revolvern ur hans hand och sköt honom död på stället. När de andra två förnam sin ledares öde togo de till flykten men grepos samma dag.

---

Men i trots av den katolska fläkt varmed Minnesotas huvudstad hälsade mig gick mitt intresse åt ett helt annat håll. Om de romerska fått fotfäste i St. Paul, så ha de svenska baptisterna det ock. Här ha dessa tre församlingar, av vilka den äldsta är den näst största i landet. Men utom detta har samfundet här sitt Bethel Institut, innefattande Bethel Academy, ett slags högskola samt Bethel Teologiska Seminarium, varest de svenskamerikanska baptistpredikanterna få sin utbildning.
Vid sistnämnda anstalt hölls avslutningshögtid samma dag jag anlände till St. Paul, och jag hade från en av lärarna, sedermera rektorn vid samma skola, d:r K. J. Karlson mottagit vänlig inbjudan att närvara vid högtiden. Jag måste för detta ändamål ta' mig från järnvägsstationen direkt ut till seminariet.

Så skriver författaren och baptistpastorn  John Wahlborg (1869-1926) i boken "Sista resan" från sin Amerikaresa 1925-26. Hela denna bok kan för den intresserade läsas som här som e-bok på Runeberg Project

Hur Hulda Björklund hade det under de 2½ åren i St Paul 1917-1919 skildras av den ut märkta skildring som Wahlborg ger med boken Sista resan från 1926 och i den tidigare boken Stjärnbanér i blågult från 1915.

En sommarkväll nere i ett arkiv sitter professorn i historia G. William Carlson - onsdagen den 27 juli 2005 - och läser om studenten Hulda Björklund på missionsskolan i St Paul som heter Bethel Seminary. Professorn meddelar att Hulda graduerades vid skolan 1919. Att han hittat två artiklar i Bethel Herald om Student Volunteers vilka också inkluderar en bild på Hulda och meddelande om hennes resa till Sydafrika med Svenska Alliansmissionen [SAM]. Han meddelar också att under detta Huldas sista år på skolan dör en Bethel-missionär vid namn Olivia Johnson. Det liv i missionens tjänst denna Olivia fått leva och tjäna Herren med blir också till ett högtidlighållande på skolan för dess elever. Det är alldeles uppenbart, säger G William Carlson, att Olivia Johnson också blev en förebild - en "role model" - för Hulda.

Bethelseminariet var under tidigt 1900-tal en skola för att träna ledare och pastorer i Svenska Baptistkyrkor i Amerika. Det fanns också en Bethel Academy (1905-1936) vars syfte var att uppmuntra och undervisa unga människor i det kristna livet, förbereda för högre utbildning och ge kulturell kunskap och förståelse för att kunna smälta in i det amerikanska livet och samhället, skriver professorn från sin onsdagskväll i Minnesota hem till gamla Sverige och artikelserien om Ernst och Hulda.

1919 avslutar Hulda sina studier med sin examen från St Paul och återvänder hem till Sverige och Småland och de avslutande sista förberedelserna inför Afrikaresan.

Den andliga miljö hon andades där borta var en skandinavisk, svensk baptistisk atmosfär. Den var i mångt och mycket också präglad av de svenska pionjärerna som ofta möttes i Chicago, Fredrik Franson (f. 1851) och John Ongman (f. 1845). Vad de betydde för varandra framgår exempelvis av att när Fredrik Franson kommer hem till Sverige i midsommartid 1897, så beger sig Franson direkt till Torpkonferensen och Örebrotrakten, för att också få möta John Ongman

Fransons besök 1882 i det gamla landet hade icke endast betydelse för de stora väckelser, som på hans missionsresor utbröto bland de oomvända. Det verkade även till väckelse, vederkvickelse och förnyelse för Guds folk. Han var den kristna enhetstanken personifierad. Genom hans framträdande lärde de kristna sig bättre förstå varandra. Det budskap han framförde om Kristi tillkommelse slet många tvister och löste många frågor. Inför Herrens storhet blev allt annat smått. Och i hans närhet, som snart skulle komma, försiggick hos många en omvärdering av saker och ting. De sökte skilja på det väsentliga och det oväsentliga. En längtan grep deras hjärtan att komma närmare Gud, och på den vägen kommo de även närmare varandra, skriver Alfred Thomander i sin bok om Fredrik Franson år 1924.

På gatorna i St Paul - under åren Hulda som var där - kan man inte så sällan få höra svenska sånger sjungas i den tidens gatuevangelisation. John Wahlborg skriver om en man som predikar och sjunger:

O, var är min son i kväll? O, var är min son i kväll?
Mitt hjärta ömt, honom ännu ej glömt, o, var är min son i kväll?

Sedan han ensam sjungit kören ett par gånger, fick han sina kamrater med däri och gav ej upp, förrän han ryckt hela hopen av de kringstående med sig, och mäktigt ljöd det nu över gatubullret:

O, var är min son i kväll? O, var är min son i kväll?
Mitt hjärta ömt, honom ännu ej glömt, o, var är min son i kväll?

Själv var jag djupt gripen. Det var ju precis som hemma och ändå så långt, så långt från hemlandets kust. Men de känsliga överraskningarna voro ej slut härmed. Det fanns i den lilla hopen av salvationister en ung kvinna, som var svensk till hjärta och sinne. Hon hade tydligen berörts av främlingens hemlandshälsning ända därhän, att hennes tankar tagit vingar och ilat mot hemmet därovan. Något skymt av pärleportarna måtte ock ha visats henne, ty hon måste låta sitt överfyllda hjärta flöda ut. Med något stel men klockren stämma började hon sjunga:

Stilla när Herren talar,
Han gör nu allting väl.
Hemland, Hemland!
Saliga, ljuva hemland,
Eviga vår dit ej döden når, Saliga, ljuva hemland.
Även här togo alla del i kören:
Hemland, Hemland!
Saliga, ljuva hemland.