Swedish-Americans - Summer Post 01/08/2005

0 IAM vägren

Photo: IAM North of Sweden

 

01/08/2005 Swedish-Americans - Summer in August Post

 

To:
All Swedish-Americans in Minnesota, Illinois, Iowa, Kansas and all the US

From:
The website M'Xp in our causerie Walk 'n Talk with its editor.

 

0 IAM torneälven

Photo: Tornealven, IAM

We send our Greetings from the North and Sweden to all you dear Swedish-Americans because you all are in our hearts since that days between 1840 and 1930 when we 1,3 million Swedes got a new home country. We are still so grateful for being related in the bridge across the Sea.

 

The other week we received a lot of support from professor G. William Carlson, Bethel Seminary, St Paul.
>>  BGC Bethel Seminary

 

He has assisted M'Xp in its serial publication on the web about a student from Smaland, miss Hulda Bjorklund, born May 08th 1888. She attended Bethel Seminary during the 2½ years, 1917-1919. These articles are to be read in Swedish on this web address
>>  Articles about Swedes

 

It's about two young Swedes - Hulda Bjorklund & Ernst Andersson - and their lives as missionaries in Transvaal, RSA. Therefore is the heading "Ernst & Hulda".

 

0 IAM red white flower

Photo: IAM

 

The second part of our Summer Greeting to you Swedish-Americans is about the theme mentioned on the Bloglines.com in the issue: 'Revival' - Is it that important, or? Have a look and welcome to intreract.


The weblog Mission Xp [M'Xp] has its special vision and it is concerning the All Swedish Christianity.
Read more About M'Xp >> the vision and aim

 

To all of you from all of us A continued blessed Summer from your Friends and Christianity in Sweden.


Dag Selander
Editor M'Xp


(25) Cross over - Hulda & 'Role models'

Hilma Hill
BILD: Hilma Hill FOTO: SAM:s arkiv/Jfa

Vilka kunde Huldas förebilder vara
under hennes första årtionde efter sin omvändelse 1909? Året 1919-1920 finns det i Huldas hjärta och sinne många minnen och starka intryck, men följande trossystrar kan var och en ha haft sin särskilda relation till Hulda. Förebilderna i tiden och den närmaste historien torde ha berört Hulda i hennes sökande efter sin väg med Herren.

En verklig drottning bland Huldas förebilder måtte Emilie Petersen, kallad "Mormor på Herrestad", ha varit. Denna kvinna har för stora delar av den svenska kristenheten denna tid varit en centralfigur. Väckelsefolket i alla läger i och utanför svenska kyrkan har tackar Gud för vad hon fick göra och vara. År 1837 började Emilie anordna de s k missionsbönerna på Herrestad . Sedan möttes man den första måndagen i varje månad. Peter Fjellstedt, Carl Olof Rosenius, Peter Wieselgren, Oskar Ahnfeldt, P.M. Elmblad och häradshövding Odencrants var några av de mera namnkunniga gästerna på Herrestad. Väldiga folkskaror samlades för att lyssna till landets yppersta förkunnare. Emilie Petersen blev en "vägröjare" för väckelsen i Jönköpings län. Docenten Göran Åberg beskriver Emilie så här: "Hennes kristendomssyn var osekteristisk. För henne var själens frälsning och eviga väl huvudsaken. Hennes religiösa grundsyn var en kärv, lutherskt betonad pietism, som med tiden förändrades till en nyevangelisk varm och innerlig religiositet med stor aktivitet för bygdens kroppsligt och andligt svaga".
"På Herrestad höras preludierna till det eviga livets lov i himmelen", var Wieselgrens yttrande efter ett av besöken på gården som blev till märkligt inspirationscentrum för Guds folk.

Läs mera om >>  Mormor på Herrestad

William Booth
BILD: Frälsningsarméns grundare

Hemma i N. Sandsjö läste Hulda givetvis i de kristna tidningarna - framför allt i Frälsningsarméns egna - om Hanna Ouchterlony från Värnamo. Hanna är förmodligen den andra drottningen av förebilder för Hulda. Denna Hanna Ouchterlony och henns liv var för en ung kvinna som Hulda, 21 år, på sitt sätt som en andlig askungesaga. Denna svenska Hanna - med skotskt påbrå och kontakterna i den akademiska och högreståndsmässiga överklassmiljön - möter levande Gud på sitt speciella sätt. Hanna blir så den som introducerar och för Frälsningsarmén in i Sverige. Själv blir hon rörelsens landsledare. Hanna är ett exempel på en viktig förebild i Huldas utveckling och livsval.
Läs mera om >> Hanna Ouchterlony

Den som också betydde mycket för Hulda var Elsa Borg på Vita Bergen. Det var på hennes hem för bibelkvinnor och socialt hjälparbete hon fick inspiration och nära kunskap om Frälsarens nåd och barmhärtighet. Elsa Borg gav denna insikt genom vittnesbördet i sitt livsverk. När Elsa Borg avled 1909, övertog Louise Ulff ansvaret för de många hemmen som ingick i Elsa Borgs arbete. Det var då Hulda var på Vita Bergen.

Ett brev skrivet av Elsa Borg - till Gustava Lundevall daterat 6 februari 1907 på Borgmästargatan 6 i Stockholm - finns återgivet i EFS:s Kristliga kalender Korsblomman för 1917 (årg. 52). Elsa ger här ett vittnesbörd om Nåd till hjälp i rätt tid:

"Älskade Evighetssyster i Kristus Jesus!  
Nåd, frid, välsignelse, allt med Jesus, som älskat oss och utgifvit sig själf för oss! Tack för gammal kärlek och ny!
O, hvad den sista gåfvan påminner mig om den första - vår första grundplåt för missionen vid Hvita Bergen! Hvilket haf af nåd ligger icke däremellan! 'Ho är en sådan Gud som vår, hvar finner man hans like'? O, huru bottenlös är icke hans kärlek!… och utan gränser 'Så hög, som himmelen är öfver jorden, så väldig är hans nåd öfver dem, som frukta honom; så långt, som öster är från väster, så långt låter Han öfverträdelserna vara ifrån oss! Så som en fader förbarmar sig öfver barnen, så förbarmar sig Herren öfver oss.' Ps 103. O, hvilket lyckligt folk vi äro, hvad känslan än må säga däremot! Herre föröka oss tron! Ja, nu ha vi vår 31 kurs och - ända hitintills har Herren hulpit! Han har tillstadt vågor af nöd att komma, men ingen har fått uppsluka oss! Det har icke varit undergång utan genomgång och öfvergång, såsom för Israels barn vid Röda hafvet. Tack för förbön och hjälp på resan genom ökenlandet hem, dit våra nådesyskon gått förut, och där vi skola tillsammans sjunga Lammets pris, som igenlöst oss åt Gud med sitt blod. Jag är nu 80 år och har ej långt hem, Jesus välsigne vår utgång och ingång! O, att vi finge många med oss! Jesus välsigne hvarje steg vi ha kvar! Må det vara med Honom! Hälsa hans folk. En liten lem i Jesus, Ps. 84.

Elsa Borg."

Mera om >>  Elsa Borg

Elisabet Jacobson från Sammekulla gård utanför Mariannelunds samhälle i Småland är ett namn som Hulda hörde en hel del om. Man talade inte så sällan om "Elisabet från Sammekulla" som åkte till Kina. Hennes historia skildrat av fil.dr. Anna Maria Claesson ger också en ypperlig illustration till samtidens Jönköping och Småland. I denna miljö lever Hulda med ett väckelsefolk i rörelse.

Läs om Anna Maria Claessons Kina-avhandling >>  Elisabet från Sammekulla

Ett annat föredöme och ett relativt färskt exempel för Hulda under åren på Götabro och på Vita Bergen 1910-1914 är Hilma Hill. Hon var en av de kvinnliga pionjärerna från Jönköpings Missionsförening och sändes som missionär ut till Kina.  [ Se bilden längst upp föreställande Kina-missionären Hilma Hill. ]

Vid Bethel Seminary i St Paul 1919 hålls en minneshögtid på våren, då en av Bethels missionärer, Olivia Johnson, som varit ute på fältet - Filippinerna - sina allra första fyra år och under sin första hemmavistelse för vila dött hemma i Amerika. Denna Olivia var en de Bethel-missionärer som man senare inte sällan refererade till I skolans missionsundervisning. Liksom för många andra kvinnliga studenter blev denna unga missionär, Olivia, som plötsligt dör från sin uppgift en "role model" för Hulda, som bär med sig denna för hela skolan omskakande händelse, när hon nu beger sig hem över havet.

Virginia
BILD: ångbåten Virginia

En missionär i Svenska kyrkans mission är Ida Granqvist i samma generation som Hulda, fast född 1872 och 16 år äldre, kom att också verka i Sydafrika. Ida och Hulda åker ut samtidigt till Afrika. Ida Granqvist skriver "Till mina missionärskamrater!" följande text som också talade till Hulda nyligen hemkommen från sin amerikavistelse:

Afrika och Indien och Kina / som rubin, safir, smaragd de skina / återkastande Guds starka glans. / Och vi veta det, de skola flamma / sist en gång uti den ena, samma / kungakrona, som skall heta Hans.

Afrika, rubinen, vilken glöder / liksom hjärtblod, landet längst i söder / alla öknars, alla törnens land / alla tusen tårars kust och alla / tusen sångers ock. - Hur vi dig kalla / aldrig brast den länk, varmed du band!

Indien, safiren utan like / aningarnas stora, vida rike / marken, varest paradiset låg / lotusblommans nejd, som stilla drömmer / och som djup av hemligheter gömmer / aldrig du förgäts av den, dig såg!

Kina sist, smaragden, vilkens yta / ses i klarhet hoppets stråle bryta / liksom Afrika bröt kärlekens / och som Indien bröt trons - De dina / sluta hänfört upp ikring dig, Kina / aldrig taget släpps, men livslångt känns!

Afrika och Indien och Kina / vart och ett utav dem känner sina / och de bära oss sitt hjärtebud./ Ingen är förgäten i vår skara./ Huru ringa än vi månde vara / nämnas våra namn för livets Gud.

Afrika och Indien och Kina -./ Ett står ännu åter: Palestina / Israel, Guds snövita opal! / Några band oss här där hava stämma / några bland oss här där höra hemma / en och två och tre är deras tal.

Palestina, sist vi dig så tagit / dig och dessa, som du riddarslagit / fastän främst du skulle strålat här / men det vare som det nu är blivet / allt hos Gud, vår Gud, är hjärteskrivet / alla stå, välsignade, vi där!

Huldas missionssyster i Svenska kyrkans mission i Sydafrika skrev redan 1902 psalmtexten:
O giv oss Herre av den tro som sorgerna betvingar / som lyfter oss till ljus och ro / på starka örnevingar / som talar mäktigt till envar / och bär oss under färden / som härlig tröst i tvivlen har / och övervinner världen (Den svenska psalmboken, Nr 253, vers 1).

Dessa förebilder för Hulda får också illustrera hur viktigt det är för var och en av oss att ta vara på de förebilder som sänds i vår väg. Idag gäller det unga, yngre och jämngamla jämfört med Hulda och hennes situation 1919-1920. Idag är tonåringen och den unga kvinnan i tjugoårsåldern på väg och på sinn resa för att finna vägen. Då är det så underbart att kvinnor har lämnat goda vittnesbörd och kan vara förebilder. De behöver inte ha samma dignitet som de ovan nämnda. Det som avgör är vilka hjärtan och vittnesbörd en tonåring eller en tjugoåring möter just nu på sin resa. Givetvis gäller detta också de manliga förebilderna för de unga grabbarna.

4 x Carl Olof Rosenius Websites

Carl Olof Rosenius

BILD: Carl Olof Rosenius FOTO: SAM:s arkiv/Jfa


Härmed har M'Xp den stora äran att få presentera Editors fyra favoriter på nätet: 4 x Carl Olof Rosenius - samt att få utdela 2005 års Worthy Website Award till följande fyra adresser - utan inbördes ordning, men - i bokstavsordning:


< efs.nu>  Anders Sjöberg inklusive bloggen Lund i denna stund


Carl Olof Rosenius >> Christer Andersson


Pietisten.com >>  Gunnar Löfgren


Pietisten.org i USA >>  Phil Johnson



Dessa fyra Favoriter har sitt ursprung i Carl Olof Rosenius. Hans texter inspirerar ung och gammal om gammalt och nytt från nådens rike.


Av denna Quartette Award - denna fyrväppling - låter vi webbsajten Pietisten.com med GUNNAR LÖFGREN få representera alla fyra. Gunnar säger att ett av målen med hans webbsida är att få Rosenius originaltexter utlagda på nätet så att var och en kan få ta del av dem. Tidskriften Pietisten utgavs under den stora väckelsen på 1800-talet - utkom första gången 1842 - och är antagligen Sveriges mest lästa tidskrift. Efter att ha fört en tynande tillvaro i arkiv och bokhyllor har Pietisten nu återuppstått i cyberspace.


Att dessa fyra är M'Xp-Editor's favoriter har följande mycket goda skäl:


(1) Rosenius-texterna har en tyngd och ett gediget innehåll som inte alltid är lätt att finna i dagens kristna utbud där mycket är så Fast Food-orienterat och ofta alltför anpassat till denna världens väsende. 

(2) Min egen farfar var EFS-predikant - Isak Selander i bl.a. Råneå och har lämnat ett både historiskt, andligt och biologiskt arv till ett av sina barnbarn.

(3) Kyrkohistorien under Folkväckelsens tider i Sverige och Småland visar att enheten i Den svenska kristenheten har sitt fokus inte i organisationer och samfund utan i Kristus själv, vilket Carl Olof Rosenius med sin person i sitt nätverk på sin tid är ett vittnesbörd om.

(4) Carl Olof Rosenius och hans texter har också en hel del att ge till alla de många som söker finna vägar i den postmoderna matrisen. Här finns det som är mera än modenycker av skilda slag. Här finns källor för att hämta inspiration till de förändringar och de vederkvickelsens tider som många längtar efter. 



Målet, att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och lydd, är detsamma i dag som då.


Mission Xp [M'Xp] gläds över och med er fyra i ert goda verk och tjänande för Guds rike och Den svenska kristenheten.


The Mystery of Israel and the Church - Chapter 16

***

 

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz

 


Chapter 16 - Israel's Salvation Waits on a Word
 

In the wisdom of God, the Jews, who have been historically opposed to the gospel, are to be brought into its benefit and blessing by the spoken word.
But what does it say?  "The word is near you, in your mouth and in your heart"-that is, the word of faith which we are preaching, that if you confess with your mouth Jesus as Lord, and believe in your heart that God raised Him from the dead, you shall be saved; for with the heart man believes, resulting in righteousness, and with the mouth he confesses, resulting in salvation.  For the Scripture says, "Whosoever believes in Him will not be disappointed."  For there is no distinction between Jew and Greek; for the same Lord is Lord of all, abounding in riches for all who call upon Him; for "whosoever will call upon the name of the LORD will be saved."  How then shall they call upon Him in whom they have not believed?  And how shall they believe in Him whom they have not heard?  And how shall they hear without a preacher?  And how shall they preach unless they are sent?  Just as it is written, "How beautiful are the feet of those who bring glad tidings of good things!"  However, they did not all heed the glad tidings; for Isaiah says, "LORD, who has believed our report?"  So faith comes from hearing, and hearing by the word of Christ (Romans 10:8-17).
There is a logical order here, namely, that hearing must precede believing, and believing must precede calling upon Him.  Believing unto salvation, however, can be reduced to a mere mental exercise, or formula, by putting before the consideration of Jews, or anyone, an 'easy-believism,' a recitation after the speaker of a 'decision,' only to, for many, miss the whole profound point.  This, in fact, characterizes much of modern day evangelism, and leaves many outside the kingdom.
God, in His genius for the Church's necessary maturity, has so calculated things that the Jews are "the enemies of the gospel for your sake" (Rom. 11:28).  We need that slap in the face, or we will further degenerate into a shallow spirituality that affects neither the Jew, nor anyone else for that matter.  Israel's salvation will not be obtained by presenting before them a step-by-step formula on 'how to' get saved.  There is a certain kind of hearing that is required for a certain kind of believing, and that requires a certain kind of preaching and a certain kind of word, which we would call, for the lack of any better definition, apostolic proclamation.

 

The Gospel
In the quote from Romans, Paul is citing from the Book of Isaiah, where the prophet writes,
How lovely on the mountains are the feet of him who brings good news, who announces peace and brings good news of happiness, who announces salvation, and says to Zion, "Your God reigns!" (Isaiah 52:7).
And it is preceded by something remarkable in verse 6,
Therefore My people shall know My name; therefore in that day I am the one who is speaking, "Here I am" (Isaiah 52:6).
The word 'announce' in verse 7 would convey better the true meaning of the scripture if it were translated as 'pronounce' or 'proclaim.'  An announcement is a mere vocalizing and conveying of facts, but a proclamation is a word from the heart of God, which constitutes an 'event' when it is sounded, and this is the distinctive of true and authentic preaching.  The proclaimed word is more than informative, and even beyond the inspirational; it is the word as a creative 'rhema' and breath of God, in the hearing of which an event occurs so that, where there was no faith, precisely there, faith is established.
As intellectual as Jews are, God does not say a word to us about propounding the faith to them in some systematic way by which their sense of logic can be satisfied, or by some kind of invincible sequence of argumentation.  Instead, God insists that the key to their believing, and subsequently, their calling on the name of the Lord, is the hearing of a particular word, namely, the "word of Christ," not the word about Christ, though necessarily that will be the subject, but the "word of Christ," Himself.  The feet of those who are to bear good tidings are called "lovely" or "blessed" because it is God who is speaking through those whose feet bear the good tidings: "I am the one who is speaking.  Here I am."  It is Christ who is speaking through the earthen vessel on the mountains, because it is He who possesses that life.  They will actually hear Christ's uniquely inspired, own word, the voice of their own Messiah, their own God.
Even as we read this, our faith staggers, especially as we are called to be the bearers of that kind of proclamation.  It is still our feet, the lowliest part on the body, but the voice, the speaking, the content and the words that constitute the creative event that establishes faith to believe is actually His voice, His speaking and His words, so that those who had up to that point been hostile and resistant can call upon Him.  We might believe that the phenomenon can take place through some giant of the faith like Paul, but can we believe it of ourselves?  Can God have full possession of us that we might say with absolute certainty, "It is not we that speak"?  However great individual salvation is, the context of these scriptures has to do with the consummation of the age, which waits upon the restoration of a remnant from the people Israel.  How shall they believe in what they have so long rejected?
Unless they hear Him, Christ's message and voice, they will not believe the truths of His death and resurrection, "that if you confess with your mouth Jesus as Lord, and believe in your heart that God raised Him from the dead, you shall be saved."  Do we realize that the most staggering and impossible doctrine for people to believe is the resurrection, that God can raise the dead?  Tell that to a secular Jew if you want to have him laugh in your face.  Jews, as a whole, are rational, logical and secular-minded.  In fact, the Jew is the very embodiment of an entire mind-set that is arrayed against the foolishness of God in the gospel.  This is the final Last Days' encounter between the Church and that people, and if something does not come out of that confrontation by which they will be provoked to call upon the name of the Lord, there will be no consummation of this present age; the Lord will remain contained and bound up in the heavens (Acts 3:21); there will be no kingdom come, nor will Israel be able, finally, to say, "Blessed is He who comes in the name of the Lord" (Matt. 23:39).
As we have said, at that time, the Church will not have been conveniently raptured out of the earth.  But being present in the earth, and in the midst of affliction and seeming hopelessness, it will say to the Jew with an absolute certitude and conviction, "Your God reigns."  And because He reigns, their affliction will eventuate in "everlasting joy" upon their heads.  But if we are not the bearers of that life-giving word, which they will not hear from another, they would have certainly perished. 
The God who judges is the God who redeems.  Are we so well-grounded in the knowledge of a God who reigns, who is a Savior in the midst of distress, that we can also appreciate Him as Judge?  Have we flinched from that, or have we welcomed His judgments and loved them because we know Him and trust that they are righteous altogether?  Do we really know our God, and can we make Him known to this people, so that, in the midst of their despair, and even before the Messiah comes, they will say when they encounter us, "Blessed is he who comes in the name of the Lord"?
In one sense, nothing has changed; the Church which shook the world at its inception, will likely shake it again at the end.  The enormous collision over the radical question of whether the gospel is, in fact, true will again be tested and contested by those who are constitutionally disposed to resist it: the cerebral, intellectual, secular, rationalistic and empirically-minded Jew!
There needs to be, therefore, a people who are commissioned for this task.  The root meaning of the word 'apostolic' is 'sent one.'  There are many that 'went,' but few that are sent.  Men are sent by the laying on of hands in a commissioning that recognizes and authenticates the call in God.  If that laying on of hands is mere ceremony, if it is only a little gesture of a conventional kind, then we might as well stay home.  A true sending body is the rarest of all phenomena.  Those who authentically express God do not grow on trees; they are formed, shaped, and conditioned by the intensity of a daily life with the saints, with all the accompanying issues that arise in such a setting.  It is in this kind of matrix of life that God fashions apostolic character, apostolic men, and apostolic sending bodies.

 

The Challenge of the Jew
The Church's mandate towards the Jew during their final extremity is to call them back to a seriousness towards God.  Unless they show a repentance toward God first, there is little prospect of a faith in their Messiah.  We are barking up the wrong tree when we seek to promote the issue of Jesus to those who have not yet rightly considered the issues of sin and of God.  After more than two thousand years of not considering God, and being satisfied with political Zionism, liberalism or rabbinical Judaism, we Jews may find ourselves required to acknowledge that those '-isms,' those man-made systems of thought, are the substitute wisdom of man, and have deterred us from really considering God seriously.  Jews remain unsaved because, generally speaking, they have not heard a compelling word which would cause them to believe, releasing them to "call upon Him who is rich in mercy, both to Gentile and Jew, to all who call upon His name."
How shall they believe on Him unless they believe that He was raised from the dead?  How shall they believe that He was raised from the dead except that the evidence of the resurrection is in the very words, the demeanor, the voice, the tenor, the gait, the disposition and the constitution of the one who stands before them, whose feet are blessed on the holy mountain of God, and who shows forth, in himself, as a son of the resurrection, the truth of the resurrection, and whose very words are resurrection words of creative power enabling the hearer to believe?  That is the issue of the salvation of the Jew in the Last Days; it is what we authentically are ourselves, and what we present to them that will bring them to salvation.  Their calling on His name is vitally interwoven with the Lord's coming as King, by which His kingdom is established, His millennial rule begun, so concluding the whole climax of the age!
In hearing the words of the one who is sent, they hear Him, the Lord, who was raised from the dead.  Those who "believe that Jesus is Lord" and that "God has raised Him from the dead shall be saved" are the two inseparable requisites.  Why should any Jew call a man 'Lord'?  Indeed, something is required that goes far beyond correct biblical instruction for the Jew to call any man Lord.  But the remarkable truth is that resurrection is inextricably tied to the authenticity of Jesus' Lordship.  No resurrection, no Lordship (Rom. 1:4).
In encountering the resurrection of Christ, in hearing the voice of the resurrected Christ in the messenger, the unbelieving Jew encounters his God.  The Jew has every historical disposition to resist this encounter, but more so, it means also the end of his lordship over his own life, the end of his bank account, his film studios, his business mergers, of what he is going to do, his philanthropies by which his self-justification is established.  All of that is finished when Jesus becomes Lord and says, "Now you will do My bidding."  The reason that people baulk at God, who would otherwise enjoy God as God, is that they are not willing for the Lordship part.  It is the issue of His Lordship that compels those to baulk who desperately clutch their own autonomy. 

 

Paul at Mars Hill
The messenger or 'sent one' is, in himself, the evidence of that resurrection, and there is no more beautiful a demonstration of that than the apostle Paul at Mars Hill.  He was brought by the circumstance of God to the most adverse audience with which a man could be faced, namely, Greek philosophers, the Stoics, the Epicureans, as well as unbelieving Jews.  In them he had the opposition of people who had been honed to the finest degree in the things that constitute both philosophical and religious antagonism to Christ, and yet, he was brought to Mars Hill so they could hear what the 'babbler' would say.  Paul's message was:  
Therefore having overlooked the times of ignorance, God is now declaring to men that all everywhere should repent, because He has fixed a day in which He will judge the world in righteousness through a Man whom He has appointed, having furnished proof to all men by raising Him from the dead (Acts 17:30-31).
Of all of the foolish things to say!  How does he expect those Greeks, who believed in reincarnation, to know anything about resurrection, or the Jews for whom such a doctrine would be equally as offensive?  Paul, however, puts all his eggs in that one basket, and makes everything the issue of the resurrection of that Man who will judge all men, whom God has raised from the dead.  "Oh," some said, "we will hear you again concerning this matter," but likely never did, and will spend their eternity in Hell.  Others turned in disdain, but some "joined themselves to Paul and believed."  How do we understand that?  How can they believe in a doctrine that is calculated to contradict their upbringing and their intellectuality?  The only explanation is that the proof of the resurrection was Paul in himself, and they joined themselves, or as some translations say, "cleaved" to Paul, and believed.
To believe the resurrection is to believe that Jesus is Lord.  To believe that Jesus is Lord is to believe the resurrection.  To believe at all is a miracle that takes place by the operation of God through the speaking and the hearing of one who is sent, who brings the glad tidings that those who hear it might believe and call upon the name of the Lord.  This is more than just giving Him a little honorific acknowledgment; it means the surrender of the independent life to the totality of God's authority, once-and-for-all.  This is salvation, and anything less and other than that falls short.  It is a powerful phenomenon, but it is not reserved for Jews alone.  The whole world needs to hear, and indeed must hear, that kind of word.
The Powers of darkness oppose Israel's return to their God.  That is why the smallest attempt to reach a Jew with any kind of message evokes such a powerful reaction.  The most beatific, reserved, intellectually modest and ethical men become savage when you bring the gospel to them in a challenging way.  Something deeper in their own life, which has been their life more than they know, is being threatened, namely, the Powers of darkness that have operated upon and through them, that power which is at the heart of the world's values, the world's mind-set, the world's wealth, the world's commerce, the world's culture, the world's sensuality and ambition.  Jews epitomize the world in its wisdom, power, lust, ambition and wealth.  When you touch a Jew, you are not just touching a little piece of another ethnic people; you are touching a world system at the heart of its power and animosity against God.
God forbid that these considerations should encourage the reader toward anti-Semitism.  It is just that these are the realities we need to know, because we are called to face this people in a final confrontation.  If they will not call upon the name of the Lord, and remain fixed in their stubborn obstinacy and resistance to Him and to His gospel, then the whole consummation of all things remains in abeyance.  This is the issue; it requires an apostolic authority by those who are sent out from apostolic bodies, not just to places of their own choosing, but into the fiercest configurations of iniquity and resistance to God.  Can we believe that there is innate power in the gospel sufficient to reveal Jesus as resurrected Lord?
God blesses the feet of those who bring good news, who pronounce peace, whose word actually constitutes peace, and who say to Zion, "Your God reigns," because the one who is saying it is the one in whom God, in fact, reigns.  He is on Mars Hill because God reigns, and not some other place where he would rather be.  When he says "God reigns," the truth of the Lordship of Christ is evident in the man who is speaking.  There is a God who reigns, and the truth of His reigning as Lord is demonstrated in the posture, the voice, the face, the demeanor and the character of the one who brings the glad tidings and says "Your God reigns."  The messenger is everything; he is a 'sent' one.  That is why Jesus says, "He who receives you receives Me, and he who receives Me receives Him who sent Me" (Matt. 10:40).  We, sent ones, are the vital linkages with the living God, requiring to be something more than well-meaning Christians; we have to be the evidence of the resurrection itself!


(24) Cross over - Interludium Nr III Presskonferens

1 Tre SAM-profiler
BILD: AP Franklin, Adolf Thomander, KA Hjelm FOTO: SAM:s arkiv/Jfa

PRESSKONFERENS
Ämne: Cross over - Ernst & Hulda

Rapport från Presskonferens om ERNST ANDERSSON från torpet Vassnöden på Strömsbergs herrgård i Ljungarums socken och HULDA BJÖRKLUND från gården Hjertsöla Södergård, Ulfstorp, i N. Sandsjö socken.

Närvarande: Adolf Thomander, missionssekreterare, red. Trosvittnet, Alfred Thunberg, skollärare, föreläsare, lokalredaktör Eksjö-Tidningen, Carl Olof Rosenius, redaktör Pietisten, predikant samt editor M'Xp.

Fråga från Sanningsvittnet, redaktör Carl Boberg:
Vad kan sägas om detta s.k. projekt "Cross over" och ungdomarna från Strömsberg och N. Sandsjö?

Carl Olof Rosenius svarar:
När jag från mina vänner i Småland, bl.a. häradshövding Tor Hartvig Odencrantz, fick frågan om vad jag ansåg om byggandet av Stora Missionshuset i Jönköping, svarade jag att om ni med uppriktiga och ärliga hjärtan vill bereda utrymme lokalmässigt för att Guds ord ska få förkunnas till omvändelse från syndernas förlåtelse har jag givetvis ingenting att invända gentemot detta. Så byggdes huset. Det blev till välsignelse, så att Ernst Andersson kom att sitta under förkunnelse av synd och nåd och han blev omvänd av nåd den 23 mars 1918. Likaså Hulda Björklund från Ulfstorp kom att beröras av nåden redan 1909 och har gått gatorna jag känner från kungliga hufvudstaden. Hon kom att få gedigen erfarenhet av Elsa Borg på Vita Bergen.

Aftonbladets reporter:
Varför så stor affär om en så ringa historia som denna om dessa icke speciellt märkvärdiga ungdomar från landsbygden?

Adolf Thunberg:
Aftonbladet har tydligen ett horn i sidan gentemot Evangeliska Fosterlandsstiftelsen framgångar på pressens marknad och kommer tydligen aldrig över denna nesa att legat så långt efter när det gäller prenumeranter och försäljningssiffror. Men till frågan, bäste herr AB-reportern: Svaret på den frågan är av samma dignitet som innehållet är i hela Sandsjöbygdens historia med kommendören Karl Larsson, runstenen och Prinsfors samt utvandrarhistoriens draman. Personligen har jag haft denna Hulda i skolan och kan bara säga att hon är ett nytt exempel på vad Nådens Gud kan uträtta i och genom en enkel själ. Hon är berest och har studerat i St Paul Minnesota och sett syndens och nådens världar. Serien om Ernst & Hulda är ingen ringa historia. Tvärtom, jag kommer att följa den steg för steg i mitt rapporterande både till Eksjö-Tidningen och Jönköpings-Posten från min lilla lokalredaktion i Sandsjö.

Stockholms Dagblad:
Varför lägga ned tid, kraft och ork på något som världens människor bara hånar och förlöjligar? Vi och vår tidning lades ned i presskrigets kompöromisser. Varför envisas ni här vid bordet att ens ha presskonferens om dessa lantliga svärmare Ernst & Hulda?

Adolf Thomander:
Tid, kraft och ork ger vi idag till ett exempel på vad som kan hända där Guds nåd och frälsning får förvandla enskilda individer så att de mitt i världskriget bestämmer sig för att åka över de hav som är en enda stor minerad krutdurk. Inte ens mina poetiska färdigheter skulle kunna jämföras med det mod och den framåtanda jag möter hos dessa båda. Själv har jag både följt dem personligen och i via deras brev till Missionsföreningens expedition. För övrigt hänvisar jag till M'Xp:s editor, varsågod, redaktören Selander…

M'Xp:s editor:
Varför låter M'Xp dessa ungdomar Ernst & Hulda bli huvudpersoner i den spännande serie som vi kallar Cross over? Jo, det handlar om att när Korset får komma över en människas liv så förvandlas hon att kunna gå över gränser hon annars aldrig ens sett eller vågat drömma om att gå. M'Xp:s editor möter en dag Ernst i Himlabacken vid Den stora enen och ser hans omvändelse 7½ minut hemifrån torpet Vassnöden. Talade med Hampus i 7:an och såg att jag ville låta tonåringar, unga och äldre få ett spännande äventyr att följa och att utmanas av. Inte minst i tider av håglöshet och hopplöshet står Ernst & Hulda som alldeles vanliga unga som låter sig beröras av Nåden för att själva gå vidare över alla gränser med Nådens evangelium till människor som inte fått del av livets största upptäckt.

Ytterligare ett stort antal frågor ställdes till presskonferensens inbjudare varefter bjöds på rikligt med den goda kaffetillsättningen från Rex i Helsingborg, varefter Carl Olof Rosenius tackade alla närvarande tidningar och Adolf Thomander avslutade med att läsa en kort egen text från Förstasidan i innevarande veckas Missionstidning (N:r 1, 2 januari 1920):


JESUS KRISTUS - Densamme i går och i dag och i evighet.

Han kom att fallen värld försoning bringa,
de vilselupna barn att söka upp,
att ondskans makt i fjättrad själ betvinga
och fylla kvalda bröst med förtröstan och hopp.

Han kom att livets bittra smärta lisa,
att skänka ro för oro, sorg och kval,
att ut från jordens mörker vägen visa
till ljus och fröjd i himmelens strålande sal.

Hanna Ouchterlony, Karl Larsson & Gunnar

Hanna Ouchterlony

Hanna Ouchterlony var en kraftkvinna som är ett exempel att studera närmare - för såväl man som kvinna! Sitter och talar med Lasse och Lena. De är kårens ledare i Jönköping, Frälsningsarméns, alltså. Hanna har stängt tills i slutet av augusti, så jag får vänta till dess. Köpa boken om Hanna i FA:s Second hand Hanna. Så länge gläds jag över att ha fått Minnen skrivna av Karl Larsson, en senare landsledare för FA i Sverige. Kring bordet med elvakaffe och middagsbön och tillsammans med den fantastiske Gunnar - som är en verklig exemplarisk tjänare som ställt i ordning stolar för dem som snart kommer in - samtalar vi om dessa pionjärer. Dessa kommendörer och ledare för FA. Hanna Ouchterlony född på Norrhorja gård öster om Värnamo. Karl Larsson född i N. Sandsjö med födelsedag 8 maj som Hulda Björklund, alltså Hulda i serien om Ernst & Hulda

 

Vi konstaterar att båda dessa Frälsningsarméns pionjärer kommer från ett geografiskt område som inte är större till ytan än vad Strömsbergs naturreservat är, ja, ja, kanske något större. Värnamo och Sandsjöbygden är ett avstånd inte längre än man som man gör på en långpromenad. Lasse säger att Frälsningsarmén hade sin start med Hanna Ouchterlony i Sverige vid och på järnvägsstationen i Värnamo. Själv kontrar jag med att Karl Larsson föddes i banvaktsstuga nr 172 Sjöarp en vårdag 1868.

 

Smålänningar bland Väckelsefolket som gick mot strömmen i sin tid som pionjärer och fann nya vägar för Evangelium och dess budbärare.
 

Hannas liv är ett fantastiskt spännande exempel, en utmaning för varje smålänning och svensk som möjligen går och söker efter utmaningar. Här är ett exempel att studera och fundera kring för alla årgångars svenskar och kristna världen över.

 

Hannas far kom till Värnamo som biträde åt lagman Lemchen, men kallades allmänt "Häradshövdingen" på grund av sin juridiska examen. Hanna "Lonick" växte upp till en glad, kvick och utåtvänd flicka. Dans gillade hon från det hon lärde sig att gå. Hon ägnade sig med liv och lust åt fester med dans, ofta tillsammans med Lindströms vackra döttrar på Eds herrgård, men läste också gärna. Hon tyckte mycket om hästar och hundar, men tålde inte katter sedan hon sett en katt äta upp sin egen unge. Guvernanter undervisade henne i Värnamo. Romanläsning var förbjuden i hemmet, men en gång blev Hanna fast, när hon satt med en roman med titeln "Europeiskt slavliv". Hon var i Finland hos släktingar en kort tid och som nittonåring kom hon till en faster och farbror, en pedantisk major, i Stockholm och stannade där i sju år, till 1864. I Stockholm växlade sällskapsliv och baler med besök i slummen. Hon greps av en uppenbarelse i en dröm. Jesus trädde fram ur mörkret och, berättar hon själv, "jag hörde tydligt orden 'Följ mig!'. Detta blev upptakten till hennes omvändelse, men den skulle dröja ännu flera år.

 

Läs och läs mera om …  Hanna Ouchterlony

 

0 IAM öring

Foto: IAM Bild: påsköring

Fjällöringen ligger vackert på älvkanten. Men dess egentliga och huvudsakliga liv är att leva inte död på bild, utan i älvens vatten. Den nyfångade öringen har sitt element och sin rörelse som är mot strömmen. En äkta och levande öring som lax lever och går mot strömmen. Är den död flyter den medströms. Tittar vi bortom älven och öringen i riktning mot Den svenska kristenheten och dess livsmiljö kan vi se en parallell likhet. Levande kristna går mot strömmen. Döda kristna flyter med strömmen. Hanna och Karl är et par riktigt värdefulla vänner på vägen, så som Lasse och Lena och Gunnar.

 

/DS


(23) Cross over - Bethelseminariet St Paul 1919

¨1915 St Paul family
BILD: svensk familj St Paul 1915

Ett besök vid Bethel Seminariet! Så trevligt det låter för
en gammal svensk baptistpredikants öron! Att redan vid inträdet i skolan möta så äktsvenska gamla seminarister som K. J. Karlson och Arvid Gordh var ägnat att fördjupa hemkänslan. Det var ock med en viss stolthetskänsla jag fann ut, att dessa båda så högt aktade bröder för närvarande inneha ledningen av predikoutbildningen bland våra svenska trosfränder i Amerika.
I en banklokal vid Payne Avenue i St. Paul kom en dag för ett par år sedan tre banditer in. Med lyftad revolver bjöd anföraren på vanligt sätt att sträcka upp händerna. Bankens kassör var ej kvick nog att efterkomma uppmaningen och blev skjuten till döds. Inne i lokalen fanns en polisman, smålänning till börden. Denne hade befunnit sig i ett sidorum, varur han just framträdde, då bandithövdingen, en storväxt irländare, satte revolvermynningen till hans sida med befallning att hålla upp händerna. Men att så lätt ge upp, lärer inte vara sed hos smålänningar, och inom ett ögonblick kände banditen ett äkta småländskt grepp om sin handled. Härpå följde en våldsam brottning med resultat att irländaren kastades till golvet. Den svenske polismannen vred så revolvern ur hans hand och sköt honom död på stället. När de andra två förnam sin ledares öde togo de till flykten men grepos samma dag.

---

Men i trots av den katolska fläkt varmed Minnesotas huvudstad hälsade mig gick mitt intresse åt ett helt annat håll. Om de romerska fått fotfäste i St. Paul, så ha de svenska baptisterna det ock. Här ha dessa tre församlingar, av vilka den äldsta är den näst största i landet. Men utom detta har samfundet här sitt Bethel Institut, innefattande Bethel Academy, ett slags högskola samt Bethel Teologiska Seminarium, varest de svenskamerikanska baptistpredikanterna få sin utbildning.
Vid sistnämnda anstalt hölls avslutningshögtid samma dag jag anlände till St. Paul, och jag hade från en av lärarna, sedermera rektorn vid samma skola, d:r K. J. Karlson mottagit vänlig inbjudan att närvara vid högtiden. Jag måste för detta ändamål ta' mig från järnvägsstationen direkt ut till seminariet.

Så skriver författaren och baptistpastorn  John Wahlborg (1869-1926) i boken "Sista resan" från sin Amerikaresa 1925-26. Hela denna bok kan för den intresserade läsas som här som e-bok på Runeberg Project

Hur Hulda Björklund hade det under de 2½ åren i St Paul 1917-1919 skildras av den ut märkta skildring som Wahlborg ger med boken Sista resan från 1926 och i den tidigare boken Stjärnbanér i blågult från 1915.

En sommarkväll nere i ett arkiv sitter professorn i historia G. William Carlson - onsdagen den 27 juli 2005 - och läser om studenten Hulda Björklund på missionsskolan i St Paul som heter Bethel Seminary. Professorn meddelar att Hulda graduerades vid skolan 1919. Att han hittat två artiklar i Bethel Herald om Student Volunteers vilka också inkluderar en bild på Hulda och meddelande om hennes resa till Sydafrika med Svenska Alliansmissionen [SAM]. Han meddelar också att under detta Huldas sista år på skolan dör en Bethel-missionär vid namn Olivia Johnson. Det liv i missionens tjänst denna Olivia fått leva och tjäna Herren med blir också till ett högtidlighållande på skolan för dess elever. Det är alldeles uppenbart, säger G William Carlson, att Olivia Johnson också blev en förebild - en "role model" - för Hulda.

Bethelseminariet var under tidigt 1900-tal en skola för att träna ledare och pastorer i Svenska Baptistkyrkor i Amerika. Det fanns också en Bethel Academy (1905-1936) vars syfte var att uppmuntra och undervisa unga människor i det kristna livet, förbereda för högre utbildning och ge kulturell kunskap och förståelse för att kunna smälta in i det amerikanska livet och samhället, skriver professorn från sin onsdagskväll i Minnesota hem till gamla Sverige och artikelserien om Ernst och Hulda.

1919 avslutar Hulda sina studier med sin examen från St Paul och återvänder hem till Sverige och Småland och de avslutande sista förberedelserna inför Afrikaresan.

Den andliga miljö hon andades där borta var en skandinavisk, svensk baptistisk atmosfär. Den var i mångt och mycket också präglad av de svenska pionjärerna som ofta möttes i Chicago, Fredrik Franson (f. 1851) och John Ongman (f. 1845). Vad de betydde för varandra framgår exempelvis av att när Fredrik Franson kommer hem till Sverige i midsommartid 1897, så beger sig Franson direkt till Torpkonferensen och Örebrotrakten, för att också få möta John Ongman

Fransons besök 1882 i det gamla landet hade icke endast betydelse för de stora väckelser, som på hans missionsresor utbröto bland de oomvända. Det verkade även till väckelse, vederkvickelse och förnyelse för Guds folk. Han var den kristna enhetstanken personifierad. Genom hans framträdande lärde de kristna sig bättre förstå varandra. Det budskap han framförde om Kristi tillkommelse slet många tvister och löste många frågor. Inför Herrens storhet blev allt annat smått. Och i hans närhet, som snart skulle komma, försiggick hos många en omvärdering av saker och ting. De sökte skilja på det väsentliga och det oväsentliga. En längtan grep deras hjärtan att komma närmare Gud, och på den vägen kommo de även närmare varandra, skriver Alfred Thomander i sin bok om Fredrik Franson år 1924.

På gatorna i St Paul - under åren Hulda som var där - kan man inte så sällan få höra svenska sånger sjungas i den tidens gatuevangelisation. John Wahlborg skriver om en man som predikar och sjunger:

O, var är min son i kväll? O, var är min son i kväll?
Mitt hjärta ömt, honom ännu ej glömt, o, var är min son i kväll?

Sedan han ensam sjungit kören ett par gånger, fick han sina kamrater med däri och gav ej upp, förrän han ryckt hela hopen av de kringstående med sig, och mäktigt ljöd det nu över gatubullret:

O, var är min son i kväll? O, var är min son i kväll?
Mitt hjärta ömt, honom ännu ej glömt, o, var är min son i kväll?

Själv var jag djupt gripen. Det var ju precis som hemma och ändå så långt, så långt från hemlandets kust. Men de känsliga överraskningarna voro ej slut härmed. Det fanns i den lilla hopen av salvationister en ung kvinna, som var svensk till hjärta och sinne. Hon hade tydligen berörts av främlingens hemlandshälsning ända därhän, att hennes tankar tagit vingar och ilat mot hemmet därovan. Något skymt av pärleportarna måtte ock ha visats henne, ty hon måste låta sitt överfyllda hjärta flöda ut. Med något stel men klockren stämma började hon sjunga:

Hemland, där sol ej dalar,
Hemland för tröttad själ.

Stilla när Herren talar,
Han gör nu allting väl.
Hemland, Hemland!
Saliga, ljuva hemland,
Eviga vår dit ej döden når, Saliga, ljuva hemland.
Även här togo alla del i kören:
Hemland, Hemland!
Saliga, ljuva hemland.
Detta blev nästan litet för mycket för mig. Det var ej möjligt att hålla tårarna tillbaka, skriver John Wahlborg i boken "Sista resan".

Nu sitter Hulda på ångbåten hem med sitt examensbevis i amerika-kofferten och gnolar på en sång och längtar hem till sina nära och kära, i Sandsjöbygden, Jönköping, Vita bergen och Götabro och Småland…
 
Fotnot:
Se artikeln "Influence of C. E. Carlson and Walfred Peterson on the BJC" by G. William Carlson

(22) Cross over - J-P & Påsken 1918

Hulda är mitt uppe i studierna på Bethel Seminary i St Paul. Också i Minnesota är våren på väg och Hulda har avverkat sin andra vinter i Amerika. Hon har fått upptäcka att här är vintrarna mycket kallare än hemma i Småland. Temperaturerna har kanske inte varit nedåt -50 C, men kallt har det varit kring -30 C. Därför tycker Hulda det är så skönt med vårdagjämningen och solen som värmer det vinterfrusna landet uppe i norr gränsande till Kanada…

Hemma i Sverige skriver Jönköpings-Posten den här veckan att prosten Bergqvist predikar i N. Sandsjö kl 11 i högmässan på Marie Bebådelsedagen som i år är förlagd till lördagen den 23 mars. Det är alltså samma dag som Ernst går hem på kvällen, ja natten, och får se synen på himlen och hans liv blir totalförvandlat. Dagen efter söndag som är Palmsöndag fyller år och är inte längre tjugofem år längre, utan tjugosex.

Samma lördag i N. Sandsjö på Folkets hus föreläser magister Alfred Thunberg "öfver ämnet 'En färd genom Norrlands fjäll-, sjö- och skogstrakter' illustrerat med 50 vackra ljusbilder kl half 3 e.m." Så annonseras det i J-P och läser man hemma i N. Sandsjö. "Oh," - som Hulda brukar börja med att säga när det var något riktigt viktigt och fint hon vill uttrycka - "tänk om jag hade fått höra och se Magisterns spännande föreläsning och skioptikonbilder!"

Hemma på Ulfstorp läser familjen annonser om ångbåtsturer till Amerika. Det var så Hulda lämnade Sandsjö. "Skandinavien-Amerikalinjen 'Helig Olov' avgår den 25 april och 13 juni direkt till Newyork. Upplysningar August Johansson, Boo's Byrå, Jönköping" läste man hemma på gården. Tårarna trillade allt nedför kinderna på mor Clara Lovisa. Syskonen kände också av saknaden efter Hulda, men  systrarna Frida, Vilhelmina och halvsyster Augusta tröstade mor. På Hjertsöla Södergård i Ulfstorp säger Huldas bror Sigurd, "jo, men hon kommer ju snart hem; hon har ju gjort mer än halva tiden nu" och lägger upp trädpinnarna i vedlåren. Han har varit ute och "vårstädat" och plockat in lite skräp nedanför lagår'n. 

Inför Påsken har Hanna på Vassnöden funderingar på att
ta med några av grabbarna bort till Torget och handla hem lite extra. I Jönköpings-Posten står att läsa: "Torgpriser Ost 1-1.50/kg, färskt fläsk 80 öre/kg, morötter 40 öre/5 liter, potatismjöl 40 öre/kg, hästkött 60-80 öre/kg, strömming 25 öre/tjog, potatis 1:25/42 liter". Alla de andra varorna kalvkött, lax och så vidare var så dyrt och bara för folk på Väster. Dessutom är det nödtider och brödkupongerna räcker knappt till. Hanna funderar… "Kan vi egentligen gå ned till Torget alls? Nej, det går nog inte. Jag får höra med Edvard…"

Bland de unga omvända läser man före påsk: "Evangelistmöten för unge män måndag-onsdag 18-20 mars kl 8 varje afton. Föredrag av pastor K. Ernst Rohrback från Stockholm öfver följande ämnen: måndag 'Välrustade kämpar', tisdag 'Viljan till tro', onsdag 'Du och Ditt samvete'."  Men läste Ernst detta, tro? I Gamla Missionshuset var det passionsvecka 18-22 mars och predikanterna kl 8 e.m. var på måndag K-A Karlén Kristi bönekamp, tisdag Viktor Johansson Kristus grips i Örtagården, onsdag R Sandell Kristus inför översteprästerna, torsdag Aug. Palmér Kristus inför Pilatus, fredag Rich. Johansson Kristus på Golgata. - Men detta var dagarna före lördag den 23 mars på Himlakullen. Ernst var väl inte med, eller var han i Missionshuset med sina vänner i kamratgänget där han var ledarfiguren. Det var ju en hel del pigor och hembiträden med i Missionshuset nere på sta´n…

På fredag den 22 mars var rubrikerna stora och feta på förstasidan i Jönköpings-Posten: "TYSKARNA GÅR TILL ANFALL PÅ VÄSTFRONTEN. Infanteriet rycker fram på en bred front. På flera fronter kämpar man mot man. England tar det holländska tonnaget." Så följer ett stort antal telegram i JP:s krigsrapporter.

Inför Påsken och Vårdagjämningen skriver tidningen om VARFÖR TVÅ MARIE BEBÅDELSEDAGAR I ÅR? Så förklaras att av hävd firas inte denna dag under dymmelveckan (påskveckan). Texten talar om almanackan och dagar när påsken infaller tidigt. "Sista gången påskdagen inföll 22 mars var år 1818. Nästa gång blir år 2285."
Men i år 1918 infaller Palmsöndagen den 24 mars och Påskdagen den 31 mars. Och - Ernsts omvändelse infaller Marie Bebådelsedag lördagen den 23 mars. Stilla veckan från Palmsöndag till Påskdagen var en vandring med nytt liv som Ernst gör för första gången i sitt liv. Det blev Påsk för Ernst. Det märktes i stallet på måndag.

Men Hulda i St Paul visste inget om allt detta. Ingenting om Ernst alls. Påsken 1918 i Minnesota sjunger hon för tionde året av glädje över att Herren lever och är uppstånden för henne sedan hennes första påskdag och hennes omvändelse 1909 i Sandsjöbygden. 

Klippt och skuret

Klippt och skuret

Bild: Kyrkoåret Foto: Svenska kyrkan i Umeå


K  l  i  p  p  t     o  c  h     s  k  u  r  e  t


Görans blogg om teologi, religion och kyrka. Och annat intressant.
Se >> År 2005 M'Xp Award


Härmed har M'Xp den stora äran att få utse Klippt och skuret till 2005 års Teologiska Website alla kategorier. Motiveringen till detta M'Xp Award 2005 Reward framgår av det Index Extract som ges enligt nedan.


Presentation och Index i Klippt och skuret:


Goranhblog:s innehavare heter Göran Helmersson. Han läser teologi. Ska alltså bli präst i Svenska kyrkan.


Kategorierna på blogen är följande:
- Akademi - Exegetik - Film & TV - Kyrka & Tro - Kyrkoåret - Musik - Teologi


Här finns en hel del spännande att botanisera bland. Inte minst att kunna ha tillgång till en ung teologs och blivande prästs "bokhyllor"? Jojo?vad kan finnas gömt undan här, tro!?!


Etthundraåttiogradersrörelsen


Här är Görans C-uppsats om teologiska trätoämnen mellan exegetiska skolor och forskare typ/Bultmann.


Här är grekiska prepositioner med diagram och pedagogiskt värre. Spännande läsning.


 

Här finns det predikningar? att läsa? och få kommenterade? Detta är hur spännande som helst!


 

Svenska kyrkbloggar
Göran en ny mapp 'Kyrka och teologi' med svenska bloggar på sin blogroll:
- Apokalyps - Catharinas blogg - Dylan's lectionary blog - Explikation - Vetenskap och teologi - Guds rike - Kerstins minnessåll - Kristoforos -
kyrkanochjag - maggi dawn - Philrids Blogg - Spridda tankar om Svenska kyrkan - Tanketradar - Tesas teser - Thomas's Biblical Reflections - Today's Gospel Insights - Tvivel och tillit


Bloggen innehåller efter 2 ¼ år inemot 1000 artikelinlägg och är en tung men lättläst blog. Med tydlighet framgår att Göran som Webmaster behärskar de teknikaliteter som krävs av en blogosfär-explorer tillika researcher.  


Sedan har han ytterligare cirka 1000 bloggar till på sin blogroll. Och den som är ute och letar efter material har en guldgruva hos Göran Helmersson.

-.-.- Pax et laetitia et bonum, fr [p] Goran -.-.-


Äkta & falskt - Profetiskt (Nr 9)

Iam 219

Bild: Abisko Foto: IAM

 

Ä k t a   o c h   f a l s k t  - Profetiskt (Nr 9)

 

Erfarenheter av det man hör om "det profetiska" och om "profeter", det är ofta inte alls positivt eller attraktivt. Denna negativa reaktion inför "det profetiska" är inte ovanligt oavsett kyrklig-frikyrklig hemvist.

 

Tvärtom är det så att inte så få blivit allergiska gentemot ämnesområdet profetia, profet och det profetiska.

 

En alldeles vanlig genomsnittskristen har erfarenheter som gör att det är lätt att säga:

- Ja, jag förstår att du reagerar negativt. Jag har själv både mött och drabbats av verkligen "jobbiga" typer på det här området.

Men… - bara för att vi mött mer eller mindre sjuka eller rent av maktmänniskor som använder sig av en profetisk vokabulär, bara för det kan vi ju inte avfärda allt det som är äkta i ämnet, eller hur?

 

  • Bara för att det gick helt snett och galet i Knutby kan ju ingen därmed mena att all kristendom är förkastlig.
  • Bara för att Korstågen och inkvisitionen är ett historiskt faktum kan ju ingen därmed påstå att all katolsk tro är avskyvärd.
  • Bara för att Martin Luther hade begränsningar i några avseenden t.ex. med sin syn på judafolket, behöver det ju inte betyda att allt lutherskt kastas över bord.
  • Bara för att det finns epigoner till Henric Schartau och Lewi Pethrus och som lagt sig till med manér som bara blir till formaliteter, behöver det ju inte betyda att deras viktiga insatser förkastas.
  • Bara för att katolska präster och biskopar begått avskyvärda dåd i homo- och pedofila sammanhang, betyder det ju inte att hela den katolska kyrkan kan avfärdas.
  • Bara för att Fredrik Franson i Himlauret talade ingående om beredskapen inför den återkommande Kristus kan vi inte mena att all tanke på Kristi återkomst är oacceptabelt.
  • Bara för att enskilda bröder och systrar uttalat sig allt annat än verklighetsnära och enbart uttryckt köttsliga idéer och tankar, utesluter vi inte dem utan söker i generositet och barmhärtighet att leda dem rätt. 

 

En stor del av den pentekostala kristenheten lyfter gärna fram Skriftens profetiska dimensioner såsom Kristi återkomst och beredskapen inför detta. Den undervisar gärna om de profetiska gåvorna, det profetiska ordet, den profetiska böne- och väktartjänsten, den enkla lokala profetiska funktionen av uppmuntran och uppbyggelse. Den är öppen för profetiska budskap som kan ges lokalt liksom till vidare sammanhang som exempelvis budskap som en svensk väckelse från Smygehuk till Treriksröset. Bara för att dessa inslag finns i den pentekostala kristenheten kan ju ingen sann kristen uttala sig i termer av underkännande där allt sådant är enbart "fundamentalism" och något som inte kan vara rumsrent.

 

 En god väg för varje mogen kristen som gått integritetens lärorika väg är att använda sig av den hållning som aposteln anvisar i 1 Tessalonikerbrevets femte kapitel, och särskilt versarna 14-28 där centrum orden lyser som en himmelsk nyckel.

- Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda.

 

Den svenska kristenheten är ingen homogen enhet med ett sätt att vara och leva. Den är i stället uttryck för Kristi kropp, där enheten är i Kristus och enheten inte är hämmande och låsande utan öppen för olikheterna till en mångfald av kallelser, missioner och uttryckssätt. Den svenska kristenheten kan och får leva med varandra i frihet och enhet i sin gemensamma kallelse och nåd att på skilda och mångfaldiga sätt uttrycka Kristi kropps verklighet. Hit hör också de profetiska dimensionerna i all sin spännvidd. Den svenska kristenheten är en del av Kristi kropp och som sådan äkta och autentisk verklighet i Den helige Ande som är Kärlekens och Sanningens Ande.


(21) Cross over - Elin Marie & andra Sandsjöbor

Sandsjo station
Bild: Sandsjö station Foto: Stig Lundins hemsida - Kommentar: P A Ölin var stationsföreståndare i Sandsjö åren 1892-1913

En kort tid efter att Hulda Björklund börjat sin femte skoltermin
fick hon en dag höra att Elin Marie ensam gått på tåget mot Göteborg.

Elin Marie var tre år äldre, men Hulda visste om och kände till henne. Hulda minns att månaden när hon fyllde 9 år dog Elin Maries mamma. Hennes yngsta syskon Johan hade inte fyllt ett år. De var sex syskon som placerades ut hos olika Sandsjöfamiljer. Elin Marie var äldst, 12 år, och hade fått erbjudan att komma och bos hos sin morbror Charlie Carlson i Iowa, Amerika. Nu skulle ensam åka ångbåten över till Amerika. Efter några år i skola fick hon plats som barnsköterska hos familjen Cleland Boyd McAfee, som skrev den kända sången Närmare Gud till dig

Elin Maries far var Nils Johan Engblom som innan frun dog med familjen levde på torpet "Sällheten". Han flyttade till Skien i Norge efter några år.

Året innan Hulda fick uppleva omvändelsens nåd minns hon Magister Thunbergs minnesruna i Eksjö-tidningen över Claes i Halla. Intill läste hon i dödsannonsen om Claes Jonasson som "stilla och fridfullt afled den 21 okt. kl 6.40 e.m. i en ålder av 75 år, 5 månader och några dagar, djupt sörjd af mig, barnbarn samt öfriga släktingar och vänner. Möcklamo den 22 oktober 1908. Gustaf Jonasson. --- Jesus, i ditt dyra namn dödens udd är bruten! Jag nu i din hulda famn är för evigt sluten!" Magistern skrev: "Den aflidne var en på det andliga området verksam och vida känd man. I yngre dagar reste han omkring och predikade Guds ord samt var på sin ort ledare af missionsverksamheten ända till sin död och har offrat betydligt både arbete och penningar för missionens sak. Fridsäll och hjälpsam skall hans minne länge lefva, äradt och aktadt bland alla, som kände honom. Han dog ogift."
"Claes i Halla" var en föregångsman, en "bonde före sin tid" enligt Georg Fors, något av en "uppfinnarjocke". Bland annat timrade han sin egen "siloanläggning" där han konserverade potatiskålen. Claes Magnus Jonasson var frikyrkoledare och predikant. Var en av de ledande i den första missionsförsamlingen i Sandsjö. Han ledde också söndagskolföreningen. Ordnade stugmöten på olika platser i bygden. Han hade en egenhändigt tillverkad orgel som han bar på ryggen mellan stugmötena. Hans stående hälsning när han träffade folk på vägen var: "Guds fred", en hälsning som Hulda själv hört sig önskas och blev verklighet året efter hans död när hon själv blev omvänd.

I banvaktsstugan nr 172 Sjöarp föddes en vårdag 1868 Karl Larsson, sandsjöbygdens store son som blev pionjär och ledare för Frälsningsarmén i många länder. Karl föddes den 8 maj exakt på dagen tjugo år innan Hulda på Ulfstorp föddes. Sandsjö socken och barndomen där har "Lars Karl" som han kallades var en härlig tid. I sina memoarer säger han "Ibland tyckte mor att våra lekar blev väl halsbrytande, och mer än en gång fick jag höra av henne, att jag nog skulle komma att sluta i galgen. Men vilken välsignelse att kunna se tillbaka på en barndom så fri från sorger och så full av rika, glada erfarenheter." 16 år gammal fick han arbete vid Jönköpings Litografiska AB. Året då Hulda föddes kom Frälsningsarmén till Jönköping. Året efteråt i sitt 21:a levnadsår gick han fram till botbänken. Redan som 21-åring predikade han i julottan i det nyuppförda "Häggska missionshuset" vid torget i Sandsjö stationssamhälle. Innan han ens hunnit bli invigd till frälsningssoldat fick han meddelandet om att han utsetts till sergeant! Samma år antogs han till Frälsningsarméns krigsskola. Efter en månad där sändes den nyblivne löjtnanten ut som kårofficer till ett flertal kårer i landet. Snart togs han över till Högkvarteret i Stockholm med de mest skiftande uppgifter.
"Låt mig få höra om Jesus" (Psb nr 46) har fått sin svenska text av FA-kommendören Karl Larsson, vars valspråk var "Verka, ty natten kommer".

Den Svenska kristenheten har i småländska Sandsjö många exempel på pionjärskap varav här nämnts endast några som tillsammans med Hulda i Ulfstorp får stå som exempel till inspiration för eldsjälar i en ny generation för människors frälsning.

Källa:
Ett flertal skrifter av George Fors om Sandsjöbygden

(20) Cross over - Sandsjö & Twin Cities

TwinCities

Långt hemifrån Ulfstorp borta i St Paul, Minnesota, befinner sig Hulda. Studierna vid Bethel-seminariet är en god och grundläggande förberedelse för den blivande Afrika-missionären. Livet där är både inspirerande och spännande. Hulda har många skandinaviska vänner här i Minnesota. Det nya landet med allt vad det innebär är som en ny värld för Hulda från Sandsjöbygden i Småland.

Hulda tänker givetvis inte så sällan på hemsocknen och livet i Sandsjö under åren vid Mississippifloden, Lake Superior i Twin Cities som städerna St Paul och Minneapolis kallas.

Huldas tankar går ofta hem till mor, far och syskonen. Sina tankar gör hon till böner inför Himlens Gud - att Fadern ville bevara och beskydda dem där hemma.

Året för konfirmationen i Norra Sandsjö kyrka och alla läskamrater i den egna nya klädningen och allt högtidligt - - - glimrar förbi i hennes tankar som vackra skioptikonbilder, sådana bilder som magistern brukade visa i skolan och vid föreläsningarna i Sandsjö station. Det var samma år som det var Runebergs 100 års dag då vi skolbarn sjöng Vårt land. Fänrik Stål deklamerades av oss skolbarn och magistern. Jag kommer så väl ihåg den dagen som vi avslutade med sjunga Runebergspsalmen "Bevara, Gud, vårt fosterland / Håll över det din starkhets hand / Och var dess hägn i strid som frid / I sorgens som i glädjens tid."

En annan bild som ofta kommer åter i Huldas tankar är året som blev så förunderligt förvandlat. Året som var frälsningens och omvändelsens speciella år - 1909. Allt blev nytt. Sorgens och de tunga tankarnas månader och år byttes mot hoppets, tillförsiktens och fridens sinne och tankar. Detta var året när allting blev nytt, då Guds Ande döpte hennes själ och liv i nådens och barnaskapets nya liv. Oh, vilken underbar Frälsare Jesus ändå var, som också burit Huldas från Ulfstorp barna- och ungdomsår vid sitt hjärta. Nu var hennes eget hjärta uppfyllt av Hans försoning och nåd från Golgata. Oh, vilken glädje att också kunna tänka tillbaka på hur det var tiden före och efter omvändelsens under. Det här var också året då predikanten i Norra Sandsjö missionshus Johan Eklund med sin familj avreste till Amerika. Vi hade avskedsfest en söndag och det var många som saknade Johan som varit predikant på orten i tolv år. Missionsföreningen skänkte Eklund ett Halda-ur med inskription, minns Hulda.

Omvändelsens år minns Hulda också hur Johan Eklund bland det sista han gör i socken före Amerikaresan är med och talar vid en begravning tillsammans med vice pastorn Joh. Willstedt som verkade så välsignat för oss unga i Sandsjö. Det var litet speciellt med den begravningen eftersom den var efter kronofjärdingsmannen Karl Otto Andersson hemifrån min by och gård i Ulfstorp. Han dog i lunginflammation 73 år gammal. Andersson hade kommit med i Missionsföreningen och varit med under tjugo år. Hulda hade skrattat mången gång åt fjärdingsmannen Anderssons berättelse om vad som hänt änkan Augusta Emelia Andersson i Prinsfors när hon kom uti affären en morgon och skulle tända upp i den öppna spisen i affärslokalen. Då kunde hon inte öppna spjället. Hur hon än försökte gick det inte öppna. Från skorstenen hörde hon underliga ljud. Först trodde hon att en uggla råkat ramla ned i skorstenen men kunde sen höra en ynklig röst inifrån pipan från en karl som bad om hjälp att komma ned. Änkan visste först inte vad hon skulle ta sig till men sprang efter en stund till grannen för att få hjälp att hämta lagens väktare. Så småningom infann sig fjärdingskarlen Björklund från Ulfstorp iklädd uniformsmössa och kavaj med blanka knappar. Han kunde snart konstatera att det var en sotarlärling som råkat fastna i skorstenen, sittande på spjället, och varken kunde ta sig upp eller ned! Där hade han suttit åtskilliga timmar, riktigt medtagen. Den skräckslagne ynglingen kunde efter mycket besvär dras loss ur sin trånga cell. Nattetid var ju ingen lämplig tid för sotning, så fjärdingsmannen undrade vad som hänt. Sotarlärlingen erkände att han varit ute för att stjäla och skaffa sig reskassa till en planerad amerikaresa. Handelsboden i Prinsfors hade valts som "offer". Efter mörkrets inbrott begav han sig dit, tog sig upp på taket och kröp ned i skorstenen. Att ta sig in den vägen trodde han skulle vara enkelt. Men hade inte tänkt på spjället! Det blev ingen amerikaresa för sotarlärlingen. Resan gick i stället till cellfängelset i Jönköping där han fick avtjäna 12 månader. Året för denna händelse råkade också vara 1888, samma år som Hulda föddes. Dessutom handlade det om Ulfstorp. Det handlade om Amerikaresa. Hulda log mer än en gång åt sotarlärlingen…

Hulda tänkte på alla Sandsjöbor som före henne åkt över till Amerika. Från Jönköpings län utvandrade 100.000 smålänningar alltifrån 1850-talet. Cirka 1.300 från Sandsjö socken. Det var inte så underligt att det blev Amerika för hennes del. Tidningarnas annonser hade varje år erbjudanden om billiga ångbåtsresor direkt till New York. Hennes släktingar berättade om Minnesota och om Illinois. Om hur den första gruppen från Sandsjö 1852 omfattade 52 personer som kom till Andover där prästen L.P. Esbjörn i den lutherska svenskförsamlingen tog väl hand om invandrarna. Där hade Jenny Linds-kapellet byggts 1851 och fått sitt namn av sångerskan som bekostat byggnaden. Hemma i socken kände man många svenska borta i Amerika. Dessutom hade Hulda träffat Elsa Borg i Vita Bergen 1913 som berättat om Bethel Seminary i St Paul och om alla skandinaver som studerade i den miljö som präglats så starkt av Fredrik Franson.

Hulda tänkte på sin Magister och Fänrik Stål och psalmerna. Han som inte hade någon vänster arm. Han hade som 14-åring fastnat i en kraftöverföringsrem på sågen och fått armen avsliten. Hulda tänkte ofta på vilket föredöme denne Alfred Thunberg var, som magister och lärare, hans inspiration för oss unga att våga och vara djärva och satsa på utbildning. Tänkte på hans föreläsningar med skioptikonbilderna om Göta kanal, Norrlandsresan eller Antikens Rom.

Hulda fanns i St Paul men tänkte ofta på alla människor hon tyckte om och älskade där hemma i Sandsjö...

Föräldrahemmet och syskonen, konfirmationsvännerna, prosten Bergqvist, vicepastorn Willstedt, predikanten Eklund, ungdomsvännerna från omvändelsens år och Magistern...

Birgitta & Societas Sanctae Birgittae [SSB]

Birgitta SSB

 

BILD: SocietasSanctaeBirgittae.org / SSB

 

B  i  r  g  i  t  t  a   o  c  h   S  S  B

 

Societas Sanctae Birgittae är en fristad för själar, som mitt i tidens oro
vill mötas i bön kring Guds ord och de heliga sakramenten

 

Den heliga Birgitta och SSB med bland annat professor Prof. Bengt Ingmar Kilström om SSB:s historia. Om Uppenbarelserna, Birgittinska böner, Birgittinska hymner, Birgittinsk litteratur samt Länkar finns att läsa mera om på SSB:s webbsida

 


Birgittasystrarna i Vadstena har en mycket inspirerande sida om livet på klostret

 

Herre, visa mig vägen och gör mig villig att gå den - Den heliga Birgitta ville i allt vara en Herrens tjänarinna. I sina uppenbarelser förmedlade hon hans röst. Se också katolska kyrkans website om Birgitta

 

Se också Klostermuseum med intressant information


Vadstena kommuns officiella sidor om Den heliga Birgitta och hennes samtid, Vadstena kloster och Vadstena klosterkyrka. Se >> Vadstena kommuns Birgitta website


Heliga Birgitta, Martin Luther & Ulf Ekman

våren blommar
Vårblomsterdoft FOTO: emnia.com/Ema Kazakstan

"Fokus på Sverige då, hur upplever vi att läget är idag?" hörs frågan eftertänksamt ställd; det låter som det är sammanträdets ordförande. Råkar ha kommit in i ett märkligt mötesrum.

"Vår intention med utvecklingen i Sverige var annorlunda än det vi ser framför oss just nu", svarar en kraftfull röst till höger. Atmosfären är tät och ordens innebörd och tonläge är allt fyllt med djupaste allvar.

"Vad kan vi göra för en korrigering enligt vår ursprungsplan?" undrar den som tycks vara den som för ordet.

"Behovet är ju uppenbart en radikal och snar kursomläggning, för så här kan det ju inte få fortsätta, eller hur?" säger samlingens tredje person, och fortsätter,

"Låt oss agera som vi alltid gjort i liknande situationer…" Efter en längre paus av stillhet hör jag alla tre tala om att

"Glädjas åt alla hjärtan efter vårt sinne, dem som lämnat sitt eget och enbart gett sina liv åt planen och att dela den med vårt folk…"


Det som förhandlats har skett i HQ, i huvudkontoret uppe i Tronrummet, där Fadern, Sonen och Den helige Ande samtalat om Den svenska kristenheten. Ja, tänk om vi som utgör den korporation verkligen kunde höra vad som avhandlas om oss. Vad välgörande det vore att ta del av de kontinuerliga överläggningarna i det himmelska Tronrummet.

Det vi bland annat skulle kunna höra är temat om Guds folk i Sverige. Om Guds folks mognad och tillväxt. Om Guds folks enhet och gemensamma uppdrag. Om hur Guds folk kan komma vidare från de passiviserande härdarna av skyttegravsliv, där alltför mycket av Guds folk ligger nedgrävda i stället för att vara i gemensam front att tillsammans förkunna evangeliet om Guds rike i den inre nationella och den yttre globala missionen.

Där jag går i mitt Walk n' Talk idag tänker jag på artikeln om föräldrar och barn, The Family factor, om matlagningen och att kunna kokkonsten och att praktisera den. Läser om  Tradition vs Ideology: Family factor i Touchstone Magazine -

Tänker på Råslättskvinnan som åker med i buss nr 1 mot Torget. Hon berättar om sin synskada sen tre år. Ledsynens handikapp. Hennes beroende av andras hjälp. Hur hon är på väg till sin dotter som finns på ett vårdhem med sin epilepsi. Hur denna dotter väntar på sin mor vid hållplatsen i Centrum. Hur livet är med ledsynen, att se så mycket i mörkrer och bara se skuggor och svart.

Tänker på Henric Schartau… på Carl Olof Rosenius… på Fredrik Franson… hur de till en början sågs med undran och reservation och kritiserades. Detsamma gällde ju den heliga Birgitta och en Martin Luther… Så småningom kom de att omfattas med respekt och förtroende från stora delar av Guds folk. Så var det också med Lewi Pethrus… och så ska det kanske också en dag sägas om Ulf Ekman. Vad de alla på skilda sätt representerade var Gudsfolkstanken och enheten med Guds folk. Tänker på artikeln i Dagen om i ämnet Relationer -

När jag går på bussen hem igen med färskpotatis, krusbär, röda vinbär och färsk lök från Visingsö, då fylls jag av en inre glädje. Problemen i Den svenska kristenheten är små i relation till den kompetens och kapacitet som finns i Tronrummet. Även om Den svenska kristenheten kan tyckas ha mycket dålig ledsyn emellanåt, likt min granne i bussen. Den av Himlen designade församlingen i Sverige är handikappad , men planen med och för den är fastlagd. Den kommer att effektueras. Enheten i relationer… Family Focus… Den planen följer vi med tillförsikt. Och beder vårt Oremus…

/DS

MANNSinSWEDEN - Swedish-American website 2005

MANNSinSWEDEN_intro



M  A  N  N  S  i  n  S  W  E  D  E  N




Mission Xp has appointed MANNSinSWEDEN to the M'Xp Award of The Swedish-American WebSite of Year 2005.


Website Address >> MANNSinSWEDEN


 

MANNSinSWEDEN is unique in its origin, its aim, its location in Sweden, its Musicality, its look, yes, in its many aspects of being both Swedish and American.



Have an exciting & nice visit to the website and its special contents. Brian has done some Cinema Music in US, has had some special Music leadership in a US Church. Now he is working in Europe in Sweden with Youth ministry in a local church [Raslatt/RFG] and in TeenStreet Europe.



Read also about Operation Mobilization that is Brian´s & Andrea´s bridge to Raslatt, Sweden and Europe.





 

See, read and listen to Brian´s Music Link and study his and his wife Andrea´s notes and pictures of Sweden out of the perspectives from abroad.  They have also documented a lot of their visits in Europe; see their Photo Galleries.


Mission Xp [M'Xp]

/Dag Selander


Guds agenda - Profetiskt (Nr 8)

Sveriges flagga


NÄR VI LÄSER GUDS ORD finner vi att somligt står högt på Herrens agenda. Det är en del hjärtefrågor som vi finner på Guds profetiska agenda. Bland Herrens angelägenheter finner vi att hans agenda innehåller bl.a. följande ärenden:

  • Han vill lärjungagörandet av alla folk,
  • Han vill brudens förberedelse att möta sin Brudgum,
  • Han vill att vi delar hans vilja med judafolket och landet Israel,
  • Han vill att vi ber för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning.


PÅ GUDS PROFETISKA AGENDA
finner vi att Herren uppmanar oss att bedja och vara förebedjare bl.a för kungar och alla i ledande ställning.


När vi läser svensk modern kyrko- och missionshistoria finner vi exempel på välsignelse som Herren ger sitt folk genom ett gott ledarskap. Prins Oscar Bernadotte var under ett stort antal år en inspiratör och lärare i ett välsignat herdeskap. Vi möter honom i upprop och som talare tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom vid de Allmänna missionskonferenserna 1912 och 1920. Vi möter honom som inspiratör tillsammans med kristtrogna bland allt Guds folk och som en ungdomens inspiratör t.ex. i KFUM's begynnelse.


Vi möter Kungl. Maj:ts betydelse för missionären Fredrik Franson, då han vädjade till konungen när Franson möttes av kyrkoråds- och domkapitelsförbud att förkunna vid sina besök i hemlandet. Då låter Kungl. Maj:t genom konung Oscar II Fredrik Franson få frihet att predika. Oscar II förvandlar de utfärdade förbuden till tillstånd att förkunna varthelst Franson kallas att tala och förkunna evangelium om Kristus Jesus.  


Den unge Ernst Andersson
, från torpet Vassnöden på Strömsbergs herrgård, kom att under sommaren 1918 lyssna till prins Oscar Bernadottes förkunnelse om kung David och det som utmärkte honom. Detta var i juni månad, några månader efter Ernsts omvändelse och en månad innan han skrev till Alliansmissionen om att få bli antagen som missionärskandidat till Afrika. Serien om Ernst och hans Hulda finns under namnet Cross over; se >> Mission Xp


Bilderna ur den moderna svenska kyrko- och missionshistorien
med kung Oscar II och prins Oscar och vad de betydde för individer som Fredrik Fransson, Ernst Andersson och ett helt folk är ett tacksägelseämne i vårt lands historia.


Det inspirerar oss också att förnya vår ställning som förebedjare i Den svenska kristenheten att bedja för  kungahuset -  kung Carl XVI Gustaf, drottning Silvia och kronprinsessan Victoria och övriga kungahuset - särskilt med tanke på släktbanden till Oscar II och Oscar Bernadotte och vad de betyder och kan betyda som exempel och föredömen i landet. Till detta böneområde som handlar om landets väl hör tillsammans med kungahuset landets statsminister, regeringen sam parlamentets ledamöter. 


Förbönen för kungar och alla i ledande ställning har ett löfte med sig - "så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen." (1 Tim 2:1-4) 


Fotnot:
Oscar Carl August Bernadotte (f. 15/11 1859, d. 4/10 1953)
Prins i Sverige och Norge, hertig av Gotland, greve av Visborg
Son till Oscar II Fredrik Bernadotte (1829 - 1907)

Inspiration till förebedjande ges i Intercessors Network  E-adress - Kontakta Lars Widerberg, Storskiftesgatan 87, 58334 Linköping, Sverige


(19) Cross over - Huldas St.Paul-brev

Bordet hemma
BILD: hemma vid bordet i N.Sandsjö FOTO: Sandsjö Hembygdsförening
 
Vid Svenska Alliansmissionens expedition har man just öppnat brevet från Hulda. Bland dem som läser det är åldermannen och missionsresen Adolf Thomander. Hans gillande min inför Huldas beslutsamhet är inte svårt att se vid hans genomläsning.

 
Undertecknad är född den 8 maj 1888 i Ulfstorp Norra Sandsjö församling Jönköpings län. Tidigt från barndomen var jag dragen till Herren, redan vid 7 års ålder kände jag Herrens kallelse att gå till Afrika.

Men någon hel övergång blev det inte förr än vid 20 års ålder. Ifrån denna tid låg människornas nöd hårt på mitt hjärta.

År 1910 genomgick jag en bibelkurs vid Götabro för att sedan om Herren ville gå ut på fältet, men då var dörren ej öppen.
Efter genomgången kurs, började Herren kraftigt tala med mig om
hedningarnas nöd, men o, vad jag ryste vid tanken att gå till hedningarna.

År 1913 tidigt på våren förnam jag Herrens kallelse, och nu kraftigare än någonsin. Men var ej villig att gå, utan sade, Herre sänd vem du vill men icke mig. Efter mycken nöd, slitning och strid lovade jag Herren att gå.

Skrev då till Missionssekreteraren men fick ej svar på hur det blev, men nu var jag lugn för nu vilade jag i Herrens hand nu fick han göra som han ville.

I höstas genomgick jag en kurs på Elsa Borgs hem, för att utbildas till sköterska för barn. Men hade ej varit där länge förrän jag var viss på att nu öppnades väg för mig ut till fältet. Jag är nu viss på min kallelse till Sydafrika.


Så skrev Hulda inför sin vistelse i Amerika. Brevet skrevs och sändes förmodligen våren 1915.

 
BILD: Hulda FOTO: SAM:s arkiv Jfa

Senare skriver Hulda från Betelseminariet i St Paul, där hon studerar 1917 och 1918 fram till sommaren 1919. Brevet är skrivet när freden slutits 11 november 1918 förmodligen i slutet av december 1918. Det framgår av dokumentationen att brevet läses i början av 1919 på SAM:s expedition, där man med stor glädje läser bakom raderna i brevet om - den blivande nya afrikamissionären - Huldas fasta nit och beslutsamhet…

Missionssekreteraren skriver den 15 januari 1919 i SAM:s missionstidning Trosvittnet:
Missionärskandidat Hulda Björklund som - om Gud vill - skall gå till Syd-Afrika, har under de senaste två åren för sin utbildning vistats i Amerika. Nästa sommar [sommaren 1919] ämnar hon sig hem till Sverige för att härifrån utgå till sitt blivande missionsfält. I ett brev med hälsningar till hennes vänner i hemlandet skriver hon bland annat:

"… Tiden går så fort och hedningarna dö, utan att få höra om Jesus. O, att jag snart finge gå ut! Men Herrens tankar äro högre än våra tankar och hans vägar högre än våra vägar. Hur skönt är det icke att få äga honom till rättesnöre i våra liv, så att hans vägar bli våra vägar. Jag önskar att jag kunde göra mera för honom, som för mig har dött och uppstått, och som har frälst och ända hittills bevarat mig…
… Hulda Björklund." 
Brevet skriver hon alltså i december månad 1918. Hulda tänker på familjen hemma på Ulfstorp i Norra Sandsjö socken. Hon är glad över att freden slutits 11 november. Hon tackar Gud tillsammans med alla sina för att freden kommit till Europa. Alla skandinaver i Minnesota gläds med varandra över freden.

BILD: Bethel Seminary ca 1918 PHOTO: Betel.edu

Där borta i St Paul i Minnesota tänker hon: Nu blir det lättare för oss som vill åka ut som missionärer, både till Afrika, Indien och Kina. Hedningarna behöver få höra om Jesus och få erfarenhet av levande Gud. Precis som jag fick göra 1909. Huldas tankar där borta i St Paul går till minnen som: Konfirmationen i N. Sandsjö kyrka och hennes fars plötsliga död inom loppet av ett år 1903-1904… Missionsföreningen hemma i Sandsjö vars missionshus byggdes ut så att dubbelt så många åhörare - tack vare fabrikör John Zeinwoldts givmildhet - kunde komma samman… Året 1909 minns hon särskilt och då bildades konfirmationsklubb med vice pastor Johan Villstedt, kantor Veber och lärarinnan Maria Rosenqvist. Det var gökottan och evangelistmöte i Möcklamo några underbara junidagar på Ekebacken… 

Hemma i N. Sandsjö 1918 grasserade spanska sjukan. Ett 30-tal på fabirken och också kontoret var drabbat, liksom 15 barn i en enda skolklass. Skolan fick stängas. Flera unga dör, en 23-åring i Röd, och en 32-årig järnvägsarbetare, orgeltrampare Karl Svenssons son Johan Emil. Det nyrestaurerade Betel invigdes i september, då bl.a. missionär A. Wikström, Hilda Dufva och Ida Jönsson medverkade.

Snart är tiden inne för Hulda att efter 2½ år åka hem till N.Sandsjö och Afrika…


Fotnot
Historia om  Bethel Seminary St.Paul
Läs om professor >> G. William Carlson St.Paul som bidragit med fakta kring Hulda vid Bethel Seminary, fakta som kommer i senare artikel. Obs. bläddra några sidor nedåt så kommer professor Carlson på bild med sin artikel.

MegaShift, Lammen & Korrarna

FÅR på väg

M e g a S h i f t,  L a m m e n  &  K o r r a r n a

 

På min Walk n' Talk idag gör jag en tung vandring. Regn- och åsktunga skyar hotar med sitt väldiga mörker över Smålands Jerusalem där jag vandrar mot natursköna Strömsbergsskogen. Tungt därför att Jönköpings historia i tryck är ett stort verk. Fyra band totalt, och jag har ändå bara del IV i säcken på ryggen, och ändå skär min enkla lilla ryggsäcks remmar in i mitt inte alltför muskulösa axelparti. Vandringens mål och syfte är att till Inga Gustafsson på Strömsberg återlämna Jönköpings historia skriven av Ernst L. Hartmann m fl. som jag haft till låns hemma halvannan vecka.

 

Vid Hampus' hus i 7:an ser jag nyklippta gräsmattor, för övrigt stilla och tomt. Hampus är nog ute på något ärende. Hampus är min gode vän som invigt mig i kunskapen om och kring Ernst på Vassnöden, torpargrabben som efter en uppenbarelse vid Himlakullen tog sig som missionär till Transvaal. Här vid Strömsbergsdammen konstaterar jag att mamma Rörhönan är på plats inne i gräset med sin lilla duvunge. De övriga dunungarna som hör till familjerna Gräsand och Knipa ser jag inte till… Tänker på vad som kan ha hänt de små… Dammen och vattnet blir mindre och mindre och växtligheten som tar allt mera plats… Livet får inte riktigt plats… för alla…

 

Tankarna går till en bok MegaShift av  James Rutz. Boken är inspirerande och beskrivs av Fredrik Hellström i hans Freddyblog -


Fredrik funderar en hel kring församlingen och dess funktion av idag. Boken är intresseskapande och berör litet av Martin Luthers käpphäst 'det allmänna prästadömet'. Guds församling skulle kunna fungera bättre i en revolution av allas delaktighet, tänker jag.

 

Tankarna går vidare till vänner - till en del vänner som oftast har befogad kritik av kyrkan. Senaste samtalens kritik berör mig också i det utanförskap som man som kristen kan drabbas av, om man inte kan anamma allt kulturellt påbygge till det som var tänkt från början. De nyomvända har problem med kyrkan såväl som också de gamla i gården. Tänker på denne min vän uppe i Norr. Varför ska vi i kristenheten behöva ha historisk barlast som utgör hinder för gemenskapen och dess uppbyggande funktion. Tänker på att det behövs verkligen ett MegaShift. Jesus dog för min samtalsvän och alla andra för att de skulle kunna få glädjas av en gemenskap som är en verklig församlingsgemenskap...

 

Fortsätter förbi Svarta havet. Lämnar Jönköpings historia. Beundrar yngre och gamla Korren. Hämtar bröd, äppelbitar, givna från förstutrappen. Häpnar inför deras sväng in i köket. De sparar för vintern… Jo, jag ser det. De arbetar ivrigt med sitt sparande. Fasanen får sitt i trädgården. Hör berättas om prästen Hederström från Pauli i Malmö som tydligen var här på besök för inte så många år sen. 104 år blev han. Rakryggad och gillade inte kvinnliga präster. Det kanske var bättre på Gunnar Nordahls tid, ändå… Går hemåt. Förbi Svarta havet. Hör fårtackan där hon går med sina två lamm. Så hon bräker, och bräker… Undrar vad hon egentligen vill. Ett sånt bräkande har jag aldrig hört, så långt och utdraget i tid. Vad är hennes budskap på stranden till Svarta havet - dammen. Jag står stilla och undrar - som gammal herde går tankarna i många riktningar…

 

Den Svenska kristenheten har allt ett mycket stort behov av ett MegaShift, hur det nu ska gå till och vad det skulle bli av det? Den Svenska kristenheten har behov av goda relationer som  Korrarna har, men som måhända fårtackan gav uttryck för att just då sakna, och jag tänker på alla som likt min vän i Norr skulle behöva få möta en kristenhet med en gemenskap som hade en mera apostolisk och pentekostal värmande nåd…

 

/DS


"Igenkommande i härlighet" - Profetiskt (Nr 7)

O Moraklocka

 

"I g e n k o m m a n d e   i   h ä r l i g h e t" - Profetiskt (Nr 7)

 

I den Nicenska trosbekännelsen bekänner kristenheten sin tro på Jesus Kristus. Vi tror att han "sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände".


 
Det finns kyrkor och samfund som tycks ha tappat andlig vitalitet och inte längre har någon några tecken på tillväxt alls. Det handlar framför allt om kyrkan i Västerlandet. Här har sekulariseringen och andlig tillbakagång gått hand i hand.

 

Däremot finns det kyrkor och samfund ute i världen som har en tydlig tillväxt och som uppvisar klar och levande tillväxt i sina församlingar. Enligt olika undersökningar kan forskningsresultaten uppvisa några gemensamma drag i dessa kyrkor ute i världen. Först och främst handlar det om att dessa kyrkor geografiskt finns utanför Västvärlden. Det som är gemensamt i dessa växande kyrkor är att man har en tilltro till hela Bibeln som Guds heliga ord. Man tror Bibeln om att ha en gudomlig auktoritet i sig. Man har med andra ord en "konservativ" syn och hållning till Bibeln såsom Den heliga Skriften. Vidare ser och tar man emot de pentekostala gåvorna så som skedde från den allra första Pingsten. Man lever och praktiserar livet med den helige Andes gåvor och tjänster.

 

BILD: Småland/Sandsjöbygden - landskapet där Hulda & Ernst mötte väckelsens eld FOTO: Sandsjöbygdens hemförening

 

När detta observeras och konstateras i en överblick ut över den globala kristenheten, kan likaså hela kyrko- och missionshistorien bekräfta dessa iakttagelser på olika sätt. En av dessa återkommande inslag man kan se i vitala och växande kyrkor idag och förr är allt det som hör samman med det profetiska. Man ser, tror och lever i grunden på det bibliska hoppet om att Kristus Jesus sitter på Faderns högra sida, "därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände". Tron på Kristi återkomst i härlighet är en fundamental del av den apostoliska kristna tron och dess praxis.

 

Den apostoliska och pentekostala tron på Jesu återkommande i härlighet möter oss varhelst väckelsen möter oss i kyrkohistorien. Vi möter den i Den svenska kristenhetens historia och dess senare väckelseskeenden under 1800-talets senare del och in på 1900-talet. Missionär Fredrik Franson är ett namn som kan sägas vara ett redskap som kristenhetens Herre mycket tydligt och påtagligt använder i Sverige såväl som i samtliga fem världsdelar.

 

Det som kort uttryckt är Fredrik Fransons passion är följande:

(1) den profetiska dimensionen om Kristi återkomst i härlighet, och

(2) missionen om Jesus Kristus till hela världen.

 

 

När Franson 1897 åter kom till Sverige hade sexton år gått sedan det förra Sverige-besöket. Då hade han emellanåt tagits emot med hån, kyrkorrådsförbud och polisens aktioner. Nu är, enligt Adolf Thomander, Franson sig dock lik. Samma nitälskan för Guds sak. Samma brinnande kärlek till själarna. Samma varma längtan efter Jesu tillkommelse. Men i de svenska kristna kretsarna hade den allmänna uppfattningen både om hans person och hans verksamhet undergått en märkbar förändring.

 

Svenska Morgonbladet skrev: "Numera är Franson välkommen bland nästan alla troende. Man formligen ävlas om att få besök av honom både i städerna och på landsbygden. I stället för att bevakas av polisen är han nu, varhelst han uppträder i vårt land, omgiven av skaror av vänner, bland vilka, i synnerhet i Stockholm, märkas en stor del bildade, högt uppsatta män och kvinnor. Om Franson vid sitt första besök i Sverige var nära att bli bjuden på fångkost, så händer det numera, att han blir inbjuden till ädlingars och furstars bord."         

 

Vid hemkomsten 1897 reser han omedelbart till Helgelseförbundets årskonferens på Torp. Där höll han föredrag över orden "Konungen sitter nu i porten" (2 Sam 19:8) om Jesu tillkommelse.

 

Boken "Himlauret" [se fotnot nedan] utkom i november samma år.
I företalet skriver Franson: "Må himlauret, det profetiska uret, bliva de kristna allt mera kärt, ju närmare det lider mot änden.
Denna bok vill vara ett pekfinger på bibelns säkra ur. Men icke på några minut- eller sekundvisare, ty sådana ha himlauret inga, utan på dess timvisare.
Dagen och stunden är oss ej uppenbarad, men vi kunna och vi böra veta den ungefärliga tiden, eller när han är nära för dörren. Vi böra även lära känna så mycket som möjligt av allt det härliga, som denna tilldragelse bär i sitt sköte.
Skulle pekfingret för någon vara svårt att följa, skall en halvtimmes bön hjälpa betydligt. Gnugga endast sömnen ur ögonen, tänd på lampan, se noga på uret och understryk varje ställe som anföres i din egen bibel. Då får du snart både förstånd angående himlauret och insikt om att - det är tid att stiga upp."

 

 

De troende skulle väckas. De oomvända skulle frälsas. Alla skulle förena sig i det gemensamma arbetet för missionens sak. Så ville Fredrik Franson att det skulle se ut bland allt Guds folk, när Jesus skulle komma tillbaka i härlighet. Kristi återkomst och missionen. Den profetiska dimensionen i kristenheten hör samman med en levande kristenhet, en levande församling och kyrka och hennes gemensamma ansvar inför evigheten, missionen med evangelium till alla onådda och alla ofrälsta. Så var det vid den tiden. Så måtte väl också Den svenska kristenheten av idag också tänka, be och arbeta…
 
 

Fotnoter:

 

Läs Himlauret  Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson Webbadress e-book: <gutenberg.org/files/15786/15786-8.txt>


Läs mera om >> Franson & Himlauret


(18) Cross over - Fredrik Franson & andra eldsjälar

1 Tre SAM-profiler
BILD: Tre SAM-profiler, fr.v. A.P.Franklin, A.Thomander, K.A.Hjelm FOTO: SAM:s arkiv/Jfa

Ernst & Hulda som nu äntligen snart är på väg, de tillhör den första tidens missionärer till Afrika. Vi ska i artiklarna som kommer följa dem när de startar sin resa över de stora vattnen till södra Afrika; Hulda nyåret 1921 och Ernst den 15/1 1922.

Svenska Alliansmissionen [SAM] sände sin förste missionär till Afrika 1901, alltså två decennier före Ernst & Hulda. Den som var först på denna kontinent 1901 var K.A.Hjelm.

År 1878 föddes Klas Arvid Hjelm mitt i Småland. År 1895 sjutton år gammal kom han till omvändelse och tro. Snart var han engagerad i både söndagsskola och ungdomsverksamhet. Han till och med började predika som yngling, skriver Olle Fast i sin bok om SAM "Off they went". Det berättas om K.A.Hjelm att Herren använde honom så väl att många blev omvända.

BILD: missionär Fredrik Franson FOTO: SAM:s arkiv/Jfa

År 1898 besöktes en grannförsamling av missionären Fredrik Franson. Klas Arvid Hjelm - nu 20 år gammal - var förstås där den dagen. Fredrik Fransons predikan var så kraftfull att Hjelm inte kunde sova under den följande natten. Följande dag träffade han ledaren i den lokala församlingen och tillsammans gick de för att samtala med Fredrik Franson. Med sin väldiga erfarenhet av att hjälpa unga människor som kallats av Gud att gå ut i missionstjänst gav Franson Klas Arvid de råd och det stöd han behövde. Innan de skildes åt bad Franson för tjugoårige Klas Arvid och för hans tjänst i Afrika!

K.A.Hjelm berättade senare i livet att den bönestunden var hans egentliga invigning och överlåtelse för Transvaal, mycket mera än den formella inför hans avfärd från Sverige. Ytterligare några år gick och 1901 avskildes han för missionsarbetet i Sydafrika. Då var han 23 år. Han slog sig ned på en gård söder om Piet Retief, där en bonde erbjöd lite mark och ett litet hus första tiden. Under det första året döptes inte mindre än 70 människor. Den lilla missionen på gården fick namnet Ekukhanyeni - ljusets plats - och sannerligen, ljuset hade kommit. Efter fyra år här fann han ett hus i Piet Retief, vilket han köpte å Svenska Alliansmissionens vägnar.

BILD: Piet Retiefs missionscenter FOTO: SAM:s arkiv /Jfa

Vad drev denne unge man ut på detta äventyr som pionjär i Afrika? Givetvis är det Herrens gode helige Ande som tänder Klas Arvids hjärta. Gnistan från Himlen som tänder går via den 26 år äldre missionären Fredrik Franson som bär ett hjärta som brinner för Kristus och missionen. Bönestunden och samtalet 1898 var avgörande. Fredrik fick tända och sända den förste till Afrika i Andens kraft.

Fredrik Franson är kanske den svensk som betytt mest för svensk mission åren 1881 och framåt i svensk kyrkohistoria. När vi borrar lite djupare i missionshistorien, blir vi varse vilken enorm betydelse denne missionär har haft. Adolf Thomander skriver i sin bok om Franson att det sägs om John Wesley att han betraktade hela världen som sitt pastorat. Detsamma gällde Fredrik Franson. John Wesley kom dock inte personligen så långt ut i världen. Fredrik Franson däremot besökte i det närmaste hela detta väldiga pastorat. Av alla förkunnare och missionärer som kyrko- och missionshistorien känner har ingen nått med evangelium till så många länder som han. Världsdelarna var för Fredrik Franson som olika annexförsamlingar i pastoratet. Europa, Amerika, Australien, Asien och Afrika besöktes och han var lika hemmastadd på båda halvkloten. Den missionsledare som idag kan komma i närheten av denne svenske rese är möjligtvis OM:s George Verwer. [När tillfälle ges ska M'Xp:s editor fråga denne hur mycket Fredrik Franson betytt med sitt exempel.] Överallt sökte Fredrik Franson bland Guds folk sprida elden som brann så glödhet i hans egen själ. Det var två ting som ständigt sysselsatte honom: dels Kristi tillkommelse, dels världens evangelisering. Under en av sina längre vistelser i hemlandet besökte han över hälften av Sveriges alla städer under ett år, kunde man läsa i Chicago-Bladet 1908.

Vad Martin Luther betydde för reformationen har Fredrik Franson betytt för missionen, ja, måhända än mer, i Sverige och över världen. Missionshistorien överträffar här kyrkohistorien. (Forskartips: En doktorsavhandling skulle kunna påvisa detta. Den som har tid och missionsintresse lyckönskas till spännande forskning. Kanske vore det ett tillfälle att bygga broar mellan disciplinerna och riva några murar…)

En kyrkoherde i Brasilien skrev efter Fransons död 1908: "Vår käre broder lever ännu i minnet hos många av sina åhörare över hela världen och har en plats i mer än ett hjärta här i Sydamerika. Han predikade genom tolk i den kyrka där jag är herde - i Trin. Episk. Kyrkan i Porto Alegro - under tre kvällar, den 21 och 25 oktober samt den 17 november 1907. Han talade till barnen i vår söndagsskola på morgonen den 27 oktober. Jag kan aldrig glömma den hälsning han gav våra söndagsskolbarn från barnen i Betlehem: 'Sök att träffa oss i himmelen!' En av de kraftigaste predikningar jag någonsin hört höll han här vid ett tillfälle över texten: 'Nödga dem att komma'. Sista aftonen, då han predikat i vår kyrka och skulle sitta upp i det lilla åkdonet som en av de svenska vännerna ställt till hans förfogande, sade han till avsked på portugisiska: 'Jesus breve voltara' (Jesus ska snart komma igen). Detta var sista gången jag såg honom på jorden. Vänligen eder Americo Vespucio Cabral, kyrkoherde."

Det missionshistorien visar oss är att Ernst och Hulda i Jönköping och Sandsjöbygden levde i en väckelsemiljö, där det att vara en levande kristen det var att leva i passion för Kristus och hans mission. För Ernst och Hulda har Fredrik Franson och K.A.Hjelm betytt mycket som exempel och eldsjälar. Mera om detta längre fram.

Mera om Fredrik Franson >> och världsmissionen

Mission House - Bertus and Carna van Zyl are today the proud owners of the Mission House.
The property was bought by them in October 2001 with the vision to restore not only the building but also to continue the work that the Lord had begun.

- Olle Fasts bok Off they went… >> Piet Retief idag

Historia Piet Retief >> tiden före mission

Bilder Piet Retief >>  Bildgalleri av idag

Basun.Poluha.se - Top10 Scandinavia

Namn: Basun
Underrubrik:
Pelle Poluha ser ut över Sverige, världen & kyrkan


Basun.Poluha.se tillhör definitivt bloggen M'Xp-editors Favoriter - absolut en av Top-10 i Skandinavien av vad som hittintills visat sig i cybersfären. Sajten firade treårsdag i juni. Den är med andra ord rätt fullmatad.

Den senaste och aktuella artikeln berör en av SR:s Sommarpratare, ateisten Lena Andersson och hennes förlöjligande av Jesus.


PELLE POLUHA
Pelle Poluha beskriver sig sålunda i Om sajten:
"?Jag har en fil kand i statskunskap med filosofi och teologi som "minors". Programmeringen är egentligen en (lite för lång) parentes i mitt liv. Andligt skulle jag beskriva mig som en prokatolsk svenskkyrklig småkarismatisk evangelikalt kristen med en önskan om att epitetet "kristen" skulle räcka. Renlärighet och historisk förankring ligger mig varmt om hjärtat."


PROKATOLSK SVENSKKYRKLIG SMÅKARISMATISK EVANGELIKAL?
Så beskriver Pelle sig som kristen. Det är m.a.o. en synnerligen bred tillhörighet. Personligen känner M'Xp's editor sig själsligen mycket besläktad i denna allmänkyrkliga karakteristik, måhända med tillägget: ?ORTODOX.
 

Bild: Illustration magisteruppsatsen av Pelle Paluha

DET RÄTTFÄRDIGA KRIGET
Magisteruppsatsen från Växjö universitet 2003 om 63 sidor har titeln "det rättfärdiga kriget & dess kritiker" Tre moraliska perspektiv på krig. Det är en text att sätta tänderna i. - Giiiv? akt! - Skyddshjälm? påå! -


KATEGORIER och INDEX
På vänsterspalten är bara den läsvärd och en aptitretande meny. Med ämnen som t.ex. Kristenheten, sex, USA. KORT OM Sanning, Tro & vetande, Gudstro. Listorna med INSPIRATION och SAJTER är bara de god läsning.


SURPRISE - ÖVERRASKNING!
KLICKA PÅ PELLE POLUHA ? längst upp till vänster där han sitter med fjällvärlden bakom sig - och du får en överraskning!
Du möter ett antal gallerier med bilder. Från Stormen i Småland, Om Fjällvärlden, Azorerna, Kebnekajse, Malta och Ljungby? Bara finessen med verktyget SimpleViewerAdmin är en spännande upptäckt för den oinvigde.


Basun.Poluha.se >> have a look


"Historia i förväg" - Profetiskt (Nr 6)

Parouia Christi

"H i s t o r i a   i   f ö r v ä g" - Profetiskt (Nr 6)

 

Det finns en talande definition av vad 'profetia' är som är både pedagogisk och sann ur bibliskt profetiskt perspektiv. Någon har sagt att "Profetia är bara historia som skrivits i förväg".

Kristenheten har en enastående tillgång, resurs och drivkraft i trons profetiska dimension och i det profetiska ordet som finns bevarat åt oss i Skriften.

 

Det profetiska innehållet i Bibeln har i mångt och mycket kommit att både negligeras och bortförklaras av olika teologiska skolor som ställer sig över vad Bibeln säger om sig själv och utifrån vad Herren själv säger om det profetiska ordet. Detta är förödande för vitaliteten och visionen för en kyrka. Hon tappar styrfart och mål och stannar vid att fungera som en allmän religiös institution som delar samhällets värderingar från tid till annan och blir till sist inget annat än en denna tidsålders skugga och efterliknare. Vad finns det för allvarliga signaler om detta?

 

Ett exempel är att Gamla testamentet som en del av Skriften inte längre har sin dignitet. Det tycks såsom allt flera ser GT som enbart en skriftsamling för judendomen.

 

Ett annat exempel är att fundamentala trossanningar bekända i kristenhetens trosbekännelser i praktiken inte är aktuella. Den som nu för tiden talar om att vara och leva i beredskap inför Kristi återkomst, den stämplas närmast som extremfundamentalist eller tillhörande den s.k.  'konservativa kristna högern'.

 

Ett tredje exempel är den alltmera utbredda inomvärldsliga verksamheten i stora delar av kristenheten i Väst och Europa. Att vara kyrka och kristen är lika med att vara socialt engagerad, demokrati- och jämställdhetsivrare och fredsideologiskt på tårna. Detta är givetvis områden i liv och samhälle som en kyrka och en kristen har att vara brinnande för, men det kan ju inte stanna vid detta.

 

 

Överordnat måtte ju frågor som beredelsen inför de eviga tingen och evigheten vara.

Överordnat måtte ju medvetenheten om Kristi återkomst och den yttersta dagen vara.

Överordnat måtte ju Hoppet [= målet] vara. Kyrkor som saknar vakenhet och medvetenhet om Kristi återkomst saknar ju också en viktig drivfjäder för sin existens.

Uppdraget att leva ut sin mission, inre och yttre mission, evangelisation hemma och mission där ute globalt.  
 

Ernst och Hulda i serien "Cross over" här på Mission Xp [M'Xp] är två exempel på personer som omvända och troende såg kristenhetens mission. De valde att radikalt mitt under och strax efter första världskriget gå ut i missionsuppdraget. Visst, alla har inte kallelsen att "gå ut". Men däremot har alla kristtrogna och varje kyrka uppdraget att leva ut uppdraget som är givet. Och när vi ser oss omkring är inte allt väl beställt härvidlag. Här finns mycket i Den svenska kristenheten som behöver läggas ned och skrotas.

 

Under 1980-talet talade den anglikanske prästen David Watson vid konferenser i Sverige om behovet att regelbundet se över församlingens liv inför varje nytt år. Att stanna upp, reflektera och analysera och fråga sig: Vad bär frukt och vad bär inte frukt? Samt att efter en analys också lägga ned det som inte bär frukt i församlingen. Efter decenniers erfarenhet i Svenska kyrkan vet jag att detta oftast inte alls görs utan allt förblir vid vad det varit. Det finns givetvis undantag i Sverige, men tyvärr är traditionella och fria kyrkor alltför hårt styrda av traditionens bekännelse "så här har vi alltid gjort". David Watson säger om missionen "En levande församling är alltid särskilt intresserad av sitt eget missionsarbete, både på hemmafronten och på missionsfälten. Den försöker att inte vara inskränkt och trångsynt utan arbeta på att se Guds verk i ett världsomspännande perspektiv och vill uppmuntra alla att direkt engagera sig i någon form av missionsverksamhet. Det borde finnas en ständig ström av kandidater för skördefälten utomlands, och dessa män och kvinnor bör backas upp av församlingen när det gäller ekonomi, bön och personliga kontakter…"

 

Huvudskälet till bristerna i kyrkornas och samfundens missionsinsats i Sverige är huvudsakligen att finna i att man tappat de profetiska dimensionerna. Man har inte framtidsscenariot framför sig. Målet som närmar sig då Herren Kristus Jesus återkommer på skyarna till dom och frälsning, det målet har alltför ofta lagts på hyllan som något för historiens skräpkammare. Men, profetia är historia i förväg.

 

Hur ska vi få flera missionärer för inre och yttre mission? Hur många missionärer behöver vi? Man säger att vi just nu behöver 200.000 nya missionärer för att nå ut med evangelium till onådda folkgrupper i världen. Är det möjligt? Varje församling under 500 medlemmar tar ansvar för en missionär. 500 och flera sänder två. 1000 sänder fyra, 2000 sänder 5 o.s.v. Om tre hundra kyrkor i Sverige kunde dela den visionen med världen i övrigt skulle vi 200.000 nya missionärer. Visionen bygger på Apg 13 och kallas Acts 13 Breakthrough.

Läs mera om >> Nätverket Missions Mobilisation

 

 

Hur ska Den svenska kristenheten komma dit? Till svaret hör bland annat att Det profetiska ordet och Bibelns profetiska dimensioner i den helige Ande får förnyat utrymme i våra hjärtan. Då får vi också en intellektuell förståelse av kyrkans väsen och kallelse - sådan som den var och är tänkt av Kyrkans Herre. Det enda kruxet är att det kostar. Det är ett pris att betala. Och det kommer att kosta skjortan som evangelisterna brukar säga. Men, vem kan motsäga att det är värt priset…


Den profetiska dimensionen av kristenlivet är inget extra tillbehör. Det profetiska i alla sina olika delar och funktioner är en grundläggande och fundamental del i kristenlivet. Missionen och missionsglöden har en direkt koppling och drivkraft med denna gåva från kyrkans Herre. 


(17) Cross over - Mission år 1920 från Sverige

1 Jönköping
Bild: Det Jönköping både Ernst och Hulda såg på sin tid Foto: SAM:s arkiv /Jfa

Innan vi kommer närmare tiden för Ernsts respektive Huldas utresa i missionens tjänst, gör vi en Överblick av Den svenska kristenhetens yttre mission.

År 1912 samlades den första Allmänna svenska missionskonferensen i Stockholm. Konferensen ägde rum i Betesdakyrkan på Floragatan 8

Närvarande var ombud från Svenska kyrkans mission, EFS, Svenska Missionsförbundet, Svenska missionen i Kina, Helgelseförbundet, Svenska Alliansmissionen, Svenska Metodistkyrkans mission, Svenska Baptistmissionen, Svenska mongolmissionen, Föreningen för Israelmissionen, Svenska Jerusalemsföreningen, Kvinnliga Missionsarbetare och Örebro Missionsförening.  

Den andra Allmänna missionskonferensen hölls den 18-22 september 1920 i Stockholm på samma plats, Floragatan 8. Konferensbyrån var i KFUM:s lokal Birgerjarlsgatan 35. Talarna var följande: prins Oskar Bernadotte, ärkebiskop Nathan Söderblom, professor A. Kolmodin, pastor Skovgaard-Petersen, doktor Karl Fries, docent G. V. Lindeberg, missionsdirektor E. Folke, missionsdirektor Joh:s Lindgren, kyrkoherde Ax. Ihrmark, missionsföreståndare J. Nyrén, missionsföreståndare Hj. Stenberg, domkyrkovicepastor Gunnar Bergström, kyrkoherde L. M. Engström, missionssekreterare C. G. Lundin, missionssekreterare Martin Westling, fröken Lotten Reuterskiöld och missionärerna A. P. Franklin, Enok Hedberg, S. Tännkvist, J. Ivarsson m.fl.

Ärkebiskop Söderblom öppnade konferensen i Jakobs kyrka lördag den 18 september kl 6 e.m. och predikade över Jes. 6:1-8. D:r Karl Fries redogjorde för missionskommitténs verksamhet sedan 1912. Samlingen avslutades med betraktelse av prins Oskar Bernadotte över Joh. 3:14-15. Han erinrade om att allt Skriftens vittnesbörd pekar på Jesu offerdöd på korset samt påminde om Jesu löfte: "När jag varder upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig." Det är kraften av den kärlek, som utströmmar fån korset, vari allt missionsarbete skall utföras. Det är denna kraft, som gör oss mäktiga att föra ut evangelium, vilket medför läkedom och hopp för hedningarna såväl som för oss alla. Och det är endast i detta tecken, som vi skola segra över alla de svårigheter, som resa sig i missionens väg.

Den svenska kristenhetens mission i Afrika beskrevs sålunda: De svenska missionsfälten äro belägna i Natal, Zululandet, Transvaal och Rhodesia i Sydafrika, där Svenska kyrkan, Svenska Alliansmissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna arbeta, samt i Belgiska och Franska Kongo i Centralafrika, där Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet och Örebro missionsförening ha sina missionsfält. I Ostafrika hava Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Bibeltrogna Vänner sina missioner i Eritrea, Abessinien och Jubaland och i Tunisien i Nordafrika ha Kvinnliga missionsarbetare sitt missionsfält. Dessutom arbeta Svenska missionärer på Metodistkyrkans missionsfält i Portugisiska Sydostrafrika.

Bild: barnen i Afrika; några av dem som fick möta SAM:s missionärer Foto: SAm/Jfa

På dessa missionsfält har Sverige för närvarande [sept. 1920] 219 missionärer, däribland 91 män och 128 kvinnor, arbetande på 52 huvudstationer och biträdda av 814 infödda missionsarbetare. De grundlagda församlingarna räkna ett antal av omkring 12.700 medlemmar, av vilka 1.596 är tillkomna under år 1919.

Konferensen avslutades på onsdagskvällen i Blasieholmskyrkan med tal av prins O. Bernadotte och kontraktsprosten L. M. Engström.

Närvarande vid konferensen var 410 valda ombud, 180 missionärer och 600 övriga deltagare, dvs. 1200 deltagare, företrädande 13 svenska missionsorganisationer.
Detta är allmänt uttryckt situationen för missionen från Sverige i Afrika. Till denna kontinent är det som Ernst och Hulda på var sitt håll förbereder sig för missionslivet, när Andra Allmänna missionskonferensen hölls den 18-22 september 1920 i Stockholm. Hulda åker ut nyåret 1921 och Ernst den 15 januari 1922. Fortfarande utan att veta om varandra. Men Andens eld har tänt deras hjärtan och de brinner för missionens sak. Som vi kan ana och se från Stockholmskonferensen ovan är behovet av missionärer också till Afrika stort. Första världskriget är nyss avslutat och världen är inte längre helt lamslagen av dess följder vad vägarna över haven anbelangar.

Nästa artikel (18) ska närmare presentera Svenska Alliansmissionen och dess första missionsinsats till Afrika.

TeenStreet - Ernst n' Cross over

TS Jesus

Pictures: TeenStreet 2003-2004 Photos: TS Sweden

 

T e e n S t r e e t   -   E r n s t   n'   C r o s s   o v e r

 

Teens in the Global World are in Teen Street. Teens are Teenstreeters. Teens are moving ahead with their exciting Dreams & Visions for Today and Tomorrow.

 

 

Teen Street is found all over the World. They are in Brazil, Czechia, Europe, Germany, India, Malaysia, RSA, Scandianavia, Uruguay, US etc There are TeenStreet also on a special Highway, namely TeenStreet and the Youth OM Conferences.

 

 

This little Swedish Blog M'Xp wants to send a special little Greeting from the North. We have started up a challenging exciting Story about Ernst and Hulda, two Swedish Teens. They gave their lives for Christ Jesus, left Sweden for Africa and worked as missionaries "once upon a time". This Story is called :: Cross over :: and is about the young boy Ernst and young girl Hulda from the region Smaland in Sweden. The Story is so dramatic and filled with unexpected events so that M'Xp wished we could show the Story as a Cinema, but waiting into that phase, we will introduce their experiences article by article in this Blog Address >>  ::Cross over::

 

 

M'Xp greets you Teens all over the world with special Greetings from Ernst & Hulda in the Story...

... :: Cross over :: ...

 

The Story is told in Swedish and then you also get good Language training in Swedish. Be welcome visiting us in our Country and TeenStreet in Sweden. If You never have been in Sweden then you should put some Questions about Sweden to Andrea Keller, Kari Carlsson, Hans Stom, Peter Magnusson or why not to Peter Maiden and George Verwer about Sweden, Fredrik Franson, Sancta Birgitta, King Carl XVI Gustaf, Queen Silvia, Crown Princess Victoria, Volvo, Saab, ASEA, Bjorn Borg, Vikings, IKEA, the Swedish Christianity or the wonderful Swedish Nature…

 


Welcome sharing the lives of Ernst & Hulda in the theme serial Cross over… Let us tell you that they are a little bit elder than the Teen Elder above; they were born 1882 and 1892, b-u-t Ernst and Hulda they were really youngsters and teens, indeed. Let me tell the story from the Viking Sweden to you. Already we have started up with about 20 articles, but it will be more than that for sure... 


Dag Selander
M'Xp editor
exOMer


Footnote:
Read more about TeenStreet International >> All about TS


(16) Cross over - Rustorp

Rustorp 1
Bild. Rustorps säteri 2005 Foto: DS

Familjen Edvard & Hanna Andersson flyttade från Rustorps Säteri i Järstorp 1909 till Strömsbergs herrgård och Vassnöden. Avståndet i kilometer är inte stort från Rustorp invid dagens flygplats Axamo till Strömsberg och Vassändan; det var 15 kilometer att flytta.

Men för Ernst var det att flytta från landssocknen Järstorp till staden Jönköping med allt vad det innebar en stor händelse. Från landet till staden. Det var den stora skillnaden. Rustorp där Ernsts far, Edvard, arbetade var en stor gård med anor från 1300-talet. Då tillhörde gården riksdrotsen Bo Jonsson-Grip, och efter hans död 1386 gick Rustorp i arv i släkten Grip. Till gårdens historia hör namn som fältmarskalken Herman Wrangel som gjorde Rustorp till säteri 1627. Under säteriet lydde enligt 1644 års rusttjänstdeklaration arton hemman, varav åtta i Järstorps socken. 1673 förvärvades Rustorp av landshövding Henrik Georg Falkenberg.

Under tiden Ernsts familj arbetade och levde på Rustorps gård ägdes gården av släkten Björkman.

Hur såg livet ut för Ernst på Rustorp? Miljön och naturen i Järstorp är skön. Bygden på och kring Rustorp är gammal kulturbygd, där människor levat sedan årtusenden. Fornlämningar på Rustorp påvisar bebyggelse redan från tiden för vår tideräknings början. När han var tre år gammal skakades alla på trakten av att Rustorps säteri brann ned. Vid ett annat tillfälle brann också ladugården ned av åsknedslag. Det var liv och rörelse på gården, eftersom gårdens folk som bjöds på julmat i juletid utgjordes av cirka femtio personer. Där fanns "oxakörare", "kogubbar" och "mjölkerskor", körkarlar, djurskötare och alla de kategorier som behövs på en gård av Rustorps storlek.

En inblick i gårdens liv ges av bouppteckningen 1903 efter änkefru Sofie Björkman och vad som fanns i yttre lösöre vid denna tid när Ernst var 9 år gammal.

Bild: Harry Andersson pekar mot platsen där Rustorps mangårdsbyggnad låg förr på 1890-talet. Flygeln rakt fram är byggd i liknande stil. Foto: DS

Egendomen omfattade följande gårdar: Rustorp med kvarn, Axamo med tegelbruk, Berg, Ingelstorp, Fredstorp, Kärr, Tranebo, Toveryd samt i Bottnaryds socken Gunnarsö och i Mulseryds socken Knutshult, tillsammans 8 ¾ mantal värderat till 200.000 kr. Då det gäller lösöret kan nämnas bl.a.: 62 kor à 100:-, 9 kvigor à 75:-, 3 tjurar à 135:-, 10 par oxar à 400:-, 3 stutar à 75:-, 1 tjurkalv à 25:-, 10 får à 8:-, 1 bagge à 8:- samt 6 gamla hästar à 125:-. Vidare en stenkross 400:-, radsåningsmaskin 75:-, lastvagn 75:-, parkälkar 20:-, enbetskälkar 10:-, tröskverk 30:-, torvrivare 10:-, ringvält 40:-, slåttermaskin för parhäst 50:-, finvagnar typ/droska 100:-, vurst 50:-, Göteborgsvagn 75:-, öppna vagnar 50:-, Kariol 10:-. Finselar: nysilverselar 75:-, svensk 75:-, gul sele 25:-. Arbetsselar: 4 parselar à 10:-, 4 enbetsselar à 6:-, 12 järnplogar à 10:-. Havren 7:- tunnan, rågen 10:-, potatisen 2:50 tunnan. Hela lösöret, döda och levande inventarier värderades till cirka 20.000:-

Vid bröllop mellan Gerda Björkman och Henrik Jenssen på Rustorp den 8 juni 1889 var det 250 gäster samlade och på den senare middagen "109 personer och 5 barn". Matsedeln för gästerna:
Smörgåsbricka, grönsoppa, rökt lax, spenat, gratinerad gös.
Krustader med champinjoner, gödkalvstek med färsk potatis.
Viltpastej, vingelé, stekt gris. A la Daube på hummer, kalkon, sparris.
Glace, ost och kex. Dessert: Krokan, melon, körsbär.

Ingen behövde gå hungrig från den rika middagen. Vad Ernsts syskon Hjalmar och Robert åt den 8 juni 1889 förtäljer inga dokument.

Bild: kor på grönbete hemma på Vassnöden 1909 Foto: DS 2005

Ernst mamma handlade inte så värst mycket i lanthandeln. Det mesta fanns hemma på Rustorp och det lilla torpet de bodde på. Tändstickorna hon köpte hem emellanåt hade något av märkena The Sociable, The Palmtree, Vulcan eller Sea-Dog och kostade inte många ören asken. Luskam köpte hon också förstås. För att förgylla tillvaron köpte hon ibland kaffetillsättning från Rex i Helsingborg om ca 7o gr styck som kostade 15 öre. Hemma på Strömsberg tiotalet år senare köpte hon Rex Intubi om 72 gr för 25 öre.

Spännande värre för Ernst och hans lekkamrater var det att ibland smyga iväg ut till Kolerakyrkogården. Den uppkom i samband med koleraepidemin i Jönköping 1834 då en teatergrupp från Kungliga Teatern var på turné i Göteborg och Jönköping. På denna kyrkogård var spänningen en attraktion utöver det vanliga för en liten grabb som Ernst och hans kamrater.

Järstorps kyrka har medeltida anor. 1864 byggdes det nuvarande tornet i väster. Ute på Järstorps säteri och dess tomt byggdes 1877 Missionshuset. Detta var husen där Ernsts familj möttes med sockenborna, unga och gamla, i högtid, bön, glädje och sorg. 

Rustorp och Järstorp var en idyll för Ernst under hans barna- och tonårstid. Men för en familj som Ernsts var det små omständigheter kring sekelskiftet.    

Källa:
Järstorpsboken del 1, Järstorps Hembygsförening 1998

Updates Intercessors Network

***
 
SHORT NOTES-mailing # 535
August 03, 2007
 
Items and issues to watch carefully in prayer and to ponder as to
their implications in relation to the fellowship and increase in Christ.
 
?If revival is the expression of God?s nature, it is also the fulfilment of His holy purpose. Revival must be considered as a necessity for the life of the Church. Pentecost is not a luxury.?
A. Skevington Wood
 
In this issue:
A HALT IN THE FLOW OF MAILINGS
SWAHILI BIBLE TRANSLATION UNDERWAY
ERITREA DENIES PERSECUTION OF CHRISTIANS
 
MEXICO: ?TRADITIONALIST CATHOLICS? DEMOLISH ANOTHER CHURCH
BRAZIL: TRIBAL PEOPLE READ GOD?S WORD FOR THE FIRST TIME
IRAQ: VIOLENCE STEADILY INCREASING
INDIA: CHRISTIAN MARTYRED IN ASSAM STATE
 
CHINA: CHRISTIANS POTENTIAL TROUBLEMAKERS
CHINA: NUMBER OF BELIEVERS ESTIMATED TO 39 MILLION
LAOS: PROVINCE RECOGNIZES CHRISTIANITY, EASES PERSECUTION
AFGHANISTAN: KOREAN HOSTAGE DEDICATED LIFE TO SERVING OTHERS
 
REVIVAL ? A MASTER PASSION FOR THE TESTIMONY
 
SLINGSHOTS
 
FROM THE WILKERSON FILE
The Presence of God  -  Five items
Boldness to Enter God?s Presence  -  latest addition
 
PRAYING FOR NATIONS AND NATIONAL LEADERSHIP
ADD YOUR SHORT NOTES
NATIONAL DAYS
 
A SHORT NOTE ON THE MATTER OF DONATIONS
MS WORD files
ON THE WALLS
ARTICLES BY LARS WIDERBERG
LATEST MAILINGS TO THE NETWORK AND THE COLLEGE
================
 
A HALT IN THE FLOW OF MAILINGS
 
The steady outflow of mailings from the Network HQ will be brought to a halt from Monday the 6th to about the 24th of August because of a trip to Ohio, to prepare for a revival event to take place in October.
Please, pray for us as we sit down to inquire before the Lord.
 
Every blessing,
Lars W.
----------
 
SWAHILI BIBLE TRANSLATION UNDERWAY
?We expect to have the entire Bible in print within five years.?
 
That?s World Bible Translation Center?s David Stringham speaking about the work beginning today on a Swahili Easy-To-Read Bible. In April, they were scrambling to form a team. The urgency? Several governments in East Africa are looking at adopting Swahili as the official country language.
?One of the things that we?re looking at accomplishing with this is not only as an outreach tool for people who may not have a strong background in Christianity, but we?re looking at this as linguists?the effect Swahili will have in coming years on the development of Africa itself.?
Though WBTC is already distributing the Easy-to-Read English Bible, the Swahili version will reach more people. Stringham says they need support. ?Pray for consistency in order to best communicate God?s Word to the people we?re doing this for: primarily those who have not had a strong religious background.?
----------
 
ERITREA DENIES PERSECUTION OF CHRISTIANS
 
The Eritrean government calls the reports of mass Christian detentions ?hyperbole.? A senior government official categorically denies religious repression and suggests the reports are exaggerated.
Voice of the Martyrs Canada?s Glenn Penner disagrees. ?The Eritrean government is still very much living in the past. They haven?t come to grips with the reality of the technological age in which news of arrests does get out of countries very rapidly. I think they really do believe that if they simply say it long enough, people will actually believe them.?
Penner says while they can?t engage in open evangelistic work in Eritrea, they can send a shortwave radio Bible study broadcast into some of the military camps where Christians reside. Penner notes that the government seems to be playing semantics games over the persecution.
?They don?t deny that there are Christians detained, but they call them ?members of new sects? who are assembling illegally. So they?re saying, ?We?re not persecuting people because they?re Christians; we?re detaining people because they?re criminals.??
----------
 
MEXICO: ?TRADITIONALIST CATHOLICS? DEMOLISH ANOTHER CHURCH
State battling town bosses in San Juan Chamula; other Christians still without water lines.
 
Chiapas state officials arrested 14 ?traditionalist Catholics? following the destruction on Sunday (July 22) of an evangelical church in a community of San Juan Chamula, near San Cristobal de las Casas, in Mexico?s Chiapas state. State Public Security officers arrested several of the traditionalist Catholics, who practice a blend of traditional Mayan religion and Roman Catholicism, for tearing down Prince of Peace Pentecostal Church in Nishnamtic, evangelical attorney Esdras Alonso Gonzalez SAID.
 
In retaliation for the arrests, Nishnamtic village bosses or caciques on Sunday jailed five evangelicals; those officials in turn were arrested early Monday morning and the Christians freed. In response to the rescue, Nishnamtic traditionalist Catholics on Monday (July 23) then illegally locked up seven evangelical women, including one carrying her 9-month-old baby, in the municipal jail of San Juan Chamula. Authorities then rescued the women and infant.
At the same time, in Los Pozos village also near San Cristobal, evangelicals continue to go without water and federal food aid that town bosses had agreed to restore more than three months ago.
----------
 
BRAZIL: TRIBAL PEOPLE READ GOD?S WORD FOR THE FIRST TIME
 
Two Bible translation projects are already having an impact on tribal people in Brazil. President of WordWinds International Jarrette Allen says their Tembe translation project just completed the New Testament. And that?s not all. They?re celebrating another work: ?We finished the Gospel of Luke in the Kuikuro language. And because of that and translating the Gospel of Luke this past year, the Kuikuro heard the Gospel of Jesus Christ for the first time in human history.?
Allen says a few are already participating in Bible studies. He?s not sure how long they?ll be able to work there because missionaries are restricted from the region. ?Although the missionaries can?t go in, they invite [tribal people]to their house, and they try to spend time with them that way. Then, in doing so, they?re able to gain invitations to go in.? Allen says it?s only a matter of time before they start having difficulty in this area. Funding is needed to complete the projects before that happens.
----------
 
IRAQ: VIOLENCE STEADILY INCREASING
 
In a report from the Christian Post, Iraqi Christians are experiencing more persecution than is being reported. According to a pastor in Iraq, 36 members of his congregation were kidnapped and only one released. He says Christians in Dora, Iraq have been threatened and forced out of their homes ? all simply because they are not Muslims. The pastor presented this desperate situation to the U.S. religious freedom commission last Wednesday.
Pray that Iraqi Christians will be heard and protected.
----------
 
INDIA: CHRISTIAN MARTYRED IN ASSAM STATE
 
On June 28, Hemanta Das, a Christian convert from Hinduism to Christianity, was brutally beaten by suspected members of a religious fanatic group. Das, a former member of the Hindutva fanatic group known as Rashtriya Swayamsevak Sangh, died four days later in a local hospital.
The Council of Baptist Churches in Northeast India has declared Brother Das the first Assamese martyr. Das was a member of the Guwahati Baptist Church. The Voice of the Martyrs? contacts in India report, ?On several occasions, Brother Das was cautioned by radical groups of the dire consequences that would follow if he tried to convert people to Christianity.?
Christian leaders in Assam state say that this murder case has been reported to local police, but police have not yet found those responsible.
Pray for the family of Brother Das and for the Holy Spirit to convict those responsible for this attack.
Ask God to protect and encourage Christians in India. John 14:27, Colossians 3:15
----------
 
CHINA: CHRISTIANS POTENTIAL TROUBLEMAKERS
 
A list of potential ?troublemakers? is being compiled in preparation for next year?s Olympic Games in Beijing, China. According to the Christian Post, China?s intelligence has a list of human rights activists, non-governmental organizations, and evangelical Christians. Government spy agencies and think tanks say that Christians threaten to mount demonstrations against China?s religious freedom violations.
 
Many ministries have plans to reach out during the Olympic Games, but due to security concerns, some Christian organizers can?t reveal details of their plans. Some plan to put on cultural and sports events and use them to share about their faith.
Youth With A Mission (YWAM) ? an international Christian ministry well-known for its Olympic outreaches ? is planning a ?2008 Olympics Discipleship Training School? in Brazil next year, after which it will send volunteers to the games.
----------
 
CHINA: NUMBER OF BELIEVERS ESTIMATED TO 39 MILLION
 
For years many have been trying to estimate the number of Christians living in China. Some thought there were up to 120 million. Others thought it was closer to 20 million. However, no one could back up their claim with research. Well, now they can. China Partner asked a select group of people to travel into China?s 31 municipalities, provinces and autonomous regions.
?We did research in all provinces, except Tibet,? explained Werner Burklin, founder of China Partners. ?We polled 5,340 people, and we came up with a number ? 39 million.?
 
In a country where Christians have been treated badly, one would expect believer to keep their faith quiet.
?But we found out that it?s very, very easy to talk about religion,? Burklin said. ?The minute we found someone who was a Christian, a smile came across their face, and they rejoiced in the fact that they could tell us they were Christians.?
While 39 million isn?t 120 million, it?s still a lot of people. ?There are so many that have come to know Christ, mostly in the last 20 or 25 years,? he said. ?In 1950 there were just 750,000. . . There are now thousands of churches that have reopened in China. There are now close to 50,000 churches that we know of that actually have been opened in China.?
----------
 
LAOS: PROVINCE RECOGNIZES CHRISTIANITY, EASES PERSECUTION
 
Native Christians living in Attapeu province of southern Laos are rejoicing. Following years of persecution, the local government now recognizes Christianity as a legitimate religion. Only five years ago local authorities ordered believers in Attapeu to renounce their faith or be exiled from their villages. Christians were prohibited from using common wells, rice mills and other public facilities.
 
At the beginning of 2002, 73 people professed faith in Christ. But by the end of the year, after heavy persecution, only 30 believers remained steadfast. Persecution continued in subsequent years as Christians were denied basic resources and forced to walk two hours to buy food. Local officials marked the homes of Christians by attaching posters to their front doors. Persecutors poisoned the believers? animals and threw rocks at their homes. In 2004 several missionaries were arrested and imprisoned for one year, their livestock was confiscated and they were forced to pay fines.
 
Now, however, for the first time in Attapeu, Christians are able to legally worship in churches. An indigenous ministry assisted by Christian Aid Mission plans to construct one church in five different villages. Today 336 believers gather for worship in the province with a sharp increase expected because of the new freedoms.
----------
 
AFGHANISTAN: KOREAN HOSTAGE DEDICATED LIFE TO SERVING OTHERS
 
Afghan convert to Christianity thanks South Korean church for its sacrifice.
 
A Korean Christian aid worker murdered by his Taliban captors on Monday (July 30) had sacrificed his time and job to help those less fortunate than himself, eventually losing his life while serving the needy in Afghanistan.
For Shim Sung Min, 29, traveling to Afghanistan with an aid group of 23 members of his home congregation in Korea reflected an active desire to live out his faith. Prompted by the needs of poor Korean farmers, Shim had decided to quit his job and pursue a graduate degree in agriculture, a member of Sammul Presbyterian church told this correspondent.
 
?He always wanted to help,? the church member said. ?He was moved to go to Afghanistan in order to help people.?
Taliban spokesmen threatened to kill more hostages yesterday if the Afghan government continued to refuse to release Taliban prisoners, but Taliban leaders later confirmed that no one had been hurt. Responding to criticisms of the Korean aid workers? mission, an Afghan convert to Christianity told this correspondent he was thankful for their willingness to serve.
?Thank you for letting the world know, ?Don?t forget Afghanistan,?? he said.
----------
 
REVIVAL ? A MASTER PASSION FOR THE TESTIMONY
 
To begin with:
Revival is to be defined as a Master Passion for the Testimony.
Revival begins in a priestly waiting before the Lord for spiritual authenticity to be established.
Revival centers in the function of the altar, in the presence of the cross for the sake of recovering life, newness of life.
Revival ? an apprehending, a recognition and an appreciation of heavenly perspectives.
 
We have found ourselves to have become engaged in a serious effort to bring forth, even to give birth to an initiative in the realm of revivals, in the realm of a recovering of the purposes of the Lord.
The practical setting is defined as a conference on the subject of revivals and the way of the Lord with his people in regards to producing a spiritual climate in which events of this heavenly category will take place.
We will gather together near Cleveland, Ohio, in October. My role is to stand as a watchman/leader in a prayer effort during the conference, and also during a 24/7 prayer undertaking the week before the conference.
 
We will also engage intercessors via our e-mail service through Intercessors Network.
Please, pray regarding your involvement.
Pray for a genuine touching of minds and hearts.
No individual is to regard himself or herself as too small, too insignificant in this operation. The smaller, the better. Matt 5:3
 
To find out more, ask for a fact-sheet from the Network HQ. Intercessors.Network@Comhem.se
 
Or go to: www.revivalconference.com
 
Lars Widerberg
 
=======
 
SLINGSHOTS
 
The road to blessing, whether personal or communal, runs through the needle?s eye gate of lowliness. What Charles Wesley calls ?genuine meek humility, is the first condition of revival.
A, Skevington Wood
 
Men are God?s method. The church is looking for better methods; God is looking for better men. . . What the church needs is not more machinery or better, not new organizations or more novel methods, but men whom God can use ? men of prayer, men mighty in prayer. The holy Ghost does not come on machinery, but no men. He does not anoint plans, but men ? men of prayer. . .
E.M. Bounds
 
The Church today needs a revival. . . There is plenty of missionary sentiment; but little of that practical self-denial and burning zeal which impelled the Moravians to go forth without script or purse, to carry the banner of the Cross to the dark places of the earth.
Edwin Hodder
 
History testifies to the power of prayer as the prelude to spiritual awakening and missions advance.
John Piper
 
In Shansi I found Chinese Christians who were accustomed to spend time in fasting and prayer. They recognized that this fasting, which so many dislike, which requires faith in God, since it makes one feel weak and poorly, is really a Divinely appointed means of grace. Perhaps the greatest hindrance to our work is our own imagined strength; and in fasting we learn what poor, weak creatures we are-dependent on a meal of meat for the little strength which we are so apt to lean upon.
J. Hudson Taylor
 
Lord grant that the FIRE of my heart may melt the lead in my feet.
Unknown
 
----------
 
FROM THE WILKERSON FILE
Teaching and Preaching by David Wilkerson
 
Items directing us to the core theme to be considered in relation to every attempt to praying for revival.
 
The Presence:
The Manifestation of the Presence Of Jesus
The Power of the Lord?s Presence
The Power of His Presence
The Presence of God
The Awful Presence of God
 
These five pieces ? 30 pages in all ? will be sent on request;
Intercessors.Network@Comhem.se
 
PLEASE, tell us if you want the messages as regular e-mails,
or as an attached MS Word-file attached in an e-mail.
----------
 
Latest addition to the subject of God?s Presence:
 
Boldness to Enter God?s Presence
David Wilkerson
 
God?s delight comes in his enjoyment of our company.
The Lord has great joy that the cross has provided us with open access to himself. Indeed, the most glorious moment in history was when the temple veil was rent in two, on the day that Christ died. At that moment, the earth trembled, the rocks rent and the graves were opened.
 
It was at this very moment that the benefit to God burst forth. In the instant that the temple veil ? separating man from God?s holy presence ? was torn asunder, something incredible happened. From that point on, not only was man able to enter into the Lord?s presence, but God could come out to man.
 
He who once dwelt in ?thick darkness? didn?t wait for us to come to him, but he came out to us. God himself took the initiative, and Christ?s blood cleared away all hindrances. It was a unilateral move on the Lord?s part, the kind when one party declares, ?Enough ? I?m going to make peace. I?m going to tear down this wall of partition. And I?ll do it out of my own initiative.?
 
Five pages of preaching which brings focus and prepares a listening heart for revival.
Sent to you on request.
 
Tell us if you want to receive this item as text in an ordinary e-mail or as a MS WORD file via e-mail.
Intercessors.Network@Comhem.se
----------
 
PRAYING FOR NATIONS AND NATIONAL LEADERSHIP
 
We produce overviews of nations and national leadership on request, to help you to get to grips with the earthly framework and setting related to your prayer burden.
 
Tell us what nation you want to target in prayer and we will send you a report. . .
Also, tell us if you want to receive the report as text in an ordinary e-mail or as a MS WORD file via e-mail.
Intercessors.Network@Comhem.se
----------
 
ADD YOUR SHORT NOTES
 
By producing a small written item to present the leadership of your nation, picture the current situation as to persecution and/or missions, add information on spiritual combat, report on the situation of the poor and needy in your society we will be able to come alongside in prayer.
By writing on these subjects or by sending articles written by others you will draw the attention of many intercessors, who are eager engage in the most rewarding pursuits available to man ? PRAYER.
Please, do not hesitate to try to describe urgent prayer targets.
Blessings on every effort in this realm.
Lars W.
----------
 
NATIONAL DAYS
 
AUGUST
04 Cook Islands, National Day
05 Jamaica, National Day
06 Bolivia, Independence Day
07 Cote D?Ivoire, National Day
09 Singapore, National Day
10 Ecuador, National Day
11 Chad, National Day
15 Congo, Independence Day
15 India, National Day
15 Liechtenstein, National Day
17 Gabon, National Day
17 Indonesia, Proclamation of Independence
19 Afghanistan, Independence Day
20 Hungary, National Day of the Constitution and St Stephen?s Day
24 Ukraine, National Day
25 Uruguay, Independence Day
27 Moldova Republic Of, National Day
31 Kyrgyzstan, National Day
31 Malaysia, National Day
31 Trinidad and Tobago, National Day
 
This list is incomplete. You may help expanding it.
----------
 
A SHORT NOTE ON THE MATTER OF DONATIONS
 
Dear Friends and Intercessors,
As a response to requests for information on the matter of donations, the following options may be taken into consideration.
Intercessors Network is not a registered organisation. We keep it this way for the sake of the liberty such a position provides, first of all spiritually. The position taken generates certain minor disadvantages, mainly in the realm of interaction with institutions of various categories.
Intercessors Network cannot be used as a name in relation to a bank or on a cheque simply because it is not an organisation.
 
A smaller donation travels safe in an ordinary letter covered with prayer.
You will find our address at the end of this letter.
 
If you want to write a cheque, use my name - Lars Widerberg - but do take note that the fee for cashing it here in Sweden is about 20 USD or, occasionally, very much more.
Our International Bank Account Number - IBAN - may perhaps simplify the operation if you want your bank to handle a transaction: SE 08 6000 0000 0002 3654 7798
BIC/Swiftaddress: HANDSESS
Name of our bank: HANDELSBANKEN
Address of our bank: Linköping City, Box 334, 58103 Linköping SWEDEN
Using this path will reduce fees to a minimum on both sides.
 
Another route to use:
PayPal account - Intercessors.Network@Comhem.se
 
Thank you, all dear friends, for praying into this matter.
Thank you, all dear friends, who are considering the matter of assistance.
Rich blessings,
Lars Widerberg
 
================
 
MS WORD files
We offer an alternative as to the format of our articles.
If you want to receive the material as handy MS WORD files ? please let us know.
We will keep a solid profile as to virus protection.
Intercessors.Network@COMHEM.SE
---------
 
On the Walls of Jerusalem
If you want to be linked to our special coverage of Israel, Jewish issues and Jews in the diaspora under the heading ?On the Walls of Jerusalem? - send us a note;
Intercessors.Network@COMHEM.SE
---------
 
A Low Key Option
You can change your subscription to a low key option, that is receiving only the Short notes.
Please, let us know.
----------
 
Latest mailings to Readers and Intercessors
from the European Prophetic College:
 
June 20  THE NEW TESTAMENT ORDER FOR CHURCH, 10  -  A.R. HAY
June 23  The Meaning of Christ, 04  -  T. Austin-Sparks
June 26  THE DAWN OF WORLD REDEMPTION, 16  -  Erich Sauer
June 29  FACE TO FACE, 05  -  Jessie Penn-Lewis
July 02  THE HOLIEST OF ALL, 33-34  -  Andrew Murray
July 09  THE SET OF THE SAIL, 40  -  A.W. TOZER
July 11  THE SECRET OF THE CROSS, 03  -  Andrew Murray
July 14  The Parables and Metaphors of our Lord, 44  -  G. Campbell-Morgan
July 17  The Spirit of Prophecy, 10  -  Art Katz
July 20  The Life of Elijah, 17  -  A.W. Pink
July 23  Christ and the Powers, 05  -  Hendrik Berkhof
July 27  The Cross, the Church, and the Kingdom 07  -  T. Austin-Sparks
July 31  THE LAW OF THE HOUSE  -  T. Austin-Sparks
 
Sent to you on request. . .
 
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail a request - EPC@COMHEM.SE
----------
 
Articles by Lars Widerberg:
 
THE DAVIDIC APPROACH IN THE DAYS OF THE MESSIAH
RELEVANT SEEING AND SPEAKING
FORMULATING VITAL QUESTIONS
A TESTIMONY ROLLED IN DUST
 
YET FOR THIS I WILL BE SOUGHT ? Praying for Israel
REVIVAL, A SUBJECT AVOIDED AND REJECTED
A REVIVAL MANIFESTO
NONE TO BE FOUND
 
TEMPERED FOR THE SAKE OF REDEMPTION
REVELATION OR RELIEF
MAN, CONTINUALLY DIMINISHING
PRAYING FOR THE HUNGRY PREACHER
 
PRAYING THE REALITIES OF ZION  # 1-5
THE CROSS, THE CONTEXT OF PRAYER
PRAYING ACCORDING TO PATTERN  #01
A PEOPLE GATHERED UNTO PRIESTLINESS  # 01
A DANIEL COMPONENT
 
Sent to you on request.
----------
 
Latest mailings on the Urgent Prayer Targets list and the On the Walls-list:
 
July 14  Jewish activists sound alarm on sex trade in ex-Soviet states
July 15  Precarious future of Borneo tribe
July 16  CHINA: CRACK DOWN ON RIGHTS AHEAD OF BEIJING OLYMPICS
July 17  SHORT NOTES-mailing # 533
July 20  SHORT NOTES-mailing # 534
July 21  Wiesenthal Center urges Vatican to quickly remove offensive prayer
July 21  Cambodia bans Christian evangelism
July 21  Taliban Abducts South Korean Missions Team
July 22  Taliban Offers Exhange for South Korean Hostages
Later July, Critical alerts regarding the Taliban and their hostage
 
Sent to you on request.
---------------
 
Intercessors engaged in this prayer operation in more than 6000 prayer groups and churches in 120 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover ? send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility to link up to Intercessors Network.
---------------
 
Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king?s son to control his actions.
Psalms 72:1 Amplified version.
 
*******************************
 
PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Phone + Fax: +46 13 213630

Israel and the Time of Jacob's Trouble - Chapter 15 (part 3 of 3)

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz


Israel and the Time of Jacob's Trouble - Chapter 15 (part 3 of 3)


"But this is the covenant that I will make with the house of Israel after those days," declares the LORD, "I will put My law within them, and on their heart I will write it; and I will be their God, and they shall be My people" (verse 33).
"I will do it…I will…I will …I will."  It has nothing to do with them, but Him.
"And they shall not teach again, each man his neighbor and each man his brother, saying, 'Know the LORD,' for they shall all know Me, from the least of them to the greatest of them," declares the LORD, for I will forgive their iniquity, and their sin I will remember no more" (verse 34).
If we were to count the number of "I wills" in these two verses, we would find exactly seven, the number of perfection.  Nothing will come from Israel; God reserves that right for Himself.  It will be an everlasting covenant that they will never break.  Up till now, however bad Israel's track record in covenant unfaithfulness is, we will never break the new covenant, because "I will, I will, I will, I will, I will..."  You can say that the past covenants were given to demonstrate our failure to keep them, and only God can succeed in honoring His own Word and His own law.  That, and only that, is what makes a righteous nation.
What a revelation of God!  "I will, and I will do it by choosing the absolutely foolish and weak thing, that no flesh shall touch My glory, and all the world shall know."  This is the revelation of God, the last and final one.  It is to His everlasting glory for Israel, in her abject failure, and only in her abject failure, to reveal the greatness of God, because He will choose whom He will choose, and He will have mercy upon whom He will have mercy.
In His "Olivet" discourse (Matthew 24), Jesus is asked by His disciples, "Tell us, when will these things be, and what will be the sign of Your coming, and of the end of the age?" (v. 3b).  Jesus answers by giving one of the most pronounced signs of a time of trouble that shall come for the nation Israel,
For then there will be a great tribulation, such as has not occurred since the beginning of the world until now, nor ever shall.  And unless those days had been cut short, no life [Jewish life] would have been saved; but for the sake of the elect those days shall be cut short (v. 21-22.  Parenthesis mine).
Jesus' whole statement in that chapter refers to the 'abomination of desolation,' which is referred to in Daniel, chapters 11 and 12, where he speaks of an antichrist coming to desecrate the temple and make the oblations and the sacrifice to cease, requiring the worship of the nation, having made with them a covenant of death that has brought a seeming peace for a short period of time.  All of this is clearly future, because there has been no such event in the history of Israel that has eventuated in an explosion of violence against them in their refusal to condescend to this antichrist figure, who has effected a seeming peace for a short time, through negotiation, that finally makes Israel to know that they have made a covenant with death and hell.
This is a sign of the end and of His coming that must take place in the Land, even as we read in Isaiah 6, that this is a desolation in the midst of the Land, which gives every reason why there needs be a preliminary Jewish existence in the Land.  The present-day state of Israel is not intended to fulfill the millennial intention of God for the nation, but rather, it sets in motion those tensions and conflicts that require this devastation, humiliation and expulsion, which, in turn, gives God the opportunity to effect their restoration and return, when the cities that have been laid waste shall be rebuilt, and in such a way that those nations that remain round about shall know that He is the Lord who has spoken and done this.
God gives to those who hold the office of prophet a view of prophecy that is not given to others, and when, in all my years as a believer, this issue of the church and Israel opened up to me for the first time, the questions came to me with a new intensity: who is truly speaking for God, and where is the prophetic voice that is giving a right interpretation of prophetic Scriptures?  The whole issue of true and false prophets came into focus in a way that I had not seen it before, and it is a critical issue for the Church to be able to discern and recognize which of these voices is indeed speaking the counsel of God.  Historically, false prophets have always said "peace, peace," when there is no peace.  The true prophets have always been the harbingers of doom, of coming devastation, and of judgment, which the nation has not wanted to hear, so their voices, being unpopular, have been shunted away.  That same alignment and reality is true to this day.
To assure Israel, therefore, that the time of judgment is past, when it is actually yet future and imminent, is to leave her wholly unprepared for both the suddenness and extent of the catastrophe.  To warn of its inevitability is to encourage as many as will into the ark of safety, the saving knowledge of the Messiah.  In the light of what I am suggesting, should we not be 'disturbing' Jews with the issue of the Gospel and salvation, especially if there is an imminent destruction?  And telling them that there is a place of safety that can be found, even now, in the Ark of Safety that Jesus Himself is?  In other words, we have every incentive to not relax the Gospel, but to promote it.  Our comprehension of the prophetic Scriptures, and our understanding of those things that are future for Israel, will determine our present stance and posture toward the present nation.
For I do not want you, brethren, to be uninformed of this mystery, lest you be wise in your own estimation, that a partial hardening has happened to Israel until the fulness of the Gentiles has come in; and thus all Israel will be saved; just as it is written, "The Deliverer will come from Zion, He will remove ungodliness from Jacob. And this is My covenant with them, when I take away their sins" (Romans 11:25-27).
The issue of Israel's return is the issue of the character of God Himself, and incorporates His ability to keep covenant and to honor the word He has spoken.  The knowledge of God as God for Israel and the nations is the reason for these Last Days' severe judgments and mercy upon the nation, which is why God says, "I will show Myself holy through you."  When His global mission is accomplished, and God will have obtained a people for His name from among all nations, that "fulness being come in" releases the Deliverer to come out of Zion, and take ungodliness from Jacob.  And this is My covenant with them, when I take away their sins.  So that gives to us an incentive to complete our mission task, as the Church, of finding a people for His name among all nations.
It seems the Lord is interested in a specific number, a 'fulness' of Gentiles, possibly the number that corresponds to the vacancies that will have been created in the heavenly places by the expulsion of Satan and his fallen angels, who, up till now, have been the usurping, false rulers of this world.  According to the Scriptures, they will be cast out in the Last Days by a demonstration from the Church in the earth.  Those through whom that wisdom has been displayed, as the Church, and their willingness to suffer in that demonstration, will themselves be occupying those same places.  There is a ruling and reigning from the very places left vacant by the fallen angels.  I am not saying that I have this by any special revelation; rather, it is a kind of educated hunch, knowing that there will be a vacancy created in the heavenlies over nations that must be filled, some ruling over five cities, some over ten, in their glorified bodies, both in the stratum above the earth, and in the earth, with a restored Israel, equally in co-operation with God, now being redeemed and returned to Zion.
This is the millennial Kingdom and glory, but it waits on the Church, not Israel.  What if there is a qualitative aspect to this, as well as quantitative?  What if the 'fullness' means not only the actual number, but a certain quality that God waits for in the Church, a certain character, a certain identification with Himself, which has to do with our sanctification, the truth of our life, and what we are in the representation of Him?  Then again, both in number and in character, the issue of Israel's deliverance is the issue of the Church.
What is the responsibility of the Church if these things be true?  Do we have an obligation to sound a warning of impending disaster without which the unsuspecting would be left devastated?  Will their blood be on our hands if we do not?  To give Israel an advance comfort rather than warning before the time is to disqualify us, as the Church, prophetically.   To give Israel a false comfort now is to disqualify ourselves from standing later at their tomb, and saying, as it were, "Lazarus, come forth."  In His obedience to the Father, Jesus restrained every humane impulse to go to the bedside of a friend, whom He loved, and to wait for the moment of God's choosing, not just to effect a relief from illness, but a resurrection from the dead unto glory.
Israel is on its way toward that death, and then to be raised from it, but the word, "Come forth!" will have to come from a prophetic people speaking in the authority of God.  If we act prematurely, or out of a humane wanting to comfort, we will lose our prophetic ability to be the voice of God to bring about the greater resurrection from the dead, and therefore, the glory of God through it.
A Church that shrinks from such an apocalyptic view makes itself a candidate for apostasy, when the disillusionment and disappointment of unexpected calamity falls.  The Apostle Paul speaks of a great falling away in the Last Days, and we believe that part of this falling away will come out of the disappointment of a Church naively hoping that present Zionist Israel would be the fulfillment of God's prophetic intention.  In that 'failure,' God will be looked upon as having failed.  To save the Church from an apostasy which could arise out of disappointment, it is imperative that we have a correct and prophetic anticipation of those things that must necessarily come to pass, and not be disappointed when we see the present State dispersed and brought to nothing, knowing that there is a greater thing in store, for which this chastisement is necessary.
To hope that the nation, Israel, can be 'improved' is more of a progressive view of change than an apocalyptic view.  It is the humanistic mindset to think that there could be an improvement rather than the requirement of an apocalyptic judgment, death and resurrection.  So there is a remarkable question here of how we understand God and His redemptive work.  Even if the present threat to Israel were alleviated, have they not already crossed a point-of-no-return condition of moral character that cannot be retrieved?  The moral loss that comes through violence, corruption, and the use of torture cannot be regained.  Israel has already gone too far in a response to the threats from her enemies that we ourselves may have encouraged, so, even if the threat is alleviated, the character of the nation is already irretrievable, and can never be improved.  If the character of the nation could be improved, we, as believers, would not need our own salvation; we, too, could be improved in our natural condition, and would not ourselves need to be brought into death and raised up unto newness of life.  It is exactly the same question for us, as it pertains to Israel herself.
The crisis of Israel is God's provision to wake the Church up from its own escapist sleep and unpreparedness.  It should compel the Church to return to apostolic consciousness that has at its heart a necessary suffering that precedes the glory.  The issue of the "glory of God forever" ought to bring us to the kind of recognition of the Cross, imperative for us in the fulfillment of our own role toward Israel.  It is what we, the Church, will extend to Israel, at great cost to ourselves, that will cause "the ransomed [redeemed] of the Lord to return, and come with joyful shouting to Zion, with everlasting joy upon their heads. They will find gladness and joy, and sorrow and sighing will flee away" (Isaiah 35:10.  Parenthesis mine).
In Psalm 102, there is another reference to the Deliverer coming out of Zion when the set time to favor Zion has come.  God is waiting for something, not from Israel herself, but 'someone' called 'His servants.'
Thou wilt arise and have compassion on Zion; for it is time to be gracious to her, for the appointed time has come.  Surely Thy servants find pleasure in her stones, and feel pity for her dust (vs.13-14).
At that time, the Deliverer will come out of Zion, and take away Israel's transgressions and restore her, not for anything that Israel does, but something that His servants do, who are not themselves Israel.  For if Israel were His servants, they would not be requiring judgment at all.  Is the dust referred to here the dust of antiquity?  Or are the stones, the stones of ancient cities?  Or of Haifa, Tel Aviv, Jerusalem, and all the present modern cities of Israel?  Could the servants be the believing Gentile Church, who are so identified with Israel, as to not be repelled by her judgments, but rather identified with her in them, and can, therefore, have godly compassion on sinful Israel in her judgment?  Did not Jesus identify with us, while we were yet in sin?  When we finally have an attitude toward Israel, in her sin, of the same kind the Lord had toward us while we were in ours, the fulfillment for which God waits will come; the set time to favor Zion comes when the true Church is in an identification with God, in ultimate union with Him, and in His compassion for Israel, as He expressed toward us in His compassion for us while we were yet sinners.
To have compassion on Israel's stones and pity on her dust will come at the same time that the world will be gloating in delight at the devastation that will bring Israel to ruin.  There will only be a small remnant in the earth that will not join this global chorus of delight in Israel's distress, namely, the true people of God, those who will have compassion on her stones and pity on her dust.  When God has obtained that in the Church, the set time to favor Zion has come, for the Church will have come into the place of God's intention, which releases Him to deliver Israel, a deliverance that does not depend on what Israel says or does, because she will be inert, helpless, and devastated.
It will be what we, as the Church, exhibit-not what we can express out of our humanity or religious intention, because, it is one thing to have a sentimental affection for Israel, but to have a compassion and mercy when she is in judgment for her sins, requiring the devastation of her cities and expulsion of her people, is an identification beyond anything we can perform humanly and religiously.  It is nothing less than what God is in Himself, now wrought in His people.  When He has a bridal Church like that, the purposes of God have been fulfilled, both for the Church and Israel.
The same thing is expressed in Isaiah 66 in a very cryptic and mysterious way:
"Before she travailed, she brought forth; before her pain came, she gave birth to a boy. Who has heard such a thing? Who has seen such things?  Can a land be born in one day? Can a nation be brought forth all at once? As soon as Zion travailed, she also brought forth her sons.  Shall I bring to the point of birth, and not give delivery?' says the Lord.  Or shall I who gives delivery shut the womb?" says your God.  "Be joyful with Jerusalem and rejoice for her, all you who love her; be exceedingly glad with her, all you who mourn over her, that you may nurse and be satisfied with her comforting breasts, that you may suck and be delighted with her bountiful bosom" (vs. 7-11).
What had been an object of mourning, has now become an object of delight.  What had been barren is now so copious in her bosom, that she is nursing and feeding the very ones who mourned for her, prayed for her, and birthed her into a nation, born in a day.
For thus says the Lord, "Behold, I extend peace to her like a river, and the glory of the nations like an overflowing stream; and you shall be nursed, you shall be carried on the hip and fondled on the knees" (v.12).
Those who travailed in birth for Israel's redemption shall now be carried on her arms, and be nursed by her.  What you brought into being, by your labor of birth, is now benefiting you by a particular comfort that can only come from the consolation of an Israel that has been born in a day.  But if you had not travailed, if Zion had not travailed, there would be no birth.  Israel will be so stricken, depleted, and incapable of any action in herself to effect her birthing, as a nation, in a day, that someone else has got to bear the pangs of birth for her.
It is a rare woman today who has ever experienced the pangs of birth, and who would be willing to bear that pain for another woman.  It is precisely there that you have a picture of what God is waiting for in the Church.  Travail is painful, ultimate, and an embracing of 'death,' in order that something might be birthed out of death, even an Israel incapable of her own birthing.  It is entirely voluntary, but you will receive the benefit of what shall be birthed, and receive consolation and blessedness from what has been born in a day.  It is a mystery!
It is debatable whether Isaiah understood what he was talking about, but he had to express what the Spirit was giving him, and now we are the ones who need to fathom, interpret and rightly understand what is being mystically described here.  Who is this Zion?  Who is this servant who has compassion?  What is this fulness of the Gentiles?  Because wherever you look in the Scriptures, it is the confirmation of the mystery of which Paul speaks in Romans 11, that the Church is God's appointed agency.
Isaiah 35 shows a further role that this mysterious, unidentified servant people play where it says, "the wilderness and the desert will be glad" (v.1).  Inanimate nature rejoices in seeing something that passes through the wilderness, that makes it to leap and to blossom as Sharon.  They are seeing bedraggled Jews coming through the remote wildernesses, and they are rejoicing because they know that this is the final, redemptive dealing of this people, and that it will result in their conversion and return.  It will mean that the curse, which is upon creation itself, will be lifted; it is rejoicing for the end of its own bondage in which nature itself has been kept, until the restoration of all things.  Then we read in the text,
Say to those with anxious heart, "Take courage, fear not.  Behold, your God will come with vengeance;" (v. 4a).
Israel is not being addressed here.  The "say to them" is referring to someone in the wilderness with Israel, and being commanded to speak something to those who are spent and lame.
Encourage the exhausted, and strengthen the feeble (v3).
The exhausted and feeble will mostly be comprised of urbane Jews, who have never been on a desperate march like this in their life, in the most primitive of places and conditions, full of despair, and there seems to be no light at the end of the tunnel.  It is terrifying to be lost in a wilderness, especially for city dwellers, as we Jews are, and all of a sudden to be thrust into the most unfamiliar and hopelessly barren situations.  But there is, evidently, someone there with us, who is being commanded by God,
Then the eyes of the blind will be opened, and the ears of the deaf will be unstopped.  Then the lame will leap like a deer, and the tongue of the dumb will shout for joy.  For waters will break forth in the wilderness and streams in the Arabah (desert).  And the scorched land will become a pool, and the thirsty ground springs of water (vs. 5-7).
In the very speaking of that word, the lame leap, the blind see; nature itself is affected, the dry places break out in pools of water.  It will be a word that is more than human assurance, more than human well-meaning encouragement; it will be a word that always constitutes an event.  Something takes place when a prophetic word is spoken, because it is issued in the authority of God.  But it is also a word that is spoken by some mysterious and unidentified presence in the wilderness with the Jews, out of which salvation comes to them, even before the Lord's appearing.  A hope has come that makes them to leap merely on the statement, "Your God will come!"
But it has got to be with an assurance of such conviction that it creates the reality itself, and that is what a true prophetic word is. Who will speak it, and who is willing to be in the wilderness with this bedraggled and suffering people, and who will instantly heed the command, speaking with such an authority that it brings their restoration, even before the advent of the Lord's coming?  That is the task of the Church of the Last Days, and we are not going to find that prophetic unction or authority in a final moment, if it is not consistently the sum of all the moments that have preceded it!  The Church has always been called to be a prophetic presence in the earth, speaking for God with His authority, to communicate a hope, and, if it does not come to Jews in that condition of ultimate destitution, they will not survive.
The survival rate in the Nazi death camps was not highest for those who had the greatest physical strength, but those who had the greatest hope.  Hope has an inherent power.  Hopelessness comes when there is no light at the end of the tunnel, when you are filled with despair and ready to perish because your knees are feeble and your hands are dragging; you are downcast and lame, you are ready to go, and if you do not get a word of hope, you will not survive.  That word, therefore, is critical.
What, then, gives a prophetic word power and authority?  As the Church, we are called to be a prophetic presence, to speak in the authority of God to this people as they pass through, an authentic, authoritative word of hope that proceeds from the reality of our own corporate condition and experience.  This is altogether different from merely reciting a formula.  Do we really know a God who comes in ultimate distress, because we ourselves have been placed in ultimate distress, where we ourselves would have expired for the lack of encouragement?  Have we been tested in a comparable kind of situation to which we now are able to grant a word of assurance to Israel in that like situation?  Are we willing to be sifted? Are we willing to receive the intensive dealings that are its prerequisite?
Remember that the 'son of man' in Ezekiel 37 had to be brought down and into the valley of dry bones.  He had to see the grit of Israel's death before he could address it. We shun painful things, and our contemporary Christianity has disposed us to desire happier scenarios.  There will be a glorious ending for Israel, but not before the necessary suffering that precedes the glory.  Israel will be a chastised, broken nation, and that brokenness will remain as a permanent aspect of character that constitutes her priestliness.  Only in that condition can she minister to all of the nations of the earth, not out of the arrogance that we associate with Jews and Israel today, but out of the contrition and brokenness that comes with God's severest dealings and chastisement.  Israel's chastisement will not come in some cruel, arbitrary way, but in exact proportion to the sins that makes that judgment righteous, and indeed, it may well be the greatest statement of God's love.
We are suffering from a generation of fathers who do not love their sons enough to chastise them.  God says in the Book of Proverbs that the failure to chastise your son reveals an actual hatred for him, and a greater love for yourself in the sparing of it.  But true love requires the severity of a chastisement, one that God will not withhold from Israel, and in the severity of God's dealing, Israel will recognize His uttermost love.  God administers the chastisement, but, although He has experienced the excruciating pain of it, He did not withhold it.  Something happens in the moment of the son and the Father coming into an embrace of tears and brokenness, through the chastisement, that bonds the nation with the Father in a way that it has never known Him.  And it is in this relationship that Israel will continue to know Him all of the days of their lives.  This chastisement must come, and we must not be offended by it, but rather welcome it as such, or we will not be able to be to Israel what we must.  Even as God brings the chastisement, and inflicts the judgment, in His compassion, He Himself is broken-hearted over the necessity.  He does not delight in what Israel must experience, even at His hand, nor must we delight either, though we know that it is necessary.
Humanly speaking, we would rather hope for some other way in which Israel's restoration could be effected, saying with Abraham, "Can't Ishmael live?"  But we need to understand how glorious a destiny this nation has, and that it cannot be fulfilled on any cheap or lesser terms.  Israel's Last Days' chastisement, prophesied of in the Scriptures, must be fulfilled.  A remnant of Jews will meet their God face to face in the wilderness of the nations (Ezekiel 20), and, by it, come into the bond of His covenant, and under the rod of His authority, in order that they may return to the Land, to Zion, as the redeemed of the Lord.


End of Chapter 15


Israel and the Time of Jacob's Trouble - Chapter 15 (part 2 of 3)

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz


Israel and the Time of Jacob's Trouble - Chapter 15 (part 2 of 3)


The frequency of those words clearly indicates that Israel's last experience in her history is the memory of mourning, sighing, and sorrow, even as everlasting joy now comes upon their heads.  This has never been descriptive of any return to Israel, including the advent of the State in 1948, but it will be descriptive of the return that will come after the time of Jacob's Trouble.  They will return as the redeemed of the Lord, with mourning and sighing fleeing away.  In many other places, God's promise is that Israel will no longer sorrow, no longer be afraid, and no longer experience terror.  This indicates that the last historical experience of Israel, both in the nation and in the world, is fear, terror, violence, being devoured, being swallowed up and a mourning and sighing.  Mourning and sighing must precede the rejoicing and the dance, both young men and old together.  God is explicitly the agent, both of the expulsion and the judgment, as well as the return and the comfort.  Israel must know that "I am the Lord Who has spoken and done this."  God Himself will turn their sorrow to joy.
And the ransomed [redeemed] of the Lord will return, and come with joyful shouting to Zion, with everlasting joy upon their heads. They will find gladness and joy, and sorrow and sighing will flee away (Isaiah 35:10.  Parentheses mine).
They will obtain from their God comfort and joy.  Israel must know God in this totality, both in the severity of their expulsion, and in the gladness and joy of their return, when they will obtain it, and not before by some humanly achieved alternative.
Part of my controversy with other prophetic spokesmen, who claim that the time of Jacob's Trouble was the Nazi Holocaust, and therefore, in the past, is resolved by the fact that the time of Jacob's Trouble does not have its inception in Europe, but in Israel itself, in the Land.  And this also indicates, therefore, something that has not yet taken place, although the stage is being set for that eruption and expulsion by the present Jewish presence in the Land.  Our mistake is to misconstrue the current resettlement, however extensive it is, to be the final return out of the chastisement of the Nazi Holocaust, and to continue in that error will bring about a tragic disappointment and a shameful unpreparedness to be to Israel what we will need to be for them in that hour.
And Jacob shall return, and shall quiet and at ease, and no one shall make him afraid (Jer 30:10f).
If Jacob's trouble and the return have already taken place, Israel should be experiencing a condition in which "no one shall make him afraid."  On the contrary, present Israel is riddled with fear, terror, apprehension, and anxiety, not knowing when the next human bomb is going to explode at a shopping mall or discotheque.  The fact that they are afraid clearly indicates the time of Jacob's Trouble is future.
And if Jacob's Trouble is future, and we are not giving warning and making preparation, then Israel and the Jew are going to suffer a sudden devastation without the mercy of someone telling them.  And we believers will be equally undone at the coming catastrophe, for which we have no expectation, at the very time when we should be providing refuge for a fleeing and panic-stricken remnant.  There are other unmistakable signs that indicate what is future or past, as we will see from other texts, and most important of the statements that God makes is, "In that day, Israel will know that it is God who has both spoken and performed it."   Israel does not know that now.
You may ask, where is the justice and righteousness of God, that He would expel them again, having brought them from Russia and Ethiopia in their hope for security in the Land?  What kind of righteous God is this?  Have they not suffered enough?  Is He a God who will bring calamity merely to serve His purposes, or are His judgments altogether righteous and true, and in exact proportion to the sins of the people who are experiencing them as judgment?  The judgments of God are not arbitrary; He is not cruel and malicious; He does not inflict without reason:
For I have wounded you with the wound of an enemy, with the punishment of a cruel one, because your iniquity is great and your sins are numerous (Jer. 30:14).
There are many acts of injustice and violence presently being perpetrated on the stranger in the Land: imprisonment without cause, brutal beatings, intimidation, fear, threat, and the kind of conduct that we could well understand coming from Gentile nations, but shocks us as coming from Jews.  God is allowing to be revealed what is in our hearts as man, and especially Jewish man, because Jewish man is not exempt from the nature of man.  God will allow it to have its expression so that our sins will judge us and find us out.  Being devoid of divinity, we shall be devoid of humanity.
The Land, we must remember, is not automatically guaranteed to Jewry, but the possession of it is relative to our covenantal obedience, and walking in the light of that enablement alone makes possible the understanding of how to treat the stranger in our midst.  Increasingly, there are certain sectors of Jewish society (40% in a recent poll) that would see the 'stranger' ruthlessly expelled without any mercy.  History has come full-circle, and ironically, Jews, who were once persecuted in other nations, are increasingly finding themselves in the role of the persecutor because of the presence that threatens their own security and preservation!
As a nation, Israel is exhibiting character of another kind, which will only worsen, and not get better, despite their own intention.  It must be so, and God will do whatever it takes to show them their self-deception.  Though God, in His sovereignty, allowed the resettlement of Israel in 1948, men were certainly prominent in effecting that return by their own finances, strength and prowess, so, my conclusion is that God has preserved them through previous wars because of the necessity of giving them this experience, that they might compare their own failed attempt with that which He Himself will bring when He will restore them and plant them in the Land.
In the final analysis, and much more than we know, it is our own lusts and desires that affect our theology and doctrine. So, what is the lust and desire here but an unwillingness that Israel should again face calamity; a wanting so much to see them succeed, particularly by Gentiles whose consciences have been bruised by the Holocaust and Jewish suffering, and who are unable to consider the Holocaust as the judgment of God, but rather as the failure of the Church, and want now to make up for it, and to encourage Israel to every false assurance of their safety.  It is a well-meaning desire, but as it is commonly said, "The road to hell is paved with good intentions."
A careful examination of the prophetic Scriptures indicates calamities for Israel that are yet future, because the things that follow are millennial blessedness, security, acceptance, restoration and the knowledge of God, for which there is no evidence in present Israel.  Present Israel is only 'of God' in the sense that it is a necessary preliminary to the full, true and ultimate return.  If there were not a nation to experience defeat and exile, there would not be the brokenness and dependency upon God that will characterize the final and enduring Israel.  There would not be the spiritual and heavenly unless there was first a natural (see I Corinthians 15).  It is 'of God,' which saves men from condemning and judging Israel, "Look at how they are failing.  Look what they are doing with the Palestinians."  We must remember that Israel must fail in the sense that there must be the death of their hope in themselves and of themselves in order to become the witness nation of God that they are meant to be.
Our failing to understand this may well be due to our failure to open our own lives to such dealings from God, where He will allow us a measure of success only to bring it to the place of failure, disappointment and heartbreak.  God wants to show us that we cannot have our confidence in ourselves, and we cannot learn that principle in any academic or abstract way, but only out of our own painful experience unto death.  You call that a loving God?  Yes, absolutely, especially in the light of eternity.  It is because we have wanted for ourselves to be spared the pain of God's dealings, that we want to spare Israel from similar such dealings.  We have been guilty of thinking only in terms of ourselves, and not in terms of "the glory of God forever" (Rom. 11:36).  That is why we have an inadequate view, because our focus has been on the issue of the avoidance of pain and suffering, rather than the issue of God's glory.
There is another unmistakable sign that can show us the difference between the judgments of God in the past, and those that are future: it is how God Himself judges the Gentile nations which bring His severity to Israel.  Look at verse 16 of Jeremiah 30,

Therefore all who devour you shall be devoured; and all your adversaries, every one of them, shall go into captivity; and those who plunder you shall be for plunder, and all who prey upon you I will give for prey.
Has Germany been devoured?  From other texts we know that what we today call Jordan (Edom) and Syria (Moab) are among those nations that will be judged; they are annihilated as nations.  God's judgments are severe upon those nations that have inflicted themselves upon Israel.  The fact that this has not yet taken place shows that we are speaking of something future.
...because they have called you an outcast (verse 17).
Let that word sink in.  An outcast is someone who has been cast out.
It is Zion, no one cares for her (verse 17).
That means that there was no evidence of any mercy being afforded this people.
The fierce anger of the Lord will not turn back, until He has performed, and until he has accomplished the intent of His heart; in the latter days you will understand this (verse 24.  Emphasis mine).
Jeremiah 31 brings us into the New Covenant that is made with His restored people, but look first at verse 2,
Thus says the LORD, "The people who survived the sword found grace in the wilderness-Israel, when it went to find its rest."
Out of the debacle of devastation, flight, persecution, exile and being cast into the wilderness, a remnant of Israel will yet find grace there.  God will prepare for them a place of safety and rest in the wilderness.  There is a further symbolic description of this in Revelation 12:6 where the Dragon seeks to devour the woman, who flees on the wings of an eagle into the wilderness, to a place prepared for her, where she can be fed for three-and-one-half years.  Look how God speaks in Jeremiah 31:4a,
Again I will build you, and you shall be rebuilt, O virgin of Israel!
Though Jerusalem is called 'the Sodom and Gomorrah' where the Lord Himself was crucified, here God speaks of Israel as a virgin!  How do we understand that?  It is the precious redemptive language of God, despite Israel's historic sins and the fact that we have blasphemed Him in every nation where He has driven us.  When He restores us, it is as if the past is blotted out and the remnant is called 'the virgin' and 'the redeemed of the LORD, with everlasting joy upon their heads."  This is our resurrection glory.  We have a new life and character that is virginal, which is what happens to us when we are saved, but now it happens to a complete nation for the first time.  God's redemptive dealings move from individual salvation to national salvation, and Israel is the first of the nations to experience it.
With weeping they shall come, and by supplications I will lead them (verse 9a).

What will be the root of this weeping?  It is not the sentimental 'kissing of the ground' that we see on our television screens when Jews make return [aliyah] to Israel.  It is the weeping of the recognition of God, whom we have blasphemed and rejected, who has now proven Himself to be our very Deliverer out of a condition in which we would otherwise have found ourselves to be entirely hopeless.  God's returning of Israel to the Land will be one of the greatest miracles of the Last Days.  There will be no confusion at that time as to whether it was the work of man in his own ability and financing rather than the work of God.  It will be utterly supernatural, and at the same time, the magnitude of our sin will be revealed to us.  We will see our condition, our judgments, and God's mercies, and if that does not break our heart for weeping, then nothing will!  It will be the deepest national contrition and remorse ever seen in the history of the human race.  If a grace were not given, we would not be able to bear it.  We will be racked with convulsive sorrow, unable even to repent before each other:
And the land will mourn, every family by itself; the family of the house of David by itself, and their wives by themselves.... (Zechariah 12:12).
There will be an incredible depth of recognition of the historical sins of our fathers and ourselves, and the mercy of God that has yet saved us out of it.  Notice the admonition to the nations in Jeremiah 31:10:
Hear the word of the LORD, O nations, and declare in the coastlands afar off, and say, "He who scattered Israel will gather him, and keep him as a shepherd keeps his flock."
It is not men who have scattered Israel, neither is it adverse nations, the P.L.O. or Arafat.  God may employ such, but it is God who will scatter Israel.  The same God who is the God of severity and judgment is also the God of mercy and return.  Tell that to the nations, because they need to know it.
For the LORD has ransomed Jacob, and redeemed him from the hand of him who was stronger than he.  And they shall come and shout for joy on the height of Zion, and they shall be radiant over the bounty of the LORD-over the grain, and the new wine, and the oil, and over the young of the flock and the herd; and their life shall be like a watered garden, and they shall never languish again (verses 11-12).
This is clearly a description of something that has not yet come into the experience of Israel as a nation-but it will.  When God promises that they will never languish again, He is speaking of the millennial blessing.  Those who are now trying to bring a false comfort, and saying that Israel need not fear these things, are prematurely invoking a millennial blessedness before the time.  Has there ever been such a moment as this, when careful exegesis of the Scripture is a critical issue of a life-and-death kind for the Church?  We are being required to search the Scriptures, because the issue of whether something is past or future affects everything.
Then the virgin shall rejoice in the dance, and the young men and the old, together, for I will turn their mourning into joy, and will comfort them, and give them joy for their sorrow (verse 13.  Emphasis mine).
All of these references to sorrow, mourning and fear are clearly a description of something future.  There is a joy, but this joy will come when God alleviates the mourning and sorrow His own judgments have precipitated; this joy shall be their eternal condition.  There shall never again be a blight of this kind, for there can only be a sorrow and mourning of this kind when one's deepest hope has been made absolutely desolate.  When our hope for a place of security among the nations of the world, exhibiting a character of Jewish civilization of a superior moral and ethical kind,  and which we thought we could have, finally crumbles and goes up in smoke, then shall the sorrow and mourning ensue.  It will be more than just a grief for physical loss; it will be a sorrow and mourning that comes when human hope, devoid of God, is made absolutely barren.
Thus says the LORD, "Restrain your voice from weeping, and your eyes from tears; for your work shall be rewarded,' declares the LORD, 'and they shall return from the land of the enemy" (verse 16).
For the most part, present emigration to the Land has come from nations that cannot be described as, "the land of the enemy," so, does this scripture describe those who are yet to be their enemies?
And there is hope for your future, declares the LORD, and your children shall return to their own territory (verse 17).
It is a final, redemptive event:
Bring me back that I may be restored, for Thou art the LORD my God (verse 18b).
Here is Israel acknowledging their God:
For after I turned back, I repented (verse 19a).
Notice that even the issue of repentance is the work of God, and not of men.  God does not even give Israel the liberty or luxury of performing that act on the basis of their own ability.  In Zechariah 12:10a, God says,
And I will pour out on the house of David and on the inhabitants of Jerusalem, the Spirit of grace and of supplication, so that they will look on Me whom they have pierced; and they will mourn for Him, as one mourns for an only son...
That is to say, except that that Spirit be poured out, the depth of mourning necessary for the required repentance will not take place.  Look how absolute God is in His insistence upon Himself being the sole agent of Israel's total redemption.  God is determined to not allow Israel to be the agent of its own restoration, or even its own repentance, that even their capacity to repent is contingent upon the Spirit being poured out upon the house of David!  He will not trust us in anything, so that we can say afterwards, "It was my repentance that turned me," and that "I saw. . ." etc.  If He had not given them that grace, they would not have been able to repent.  God will not share His glory with another.
Israel represents Man in his self-sufficiency, therefore, God has got to demonstrate through Israel that in man, there is no good thing at all; that He is all in all, and must be the God of their restoration as much as He is the God of their judgment.  God is insistent, because, as we have said earlier, Israel needs to see the comparison of millennial Israel, built by God out of His own power, compared to her previous Zionist state, built on her own human prowess and ability.
God must go this far with that nation because Israel and the Jew are mankind in its stubborn and perverse humanity, and God is not going to give us an inch to do anything in which we can boast.  For it will be "from Him and through Him," even the repentance, in order that it might be "to Him" as glory forever.  If we have problems with this view, it is because we are not as absolute as Paul was for God's glory.  We ourselves want to mix in a little bit of what we do with what He does, that we might somehow catch a little bit of that glory.  Our inability to see God's dealing with Israel is the statement of our inability to see God for ourselves.  As the Church, we are projecting on to the state of Israel the liberty that we desire for ourselves, and have not recognized how absolute and jealous God is with regard to His glory forever.
How many of us like to live with God that way?  How many people want to be this destitute of any ability in themselves 'to do' for God?  Paul was not being poetic when he said, "For from Him, and through Him, and to Him are all things."  He knew this from the reality of his own life in God.  His statement, "For to me, to live is Christ" was not a little generality, but it was the most profound description of Paul's apostolic life and, unless it becomes ours, there will be no fulfillment of the mystery of the Church and Israel.
In Ezekiel 36:23, God's gives His last historical statement to the nations of Himself, by what is to be demonstrated in His conduct towards Israel:
"And I will vindicate the holiness of My great name which has been profaned among the nations, which you have profaned in their midst.  Then the nations will know that I am the Lord," declares the Lord of Hosts, "when I prove Myself holy among you in their sight."
In other words, "You have blasphemed My name in every nation where I have driven you, and do not think that I am bringing judgment on you for your sake, but it is for My holy Name's sake.  Your very expulsion from the Land is the statement of the blasphemy of your sins which demanded this kind of dealing from Me.  But I will be sanctified through you; My holiness will be proven and made apparent to all; through My dealings with you, My name will be rescued and honored again before all nations, and they will recognize that I am your Savior, Redeemer and Restorer, the Mighty One of Jacob."
This clearly does not correspond to any past restoration in Israel's history.  There has been the same pattern of sin, judgment and expulsion, but never this kind of witness or testimony to the nations, or even to Israel's own recognition of the Lord as Lord.  This acknowledgment is crucial, because the nation has a calling to bless all the families of the earth, and we cannot understand the extremity and length to which God will go in this dealing with Israel in painful judgment, devastation, expulsion and return, unless we consider it in the context of Israel's destiny and calling to be a nation of priests and a light unto the world.  The gifts and callings of God are irrevocable. They must be fulfilled; His word and covenant must be honoured.


continues >> part 3 of 3 in Chapter 15


Israel and the Time of Jacob's Trouble - Chapter 15 (part 1 of 3)

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz


Israel and the Time of Jacob's Trouble - Chapter 15 (part 1 of 3)


It is an unwelcome task to put forth an overview of what the Scriptures call, "The time of Jacob's Trouble," a painful survey of the devastation and suffering, yet future, for Israel and the Jewish people.  But, the Church needs to have this view brought into its understanding, lest it finds itself offended at the lengths to which God will go in dealing with this Jacob nation to bring them to the place they might become, finally, the true Israel of God.  It is not only the Jacob in Israel who will be subjected to such devastation, but Jacob wherever he is to be found in the earth.  It is not so much the time of political Israel's trouble, but the time of Jacob's trouble.  The present political state of Israel is Jacob, but it does not encompass the Jacob that is outside the Land.  We need this brought home to us as the Church, because the 'Jacob people' who are in the nations of the world will not be exempt from the sifting and refining fire of God.

God has a purpose with Israel, but it is not because of Israel's virtue.  He chose them for no other reason than that He loves them and not because of their lovableness, but because of who and what God is.  The final revelation of God in His severe dealings and mercy upon this nation and people is a revelation of Himself. "I will have mercy upon whom I will have mercy," not because the mercy is deserved, but because "I AM WHO I AM," and "I will be who I will be," and until that is established, God is not yet God in the eyes of mankind.  As long as we think that there is any condition or qualification, in either Israel or the Church that compels Him to be merciful, we still do not understand.
There is still something in us of a human self-righteousness that wants to be acknowledged for itself and this 'something' has not come to the poverty of spirit that alone inherits the blessings of God.  It is only the poor in spirit who recognize that they have no distinction or qualification in and of themselves, and God has got to go to great lengths to establish that point with us, because we have not correctly understood how deep-seated our human intransigence and sin are.  The history of God's dealings with Israel is God's textbook, but primarily, His dealing with them is the revelation of Himself; He is revealed in His dealings with them.  It has been a painful lesson for Israel, but it is a lesson that is going to last for all eternity.  Israel, even in her unbelief and apostasy, is the nation chosen to reveal God to the world.
God's free sovereign grace has chosen Jerusalem, the very same city where He was crucified and where the prophets were stoned and slain, yet, it is still His choice.  What would you say of a God like that?  We would have long ago rejected and discarded any people who had so shamefully abused their privilege as Israel has.  God's promises, nevertheless, remain irrevocable, even independent from and contrary to the desire of the people themselves, who give absolutely no thought to fulfilling their destiny, and who do not even want to be chosen.  If we are having difficulty with these statements, the issue is not intellectual, but it is because there is somewhere in us a residue of self-righteousness and confidence in ourselves as man, which we project onto our view of Israel.  We want them to succeed because we want to succeed on the basis of our own virtue and ability, rather than on the basis of His.  But God will not allow even the partial participation of man in his unaided humanity because He knows what is in man.
The name 'Israel' was given to Jacob after his climactic confrontation with the Son of God, the pre-incarnate revelation of Christ, when he saw Him face to face, wrestled with Him, was touched, made lame, and received the blessing.  'Israel' means, 'one who has prevailed both with God and with man.'  The name was given after a final, ultimate kind of confrontation between a man who lived in his 'Jacob' energy, strength of mind and determination, so much so that he virtually stole the inheritance from a willing Esau, whom God hated because he so readily gave it up.  Even though Jacob had a well-meaning intention, he was not much more than a 'conniver' (which is what the word 'Jacob' means), who succeeded by his own artifice and conniving, and no conniver is going to bless all the families of the earth.  Something has got to happen to the conniver in a final showdown in which he comes to the end of himself, and has such an intense interaction with God in a wrestling of ultimate combat  that he becomes another man-a lame man, who will no longer depend on his own sap and natural strength.
This is the very same scenario that is happening now in Israel.  The nation is called Israel, but 'Jacob' would be a more fitting name for it.  It is vexing its neighbours, and threatening the Middle East in the defense of its Jacob strength and life, trusting in the confidence of its own arm.  Jacob must become Israel, and it is not an exaggeration to say that this Last Days' time of Jacob's trouble is the beginning of the final end of Jacob.  He must pass through the searing dealings of God in a final wrestling, and he will not survive it, or come through it, except as the Israel of God in a transformed condition, because he has met Him face to face.  The whole saga will be a re-enactment of the struggle of the original Jacob with the Lord in order to become the Israel of God.  As long as Jews remain in their arrogant disdain and contempt for the Gentiles, they cannot bless the nations of the earth.
For Zion's sake I will not keep silent, and for Jerusalem's sake I will not keep quiet, until her righteousness goes forth like brightness, and her salvation like a torch that is burning.  And the nations will see your righteousness...(Isaiah 62:1-2a).
When that people will be revealed as having a righteousness not of their own, but His, then God will be glorified in the sight of all nations.  To bring Israel to that place where her righteousness is God's will require a purging away of her own self-righteousness by a burning judgment, the likes of which has not been seen before.  By a certain logic, this judgment must be greater than all past tribulations.  Can we not assume, therefore, that being greater, it must subsume and exceed all past calamity, and again, necessarily include dispersion, exile and devastation in the Land?  When God says, 'great' or 'greater' than any previous calamity, it raises the question, "How great, then, must this final calamity be that purges Israel from its filth by the spirit of burning and of judgment?"  Jesus referred to this time in Matthew 24:21-22,
...for then there will be a great tribulation, such as has not occurred since the beginning of the world until now, nor ever shall.  And unless those days had been cut short, no life [Jewish life] would have been saved; but for the sake of the elect [of Israel] those days shall be cut short."  (Parentheses mine).
In Isaiah 6, the prophet saw the Lord high and lifted up, and cried out, "Woe is me, for I am ruined!" (v. 5a).  And after the angel had applied the coal to his lips, in agreement that he was a man of unclean lips, Isaiah's answer to, "Who shall go for Us?" (v. 8b) was, "Here am I.  Send me" (v.8b).  He then received the most fearful mandate, to be the mouthpiece that will not so much speak blessing, as it was to pronounce fearful judgment:
Go, and tell this people: "Keep on listening, but do not perceive; keep on looking, but do not understand."  Render the hearts of this people insensitive, their ears dull, and their eyes dim, lest they see with their eyes, hear with their ears, understand with their hearts, and return and be healed (vs. 9-10).
It was a word that was going to desensitize the people, deafen them and dull their hearts, fixing them in an apostate condition.  God's sending of the prophet was not to bring salvation, but judgment, and His word would condemn the nation to an inability to turn or hear.  But the prophet rightly asks in verse 11, "Lord, how long?"  Isaiah understood God's character well enough to know that judgment is not God's final word, but rather, a penultimate one, the word before the last word.  He wanted to know how long this condition would prevail.  It is not an exaggeration to say that this dullness of heart and deafness of ear describes Israel's present condition, and, in fact, Israel's historical condition.  That condition has not been alleviated or altered from Isaiah's time until this day, and the history of Israel, past and present, attests to that.  Israel is still under this judgment condition, and so the question of 'how long?' that Isaiah raises is enormously significant, and here is the answer,
Until cities are devastated and without inhabitant, houses are without people, and the land is utterly desolate, the Lord has removed men far away, and the forsaken places are many in the midst of the land.  Yet there will be a tenth part in it, and it will again be subject to burning, like a terebinth or an oak whose stump remains when it is felled. The holy seed is its stump (vs. 11-13).
There has always been a saved remnant of Jews in every generation, but as a nation, Israel is still under this judgment and curse, until the 'until' is fulfilled-until a vast devastation comes upon the nation, laying waste its cities, its inhabitants, houses without people, the Land utterly desolate, and a great expulsion.  There will be a vast emptiness in the midst of the Land, and though only a remnant remains, the text suggests that even they shall be burned.  We have here an initial statement indicating that there is an until not yet fulfilled, and when it comes, it will require this devastation in the Land itself.  This is a devastation in the midst of the Land, so it requires a presence in the Land to suffer this judgment.  And when the Lord brings the 'redeemed of the Lord' back, the first function that awaits them is the rebuilding of the cities that lie in ruins and desolation.
It is clear that in order for Israel to be removed from this apostate condition, a certain character of events must take place that will leave the Land wholly desolate and in ruins, uninhabited, and the people cast far away.  This is suggestive of other periods in Israel's history where there has been desolation, expulsion and exile.  How, then, do we interpret this statement as being not yet fulfilled, and figure that it will be fulfilled only when these conditions are experienced?  These conditions are waiting for the 'until' of devastation and a great forsaking in the midst of the Land, also requiring a presence in the Land.  Our mistake is to view the present state of Israel as being, itself, the enduring Israel of God's intention, rather than the initial presence that must first experience desolation and ruin, out of which is to come the establishment of the millennial glory.  Our sense is that these verses are not a description of any of Israel's experiences to date, both of calamities and exiles, because a heart condition remains there now that would otherwise have been alleviated by this catastrophe, had it already taken place!
The Scriptures clearly state that when this violence of an ultimate ruin and devastation takes place, then the condition has been given by which the spiritual blindness, deafness and obdurate heart would be removed from the nation.  It takes an almost willful blindness to believe that the time of Jacob's trouble is past, and that, as some say, it was fulfilled in the Holocaust of Nazi Germany.  Deception has its opportunity when men are unwilling to consider hard things, when they have scant ability to bear things of an apocalyptic kind, and want to believe for a 'good' thing.  Deception comes to those who have not taken to heart the issue of the Cross and suffering.  In fact, this sense of what the future must hold need not come by some mystical revelation; the whole tenor of Scripture is clear that the redemptive way of God is always through death and resurrection.  It is a root principle of God from which even His own Son was not exempt, and neither His chosen nation nor the Church, for that matter, will be exempt from it.  To expect that Israel will somehow succeed without fulfilling that necessary requirement, though the Scriptures are explicitly clear that it will, is remarkably naïve.
My own prophetic understanding is that the cities that will be rebuilt upon the final and enduring return, effected by the Lord Himself, are not the cities of antiquity, but the existent modern cities of Haifa, Tel Aviv, Jerusalem, Tiberias, and so on.
Thus says the Lord God, 'On the day that I cleanse you from all your iniquities, I will cause the cities to be inhabited, and the waste places will be rebuilt.  And the desolate land will be cultivated instead of being a desolation in the sight of everyone who passed by.  And they will say, 'This desolate land has become like the garden of Eden; and the waste, desolate, and ruined cities are fortified and inhabited' (Ezekiel 36:33-35).
This can be confusing, because it is easy to look at present day Israel, and assume that the building taking place now is the fulfillment of these Scriptures.  However, scrutiny of the Scriptures and attention to the detail of them, are more necessary now, in order to discern whether something being described is past or future.  And here we have to be careful Bible students, because it says that the desolation is the result of violence, and the rebuilding is in keeping with the time when "I cleanse you from all your iniquities," which, as Israel's present condition indicates, is yet future.  The devastation is future, the restoration is future, and the Scriptures indicate a certain time-"On the day that I cleanse you from all your iniquities"-which has not yet come.
Ezekiel continues in chapter 36,
Then the nations that are left round about you will know that I, the Lord, have rebuilt the ruined places and planted that which was desolate; I, the Lord, have spoken and will do it (v. 36)
There is a knowing that is yet future, and the statement "that are left round about you," indicates a kind of regional disaster that may include Israel's use of its military capability. This is clearly a statement of that which is still future, and culminates in the nations themselves recognizing God in both the desolation and the rebuilding.  The same text concludes with a reference to the millennial blessing-yet future,
Like the flock for sacrifices, like the flock at Jerusalem during her appointed feasts, so will the waste cities be filled with flocks of men.  Then they will know that I am the Lord (v. 38).
Yes, there have been judgments, desolation, and expulsion in the past; this has been the characteristic pattern of God's judgments on Israel's sin, but this Scripture refers to a future and concluding judgment, because it ends with both Israel and the nations round about knowing that God is the Lord.  No previous desolation or ruin has ever eventuated in this knowledge, so, the Scripture itself indicates that we are speaking about a future time.
There is another supportive text in Amos 9,
"In that day I will raise up the fallen booth of David, and wall up its breaches; I will also raise up its ruins, and rebuild it as in the days of old; that they might possess the remnant of Edom and all the nations who are called by My name," declares the Lord who does this (v. 11-12).
"Also I will restore the captivity of My people Israel, and they will rebuild the ruined cities and live in them" (v. 14).
From the context, it is clear that in Amos 9, the reference to the tabernacle [fallen booth] of David is not speaking of a form of worship, but a form of government.  The Scriptures that follow speak of an Edom and all the nations that are called by "My name" coming under, or being submitted to, or affected by, the restoration of the tabernacle of David.  It is not speaking of the performance of Hebraic dances (as some interpret the meaning to be), but the coming under the authority of the theocratic government that will be raised up at that time.  So, with Israel's restoration, there also will come the restoration or the establishment of the Kingdom of God, the Davidic Kingdom, which we know to be still in the future.  The word 'Edom' is a symbolic term that refers to Gentile nations.
"It is I who says of Jerusalem, 'She shall be inhabited!' And of the cities of Judah, 'They shall be built.'  And I will raise up her ruins again" (Isaiah 44:26.  Italics mine).
"For your waste and desolate places, and your destroyed [devastated] land-surely now you will be too cramped for the inhabitants, and those who swallowed you will be far away" (Isaiah 49:19.  Parenthesis mine).
The whole of Isaiah 51 speaks of Israel being trapped, as "antelopes in the net," with the enemy "walking over them."  It indicates a colossal defeat and humiliation, which makes greater sense, now, in the context of present world events.  The enemies of Israel, including Islamic hatred, are not satisfied with mere defeat, but want, and will obtain, an ultimate humiliation of Israel.  And so, it is not uncommon to have to wait until we come closer to the time of its fulfillment for an understanding of a prophetic text.  This reference in Isaiah 51 was in the Scriptures seven centuries before the advent of Christ, but it comes into greater focus now in this present hour, with the threat to Israel of the enemies that are surrounding her with their vitriolic hatred and their insatiable Islamic need for vengeance.  This is a way of reading and understanding Scriptures, which have been positionally there, but have waited for a closer proximity to the time and events of their fulfillment to become clearer.
Chapters 30 and 31 of the book of Jeremiah are the classic texts that graphically depict this devastation.
"For, behold, days are coming," declares the LORD, "when I will restore the fortunes (captivity) of My people Israel and Judah."  The LORD says, "I will also bring them back to the land that I gave to their forefathers, and they shall possess it."
Now these are the words which the LORD spoke concerning Israel and concerning Judah, for thus says the LORD, "I have heard a sound of terror, of dread, and there is no peace.  Ask now, and see, if a male can give birth.  Why do I see every man with his hands on his loins, as a woman in childbirth? And why have all faces turned pale?  Alas! For that day is great, there is none like it; and it is the time of Jacob's distress, but he will be saved from it ['out of it' - King James version].
And it shall come about on that day," declares the LORD of hosts, "that I will break his yoke from off their neck, and will tear off their bonds; and strangers shall no longer make them their slaves.  But they shall serve the LORD their God, and David their king, whom I will raise up for them.  And fear not, O Jacob My servant,' declares the LORD, 'and do not be dismayed, O Israel; for behold, I will save you from afar, and your offspring from the land of their captivity.  And Jacob shall return, and shall be quiet and at ease, and no one shall make him afraid.  For I am with you," declares the LORD, "to save you; For I will destroy completely all the nations where I have scattered you, only I will not destroy you completely.  But I will chasten you justly, and will by no means leave you unpunished."
For thus says the LORD, "Your wound is incurable, and your injury is serious.  There is no one to plead your cause; no healing for your sore, no recovery for you.  All your lovers have forgotten you, they do not seek you; for I have wounded you with the wound of an enemy, with the punishment of a cruel one, because your iniquity is great and your sins are numerous.  Why do you cry out over your injury?  Your pain is incurable.  Because your iniquity is great and your sins are numerous, I have done these things to you.
Therefore all who devour you shall be devoured; and all your adversaries, every one of them, shall go into captivity; and those who plunder you shall be for plunder, and all who prey upon you I will give for prey.  For I will restore you to health and I will heal you of your wounds," declares the LORD, "because they have called you an outcast, saying, 'It is Zion, no one cares for her.'"
Thus says the LORD, "Behold, I will restore the fortunes of the tents of Jacob and have compassion on his dwelling places; and the city shall be rebuilt on its ruin, and the palace shall stand on its rightful place.  And from them shall proceed thanksgiving and the voice of those who make merry; and I will multiply them, and they shall not be diminished; I will also honor them, and they shall not be insignificant.  Their children also shall be as formerly, and their congregation shall be established before Me; and I will punish all their oppressors" (Jeremiah 30: 3-20.  Italics mine).
The fierce anger of the LORD will not turn back, until He has performed, and until he has accomplished the intent of His heart; in the latter days you will understand this (verse 24).
We need to ask whether what is being described here is a description of things already in Israel's past.  Yes, there have been defeats; there have been expulsions; there have been enemies that have brought Israel into captivity.  But, "I will save you from afar," implies that Israel is cast out again into many nations, "and your offspring from the land of their captivity.  And Jacob shall return, and shall be quiet and at ease, and no one shall make him afraid."  This cannot be a description of the resettlement of Israel in 1948 because they are still being made afraid; they are not in that place of security.  This 'peace, rest and quiet' is something that follows the time of Jacob's trouble, and is evidently yet future because Israel's present condition cannot be described as being 'at rest.'  It is evident by the yet unchanged condition of the nation today that this is not the consequence of previous disasters.  Israel must exhibit its moral bankruptcy, not because it is Israel, but because it is statement of man in his unwillingness to recognize the declaration of God on the human condition, and therefore must be condemned to seeing it in its own degenerate conduct.
But they shall serve the Lord their God, and David their king, whom I will raise up for them (Jer. 30:9).
This is identical to the promise given in Ezekiel 37, after the dry bones of the whole house of Israel, or what remains of it, are given life, and raised out of their graves, and Judah and Israel, the two branches, are united, and then the Lord says, "And My servant David will be King over them, and they will all have one shepherd" (v. 24a).  This is another aspect that needs to be considered in the whole review of Scriptures that speak of devastation and return, namely, the millennial conclusion, that the King Himself, the greater David, Jesus, is raised up to rule over the nation now being restored, and whose ruins are being rebuilt.
"For I am with you," declares the Lord, "to save you; for I will destroy completely all the nations where I have scattered you, only I will not destroy you completely.  But I will chasten you justly, and will by no means leave you unpunished" (Jer. 30:11).
This scripture shows the effect of God's judgment on the nations which are employed to bring the chastisement to Israel.  He says, "I will destroy them."  We have not seen a destruction of the nations being used as the 'rod of chastisement,' indicating that the chastisement itself is yet future.  It is noteworthy that in the past, the nations employed to bring the destruction of God's judgment have historically and invariably gone beyond God's intention, spurred by demonic fury, and have taken an especial delight in bringing dimensions of suffering and humiliation to Israel, for which reason they themselves have suffered judgment.  "For I will destroy completely all the nations where I have scattered you, only I will not destroy you [Israel] completely" suggests that some of the nations existing today will lose their identity when God fulfills the judgments of which He speaks.
Therefore all who devour you shall be devoured; and all your adversaries, every one of them, shall go into captivity; and those who plunder you shall be for plunder, and all who prey upon you I will give for prey (Jer. 30:16).
The word devoured implies something of catastrophic proportions, rather than some minor discomfort, and shows the vehemence, bitterness, and total dominance that Israel's enemies shall have over them in this time of Trouble.  This violence will precipitate an expulsion of Jews, not only out of Israel, but also out of all nations, in fulfillment of Amos 9,
For behold, I am commanding, and I will shake the house of Israel among all nations (v.9a).
Ezekiel 20:23-44 supports this flight into the wilderness of the nations where Jews will encounter another entity, face to face, and in whose face will be seen the light of God.  At the end of this statement in Jeremiah 30 and 31 comes the millennial blessing, after the promised restoration. 
In Ezekiel 36, the Scriptures speak about Israel abhorring herself for her own sins after her return.
For I will turn their mourning into joy, and will comfort them, and give them joy for their sorrow (Jer. 31:13f).


continues >> part 2 and 3 in Chapter 15


(15) Cross over - Prins Bernadotte, Hjelm & Rogbergaherden

Oskar Bernadotte
Bild: Prins Bernadotte i Malmö

Ernst går längs Markevägen mot torpet Vassnöden. Lördagsnatten den 23 mars 1918 ser han synen på den stjärnklara natthimlen över Himlakullen. Ernst ser och hör levande Gud.

När vi ser den bilden framför oss, ser vi samtidigt vad Abraham såg på himlavalvets stjärnhimmel. Mer än en har tänkt tanken någon natt under det himlavalv som välver sig över Golgata och Jerusalem, eller varhelst nu tanken kommer över oss. Det Abraham och det Jesus såg är samma stjärnehimmel som också Ernst ser. "Gud blev mig för stark" skrev Ernst till Svenska Alliansmissionens expedition den 6 juli tre och en halv månad efter upplevelsen och omvändelsen.

Vad läste och hörde Ernst under veckorna efter 18 mars 1918? Här nedan ges några exempel på vad som sades och trycktes och som Ernst tog till sig. 

K.A. Hjelm skriver från Piet Retief i Transvaal den 20 december 1917 ett brev som finns tryckt i Trosvittnet nr 6/1918 vid tiden för omvändelsen:


Bild: Piet Retief K.A. Hjelm Transvaal Foto: SAM:s arkiv Jfa

… Äfven under dessa tider, i hvilka vi nu lefva och som kanhända äro begynnelsen till födslosmärtan, behöfva vi stå på den fasta klippan, ha de eviga armarna under oss, vaka och bedja. Djäfvulens list och ränker, världsandan och världslikställigheten samt själfiskheten i dess olika former vill smyga sig in, och många dragas bort; det andliga lifvet stelnar och utsinar, kärleken kallnar. I sanning, vi behöfva att ha Gud till vår tillflykt och starkhet. Må det bli ett uppvaknande bland de troende; ty bara namnet och bekännelsen stå ej profvet; men väl ett lif i Jesus Kristus, ett dagligt, intimt lif i honom…

… Vi behöfva flera missionsarbetare härute. Hvem är kallad af Herren och hvem är villig att gå? I kriget offras millioner; men vem är villig att offra sig i Herrens led?

Jönköpings missionsförenings kvartalsmöte kring den 9 juni 1918. Predikanterna har efter det första offentliga mötet rapporter från sina missionsresor. De har många rapporter om väckelser nästan överallt där de farit fram. (Trosvittnet 11/1918) "Tredjedagsmötet leds av kyrkoherde S.E. Hagberg i Rogberga. Han är en troende präst av den gamla stam som numera håller på att försvinna. Hos honom är det icke någon viss kyrklig eller frikyrklig riktning som framträder, utan det inre andliga behovet av gemenskap med allt Guds folk. Och därför kan det om honom sägas, att han är en fullödig representant för den princip, som uppburit denna förenings verksamhet ända från början, en princip till samförstånd mellan oliktänkande kristna grupper, en brygga mellan kyrkliga och frikyrkliga, mellan präst och lekman, kyrka och missionshus…" Artikelförfattare är missionssekreterae A. Thomander.

I samma nummer läser Ernst om Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförbund och dess stora möte i Jönköping den 9 juni. Förmiddagsmötet hålls i Stora Missionshuset. Eftermiddagsmötet i Stadsparken. Till lokal för middagsspisning "ha vi som vanligt fått Frälsningsarméns präktiga byggnad välvilligt upplåten för oss." Huvudtalare vid båda mötena var prins Oskar Bernadotte.

Ernst hörde alldeles säkert prins Oskar Bernadotte och hans föredrag "Ur Davids historia" den 9 juni 1918. Här nedan ett kort utdrag.

"Vem var David? Då han först omnämnes i den heliga berättelsen var han en "ljuslätt, vacker yngling", som vaktade sin faders får och som i ödmjukhet fortsatte därmed även sedan han av profeten krönt till konung. David var såsom av sagda berättelse vidare framgår en man som väl fyllde sitt värv. Då han sändes till sina bröder vid Sauls här, "tog han med sig vad han skulle". Han var noga i de små tingen, därför kunde Gud upphöja honom. Så ock med oss. Om vi vilja komma fram och upp, så måste vi likt David ödmjuka oss, akta på småsakerna och vara trogna i det lilla.
David var alldeles icke felfri, men han fick likväl det härligaste vittnesbörd en människa kan få: en man efter Guds hjärta. Kom David så långt, kunna du och jag komma dithän. Ty han hade ingalunda större förutsättningar än vi. Han föll och föll djupt, men han sökte sedan inga undanflykter utan bekände: jag har syndat. Göra vi sammalunda, få också vi glädjen höra de ljuvliga ord som av profeten riktades till David: så har ock Gud förlåtit dig din synd.

En omständighet vid Davids syndafall är värd att framhållas. Han befann sig vid tillfället icke vid fronten utan satt hemma. Hade han varit med i striden, skulle han nog icke ha fallit för frestelsen. Ty det är i andligt avseende en stor hjälp mot frestelser till synd att stå mitt i striden. Syndafall kunna visserligen även där inträffa - liksom på alla platser utom vid korsets fot - men säkert är, att det ligger styrka i att vara med i kampen.

Den första punkt jag med ledning av texten vill fästa uppmärksamheten på är Davids ord: Herren är min lampa. I ordet ha vi många ljusglimtar, de där lysa upp vägen för oss och leda oss även i mörkret på de rätta stigarna.

Då jag for till sjöss, var jag såsom ung officer ute på en av de farligaste färder jag varit med om. Fregatterna Eugénie och Norrköping seglade en mörk ovädersnatt - vågorna gingo höga som hus och mörkret stod tjockt som en vägg - från norska kusten mot danska landet. Fartyget länsade undan med vindens fart och vi visste till vår oro inte riktigt var vi befunno oss. Då signalerades plötsligt från ett av fartygen att man lyckats bestämma läget. För en kort minut hade molnen skingrats och blottat polstjärnan. Och det var nog för sjömännen. Därigenom fick man klarhet om att man befann sig oroväckande nära den farliga jutländska kusten, där så mången skuta gått i kvav, och kunde undvika faran. Ett Guds ord är en stjärna som för seglaren på tidens hav visar rätta vägen. När David var i mörker och svårigheter, vände han sig till Gud. I alla livets lägen. Och han frågade Gud till råds i avsikt att lyda, ej blott, som vi så ofta göra, för att få stöd för sina egna åsikter. För David var Herren ej ett ljus för andra utan "min lampa."…

---

Ernst påverkades i sitt hjärta och styrktes i sin missionärskallelse genom mötena med Thomander, K.A. Hjelm och Oskar Bernadotte och vad de sade och yttrade i tal och skrift. Kung Davids erfarenheter och Oskar Bernadotte var några av tidens många goda exempel för den som nyss omvänts. Det är bara 3½ månad sedan synen på Himlakullen...  

Fotnot
Bilden ovan föreställande Oskar Bernadotte. Prins Bernadotte talar vid grundstensläggningen av nuvarande KFUK-KFUM-huset på Betaniaplan den 25 november år 1911. Foto: KFUM Malmö

Källan - Juli månads site

Livskä

 

Källan har utsetts till Månaden julis hetaste sajt.


Ett antal hängivna unga kristna på Västkusten - läs: Bästkusten - ger av sina gåvor för att inspirera till tro och liv för dem som inget vet och till dem som börjat tro och vill växa. Sajten är gedigen och har tyngd och bredd. Rekommenderas varje ledare som vill hänvisa unga till något mera än bara det allmänt mycket goda som finns på nätet.


Här är material för ordentligt vår- och höstbruksarbete. Inte glättigt katalogträdgård precis. Här är ordentligt (j)ordbruk. Spade och spett... inte hink och spade i sandlådan precis. Gud vare lovad för lätta tunga sajter som Livskällan/Källan! 


~~~~~~~~~~~~~~


Källan-teamet ger gedigen undervisning och utmanar ett och annat i tidens samhälle och kristenhetens allmänning. Källan - den är skön i sin nygamla stil! 


~~~~~~~~~~~~~~


Om Källan skriver Bibelskolan.com

så här >>  presentation, index m.m.


 

~~~~~~~~~~~~~~


Gör ett besök >> 

på hemsidan: Livskällan


/DS


PS

Kalle, Elisabeth, lillsyrran, Matti och Magda & alla era goa teammedarbetare tillönskas god NetNätsutveckling på alla fronter.


(14) Cross over - Interludium Hampus

1 Cross hampus nr 7
Bild: Hampus hemma i 7:an Foto: Dag Selander

Brita Olle och Hampus är en trio sockenbor och seniorer
i Ljungarum, Jönköping. De har mötts under senare år för att samtala om livet i det gamla Ljungarum och i synnerhet livet på Strömsbergs herrgård. Man har haft och har informella seminarier kring livet på Strömsberg och de tjugotalet torp som fanns förr. Sina kunskaper från tiden alltifrån 1900-talets första decennier har man dokumenterat i bild och text.

Brita Karlsson Bäck, Olle Johansson och Ingvar "Hampus" Abrahamsson är tre seniorer som har haft personliga relationer till livet på Strömsberg. Deras familjefäder har haft arbete på gården och de har alltså både direkta och indirekta minnen via sina föräldrar.

En dag under 2003 knackade det på dörren hemma hos Hampus på Strömsberg Nr 7 (se bild ovan). Det var en man som var ute och vandrade i Strömsbergs naturreservat. Frågorna var många från vandringsmannen. Hampus tog fram sina pärmar om Strömsberg och berättade. Hampus berättade också om torpet på Vassnöden där någon som hette Ernst bott. Hampus berättade om en märklig händelse denne haft och som han berättade om i Stallet på måndagmorgonen den 25 mars 1918. Om en syn vid Himlakullen. Om att den spjuveraktige grabben Ernst med både en och två rävar bakom örat och ledare för kamratkretsen fått något helt nytt som fyllde hans hjärta. Vandraren, som hörde Hampus' berättelser och såg ett foto från 1913 på grabben Ernst med ett ansiktsuttryck som talade, hade fått ett möte som fångat hans intresse och hjärta. Hampus förde honom samman med Olle och Brita och de berättade om livet på Vassnöden och om Ernst vars livs totalt förvandlades. 

 Hampus, Olle och Brita berättade också om Ernsts dotter som med sin man bodde i Sydafrika. Varje vår brukar de komma hem till Sverige. Då skulle vandringsmannen få ytterligare pusselbitar om Ernst. Linnéa, Ernsts dotter som var sjuksköterska, och hennes man Lennart, professor i medicin, som själva varit missionärer hade en hel del att berätta. Dessutom fick han tillstånd av Svenska Alliansmissionen/SAM att gå in i deras arkiv för att göra efterforskningar om missionären Ernst Andersson i årsböcker, missionstidskrift och övrigt tillgängligt material. Vidare fick han möta ett senare missinonärspar i Transvaal, Olle & Lotten Fast, för intervju om Ernst och livet i Sydafrika.

Vandringsmannen i Strömsbergsskogen skulle aldrig mött Ernst på Vassnöden om han inte drabbats av ett lindrigt hjärtfel, förmaksflimmer, under april månad 2002. Då började vandringarna i Jönköping längs Vätterstranden, Klostergatan, Herkulesvägen och Strömsbergsskogen. Smålands Jerusalem har mycket att lära var och en med ett öppet sinne för alla möjligheter och alla utmaningar som förefinns i vår omedelbara närhet. Detta gäller också - förutom en ensam vandrare - hela Den svenska kristenheten. Det som är hennes uppdrag här och nu. Att dela det liv som Mästaren från Nasaret delade längs vägar och stigar under tre heliga år med höjdpunkten i korset på Golgata kulle. Av detta skäl får också serien om Ernst rubriken Cross over…


Vandringsmannen ovan  - det är Mission Xp:s editor som var och en förstått... som med tacksanhet tecknar sin signatur sålunda:
 
Dag Selander
Peregrinus sub specie aeternitas

Fotnot:
Om Strömsbergsreservatet: läs guideboken "Strömsberg - från hage till skog" av Märtha Wägéus, vilken finns att köpa på Jönköpings Turistbyrå eller genom Strömsbergsföreningen.

(13) Cross over - Guds språkrör

co1 Jönköpings Missionsförening 
Bild: Jönköpings Missionsförening 1900 - Foto: SAM:s arkiv/Jfa

Ernst hade tydliga gåvor att vara ett Guds språkrör både för de små och för de vuxna. Detta är så tydligt när man betraktar några få bilder från tiden innan Ernst blir "färdig" och utbildad att gå ut som missionär i Svenska Alliansmissionen.

Någon gång före omvändelsen invid den Stora Enen
på väg hem efter Markevägen gick Ernst ned till Missionsexpeditionen. Alltså någon gång samma år eller året före 1918 - den där lördagen den 23 mars då han hade den det där mötet med Herren. Ärendet var att förhöra sig hur man kan bli missionär. Till svar fick han frågan: "Och när blev Ernst Andersson frålst?", varvid han svarade: "Det ska jag allt se till att bli…" På något sätt är den här händelsen också ett uttryck för Ernsts karaktär. Har han beslutat sig för något eller tänkt ut en plan, så kommer det planerade att genomföras.

Ernst fick också senare - ett bra tag efter omvändelsen - i kontakt med Missionens ansvariga höra att han hade för ringa utbildning. Vad han tänkte om mannen i fråga på expeditionen som hade sin långa teologiska utbildning, det kan vi bara ana oss till. När Ernst senare varit ute på gudstjänster och lett möten under en tid och det vid något tillfälle hade visat sig att flera hundra själar hade lämnat sina liv åt Gud, då blev Ernst "godkänd" och bejakad och välsignad i sin intention att gå vidare i förberedelserna inför livet som missionär i Afrika.

Efter omvändelsen kan man i Trosvittnets redogörelser över gåvor som inkommit till missionsfälten finner man följande notis: Till Afrika: Från Söndagsskolan i Strömsberg kr 10 gm Ernst Andersson. - Ernst kom också att verka som en av söndagsskollärarna på Strömsberg. Ägaren von Essen upplät ett lämpligt rum i herrgårdens övre våning till söndagsskolbarnen i området.    

Ernst står i en välsignad krets av Guds språkör i kyrkohistorien alltifrån gestalterna Mose och Jeremia till sentida missionärer, lekmannapredikanter, pastorer och präster ...

Pilgrimsfalk... och Tranor...

Pilgrimsfalk 

Bild: Pilgrimsfalk 
 

Nedanför Kristers hus längst ned på Gärdet ser jag ett par bevingade vänner lyfta och flyga österut längs med skogskanten. Tänker: Det kan inte vara annat än tranor. Möter HC nere vid Gårviksstranden på kvällen. Frågar om han följer med på rekognosceringstur inför kommande morgons exkursion. Under dagen har jag nämligen fått uppgifter om var det finns pilgrimsfalk. Vi åker. Vägarna är inte helt säkra för mig och det känns bra med vägvisningen. Vi kommer fram. Ställer bilen. Avvaktar för att spana uppåt klippväggen och dess många krypin för en falkfamilj med en liten falkunge. Vi väntar. Plötsligt får HC se en pilgrimsfalk flyga längs bergväggen mot ett som vi förmodar klipprede. Själv får jag inte se något av falken denna sena kväll.  Särskilt talar misstaget om den icke medtagna kikaren. Hur kunde jag vara så tanklös att inte ta med den, trots att det "bara" handlade om att "reka" inför kommande morgon…


Går förbi Kristers gärde idag den 12 juli vid 05-tiden. Nere vid gärdeskanten står ett par rådjur och betar, tycker jag. Efter en stund tar jag fram kikaren. Det är inte rådjur. Det är tranparet från igår. Hämtas upp av Sören för färd mot pilgrimsfalken. Väl framme 5.45 får vi snart nog syn på exkursionens huvudperson. Först hör vi det höga och hesa varningslätet "rääk-rääk". Vi vet nu att vi är nära att också se föremålet. Vi har en kikare och en filmkamera som får fungera som andra-kikare. Och vi får en timmes fantastisk observation av den speciella fågel som varit utrotningshotad men som nu tycks trivas och också föder nya falkar som i detta falkbo på en specifik klipphylla.



Foto: PE Svahn Plats: Morups tånge. Se: Per-Eric Svahn /Bilden med tillstånd av PE Svahn

Som lök på laxen får vi också på hemvägen sällskap av en ormvråk som dels flyger framför oss och stundtals spanar mot oss från viloplatser i ett par granar. Det är en välsignad morgon för ett par som gläds åt skapelsens genialitet i arternas mångfald och skönhet. 


Efter dessa "obsar" talar inte utan skäl orden i Jesaja kapitel 40 lite extra till oss. "Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta."


DEN SVENSKA KRISTENHETEN kan med rätt fokus se vad som ligger framför. Det är skillnad på två fyrbenta rådjur och ett par tvåbenta bevingade tranor. Det är helt avgörande att faktiskt ha fokus. Den svenska kristenheten har sitt givna uppdrag i missionen som är henne given. För denna utmaning behöver hon all den helige Andes utrustning att se och röra sig i detta nådesverk. Frågan är: Hur har vi det med utrustningen? Hur får vi fokus? "Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta."




(12) Cross over - Den 23 mars 1918 & mötet med Gud

co 1 infart Herrgården
Bild: infarten Strömsbergs herrgård Foto: DS

Till Strömsberg kom 1917 Oskar Valfrid Johansson och han "lärde känna Ernst som en mycket bra kamrat i arbetslivet. Ernst var då en glad ´speleman´ och det religiösa var helt otänkbart för honom. Han var med övrig ungdom på kvällarna och hade skoj åt missionsvännerna i missionshuset. En morgon vid orderutdelningen i Stallet meddelade han jobbarna att han blivit religiös och skulle bli missionär. Det utbröt allmänt skratt, då detta togs som ett skämt. Ernst meddelade dem att han kvällen innan på väg från Missionshuset fått en uppenbarelse att han skulle tjäna Gud."

Så skriver Olle Johansson om sin far Oskar Johansson och hans minne av vad som hände med hans vän och arbetskamrat Ernst.

Här kommer Ernst gående kvällen - natten lördagen den 23 mars 1918. Han kommer från Stora Missionshuset.

BILD: Markavägen svänger av snett upp till vänster från den stora Skinersdalsvägen Foto: DS

Detta är den vanligen vägen hem till torpet på Vassnöden.  Rakt till vänster från bilden ligger Himlakullen (idag kallad Bokskogen). Igenon den och parallellt med Markavägen går Himlakullestigen upp mot Vassnöden.

BILD: Stora Enen Foto: DS

Här ses den gamla Stora Enen
- stammen under skylten. Enen är idag ett ansenligt och högväxt eneträd.
Just här har Ernst sin uppenbarelse denna lördagkväll. Många kvällar har han gått denna väg hem. Nu är det vårdagjämning och han fyller år på söndag. Under åren har han om och om igen upplevt attraktionen i tanken på att få bli missionär.

Följande brev skriver Ernst 2½ månad senare:


Ernst Andersson
Strömsberg
Jönköping
Jönköping den 6 juli 1918

Svenska Alliansmissionen kommittée!

Då jag känt Guds kallelse att blifva missionär får jag anhålla om att blifva antagen som eder kandidat.

Jag är född den 24 mars 1892 i Jönköping. Redan vid unga år sökte mig Gud, men världen och dess nöjen tog öfverhanden tills i mars månad 1918. Gud blef mig för stark och jag fick erfara frälsningens fröjd.

Mina första missionsintryck fick jag vid läsning af ett upprop från D. Livingstone om nöden i Afrika. Jag kände då att Gud personligen kallade mig att blifva missionär.
Ernst Andersson
Strömsberg


Det Ernst upplever är stjärnhimlen ovan Himlakullen såsom Abraham en gång såg den. "Gud blef mig för stark och jag fick erfara frälsningens fröjd." Ernst erfar Guds storhet och sin egen litenhet under himlavalvets stjärnor. Ernst erfar Herren kalla honom att gå ut som missionär. Efter denna natt är han omvänd, benådad och övertygad om sin kallelse.

BILD: Hemma vid Vassnöden som han nu skulle lämna för gott. Foto: DS

Snart är tiden inne att lämna ungdomens trygghet i föräldrahemmet. Lämna hemlandet. Inom ett par års tid är han på en helt annan kontinent…

(11) Cross over - Ernst & Hulda år 1918

BILD: Ernst år 1918 Foto: SAM:s arkiv/Jfa

BILD: Hulda år 1918 Foto: SAM:s arkiv Jfa

Bilderna från år 1918 talar sitt eget språk till en sentida läsare och betraktare.

Hulda har sedan 1909 levat omvänd och håller på sina slutliga förberedelser inför missionens utmaning...

Ernst är i begynnelsen av sin omvändelse som vi möter i nästa artikel. Ernst är liksom Hulda i färd med att ta nya okända steg ut i livet...

Båda på var sitt håll i en nära vandring med Herren i Bibeln och nådemedelen och i kamp kring de hinder som reser sig i krigsårens skugga. Freden och 11 november kl 11 är ännu inte inne...

Båda på var sitt håll också i ovetskap om varandra. 

De har inte sett något foto av den andre...

Men de är var och en inriktade på en enda sak:
- Att ge sina liv åt Herren att användas såsom han vill för att ge evangelium till människor i behov av Liv och Nåd...

(10) Cross over - Tankar under krigsåren

 
Bild: Sommarängsbukett från Himlagärdet Foto: DS

NÖDÅREN
Krigsåren 1914-1918 var en tid präglad av oro och mörker också i Sverige. Kriget orsakade också det vi brukar kalla "nödåren" (1917-1919). Det läste Ernst av på köksbordet hemma på Vassnöden. Han läste texten:

BRÖDKORT Kortområde N:r : Jönköpings län 15/1-28/1 1917. Varje kupong berättigar till inköp av 65 gr mjukt bröd el. 50 gr mjöl el. 40 gr torrt bröd.
Delad kupong hälften.
Han läser texten, räknar kupongerna  och funderar…
… Ett tvåveckorskort om 70 kort. Det blir 2 kuponger per dag för mor Hanna. Mor och far har en stor familj om sju barn, själv är jag näst äldst. Jag kan ju inte bo hemma hur länge som helst. När vi kom hit från Rustorp var jag 16 år, nu är jag snart 24.

TANKAR OM MISSION
Ernst fortsätter att fundera: Nere i Växthuset där Kamelian står påminner den om den där tjeckiske jesuiten som var missionär… David Livingstone och hans biografi har jag läst om och det han gjorde för hedningarna i Afrika… Jag kan inte fortsätta att stanna kvar här på Strömsberg hela livet. Hulda & Edvard kan ju inte klara av försörjningen för oss som nu är vuxna… Dessutom tycker jag inte riktigt om jobbet på gården. Praktiskt lagd är jag ju inte. Jag är ingen riktigt bra arbetare här på herrgården. Jag skulle vilja lämna allt och göra nåt annat. Det är ju också därför jag gick upp till Missionsföreningens kontor. Frågade dem hur man kan bli missionär… Och så säger han som jag talade vid: "Och när blev du omvänd, käre Anderssons pojk?" och jag svarade "Det ska jag nog se till att jag blir!" Hur ska det bli? Hur ska jag ta mig vidare i livet…

Bild: interiör Stora Missionshuset /Foto: SAM:s arkiv, Jfa

TANKAR KRING PIGORNA
Dessutom är jag giftasvuxen och ingen tycks vilja ha mig till man och husbonde. Hur ofta är jag inte ner i Missionshuset och vid kvartalsmötena i Stora Missionshuset… och jag hör mycket om mission… jag hör talas om alla äventyr… jag läser Trosvittnet och rapporterna från missionsfälten i Kina, Indien och Afrika. Till Afrika skulle jag vilja åka som Livingstone… Men jag är ju inte omvänd. Han har ju rätt - han nere på kontoret… Fast det är ju detta med pigorna och hembiträdena som också drar mig och mina kamrater till missionshuset. De är så söta där de kommer och jag längtar så efter att kunna få bilda egen familj…

KAFFEPETTER
Ernst blir avbruten i alla sina tankar vid köksbordet när mor Hanna frågar om jag inte vill ha en kopp ekollonkaffe med far Edvard och Hjalmar. Jo tack, mor Hanna är så omsorgsfull och har alltid kaffepetter puttrande på spisen. Fast det är nödår.

Nu är det dags att träffa kamraterna. Vännerna väntar på sin Ernst som är lite av ledaren för vännerna. Alla väntar på honom, innan det blir dags för det som planerats… Ernst lämnar Hulda och Edvard och ger sig ut i kvällen med sina tankar långt borta…

(9) Cross over - Ernst på Strömsberg

 Ernst 1
BILD: Några av gårdens arbetare år 1913. Ernst är 21 år och har kepsen så att hårlocken väl syns. Han sitter som tredje arbetare från vänster i främre rader. Foto i Hampus & Olles ägo 

Medan Hulda i Ulfstorp
börjat sina förberedelser inför sin missionsframtid, finns Ernst hemma på Vassnöden alltsedan 1909. Och det är på Strömsbergs gård han arbetar. Observera fysionomin... talar den inte om att här sitter det en spjuver och ledartyp i kamratgänget...

Bild: Vassnöden trädgård Foto: Thomas´ digital

Senare ska vi återvända till de allra första barn- och ungdomsåren upp till 17 år. 1909 var ju året då Ernsts far Edvard med familjen flyttar från Rustorps gård i Järstorp till Vassnöden.

Det nya livet på Strömsbergs Herrgård var spännande för den unge Ernst. Och mycket arbete varje dag i veckan, måndag-lördag. Bland torpare och i synnerhet bland statare på den tiden brukade man säga: "Människovärdet är lågt, men djurvärdet högt, för det kunde man sälja och tjäna pengar på..." Kanhända Ernst visste något om dessa förhållanden. På Strömsberg sa man att Essarna var aldrig hårda, man såg till att folk hade arbetstillfällen.

BILD: Kamelian behöver vatten. Här var en av Ernsts arbetsplatser, bland handelsträdgårdens alla växter FOTO: Dag Sr
Handelsträdgården innebar ett spännande liv med alla växter. Inte minst att vattna och vårda Kamelian i växthuset. Växten fick sitt namn Camelia japonica av Carl von Linné som ville hedra den tjeckiske botanisten Georg Joseph Camelius som var jesuit och missionerade på Filippinerna, varifrån han tog med en kameliaplanta hem till Europa. Kamelian finns vildväxande som buske eller litet träd i Östasiens bergsskogar. Observera missionen representerad redan här. tror du inte att Ernst tänkte en hel del på Georg Joseph

Kamelian planterades på Strömsberg på 1840-talet och är den äldsta kamelian i Sverige, måhända den största i Europa.

Se >>  beskrivning av kameliabusken

och >> Carl von Linnés digitala bibliotek - för egen sökning på internet.

BILD: Stallet Foto: Dag Selander

I Stallet gavs ordergivning allt emellanåt av inspektorn. Vi återkommer senare till den måndagsmorgonen 1918 efter lördagskvällsnatten vid Himlakullen...


Pelargonia invid Strömsbergsbäcken intill Magasinet där Gårdsstugan stod. Här gav Strömsbergs inspektor arbetsuppgifterna för dagen till de 20-talet torpställenas folk samt 10-talet statare. Inne i Gårdsstugan fanns bänkar och öppenspis för kalla vinterdagar.

Ernst hade en vacker omgivning sommartid, men övriga delar av året kunde det vara riktigt lerigt, kallt och vintigt kallt... Men arbete fanns det på gården. Och Ernst var en omtyckt både spelevink, ledartyp och pionjär till sin typ. Vi återkommer i nästa artikel om  andra delar av livet på trakten... 

(8) Cross over - Brevet Hulda skrev

Brev

1909 är året för Huldas omvändelse. De närmaste åren är år av växande i relationen till levande Gud. Det som framför allt påverkar henne under åren fram till 1916 är mötet med väckelsefolket hon hör och ser i regionen. Centrum för denna rörelse i tiden är förkunnelsen och undervisningen som går ut från Jönköpings Missionsförening. Dess missionstidning Trosvittnet utkommer varje vecka är en viktig informationskanal. Den finns i varje socken och man lånar emellan sig under veckan. Så kommer missionen hem till socknen. Hon lyssnar till Guds ords förkunnelse hemma i kyrka och missionshuset samt är med på kvartalsmötena i Jönköping i Stora Missionshuset.

Vi låter Hulda själv berätta i ett brev som är odaterat men förmodligen skrivet till Svenska Alliansmissionens expedition det år eller året innan hon reser till Betelseminariet i St Paul, USA, där hon studerar från 1917 tills sommaren 1919 då hon återvänder.

Här är brevet som Hulda skriver förmodligen året 1915:


Undertecknad är född den 8 maj 1888 i Ulfstorp Norra Sandsjö församling Jönköpings län.

Tidigt från barndomen var jag dragen till Herren, redan vid 7 års ålder kände jag Herrens kallelse att gå till afrika. Men någon hel övergång blev det inte förr än vid 20 års ålder. Ifrån denna tid låg människornas nöd hårt på mitt hjärta. År 1910 genomgick jag en bibelkurs vid Götabro för att sedan om Herren ville gå ut på fältet, men då var dörren ej öppen.

Efter genomgången kurs, började Herren kraftigt tala med mig om hedningarnas nöd, men o, vad jag ryste vid tanken att gå till hedningarna. År 1913 tidigt på våren förnam jag Herrens kallelse, och nu kraftigare än någonsin. Men var ej villig att gå, utan sade, Herre sänd vem du vill men icke mig. Efter mycken nöd, slitning och strid lovade jag Herren att gå. Skrev då till Missionssekreteraren men fick ej svar på hur det blev, men nu var jag lugn för nu vilade jag i Herrens hand nu fick han göra som han ville. I höstas genomgick jag en kurs på Elsa Borgs hem, för att utbildas till sköterska för barn. Men hade ej varit där länge förrän jag var viss på att nu öppnades väg för mig ut till fältet. Jag är nu viss på min kallelse till Sydafrika.

Hulda Björklund

Icke med makt, icke med kraft, utan genom min ande,
Säger Herren Sebaot.



För ytterligare studium om den missionsanda som råder kring sekelskiftets Småland:

Om Alliansmissionens pionjär som verkade i USA i Skandinaviska Alliansmission som sedan fick namnet TEAM.
Se >> Fredrik Franson & TEAM 

Om missionspionjären
>> Fredrik Franson

Om Franson och Martin Luther
>> intressant koppling

Om Svenska Alliansmissionen,
se under rubriken Mission >> SAM idag


... och vad har Ernst för sig under dessa år?

Se nästa avsnitt...

(7) Cross over - Elsa Borg på Vita Bergen

Hulda konfirmation
Bild: konfirmation Norra Sandsjö kyrka. Fotot: N.Sandsjö Hembygdsförening/Sven Danielsson 

Hulda konfirmerades vid 15 i Norra Sandsjö kyrka. Åren går, dagar av tonårsglädje och av undran inför livet och framtiden.

Hulda på Ulfstorp är 21 år och överlåten åt Herren i den omvändelse som tycks ha varit av radikalt art - en radikalitet som man kan förmärka i det som skedde med Ernst efter Himlabacken…

Hulda har i tonåren kämpat i sorgen efter sin fars död. Hon har sökt. Herren har mött henne i de behov Far i himlen såg och kände till. Åren har inneburit att hon kommit i kontakt med det s.k. småländska läseriet. Efter konfirmationen i Norra Sandsjö följer dryga tre år, varunder mötet med Jönköpings Missionsförening blir henne till stor andlig hjälp. Sandsjöbygden har berörts av den småländska lågkyrkliga väckelsen med Odencrantz och Rosenius.

Hulda läser också den regelbundet utkommande missionstidningen Trosvittnet, som ger undervisning, information om inre och yttre mission och inspiration. Här finns gedigen biblisk själavård. Här berättas om livet på missionens fält i Indien, Kina och Afrika.

Hulda möter också berättelserna om det som sker med den Skandinaviska Alliansmissionen i USA och om Fredrik Franson, som ofta givetvis hör talas om, och som sannolikt också hört predika på Torp och i Småland vid något av kvartalsmötena. Den kristendom som var i svang dessa år mellan 1900-1920 i Jönköpingsregionen och Småland var en lågkyrklig väckelse med Rosenius och Luther i grunden och med elden från det pentekostala arvet från den första pingsten genom framför allt Fredrik Franson. Detta är det kyrkliga klimatet och miljön ute i läsarbygderna. Och Herren tar tag i Hulda på sitt håll. Hennes hjärta sätts i brand.

Detta innebär att hon ger och tar sig tid för andlig utrustning genom att vistas på Vita Bergen med Elsa Borg under en längre period över ett år. Sedan åker hon till Götabro i Närke en kortare period, samt till sist över två år i USA.

Den som känner Hulda Björklund vet att dessa år som hon ägnade åt de nämnda studierna var inte något annat än hängivenhet för Herrens vilja och verk och överlåtelse av det egna livet för ett liv i utgivelse i Kristi efterföljd. Hos Hulda fanns inte ett spår av svärmisk känslosamhet eller andligt romantiserande. Hulda var en personlighet med fasthet, nyktert omdöme och en person med integritet som inte lät sig vilseledas. Hon var bestämd och beslutsam, prioriterade med god administrativ förmåga och hade ett mod som var alldeles enastående.

Hulda hör talas om P Fjellstedt och hans vänner
på Herrestad, Emelie Peterson, Mormor på Herrestad. Hulda hör talas om Elsa Borg och hennes idé från England som också P Fjellstedt haft med sig till Sverige. Missionskvinnohemmet i Vita Bergen på söder kommer till. "Gröthemmet" med ledaren Elsa Borg och bibelkvinnorna var kända bland de fattiga och hungriga. Bibelkvinnorna fick lära sig engelska, hembesök, kontakter med de fattigaste, praktiskt arbete och påminnas om Guds omsorg - samt att lönen kommer "ovanefter". Av nyfödda barn på Söder dog 50% inom ett år och många av de vuxna smittades av tuberkulos, arbetslösheten var mycket hög.

Hulda kommer alltså i kontakt med Elsa Borg och bibelkvinnorna på Vita Bergen där hon får gedigen träning praktiskt och teoretiskt vad gäller missionen till de små i samhället. Här lever Hulda och lär under en längre tid.

Fram till dess att Sofia Kyrka byggdes sågs värsta slumområdet i Stockholm på Söder. Det var först när Elsa Borg 1876 tillsammans med sina "Bibelkvinnor" engagerade sig i arbetet mot slummen som människorna började få någon form av hjälp. Statyn "Skvallertanterna" heter egentligen Undret och är gjord av Astrid Reitz, som ett minnesmärke över Elsa Borg och hennes bibelkvinnor.

Vita bergens drottning Elsa Borg startade ett "hem för fallna kvinnor". Elsa Borg drev så småningom åtta hem på Söder, det så kallade Elsa Borg imperiet. I parken finns i dag en Magnolia planterad till Elsa Borgs ära. Bredvid Magnolian restes 1972 en staty av Elsa Borg, den gjordes av Astri Taube och föreställer Elsa Borg omfamnande två små barn.

1887 utsändes de första kvinnliga missionärerna från ''Missionen vid Hvita bergen" i Stockholm (Elsa Borg) till Nord-Afrika, senare kallad "Svenska kvinnors mission bland Nord-Afrikas kvinnor" och från 1898 övertagen av K. M. A. (=Kvinnliga missionsarbetare), bildad 1894.

Läs om om det enastående barmhärtighetsverket som utfördes av Elsa Borg och Bibelkvinnorna på Vita Bergen i länkarna som följer.

Se: Elsa Borg/Ur Stockholmsliv, Staffan Tjerneld, 1950 - Mera om >> Elsa Borg

Elsa Borg och >>  Bibelkvinnorna

Mera Elsa Borg och hennes efterträdare >> Vita Bergen

(6) Cross over - Interludium SAM:s exp

1 afr SAM exp
Bild: SAM:s arkiv/Jfa

Svenska Alliansmissionens expedition Ö. Storgatan 38 i Jönköping
. Till vänster ses red. P M Bergman samt sittande  missionsföreståndare Adolf Thomander.

På bilden syns att expeditionen är stor och rymlig med tiotalsmöbler, kakelugn i ett hörn, takarmatur, tre hängande kupor, i mitten en klockformad kupa. Korkmatta med gångmattor på golvet. På skrivbordet ingen dator men väl skrivmaskin, telefon och en Strindbergslampa, diverse skrivmaterial.

 
Bild: drottning Lo Bamba Swaziland. SAM:s arkiv/Jfa

Ernst från Vassnöden och Hulda på Ulfstorp kom att vara ett par personer vars namn var kända i dessa lokaler från åren kring 1920 och framöver seklet och Afrikamisisonen.

Bild: afrikan ridande på buffel. SAM:s arkiv/Jfa 



PER MALKOLM BERGMAN, född i Norrebo, Gnosjö 8/2 1865. Han lärde först faderns yrke tråddragaren, senare småskollärare i Kärda och Åsenhöga, därefter predikant i Jönköpings Missionsförening med början 1905. Ledare för Jönköpings Missionssförenings evangelistverksamhet under åren 1911-1917. Tjänstledig 1919 för utgivandet av Värnamo Tidning. Chefredaktör för Trosvittnet 1920-1925. Död 26/12 1930.

ADOLF THOMANDER, född i Koppom, Värmland, 4/3 1859. Thomander var först officer i Frälsningsarmén, verksam i Sverige och Finland. 1894-1911 predikant i Svenska Missionsförbundet, senare i Svenska Alliansmissionen och missionsföreståndare och gick i pension 1923. Förtroendeuppdrag: ledamot i Svenska Missionsrådet 1912-1922. Redaktör för Missionskalendern "På Kungens bud" 1916-1922 och för Trosvittnet 1918-1922. Återvände som äldre till hembygden i Värmland och verkade i Järnskogs missionsförsamling. Död 16/4 1941.

Bild: afrikansk by. SAM:s arkiv/Jfa


ERNST & HULDA ÄR NU PÅ VÄG... i sina respektive enskilda förberedelser inför sina livs resor. Och inte vet de förstås någonting om varandra, eller...

Vi känner däremot till att Herren har en hel del överraskningar för dessa ungdomar som vi ska lära känna undan för undan - steg för steg...

[ Det är mycket som handlar om skeenden och händelser med rubriken 'Cross over' i skildringen av dessa två liv... Vad kan rubriken vilja påminna om, tro? 'Cross over...', ja, säg det. Fundera kring den återkommande delrubriken... ]

(5) Cross over - Året är 1909

Forest

1909 är året då Hulda i Sandsjöbygden får en ny relation till Herren. Det året som hon fyller 21. Det är året hon minns som omvändelsens år. Hulda har haft några år fyllda med tårar och sorg. Tillsammans med hela familjen eftersom far i huset dog år 1904 och hon är sexton år. 1903 hade hon konfirmerats i N. Sandsjö kyrka. Sorgen efter sin bortgångne far fick hennes inre unga människa att söka Gud i Bibeln och bönen. Denna hennes omvändelse kom nu att betyda att hennes liv radikalt fördjupades. Hon överlät sitt liv så radikalt en människa kan. Och det kom att medföra nya steg i hennes liv.     



Det som Ernst upplevde i Himlabacken några år senare också med en fortsättning som blev chockerande för hans närmaste vänner, något liknande av omvälvande livsval skedde borta i Sandsjöbygden.
1909 är året när familjen Edvard och Hanna Andersson flyttar från herresätet Rustorp i Järstorp till Vassnöden och Strömsberg. Man flyttar tjugo kilometer från väster till öster i Jönköpingsområdet när Ernst är 17 år och han trampat ur barnaskorna.


1909 är året då den s.k. Storstrejken äger rum i hela landet; särskilt känt är det som händer i Ådalen. Jönköping är inte undantaget oroligheterna. På en rad industrier t.ex. Jönköpings Mekaniska Verkstad och Gamla Tändsticksfabriken är det strejk.

Året är 1909.
Två ungdomar med skilda omständigheter och händelser lever i Jönköpingsregionen av Småland vid denna tid.


Ungdomar som de är påverkas de också av föredömen de möter i samhälle, historia, litteratur och kyrka och församling. Vilka personer som betytt vad i deras liv återkommer vi till.

Föredömets roll för unga människor är större än vi oftast tänker på. Detta blir också dessa sidor en kraftfull påminnelse om…

Vad betydde inte Mästaren för de 12, de 72, de 500, kvinnorna och Markus - de unga och yngsta - den allra första tiden? Vad betydde inte Mor Afrem, J II P, kyrkofadern Benedictus och den heliga Birgitta?

Vad betydde inte Hans Ström för en ung man som Peter Magnusson? Operation Mission utmanade och fick Peter och många andra att ge av sina liv i utgivande kärlek för andra nationellt och globalt.

Vad betydde inte C.O. Rosenius, Moder Teresa, fader Gunnar och fader Martin för de unga och yngre på den tiden?

Vad betydde inte Johan och Naemi och Ernst och Hulda ute på missionsfältet i Sydafrika för sina ungdomar Lennart och Linnéa, vilka inte bara gav sina liv i missionens tjänst utan också i kärlek till varandra i äktenskap. 

Vad betydde inte Agne Nordlander för studenter på Johannelund och i Etiopien? Vad betydde inte George Verwer och Fredrik Franson och Henric Schartau för de unga?

Vad betyder inte de äldre ungdomarna och medarbetarna i olika missionssatsningar runt om i världen, till exempel Världsungdomskonferensen som Katolska kyrkan arrangerar i Tyskland i sommar eller TeenStreet i samma land eller Frizon med tusentals ungdomar som inspireras och får livsförvandlande erfarenheter.

Åren 1909 och 1918 - tillsammans med 2005, 2006, 2007, 2009 eller 2020 eller 2025 - är alla dåtida och nutida årsmilstolpar som är av avgörande betydelse för Guds rike i enskilda hjärtans liv till att vandra nya vägar med och för Herren i denna värld med dess behov av nytt hopp och verkligen goda nyheter…

(4) Cross over - Hulda på Ulfstorp

Hulda Äng

Bild: Sommaräng/www.sandsjobygden

Hulda bodde på Ulfstorp i Norra Sandsjö. Hennes far och mor var hemmansägarparet August Björklund och Clara Lovisa Jonasdotter. Hennes syskon var Vilhelmina, Sigvard, Frida, Nanny och Augusta.

Här en bild på den lilla söta flickan på Ulfstorp som hette Hulda och som synes har hon här några år på nacken och har lämnat tonårsflätan...


Norra Sandsjö socken ligger i Nässjö kommun. Intill Sandsjön ligger Norra Sandsjö kyrka, Prinsnäs säteri och ett större fornlämningsområde.

Området fick en central roll i bygden, vilket en runsten på en udde i Sandsjön vittnar om. Runstenen vid N.Sandsjö är daterad till 800-talet och vikingatid. I stenen är sex generationer namngivna och inristade med texten: "Ärinvad lät resa denna sten efter Hägge sin fader, och Hära hans fader, och Karl hans fader, Hära hans fader, och Tegn hans fader, och efter dessa fem förfäder."


Bild: Ulfstorp, där Hulda hade sitt hem Foto: N.Sandsjö Hembygdsförening Sven Danielsson

Cirka 285 fornlämningar är kända. Talrika rösen och spridda stensättningar tillhör bronsålder och äldre järnålder, dessutom finns sju järnåldersgravfält.

Den tornlösa vitputsade kyrkan i romansk stil är från slutet av 1100-talet men byggdes om på 1600-talet.


Foto: N. Sandsjö hembygdsförening, Sven Danielsson

Prinsnäs är en gammal egendom som är uppkallad efter sin byggherre, överste Carl Printzenskiöld, född 1653, död 1703. Gården har ett vackert läge vid den täcka Prinsnässjön som är förenad med Sandsjösjön genom ett smalt sund genomflutet av Emån. Vid sidan reser sig Korpabacken, klädd med väldiga granar och furor och stupande nästan lodrätt ned mot sjön. Den vackra gamla mangårdsbyggnaden har för övrigt väggmålningar av ingen mindre än Per Hörberg i förstugan.

Bild/karta: Eniro

Från Strömsberg till Norra Sandsjö är det 62 km.

Hulda på Ulfstorp bodde i en miljö underbart skön med natur och historia som Sandsjöbygden är ensam om. Här började Hulda, den söta lilla flickan, sitt liv som skulle bli till ett Äventyr...

The Mystery of Israel... by A Katz - Chapter 14

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz

 

Chapter 14 - The Anatomy of Resurrection

 

Of all the doctrines of the faith, resurrection is the most offensive to human sensibility and reason, and the most difficult to consider.  So deep-seated in man is the innate resistance to resurrection that the disciples themselves were disbelieving (Luke 24:41), even though the resurrected Christ was standing before them.  We need to understand the profundity of resurrection, and the equally great resistance to the truth of it, and how central it is to the whole purpose of God.
Let us examine the genius and the anatomy of resurrection itself.  What is it in resurrection that is so commendable and dear in God's own sight?  It took a power to raise a dead man, Jesus Himself, from the grave, but now we are going to be talking about the power that it takes to raise an entire nation.
The day of Jesus Christ is the day of resurrection.  That is to say, it is an event which cannot take place gradually and which leaves no room for realization in steps.  There are no transitions, no approximation, between the two.  There is a sharp line of demarcation and all continuity from one to the other by successive states of realization is excluded. This event is one which comes exclusively from God's side and not from ours (Emil Brunner - Source Unknown).
This Swiss-German theologian is striking at the very heart of the liberal mind, which predicates everything on gradual evolutionary process, or by a process of change.  Resurrection, however, is completely opposed to that; it is absolute, sudden, and a once-and-for-all event from God.  It has nothing to do with process of change.  Process implies the involvement of man through his ever-developing understanding.  Resurrection has to do with man, dead and incapable of effecting anything, in any way, in and of himself.  Therefore, anything that quickens him must be exclusively the operation of God that comes as 'event' in the moment of God's own choosing.  There is something in the evolutionary mindset that includes man as a necessary component in the process, but resurrection is absolutely God's doing, and in it, there is no room for man at all.
When all basis for hope was gone, Abraham hoped in God and believed, and he became the father of many nations according to what was spoken, "So shall your descendants be."  His descendants would be exactly like him.  When every basis for their hope was gone, they also would be resurrected to a new hope on the same basis of the word of God as it had come to Abraham.  The final demonstration to Israel of the sovereignty and the omnipotence of God will be due to the fact that He is the God whose very speaking constitutes their life.  Abraham had to see that there was no basis whatsoever for life in himself, and God must bring His restored Abrahamic nation to that place as well.  It is not a pleasant process, but it is of eternal consequence, and therefore, worth it all.

The issue of whether Israel is going to come into her millennial destiny and glory by process of change, or by resurrection, is a very great question.  You wonder how Israel, having the destiny that it does, could be exempted from the subject of resurrection.  God will not allow her to come into His glory in any other way but by resurrection, for anything that pertains to the glory of God must come by virtue of resurrection alone.  The whole tenor of Scripture reveals the implicit wisdom of resurrection as the theme that runs through the whole of God's ways.
There is something in man that wants to 'get in on the act.'  Do we realize that the language we use betrays the depth of our understanding of God?  For example, we say, "If God will help me, then I will walk in the way."  This implies that there are two independent entities: God and I.  And whether we say it or not, this is often our mentality, because we do not see ourselves as dead men wholly thrust in dependency upon the totality of His Life.  There is a world of difference between saying, "If God will help me" and Paul's statement, "For to me, to live is Christ."  Paul does not ask God to help him.  Paul asks God to be him.  Paul's whole sufficiency was Christ and "knowing Him and the power of His resurrection," for which reason he could count all things as rubbish, which does not mean just the questionable, murky things, but the best things: Paul's intelligence, his Jewish learning, his wisdom, his understanding, his own character, his own gifts.
Very few have really understood and appropriated the power of resurrection because of the failure to recognize the totality of it, its being exclusively and entirely of God.  We sin thereby, and fall short of the glory of God.  His glory is not something He will share with flesh, or with any other, but only when it is exclusively Himself.  As long as we feel that we can 'get by' in any measure with our puny, religious wisdom and understanding, we fall short of His glory.  That is why we do not see the glory of God.  We are not so much concerned with the glory of God as we are concerned with avoiding the embarrassment of failure, and we often see the fruit of this every Sunday from the majority of church pulpits.  That is why we have so little resurrection event in that preaching.  That is why apostolic preaching is different from conventional preaching.  Conventional preaching can be biblical, doctrinally sound, interesting, informative and even inspiring, but it is not an 'event' in God.29

 

The Law of Life
Death, i.e., death to all confidence in the flesh, is God's inexorably fixed law of Life.  The thing that pertains to His glory is the life that arises out of death.
For I will be like a lion to Ephraim, and like a young lion to the house of Judah [i.e., the whole of God's Israel].  I, even I, [not Arafat, not terrorism, not the hordes of Islam] will tear to pieces and go away, I will carry away, and there will be none to deliver (Hosea 5:14).
This is not a lion who is going to lick, but one that is going to tear.  How do we comprehend God in using such an analogy for Himself in being to Judah and Ephraim a lion who tears?  Israel certainly was ravaged and torn in the Hitler time, yet the Nazi horror was not the final statement of the scriptures that we are now considering.
I will go and return to my place, till they acknowledge their offense, and seek My face: in their affliction they will seek me early (Hosea 5:15 KJV).
This verse has not yet been fulfilled, for there is not one Jew in a ten thousand who thinks that there is any offense that needs to be brought before God, or that God needs to be sought concerning our offenses as Jews.  God has a great, unanswered controversy with Israel, which goes all the way back to the sins of our fathers, of which we have hardly any cognizance at all.  And yet God says that until we acknowledge the sins of our fathers and our own sins, He will not remember His covenant toward us (Lev. 26:40).  Our God is such a lover of our souls and so jealous over us in truth, that He will not allow us to languish in our deception about our own condition.  He will go so far as to even give us the state of Israel, not as something that is going to be established in success, but to reveal to us what nothing else would have revealed, namely, that merely having our own nation has not exhibited to the world a unique nation displaying an ethical and moral sensitivity unknown to nations.  God, rather, wants us to see that we are equally as capable as any other nation, of every depravity and every kind of crime, brutality and use of force employed by nations everywhere historically, and to this day, to preserve their own existence.

Come, let us return to the Lord (Hosea 6:1a).
This is now Israel speaking, who are now seeking God out of an affliction, which is yet future, because there has never yet been this acknowledgment historically: "For He has torn us..."  World Jewry and Israel have not acknowledged that "He has torn us."  Circumstances have, and Hitler has, but not "He."  It is a remarkable acknowledgement that the causative factor in Israel's distress is not Arafat and the terror, but God Himself, who employs nations and men as the rod of His chastisement.
...but He will heal us; He has wounded us, but He will bandage us. He will revive us after two days; He will raise us up on the third day that we may live before Him (Hosea 6:1b-2).
There is no more eloquent a statement than this, of Israel's death and resurrection "on the third day," which day we are approaching.  Preceding the glory of resurrection is the necessary falling into death from which only a resurrection can raise us.  Can we, like the Son of God before us, wait two days longer where we are, though we know that our friend Lazarus, whom we love, is sick unto death (John 11:1-45)?  Are we able to remain under the will of God and not seek to alleviate or alter the sickness that God Himself has imposed?  A word that is before its time, and is not "on the third day," but is calculated for comfort, is a false word.  It will not bring release for that nation, but on the contrary, it will inhibit us from being the prophetic voice that raises that nation from the dead.  Our motive must always be the glory of God the Father, not the alleviation of sickness and human ill.  The greatest statement of the love of God is His allowing suffering to run its full course because it eventuates, not just in the recovery of the suffering one, but in the glory of God forever.
We need to realistically understand God's stratagem; we need to die to those kinds of hopes and expectations that are not founded upon the Word of God, but upon our own humanistic assumption and projection for Israel, of the kind that we hoped for ourselves, namely, improvement and change for the better, not understanding that everything that pertains to the glory of God must issue from a resurrection out from death.
So let us know, let us press on to know the Lord.  His going forth is as certain as the dawn; and He will come to us like the rain, like the spring rain watering the earth (Hosea 6:3).
Only then will Israel be a blessed people that can bless all the families of the earth.  It is the event that is exclusively from God's side and exclusively in God's time, "on the third day."  We cannot order it sooner; we cannot be relieved of our death when we want to be, but only when He wants to do it.  We are "dead and hidden with Christ in God, until His life is revealed" (Col. 3:3 paraphrased).
The Intifada, the terrorism, the opposition of the Palestinians and the surrounding Arab states, and the growing world sentiment against Israel, are all part of God's program to bring Israel into death.  There is something here that is more than just a momentary political upset.  This is death working in the long run, and it will have its full work.  It should more rightly be understood as the death of disillusionment, of despair and of a growing sense that, "We are not going to succeed as the kind of nation that we had hoped to establish.  This is forcing us to realize that we are acting like every other nation. We are using so much force, intimidation, threat and terror, that even if somehow, miraculously, this Arab-Palestinian opposition would cease, and we could placate them, and give them what they want, so much moral damage has already been done to our national character that we can never recover.  We can never be the kind of state that we hoped to be."  Israel still thinks that they can extricate themselves from, or somehow resolve these terrible dilemmas, and find the basis for security, peace and national coherence, even to the point where they are willing to negotiate now again with their own avowed enemy.

 

Patient Love
God is not rushing to Israel's side.  The purpose of their sickness is to reveal the glory of God when He will raise them from the dead by His sovereign resurrection power "on the third day."  As we have seen from Ezekiel 37, God does not do it directly Himself, but through a 'son of man,' and as we have said, this is where the Gentile Church comes in.  However well-meaning we are, and yearn to see Israel established, and however much we want to say all the right things, there will not be a stirring in Israel's grave unless we ourselves are on the resurrection ground, because it is the word spoken from that side that opens that grave.
1 Corinthians 15 is the classic chapter on the theme of resurrection, and it would not be doing the scriptures an injustice to read Israel into these verses, particularly with regard to its present condition, and what it will increasingly become, until death has its full work.
But someone will say, 'How are the dead raised?  And with what kind of body do they come?'  You fool!  That which you sow does not come to life unless it dies (1 Cor. 15:35).
It is hard to understand how anyone who sees this, and understands it in his own experience as a believer, can have a moment's hesitation before recognizing that it must be true for Israel as well.  You can only be 'made alive' from the place of death.
So also is the resurrection of the dead.  Israel is sown a perishable body, Israel is raised an imperishable body; Israel is sown in dishonor, Israel is raised in glory; Israel is sown in weakness, Israel is raised in power; Israel is sown a natural body [a political, Zionist state]; Israel is raised a spiritual body [the millennial glory of Israel].  If there is a natural body, there is also a spiritual body.  So also it is written, 'The first man Adam became a living soul.'  The last Adam became a life-giving spirit (1 Cor. 15:42-45).30
Israel will also be, as it were, a "life-giving spirit" but this time to the nations, and that is why her return will be "life from the dead" (Rom. 11:15).
However, the spiritual is not first, but the natural [Zionist state]; then the spiritual [the millennial glory].  The first man [Zionist state] is from the earth, earthy; the second man [the millennial glory] is from heaven.  As is the earthy, so also are those who are earthy; and as is the heavenly, so also are those who are heavenly.  And just as we have borne the image of the earthy, we shall also bear the image of the heavenly.  Now I say this, brethren, that flesh and blood cannot inherit the kingdom of God; nor does the perishable inherit the imperishable (1 Cor. 15:46-50).
Those who resist the message of the necessary death and resurrection of Israel need to take particular heed to these verses.  Flesh and blood cannot inherit the kingdom of God, not even Jewish flesh and blood, as impressive as that may be.  Flesh is flesh,31 earthy and natural, and therefore, cannot bless all the families of the earth.  Only God, working through a resurrection, life-imbued people, can bless all the families of the earth.
Our mistake is in thinking that present-day Israel is that final fulfillment, or can yet obtain it progressively.  It is only the preliminary, natural entity that must precede the spiritual, the Ishmael before the Isaac.  There is a corollary between those who celebrate present Israel as the final fulfillment of scriptures as those who believe that they will be raptured before the final tribulation.  On the other hand, those who see Israel as the natural thing that precedes the spiritual, and see that there is equally a necessary death scheduled, are a people who, themselves, are ready to bear, for their sake, a measure of that dying in Last Days' opposition and tribulation of an antichrist kind.  Someone who sees the Church going through a tribulation time, as we believe the scriptures indicate, will be more disposed also, to believe that Israel must equally go through a tribulation, a suffering and death.  Those who see a rapture as being saved out of suffering want to see Israel also saved out of suffering and to succeed on her present, earthy and natural basis.
We can become sympathetic for Israel and have a very high regard for Israel, but is that born out of a union with Christ in resurrection, or out of some measure of Christian guilt especially for the 'Christian' crimes that were inflicted on Jews through the ages?  Guilt may be sufficient to engender sympathy and many good works, but it cannot enable one to stand by Israel's tomb and say, "Come forth!"  One can only go so far with guilt and sentimentality, which in the absence of anything else may be quite impressive, but what the Last Days require are not something impressive, but rather, something unspeakably formidable, namely, to the raising of the dead itself!  We prevent ourselves from both seeing and participating in Israel's restoration, except from the more limited place of guilt and sentiment, which puts us strangely in opposition to those who do see the necessity of the death that precedes the resurrection.
Our inability to see this reveals something very deep about the issue of resurrection.  Is it a mercy of God to reveal our shortcoming now, rather than that we should die and learn on the other side of eternity that we had fallen short of the glory of God, and that our supposed well-meaning intentions and heartfelt sympathies were not enough.  Even in Israel's apostasy and unbelief, she fulfills a function with regard to the Church that is priceless, namely, she reveals us.  We would have preferred and been satisfied with sentimentality, and therefore, we would not have been aware that there was anything lacking until it is made clear that sentiment cannot raise Israel from the grave.

 

Lazarus - The Ultimate Test for the Church
How far will God go to perfect the Church for His purposes, especially in the Last Days?  Our sense of things is that God will bring the Church, or at least a remnant of it, to a place of existential crisis, thus compelling it to break through into a place of ultimate abandonment and consecration.  We prophetically believe, as already stated, that God will bring Israel into a death (Ezek. 37); analogous to the episode of Lazarus, in order to obtain something in the Church that evidently could not have been obtained in any lesser way. 
Are we are satisfied with the Church in its present condition?  How we view present Israel is very much a projection of how we see ourselves.  How we view ourselves is altogether related to how we view God.  What does it take to see God and to see as He sees?  A faulty view of God will show itself in our contentment with flourishing meetings, enjoyable conferences, and seeing present Israel successfully established.
For those who lay claim to being believers and related to God, there is going to be a choice to be made.  In fact the choice is so profound that not every one will be in the 'son of man' company so vividly portrayed in Ezekiel 37.  Not everyone will be that corporate expression of His Life that will be called to prophesy.  Many will fall away because the requirement is too great.  But if we have any intent with God of a glorious kind, we need to understand God's Last Days' workings, and give ourselves to them.  Israel's imminent predicament is going to place a requirement on the Church beyond all expectation, one that cannot be met on the basis of our unaided human or religious ability.  There is clearly only one basis for the fulfilling of His purposes: it must be on the basis of the power of His Life by that which has died to its own.  The death and resurrection of Israel implies the death and resurrection of the Church, or at least that part of the Church willing for it. 
As the ultimate Son of God, and as a son of obedience, Jesus was tested again and again in His humanity, but especially on hearing that His friend, Lazarus, was sick and nigh unto death. 
Now a certain man was sick, Lazarus of Bethany, the village of Mary and her sister Martha.  And it was the Mary who anointed the Lord with ointment, and wiped His feet with her hair, whose brother Lazarus was sick. The sisters therefore sent to Him, saying, "Lord, behold, he whom You love is sick."  But when Jesus heard it, He said, "This sickness is not unto death, but for the glory of God, that the Son of God may be glorified by it."  Now Jesus loved Martha, and her sister, and Lazarus. When therefore He heard that he was sick, He stayed two more days longer in the place where He was (John 11:1-6).
Jesus would not allow Himself to be distracted away from the place where He was to remain.  He would not be appealed to on the basis of His humanity to go and deliver His friend, whom He loved, from sickness.  It was His obedience to remain another two days, contrary to His every human impulse to go to His friend, which is the key to the prophetic power in finally raising Lazarus from his grave.  Jesus heard the words: "Lord, behold, he whom You love is sick," but He chose to remain where He was, itself a death.  God will test us to the point of breaking.  Our every impulse is to go now, or to speak now, or to do now.  Everything demands and cries for it: the man is sick, he is soaking in his sweat, writhing and turning in his bed, waiting for his friend, who had healed untold thousands, to come and do the same for him.  But no, Jesus did not appear.  He knew only too well what His failure to appear would mean, especially considering He did not offer an explanation.  Any explanation would have relieved the anxieties and tensions of men, and with it, the possibility of death as death, thereby nullifying any prospect for the resurrection that followed.
Jesus was forsaking his friend Lazarus for the greater glory.  God's glory is inexorably and always beyond the issue of what relieves us, but only what glorifies Him.  To come to the place where there is no vested self-interest or any self-satisfaction, where it is all the same to you whether you speak or not, whether you are seen or not, whether you are used or not, is to come to the place of obedience, and only then can you be prophetically used.  The prophet Balaam was not yet separated from himself.  He had the gift to employ, but he employed it for his own end and gain, and therefore was a false prophet.  Though his prophecy may have been true, the man was himself false. 
For Jesus to wait for Lazarus' death was a form of ultimate suffering.  It was an excruciating death to every corpuscle that cried out for an immediate alleviation of a present distress.  Everything that is human, in the best sense, wants naturally now to alleviate the distress, but Jesus remained two days longer where He was.  He was able to restrain Himself, the spirit of the prophet being subject to the prophet.  In His humanity, He must necessarily agonize over the suffering of His friend.  But God's purposes are never the alleviation of tension, only the revelation of His glory.  As long as we remain need-oriented, we forfeit being used to bring life from the dead. 
A son of God is not at liberty to address need, merely because he sees it.  Any true servant is not moved by his or her perception of the need.  We live in an age and a world that does not know how to contain itself.  If something comes up, we want it attended to; we have a question, we want it answered; we have a need, we want it met.  Everything is predicated upon our immediate interest.  The fact that it is a spiritual interest does not alter the fact that it is still self-interest.  God wants us at a place beyond where our self-interest dominates us; it is the place that Jesus was called to when he heard that his friend Lazarus was sick.  It was an extraordinary moment of testing. 
The fact of the matter is that this one act of Lazarus' resurrection set in motion the things that determined Jesus' own death: "So from that day on they [the chief priests and Pharisees] planned together to kill Him [Jesus]" (John 11:53).  It was the final offense, the straw that broke the camel's back, which really infuriated the religious establishment against Him, and infuriates it still.  The demonstration of resurrection power is always invariably the dividing line.  Either we have to fall before a Man capable of performing that by His word, or we have to reject Him, and put Him death.  There is no middle ground.  We do not want Israel to pass through what we ourselves are unwilling to pay the cost to obtain, but God is not going to allow us that luxury.  The 'son of man' company that is qualified to raise Israel from her death must of necessity also have passed through its own death and resurrection.  Only a word from such a place will raise the dead. 
It is interesting that the one sister, who was considered spiritual, and the other, who doted in the kitchen, both said exactly the same thing to Jesus, "Lord, if You had been here, my brother would not have died."  However spiritual we think we are, when the crisis comes of this kind, we reveal that we are just like Mary and Martha, and that we have certain expectancies we think ought to be fulfilled.  And so, we become disappointed when they are not fulfilled, and it is reflected in an accusatory tone, even against God.
There is a conjunction between the willingness and the ability to be unseen and unheard and to wait, and which has everything to do with the power, the glory, the authority that is exhibited when one is finally called to be employed.  One never knows when that calling will come, or even if it will come at all.  We have got to come to a priestly place where it makes no difference.  To wait on God, silently, is as much to render Him priestly service as to go.  The waiting precedes the going, the silence precedes the speaking, the death precedes the resurrection.
If we find ourselves too prolific in our speaking, or too verbal, and that we are trying to make up by volume of words what could have been expressed by few, there will be a dissipation of the value; our words will lose their cogency and authority, their life and power.  There is so much unnecessary noise, and verbiage that have no lasting value.  How much of our speaking is really for ourselves to be heard, to be observed, to be acknowledged, to be accepted?  What is our motive?  The value of speaking is relative to esteeming silence, patiently holding and containing it.  The act of waiting as a discipline is central to the whole priestly posture, and priestliness precedes and validates propheticness.
As long as we feel ourselves superior and above the condition of other men, we cannot be in the priestly 'son of man' company, or, for that matter, in any true ministry.  We need to identify with the world, not at its best, but at its worst.  Only then can we minister and be a blessing.  Our tendency is to lapse into a kind of religious superiority.  We need to realize, however, that we are capable of anything and everything, and the only reason we have not fallen is not by any virtue of ours, but the God who has kept us.32  We must not presume to think ourselves better than those to whom we are ministering.  The greater our spirituality the more true our understanding that "the heart is deceitful and desperately wicked above all things, and desperately wicked: who can know it?" (Jer.17:9 KJV).  We have no virtue in ourselves.  If we have not condescended to the worst depths of depravity, it is only because God's grace has kept us, and not we ourselves.  Unless we really know that as shared identification, how then can we speak the word of resurrection to those who are in such depths as Israel will inescapably be?
Israel's true death is the acknowledgement that "Our bones are dried up, and our hope has perished.  We are completely cut off" (Ezek. 37:11).  Israel, as well as much of the Church, is still fighting against that acknowledgment.  And the truth of that is revealed in the way Israel arms herself with the latest military technology and nuclear deterrents, while the Church arms herself with the comparable 'spiritual' weapons of some new fad or program to relieve the boredom, monotony and predictability of conventional church life.  God is bringing both to the necessary revelation of our own wicked heart.  Israel and the Church have not been willing to surrender to the radical truth of the word of God about the human condition, but more especially its own, and have elevated its own subjectivity over the word of God.  That is sin, and sin brings death and judgment. 
When Israel's repentance does come, it will exceed anything previously known.  It will be of such a depth of wailing, of gasps of contrition, the crying out of the ravaged soul as will take place in this people when the revelation, through His mercy, of the depth of their sin breaks through.  As we read, it will be every family apart and every husband and wife apart (Zech. 12:10-14).  It will be so agonizing that they will not even bear to be in the presence of each other.  It is oneself, alone before God in utter prostration.  This kind of convulsive gasp and sob is death itself, and the one who can come out of that will not be the same person that went into it.  This is how Israel comes into the newness of life, to become an entirely other people, out of the death of the convulsive repentance of the deepest kind, nationally, that has ever been historically experienced.  The redeemed of the Lord will return to Zion, but only after the mourning and sighing has fled away.


From Smedsbo to Gellivare and Dundret...

Lebanon River Wadi Bed
Bild: Strömsbergsskogen a là Libanons skönhet

Himlagärdet, Nötskrikan och Råbocken


Den bruna trädgårdssnigeln med huset på ryggen är inte på väg… Eller rättare sagt paret, den ena vit den andra brun.

Sniglarnas värld har blivit global och mångkulturell.
Den bruna och den vita med sina bruna hus längs gångstigen i Smedsbo är mina nya vänner. Saknar dem så när de inte gör mig sällskap med sitt alldeles underbara rörelseschema. De är budbärare in i det samhälle som behöver deras budskap - i miljön som är så turboladdat av High Speed Society.

På väg uppåt Himlabacken mot Vassnöden. Harald i Smedsbo står troget i sin trädgårdstäppa. Mina andra Favoriter nu är Kråkvicker och lupiner med gulmåran och smörblom i sitt färgrika Crossover. Nyponblommen och humlans surr förgyller de friska dofterna från grönskans ormbunksprakt. Det är stilla och lugnt efter nattens eskapader vid Kattugglans entré uppe på den röda husväggens kortsida, medan Strömsbergsbäcken porlar stilla och väter björktrastens trötta små tår i jakten på mask till familjen.

Ormvråken hälsar från höjden och ser ned på de högtflygande svalorna medan cirrusmolnen talar sitt språk och ger sina meteorologiska besked med bara sin synbara närvaro… Längs Kostigen i andra riktningen har storslalomtränande barn alldeles utmärkt backe, vare sig de kommer från Umeå, Tärna eller Gällivare och Dundret… Välkommen och åk. Vilken fart och vilken skidbacke, om det vore snöföre.

Men nu grönskar det och Råbocken står där så ståtligt upphöjd. Bara 25 meter bakom trädstammarna. Undrar säkert vad han ser. Alldeles blickstilla står han när vandraren nu stannat upp efter synen i ögonvrån. En minut. Två minuter… Tre… Detta är tidstempot vännerna med tak på ryggen älskar borta i Smedsbo! Kronan på råbocken talar om vem som är Herre på täppan. Vandraren har bara sin keps - fast ändå en klassisk Handcrafted Wigéns… Kungen i brunt med kronan på huvudet, stilla och nästan som en staty, rör sig stilla västerut efter tre minuter.

Den stora Linden från 1650-talet och den gamla Eken från 1450-talet påminner sen om naturens övriga majestäter på Strömsberg. Framme vid Vännet ovan Himlagärdet sitter vandraren på reservatets alldeles nya sittplats från Gudrun och stormen i januari. Och jag tänker på den 23 mars 1918 när Ernst har sin kallelsenatt här nedanför i backen… Herrens majestät är stort i tid, i rum och i evighet…

DEN SVENSKA KRISTENHETEN har inte vem som helst som sin Mästare och Herre. Vår levande och regerande Gud och Fader är upphöjt Majestät med all makt i himmel och på jord. Och en vilande vandrare är med ens så liten, så mikrokosmiskt liten, medan molnen glider högt fram över himlen. Stillheten avbryts av Nötskrikans gälla skrän, och en annan liten, den lilla Rödhaken, väcks av livets allehanda. Men Majestätet förblir över oss och hos oss - i hela Den svenska kristenheten från Ale till Övertorneå, från Koster till Gotska Sandön…

/DS

(3) Cross over - 23 mars 1918

1964 Vännet vy

Bild: Vy över Vännet/Foto Olle Johansson 1964 - Ernst är snart hemma efter synen i Himlabacken strax nedom Vännet intill Himlagärdet

ÅRET ÄR 1918

Ute i Europa förra året och i år 1918 möter ett flertal europeiska revolutioner och revolutionsförsök under första världskrigets omvälvande slutskede. 1917 har det ryska folket rest sig mot överheten. Detta år 1918 det röda Finland, Tyskland och Österrike. Dessa revolutioner och revolutionsförsök tycks främst ha uppstått i Europas centraliserade monarkier och de länder som tillhörde första världskrigets förlorare.

Freden i Brest-Litovsk 3 mars sluts. Bolsjevikernas regering sluter separatfred med Tyskland. Och 12 mars Moskva ersätter Petrograd som huvudstad. I maj utbryter inbördeskrig, Röda armén kämpar mot flera tsartrogna vita arméer. 16 juli avrättas tsar Nikolaj och hela hans familj i Ekaterinburg av bolsjevikerna. I slutet av året avslutas Första världskriget genom vapenstillestånd på alla fronter kl. 11 den 11 november.

Om denna tid skriver Peter Englund >> Västfronten

På andra sidan Östersjön kämpar Mannerheim >> och Finland


Bild: från mars 1918 Västfronten utanför Amiens/Tyska krigsarkivet
Från Västfronten denna månad 1918 ges följande tyska och franska >> Rapporter

Bilden föreställer Ernst från senare år - äldre än från den 23 mars 1918

Det är lördag och almanackan hemma i köket på Vassnöden visar dagens datum, den 23 mars. Imorgon söndag är det Jungfru Marie bebådelsedag och mor Hanna gör kanske våfflor. Häromdagen var det vårdagjämning. Solen går uppe före tuppen och dalar vid sju. Ernst har varit med sina vänner i Missionshuset. Huset var en träffpunkt också för somliga unga som inte avgjort sig för Gud. Man träffades där, dessutom var det ju både killar och tjejer. Missionshuset på den tiden i Jönköping, det var närapå som nutidens Globen i Stockholm.    

Nu är Ernst på väg hemåt. Det är sent. Det är stilla. Tystnaden är så där som det bara kan vara i Strömsbergsnaturen. Denna vårdagjämningsnatt är också hans födelsedag. Ernst tänker på vännerna i Missionshuset. På mamma Hanna och pappa Edvard och alla syskonen. På framtiden… Var finns det arbete och bostad? Det är trångt om utrymmet i torpstugan.

Det är tankarna som rör sig hos Ernst. Det som nu händer är något som egentligen inte går att beskriva. Det är närmast som en uppenbarelse. Ernst är nu med om ett möte han aldrig varit med om. Ernst möter levande Gud. I Himlabacken möter han Herren Jesus. Det är som om han visar sig på himlen. Han talar till Ernst så tydligt och klart att han på måndagsmorgonen kan berätta om händelsen. Han kommer till stallet och vid orderutdelningen berättar han om mötet på vägen hem i lördags. Att han blivit frälst och att han ska bli missionär. Nu skulle han tjäna Gud… Reaktionen i stallet denna morgon blir allmänt skratt. Man tror att det är ett av Ernsts gamla vanliga skämt.

Men nu är det allvar. Om detta vittnar bland annat Oskar Valfrid Johansson som var Ernsts arbetskamrat sen 1917. Det som ger ett så starkt intryck är att Ernst inte alls varit religiös som kamraterna förstått, snarare tvärtom. Som den ledare han var i kamratkretsen var han spelevinken som till och med kunde driva gäck med missionsvännerna.

Det som nu hänt är något som radikalt förändrar hela hans liv.
Det som hände det hände den 23 mars 1918...
På måndagsmorgonen i stallet den 25 mars berättar Ernst…

Profeterna som har helt rätt - Profetiskt (Nr 5)

Profetiskt Biblemap

P r o f e t e r n a  s o m  h a r  h e l t  r ä t t  - Profetiskt (Nr 5)

 

Det finns sanna och falska profeter. När Israels folk i sitt hjärta undrade: "Hur skall vi känna igen det ord som HERREN inte har talat?", gav Mose ett klargörande svar. Folket får veta vad som är eldprovet för en sann profet: "När han talar i HERRENS namn, och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat."

 

De hebreiska profeterna - vars utsagor går tillbaka tre-fyra tusen år tillbaka - har bevarats åt oss i Bibelns texter och uppfyller alla kriterier för äkta och sann profetia.

 

Jesaja profeterar under en period av sextio år under fyra kungars regeringstid. Omkring 710 f.Kr. belägras Jerusalem av den väldiga assyriska armén som leds av den grymme kungen Sanherib. Profeten ger en kortsiktig profetia om att Sanherib inte skulle anfalla Jerusalem utan återvända till sitt land, enligt Jes. 37:36-38.
Så sker också. När Sanherib hör ryktas om inre stridigheter på hemmafronten, blåses belägringen av och han återvänder hem - och mördas.

 

Jesaja gör också långsiktiga förutsägelser. Han förutsäger att Babel skulle krossa Juda och bortföra alla Israels skatter. Och att de söner av kungligt blod som överlever skulle bli hovtjänare i Babel. År 586 f.Kr. - knappt ett hundra år senare - går denna förutsägelse i uppfyllelse (39:5-7).

 

Jesaja förutsäger att det oövervinnliga babyloniska herraväldet skulle erövras och att staden Babel skulle tillintetgöras så helt att den blev obeboelig. Den profetian (13:17-22) är verkligen riskabel, ty vid denna tid ansågs Babel vara en ointaglig stad med fyrtiofem meter höga murar och breda så att fem stridsvagnar kunde köras i bredd ovanpå dem. Staden som var en av den antika världens sju underverk var också självförsörjande och man ansåg den okänslig för belägring. - Efter cirka etthundrafemtio år efter att Jesaja förutsagt detta - den 16 oktober 539 f.Kr. faller Babel för mederna och perserna. Slutligen ligger staden i ruiner och den har aldrig hämtat sig. Irak har under senare år med Saddam Hussein sökt återuppbygga den.

 

Jesaja profeterar återigen att en kung som namngavs, nämligen Kores, skulle göra det möjligt att åter bygga upp templet och Jerusalem genom att tillåta de judiska fångar som så önskade att återvända till sitt hemland för detta ändamål (44:28-45:4). - Två hundra år senare gav den persiske kungen Kores judiska landsflyktingar, som var kvar efter den babyloniska fångenskapen, tillstånd att återvända till Jerusalem. Kores ordnande till och med byggnadsmaterial.

 

Jesaja har ett enastående rekord - om han nu gissade. En osannolik kortsiktig profetia som var helt rätt och riktig. Sedan tre fullständigt riktiga långsiktiga förutsägelser på 100, 150 och 200 år. Detta är ändå bara fyra av de många profetiska uttalandena som gjorts av de större gammaltestamentliga profeterna. Enbart gudomlig uppenbarelse kan förklara framsynthet av detta enastående slag.

 

Somliga forskare vill bortförklara undret med profetior genom att hävda att Jesaja levde långt senare än som tidigare antagits. Dylika "senaredateringar" av Jesaja antyder att han skrev sina profetior efter att de egentligen hade ägt rum, säger man. Jesaja görs med andra ord till en bedragare med sådan textkritisk "teologisk" forskning. Den gör också det judiska folket som bevarat Jesajas skrifter till bedragare. Givetvis kan vi lita på profeterna och på de bibliska texternas tillförlitlighet. Bibelns texter är Guds texter och Guds ord, och inte bara vilka texter vilka som helst.

 

Jesaja, Hesekiel, Daniel, Jeremia, David, Mika och ett antal profeter klarar en profets eldprov. Uttalanden har gått i uppfyllelse. Dussintalet olika profeter har i över sextio profetiska uttalanden gått i uppfyllelse avseende Jesus Kristus och hans födelse, liv, död och uppståndelse, trots att de i flera fall gjorts så tidigt som 1000 år före hans födelse.

 

Profeterna talar från Gud. Där är Jesus Kristus givetvis den störste av profeter, ty han talade ut många förutsägelser, men där är också apostlarna såsom Petrus och Paulus och Johannes på Patmos. Vi kan lita på de ord som alla dessa uttalat i form av profetior som ännu väntar på sin fullbordan. Alla deras ord är präglade av gudomlig tillförlitlighet.


 

Den svenska kristenheten har att förvalta också det profetiska ordet och de profetiska förutsägelser som väntar på sin uppfyllelse. I detta perspektiv har kristenheten ansvaret att i den helige Andes ljus och kraft bevara det Guds Ord som talar om tidens tecken, dess slut och Guds rikes fullbordan samt Jesu återkomst med allt vad detta innebär av majestätlig dom och konungslig seger.

 

"Profetia är bara historia som skrivits i förväg" har någon sagt...

 

/DS


(2) Cross over - Ernst på Vassnöden

familjen Andersson

Bild: från vänster Alvar, Ernst, mor Hanna, Ingeborg, Hjalmar, Anna, far Edvard, Robert, Olga
Fotot tillhandahållet av missionär fru Linnéa Karlsson, Ernsts dotter, i White River, RSA

Mera om Ernst och det som förändrade hans liv i Himlabacken - lite senare.
Nu är det först dags för en liten presentation av Ernst på torpet Vassnöden.

ERNST PÅ VASSNÖDEN
Namn: Ernst Edvard Andersson
Född: den 24 mars 1892 i Ljungarums socken i Jönköping.
Föräldrar: torparen Edvard Andersson och hans hustru Hanna.
Bostadsort: under de första barnaåren på torpställe vid Rustorps gård i Järstorp, Jönköping; när barnaskorna var utslitna och Ernst blivit tonåring bodde familjen i torpet Vassnöden på Strömsbergs gård, Jönköping.
Syskon: Hjalmar (äldst), Robert, Anna, Olga, Alvar, Ingeborg (yngst).
Själv var Ernst andra barnet efter Hjalmar i syskonskaran om sju barn.

HEMMA PÅ TORPET
Ernst var alltså andra barnet i familjen. Pappa Edvard och mamma Hanna var mycket duktiga i allt vad lant- och jordbruk hette. Att makarna hade förmånen att bo på det väl ansedda torpet Vassnöden - bördigt och av hög klass som torp betraktat - säger något om deras personer. Förmånen hade sin grund i att de var begåvade och rikt utrustade. De ville och kunde ta ansvar. De hade också kapaciteten att utföra en mängd olika arbeten som krävde lite mera på en gård som herrgården Strömsberg var under denna tid med en omfattande jordbruks- och trädgårdsproduktion.

Eftersom Ernst med Hjalmar och Robert var de äldsta barnen blev de också de smådrängar som pappa Edvard trimmade i olika göromål på gården och det egna torpet. Det var vedhuggning, höskörd, arbetet i lagår'n med korna och de andra djuren, trädgårdsarbetet med de egna grönsakerna och potatislandet hemma på Vassnöden. Det fanns alltid jobb för dessa växande smådrängar. Ernst var ju näst äldst och fick tidigt hoppa in som pappas extra hjälpreda och hantlangare i dagsverkena som skulle utföras. Som torpare var familjen privilegierad jämfört med statarna som hade sämre arbetsvillkor.

Naturen kring Vassnöden är en pärla av skönhet där gården ligger. Körsbärsträd, äppelträd och sommarens all fägring med utsikt över Jönköping och Vättern är allt en sagolik miljö med stänk av Alplandskap och vildmark.

---

Fotnot
Om Vassnödens natur, om arrendekontraktet 1903 och om Strömsbergs gård, se: >> Strömsberg

RSS 2.0