MXp

***

Contin. from (4a)

Kapitel 4 (b)
Mose

 

Och nästa fas - ut i vildmarken, till baksidan av öknen under de följande fyrtio åren. Det är ju uppenbart att något sådant inte tillhör Guds handlande. Jodå, ökentrakter betyder och representerar alltid samma sak varhelst du finner dem. De representerar självuttömmande. Tänk efter en stund. Du kan inte fortsätta att vara särskilt viktig i vildmarken. Du förlorar din självtillräcklighet i ödemarken. Du kan inte behålla din självsäkerhet i utmarkerna. Öknen tömmer dig på allt detta. Det är inte bara det att du befinner dig i en öken, öknen tränger in i dig, ofruktbar och karg, torftig och obrukbar. Tror du inte att detta trängde sig på och trängde in i Mose under de fyrtio åren? Vad är det som händer?

Detta är den negativa sidan av skolningen. Det handlar om att strypa inflytandet av Egypten och världen. Egypten stod för självtillräcklighet. Egypten och oberoendet var synonyma begrepp - och Mose var tvungen att tömmas på dess inflytande; han måste tömmas på världens ande och livsprincip. Den hade trängt in och nu måste den släckas för att dess motsats skulle få utrymme. Detta är den negativa sidan, som vi kallar den, en integrerad del i skolningen på den himmelska vägen. Vi förs andligen och invärtes till den punkt där vi klart ser att det inte finns något i oss av värde, utifrån vilket vi skulle kunna producera och åstadkomma något. Det är vildmark. Se nu till att du tar detta till dig och missuppfatta det inte. Det är fullt ut sant i förhållande till livet, sant i förhållande till erfarenheten och sant i förhållande till Himlens princip. Det måste göras utrymme i oss för Himlen - det finns inget sådant utrymme i oss i det naturliga.

D. Befrielsens eldprov
Därpå följer detta - Mose förs tillbaka till Egypten för befrielsens eldprov. Nu är det Herren, inte Mose. Det måste vara Herren helt och fullt nu, eller inget alls. Men det kommer att vara Herren. ”Nu ska du få se vad jag skall göra”. 2 Mos 6:1. En dag hade Mose sagt, ”Nu ska du få se vad jag kan göra”, och en egyptier hade fått känna på - nästa dag hade hebreen fått smaka. Nu var det borta, och Herren säger ”Nu ska du få se vad jag ska göra”. ”Jag ska göra något, nu när du har slutat försöka.” Positionerna är de omvända, allt ligger nu inom det möjligas ram. En övergång från det negativa till det positiva har ägt rum. Den stora kampen för folkets befrielse börjar här.
Den första fasen innefattar staven och handen. 2 Mos 4 - ”Vad är det du har i din hand?” ” En stav”. ”Bra. Det är med den staven vi ska uträtta saker”. ”Stick in din hand i barmen”. ”Ta ut den” - vit av spetälska. ”Stick tillbaka handen i barmen”. ”Ta ut den” - ren och hel.

Staven
Staven - vad är den? Du vet att den stav som Mose använde senare blev Arons stav, den stav som bar knopp när prästerskapet testades - 4 Mos 17. Tolv stavar lades fram över natten till att representera de tolv stammarna. På morgonen fanns det elva döda stavar och en full av liv - tecknet på ett levande prästerskap. Och glöm inte att prästtjänsten har att göra med det andliga. Prästerna måste ta itu med alla Egyptens gudar. Dessa är orena, de är korrumperade, de är ondskefulla och hör till djävulens sällskap. Det krävs ett heligt prästerskaps fulla kraft för att handskas med en sådan orenhet. Staven är ett med ordet om korset. Ordet om korset är en maktens stav.
Vad är det som står på spel här - den sak som är länkad till och utgör kärnan i denna kamp? Här är det: Herren hade sagt, ”Egyptierna skall få erfara att jag är Herren”. 2 Mos 7:5. Detta är kärnan. Nåväl, börja då tillämpa detta i praktiken genom ordet om korset, det levande prästerskapets ord.

Tillämpa det först på naturens, skapelsens område. Du, Herre, är den som har danat oss, Jes 64:8. Korsets Herre är skapelsens Herre, och den första tillämpningen av korsets ord i Egypten rör vid det området. Genom en beröring av skapelsens Herre förs allt levande i denna värld till dom; ärendet - ”Jag är Herren”.

Den andra tillämpningen innefattar himlarna - Herren skapade dem såväl som jorden - och dessa element nås och berörs också av dessa ord. När du ser upp mot Golgata kommer du att se alla dessa drag. När han som den verklige pionjären på den himmelska vägen gick till korset påverkades hela skapelsen. Både himmel och jord var inblandade. En stor jordbävning släpptes lös och ”mörker höljde hela landet till den nionde timmen”. Skapelsen och elementen hamnade under trycket från honom som är korsets ord. Detta hände också förebildligt i Egypten.

Sedan, för det tredje, kommer tillämpningen i förhållande till helvetet. Vilket är helvetets värsta vapen? Döden, den sista fienden, 1 Kor 15:26. Döden är ingen vän, döden är den sista fienden och det blev också den sista domshandlingen över Egypten. Helvetets fästen föll och dödens makt krossades till folkets frigörelse. Detta är vad Kristus åstadkom på korset. Korsets ord är detta: Helvetet har knäckts och döden har tvingats börja tjäna Guds syften i stället för att störa dem. I Egypten rörde ordet genom staven vid de förstfödda och dödade dem och helvetet stacks med sitt eget skarpa vapen i själva hjärtat av sin existens.
Men detta är inte allt. Samma stav ledde folket ut och verkade fram ett lösköpande, en räddning undan Egypten och sedan genom Röda Havet. ”Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det” 2 Mos 14:16. Korsets ord är det triumferande livets ord över döden. Döden är besegrad och liv och oförgänglighet är förda fram i ljuset. Genom staven och dess ord om korset, genom detta befrielsens drama undervisas Mose om en enda sak - Himlen styr. Himlen styr i denna skapelse, Himlen styr himlen, Himlen regerar i helvetet och i människors alla riken styr och regerar Himlen till förmån för de utvaldas och friköptas befrielse. Allt detta tillhör berättelsen om Himlens ingripanden.

Du undrar varför detta var tillrättalagt på det sätt det nu var. Det ägde ju inte rum på en gång. Stavens verkan kunde endast märkas i vissa begränsade områden till att börja med men dess inverkan växte i styrka allt eftersom. Det finns två sidor att se på. Å ena sidan, denna skolning är progressiv till sin natur, den sker gradvis. Vi ser inte och lär inte känna Himlens fulla styrka på ett ögonblick. Vi lär oss en bit i taget. Det är uppdelat i stycken och efter mått. Det för dig så långt vid en punkt och tar dig längre vid en annan. Har vi inte erfarit det? Vi lär det på enkla sätt - hur Himlen är större än jorden, än människan, än naturen, än fienden. Vi lär oss stycke för stycke, mer och mer om meningen med den oerhörda, oändliga storhet som Himlen är.

Den andra sidan innehåller Guds gradvisa arbete med de styrkor som står honom emot, hans tänjande och nötande. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Farao ska förhärda sitt hjärta.” Gud kunde ha gjort sig av med honom i ett enda svep. Istället töjer han ut honom till bristningsgränsen. Denna världens kraft kommer att bli tvungen att mäta sig till yttersta gräns med Himlens oändliga resurser och sedan kommer den överlägsenhet som Himlen slutligen gjorde bruk av att visa sig vara av enkel art.

Vi har sagt detta så ofta, och det är alltigenom sant. Även om vi inte kan gripa om det, se det eller kalkylera det är ändå sanningen den att ”den kraft som är verksam i oss” är ”hans väldiga styrkas kraft” Ef 3:20, 1.19. Vi känner inte, vi kan inte mäta den oerhörda kraft som arbetar för att hindra en själs frälsning eller den ofantliga kraft som mobiliserats mot Guds syften för sitt folk. Vi förstår något och vi kommer att förstå mer och mer allt eftersom, men uttrycket ”hans väldiga styrkas kraft” är inte bara ord. Det är ett försök, och bara ett försök, att med språkets hjälp, med hjälp av superlativer, med det som mänskligt språk kan åstadkomma, ett försök att nå fram till verkligheten. Hur översvinnligt stor hans makt är på oss som tror - allt i enlighet med den väldiga styrkas kraft varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom från de döda.” Ef 1:19-20. Och det är i oss...

Något oerhört möter oss här. Det är Himlens absoluta överlägsenhet i fråga om att föra ut ett folk och ta dem igenom. Vi befinner oss i den skolan. Mose befann sig i den skolan. Han fördes genom detta eldprov för att han gradvis, men stadigt och orubbligt, skulle förstå att allt det som finns i Egypten och allt det som Farao representerar kommer att tömmas till sista droppen på sin vitalitet och kommer att begravas; alltsammans. Mose oroades ibland. Han återvände besviken från utmaningarna. Han kände att ”vi har inte nått det ännu, något mer krävs”. ”Nåväl”, hör man Herren säga, ”vi ska plocka fram lite till”. Herren ledde honom vidare i utbildningen, han fick stegvis se mer och mer. Tror du inte att om Gud gjorde allt på ett ögonblick, genom ett enda ingripande, så skulle vi gå miste om något, så skulle vi ta allt för givet. Det skulle inte betyda särskilt mycket för oss, det skulle vara ett mirakel som låg där i gången tid. Under hela vår levnad fortsätter Gud att nöta på och tänja de makter som står oss emot för att visa att hans kraft är överlägsen. Det är en lång skolning, men detta är de himmelska syftenas väg.

Handen
Från staven till handen. ”Stick in din hand i barmen”. Vilken hand? Den hand som hade tagit livet av en egyptier, den hand som var blodsbefläckad, den naturliga kraftens hand, självtillräcklighetens hand, den hand som representerade Mose och hans misslyckanden och nederlag - misslyckanden orsakade av den mänskliga viljans pådrivande energi. ” Stick in den handen. Vad finns i din bröst, Mose? Detta är det som är ditt. Tror du att detta kan bruka staven? Tror du verkligen att detta kan föra in Himlens auktoritet? Nej, den handen måste renas innan du kan göra bruk av den staven. Det bröstet måste renas, de fläckarna måste tas bort, all den egenmäktigheten och självtillräckligheten måste skäras bort. Mose, den handen full av spetälska är vad du är i dig själv.”

Är inte detta vad vi upptäcker? Hurudant ser mitt hjärta ut? Hurudana är vi? Precis på detta sätt. Ju mer vi ser av oss själva, ju mer spetälska hittar vi. Men, välsignad vare Gud, det finns rening. För Mose fanns det gudomlig rening. I det ögonblicket fick korsets hela innebörd, dessa ord om korset, liv och mening i Moses liv - först och främst i förebildlig mening. Och nu när det finns en hand som är renad, ett hjärta som är omskuret, ett inre liv som är skilt från köttslig styrka och självtillräcklighet kan allt detta bära ordet om korset, maktens ord. Så måste det vara. Vi har ingen auktoritet i de egyptiska gudarnas maktsfär, dessa makter som står bakom denna värld, ingen auktoritet alls på den spelplanen, inget hopp om att kunna övermanna dess styrka om inte något händer i våra egna liv som leder till befrielse från vår egen styrka, vår självtillräcklighet, våra egna hjärtan.

2.  Israel under Moses ledning
Vi kommer sedan till den fas, så stor att jag knappast vågar röra vid den just nu - Israel under Moses ledning. Det var ett långdraget kapitel om det himmelska och det jordiska. Dessa nationens fyrtio år i öknen var inget annat än detta - en kamp utkämpad mellan det himmelska och det jordiska. De hade förts ut för att vara ett Himlens folk, för att hämta alla resurser, allt underhåll och bistånd från Himlen, att vara i världen men inte av den. Om detta är sant någonstans - att vara i världen men inte av den - så är det sant i vildmarken.

Den gudomliga tanken var att skaffa stort utrymme för Himlen. Det fanns stor plats åt Himlen i ödemarken. Allt som hör det gudomliga till måste ha sin upprinnelse i Himlen. Folket var konstituerat utifrån himmelska principer. Mose hämtade hem dessa himmelska principer som skulle forma nationen uppe på berget. Alltsammans kom från Himlen. Hela deras gemenskap med Gud i öknen, med fokus i tabernaklet, kom från Himlen. Mönstret hade förmedlats på berget. Det var av Himlen, inget lämnades till människor att besluta. Deras färd från dag till dag var dirigerad av Himlen med hjälp av molnstoden. Det var alltigenom himmelskt. De militära företag som krävdes var av Himlen: Mose på toppen av ett berg med lyfta händer medan striderna pågick i dalen nedanför. Himlen styr detta krigsföretag, himmelsk krigföring. Allt handlade om att lära sig den himmelska vägens sätt och mening i varje aspekt.
Men de misslyckades med att lära in dessa lektioner. De återvände till det jordiska och avvisade det himmelska. Det var för besvärligt, för tungt för köttet, det var för osäkert. Det betydde beroende, det betydde hjälplöshet - något som självlivet inte trivs med. De kunde inte skaffa sig själva hjälp - vi vill verkligen hjälpa oss själva på detta område. Allt skulle vara så himmelskt. Men det var ytterst verkligt. De som vet något om det, vet att de himmelska tingen är högst verkliga. Andliga ting är långt mera verkliga än allt annat. Men folket ville inte veta av den himmelska vägen, de föredrog den jordiska. De förkastade allt och gick under, på jorden, i öknen.

Josua och Kaleb tog till sig alla dessa lektioner i Moses och Israels skolning. De lärde sig läxorna, de tog tag i de himmelska sanningarna och förde den nästföljande generationen in i landet - en himmelsk generation.

Allt detta må betraktas som historia och som något som finns i Bibeln. Men jag är säker på att många läser sin egen historia i detta. Speglar det inte vad vi går igenom, speglar det inte vad Gud gör med oss - besegrar oss, förbryllar oss, för oss till slutet på oss själva, tömmer oss och gör oss hjälplösa? Och ändå, genom förunderlig kraft vilken inte sätter spår sådana som vi omedelbart känner av och är medvetna om, förs vi vidare, dragna ut ur och uppåt. Det är historien bakom all överlevnad, när allt tycks vara slut, när allt verkar vara förlorat, när vi har misslyckats och brutit samman, svikit Herren och ingen framtid finns.

Men, tiden ger sig själv som gåva. Vi har kunnat fortsätta. Det finns något där, något bortom, som hela tiden bär oss och det kanske är så att våra hjärtan är mera inriktade på Herrens sak idag än de någonsin varit. Varför är det så? Inte på grund av att vi varit mera framgångsrika, inte därför att vi har varit mindre benägna för misslyckanden och svagheter, Nej, därför att vi har tagit till oss lektionen om vår egen svaghet. Vi vet idag, klarare än någonsin, att ”i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott”, Rom 7:18 - och ändå har Herren bättre ingång i oss än någonsin tidigare. Vad är detta? Det är ett mysterium. Tack Gud, för att detta är sant” Tack, Gud, för hans suveräna nåd! Detta är bevisen för att han har kallat med en mäktig kallelse och att han inte kommer att vara nöjd förrän han har fört oss igenom till allt det som bestämts för oss. Må vi följa det spåret oavsett kostnad.