MXp

***

Kapitel 4
Mose

Gud bär på en enda stor önskan - att kunna ha vad som skulle kunna beskrivas som ”ett folk mitt i hans främsta och bästa”. Inte förrän han har skaffat sig ett sådant folk kommer han att vara fullt ut tillfreds. Det finns sådana som är nöjda med hans näst bästa - han tillåter ofta ett sådant näst-bästa - men endast de som bestämt sig för hans absolut bästa kommer att vara de som tillfredsställer hans eget hjärta. Men eftersom uppnåendet av hans bästa är åtföljt av kostnad, konflikt och disciplin och en hel del som står i fullständig motsats till vad som accepterats som gängse standard är det inte alla - i verkligheten är det endast några få - som kommer att färdas med honom för att nå hans bästa. Detta görs tydligt genom hela Skriften och det finns några utmärkta illustrationer av det. De återfinns i varje tidsavsnitt.

Till exempel, även om vi nu inte påstår att den generation som förgicks i öknen, den generation som hade förts ut på basis av blodets förtjänst och genom begynnelsetro - därför att ”genom tron gick folket genom Röda havet”, Hebr 11:29 - även om vi nu inte påstår att den generationen representerar en slutgiltig förlust av frälsningen så är det icke desto mindre tydligt och klart att de missade Guds hela tanke i fråga om deras bestämmelse och detta var en stor och sorgesam förlust som alltid lyfts fram i Skriften som ett exempel på misslyckande, besvikelse och tragedi. Vi påstår heller inte att den större delen av dem som fördes till fångenskap i Babylon i Kaldeen och som aldrig återvände, för evigt gick miste om Guds frälsning. Men vi vet att en liten spillra återvände, och genom återvändandet uppfylldes Guds tanke och intention. De tillhör den särskilda skara som han inte blygs för. Inför de andra, de i öknen och de i Babylon, bär Gud på skam - men så är det inte med dessa. Och så ser det ut i varje tidsavsnitt. Kallelsen kvarstår, och den ljuder för gudsfolket att inte låta sig nöja med det näst bästa.

Men, som vi har sagt, detta är inte endast en kallelse till att för egen del försöka nå fram. Detta är en kallelse till ett folk att bryta väg för andra - för alla dessa av Guds folk som inte känner den himmelska vägen. Fast de är födda ovanifrån känner de inte den himmelska vägen, vilket är besynnerligt. Vi ska inte arbeta med att leda detta i bevis, men det är verkligen så och många av oss har kanske haft det så under en tid i vårt kristna liv. Det var till stor del något jordiskt. Det vi sysslade med var jordebundet, men i kristen klädnad. Så följde en kristid under vilken vi kunde ta till oss den öppna himlens faktum och lyftes in i en helt ny erfarenhet av andligt liv i vilken vi började lära oss de himmelska tingen på ett helt nytt sätt.
Allt detta är verkligheter och alla som kallats av Gud till att vandra på denna himmelska väg är inte satta i rörelse enbart med avseende på deras eget mått av andlighet men är kallade att bana väg för alla som inget vet, till och med för Herrens folk. Detta innebär inte att man ska predika för dem om den himmelska vägen, att ha en särskild tolkning av Skriften eller att ha speciell lära eller särskilt uttryckssätt. Det betyder att man är kallad att befinna sig mitt i verkligheten av upplevelsen, att vara där och utifrån det man själv upplevt och lärt kunna hjälpa andra upp från lägre nivåer av andligt liv.

Vi ska fortsätta att se på pionjärernas erfarenheter av den himmelska vägen och väljer ett av de andra verkligt framträdande namnen - Mose. Det finns naturligtvis flera andra drag i hans liv vid sidan av pionjärandan, men jag tycker att detta utgör kärnan av hans livs roll och betydelse - detta att han var pionjär på den himmelska vägen.

Om vi ser på Moses liv från en jordisk synvinkel, finner vi mycket som talar om besvikelser, om misslyckanden och tragedi därför att trots att han vandrade på den himmelska vägen under åttio års tid - åttio långa, prövosamma år fyllda av disciplin och lidande - trots att han lärde sig den himmelska vägen fick varken han eller det folk som han förde ut ur Egypten komma in i landet. Det ljuder av besvikelse och tragedi. Jag kan inte läsa berättelsen om hur Mose tiggde Gud om att få gå in i landet och om Guds fullständiga och slutgiltiga avvisande utan att bli djupt rörd. Det är en gripande berättelse.

Du förstår, av alla dessa människor som konstituerades som nation under Moses hand, vilkas existens som nation direkt berodde på Mose kunde ingen gå in i landet enligt sitt arv. Inte bara detta - hela deras historia har sedan dess varit full av tragedier. Det har funnits ljuspunkter och ljusa perioder i deras historia; de har upplevt härlighetstillfällen men som helhet har den historien till denna dag, i ljuset av allt de har att säga om Mose, av vad de tillskriver Mose, av hur de alltid hänvisar till Mose, till denna dag har den historien varit full av missräkningar. Jag repeterar: från viss synvinkel bär Moses liv med sig mycket som talar om misslyckanden, missräkningar och tragedier. Men själva existensen av hans eget liv och sättet det avslutades på, själva existensen av den generation som gick under i vildmarken, själva existensen av nationen som i tidsavsnitt efter tidsavsnitt misslyckas och sviker är ett utomordentligt sammanfattande argument för en annan aspekt, nämligen den gudomliga sanningen om det himmelska. De hävdar med största inlevelse att om detta är allt som finns här nere, då är det inte mycket värt: det måste finnas en annan väg än denna, det måste finnas något som följer på detta, det här kan inte vara allt. Nej, det finns en annan punkt från vilken allt ska ses - här finns en himmelsk ståndpunkt, utifrån vilken Himlen tolkar och styr allt.

Låt oss då se på Mose, först på honom själv och hans skolning, sedan på Israel under hans ledning.

1. Moses skolning.

A. Utkorelsens suveränitet.
Vi börjar med honom själv och hans träning. Vi tar inte med hans födelse. Vi begynner med det vi kan läsa om honom i Hebreerbrevet - Mose i Egypten. Här stöter vi genast på något som redan har tagits med i dessa funderingar - denna djupt liggande medvetenhet om utkorelse och ödesbetämdhet. Man kommer inte undan det. När du tar itu med Guds fulla syfte och när du börjar röra vid det arbete, den tjänst och tjänande och den pionjäruppgift som är knuten härtill, då är detta den punkt som du måste börja med - och den finns alltid där, denna så långt in liggande upplevelse av ett gudomligt, suveränt sökande och gripande efter något specifikt.

Här har vi denne man i Egypten. Han var omgiven av allt det som Egypten kunde erbjuda, och de som studerat egyptisk historia vet att glansen och lyskraften inte stod på sparlåga under Moses tid. Han omgavs av allt detta. Hebreerbrevets författare skriver om ”Egyptens alla skatter och njutningar”. Dess nöjen, dess lockelser och skönhetsvärden, dess lärdom och bildning; alla dess privilegier långt upp på kungahusets nivå - allt låg tillgängligt på Moses befallning. Han ”blev undervisad i egyptiernas hela visdom”, Apg 7:22, och hade all njutning inom räckhåll.
Omfattningen av detta var oerhörd. Vill du påstå att det kunde kastas bort som om det saknade värde? Det innebar ett överväldigande ”Allt” av denna värld - men denna känsla av utkorelse reducerade det till ett intet. Fast han hade allt till hands kunde han inte glädjas över det, det vilade ständigt en skugga över hans förnöjelse, det fanns något inombords som hindrade honom från att sist och slutligen slå sig till ro nöjd med allt. Han bar inom sig en känsla av rolös missbelåtenhet och en brist på tillfredsställelse som hörde till Guds arbete med honom utifrån den gudomliga oviljan att låta sig nöjas med något mindre än Himlens fulla och hela syfte. Mose kunde kanske inte definiera och förklara denna märkliga inre drift, men den lät honom förstå att detta Egyptens ”allt” inte på något sätt motsvarade Guds ”allt” och att Egypten aldrig kunde svara upp mot denna kallelse och dragning från ovan och bortom.

Detta är ingen överdrift, detta är inte bara en hop ord. Det är ett stycke av Skriften, och är därför skarpt rannsakande. För dem som är kallade att vandra på Guds hela tankes väg, mitt i hans förnämsta och bästa, kommer det att vara så. Det kvittar vad som kan finnas där i fråga om popularitet, världslig position och identitet, i fråga om framgång, medel och resurser - allt tillreds. Om vi bär på en verklig kallelse utifrån hans syften kommer vi att vara rolösa i allt, otillfredsställda och uppleva ett ”När allt kommer omkring vad är det värt? Det finns något mer och annat än detta.” Pröva era hjärtan mot detta. Här är inte fantasi, här är fakta.
Det kan mycket väl vara så att det är denna upplevelse som driver ditt läsande just nu. Du skulle kunna ta för dig ordentligt av världens erbjudanden om du gav dig hän. Kanske skulle du accepteras och nå position också i den religiösa världen men för dig har allt detta blivit av sekundärt värde. Det finns något inom dig - du kan kanske inte definiera det eller skriva ner vad det är - men du vet att det finns något där och om du inte upptäcker och når fram till detta något kommer livet att kännas som ett misslyckande, därför att i allt annat bor ett hån. Om detta är sant i ditt fall innebär det hopp, det är något förunderligt - Himlen närmar sig och tar tag i dig för sin räkning med avseende på allt den representerar. Naturligtvis är det så att om du inte äger denna dragning kommer du att låta dig nöjas med så mycket som är av betydligt sämre värde och du kommer att jaga efter sådant. Men, lägg märke till att om du kan ha fördrag med detta så är det ett förfärande tecken. Det visar att Himlen inte har tillåtits nå fram i sina ansträngningar i ditt liv.

B. En kris
Allt hade sin begynnelse i Moses inre liv, och denna inre begynnelse ledde till en definitiv kris - en spänning, en kris mellan det himmelska och det jordiska. Herren går förunderliga vägar när det gäller att producera denna kris. Du känner till att den springer inte alltid fram och produceras av något upplyftande - om det nu är sådant du är ute efter - härlighetssken eller en vision, själens hänförelse eller fantastiskt underbar himmelsk upplevelse. Det går inte alltid till på det sättet. Mose upplevde det inte på det sättet, inte heller gjorde andra det. Hur ägde det rum? Han var på promenad en dag och fick se en egyptier förfölja en hebre och då tog denna känsla av ödesbestämdhet tag i honom och övermannade honom. Med sin kraftfulla fysik greppade han omedelbart egyptiern och tog hans liv. Detta var den kris som förde upp allt till ytan. Ibland vaknar vi upp i förhållande till det himmelska eller förs ansikte mot ansikte med det himmelska genom någon hemsk förbrytelse eller ett misslyckande - genast efter detta blev allt som hade med Egypten att göra ohållbart och ohanterbart för Mose och han var tvungen att fly.

Men, vad fanns på insidan av denna kris, vad var meningen med den, varför tillät Gud den? Mose kanske sa: ”Varför tillät Gud mig göra detta? Varför lät Gud - han som kände mig på förhand och som i denna insikt hade kallat mig att vara i hans tjänst - mig röra till det på detta sätt? Varför lät han mig genom mitt eget agerande bli inblandad i ett mord, att bära mördandets märken på mina händer? - Jag som är kallad till att vara folkets befriare! Varför har Herren tillåtit detta?” Och svaret skulle bli: ”Det är inte så Himlen gör saker; köttet handlar på det sättet. Detta är inte Himlens sätt att göra det på. Du, Mose, kan aldrig föra ut ett himmelskt folk till en himmelsk plats med hjälp av jordiska metoder och sätt. Lär detta en gång för alla. Det tycks vara ett förfärligt sätt att hantera situationen på, men så förhåller det sig, klart och tydligt. Detta folk som du är vald, genom Guds förutbestämmelse, hans suveräna agerande och genom denna din invärtes känsla av utvaldhet, vald att föra ut: detta folk som bestämts till att vara ett himmelskt folk - hur ska du kunna ta dem till en himmelsk livsnivå om detta är din livsnivå?” Vi återvänder strax till detta.

Himlen bryter in och deklarerar med förfärande eftertryck, ”Nej, Mose. Köttsliga vapen hör ihop med köttsliga syften, men köttets metoder passar inte för andliga syften. Jordiska vägar för till jordiska resultat, men jordiska vägar når aldrig Himlens syften. Himlen styr här, vilket ger sitt särskilda utslag och uttryck.” Vilken lektion för livet! Vilken grund att stå på!
Nu är det väl så att ni inte varit inblandade i mord, men jag betvivlar inte att åtminstone några som läser dessa rader har haft verkligt intensiva lektioner av den här sorten: att du inte kan fortsätta med Gud på den nivån, att du inte kan nå fram med Herren på det sättet, att du inte kan tjäna Gud inom ramen för hans syften med sådana metoder, i köttslig styrka. Det är så följdriktigt. Himlen kan inte ha något med det att göra, den kräver sitt eget liv, sin egen natur. Det är detta som krisen kring det himmelska och det jordiska innehåller i Moses skolning.