MXp

Bild: Newcastle Light-House

År 1968 kom rev. fader John Parton till Sverige. John kom från Australien till Sverige och blev svensk kyrkohistorias förste anglikanske präst att tjänstgöra som präst i Svenska kyrkan. Biskop Åke Kastlund hade gett honom ”stiftsvisum”.

Första dagen 1968 i Örebro och i Längbro församling. Dag 2 reste han med Kyrkans Ungdom på ungdomsläger på Gotland. Där upptäckte han ett djur han aldrig sett. Han tog upp det och la det i sin mössa och gick till ungdomarna för att få svar på vad detta var. Det visade sig vara en igelkott. Fader John fick sitt första minne för livet. Liten igelkott visste besked i tacksamhet. Den lämnade sina högst personliga gästbokskrumelurer i form av gotländskt igelkottsurin, i fader Johns huvudbonad.
 
Åter till fastlandet och Örebro. John bodde sin första tid hos en av kollegorna i Längbro. Där fick han dela sitt anglikanske prästlivet med sin svenskkyrklige kollega. Den svenska gästfamiljen chockades mer än en gång av fader John. De som känner f. John i känguruland vet varför han ibland går under namnet Pounce. John kunde slå till med sitt direkta spontana sätt att vara. John slog till med att låta gästfamiljen chockas av hans eminenta hobby. Han hade med sig en del LP-skivor som han i full volym lät dåna. Tåg. I anglikansk tradition är det inte helt ovanligt att den klerikala befolkningen har tåg som hobby; ljud; spårvidd etc. I lägenheten på Tornfalkgatan i Längbro dånade det ena anglosachsiska tågexemplaret efter det andra. Grannarna från Frälsningsarmén Knut och Karin måste ha undrat vilken Centralstation som plötsligt dånat in i trapphuset.

En dag kom John glad från affären med en burk inlagd fisk. Som han öppnade. Och stupade på. Kraftuttrycken lät inte vänta på sig. Han rusade ned till affären och bad dem ta tillbaka fisken. ”Den är ju rutten!” - var Johns förtvivlade besked. Det var surströmming.

En annan dag predikade han på sitt mjuka stillsamma sätt. SFI fanns inte på den tiden. Alla hjälptes åt. Den här gången hade väl korrekturläsaren missat genomgången. I predikan fanns det en del kraftuttryck som John hade hört på stan och som han använde – och som han inte visste var olämpliga i predikstolen. Man vred sig kyrkbänkarna. Andra log. Konfirmanderna trivdes och skrattade. De äldre skruvade på sig i bänkarna och tittade på varann och undrade vad som pågick i deras kyrka… ”Nu får det väl vara nog…”
   
En annan dag 1972 åkte John till kyrkvärden i S:t Mikaels kyrka i Örebro. Kyrkvärden var också polis. Hemma på köksbordet hade John sett en del handlingar som var ovanliga. John hade förbarmat sig över en australiensare han mött som inte hade nånstans att bo. Från Kumla meddelades samtidigt om en massrymning. Av John hade kyrkvärden fått ritningar som beskrev Kumla inifrån och ut. Det visade sig att Johns inneboende var hjärnan bakom rymningen. I Svensk kriminalhistoria kan man läsa om denna massrymning av 15 interner, där "en präst i Örebro" också var inblandad. Den prästerliga delaktigheten bestod alltså enbart i att den s.k. hjärnan bakom rymningen fått hjälp med temporärt husrum efter ett sammanträffande med John.
Läs VLT om: Den stora flykten från Kumla