Bridges from Above… From the Flight we are able to see a couple of small bridges down on the ground. Do you see them? Over the river? We can see and we are also able to build that kind of bridges.
Bridge building is important.

Over the river. Over to the other side.
For good communications.

Between Africa and Europe.
Between East and West.

Between person and person - The Incarnated Messiah built us a Bridge to Heaven – from here to Eternity… The Incarnated Messiah gave us the Way to a merciful and loving living God and Father. The foundations He gave in Bethlehem, on the Calvary and on the first Easter Sunday and poured out this his new life at Pentecost.

The other day I got an e-mail telling me about the bridges between East and West and the common ground. It reminds us that we have challenges in all the global and Swedish Christianity. Bridges between East and West, North and South, because of the Bridge given from Above in Christ Jesus. He is the Giver and Creator of the real important bridges. That is the bridge between hearts. From his heart to your. From His heart we have bridges to give to  an other heart now… Which is heart is to be rebuilt? Is it near? Is it the relation to Him? Let His Bridge Building from Above move our hearts to Him renewed – to be in that love. And then recreated and anapaused let Him move us and our hearts for my and thy next step.  He who is the only real Bridge Builder wants us to join Him in the Bridge from Above building... 

More of building bridges writes Andrew Jones.
See the blog about Frank Viola. 

---

SPECIAL STUDY
Read the document (11 pages) about Fivefold ministry by F. Viola. It’s good reading with a list of literature, among others also T. Austin-Sparks...

Discovered Googlefight? Visit this special site. A lot of people could stay there for hours with real amazing discoveries after conferring different items, persons and subjects. Have a look. Write in your  words: Keyword #1 och Keyword #2... and see the Result. Examples: Write in * Christmas - Holiday, * Aljazera - BBC, * East - West, * Soccer - Basket, * Volvo - Citroen etc

Picture:  Betlehem Photo: Holylandphotos.org

C H R I S T M A S . . .   

Celebration!

Jesus Christ, radiant center of glory,
image of our God, the invisible Father,
revealer of His eternal designs,
prince of peace;
All the Orthodoxian text >> Early Church

The young people in Italy heard this blessing Message from Benedictus XVI
"In the Child of Bethlehem the 'smallness' of God- made-man reveals to us the greatness of man and the beauty of our dignity as children of God. Contemplating this Child, we see how great is the faith that God places in each of us, and how great is the chance given us to do good and great things in our daily lives, living with Jesus and like Jesus.

Father Raniero Cantalamessa the Pontifical Household preacher, has preached a wonderful series of homilies this Advent. His third sermon, delivered on Friday, December 16th, was devoted to the theme of justification by faith.

... and in Sweden you read this Daily Devotion (in Swedish).

***
 
Dear Friends and Intercessors,
 
For men and women who like to spend holidays reading and praying, there are a few things available in bookshops, libraries and in the book shelves of friends to buy and borrow.
We would like to make a suggestion – try Tozer. . .
 
For this Christmas and New Year we offer

“JESUS IS VICTOR!”
Twelve chapters on the coming Messiah, our King and Saviour.
 

The foreword to this item:
AIDEN WILSON TOZER is remembered by many as an effective preacher of God’s written Word. And those who knew him best testify to his consistent practice of the truths he proclaimed. In the years since his death in 1963, there has been in conservative Christianity a growing wave of respect and gratitude for this Spirit-taught prophet of our century.
When, upon his death, it was discovered that Tozer had left no unpublished book manuscripts, the editors at Christian Publications turned to the depository of his weekly sermons, electronically recorded both in Chicago and Toronto. From those sermons have come many of the posthumous books bearing the Tozer byline.
 
This volume is the last from that source. In Toronto in 1961, Tozer preached a series of messages from the book of Revelation. Unfortunately only fourteen tapes, covering the first ten chapters of Revelation, can be located. That explains why this volume of twelve chapters cannot be considered an exposition of the entire book. Rather, it should be received as a volume of still timely spiritual lessons discovered and preached by Tozer in the mature years of his long public ministry.
Surely it would have been the author’s desire that all who pursue the truth in Revelation determine to be among the “overcomers”—resting their faith on the goodness and grace of a loving and just Creator God.
Gerald B. Smith
Fort Myers, Florida
 

We remind you about the previous items sent by Doctor Tozer on this theme:
CHRIST, THE ETERNAL SON
JESUS, AUTHOR OF OUR FAITH
JESUS, OUR MAN IN GLORY
 
A biography is also available:
IN PURSUIT OF GOD
The Life of A.W. Tozer
James L. Snyder
 

These books are available in its digitalized for, on request,
as text in an ordinary e-mail or as a MS WORD file via e-mail.
Zipped versions – MS WORD – are also available.
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Blessed Holidays, journeys and rest, and a rich New Year in the Newness of Life.

Lars Widerberg
Intercessors Network
 

 
The introduction to JESUS IS VICTOR:
 
The following paragraphs are the thoughts and words of the author, A.W. Tozer, as he explained to his Toronto congregation his own approach to the Revelation.
 
THE REVELATION IS A GREAT BOOK because it is the revelation of Jesus Christ! It is not, as some suppose, a book just for theologians, scholars and historians. Although the book presents a complex message, it was written for ordinary people like us.
We have choices as to what we will do with the Revelation. I warn you that it is entirely possible to turn the Revelation into a source of blight to your soul. On the other hand, it is possible to find in this Revelation a great source of light and blessing.
As far as I am concerned, we are dealing in the Revelation with the Word of God. To try to plumb divine mysteries and to learn divine truth without sorrow in our hearts and tears in our eyes is vanity and futility ten times multiplied.
 
Revelation raises questions that none of us can answer. There are many details in God’s plan for the end of this age that we do not know. Admittedly, some preachers seem able to preach wonderful sermons about things they do not know, but I refuse to be placed in that category.
Here is the method that I must follow as we proceed in our study:
I will not attempt to interpret or explain all of the symbols and figures of speech as they appear.
I will not arbitrarily force every passage to fit some prophetic pattern or idea. (If you want to take that route—which, I repeat, I will not take—I warn you that you may do it at the terrible expense of spiritual dishonesty! Or, short of that, you will narrow down your mind to a point where you can never expand or grow—where the Lord can find nothing further to say to you.)
I will freely admit that there are symbols, personalities and figures that I cannot understand or explain.
 
Positively, I will identify the main points to discover the underlying spiritual lessons.
I will emphasize the great central truth that dominates the Revelation: the truth that when God in heaven gets enough of this world’s sin and rejection, violence and rebellion, He will wait no longer. He will do something about it!
We need not decipher and decode mysterious symbols to determine the outcome of this conflict of the ages. There is a plain and radiant theme from the beginning to the end of the Revelation: Jesus is Victor!
That theme will be our theme in these meditations.

A.W. Tozer
Toronto
1961
 
--  --  --  --  --
 

TALK DIRECTLY WITH US AT THE NETWORK HQ VIA YOUR COMPUTER
 
SKYPE COMPUTER TO COMPUTER CALLING SYSTEM
 
A very dear friend, intercessor and computer specialist in southern France has recommended a free computer to computer calling system named SKYPE.
All you need add to you computer equipment to be able to talk to friends for free is a microphone and earphones or a headset. The setup of the software is indeed simple.
You may even be able to call to regular and mobile phones all over the world from your computer – rates are very low. There are other features interesting features like conference calls and FTP.
 
http://www.skype.com
 
To find a direct link to the Intercessors Network HQ, use Intercessors Network or Lars Widerberg as contact name.
I would really like to hear from you. . .
Lars W.
----------
 

MS WORD files
 
We offer an option as to the format of our articles.
If you want to receive the material as handy MS WORD files – please let us know.
We will keep a solid profile as to virus protection.
Intercessors.Network@COMHEM.SE
--------------
 

Intercessors engage in this prayer operation in more than 5000 prayer groups and churches in 120 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
 
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover – send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
 
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
 
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility of linking up to Intercessors Network.
--------------
 

Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king’s son to control his actions.
Psalms 72:1  Amplified version.
 
*******************************
 
PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Phone + Fax:  +46 13 213630
 
Financial support of this Prayer Operation is welcome indeed.
A personal cheque needs to be written to Lars Widerberg, to be accepted by a bank. The fee to cash it is 15 dollars, therefore:
A letter covered with prayer would carry a small donation in cash safely to the address above.
 
PayPal account: Intercessors.Network@Comhem.se
To sign up with Paypal: https://www.paypal.com/

***

Contin. from (4a)

Kapitel 4 (b)
Mose

 

Och nästa fas - ut i vildmarken, till baksidan av öknen under de följande fyrtio åren. Det är ju uppenbart att något sådant inte tillhör Guds handlande. Jodå, ökentrakter betyder och representerar alltid samma sak varhelst du finner dem. De representerar självuttömmande. Tänk efter en stund. Du kan inte fortsätta att vara särskilt viktig i vildmarken. Du förlorar din självtillräcklighet i ödemarken. Du kan inte behålla din självsäkerhet i utmarkerna. Öknen tömmer dig på allt detta. Det är inte bara det att du befinner dig i en öken, öknen tränger in i dig, ofruktbar och karg, torftig och obrukbar. Tror du inte att detta trängde sig på och trängde in i Mose under de fyrtio åren? Vad är det som händer?

Detta är den negativa sidan av skolningen. Det handlar om att strypa inflytandet av Egypten och världen. Egypten stod för självtillräcklighet. Egypten och oberoendet var synonyma begrepp - och Mose var tvungen att tömmas på dess inflytande; han måste tömmas på världens ande och livsprincip. Den hade trängt in och nu måste den släckas för att dess motsats skulle få utrymme. Detta är den negativa sidan, som vi kallar den, en integrerad del i skolningen på den himmelska vägen. Vi förs andligen och invärtes till den punkt där vi klart ser att det inte finns något i oss av värde, utifrån vilket vi skulle kunna producera och åstadkomma något. Det är vildmark. Se nu till att du tar detta till dig och missuppfatta det inte. Det är fullt ut sant i förhållande till livet, sant i förhållande till erfarenheten och sant i förhållande till Himlens princip. Det måste göras utrymme i oss för Himlen - det finns inget sådant utrymme i oss i det naturliga.

D. Befrielsens eldprov
Därpå följer detta - Mose förs tillbaka till Egypten för befrielsens eldprov. Nu är det Herren, inte Mose. Det måste vara Herren helt och fullt nu, eller inget alls. Men det kommer att vara Herren. ”Nu ska du få se vad jag skall göra”. 2 Mos 6:1. En dag hade Mose sagt, ”Nu ska du få se vad jag kan göra”, och en egyptier hade fått känna på - nästa dag hade hebreen fått smaka. Nu var det borta, och Herren säger ”Nu ska du få se vad jag ska göra”. ”Jag ska göra något, nu när du har slutat försöka.” Positionerna är de omvända, allt ligger nu inom det möjligas ram. En övergång från det negativa till det positiva har ägt rum. Den stora kampen för folkets befrielse börjar här.
Den första fasen innefattar staven och handen. 2 Mos 4 - ”Vad är det du har i din hand?” ” En stav”. ”Bra. Det är med den staven vi ska uträtta saker”. ”Stick in din hand i barmen”. ”Ta ut den” - vit av spetälska. ”Stick tillbaka handen i barmen”. ”Ta ut den” - ren och hel.

Staven
Staven - vad är den? Du vet att den stav som Mose använde senare blev Arons stav, den stav som bar knopp när prästerskapet testades - 4 Mos 17. Tolv stavar lades fram över natten till att representera de tolv stammarna. På morgonen fanns det elva döda stavar och en full av liv - tecknet på ett levande prästerskap. Och glöm inte att prästtjänsten har att göra med det andliga. Prästerna måste ta itu med alla Egyptens gudar. Dessa är orena, de är korrumperade, de är ondskefulla och hör till djävulens sällskap. Det krävs ett heligt prästerskaps fulla kraft för att handskas med en sådan orenhet. Staven är ett med ordet om korset. Ordet om korset är en maktens stav.
Vad är det som står på spel här - den sak som är länkad till och utgör kärnan i denna kamp? Här är det: Herren hade sagt, ”Egyptierna skall få erfara att jag är Herren”. 2 Mos 7:5. Detta är kärnan. Nåväl, börja då tillämpa detta i praktiken genom ordet om korset, det levande prästerskapets ord.

Tillämpa det först på naturens, skapelsens område. Du, Herre, är den som har danat oss, Jes 64:8. Korsets Herre är skapelsens Herre, och den första tillämpningen av korsets ord i Egypten rör vid det området. Genom en beröring av skapelsens Herre förs allt levande i denna värld till dom; ärendet - ”Jag är Herren”.

Den andra tillämpningen innefattar himlarna - Herren skapade dem såväl som jorden - och dessa element nås och berörs också av dessa ord. När du ser upp mot Golgata kommer du att se alla dessa drag. När han som den verklige pionjären på den himmelska vägen gick till korset påverkades hela skapelsen. Både himmel och jord var inblandade. En stor jordbävning släpptes lös och ”mörker höljde hela landet till den nionde timmen”. Skapelsen och elementen hamnade under trycket från honom som är korsets ord. Detta hände också förebildligt i Egypten.

Sedan, för det tredje, kommer tillämpningen i förhållande till helvetet. Vilket är helvetets värsta vapen? Döden, den sista fienden, 1 Kor 15:26. Döden är ingen vän, döden är den sista fienden och det blev också den sista domshandlingen över Egypten. Helvetets fästen föll och dödens makt krossades till folkets frigörelse. Detta är vad Kristus åstadkom på korset. Korsets ord är detta: Helvetet har knäckts och döden har tvingats börja tjäna Guds syften i stället för att störa dem. I Egypten rörde ordet genom staven vid de förstfödda och dödade dem och helvetet stacks med sitt eget skarpa vapen i själva hjärtat av sin existens.
Men detta är inte allt. Samma stav ledde folket ut och verkade fram ett lösköpande, en räddning undan Egypten och sedan genom Röda Havet. ”Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det” 2 Mos 14:16. Korsets ord är det triumferande livets ord över döden. Döden är besegrad och liv och oförgänglighet är förda fram i ljuset. Genom staven och dess ord om korset, genom detta befrielsens drama undervisas Mose om en enda sak - Himlen styr. Himlen styr i denna skapelse, Himlen styr himlen, Himlen regerar i helvetet och i människors alla riken styr och regerar Himlen till förmån för de utvaldas och friköptas befrielse. Allt detta tillhör berättelsen om Himlens ingripanden.

Du undrar varför detta var tillrättalagt på det sätt det nu var. Det ägde ju inte rum på en gång. Stavens verkan kunde endast märkas i vissa begränsade områden till att börja med men dess inverkan växte i styrka allt eftersom. Det finns två sidor att se på. Å ena sidan, denna skolning är progressiv till sin natur, den sker gradvis. Vi ser inte och lär inte känna Himlens fulla styrka på ett ögonblick. Vi lär oss en bit i taget. Det är uppdelat i stycken och efter mått. Det för dig så långt vid en punkt och tar dig längre vid en annan. Har vi inte erfarit det? Vi lär det på enkla sätt - hur Himlen är större än jorden, än människan, än naturen, än fienden. Vi lär oss stycke för stycke, mer och mer om meningen med den oerhörda, oändliga storhet som Himlen är.

Den andra sidan innehåller Guds gradvisa arbete med de styrkor som står honom emot, hans tänjande och nötande. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Farao ska förhärda sitt hjärta.” Gud kunde ha gjort sig av med honom i ett enda svep. Istället töjer han ut honom till bristningsgränsen. Denna världens kraft kommer att bli tvungen att mäta sig till yttersta gräns med Himlens oändliga resurser och sedan kommer den överlägsenhet som Himlen slutligen gjorde bruk av att visa sig vara av enkel art.

Vi har sagt detta så ofta, och det är alltigenom sant. Även om vi inte kan gripa om det, se det eller kalkylera det är ändå sanningen den att ”den kraft som är verksam i oss” är ”hans väldiga styrkas kraft” Ef 3:20, 1.19. Vi känner inte, vi kan inte mäta den oerhörda kraft som arbetar för att hindra en själs frälsning eller den ofantliga kraft som mobiliserats mot Guds syften för sitt folk. Vi förstår något och vi kommer att förstå mer och mer allt eftersom, men uttrycket ”hans väldiga styrkas kraft” är inte bara ord. Det är ett försök, och bara ett försök, att med språkets hjälp, med hjälp av superlativer, med det som mänskligt språk kan åstadkomma, ett försök att nå fram till verkligheten. Hur översvinnligt stor hans makt är på oss som tror - allt i enlighet med den väldiga styrkas kraft varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom från de döda.” Ef 1:19-20. Och det är i oss...

Något oerhört möter oss här. Det är Himlens absoluta överlägsenhet i fråga om att föra ut ett folk och ta dem igenom. Vi befinner oss i den skolan. Mose befann sig i den skolan. Han fördes genom detta eldprov för att han gradvis, men stadigt och orubbligt, skulle förstå att allt det som finns i Egypten och allt det som Farao representerar kommer att tömmas till sista droppen på sin vitalitet och kommer att begravas; alltsammans. Mose oroades ibland. Han återvände besviken från utmaningarna. Han kände att ”vi har inte nått det ännu, något mer krävs”. ”Nåväl”, hör man Herren säga, ”vi ska plocka fram lite till”. Herren ledde honom vidare i utbildningen, han fick stegvis se mer och mer. Tror du inte att om Gud gjorde allt på ett ögonblick, genom ett enda ingripande, så skulle vi gå miste om något, så skulle vi ta allt för givet. Det skulle inte betyda särskilt mycket för oss, det skulle vara ett mirakel som låg där i gången tid. Under hela vår levnad fortsätter Gud att nöta på och tänja de makter som står oss emot för att visa att hans kraft är överlägsen. Det är en lång skolning, men detta är de himmelska syftenas väg.

Handen
Från staven till handen. ”Stick in din hand i barmen”. Vilken hand? Den hand som hade tagit livet av en egyptier, den hand som var blodsbefläckad, den naturliga kraftens hand, självtillräcklighetens hand, den hand som representerade Mose och hans misslyckanden och nederlag - misslyckanden orsakade av den mänskliga viljans pådrivande energi. ” Stick in den handen. Vad finns i din bröst, Mose? Detta är det som är ditt. Tror du att detta kan bruka staven? Tror du verkligen att detta kan föra in Himlens auktoritet? Nej, den handen måste renas innan du kan göra bruk av den staven. Det bröstet måste renas, de fläckarna måste tas bort, all den egenmäktigheten och självtillräckligheten måste skäras bort. Mose, den handen full av spetälska är vad du är i dig själv.”

Är inte detta vad vi upptäcker? Hurudant ser mitt hjärta ut? Hurudana är vi? Precis på detta sätt. Ju mer vi ser av oss själva, ju mer spetälska hittar vi. Men, välsignad vare Gud, det finns rening. För Mose fanns det gudomlig rening. I det ögonblicket fick korsets hela innebörd, dessa ord om korset, liv och mening i Moses liv - först och främst i förebildlig mening. Och nu när det finns en hand som är renad, ett hjärta som är omskuret, ett inre liv som är skilt från köttslig styrka och självtillräcklighet kan allt detta bära ordet om korset, maktens ord. Så måste det vara. Vi har ingen auktoritet i de egyptiska gudarnas maktsfär, dessa makter som står bakom denna värld, ingen auktoritet alls på den spelplanen, inget hopp om att kunna övermanna dess styrka om inte något händer i våra egna liv som leder till befrielse från vår egen styrka, vår självtillräcklighet, våra egna hjärtan.

2.  Israel under Moses ledning
Vi kommer sedan till den fas, så stor att jag knappast vågar röra vid den just nu - Israel under Moses ledning. Det var ett långdraget kapitel om det himmelska och det jordiska. Dessa nationens fyrtio år i öknen var inget annat än detta - en kamp utkämpad mellan det himmelska och det jordiska. De hade förts ut för att vara ett Himlens folk, för att hämta alla resurser, allt underhåll och bistånd från Himlen, att vara i världen men inte av den. Om detta är sant någonstans - att vara i världen men inte av den - så är det sant i vildmarken.

Den gudomliga tanken var att skaffa stort utrymme för Himlen. Det fanns stor plats åt Himlen i ödemarken. Allt som hör det gudomliga till måste ha sin upprinnelse i Himlen. Folket var konstituerat utifrån himmelska principer. Mose hämtade hem dessa himmelska principer som skulle forma nationen uppe på berget. Alltsammans kom från Himlen. Hela deras gemenskap med Gud i öknen, med fokus i tabernaklet, kom från Himlen. Mönstret hade förmedlats på berget. Det var av Himlen, inget lämnades till människor att besluta. Deras färd från dag till dag var dirigerad av Himlen med hjälp av molnstoden. Det var alltigenom himmelskt. De militära företag som krävdes var av Himlen: Mose på toppen av ett berg med lyfta händer medan striderna pågick i dalen nedanför. Himlen styr detta krigsföretag, himmelsk krigföring. Allt handlade om att lära sig den himmelska vägens sätt och mening i varje aspekt.
Men de misslyckades med att lära in dessa lektioner. De återvände till det jordiska och avvisade det himmelska. Det var för besvärligt, för tungt för köttet, det var för osäkert. Det betydde beroende, det betydde hjälplöshet - något som självlivet inte trivs med. De kunde inte skaffa sig själva hjälp - vi vill verkligen hjälpa oss själva på detta område. Allt skulle vara så himmelskt. Men det var ytterst verkligt. De som vet något om det, vet att de himmelska tingen är högst verkliga. Andliga ting är långt mera verkliga än allt annat. Men folket ville inte veta av den himmelska vägen, de föredrog den jordiska. De förkastade allt och gick under, på jorden, i öknen.

Josua och Kaleb tog till sig alla dessa lektioner i Moses och Israels skolning. De lärde sig läxorna, de tog tag i de himmelska sanningarna och förde den nästföljande generationen in i landet - en himmelsk generation.

Allt detta må betraktas som historia och som något som finns i Bibeln. Men jag är säker på att många läser sin egen historia i detta. Speglar det inte vad vi går igenom, speglar det inte vad Gud gör med oss - besegrar oss, förbryllar oss, för oss till slutet på oss själva, tömmer oss och gör oss hjälplösa? Och ändå, genom förunderlig kraft vilken inte sätter spår sådana som vi omedelbart känner av och är medvetna om, förs vi vidare, dragna ut ur och uppåt. Det är historien bakom all överlevnad, när allt tycks vara slut, när allt verkar vara förlorat, när vi har misslyckats och brutit samman, svikit Herren och ingen framtid finns.

Men, tiden ger sig själv som gåva. Vi har kunnat fortsätta. Det finns något där, något bortom, som hela tiden bär oss och det kanske är så att våra hjärtan är mera inriktade på Herrens sak idag än de någonsin varit. Varför är det så? Inte på grund av att vi varit mera framgångsrika, inte därför att vi har varit mindre benägna för misslyckanden och svagheter, Nej, därför att vi har tagit till oss lektionen om vår egen svaghet. Vi vet idag, klarare än någonsin, att ”i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott”, Rom 7:18 - och ändå har Herren bättre ingång i oss än någonsin tidigare. Vad är detta? Det är ett mysterium. Tack Gud, för att detta är sant” Tack, Gud, för hans suveräna nåd! Detta är bevisen för att han har kallat med en mäktig kallelse och att han inte kommer att vara nöjd förrän han har fört oss igenom till allt det som bestämts för oss. Må vi följa det spåret oavsett kostnad.

***

Kapitel 4
Mose

Gud bär på en enda stor önskan - att kunna ha vad som skulle kunna beskrivas som ”ett folk mitt i hans främsta och bästa”. Inte förrän han har skaffat sig ett sådant folk kommer han att vara fullt ut tillfreds. Det finns sådana som är nöjda med hans näst bästa - han tillåter ofta ett sådant näst-bästa - men endast de som bestämt sig för hans absolut bästa kommer att vara de som tillfredsställer hans eget hjärta. Men eftersom uppnåendet av hans bästa är åtföljt av kostnad, konflikt och disciplin och en hel del som står i fullständig motsats till vad som accepterats som gängse standard är det inte alla - i verkligheten är det endast några få - som kommer att färdas med honom för att nå hans bästa. Detta görs tydligt genom hela Skriften och det finns några utmärkta illustrationer av det. De återfinns i varje tidsavsnitt.

Till exempel, även om vi nu inte påstår att den generation som förgicks i öknen, den generation som hade förts ut på basis av blodets förtjänst och genom begynnelsetro - därför att ”genom tron gick folket genom Röda havet”, Hebr 11:29 - även om vi nu inte påstår att den generationen representerar en slutgiltig förlust av frälsningen så är det icke desto mindre tydligt och klart att de missade Guds hela tanke i fråga om deras bestämmelse och detta var en stor och sorgesam förlust som alltid lyfts fram i Skriften som ett exempel på misslyckande, besvikelse och tragedi. Vi påstår heller inte att den större delen av dem som fördes till fångenskap i Babylon i Kaldeen och som aldrig återvände, för evigt gick miste om Guds frälsning. Men vi vet att en liten spillra återvände, och genom återvändandet uppfylldes Guds tanke och intention. De tillhör den särskilda skara som han inte blygs för. Inför de andra, de i öknen och de i Babylon, bär Gud på skam - men så är det inte med dessa. Och så ser det ut i varje tidsavsnitt. Kallelsen kvarstår, och den ljuder för gudsfolket att inte låta sig nöja med det näst bästa.

Men, som vi har sagt, detta är inte endast en kallelse till att för egen del försöka nå fram. Detta är en kallelse till ett folk att bryta väg för andra - för alla dessa av Guds folk som inte känner den himmelska vägen. Fast de är födda ovanifrån känner de inte den himmelska vägen, vilket är besynnerligt. Vi ska inte arbeta med att leda detta i bevis, men det är verkligen så och många av oss har kanske haft det så under en tid i vårt kristna liv. Det var till stor del något jordiskt. Det vi sysslade med var jordebundet, men i kristen klädnad. Så följde en kristid under vilken vi kunde ta till oss den öppna himlens faktum och lyftes in i en helt ny erfarenhet av andligt liv i vilken vi började lära oss de himmelska tingen på ett helt nytt sätt.
Allt detta är verkligheter och alla som kallats av Gud till att vandra på denna himmelska väg är inte satta i rörelse enbart med avseende på deras eget mått av andlighet men är kallade att bana väg för alla som inget vet, till och med för Herrens folk. Detta innebär inte att man ska predika för dem om den himmelska vägen, att ha en särskild tolkning av Skriften eller att ha speciell lära eller särskilt uttryckssätt. Det betyder att man är kallad att befinna sig mitt i verkligheten av upplevelsen, att vara där och utifrån det man själv upplevt och lärt kunna hjälpa andra upp från lägre nivåer av andligt liv.

Vi ska fortsätta att se på pionjärernas erfarenheter av den himmelska vägen och väljer ett av de andra verkligt framträdande namnen - Mose. Det finns naturligtvis flera andra drag i hans liv vid sidan av pionjärandan, men jag tycker att detta utgör kärnan av hans livs roll och betydelse - detta att han var pionjär på den himmelska vägen.

Om vi ser på Moses liv från en jordisk synvinkel, finner vi mycket som talar om besvikelser, om misslyckanden och tragedi därför att trots att han vandrade på den himmelska vägen under åttio års tid - åttio långa, prövosamma år fyllda av disciplin och lidande - trots att han lärde sig den himmelska vägen fick varken han eller det folk som han förde ut ur Egypten komma in i landet. Det ljuder av besvikelse och tragedi. Jag kan inte läsa berättelsen om hur Mose tiggde Gud om att få gå in i landet och om Guds fullständiga och slutgiltiga avvisande utan att bli djupt rörd. Det är en gripande berättelse.

Du förstår, av alla dessa människor som konstituerades som nation under Moses hand, vilkas existens som nation direkt berodde på Mose kunde ingen gå in i landet enligt sitt arv. Inte bara detta - hela deras historia har sedan dess varit full av tragedier. Det har funnits ljuspunkter och ljusa perioder i deras historia; de har upplevt härlighetstillfällen men som helhet har den historien till denna dag, i ljuset av allt de har att säga om Mose, av vad de tillskriver Mose, av hur de alltid hänvisar till Mose, till denna dag har den historien varit full av missräkningar. Jag repeterar: från viss synvinkel bär Moses liv med sig mycket som talar om misslyckanden, missräkningar och tragedier. Men själva existensen av hans eget liv och sättet det avslutades på, själva existensen av den generation som gick under i vildmarken, själva existensen av nationen som i tidsavsnitt efter tidsavsnitt misslyckas och sviker är ett utomordentligt sammanfattande argument för en annan aspekt, nämligen den gudomliga sanningen om det himmelska. De hävdar med största inlevelse att om detta är allt som finns här nere, då är det inte mycket värt: det måste finnas en annan väg än denna, det måste finnas något som följer på detta, det här kan inte vara allt. Nej, det finns en annan punkt från vilken allt ska ses - här finns en himmelsk ståndpunkt, utifrån vilken Himlen tolkar och styr allt.

Låt oss då se på Mose, först på honom själv och hans skolning, sedan på Israel under hans ledning.

1. Moses skolning.

A. Utkorelsens suveränitet.
Vi börjar med honom själv och hans träning. Vi tar inte med hans födelse. Vi begynner med det vi kan läsa om honom i Hebreerbrevet - Mose i Egypten. Här stöter vi genast på något som redan har tagits med i dessa funderingar - denna djupt liggande medvetenhet om utkorelse och ödesbetämdhet. Man kommer inte undan det. När du tar itu med Guds fulla syfte och när du börjar röra vid det arbete, den tjänst och tjänande och den pionjäruppgift som är knuten härtill, då är detta den punkt som du måste börja med - och den finns alltid där, denna så långt in liggande upplevelse av ett gudomligt, suveränt sökande och gripande efter något specifikt.

Här har vi denne man i Egypten. Han var omgiven av allt det som Egypten kunde erbjuda, och de som studerat egyptisk historia vet att glansen och lyskraften inte stod på sparlåga under Moses tid. Han omgavs av allt detta. Hebreerbrevets författare skriver om ”Egyptens alla skatter och njutningar”. Dess nöjen, dess lockelser och skönhetsvärden, dess lärdom och bildning; alla dess privilegier långt upp på kungahusets nivå - allt låg tillgängligt på Moses befallning. Han ”blev undervisad i egyptiernas hela visdom”, Apg 7:22, och hade all njutning inom räckhåll.
Omfattningen av detta var oerhörd. Vill du påstå att det kunde kastas bort som om det saknade värde? Det innebar ett överväldigande ”Allt” av denna värld - men denna känsla av utkorelse reducerade det till ett intet. Fast han hade allt till hands kunde han inte glädjas över det, det vilade ständigt en skugga över hans förnöjelse, det fanns något inombords som hindrade honom från att sist och slutligen slå sig till ro nöjd med allt. Han bar inom sig en känsla av rolös missbelåtenhet och en brist på tillfredsställelse som hörde till Guds arbete med honom utifrån den gudomliga oviljan att låta sig nöjas med något mindre än Himlens fulla och hela syfte. Mose kunde kanske inte definiera och förklara denna märkliga inre drift, men den lät honom förstå att detta Egyptens ”allt” inte på något sätt motsvarade Guds ”allt” och att Egypten aldrig kunde svara upp mot denna kallelse och dragning från ovan och bortom.

Detta är ingen överdrift, detta är inte bara en hop ord. Det är ett stycke av Skriften, och är därför skarpt rannsakande. För dem som är kallade att vandra på Guds hela tankes väg, mitt i hans förnämsta och bästa, kommer det att vara så. Det kvittar vad som kan finnas där i fråga om popularitet, världslig position och identitet, i fråga om framgång, medel och resurser - allt tillreds. Om vi bär på en verklig kallelse utifrån hans syften kommer vi att vara rolösa i allt, otillfredsställda och uppleva ett ”När allt kommer omkring vad är det värt? Det finns något mer och annat än detta.” Pröva era hjärtan mot detta. Här är inte fantasi, här är fakta.
Det kan mycket väl vara så att det är denna upplevelse som driver ditt läsande just nu. Du skulle kunna ta för dig ordentligt av världens erbjudanden om du gav dig hän. Kanske skulle du accepteras och nå position också i den religiösa världen men för dig har allt detta blivit av sekundärt värde. Det finns något inom dig - du kan kanske inte definiera det eller skriva ner vad det är - men du vet att det finns något där och om du inte upptäcker och når fram till detta något kommer livet att kännas som ett misslyckande, därför att i allt annat bor ett hån. Om detta är sant i ditt fall innebär det hopp, det är något förunderligt - Himlen närmar sig och tar tag i dig för sin räkning med avseende på allt den representerar. Naturligtvis är det så att om du inte äger denna dragning kommer du att låta dig nöjas med så mycket som är av betydligt sämre värde och du kommer att jaga efter sådant. Men, lägg märke till att om du kan ha fördrag med detta så är det ett förfärande tecken. Det visar att Himlen inte har tillåtits nå fram i sina ansträngningar i ditt liv.

B. En kris
Allt hade sin begynnelse i Moses inre liv, och denna inre begynnelse ledde till en definitiv kris - en spänning, en kris mellan det himmelska och det jordiska. Herren går förunderliga vägar när det gäller att producera denna kris. Du känner till att den springer inte alltid fram och produceras av något upplyftande - om det nu är sådant du är ute efter - härlighetssken eller en vision, själens hänförelse eller fantastiskt underbar himmelsk upplevelse. Det går inte alltid till på det sättet. Mose upplevde det inte på det sättet, inte heller gjorde andra det. Hur ägde det rum? Han var på promenad en dag och fick se en egyptier förfölja en hebre och då tog denna känsla av ödesbestämdhet tag i honom och övermannade honom. Med sin kraftfulla fysik greppade han omedelbart egyptiern och tog hans liv. Detta var den kris som förde upp allt till ytan. Ibland vaknar vi upp i förhållande till det himmelska eller förs ansikte mot ansikte med det himmelska genom någon hemsk förbrytelse eller ett misslyckande - genast efter detta blev allt som hade med Egypten att göra ohållbart och ohanterbart för Mose och han var tvungen att fly.

Men, vad fanns på insidan av denna kris, vad var meningen med den, varför tillät Gud den? Mose kanske sa: ”Varför tillät Gud mig göra detta? Varför lät Gud - han som kände mig på förhand och som i denna insikt hade kallat mig att vara i hans tjänst - mig röra till det på detta sätt? Varför lät han mig genom mitt eget agerande bli inblandad i ett mord, att bära mördandets märken på mina händer? - Jag som är kallad till att vara folkets befriare! Varför har Herren tillåtit detta?” Och svaret skulle bli: ”Det är inte så Himlen gör saker; köttet handlar på det sättet. Detta är inte Himlens sätt att göra det på. Du, Mose, kan aldrig föra ut ett himmelskt folk till en himmelsk plats med hjälp av jordiska metoder och sätt. Lär detta en gång för alla. Det tycks vara ett förfärligt sätt att hantera situationen på, men så förhåller det sig, klart och tydligt. Detta folk som du är vald, genom Guds förutbestämmelse, hans suveräna agerande och genom denna din invärtes känsla av utvaldhet, vald att föra ut: detta folk som bestämts till att vara ett himmelskt folk - hur ska du kunna ta dem till en himmelsk livsnivå om detta är din livsnivå?” Vi återvänder strax till detta.

Himlen bryter in och deklarerar med förfärande eftertryck, ”Nej, Mose. Köttsliga vapen hör ihop med köttsliga syften, men köttets metoder passar inte för andliga syften. Jordiska vägar för till jordiska resultat, men jordiska vägar når aldrig Himlens syften. Himlen styr här, vilket ger sitt särskilda utslag och uttryck.” Vilken lektion för livet! Vilken grund att stå på!
Nu är det väl så att ni inte varit inblandade i mord, men jag betvivlar inte att åtminstone några som läser dessa rader har haft verkligt intensiva lektioner av den här sorten: att du inte kan fortsätta med Gud på den nivån, att du inte kan nå fram med Herren på det sättet, att du inte kan tjäna Gud inom ramen för hans syften med sådana metoder, i köttslig styrka. Det är så följdriktigt. Himlen kan inte ha något med det att göra, den kräver sitt eget liv, sin egen natur. Det är detta som krisen kring det himmelska och det jordiska innehåller i Moses skolning.

 

Picture of a Snow Scooter from a wintry Sweden - Photo: IAM 18/12/2005

Sweden needs Prayer, especially for its spiritual coldness and chillness. - In the global world you see the daily disasters and crises. But in Sweden is perhaps one of most serious, namely the spiritual crisis and disaster.

SWEDEN IS LIKE A REFRIGERATOR. The main source for the difficulties in the swedish society and daily life has its origin in the spiritual situation, the severe winter.  
 
Come and join us and Simon Ådahl in Sweden for Prayer in this our needs; listen to the link >> Mp3 Prayer. 

FreeFoto.Com Photographer: Ian Britton

Många kristna samfund håller fast vid att missionens främsta uppgift är att sprida evangelium – står det att läsa i SR:s programtablå. Programmet Konflikt presenterar begreppet "mission" dels som uppdraget om att sprida evangelium. Det åskådliggörs genom en organisation vilken enbart sägs vilja ”nå de onådda folken”.

Å andra sidan tematiseras "mission" utifrån att den sagts vara detsamma som kulturimperialism. Och att kristendomen därför idag upplevs som en aggressiv religion. Missionens aktuella frågor kanske utgörs av migration och miljö- och konfliktfrågor. Se: Sveriges Radio P1.

Universitetet i Uppsala ger en 5 poängskurs januari –september 2006 om ”Vad är mission?” Vems mission är det fråga om? Om församlingens väg mot att finna sin plats i den lokala och globala missionen > Uppsala universitet.

På Svenska Kyrkans Mission’s hemsida diskuteras om begreppet ”mission” alls ska användas. Se ett par artiklar.

ABRAHAM Isak Jakob Juda Peres Sara Tamar Hesron Ram Amminadab Naheson Salmon Boas Rahab Obed Rut Isai David Salomo Rehabeam Abia Asa Josafat Joram Ussia Jotam Ahas Hiskia Manasse Amon Josia Jekonja Sealtiel Serubbabel Abihud Eljakim Assur Sadok Jakim Eliud Eleasar Mattan Jakob Josef Maria Jesus Kristus Ann-Sophie Berit Mansoor Ahdieh Josefine Mia Sven-Henrik Evelina Marcus Caroline Daniel Andreas Anna Jonatan Natanael Maria Martin Jenny Jonas Emanuel Magdalena Anders Gunilla Anders Susan Farid Mitra Kimiya Pariya Birgitta Nina Michael Paul Markus Najiba Pauline Anette Johannes Elin Edibe Bertil Stuart Torbjörn Annika Ingela Amir Ulrica Maria Daniel Lisa Sandra Mohammad Mattias Agneta Lina Judit Rohieh Jakob Meriana Samuel Gustav Zahra Felicia Jakob Maria Anita Sara Håkan Margareta Mira Linn Anton Nisse Carina Johan David Sofia Petra Jack Nancy David Kerstin Rebecca Andrea Johannes Ismone Matteus Mimmi Ann Isabella Isak Ellen Elisabeth Annika Eva Stellan Eivor Brian Andrea Shokri Zahora Trevina Filemon Rebecka Peter Lena Jennie Samuel Johanna Peter Helén Benjamin Hanna John Jonas Kerstin Jennie Joel Masoud Göran Anna-Lena Ann-Marie Sam Sandra Rudi Gunilla Andreas Elisabeth Johannes Katharina Shain Sonja Samira Hanna Fereshteh Kimya Milad Markku Dag Brita Ulrik Ingela Hilda Martin Anna Lucas Jonathan Adam Kerstin Annie Mansoor Martin Linn Hans Kerstin Albin Mattias Niklas Naima Virgin Britt Göran Eva-Marie Daniel Ester Karin Frey…

... DETTA ÄR EN LITEN RINGA DEL av alla, alla de många namn från historiens sekler vilka tillsammans utgör de levande stenar som Guds hus är och som slutligen ska vara fullkomnat och stå färdigt, då det ska heta: 

JAG SÅG EN NY HIMMEL och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” Han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." Han sade också till mig: "Det har skett. Jag är A och O, Begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten.

GUDS FÖRSAMLING är alla de levande stenar som av nåd gjorts till byggnadsstenar i den heliga staden, det nya Jerusalem. Hennes missions grund var och är att relatera till Jesus Kristus, hörnstenen. 

Mission är att leva med Kristus och vara människa bland människor
Mission är inte en känsla av solidaritet med folk i fjärran länder

---

Mission är inte en känsla av solidaritet med folk i fjärran länder 
Mission är att leva med Kristus och vara människa bland människor

Källa:
"Vad är mission? Tolv teser" av Mats Tunehag

Picture: Sian - Vivid evidence that Christianity is not a ‘western’ religion…

Av Michael Mammoo fick jag e-adress till Ken Joseph i Japan. Han visste något om den nestorianska kyrkan i Kina. Hans Granqvist hade haft ett seminarium om Morerna i Spanien och vi kom att tala om hur assyriska kristna tidigt tvingades fly österut på grund av dogmatiska stridigheter. 

Med fader Daniel - i Österns Assyriska kyrka - hade jag under hösten intressanta samtal i kyrkan intill Sofiakyrkan på Klostergatan. Den svenska kristenheten har verkligen bredd i sin design och ger en kalejdoskopisk fascination och därmed en nyfikenhet att vilja lära mera. Varje kyrka och del av kristenheten är bärare av kyrkohistoria i mer eller mindre mån. Den blir alltmer levande i möten vi har med dess representanter. Michael Mammoo och f. Daniel är två av mina möten som exemplifierar detta.

Österns Assyriska kyrka är namnet, men kallas också Nestorianska kyrkan, Persiska kyrkan, Östsyriska kyrkan, Kaldeens Syriska kyrka (i Indien), Den heliga Katolska Assyriska kyrkan i Öst. Dessa våra nestorianska bröder och systrar kom att tidigt gå med evangelium till Kina. Det som särskilt fascinerar är upptäckten att en kyrka fanns byggd år 638 e.Kr i den kinesiska staden Sian.

Rymden fylls av änglaröster:
Ära, ära vare Gud!...
... Stjärnan som står klar i öster bär om nyfödd konung bud,
visar väg för vise män som vill hylla Konungen. (Psb. 129:5, Text: Eva Norberg)

---

Läs mera om Österns Assyriska Kyrka och nestorianerna i Kina i följande
LÄNKAR :

- Om "Church of the East” i den inofficiella sajten nestorian.org
Läs om kyrkan i Kina och om staden Sian

- Läs också Orthodoxa Metropolitdömet i Hong Kong & South-East Asia och dess website med en artikel "China of T'ang Dynasty, Nestorians and the "Heretical" Byzantium" av professor Michael Kordosis

- Läs också artikeln "Christian Designs Found ..." i Keikyo.com och om dateringen 638 e.Kr som omvärderar den kinesiska kyrkans historia. Se också galleriet med bilder.

Update Prayer Operation from INTERCESSORS NETWORK >> Prayer Items





For DAILY DEVOTION >> here

TURKIET betecknas som den största onådda nationen i världen. En gång var detta område kristendomens centrum men det blev med tiden ett starkt fäste för islam. Den kristna befolkningen har minskat från 22 % till 0,2 % sedan år 1900 - de flesta av dessa kristna är inte turkar utan tillhör etniska minoriteter. Det är fortfarande få av landets cirka 70 miljoner muslimer som någonsin har hört evangeliet.
 
Den kristna kyrkan som helhet har minskat på grund av utflyttningen bland minoritetsgrupper som armenier, greker och assyrier, medlemmar i den gamla öst - kyrkan. Kristna räknas ofta som en andra klassens medborgare på grund av deras etniska och religiösa bakgrund. Smutskastningskampanjer i TV och andra medier mot missionärer och lokala troende har varit vanliga inslag under senaste åren. De evangeliskt troende är få, uppskattningsvis omkring 3000 bland turkar och kurder med muslimsk bakgrund. Hur som helst så pågår en tillväxt i den inhemska församlingen vilket ger upphov till tacksägelse.
 
Nyckeln finns hos turkarna själva
Den Turkiska kyrkan växer fram mer och mer. År 1960 fanns det mindre än 10 kända troende från muslimsk bakgrund; Idag finns det omkring 25 turkisk talande församlingar i flera av landets provinser, främst i landets västra delar. Den långsiktiga målsättningen är att på sikt få se minst en församling i var och en av landets 80 provinser. Det finns idag hundratals utländska troende som bor i Turkiet och på olika sätt försöker kommunicera evangeliet och främja utvecklingen av Kyrkan. Men nycklarna till framtidens församlingstillväxt tror jag finns hos de troende turkarna själva. En turk som älskar Jesus, lever i Ordet och i det nätverk av relationer på platsen där den bor, är de bästa verktygen i Guds hand.
 
 

Tretton nycklar att be för…
 
v      Turkiska ledare, medan de söker för att arbeta tillsammans, grundlägga sin egen identitet och planera sin egen framtid. Ett nationellt samråd för de turkiska ledarna grundades 1990.
 
v      De troende, som ofta blir isolerade på grund av fruktan och förtryck från familjer och vänner och misstänksamhet från andra troende. De flesta går igenom en svår identitets kris sedan de kommit till tro på Kristus. Det är vanligt att man faller tillbaka igen eller att man kompromissar genom äktenskap med en icke troende, vilket ofta leder till problem. Be om: varma, innerliga församlingar som förmedlar mod, en känsla av tillhörighet och som lever i glädjefylld tillbedjan.
 
v      Uthållighet. Att flytta ut ur landet är en vanlig väg för att slippa förföljelse, hitta ett bra välbetalt jobb eller att finna en utländsk man eller kvinna att gifta sig med. De troende behöver bo kvar i landet för att en stark, växande församling ska bli en verklighet i Turkiet.
 
v      Mod under förföljelse. En våg av arresteringar av troende skedde 1988, detta ledde till förhör och domstolsförhandlingar, men varje domstolsfall fick avslag eller så lades det ner. Detta har ökat de troendes mod i att leva ut sin kristna tro. Smutskastningskampanjer i olika medier och ibland från myndigheter skapar tryck och osäkerhet.
 
v      Frimodig evangelisation. Turkiska troende håller på att ta över en del ledarskaps funktioner som utländska troende tidigare har haft och andra har startat egna projekt utifrån egna visioner. Be om: en allt starkare vision i det turkiska ledarskapet, för att se en levande församling planterad i varje provins av Turkiet.
 
v      Målsättningen om en levande, växande församling i var och en av de 80 provinserna – omkring 15 provinser har idag en församling. Be speciellt för provinserna i östra Anatolien och de längs Svartahavskusten.
 
v      Laglig rätt att registrera sig som församling. Denna möjlighet håller sakta på att växa fram genom ett antal domstolsfall, men jämställdhet för alla religioner är ännu inte nådd. På detta område sker mycket i dessa dagar genom olika EU-anpassningar.
 
v      Ledarskapsträning, vilket har varit svårt att starta upp i Turkiet; ett program har startats upp i Ankara och Istanbul.  Bibelskola har öppnats i Istanbul och Izmir.
 
v      Kurderna, är en majoritet i östra och sydöstra Turkiet. Regeringens förtryck mot kurdernas språk och politiska rättigheter (det blev lagligt att tala kurdiska så sent som 1991) har gjort det extra känsligt att nå dem med evangeliet. Många kurder i norra delen är aleviter (detta är en gren inom islam som ställer Jesus högt). Omkring 25 % av alla turkar i väst Europa är kurder. Det kan idag finnas några hundratal evangeliskt troende bland kurderna. Be om att man på ett taktfullt sätt ska kunna nå ut till dem, att bibeln och övrig litteratur ska översättas.
 
v      I Turkiet bor också andra muslimska minoritets grupper, de utgör 1,8 % av befolkningen. Inga av dessa folk har blivit evangeliserade. Många bor i små gemenskaps grupper, men de börjar i allt högre grad tala turkiska.
 
v      Iranska flyktingar, som flydde undan våldet och islamiska extremister vid revolutionen 1979. Upp till 500 000 lever fortfarande i Turkiet - många i Istanbul. Några av dessa flyktingar har gett respons på evangeliet och några små farsi-talande församlingar har grundats i Istanbul och Ankara.
 
v      Flyktingar från kommunist länder i central Asien; många kommer från onådda länder som Afghanistan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgistan, Turkmenistan och andra länder.
 
v  Universitets studerande. Det finns omkring 500 000 studenter på ca 350 universitet och "colleges". Från länder i mellanöstern, Centralasien och forna sovjetstaterna kommer dessutom varje år studenter för att läsa vid olika universitet i Turkiet. Alla dessa utbildningscentra utgör mötesplatser för unga människor, att finna vägar att kommunicera evangelium i dessa miljöer är en utmaning för den framväxande kyrkan.
 
 
Hur kan vi Be för utländska arbetare?
 
v      Fler arbetare, skickligjorda och utrustade för tältmakeri tjänst i landet - bättre möjligheter att dela evangeliet är svårt att finna i Turkiet.
 
v      Det rätta arbetssättet och strategin, som möjliggör att fler och fler tar emot evangelium. De flesta missionärerna är engagerade som lärare, studenter, inom affärsverksamhet, eller befinner sig i landet på vanligt turistvisum.
 
v      Relationerna med nationella troende - för många utlänningar i ett område kan kväva utvecklingen av ett inhemskt ledarskap. Målet måste vara att se ett nationellt ledarskap utvecklas.
 
v      De cirka 20 organisationerna som verkar i landet med en speciell börda och kallelse för turkarna. Samverkan, vishet och glädje i uppgifterna är a och o.
 
v      Stärkt vision för att evangelisera hela nationen. Mycket lite mission har utförts i östra Anatolien, längs med Svarta havskusten och i de inre provinserna. Be om de rätta strategierna för evangelisation och församlingsplantering i dessa områden.
 
Visste du att.....
 
Ø      berget Ararat där Noaks ark strandade ligger i östra Turkiet.
 
Ø      att platsen Haran, dit Abraham vandrade från staden Ur, är belägen i sydöstra delen av landet
 
Ø      de troende började kallas för kristna i Antiokia, dagens Turkiet.
 
Ø      Paulus utförde en stor del av sin tjänst i Mindre Asien, nuvarande västra Turkiet
 
Ø      Alla de 7 Nya Testamentliga församlingarna som nämns i uppenbarelseboken var belägna i detta rikt historiska land.

 
Vad hände sedan?
När den unga kyrkan framgångsrikt hade evangeliserat och planterat församlingar i detta område av världen, började deras iver och spontanitet sakta falla in i former. När sedan Kristendomen blev statsreligion under 300-talet blandades politik och religion allt mera samman. Mycket av saltet i sann kristen efterföljelse gick förlorad på vägen och när sedan Seljukerna, de muslimska turkarna, drog in från central Asien på 700-talet så var kyrkan för svag för att stå emot. Många kristna drogs sig tillbaka in i isolerade miljöer och delade inte evangeliet med sin muslimska omgivning. Inre slitningar inom kyrkan och korstågen från Väst-kyrkan under medeltiden har ytterligare bidragit till spända relationer med muslimer under historiens lopp.
 
De tragiska händelserna i samband med första världskrigets folkmassmord ledde till att den kristna församlingen så gott som utrotades. Att vara turk idag är det samma som att vara muslim, när någon väljer att följa Jesus kan det ofta uppfattas som förräderi mot familj och nation.
 
Ett spirande hopp!

Under senare delen av 1900-talet och in i det nya millenniet har vi sett en positiv utveckling som föder tacksamhet. Det jag kortfattat har försökt beskriva ovan är en ringa begynnelse på vad vi önskar se växa fram i denna på så många sätt vackra nation.

Guds kärlek får den turkiska kyrkan att åter vibrera av liv. Turkiet är inte en förlorad nation. Herren utgjuter av sin Ande och sin kärlek i hjärtat hos sitt folk. I flera år har det uthålligt såtts. Detta såningsarbete behöver givetvis fortsätta och utökas, för möjligheten finns att nå Turkiets muslimer med evangelium. En ny skörd håller på att samlas in och kyrkan växer så sakta på nytt.
 
Martin Ström

Picture: ace-clipart

WORTHY WEBSITE AWARD 
The Nobel Lucia Prize December 13th 2005
SWEDEN

Hereby M'Xp proudly presents the Swedish webpage HAKET Rinkeby-Husby 
and their just received M'Xp Nobel Lucia Prize for Year 2005.  

MOTIVERING
Ungdomsgruppen HAKET - dess grupp och ledare - har på ett synnerligen förtjänstfullt skapat ett ansikte utåt med sin hemsida.
Den är en strålande sida i det globala Sverige.
Den är skapad av unga pionjärer i det globala Rinkeby-Husby.
Den är ett riktigt glimrande Light-House.  

HAKET är hyfsat coolt i design och innehåll.
De vet vad Teens är.
De vet vad Street är.
De vet vad TeenStreet är.
De vet sin mission i både Cyber- & Reality World.
Deras lokala plats i det Globala Sweden med sitt internationella Network gör att Den svenska kristenheten med HAKET har ännu ett tacksägelseämne i bönekammaren från Rinkeby/Husby/Kista till Smögen och Koster, och från Smygehuk till Treriksröset. HAKET stärker hoppet och tilltron inför Morgondages Globala Sverige.

  

Se: Global Sweden - och "svenska krusbär"... om Kista Valley, Global living & Haket

***
 

BÖNEHUS NORDEN
 
 
 
På apostolisk grund
En utmaning till att leva ett autentiskt kristet liv
Arthur Katz
 

Kapitel 1
Apostoliskt tjänande – ett prästsinne
 
Avsnitt 02
Leviternas avskiljande
 
I Tredje Mosebok, kapitel 8, finner vi en beskrivning av leviternas invigning och avskiljande. När man läser igenom stycket, kan man inte undgå att känna sig ställd inför något främmande och uråldrigt. Man möter något som är helt och hållet skiljt från allt som kan kallas modernt och man skyndar över raderna som om de borde förbli höljda i tidens dunkel utan att alls betyda något för någon av oss här och nu. Denna hållning är naturligtvis felaktig. Allt i denna text är fullt ut relevant för vår tid; det är kanske till och med mera användbart för oss än för den generation till vilken den först var ämnad.

Den begynner med detta dyrbara tilltal: ”Herren talade till Mose.” Detta följs av ett: ”Han sade, han befallde.” Detta upprepas sedan gång på gång; han befallde. . . han befallde. . . Det är som om Gud alldeles från början vill fästa våra sinnen vid det gudomliga i det som sedan följer. Det finns inget i denna text, i dessa befallningar och förordningar som skulle kunna ha vuxit fram ur mänskliga funderingar och tankar. Hela detta arrangemang är fullständigt gudomligt till sin natur och står i direkt motsats till allt köttsligt. Det vi finner här är närmast en beräknande attack på människors sinne för god smak. Allt som vi möter här har sitt ursprung i Guds hjärta och motsäger allt mänskligt, och just därför har det så mycket större värde och visar oss så mycket mer.
 
Man känner en viss utmattning just bara genom att läsa igenom detta kapitel. Hur känner sig då den som måste ta del i det praktiska uppfyllandet av dessa Guds befallningar? Detta slaktande, allt blod, viftoffer och spisoffer, och så detta väntande vid öppningen till uppenbarelsetältet – alltsammans närmast absurt och ett slöseri med tid. När allt var över, och dessa män satt i sina blodiga kläder utanför uppenbarelsetältets ingång hade allt bleknat, detta som först verkade tilltalande och vördnadsbjudande i prästrollen och i detta att få bära titel, detta hade bleknat och gått upp liksom i rök. Sätter vi oss med dessa män en stund botar det oss effektivt från att förhålla oss romantiskt till prästroll och prästsinne. Denna roll är nedsmetad med blod, ännu mera blod och det intill utmattning. Innehållet och detaljrikedomen i dessa befallningar ligger långt bortom det ordinära.
 
Herren talade till Mose. Han sade: ”För fram Aron och hans söner tillsammans med honom, deras kläder och smörjelseoljan samt syndofferstjuren och de två baggarna och korgen med de osyrade bröden. Samla sedan hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet.” 3 Mos 8:1-3.
Vi behöver lägga märke till att hela menigheten skulle vara närvarande för att se hela detta förfarande, se och lära genom detta praktiska förevisande. Guds tilltal till det samlade folket fanns inte i prästernas ord men i det de gjorde och i det som de fick vara med om. De hade en fördel i förhållande till oss. Vi kan inte, som de, betrakta hur offerdjuren slaktades och hur man samlade upp deras blod i stora kärl för att sedan spillas och stänkas på tabernaklet, på verktyg och utrustning, på prästernas kläder och för att smetas på prästernas öron, tummar och stortår. Något måste hända med den som ser allt detta. Något måste röra vid det innersta i en sådan betraktares samvete, något måste skrivas där i fråga om synd och synder och hur sådant tas bort och plånas ut. Någon måste stå som medlare mellan Gud och syndare. Och någon måste betala med sitt liv för att syndaren ska kunna återföras till livet och få del av liv. Livet finns i blodet säger texten.
Så är det med det nytestamentliga prästfolket; vi kommer inte att kunna fatta och verkligen uppskatta djupet i det som Gud vill åstadkomma om vi inte kan få tag om sådant som föregick och förebildade det. Man finner att några väsentliga beståndsdelar av prästuppgiften beskrivs i tidigt skede för att sedan föras in i och inneslutas i Nya testamentet. Melkisedeks prästroll är ett sådant exempel; denna förebild försvinner inte med inträdet av nytestamentliga verkligheter. Dess innehåll, dess djupaste mening förs över till nytestamentlig grund och bevarar där det innehåll som gavs åt den sedan den första begynnelsen.
 
Mose gjorde som Herren hade befallt honom, och menigheten samlades vid uppenbarelsetältets ingång. Och Mose sade till menigheten: ”Detta är vad Herren har befallt mig att göra”. Han förde fram Aron och hans söner och tvättade dem med vatten. Och han satte livklädnaden på Aron och spände på honom bältet, klädde på honom kåpan, satte fast efoden med efodens skärp och fäste med det ihop alltsamman på honom. Han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim i skölden. 3 Mos 8:4-8.
Hur pass villiga är vi att avklädas för att sedan tvås och tvättas i Ordet? Är vi villiga att ta den förödmjukelse det innebär att avklädas inför människor, det avklädande som är oumbärligt innan någon del av prästklädseln kan bäras? Mose tvådde Aron och dennes söner innan han kunde klä dem. Detta innebar ett offentligt förödmjukande. Hela Israel såg dessa första steg i helgandet. Ödmjukande och ödmjukhet ligger med i roten till prästens tjänande.
Prästklädernas olika delar hölls på plats med vackert vävda skärp. Man kunde inte snabbt komma i och ur denna dräkt. Prästtjänsten är inget som utförs bakom pulpet och talarstol, och som man hänger upp på en krok när man kommer hem. Prästrollen är inget som kan klä sig i för att man tycker att den är tilltalande. Till den hör en noggrann och krävande förberedelse som man inte kan genomgå med lättvindighet eller med ett ytligt kynne.
 
Han satte också turbanen på hans huvud och framtill på turbanen satte han den skinande plattan av guld, det heliga diademet, så som Herren hade befallt Mose. 3 Mos 8:9.
Aron bar ett diadem vilket vilade mot hans panna, och som gjorde sig påmint vid varje steg han tog. Vi borde låta oss påminnas ofta om denna guldplatta med dess text, ”Helgad åt Herren”. Vid varje rörelse vi gör borde dessa ord göra sig påminda: ”Helgad åt Herren, icke längre din egen, helgad åt Herren.” Som prästfolk skulle vi inte kunna göra något, inte göra den minsta lilla gest utan att denna text rörde sig över våra tankar och handlingar – avskild och helgad för Herrens räkning.
Påminnelsen måste komma ideligen, därför att våra huvuden med alla dess tankar och infall alltid väntar på sitt tillfälle att vika av till sitt eget, till sin favoritsyssla, till sina vanor och inkörda spår. Våra sinnen står alltid i behov av att föras till och återföras till kunskap om heligheten i Gud. Det skulle finnas mycket mindre buller, mycket mindre skrammel, mycket mindre själisk aktivitet och så kallad tjänst, mycket mindre iver att visa upp sig på podier och i talarstolar om denna gyllne vikt finge vila över våra pannor och våra ambitioner. Låt oss vara öppna för denna tyngd och soliditet över de mått och steg vi tar. Endast då, endast klädd så, endast förberedd på detta sätt kunde prästen ta emot smörjelse. Detta ska vi se närmare på i nästa avsnitt.
 
 
 
Inledningen och föregående delar av kapitel 1 sänds på begäran  -  Intercessors.Network@comhem.se
 
----------
 
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
 
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
 
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
 
***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
 
Postgiro: 922937-8

BÖNEHUS NORDEN
 
 
 
På apostolisk grund
En utmaning till att leva ett autentiskt kristet liv
Arthur Katz
 

Kapitel 1
Apostoliskt tjänande – ett prästsinne
 
Avsnitt 01
Tjänandets hemlighet
 
Prästrollen, prästens arbete ligger till grund för allt gott i Guds rike. Tillståndet i den moderna församlingen, över vilket man i så hög grad klagar och sörjer, har sin rot i frånvaron av prästsinne och prästattityd. Om någon hade ställt frågorna ”Vad är din sanna uppgift? Till vad tror du att du är kallad?” till mig under min uppväxt som orolig Brooklyngrabb, mitt i mina försök att få saker att hänga ihop i ett förvirrande universum, visste jag trots min ateistiska okunnighet att det verkliga svaret var att jag ville stå som präst. Jag hade säkerligen inte kunnat mobilisera mod nog att säga det. Nu förstår jag betydligt bättre vad mitt hjärta redan visste om prästens sinnelag och centrala roll.

Vi löper stor risk att ta till oss ytterligare ett stycke religiöst vokabulär. På samma sätt som vi har förts in i det ’karismatiska’ sättet att tala leds vi nu att använda ett ’apostoliskt’ språk. Vi fångar upp ytterligare en räcka fraser och klichéer som inte visar något annat än att vi lärt in ett yttre beteende, ny jargong och teknik. Att gripa tag i dessa heliga och oföränderliga ting och göra om dem till ännu en tarvlig, religiös formalitet hör till det mest eländiga av öden.

Om vi ska bära gudslivets vitalitet och friskhet i ord, i handling och i närvaro, och vara en församling som står i Guds eviga syften krävs något väsentligt och kritiskt, nämligen en verklig insikt i Guds verklighet. Detta är det enda som kan rädda oss från att vara blott och bart religiösa tekniker. Vi är, för att nå in i gudslivets realiteter, befallda att betrakta och begrunda Jesus, Heb 3:1. ”Heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.”
 
Det finns en obrytbar koppling mellan den apostoliska uppgiften och prästrollen. Man lägger ner mycken möda på att söka det apostoliska, men bristerna i medvetenheten om sådant som hör till prästsinnet är iögonenfallande. Vi kanske kan försöka oss på att genomföra sådant som hör till andra uppgifter och kallelser av annat slag utan att låta prästsinnet få framträdande position – jag tvivlar på att det är möjligt – men det apostoliska är oskiljaktigt länkat till prästsinnet. Det som finner sitt uttryck i Jesu himmelska kallelse, det som gör den himmelsk till dess inre väsen måste med nödvändighet vara väsentlig del också i vår kallelse.
Om inte Gud får utrymme att lägga ner och inrätta verkligt prästsinne hos oss kommer vi inte att ha del i en kallelse som är sant himmelsk. Ordet ”himmelsk” syftar inte till plats och rum, men till sinnelag och sätt, mentalitet och attityd. Det refererar till karaktärsdrag så svåra att definiera, men som inte kan skjutas åt sidan som oviktiga eller meningslösa när de kommunicerats till och rört vid oss. Om begreppet präst inte blir mer än en romantisk benämning med dimhöljd mening kommer vårt agerande att vara lika otydligt. Ordet har tömts på himmelskt innehåll på grund av att vi inte finner präster vilka har förmåga att förmedla denna erfarenhetsdimension. En synonym för ordet himmelsk är ordet verklig. Det som är fyllt av verklighet är också himmelskt. Det krävs ett prästsinne för att kunna se detta, för att ha känsla för detta. Det krävs ett prästsinne för att kunna introducera detta i en värld som är främmande för allt himmelskt. Det jordiska står emot de himmelska tingen, människor förgås på grund av avsaknaden av präster.
 
Under lång tid ansåg jag att undervisningen om prästernas klädesplagg och utrustning, ordningen och reglementet för prästuppgiften och allt det övriga som hörde till prästrollen var ganska tråkig och ointressant. Men nu är jag övertygad om att evighetens välbehag och härlighet vilar över allt som hör hit. Prästsinnet måste föregå och vila över den apostoliska vandringen. Vi är i allra största behov av att Herren låter prästsinnets Ande vila över oss, röra vid oss och förvandla varje aspekt av våra liv, vår hållning och vårt tjänande.
Vi måste ha lärt oss att tjäna Gud innan vi kan tjäna människor. Om vi saknar känsla för Guds helighet, den helighet som återfinns i det heliga i tabernaklet eller i templet där prästrollen uttrycks i fullständigt utgivande intill döden, då kommer vårt tjänande och agerande att kännas sprött, innehållsfattigt och plastartat. Ett Guds rop ljuder angående prästrollens återinsättande, den uppgift vilken ensam kan rädda oss från varje form av aktivitet som bär sken av att verkas i hans namn.
 
***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850

Bild: FreeFoto

Rinkeby, Husby och Kista är ett område i Sverige som på ett sätt är ett Sverige i tvärsnitt. Området har 120 språk representerade. Här pulserar det av liv och rörelse. Att leva här är att leva globalt. Den svenska kristenheten som finns representerad här är också en internationell församling. 

>> Gå till Rinkebykyrkan och ta en titt. Läs vad DAGEN skriver: Kärleken är nyckeln. Missa heller inte att gå till ungdomssidan Haket.

>> Gå till Husbykyrkan och se vilken internationell global församling Den svenska kristenheten är.

>> Gå till AfterworkChurch i Kista. Sveriges Silicon Valley också församlingsmässigt. År 2015 räknar man med att 60.000 arbetar vid Kista Valley,  alltså dubbelt så många som idag. Här finns också IT-universitet med 5.000 studenter. 

Student i Sverige 1808-1815 var Carl Jonas Love Almqvist, född i Eds socken norr om Stockholm, som skrev om 'svenska krusbär': - "Vad bjuder oss uppriktigt Afrika? Vad visa kan Amerika? Vad Asien? Vad allt Europa? Jag trotsar öppet alltihopa. Men Skandinavien – det är alladar! Blott Sverige svenska krusbär har." [Carl Jonas Love  Almqvist: "Om svenska rim", 1838]  

Sverige är globalt. Sverige är inte svenskt. Lika lite som svenska krusbär och ...
Den svenska miljön - i Rinkeby-Husby - erbjuder också möjlighet att vara med om en ny 1-årig internationell missionskurs, kallad Global Sweden. - Nyfiken? Gå till Rinkebykyrkan/Husbykyrkans hemsidor där det finns namn för kontakt och info. 

Bild: Newcastle Light-House

År 1968 kom rev. fader John Parton till Sverige. John kom från Australien till Sverige och blev svensk kyrkohistorias förste anglikanske präst att tjänstgöra som präst i Svenska kyrkan. Biskop Åke Kastlund hade gett honom ”stiftsvisum”.

Första dagen 1968 i Örebro och i Längbro församling. Dag 2 reste han med Kyrkans Ungdom på ungdomsläger på Gotland. Där upptäckte han ett djur han aldrig sett. Han tog upp det och la det i sin mössa och gick till ungdomarna för att få svar på vad detta var. Det visade sig vara en igelkott. Fader John fick sitt första minne för livet. Liten igelkott visste besked i tacksamhet. Den lämnade sina högst personliga gästbokskrumelurer i form av gotländskt igelkottsurin, i fader Johns huvudbonad.
 
Åter till fastlandet och Örebro. John bodde sin första tid hos en av kollegorna i Längbro. Där fick han dela sitt anglikanske prästlivet med sin svenskkyrklige kollega. Den svenska gästfamiljen chockades mer än en gång av fader John. De som känner f. John i känguruland vet varför han ibland går under namnet Pounce. John kunde slå till med sitt direkta spontana sätt att vara. John slog till med att låta gästfamiljen chockas av hans eminenta hobby. Han hade med sig en del LP-skivor som han i full volym lät dåna. Tåg. I anglikansk tradition är det inte helt ovanligt att den klerikala befolkningen har tåg som hobby; ljud; spårvidd etc. I lägenheten på Tornfalkgatan i Längbro dånade det ena anglosachsiska tågexemplaret efter det andra. Grannarna från Frälsningsarmén Knut och Karin måste ha undrat vilken Centralstation som plötsligt dånat in i trapphuset.

En dag kom John glad från affären med en burk inlagd fisk. Som han öppnade. Och stupade på. Kraftuttrycken lät inte vänta på sig. Han rusade ned till affären och bad dem ta tillbaka fisken. ”Den är ju rutten!” - var Johns förtvivlade besked. Det var surströmming.

En annan dag predikade han på sitt mjuka stillsamma sätt. SFI fanns inte på den tiden. Alla hjälptes åt. Den här gången hade väl korrekturläsaren missat genomgången. I predikan fanns det en del kraftuttryck som John hade hört på stan och som han använde – och som han inte visste var olämpliga i predikstolen. Man vred sig kyrkbänkarna. Andra log. Konfirmanderna trivdes och skrattade. De äldre skruvade på sig i bänkarna och tittade på varann och undrade vad som pågick i deras kyrka… ”Nu får det väl vara nog…”
   
En annan dag 1972 åkte John till kyrkvärden i S:t Mikaels kyrka i Örebro. Kyrkvärden var också polis. Hemma på köksbordet hade John sett en del handlingar som var ovanliga. John hade förbarmat sig över en australiensare han mött som inte hade nånstans att bo. Från Kumla meddelades samtidigt om en massrymning. Av John hade kyrkvärden fått ritningar som beskrev Kumla inifrån och ut. Det visade sig att Johns inneboende var hjärnan bakom rymningen. I Svensk kriminalhistoria kan man läsa om denna massrymning av 15 interner, där "en präst i Örebro" också var inblandad. Den prästerliga delaktigheten bestod alltså enbart i att den s.k. hjärnan bakom rymningen fått hjälp med temporärt husrum efter ett sammanträffande med John.
Läs VLT om: Den stora flykten från Kumla

Picture: OM TeenStreet 1999

MÅLSÄTTNING
 "OM:s roll i Kristi kropp är att motivera, utveckla och utrusta människor för världsevangelisation samt stödja församlingar och hjälpa till att grunda församlingar speciellt bland de onådda i Mellanöstern, Syd- och Centralasien och i Europa."

Grundstenarna för arbetet är:

Utifrån mål och grund inbjudes församlingen att söka vidare bland programmen  Global Challenge, Global Action, Global Service & TeenStreet.

OM teamet kommer gärna ut till församlingens ledarskap eller grupper för att tala om det som varje församling skulle vilja aktualisera bland unga och äldre i kyrkan. OM:s team åker regelbundet runt till kyrkor vaer helst de befinner sig på den andliga eller geografiska kartan. Alla hälsas välkomna att ta kontakt.

Adress och telefon OM
Hur ser de ut?
Bilder på var och en i OM-teamet.
 
Se mera: 
om mål och grundstenar.

Bild:OM  TeenStreet 1999

OM arbetar som partner tillsammans med enskilda församlingar, vilka ges stöd och support allt efter behov och egna visioner.

De visioner OM formulerat sammanfattas enligt följande korta rubriker:

VISIONER

---

Läs mera om visionerna och OM:s program

TeenStreet 1999 - Picture: OM Sweden

HOW IT STARTED …
It is a very interesting story - the way how God gripped a young student and continued creating teams to support the spreading of the Gospel by the global  church. The local Church as head of the mission, with OM as a supporting partner.

During the decades OM Intl has been a partner with many denominations and churches in about 100 countries. Again: OM as organisation is independent and free to just serve churches and denominations in areas concerning mission. The special OM call is to teach and give practise to the Teens and the youngsters, Generation X.  And it is a cooperation between the church and OM, where OM is the serving partner in the task of mission what- and wherever it is...

- Read the story from the website of OM Sweden.
- And more about "Global" George Verwer

Bild: OM/TeenStreet 1999

I have a Dream...
Martin Luther King had a Dream.

Also I have a Dream - as most of us have in the Church and Christianity. Once upon a time I met the vision in OM. About the Mission that the global and The Swedish Christianity has. 
My vision was this:
To stand together and  to cowork as the circumstances permit. Partnership among different church families; Svenska kyrkan together with OM; SAM with OM; the Catholic Church with OM; EFK with OM and so on...  More than I saw i practise during three years in the Sweden Office.

Many of the denominations have also partnership with OM to reach out. And the special mission OM has to give the Generation X ways to discover the mission, to practise and learn with elder missionaries in OM.

I have a Dream... När jag arbetade under några år på OM:s Sverige-kontor väcktes och tändes en del av den vision jag har om Den svenska kristenhetens enhet i allmänhet. Enhet som ibland kan ta sig uttryck i samverkan.

Vision om att i görligaste mån och där omständigheterna tillåter stå samman i partnerskap. Varför skulle man misslyckas i uppgifter som fanns testade och beprövade i säkra och goda manualer, tänkte jag. Varför kunde man inte ta till vara OM:s erfarenheter och kunnande i stället för att misslyckas.

OM har ju ingen kyrklig tillhörighet som styr dess arbete. Den är helt oberoende och beprövad i 50 år. Den har ingen egen prestige. Den har från början varit en organisattion som vill verka i partnerskap.

I have a Dream... Ett flertal kyrkor och samfund i Sverige och Den svenska kristenheten har upptäckt OM och fungerar i partnerskap. Svenska Alliansmissionen, Evangeliska Frikyrkan, EFS, Svenska kyrkan m.fl har församlingar som samverkar i partnerskap på olika fronter i mission för unga och äldre som vill pröva på mission. Men det finns plats för flera församlingar i Den svenska kristenheten att ta vara på kunskapen OM har. För vad det gäller är också den UNGA generationen. att låta den få pröva och lära under kortare perioder. 

Vore jag aktiv församlingsansvarig på ett eller annat sätt (och inte pensionerad pastor och präst) OCH inte visste något om OM, då skulle jag prioritera detta med att ta kontakt med OM och dess administration på deras kontor i Jönköping.  

VAD I  HELA VÄRLDEN ÄR OM?

Picture: Ace Clipart

WHAT´S TO SAY ABOUT ALL THE SERMONS? 
ALLA DESSA PREDIKNINGAR denna dag... Lutheranen Josh S skriver i sin blog Here We Stand:

---

Sunday, December 11, 2005

- Do you ever get the feeling that Lutheran preachers subordinate the biblical texts to the ever-present "higher agenda" of making people feel really bad about being sinners, then reminding them it's ok because we don't have to earn our salvation. Jesus paid it all. Jesus already wrote nonpetulant blog posts perfectly in your place...

I'm sick of sermons that look like this.
1. We're all bad people.
2. But Jesus paid it all!
3. You should believe that so you can go to heaven when you die.

---

ÄR DET BARA JOSH SOM ÄR TRÖTT eller ligger det nåt i det han uttrycker inför alla lutherska utläggningar idag? Och hur är det med tröttheten inför allt ordande om diverse självklarheter i frikyrkligt förkunnande, och i katolskt och ortodoxt predikande? Eller är problemet som kommentarerna tycks mena något som hör till erfarenheter som görs? Är Josh S utbränd och sliten bara... eller?

HUR PREDIKAR DU SJÄLV IDAG? 
Var det Teaching eller Preaching?  Var det ett Ord från Herren? Var det färskvara från Himlen idag? Eller det gamla vanliga? Hur predikas det - tycker du? Är det Guds Ords förkunnelse eller kåserier med typ/andlig underhållning i brist på annat?

HUR STÅR DET TILL i Den svenska kristenheten?

Read Josh S blog >> Here We stand

Photo: FreeImages.co.uk

God´s Great Ambition
by Dan & Dave Davidson & George Verwer

We are God´s Chosen People, not God´s Frozen People. Let´s pray for a defrost. And George Verwer says in the Foreword:

This Unique book of spiritual dynamite
needs to be read and prayed over by people around the globe…

The extract below from the book Gods´s Great Ambition, pp. 108-109, is an example of the splendid Book and could be a Christmas gift to some of your friends in the Body of Christ…

Mission Xp
/Dag Selander editor

* * *

More about >> God's Great Ambition

***
 

On the Walls of Jerusalem
 
Shalom B’Shem Yeshua HaMashiach
Peace in the Name of Yeshua, the Messiah
 
 
 
Yet for this I will be sought
By Lars Widerberg
 
Yet for this I will be sought by the house of Israel, to work for them.
Eze 36:37
Ye are come unto mount Zion, and unto the city of the living God, the heavenly Jerusalem.
Heb 12:22
 
By the coming of Christ into our lives, by the forming of Christ in us, we are brought into the reality of the heavenly Jerusalem. Zion is brought in as a reality to learn, to guard and to watch over. Zion is indeed a spiritual reality. Zion holds a precious, a peculiar future role. Zion presents and represents a present day burden.
You have come to Zion, found a place of rest at its center, near the Lamb of God. You have a place on its walls; you have to take your place on its walls in skilled participation in the ongoing battle for the city and its life, in anticipation of its final deliverance.
Jerusalem represents the fullness of things eternal, of thoughts divine. Zion awaits, even creation awaits the perfect fulfilment of things promised and designed. Zion awaits your involvement in heavenly measures and developments towards fullness. Zion constitutes the focal point of God’s desires.
“Yet for this I will be sought. . .”
 
God directs his words, God displays his burden, God speaks his heart to ears which no man has ever detected. The burden of the Creator lies at the foundation of the world, even as the Lamb was slaughtered before the beginning of the world. The perennial burden of the Father forces the nature to align. The burden seeks for companions. Mountains hear and respond, but God is looking for a heart. Judgment and restoration repeats itself on this very foundation. The absence of adherence, the absence of willingness reveals the necessity and prepares the ground for devastating operations of the Lord. A willing ear, an open heart attracts His attention and allows Him to engage in works of grace beyond measure.
 
As the Lord speaks to the mountains of Israel, Eze 36:1, His perennial burden for the people of the promised land is exposed to the fullest degree. At the heart of the controversy one finds the unwillingness of a privileged nation to produce proper adjustment to conditions required, there is no disciplined willingness to listen and to take heed. As the Lord thus speaks to the mountains of Israel, He watches the surrounding nations as they rage and revel; “Thus saith the Lord GOD; Because the enemy hath said against you, Aha, even the ancient high places are ours in possession: Therefore. . .” Eze 36:2.
 
This chapter in the book of Ezekiel holds a most remarkable, a perplexing and breathtaking mixture of judgment and promised restoration. And it is all about this small piece of land, this ever disputed piece of property which God calls His Israel and in which a solid throne is to be set up for His Son, and in which for a while an earthly Zion is to produce law for the nations to listen to and delight in. It is in this solid realm, at the moment filled with dispute and conflict, which God intends to reveal His glory. It is for this realm, particularly for this realm a praying nation is set apart to properly apply these words: “Yet for this I will be sought by the house of Israel, to work for them.” Jerusalem, also the earthly Jerusalem, is of eternal consequence. A praying and a seeking after this pattern holds eternal value, it will profit much at any time. God will take it to heart, remember it and use it for His purposes.
 
The attitude and approach, the humble seeking of the Lord, ties in with the one purpose and goal for a praying according to this pattern. “As the holy flock, as the flock of Jerusalem in her solemn feasts; so shall the waste cities be filled with flocks of men: and they shall know that I am the LORD.” Eze 36:38. The knowledge of the Holy. The knowledge of the Lord among His saints. The knowledge of the God of Israel among the nations. This is no small thing to be handed over to evangelists only. It takes a nation, a holy nation and, therefore, the hand of the Lord. It takes the judgment of a nation, and it takes restoration after judgment. Our prophet, Ezekiel, makes mention of a new heart to be given to the people and a new spirit to come. The attainment of an attitude and approach, the humble seeking of the Lord which has no other aim than the vindication of the Lord takes genuine measures of purging and moulding – a moulding at the cross of Christ.
 
We rejoice in the miracles of the valleys of Galilee, especially in the times of beginnings in the Hule valley. We marvel at the miracles of irrigation in the Negev desert. We listen to the modern Hebrew language and remember the remarkable story of the man behind this singular miracle – Elezer Ben Yehuda. We are amazed by the number of Nobel Prize winners among Jews. We hear about the fastest computers being produced at factory compounds around the corner from the oldest sites in biblical history. This and so much more, and many honour the God of Israel for it. But the greater miracles, in which no man has a hand, lie waiting in the future. Some of them will only be brought forth through another purifying event accompanied by much prayer. Jacob’s trouble is not an ordeal belonging only to years passed. The product of this calculated affliction, a holy nation, will gather amazement and silence even among the most brutal enemies. Yet for this. . .
 
Zion holds a point of integration. A word in the mouth of the nations, to be fulfilled in coming days: “Come ye, and let us go up to the mountain of Jehovah, to the house of the God of Jacob; and he will teach us of his ways, and we will walk in his paths: for out of Zion shall go forth the law, and the word of Jehovah from Jerusalem.”
 
Words have lost their weight and inherent value, they have become like chaff in a wind too fierce even for the threshing floor. Honour and modesty are virtues obsolete. The voices are too many. Participation has taken its corrupted form; party spirits act as master minds and pretend to have attained to saviour’s position ready to manipulate its followers. Things eternal are lost to minds and hearts; vanity is hailed as a major quality. Who dares, in this moral climate, to make a brave man’s choice of single-mindedness and straightforwardness? Indifference and shallowness prevail. Words have become cheap indeed among those who do the talking.
Because they have made you desolate, and swallowed you up on every side, that ye might be a possession unto the residue of the heathen, and ye are taken up in the lips of talkers, and are an infamy of the people: Therefore, ye mountains of Israel, hear the word of the Lord GOD. Eze 36:3-4.
 
The restoration of a point of integrity is to be found as a major event in the ascent to, in the pilgrimage to Zion. At the beginning of the journey towards reality the sojourners sing the fist song of ascent, Psalms 120: “Deliver our souls, O Lord, from lying lips, and from a deceitful tongue.” And they practice and practice, over and over again, the art of reaching out to the Lord in the most intense worship, in an obedient silence and an attentive hearing in which Zion will be formed in them as the point of integration.
 
Zion, Jerusalem residing as the first city among cities on earth as well as Jerusalem, the heavenly dwelling place stands positioned in the Spirit of Christ, in newness of life. The glory of an earthly Jerusalem is solely and sorely dependent on the presence of the glory of God. A new spirit, Ez 36:26; a miracle to be prayer for. And the matter of timing looses importance in direct proportion to the gravity of the need. “I will sanctify my great name, which hath been profaned among the nations. . .” Ez 36:23. Intercessors, the watchmen on the wall live in a reality in which the dawn is at hand amidst deepest darkness. They have received a generous gift of hope in the midst of deepest despair. They rejoice in the coming restoration while judgment is still fierce.
 
The beauty of holiness intended for this city, the favour awaiting this little people is of a kind which no man can comprehend. Even the most brutal enemy will stand in awe in its presence. “I will save you from all your uncleannesses.” Ez 36:29. Its failure regarding priestliness, in the role as priests unto the nations, its failure regarding sin and iniquity will be blotted out by the blood of the Lamb. The marvellous attractiveness of the commandments and precepts of the Lord will lead the many to observing them diligently, in detail and with an open and willing heart. It is for the preparing of this future glory the watchmen are positioned, each one in his assigned role.
 
There are too many things unfulfilled. There are so many things to ask for. His words to the intercessors, ‘also for this’, are sent out to stir, to engage, to appoint, to lead to a glorious end. There is only one voice which we all are obliged to take heed to, the one voice, who sent out an eternal ‘Yet for this I will be sought’. The fundamental principle of revelation is summarised in one word – Seek. The fundamental principle of accomplishment is summarised in one word – Pray. The fundamental principle of consummation is summarised in one word – Seek. A work founded on this eternal principle will find its harvest in plenty. A seeking, a waiting of this character will be crowned with glory. Learn the art of seeking. Learn the very noble art of waiting on the Lord.
 
Our prophet heard these words and commandments at a point of finality, at a point of no return. Zion was brought into captivity. The hope of glory had come to an end. National salvation was but a scattered hope. Jerusalem had been violated by the devastating power of a merciless enemy. And God, horror beyond horror, was behind it all.
 
In these days we will find the intercessors brought to a point at which they will go through the most painful lessons, all of them loaded with similarities to the one confronting Ezekiel. The situation at hand corresponds to the one he encountered in the valley of dry bones. The lesson to be learnt holds the secrets of bringing newness of life to barren places and a new spirit to empty hearts. Experiences lie prepared in the hand of the Lord which will touch the area of ministry. They all include a reducing, a zero point, for the sake of consummation, for the sake of the fullness of Christ. They will bring about a praying which will please God, even vindicate the Lord, in regards to His promise - Yet for this I will be sought by the house of Israel.
 
A revelation of the fullness of Christ will come to the Church in which God will take delight as in the Son. A coming to reality will be required of the Church as a means and method to bring Jerusalem and its peculiar people to the place of glory among the nations. A coming to reality of this kind gathers momentum through a company of committed who has been reduced to nought in the face of the task in front of them. Dry bone praying will stand, stand solidly, on a word from the Lord once sounded through a son of man –
Yet for this I will be sought by the house of Israel. . .

--------------

MS WORD files

We offer an option as to the format of our articles.
If you want to receive the material as handy MS WORD files - please let us
know.
We will keep a solid profile as to virus protection.
Intercessors.Network@COMHEM.SE
--------------

Intercessors engage in this prayer operation in more than 5000 prayer groups
and churches in 120 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond
estimation.

Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover -
send articles found on the web and elsewhere or your own writings.

The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail;
display on web sites not allowed.

Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the
possibility of linking up to Intercessors Network.
--------------

Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king's son to control his
actions.
Psalms 72:1  Amplified version.

*******************************

PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4

Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

Phone + Fax:  +46 13 213630

DET ÄR ADVENT... Albin har just kommit från Havsörnen hem till mamma Kerstin. Pappa Hans berättar om tant Ingrid, och om hur det bråkades på vägen dit. Om alla stjärnor som lyser så fint i alla fönster. Och hur roligt är det att snart vara ett år och få gå med pappa ut på uppdrag. Det är Advent och mission...

Hans från Ö-vik förkunnar med musiken och sången vid adventsandakten på Havsörnen. Lille Albin som fyller 1 år den 22 december förkunnar genom sin blotta existens och charm om Faderns skapande och skapelsens fascination. Ingrid 103 år snart häpnar inför Guds nåd och storhet när Evangelium förkunnas i text och ton. Prästen, pastorn, diakonen och alla de andra funktionärerna i Guds rike förkunnar på olika sätt Guds rike och Nådens evangelium. Många tänker på förkunnelse som bara ord och som predikan. Den dimensionen är definitivt viktig i Guds mission till sin värld.  

Andrea förkunnar genom sitt liv på ett särskilt sätt, när hon nu är nära att låta en liten baby se dagens ljus på Råslätt. Hon och Brian har funderat på vad babyn ska heta. ”Det blir en överraskning”, säger Andrea medan hon förbereder Julfesten för Teens och The Living Room nu på lördag. Missionärerna från Mellanöstern Anna och Martin förkunnar i ord och tjänande i pastorspraktiken.    

Oftast tänker man sig Ordets förkunnelse när predikanten predikar. Det är pastorn som förkunnar. Håkan förkunnar, eller David och Jonas. Men mission är mycket mera än förkunnelse som den beskrivs här ovan. Mission är att som Peter säger: 

- Att inkarnera Evangeliet. Vare sig hemma i Sverige eller ute i världen – är Mission att inkarnera Evangelium. Att låta kärleken bli konkret i tjänande, omsorg och support på tusen olika sätt och vis. Den allra mesta missionen i RFG på Råslätt är också denna förkunnelse.

Exempelförsamlingen illustrerar till en del följande tes om mission:

Mission är inte bara förkunnelse
Mission är att se till hela människan

REFLEKTIONER
Mission och evangelisation eller vad vi än kallar uppdraget, så beskrivs 'mission' mycket väl med orden ”att inkarnera evangelium”, dvs. att förkroppsliga evangeliet. Det var vad Herren Jesus själv gjorde, när han, Gud, blev människa. När Ordet blev kött. När Himlen landade. När Gud var med oss i nattens mörker och krubbans halm. Då herdar i natten hörde änglar sjunga Ära vare Gud i höjden och frid på jorden…

Så var det. Herren ser till hela människan, ser och ger i alla hennes behov. Då och Nu idag… Så är det...

Källa:
"Vad är mission? Tolv teser Mats Tunehag

***

PIONJÄRER PÅ HIMLENS VÄG
T. Austin-Sparks

Vi återvänder nu till Abraham som representant för den himmelska vägen. Vi börjar med att upprepa en sak som verkligen var sant i fråga om honom, men som måste kunna sägas om och som alltid lyser fram när man betraktar en Andens pionjär, en som är i rörelse för att med hjältemod göra upptäckter i det himmelska riket; det är hans känsla, hans djupt rotade känsla av ödesbestämdhet. Stefanus sa följande om Abraham: ”Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham när han var i det kaldeiska Ur.” Apg 7:2. Vi vet inget om det sätt på vilket härlighetens Gud visade sig för honom. Det kan ha varit i en teofani - en den påtagliga närvarons uppenbarelse - som var så vanlig på Gamla testamentets tid och som återupprepades under den senare delen av Abrahams liv när Gud visade sig för honom i mänsklig form. Vi vet inget om detta. Men vi vet utifrån hela hans liv att dessa möten födde en oerhörd känsla av utkorelse och bestämmelse - en känsla som ryckte upp honom med rötterna ur hans forna liv och som skapade en djup oro i hans inre, en rätt sorts oro, ett stort och heligt missnöje.
Det är oftast fel att bära på missnöjdhet men det finns också ett missnöje som är användbart. Om fler kristna gav sig till sådant! Ett tvång hade begynt arbeta i Abrahams inre och det växte genom åren och gjorde det omöjligt för honom att slå sig till ro och acceptera något mindre än den fullständiga meningen av det gudomliga, av Gud själv. Han kunde inte vara nöjd med något annat än det bästa i sin relation till Gud.

Naturligtvis var det tvunget att medvetenheten om denna oro växte allt eftersom. Hans insikt om innebörden hörde med nödvändighet det progressiva upptäckandet till. Det kom på detta sätt: Han anlände till en plats, en punkt och trodde kanske att han nått fram men fann strax att så inte var fallet och så måste han ge sig vidare. Lite längre fram tänkte han kanske: ”Här är det, men ändå inte. Det finns fortfarande - jag kan inte definiera det eller förklara det men jag känner det inombords, det finns fortfarande något mer som Gud har tillreds”.

Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det. Fil 3:12. Det var detta tvång tvärs genom tiden - så distinkt, så påtagligt hos den man som jag nyss citerat.
Han kunde inte komma till ro med Guds näst bästa. Gud har ett näst-bästa. Gång efter annan genom historien har han funnit det omöjligt att förverkliga sitt allra bästa. Folk har inte varit villiga att ta det till sig. Han har sagt: ”Nåväl då får ni mitt näst-bästa”, och så har det blivit, men pionjärer gör aldrig så. Abraham kunde inte göra så.

Missförstå nu inte och misstolka inte detta. Det hade inte med en naturlig eller temperamentsstyrd instabilitet att göra. Tro inte att om du nu är en person som aldrig är tillfreds att detta skulle vara ett säkert tecken på ett gudomligt missnöje. Det kan lika gärna ha med ditt lynne att göra. Du kanske är en människa som inte klarar av att visa trohet någon längre tid, som alltid hoppar från det ena till det andra. En sådan person passar aldrig in, varken i denna värld eller i Guds rike. Sådan var inte Abraham. Himlen var i arbete i honom, ett säkert tecken på detta var att han var i ständig rörelse uppåt. Hans rörelseschema var inte horisontellt, han lät sig lyftas uppåt. Han gjorde framsteg och utvecklades, inte bara på jordisk nivå men på andlig nivå och detta hela tiden.

Jämsides med Abraham hittar vi Lot, han som alltid sökte sig trygghet här. Han letade efter en stad, han jagade efter ett hus. Han tyckte illa om tältandet. Han ville komma till ro i denna värld och han ansträngde sig för att kunna slå sig ned. Men Lot visade sig vara den svage just genom detta. Abraham, som alltid var färdig att rycka upp tältpinnarna var den starke. Detta hade inte med det naturliga att göra, det var alltigenom andligt. Det himmelska tvånget, den Andens kraft som verkade så intensivt i Abraham förde honom genom en hård himmelsk skolning. För det naturliga, det jordiska, det köttsliga är allt himmelskt av kärv, tuktande, intensivt skolande natur och Abraham fördes in i det genom ett Himlens tvång.

Konflikt mellan det andliga och det timliga

Först och främst fanns det en konflikt mellan det andliga och det timliga, en strid mellan det som kan ses och det som inte är synligt - och denna strid är häftig. I Abrahams liv tog sig denna konflikt knivskarpa uttryck. Du vet att Abraham var välsignad av Herren, han gynnades av Herren. Hans rikedomar växte, tillväxt och utvidgning, kraftig och generande tillväxt. Hans hjordar förökade sig, han var den främste i landet - och ändå, denna Herrens välsignelse tangerade punkter vid vilka den kunde plånas ut på ett enda enkelt ögonblick genom svält, akut, förödande svält. Varför hade Gud välsignat och förökat för att sedan tillåta något som kunde sopa bort alltsammans på ett ögonblick? Det är en ganska besvärande frågeställning, eller hur? Vore det inte bättre att ha förblivit liten och begränsad än att få se allt detta hotat? Abraham fann problemet akut pressande. Ett av hans misslyckanden sprang fram härur. Han gav sig iväg ner till Egypten.

Det var en kärv och hård skola.

Vad betyder allt detta? Det verkar som om Gud ger med ena handen och tar tillbaka med den andra - blomstring och välsignelse, och sedan kommer något som hotar att blåsa bort alltsammans. Är Gud en motsägelse? Förnekar han sig själv? Du känner till frestelserna till tolkning som kommer vid sådana tillfällen. Är vi trots allt bara pjäser i ett spel? Är vi inget ändå annat än slumpens fångar, lyckans och olyckans lekbollar? Var finns Herren i all detta? Kan det förklara Gud som en som är konsekvent?
Det är en besvärlig skola. Men det ligger ändå helt i linje med vad Gud vill och gör.

Vad håller han på med? Om han välsignar, finns två ting bundna till välsignelsen. Det ena är att Abrahams välsignelse, tillväxt och utvidgning måste ha sin källa och sitt stöd från Himlen och inte från det jordiska. Gud introducerar här en viktig himmelsk princip. Herren må välsigna och ge utrymme men Gud förbjude att vi då skulle ge oss till att tro att vi kan och får fortsätta på egen hand, att vi kan klara oss själva utifrån de resurser som byggts upp. Han garderar sitt eget, sin välsignelse hur stor den nu än växer på ett sådant sätt att den kan försvinna när som helst om Himlen inte skyddar den. Detta är en läxa. Ta inga friheter, ta inget för givet. Lev varje ögonblick med Himlen som täckning och garant. Gör likadant på välsignelsens dag som i svårigheternas tid, kläng dig fast vid Himlen.

Den andra faktorn är att Gud skolade Abraham så att han skulle kunna tåla att bli välsignad - och det är verkligen något, att tåla välsignelse. Se på disciplinen, se på prövandet av tron, se på det ideliga testandet. Och ändå spelar det ingen roll för Abraham hur mycket Gud välsignar honom. Han låter inte välsignelsen fördunkla den himmelska visionen, inte heller får den honom att stanna upp. Det är en oerhörd triumf.
Oh, denna välsignelsens förödande våda. Kanske du tycker att du inte vet särskilt mycket om den sortens risker än så länge. Men Gud ser till att vi tål närvaron av det himmelska riket, han skaffar hållfasthet nog för verklig tillväxt, han verkar stabilitet för att vi ska kunna brukas med kraft. Vi har inte nog med tålighet och stadga om vi nöjer oss med det som inte hör till Guds slutgiltiga för stöd och stabilitet, vi är aldrig tryggade och fredade om det som är bra och gott blir fiende till det absolut bästa.
Med Abraham är allt detta klart som kristall. Han tilläts inte hindras av välsignelse eller kamp, han tilläts aldrig tro att han hade kommit till målet. Om det vid något tillfälle hände att han ansåg sig ha nått fram smulades denna känsla omedelbart sönder. I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det.

Det finns ytterligare en sak att notera om Abraham: Han tillät aldrig att några som helst svårigheter, hur stora de än var, till sist fick hindra hans fortsatta uppåtsträvande vandring. Vi kommer tillbaka till detta lite senare. Ser du hur allt detta plockades upp av Josua och Kaleb? Dessa båda män hade med all säkerhet tagit del av samma slags skolning. Om inte så hade varit fallet hade de inte kunnat föra in den nya generationen i landet. Bara Gud vet vad de båda männen fick gå igenom.

Du vet ju att berättelsen är koncentrerad till några få verser; spejarna på väg ut, minoritetens rapport, hotet om de båda männens stenande. Men du måste också lägga till de långa, mycket långa år då hela den äldre generationen dog bort medan endast två män fortfor att hålla fast vid den himmelska visionen. Det är en hård skola. De kunde lätt ha tappat orken, gett upp och sagt: ”Det hela är ett hopplöst företag”, men dessa två fortsatte. Det himmelska hade skaffat sig grepp i deras inre och höll dem fast. Det hade grepp om dem, mitt i djupaste konflikt, och de tog sig igenom, de övervann världen.

Konflikten mellan det andliga och det köttsliga.
Återigen, Abraham stod mitt uppe i konflikten mellan det andliga och det köttsliga - inte bara mellan det andliga och det timliga men mellan det andliga och det köttsliga. Denna strid fördes mitt inne i familjekretsen, i vardagslivet. Den fördes på familjens vardagsnivå, den låg så nära som i blodet. Den bars av Lot. Jag talar i andliga termer. Jag tolkar Lot som representant för något som inte endast finns objektivt sett i den kristna familjen - vilket naturligtvis är sant - men som finns i vår egen natur, subjektivt sett, det världsliga som sätter sig upp emot det andliga, det jordiska som ställer sig på tvären mot det himmelska.

Här är Lot med samma blod som Abraham, men mitt i blodsgemenskapen, mitt i familjesamhörigheten - mitt i, låt oss säga, den kristna familjen - finns detta inslag av köttslighet: Lot och hans världslighet, hans världstillvändhet, hans köttsliga utblick, hans världsligt inriktade ambitioner, hans låga längtan. Det finns ingen himmelsk vision hos Lot, ändå finns han med alldeles bredvid Abraham. Abraham tvingas till kamp mot denna hotfulla protest mot den andliga väg han valt mitt i sitt eget blod. Den finns där, den finns i oss, den finns mitt i den kristna familjen. Den finns med alldeles vid vår sida, mycket nära hela tiden - denna fordran att få slå sig till ro, att få allt serverat här och nu, snabb utdelning, allt gripbart och hanterbart, själslig tillfredsställelse, den vila som aldrig ger ro men som vi tror är stillhet.

Många av er vet vad jag talar om. Ni känner till hur det känns att längta efter stillhet i det naturliga och hur man gör för att försöka få tag i den - men man får inte tag i ron förrän man finner den i Herren. Vi finner vår verkliga vila i det som hör Himlen till, inte i att fara på semester. Men där är det, och det försöker hela tiden att föra oss på avvägar, få bort oss, få oss att springa bort och iväg. ‘Oh, om man kunde försvinna. Om man bara kunde bo på någon ö någonstans, ensam - så lugnt och skönt. Att slippa alltsammans.’
Det där går inte i uppfyllelse. Vår vila finns i det himmelska. Vi finner endast verklig tillfredsställelse i det som hör Herren till. Du kristne, gå och skaffa dig ett rejält stycke av världen - du vet att du kommer tillbaka och säger ett ‘aldrig mer’. Du vet att du inte passar där. Men denna krävande känsla finns där hela tiden. Köttets inflytande finns i blodet. Och det är så med hela den kristna familjen - Lots sida, som vill ha en kristendom som passar i världen, alltid släpig, alltid med en dragning nedåt bort från det himmelska.

Abraham kände till allt detta.

Detta formulerar själva grunden för pionjäruppgiften, för att bana väg för det som hör Anden till. Det är denna strid mot köttsligheten; som om vi bar på ett lik, något utan liv som måste forslas omkring och samtidigt undertryckas varje stund. Vi är tvungna att kommendera oss själva, ‘sätt fart, lämna det där’. Detta är pionjärens väg. Du kan slå dig till ro, men du förlorar din himmelska arvedel. Det världsliga använder sig av gäcksamma och förslagna metoder - mycket ”andliga” metoder. Är det en motsägelse? Det är en förfalskad andlighet, något som kan tolkas vara av andlig art.

Jag tänker här på den strid som Paulus som himmelsk människa hade med församlingen i Korint, den jordebundna församlingen. Dessa kristna i Korint gällde för att vara andliga. Man hade alla slags andliga nådegåvor, man kunde peka på mirakler och helanden, man talade i tungor. Men Paulus sa: ”Jag kunde inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus”. 1 Kor 3:1. De köttsliga kan uppenbarligen bete sig mycket ”andligt”. Deras köttslighet kopplade grepp på det andliga för att få det att tjäna köttet och ge själen njutning, bifall och understöd, allt genom yttre uttryck och demonstrationer, genom aktivitet och uppträdanden och på så sätt dra ner det himmelska till jordiskt plan.
Peka inte finger åt korintierna - vi längtar efter att få se, efter påtagliga bevis. Varför drar sådant till sig så stort intresse? Därför att det finns något i den mänskliga naturen som lockas av det. Det är oändligt mycket svårare att vandra den himmelska vägen där du inte ser och inte vet, men detta är den andliga pionjärens väg, han som går för att skaffa ett arv åt andra.

Den himmelska visionens verklighet bevisad
Till sist, beviset för Abrahams vision; beviset för att denna känsla av ödesbestämdhet är verklig, sann, genuin, något som kommer från Gud och inte bara tillhör fantasi och drömmeri - hur visar sig detta bevis i hans fall?

A. Tron på den Gud som hanterar omöjligheter.
Se först på Abrahams sätt att förhålla sig till det omöjliga. Som vi nämnde i förra kapitlet, Nya testamentet ger oss hela berättelsen. I Gamla testamentet ser det ut som om han gav sig och föll samman inför omöjligheterna. Vi ska ta itu med det strax. Nya testamentet talar ganska eftertryckligt om för oss att Abraham såg allt det svåra och oöverkomliga rakt i ansiktet och trodde att det fanns väg och möjlighet. Hans attityd i fråga om Isak och det oöverstigliga i den situationen visade att det fanns något där som sträckte sig bortom fantasins område, något mäktigt i hans medvetenhet om utkorelsens verklighet.
Om vi ger upp när en situation börjar te sig hopplös är detta det slutgiltiga provet på om vi bär med oss ett vittnesbörd om himmelsk kallelse eller ej. Faktum är att även om du känner att du vill ge upp har du ingen tillåtelse att ge upp. Något inombords ger dig inte frihet att ge upp. Du kanske har satt dig ner för att skriva din avskedsansökan åtskilliga gånger. Gång efter annan har du sagt, ‘jag hoppar av det här, jag kan inte hålla på längre, kan inte fortsätta, jag är slut’, men du har fortsatt och fortsätter och du är helt på det klara med att det finns något där som är starkare än alla dina beslut att sluta. Så helt nödvändig denna känsla är för oss - och den har verkligen visat sig vara någonting, inte av oss själva men av Gud. I enlighet med den kraft som är verksam i oss, Ef 3:20 - här har vi det.

B. Duglighet till omställning när misstag begås.
Se sedan på Abrahams förmåga att anpassa sig när han gjort ett misstag. Denne man, denne pionjär gjorde misstag och det blev stora misstag. Hur ser frestelsen ut för en Guds tjänare som producerar en dunderblunder, en som bär stort ansvar och begår ett förskräckligt misstag? Hur ser den omedelbara reaktionen ut? ”Oh, jag passar alltså inte alls för det här, jag kan inte vara kallad till detta; Gud har fått fatt på fel person, jag var aldrig ämnad för detta. Det är bäst att jag skaffar annat jobb. Det är bäst att jag försvinner.”
Men trots att Abraham begick misstag - och det var rejäla misstag, sorgesamma avsteg och misslyckanden som inte finner någon ursäkt i Bibeln, men lyfts fram för vad de är och som inte suddats bort av Gud; de finns där nedskrivna både i boken och i historien, se bara på Ismael idag - trots att de måste tas som de verkligen är så fanns detta andra i Abraham, en villighet och förmåga till att förändras. ”Jag gjorde fel i att bege mig till Egypten, men jag tänker inte ge mig till grämelse och förtvivlan för att sedan inte vilja återvända. Jag ska tillbaka. Jag har handlat fel i fråga om Ismael - men jag ska tillbaka och ordna upp alltsammans.” Han var stor när det gällde återvändandets konst, när det gällde att ställa till rätta allt efter hjärtekrossande besvikelser över sitt eget handlande.

C. Den invärtes verkande himmelska dynamiken.
Vad säger all detta?. Det fanns en himmelsk kraft satt i verksamhet i den mannens inre. Detta hör inte till det naturliga, hör inte till naturens sätt. Om vi förstod något av den spänning och den stress, om vi kände till något av den skolans kärvhet som Abraham upplevde. Jag slutar inte att förundra mig när jag läser vad Paulus har att säga om Abraham. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år . . . Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Rom 4:19-21. Abrahams tro, han som är allas vår fader. . . Det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande. Rom 4:16-17.

Han bevisade sin tro genom att binda sin ende son vid ett altare och sedan ta en kniv för att offra. . . På ögonblicket skulle sonen, till vilken alla löftena var knutna, vara död. Jag upprepar att jag förundras. Det är en sak att Gud gör något sådant, att rycka bort; det är något helt annat om vi måste göra det själva, att ge något på det sättet till Gud - Abraham gjorde det. Det finns något här som inte hör till det naturliga. Detta är inte världens sätt, jordens vis och väg. Det är den himmelska vägen. Abraham är pionjär på den himmelska vägen. Och därför innehar han en väldig plats inte endast i den äldre tiden, men i denna vår egen och också i den kommande. En väldig pionjär i det som hör det himmelska till - det är vad det innebär.

Kanske förklarar det en del av vår egen erfarenhet. Gud behöver folk av den sorten mitt i denna tid som präglas av församlingens förskräckande nedåtgående åt världen till. Utifrån goda intentioner och rent av rena motiv tillägnar den sig form och ramverk som hör denna världen till för att skaffa sig möjlighet att utföra Himlens arbete. Det måste finnas en reaktion mot detta och det måste finnas kärl som kan bevisa att det inte alls är nödvändigt att vända sig till världen. Himlen räcker till för allt.

Bild: Hofkirche, Luzern, Schweiz Foto: Bigfoto.com
 
CLINT SCHNEKLOTH heter en luthersk präst som på sin blogg frågar: Theology on the Radio? 
Schnekloth länkar till en webbsajt som samtalar om tro med artiklar och radioprogram om teologi med en aktuell intervju om Kommunionens teologi -- Lutheran Confessions kallar p. Clint sin blogg.

Kriget mot Christmas florerar för fullt i USA och kampen är väl snart över. Det kriget har inte börjat i Sverige. Men kommer. Så sant som morgon kommer på natt.

'The War on Christmas' är rubriken i bloggen Acton PowerBlog. 
“Happy Holidays” har blivit den godkända frasen i USA och December. Till och med Vita Huset använder uttrycket “Happy Holidays” i stället för det traditionella och kristna “Merry Christmas”.

"HAPPY HOLIDAYS"... Det är lätt att förstå att många är upprörda över bytet från julhälsningsfrasen Nr 1 “Christmas” till detta neutrala och färglösa ”Holiday”.

I det mångkulturell- och genderkorrekta Sverige kan det bara vara dagar innan uttrycket "God Jul" byts ut mot t.ex. ”Trevlig Helg”. Då också progressiva interreligiösa ekumenentreprenörer kan framföra  Trevlig-Helg-Evangelium-budskap till alla representanter för En Världsreligionen; till alla företrädare för och pionjärer inom islam, hinduism, buddism, ateism, humanism och all Sveriges ismer och ideologier.

”God Jul” kan ju inte Sverige fortsätta med! Vi måste ju tänka på alla för vilka detta är både stötande och exkluderande…

”TREVLIG HELG” är M’Xp:s profetiska hälsning över hela landet från Ale till Övertorneå till alla religiositeter och kulturer i landet från Ateister till Österländsk Occultism à la Dalai Lama…

TREVLIG HELG... njae, det uttrycket håller inte som nytt hälsningsord som ska inkludera alla religioner och allt decemberfirande i Sverige med Nobelfest, Lucia, Tomten, Marknaden och Solidariteten...
VEM har namnförslaget? Vad blir det? Inte GOD JUL, men, ja, vad ska vi önska varann detta år? Och det fina i kråksången är ju att det blir många nya korttryck, och många nya program både i TV och på nätet... 

GOD JUL!

Western Wall - Photo: HolylandPhotos

Should Israel move... to Europe?
* Read Dagens Nyheter about the latest News from Iran´s President...
* Anger over Iran 'move Israel' remark > ALJAZEERA.NET
* 'Europeans should create Jewish State'  > Jerusalem Post. See all Commentaries.

Should Israel move... to Europe? And what is to be read from Teheran next time...

Let´s wish Shalom over Jerusalem from the Nations
/DSr

---

Foot-note
Iran's conservative president has said that Israel should be moved to Europe. "If European countries claim that they have killed Jews in World War II... why don't they provide the Zionist regime with a piece of Europe," Mahmoud hmadinejad told Iranian television. "Germany and Austria can provide the. . . regime with two or three provinces for this regime to establish itself, and the issue will be resolved."

More about this: - send a note to Intercessors Network and ask them for the Prayer Update

Snöskottning i Västerbotten år 1928. Sigvard och Herbert Lindqvist skottar snö på ladugårdstaket i Trågaliden, Bygdeå. Foto: Sigvard Lindqvist Överklinten - Se Bygdeå BildDataBas

HÅKAN ÄR I STOCKHOLM. Han kunde inte vara med på Kärrhöken och Havsörnen idag. Han är på nån typ/konferens i huvudstaden måndag-fredag. Det innebär att Albin och Hans tog med sig noter och barnvagn och mössa i snålblåsten.

Klockan 14.30 börjar det på Kärrhöken. Hans spelar och sjunger ’Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid…’ Albin gör succé. Är allas centrum mitt adventssamlingen. Så bär det av mot Havsörnen. Genom folkvimlet i Gallerian drar vi. Rätt vad det är smäller det till precis framför oss. Gap och skrik, och en man som slår ned en kvinna mitt i folkmassan. Hon stupar på golvet. Mannen kastar sig över henne. Hon ropar: ”Du har ju knark på dej!!”

Hans och Albin stannar upp. Plötsligt ligger också vår kompis Dag nere på golvet och särar på det slagsmålskämpande paret. Mannen rusar ut. Dag talar med Thoma i butiken intill och söker kontakt med Polisen via 112.

Albin, pappa och Dag är på plats på Havsörnen och klockan är 15.30. Albin sitter fint på plats. Hans spelar och sjunger ’Han kommer till jorden att bringa ett offer på korsträdets stam, att dö för vårt syndiga släkte… Var glad…’ Albin är centrum för allas uppmärksamhet förutom adventets tema… Albin fyller den 22 december. Ingrid i stolen intill den 26 december. Hon med de andra är så förtjusta i Albin.

Det kan man ju förstås förstå när Albin fyller den 22 december och det snart är julafton och han bli hela ett (1) år gammal… medan Ingrid fyller den 26 december, dagarna efter julaftonspaketen… etthundratre (103) år.

SENSE MORALE
Mellan 1 och 102 år kan mycken glädje och sorg rymmas...
Också en helt vanlig torsdag den 8 december 2005, på Råslätt i Jönköping.

Den svenska kristenheten har evangelium om Guds rike till försoning, nåd, upprättelse för mången både på Råslätt och över landet...

GUDS RIKE ÄR NÄRA
Kyrkoårets texter har Andra veckan i advent temat "Guds rike är nära". Evangeliet för veckan finns att läsa i Luk 21:25-36:

Tidens tecken... Ambassadör Sven Hirdman har som expertutredare talat om alla de katastrofer vi haft i Sverige under senare år. Det är en hel räcka svåra händelser om man som han gör radar upp dem i en förteckning. Läs mera i rapporten av Katastrofkommissionen. Tidens tecken kan också denna Hirdmans uppräkning av svenska katastrofer utgöra för den som har ögon och öron att se och höra med...  


 

Några av kristenhetens hemsidor får vara ingångar till veckans tema.
Vad har de att säga om Tidens tecken?

***

Först: Svenska kyrkans nya hemsida som har en större och klart bättre design och bredd än den gamla. Grattis Svenska kyrkan och webbutvecklare! Vad sägs om Tidens tecken på denna hemsida ? Här kan vi läsa om Trons frågor och svar.

Sedan: Crossnet och dess portal dit vi går för att se vad där kan finnas om Tidens tecken. Se och reflektera över en artikel i Crossnet och  en annan artikel.

Till sist går vi till en mera konkret koncentrerad ämnesinriktad hemsida, nämligen Tidens tecken. Se också texten "Jag såg gränsen i sanden" av Lynn Clark från sommaren 2005.

Fotnot:
Foton ovan av: IAM samt från BygdaNet/BildDataBas

 Photo: Ema Kazakstan
* Intercessors Network Update >> SHORT NOTES-mailing # 440
* OM Update Senaste nytt, Kalender, December 2005 Intl Monthly >> from Peter Maiden
* News Swedish Christianity Update
* Contact e-adress M'Xp editor D.Selander

    
"Enhet” stavas med R...
Så säger en av mina vänner apropå mina funderingar kring ämnet. Frågan om ”Kristen enhet” är inget lätt ämne. Ser man bara till sin egen hållning och sin egen trosuppfattning är frågan hanterlig för oss i Den svenska kristenheten. Men söker vi se på frågan utifrån ett gemensamt perspektiv, då blir frågan omöjlig. Visst kan vi arbeta med attityder och den helige Ande kan göra under, men här i ett helhetsperspektiv tar det stopp.

En god vän har pekat på frågan som tagits upp i en omröstning på Crossnet där resultatet (den 7/12-05)ser ut som följer:

VAD MENAS MED "KRISTEN ENHET"?
Att kristna är enade, även om de har olika trosuppfattningar 24.6%
Att kristna är enade i deras trosuppfattningar 2.3%
Att kristna är enade på ett mystiskt sätt som vi ej kan förstå 5.4%
Att kristna är enade genom Kristi kropp och blod 64.2%
Något annat 3.5%
Antal röster: 260

Denna svenska omröstning har en motsvarighet i California gjord på Theooze.com där resultatet (samma dag 7/12) ser ut som följer:

WHAT DOES "CHRISTIAN UNITY" MEAN? 
That Christians are united, even if they have different beliefs 21.35%
That Christians are united in their beliefs 3.51%
That Christians are united in a mysterious way that we cannot understand 8.11%
That Christians are united in the Body and Blood of Christ 63.78%
Other 3.24%
TOTAL VOTES: 370

KOMMENTAR:
Kristen ”enhet” stavas tydligen – även med dessa siffror – med R. Kristi kropp och Blod är det som ger enheten. Hans försoningsdöd på Golgata ger i tron den enhet vi talar om. Enhet stavas med R. Kristi blod ger Renhet…

Båda omröstningarna utförda ungefär samtidigt uppvisar likartade resultat.
Av de sammanlagt 630 röstande säger 63-64% att det framför allt är Kristi kropp och blod som är grunden för enheten.
På andra plats procentuellt fäster 21-24% vikt vid enhet trots skillnader i trosuppfattning.
Bara 2-3% menar att man har enhet när det råder enighet i trosuppfattning.

Tre gedigna artiklar får illustrera svårigheterna som uppstår när en kommande världskyrka lägger sina grunder i en ekumenik som inkluderar alla stora världsreligioner. Där är en del den globala kyrkan sedan många år och finns inte bara som ett embryo utan vida mer i det som många klarsynta sett i decennier, nämligen En världsregering, En världsekonomi, En global militärmakt samt En världskyrka... en utveckling som är långt och tydligt gången. Därför är det också av vikt att lyssna till de klara kritiska rösterna när Charta Oecumenica m.fl. dokument lägger grunderna för vägen och utvecklingen mot en världskyrka. I detta sammanhang stavas 'Enhet' inte med R...

Se artiklarna:     
- Charta Oecumenica är inte från Gud, av Bertil Lundberg
- Trons enhet av Staffan Bergman
- Vilken slags enhet mellan kyrkor vill vår Frälsare ha? av Peter Masters

REFLEKTIONER
Den svenska kristenheten har skilda synsätt på vad ’enhet’ är. Somliga ser att enhet är något som kan uppnås i ekumeniska samtal och dokumentet Charta Oecumenica från 2001 som en etapp på vägen. Andra åter menar att enhet är något som redan finns och inte behöver åstadkommas och att trons enhet är den sanna enheten medan den ekumeniska är en falsk väg.

I tolkningen av vad ’kristen enhet’ är finns dessa två helt och oförenliga ståndpunkter. Skiljaktigheterna är så uppenbara att det inte torde vara möjligt med ens fruktbärande samtal.  Svårigheterna är lika betydande som de är i ämbets-, dop- och nattvardsfrågorna.

Vägen framåt i en sann enhetssträvan - inte den falska mot världskyrkan - i Den svenska kristenheten handlar om attityder vi har i kyrkorna till varandra. Aposteln uppmanar oss att ”sträva efter att bevara Andens enhet med fridens band” i ödmjukhet och kärlek. Enheten är på plats i relationen mellan Herren Jesus och hans återlösta samt sinsemellan - så som Jesus är ett med Fadern, enligt Johannes 17.

Som en röd tråd - från Golgata - går orden i artikelrubriken. 'Enhet' stavas med R. Vägen vidare i skiljaktigheter går via trons enhet i enhetens likhet och släktskap. Den enheten, Andens enhet, har vi fått och uppmanas av Guds ord att söka bevara med fridens band, ödmjukheten, Andens frukt, kärleken, tålamodet etc. Den väg som inte är sann och en enhet som inte stavas med R, behöver ingen bekymra sig för. Herren som är Adventets kommande Frälsare och Domare tar hand om falsarierna. Men verklig Kristen Enhet stavas med R.

Visionen som M'Xp är bärare av - that the may be one - är en vision av större dignitet och innebörd än en och annan tänker sig... Den handlar inte bara om fem ord ur en kapitelvers, den handlar inte bara om hela kapitel 17 hos Johannes, nej, visionen handlar om hela frälsningsverkets nåd. När den dimensionen börjar anas i reflektionen över Jesu översteprästerliga förbön, då djupnar innebörden i orden 'synd' och 'Nåd'. Då anar vi innebörden av sången Helig, helig, helig om Den Allsmäktige... Det är en enhet som stavas med R....

- Dag Selander

Det kom ett brev idag från Linköping.
Ett viktigt brev från mina vänner Lars & Margaretha.
 

"Fåren går hungriga, predikanter likaså" - en mening på fem ord som Lars skriver nedan i brevet.

INNAN DU LÄSER TEXTEN I BREVET nedan, så kan jag inte låta bli att kort berätta om fåren som jag på ett nytt sätt mötte i somras. Under halvtannat år såg jag tackan och hörde henne. Under en tid under sommaren såg jag tackan som fått två lamm.

Jag hade hört tackans brökande förr. Nu hörde jag lammens efterhärmande. Så en dag i augusti gjorde jag den förskräckliga upptäckten!

Tackan som jag hört hade jag inte hört. Nu hörde jag. Den gode Herden själv gav mig sin chockerande förklaring. "När han såg folkskarorna, förbarmande han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde..."

Tackans och hennes lamms bräkande ropade ur deras djup av övergivenhet. Varför? De tre hade en ägare, men han tittade aldrig till dem. De hade bara utarrenderarts och lämnats ensamma. Varje gång jag kom förbi - liksom  när andra gick förbi - hördes detta fårens bräkande ur övergivenhetens djup.
En bättre illustration till orden "som får utran herde", det hade jag inte alls förrän den här dagen...

"Fåren går hungriga, predikanter likaså" -
Läs gärna med eftertanke orden: 

Ty det är inte frid de talar, svekets ord tänker de ut
mot de stilla i landet. (Ps 35:20)

Dag Selander

***
 
Bönehus Norden

Du finner honom där du inte väntat att finna. Han finns där bakom dugligheten. Du finner honom om du ser efter. Han borde stå på din bönelista. Han borde ha rört ditt hjärta. Han finns där med all inre vånda och otillräcklighet. Han gömmer sig ganska väl, men du borde ha sett honom. Han sitter som bunden i sin tomhet. Så sitter han därför att kraven på att duga växt högt. Ofta bär han mask för att ingen ska lägga märke till sakernas tillstånd. Han måste vara stark, han är lärd att inte avslöja men han är trängd och ensam. Bed för överheten, bed för ledarskapet.

Gudfruktighetens första och kanske enda uppgift är att upprätta altaren, att sätta altarplatser i stånd. Sådana orter är det stilla livets rättviseplatser. Dess vittnesbörd är ett enkelt ord om allt detta som redan är gjort och avslutat, om det stora fullbordandets faktum. Gudfruktigheten och altarets stillhet växer fram ur Himlens beslutsamhet att låta Lammet få råda, detta Lamm som lät sig slaktas före världens begynnelse. Gudfruktighet är konsten att komma till ro i det redan fullbordade. Dess erbjudande gäller och står fast i allt.

Alla, och kanske särskilt predikanten, har rätt till ett gömsle i det som redan är färdigt. Den som övat sig i stillheten vid Jesu fötter kan sedan bära bud om evighetens villkor. Över ett sådant liv står det skrivet så att alla kan se: Välkomnad in i den fullhet som Herren skaffat oss.

Den verkligt ambitiösa människan gör större tolkningsmisstag än andra. För henne innebär övervinnandet att med all kraft och envetenhet producera sådant som bara kan införlivas med mänsklig erfarenhet som gåva. Stillheten invid Herrens hjärta kan inte erövras eller inövas. Den får man till skänks när Herren har beretts rum för sitt övervinnande. Den som övervunnit alla dessa försök att skapa något vid sidan av den fullhet som endast kan tillföras ett människoliv som funnit och accepterat gömslet i Kristus, den människa som så har övervunnit äger ro nog för att kunna sitta still i all oro, sitta still för gudfruktighetens skull. En sådan människa skapar med sin blotta existens rastplatser, matställen, viloplatser.

Vi väljer två ord, prestation och konkurrens, till att stå som motsats till Herrens ideal för sitt folk; de stilla i landet – Ps 35:20.

Dess innehåll verkar förödande över allt vi företar oss som kristna. Denna hållning leder oss att fånga vår glädje i det yttre istället för att se Kristus som all fröjd och styrka. Häri begynner predikantens dilemma. Många är benägna att söka uppfylla sin roll just på detta plan. Andra stupar för pressen. Och få är de bedjare som träder emellan. Fåren går hungriga, predikanter likaså. Guds övervinnande är nödvändigt för att få slut på vårt; hans övervinnande för oss till ro i det fullbordade.

Vi hämmas i våra försök att klargöra vår upptäckt av det inre livets, det inre tjänandets verklighet av språkets begränsningar. Det inre livets vittnesbörd deklareras och förklaras bättre av det ljus det skänker ett ansikte än av ord som staplats eller ställts på kö. Den yttre vägen är ”effektiv” och ”effektfull” därför att den ligger i människans hand. Men gudfruktigheten låter sig inte beskrivas i dessa termer. Den talar till det inre, lyfter undan dess bördor och ger värme och näring. Fåren hungrar, predikanter likaså. Be om ord som föder liv. . . Be om Guds ljus, om ett vittnesbörd som lyser i en dyster vildmark. . .

Gudsmannens främsta längtan är att få bygga hus åt Gud och altaren åt människor. De gudfruktigas främsta längtan är att slutas samman i gemenskaper där hjärtan satts i brand. Gudsmän hungrar efter att kunna föda får, att få se härligheten återvända, att få se värmen och kärleken tillta, att få se längtan efter Gud väckas. Bönefolkets verkliga längtan är att kunna mötas för att formeras till att vara väckelsens förtrupper. Vi har alla ett djupt behov av att nå fram i detta bedjande. Bönen för dessa hungriga predikanter och den bön som banar väg för samlandet av de stilla i landet hör till de mest nödvändiga bönerna.

De gudfruktigas främsta uppgift består i att skapa altarplatser, platser där de hungriga kan äta sig mätta, platser där de stilla i landet kan styrkas för sin uppgift. Det ligger ingen mättnad i de yttre tingen, de stora manifestationerna eller de stora orden. Det finns ingen näring i att öva sig i metoder för kyrkobygge eller strategier för kyrkopolitik. Hopp, innerlighet och förväntan ligger på annan nivå. De gudfruktigas handlingsväg heter enkelt umgänge i bön och daglig omsorg. Men kärleken kallnar.

Bed om rastplatser för fåren. Bed om matställen för hungriga predikanter. Bed om utrustningsplatser för dem som vill öva sig i gudsfruktan. Bed om verktygsbodar för dem som vill utöva kärlekens hantverk.

Lars Widerberg

Den enklaste lilla rastplats som kan redas till är våra hem. Varje kristet hem borde vara altarplats. Varje kristet hem borde vara tillflyktsort. Varje kristet hem borde vara böneplats.

Många hem skulle kunna göras till gemensamma böneställen.

Samla vännerna till bön.

Vi har på enklaste vis ställt i ordning ett rum för den hungrige predikanten och håller det öppet och tillgängligt för den som vill komma för att dela gemenskap, tankar och börda. Margaretha är fenomenal i köket. Bibliotek och behagliga promenadstråk finns tillreds. Samtalen, stillheten och bönen är den gåva som Herren har ställt i ordning.

Lars och Margaretha Widerberg

--  --  --  --  --

- Ett bönehus i varje kommun

- De gamla bönehusen - och det nya…

- Bönehuset – ett vittnesbörd

Sänds på begäran. . .

Adress: Storskiftesgatan 87

58334 Linköping, Sverige

Telefon + Fax: 013 213630

Mobil: 0709 349850

God´s Great Ambition
by Dan & Dave Davidson & George Verwer

A Mega-Motivating Crash Course On God´s Heart...

We are God´s Chosen People,
not God´s Frozen People.

Let´s pray for e defrost.

George Verwer says in the Foreword:
This Unique book of spiritual dynamite needs to be read and prayed over by people around the globe…

You can read an Extract here below from this book Gods´s Great Ambition, p. 20-21. This splendid Mission Book is a real graceful Christmas gift for all your Friends…

M’Xp
/Dag Selander

Prayer is one of the great alters
 where God makes true men and women.
George Verwer

...Intercede with the LORD your God and pray for me...
1 Kings 13:6

What we see depends mainly on what we look for. 
John Lubbock

God, grant me the
SERENITY
to accept people that drive me crazy;
the courage to up and get going;
and the wisdom to know you love the bananas out of me even when I screw things up.
Hugh Myrrh

Don’t measure yourself
by what you have accomplished,
but by if  God's will is being 
accomplished through you.
Dan Davidson

More about God´s Great Ambition

DET ÄR ADVENT. Hemma på våran gata kommer Peter och Ali körande med elbilen och har hämtat ett antal möbler från några lägenheter och från bostadsstiftelsen. Johannes väntar på Göran för att hjälpa till med inlastningen. På Vingen sitter man i personalen och går igenom veckan som kommer; leksaker och pedagogiska hjälpmedel ses över inför nästa termin. På andra håll samlas Jenny, Nisse, Mattias, Andrea och Jenny och tittar över vad som behöver göras inför kommande samlingar med barn och ungdomar. Över telefon samtalar Carina och Jonas med Håkan och Martin om vad som gjorts och ska göras inför församlingssamtalen. Brian, Rebecka, Hans och Ingela planerar inför söndag. Elin, Kerstin och Martin funderar vidare kring katastrofinsamlingen till Pakistan som fortgår under advent i december. 

Allas ord, tankar och aktioner har ett litet medvetet stråk av att förkunna och demonstrera Guds rike. Den lilla församlingen på Tornfalkgatan, Kärrhöksgatan, Havsörnsgatan, Sparvhöksgatan och de sju andra fågelnamnsgatorna rör sig i ett stort rike, i Guds rike. Där är mötesplatser som Fyndet, församlingens Second-Hand och förskolan Vingen med Lammet och Lejonet. För unga är scouting med UV-scout och tonåringarnas The Living Room viktiga mötesplatser. Tillsammans möts man i husförsamlingarna, söndagsskolan Polarna för 4-12 år samt vid söndagens gemensamma samlingar.

Förutom dessa gemensamma och olika mötesplatser förkunnas och demonstreras Guds rike också i de personliga möten som församlingens enskilda medlemmar gör i vardagskontakter. Församlingen tillsammans och enskilt söker medvetet växa i medvetandet om att den är i sin kallelse egentligen inget mer eller mindre än Uppdraget, som getts i missionsbefallningen,

Exempelförsamlingen illustrerar till en del följande tes om mission:

---

Mission är inte en särskild aktivitet utanför Sveriges gränser
Mission är att Guds rike förkunnas och demonstreras överallt

REFLEKTIONER
Tillsammans och enskilt är församlingen kallad att leva ut Missionsuppdraget, att förkunna och demonstrera Guds rike. Att Kristus Jesus är kungars Kung hemma i Sverige och globalt.  Missionen är församlingens närvaro på plats lokalt på hemmaplan som Herrens ambassadörer. Missionen är också att vara uträckta händer till socialt utsatta människor i Kairos slum, att vara budskapets bärare i etern i Sydeuropa eller att vara kärlekens budbärare av värme för dem som fryser utan tak uppe på Kashmir och vinterkylan.

En församling som lever har missionen som sitt liv. Att vara församling - det är att leva mission. Eller… mission - det är att vara församling.

Källa:
"Vad är mission? Tolv teser" av Mats Tunehag

Bild: nattvardsgossar 1900-talets första decennium Foto:  BygdaNet

VAD MENAS MED "kristen enhet"?

[  ] Att kristna är enade, även om de har olika trosuppfattningar

[  ] Att kristna är enade i deras trosuppfattningar

[  ] Att kristna är enade på ett mystiskt sätt som vi ej kan förstå

[  ] Att kristna är enade genom Kristi kropp och blod

[  ] Något annat – Vad

Kommentarer…
Kommentar och/eller omröstning tas tacksamt emot nedan...

***

Kapitel 2
Kris och konflikt i mötet mellan himmel och jord

Läsning: 4 Mos 13:1-3, 17-23, 27-33, 14:1-3.

Vi har funderat över den himmelska vägens faktum och natur. Bibeln begynner med skapelsen av himlarna och styret av dessa. Den avslutas med att det kommer ner från Himlen som har formats av Himlen enligt Himlens egna principer: den heliga staden Jerusalem som kommer ner från Gud ut ur Himlen uppfyllande det ord som vi har läst i Hebreerbrevet 11:16 - Gud har ställt i ordning en stad åt dem.

Drabbningen mellan det jordiska och det himmelska

Låt oss påminna oss om att en av de karaktäristiska saker som möter oss i varje led i Gamla testamentet är kontrasten och striden mellan två världar, mellan två sorters ordning - det himmelska och det jordiska. Genom hela Gamla testamentet finner vi detta element - Himlen utmanar den här världen och fångar upp det som den kommer att plocka ut ur världen och sedan fortsätta att arbeta med efter sitt eget sätt. Det krävs inte särskilt mycket insikt i Gamla testamentet för att kunna bekräfta detta. Era sinnen far snabbt genom dess berättelser och finner er omedelbart vara i konfliktens närhet. Det är denna strid mellan Himlen och Jorden.

Himlen är inte nöjd med Jorden - tvärt om. Himlen är emot det som är här i denna värld, men Himlen söker föra ut så mycket den kan för att omvandla det enligt sin egen standard. Medan du finner Himlens opposition, Himlens utmaning, så finner du samtidigt Himlen själv, från begynnelsen, upptagen med att ta tag i folk - en räcka individer och en nation - med syfte att lossgöra dem från världen redan då de är kvar i den. Genom en djupgående process görs de till en fullständigt annorlunda sorts människor; med andra ord, gripna tag i för himmelska syften.

Gamla testamentets män var pionjärer på Himlens väg. Vi har redan sett något av vad som ligger däri, men det är på denna punkt som vi kommer att lägga absolut fokus just nu. Det är inte bara det att det finns en himmelsk väg som är annorlunda - vi vet att det är så, vi ser det med våra hjärtan om vi fötts ovanifrån, vi förstår medan vi färdas hur annorlunda den himmelska vägen är jämförd med alla andra vägar - men fokus ligger just nu på att det finns något sådant som att vara pionjär på denna himmelska väg, att vara kallad till gemenskap med Himlen för att bana väg, att ta i besittning, att göra det möjligt att förstå och tolka Guds hela mening; en tjänst i förhållande till alla de som kommer att följa efter. Vi nämnde tidigare att alla som är födda ovanifrån på sitt sätt är pionjärer, därför att vägen är en helt ny väg för var och en, vilken de och endast de kan följa. Ingen annan kan göra det i deras ställe, det är en ny väg för samtliga. Vår tyngdpunkt ligger nu på kallelsens, på uppgiftens aspekt.

Utan tvivel är det så att större delen av Guds folk vet väldigt lite, ytterst lite om Himlens väg. Den organiserade kristenheten har i det stora hela blivit något jordiskt, jordisk standard, jordiskt synsätt och jordiska resurser; därför har den blivit mycket begränsad andligt sett. I jämförelse med himlarna är denna värld en mycket liten sak. Jag menar att det är så både andligt och illustrativt. Himlarnas rike är vidsträckt, långt mycket större än människor kan föreställa sig. Guds tankar är höga som himlen är över jorden i sin omfattning och räckvidd. De spränger alla gränser för mänsklig uppfattning, och inte förrän vi har färdats en bra bit bort från denna jord kommer vi att inse hur bedrövligt små vi är och vilket oerhört mycket större område det är möjligt att röra sig i jämfört med det vi nu rör oss i - jag talar om allt detta andligt sett. Det allt överskuggande behovet för dagen är att Guds folk, Guds församling förs in i sin himmelska position, med sin himmelska vision och kallelse.

Det ligger en hel del i påståendet, men främst betyder det att någon, några människor måste göra väg för församlingen att återvända till det område där den en gång i begynnelsen befann sig, det område som har gått förlorat genom att den har gett vika för en envist jordisk tendens. Vi behöver ett instrument som röjer väg och dess väg är en kostsam väg.

Låt mig repetera, Gamla testamentets män var pionjärer på den himmelska vägen. Detta är tydligt uttryckt av Hebreerbrevets författare, särskilt i de stycken som vi har läst. Himlen har sin egen standard och bas, och det jordiska kan inte förse oss med det. Ett av de verkliga nyckelorden i Gamla testamentet är ”helga”, och helga betyder att åtskilja, att göra helig, att avskilja, att ställa åt sidan och detta är i huvudsak en andlig, inre sak; att göra skillnad mellan Himlen och det jordiska. Gud har satt ett skilje mellan dessa två ting, delat på dem, och det måste till ett åtskiljande andligt sett i det inre.

Du finner alltså att dessa Gamla testamentets män var människor som satts åt sidan i denna mening. Något hade åstadkommits mitt i centrum av deras varelser som skilde dem från denna värld och satte dem på en kurs som var helt och hållet annorlunda och motsatt den inriktning som denna värld tar. Om de under press och åtstramning, genom bedrägligt förbiseende, medvetet eller omedvetet kom i kontakt med denna värld grep förvirring tag - de begrep omedelbart i sitt inre att de lämnat vägen och att det enda de hade att göra var att försöka ta sig tillbaka. Det här kan du se gång efter annan. Himlen vittnade emot deras position; de hade skaffat sig bekymmer. Inte förrän de hade återvänt kunde de gå vidare. De var underställda andra normer, så annorlunda denna standard var och så svår att förstå!

Fundera över Kain och Abel. Från världens synpunkt var Kains tillvägagångssätt helt i sin ordning. När man betraktar utifrån denna världens religiösa sätt är det svårt att se vad Kain gjorde fel eller hur mycket mera rätt Abel hade, eller hur absolut rätt eller fel dessa båda agerade. Ändå visar berättelsen hur utomordentligt rätt Abel hade. Den ene nådde Himlen. Detta är ett faktum. Han nådde fram till Gud och han nådde Himlen. Den andre fann en stängd himmel och en Gud som avvisade honom.
Du frågar hurudan normen är. Bara skillnaden mellan himmel och jord. Himlens grund och standard för tillträde är helt och hållet annorlunda i jämförelse med jordens, också i jämförelse med det religiöst jordiska. Den religiösa människan kanske har samme Gud, kanske tillber samme Gud, offrar till samme Gud och ändå kommer han ingen vart på den himmelska vägen, ingen vart alls. Himlen har sin egen bas, sin egen norm och sitt eget sätt och jorden kan varken hitta eller skaffa fram det som krävs. Det är annorlunda.

Detta är det faktum som vi ställs inför när det gäller att ta sig till Himlen. Jag talar inte om en geografisk företeelse men om detta att nå fram till Gud, att finna sig i öppet samspel med Himlen. Du kan bara komma genom Himlens egen försorg och det kommer att fullständigt och totalt slå omkull dina egna beräkningar. Du måste få tag på något som det naturliga inte kan förse dig med. Om du, som Kain, resonerar dig fram på religiöst sätt och kommer på sådan grund så når du ingenstans. Genom tron bar Abel fram ett bättre offer än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud själv bekände sig till hans offer. Hebr 11:4. Himlen lämnade sitt bifall.
Jag behandlar inte allt som rör naturen och detaljerna i all detta. Jag pekar på faktum - att Himlens standard och domar är helt och hållet annorlunda, och dessa kommer att skicka oss in i ordentlig förvirring när vi försöker ta oss in i det himmelska. Nikodemus kanske utgjorde den mest perfekta representanten för det religiösa systemet men han kunde inte komma någon vart med Himlen. Himlen ställer fram sina egna medel för tillträde och du måste använda Himlens medel. Du kanske frågar tusen varför. Faktum kvarstår.

Pionjärer är ledare
Vi ska nu se på våra läsestycken i fjärde Mosebok. Berättelsen handlar om utskickandet av spejarna och fokus läggs på två män, Josua och Kaleb. Lägg märke till att alla de tolv huvudmännen för fädernestammarna - furstar i Israel (en betydelsemättad term), förebilder och representanter - var kallade att vara pionjärer på den himmelska vägen. Principen för deras huvudmannaskap och furstehållning var att de skulle verka som pionjärer. Detta är föregångarprincipen.
Om du är en sann föregångare så är du ledare, då har du en furstes karaktär. Men bara två av dem levde upp till sin kallelse, endast två av dem blev vad resten skulle vara - pionjärer. Ofta fungerar det så. Det är minoriteten, den verkligt lilla minoriteten, som gör arbetet. De andra bär namnet, men de åstadkommer inget; de andra har officiell position men de lever inte upp till den. Poängen är; var blir saker och ting uträttade? Detta är kärnan i det som Josua och Kaleb står för.

En länk till det förgångna
Låt oss nu ge lite tid till att fundera över dessa två mäns betydelse. Till att börja med ska vi se på dem som en länk till det förflutna. Den Guds tanke som de skulle göra till sin hade sitt ursprung i Herrens förbund med Abraham. När vi betraktar Josua och Kaleb ser vi mycket av det som hörde Abraham till. Vi manas genast att se på och hämta färska intryck från Abrahams roll sådan den hade sin fortsättning hos dessa två. Detta därför att den tidpunkt då Josua och Kaleb trädde fram var en krisens punkt, en verkligt kritisk tidpunkt. Den överskuggande frågan var: Ska Guds syfte förvekligas med folket eller inte? Detta är en icke så liten fråga; en verklig kris hade uppstått. Och dessa två män blev den avgörande faktorn.

Vi finner tre grunddrag för Abrahams betydelse i detta:

En andlig och himmelsk avkomma
Det första särdraget rör en andlig och himmelsk avkomma. Ta tag i det - en andlig och himmelsk avkomma. Vi som lever nu har en stor fördel. Vi har tillgång till den fulla betydelsen av det som Abraham står för. Vi har vårt Nya testamente och allt som det säger om Abraham. Vi har nu genom den Helige Ande tillgång till den fullständiga uppenbarelsen tack vare aposteln Paulus, och vi kan nu se med hjälp av Nya testamentet - vi behöver inte ta oss tillbaka till Gamla testamentet för att skaffa insikt. Nu ser vi, med Nya testamentet i hand, den fulla betydelsen av Abraham. Här har vi betydligt mycket mera ljus.

En andlig och himmelsk avkomma. Du ser hur det kommer till uttryck i Josua och Kaleb, och hur de hanterar det. Men denna andra Abrahams avkomma är varken andlig eller himmelsk. Den har slagit rot i det jordiska. I dessa två kapitel som vi har läst, fjärde Mosebok 13 och 14, ser vi folkets reaktion: så tröga och trångsynta, så jordebundna, vilken brist på himmelsk vision, liv och längtan. De styrs helt av det jordiska - genom vad de har för ögonen, tingen här, svårigheterna, folk och fä, berg och dalar. För dessa fanns det inte någon färdväg. För Josua och Kaleb var bergen en väg, inte ett hinder. Det fanns en himmelsk väg. Men dessa andra såg inget sådant, de var jordebundna.
En himmelsk och andlig avkomma - det är Guds tanke i Abraham klart uttryckt för oss i Nya testamentet.

En exklusiv avkomma
Det kastas ljus över fler saker: Det exklusiva, det strikt avgränsade. Paulus för fram den tanken i sitt galaterbrev. Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ‘och åt dina avkomlingar’ som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling. Gal 3:16. Det var skarpt avgränsat. Vi ska strax se vart detta leder, men notera att så långt det gällde Abraham var detta oupplösligt och exklusivt sammanlänkat med Sara. Det var öppet för en man på den tiden att ha mer än en hustru, men Gud låste upp sitt löfte till Sara. Abraham försökte under stress och press nå fram längs en annan väg, med hjälp av Hagar. Detta är en sådan punkt son jag nämnde om tidigare: ett misstag, ett misslyckande, en dumhet. Under prövning, under press, under tvång överger han det himmelska spåret för att sedan ångra det - och historien har sörjt det allt sedan dess. Han var tvungen att återvända till Sara. Gud har bestämt sätt och väg, den är märkt med det exklusivas stämpel. Inte Hagar, ingen annan, men detta ena.

Bortom det naturliga i födelse och framväxt
Denna avkomma bär Himlens alla kännetecken. Dess födelse ligger bortom det naturliga, den är en omöjlighet efter det naturliga. Detta är Isak; och Abraham var låst vid detta, beroende av ett Himlens ingripande. Här finns varken existens eller historia om inte Himlen föder och uppehåller. Gud uttryckte sig precist och orubbligt.

Ibland låter Gud oss se vilken vikt han lägger vid det rätta genom att låta oss se hur rysligt det orätta är. Gud låter inte det orätta passera, ett misstag eller ett missgrepp formar omisskännliga resultat. Vi lider ibland ända till livets slut av sådana felsteg. Gud låter det vara så för att få oss att förstå att det rättas väg är absolut, den är inte något som man kan välja bort utan särskilt resultat. Det himmelska är vägen, alternativen tillåts aldrig utrymme som om det inte spelade någon roll. Vi upptäcker att det verkligen spelar roll, och så var det också i detta fall. Himlen måste få verka fram sitt, annars blir det aldrig gjort, just därför att det tillhör Himlens väg. Så mycket vi har att lära, och lär, om denna princip! Allt detta förklarar så mycket av vad som händer i våra liv. Det hör till Guds handlande med oss.

Dödens och uppståndelsens princip
Isak var inte endast en himmelsk produkt genom ett Himlens ingripande. Gud framhäver detta på ett slutgiltigt sätt genom att begära att Isak offras. Isak föddes genom ett mirakel, genom Himlens ingripande, men ytterligare något måste läggas därtill: han var tvungen att dö och uppväckas från de döda. En sådan Guds handling måste till för att ge vidare bekräftelse. Det som Paulus skriver i Rom 1:4 ”som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds son, allt ifrån uppståndelsen från de döda” skulle kunna skrivas ‘stadfäste Guds son genom uppståndelse’. Så var det med Isak, stadfäst på Himlens vis.

I detta finns mycket av vår egen andliga historia. Vi har inte bara fötts på nytt på ett mirakulöst sätt genom Himlens ingripande, detta har stadfästs gång efter annan. Gud begär att födelsens faktum ska uppehållas i uppståndelseliv, och detta liv har alls ingen mening om vi inte vet något om döendet. Gud håller oss kvar på himmelsk grund. Detta är innebörden av Isak: inte bara placerade på himmelsk grund, men kvarhållna där genom upprepade uttryck för uppståndelse, när endast uppståndelse kan rädda situationen.

När allt kommer omkring, det har föga betydelse hur det var med begynnelsen av vårt kristna liv - att vi hade en underbar omvändelseerfarenhet och kan peka ut var och när det hände - detta är bra, men det måste stadfästas gång efter annan genom uppståndelsens uttryck. Vi måste låta oss hållas kvar på den grunden. Och detta är pionjärens väg. Att färdas på pionjärens väg är att under upprepning lära känna döendets innebörd i all dess gräslighet för att sedan kunna greppa uppståndelsens faktum i hela dess vidd och storhet. Detta är pionjärens väg. Församlingen har gått denna väg. Många uppenbarelser och insikter har färdats denna väg. Många av Guds barn har tagit denna väg för att hålla Himlens väg vid liv och för att hindra detta jordiska uttorkande som alltid hotar det kristna livet. Vi vet hur sant detta är.

Abraham lärde sig förstå att hans verkliga arv fanns i Himlen. Jag gläds ständigt över denna aspekt av Abrahams liv och erfarenhet under Guds hand: att han när han först begav sig ut på resa på Guds befallning utan tvivel tolkade löftena på ett begränsat jordiskt sätt. Han tänkte och förväntade sig säkerligen uppfyllelsen i än den ena än den andra formen, men ju längre han levde ju mer medveten blev han om att fullbordan inte skulle komma på något av de sätt som han tänkt när han började sin resa. Dessa löften innehöll något som var så mycket mer och så annorlunda.

Han slutade sina dagar och han är en av dessa vilka nämns i följande ord - ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det.... Nu längtade de till ett bättre land, det himmelska.” När Gud sa ‘Jag ska föra dig till ett land’, 1 Mos 12:1, trodde Abraham först att det handlade om ett stycke mark på Jorden, men så småningom förstod han att det inte var så. Han började se och kunde uppfatta; Herren Jesus sa, ‘Abraham, er fader jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” Joh 8:56. De såg det i fjärran och hälsade det. Paulus för oss tillbaka till detta i sitt galaterbrev - ”åt din avkomling, som är Kristus”. Det heter inte: ‘och åt dina avkomlingar’, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling, som är Kristus. Gal 3:16. Kristus var svaret på allt i fråga om Abrahams arvedel.

Kristus, den himmelske Kristus är det faktiska förkroppsligandet av allt himmelskt. Vi känner inte Kristus efter köttet. Kristus är i allt väsentligt himmelsk. Du kan se den himmelska naturen i denne avkomling. Allt detta kan du också överföra till Josua och Kaleb. Vilket är det folk som kommer att ärva, ta sig över och besitta? Inte denna jordebundna, jordiskt sinnade hop. De kommer att förgås på sin jord, deras jord kommer att vara deras fängelse och deras grav.

De kommer att ersättas av en ny generation med en annan konstitution - som representeras av Josua och Kaleb, de första ur den nya generationen - som klarar att hantera arvet. Dessa är pionjärerna på den himmelska vägen och i den himmelska fullheten.

Så mycket lidande de var tvungna att utstå för det. Hela menigheten ropade att man skulle stena dem, 4 Mos 14:10. Vägröjandet är alltid förenat med lidande och stora kostnader, inte bland de som hör världen till men bland dem som bär Guds folks namn.

Pionjärerna på den himmelska vägen kommer alltid att ha det så här: Himlens avkomlingar, kontinuerligt bekräftade som hörande Himlen till genom nödvändiga och återkommande ingripanden från Himlen för att lösgöra, befria och för att uppehålla. Det är så vårt andliga liv ser ut. Vi skulle inte ha nått mer än ett litet stycke, vi skulle ha stannat, det skulle ha varit slut med oss upprepade gånger om inte Himlen hade ingripit, om det inte hade varit så att Gud själv hade bekräftat och visat att vi hör till Himlen. Och han gör det.

Allt detta kan ses så tydligt uppfyllt i Kristus, denna himmelska avkomma. Hans födelse var ett Himlens mirakel och ingripande. Vid hans dop brast himlen och bekräftelsen kom, ‘Denne är min Son, den älskade’. Hans kors? - det ser inte ut som ett Himlens ingripande. Men vänta ett ögonblick: glöm inte att Nya testamentet aldrig talar om Kristi kors enbart från döendets synpunkt. I Nya testamentet har korset tvillingsidor - död och uppståndelse. Med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt, Apg 2:23 - 24.

Världen har gjort allt den kan och har uttömt sina resurser på honom. Ondskans makter har tömt sig. Vad mer kan göras? Och nu kommer Himlen in och ödelägger allt och uppväcker honom, och bekräftar att han hör Himlen till och inte till denna värld. Han låter sig inte göras till egendom eller leksak för världen eller ondskans andemakter som regerar där. Han hör Himlen till och Himlen griper in, inte bara för att uppväcka honom men för att ta honom ut och upp och sätta honom främst och högst.
Hans andliga historia är den himmelska vägens pionjärers historia. Han är Pionjären. Innanför förlåten dit Jesus för vår skull gick in, säger Hebreerbrevet, Hebr 6:19-20.

En länk mellan misslyckande och uppfyllelse
Vi avslutar denna fas med ytterligare en sak som rör kopplingen mellan Josua och Kaleb tillbaka till Abraham. De var, liksom Abraham och alla pionjärer, en länk mellan misslyckande och uppfyllelse. Se på världen vid den tid då ”härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham”, Apg 7:2, i Ur i Kaldeen. Se på världen sådan den såg ut då och sök efter det som är av Himlen. Var finner du det? Var fanns Guds tanke för det himmelska? Det ser ut att än en gång ha försvunnit. Det verkar inte finnas något vittnesbörd alls om Guds himmelska tanke - ett Himlens folk, ett himmelskt vittnesbörd, något som representerar och uttrycker Himlens tanke. Var finns det? Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham och han blev länken mellan misslyckande och uppfyllelse.

Detta tog Josua och Kaleb fasta på. Här är historien om ökenvandringen och dess misslyckande. Förutom i dem, var fanns det himmelska? Förutom i dem, var fanns Guds tanke? Gud hade ännu inte gett upp. Det verkar ha näst intill försvunnit, precis som så många gånger. Men Himlen griper in och säkrar en länk mellan nederlag och Himlens triumf. Pionjären är denna länk. Herren måste skaffa ett instrument av detta slag att sätta in mot nederlaget och för att öppna för ett förverkligande av den himmelska vägen.

Du undrar förmodligen vad detta har att göra med dig. Du lämnar bifall med ett: ”Ja, allt detta är underbara tankar: det är sant och riktigt, det är rätt att bibelsammanhangen pekar ut denna väg. Men hur passar det in på vår situation?” Bibeln ger denna väg till oss. Jag tycker inte om att kritiskt dröja vid en situation, och det som nu än sagts i den vägen ger alltid utrymme för något synnerligen värdefullt som ligger tillreds hos Herren, ämnat för Jorden. Detta sagt ganska allmänt.

Vi formulerar det så här: Det stora behovet bland kristna idag är att återföras till Guds himmelska tanke. Man har låtit sig nöjas med något mindre. Man sysslar med något som är av annat slag och som är mycket mindre. Så har det alltid varit. Nya testamentet skrevs till stor del av den anledningen. Herrens folk riskerar alltid att åtminstone vara på väg att hamna i den situationen. De dras andligen till denna värld och förlorar sitt himmelska vittnesbörd på det ena eller det andra sättet. Trycket finns alltid där för att försöka göra allt om intet, och Herren behöver liv som har sett - som har blivit som de som vi beskrev tidigare, för vilka livets gravitationscentrum har ändrats från världen till Himlen.

Det är sådana som bär på denna känsla - oavsett om de kan tolka det eller inte, oberoende av deras försök att göra lära och teologiskt system av det - denna känsla av att de befinner sig i ett ödesmättat sammanhang som sträcker sig bortom det denna värld kan erbjuda, att de har gripits av något som bara kan beskrivas som en himmelsk kallelse som nu håller och bär dem. Jag ska säga mer om detta lite senare.

Men Herren behöver ett sådant folk, som bara inte kan vara tillfreds med tingen sådana de är - detta är inte bara en förståndets sak, en förnuftets sak. Det ligger på djupet i dem, de vet att Gud har gjort något och på grund av detta har de har gett sig till något som är långt mycket större än detta livets och denna världs bedrövliga begränsningar. De har länkats invärtes till något oerhört. Jag säger det igen, de kanske inte kan predika det men de vet det. Vi kommer aldrig att kunna vara brukbara för Gud bortom vår vision, vår sanna gudsgivna vision, bortom vårt hjärtas förmåga att uppfatta och omfatta. Vår synkrets bestämmer vår användbarhet.

Oh, om gudsfolket finge ett obegränsat mått av Himlen nedlagt i sina hjärtan. Detta är dagens behov.
Låt mig avsluta med att återigen säga att detta som heter den himmelska kallelsens väg, vilken aposteln talar så mycket om, är en väg som är ytterst besvärlig att färdas på, tätt kantad med varje slags svårighet. Men den är verklighetens väg, den är det sannas väg och dess väsen uttrycks i termer av slutgiltighet därför att Himlen är ett sinnelag, en specifik natur, en bestämt avgränsad makt, ett särskilt slags liv, en ordning vilken är ämnad att fylla denna jord och detta universum.

The Roman tribute-money which the Pharisees and Herodians produced (Mark xii, 13-17) was the silver denarius, bearing the ´image and superscription´ of Tiberius Caesar.  - Bild: BiblePictureGallery.com

Ett sigill av bly med en bild av Jesus hittades av volontärer vid utgrävningarna i det gamla Tiberias, rapportar Ynetnews.

På andra sidan av sigillet avbildas korset och en förkortning av namnet "Kristus". Detta sällsynta fynd kommer från sjätte århundradet. Professor Yizhar Hirschfeld från Hebrew University, som svarar för utgrävningarna, sade, "Kyrkan här var starkare än vi trott. Det visar också att judendom och kristendom möttes här och levde i harmoni." Han noterade att detta sigill indikerar att här fanns en viktig kyrklig befattningshavare.

I februari i år hittade man i Tiberias ett mynt från tiohundratalet med en bild av Jesus. Andra sidan av det myntet rymde en grekisk inskription: "Jesus Messias, Kungars Kung". Enligt Hirschfeld har myntet sannolikt präglats i Istanbul till det första millenniets ära. Han påpekade att myntet indikerar att korsfararna fanns i Tiberias även under det muslimska styret på tiohundratalet.

Källa:
israelreport.org Livets Ord Israel

TesT 2

BESIKTNINGSPROTOKOLL
Exempelförsamling: RFG

Den lilla församlingen - kallad RFG - om 100 personer har avsatt 25% i sin budget till mission. Uppdraget i mission som är givet varje församling ”Gå därför ut…”, det är en läxa församlingen hela tiden söker lära.

Inte med tröttsamma ålägganden med kollekt- och gåvotal vareviga gudstjänst och vartenda mötestillfälle, nej, inte alls. Exempelförsamlingen söker i stället att vara församling i mission. Vara i sändning. Vara till hands. Inte med lotterier eller jippon. Men i att praktisera uppdraget, öva missionen. Hemma i sin stadsdel, i mötet med alla kulturer och nationaliteter som finns i området. Med bl.a. Second Hand-butik, Scouting, Dagis, Living Room som mötesplatser. Med en familj som förbereder sig att åka ut i missionstjänst utanför landets gränser. Ett annat par som undersöker möjligheterna att gå ut i mission.

Församlingen söker växa i medvetandet om att vara och leva uppdraget som är givet, det vi kallar ’mission’. Det livet i mission levs i området där församlingen har sin lokala hemvist. Det livet i mission levs också utanför landets gränser. Kyrkan/församlingen är i stora delar lika med Uppdraget/Mission… Missionen i församlingen är inget extra tillbehör.

TesT Nr 2 av exempelförsamlingen illustrerar till en del följande tes om mission:

Har Den svenska kristenheten i stort med sina brister något att lära av en liten exempelförsamling som den beskrivna och dess förhållningssätt till uppdraget i mission? Finns det skäl att titta på den egna budgeten och jämföra och vad blir svaret? Finns det skäl för rannsakan och eftertanke med åtföljande förnyelse av visionerna inför ett nytt år? Är det så Mission är församlingens livsrum? 

---

Källa:
"Vad är mission? Tolv teser" av Mats Tunehag

Artikeln "Media som redskap för väckelse" av Roger Arnfjell i Outtalk-Preachers Corner rekommenderas för läsning och reflektion. LÄS artikeln! Den är så utomordentligt läsvärd!

DET INTRESSANTA ÄR att mediaforskning lär komma med kunskap som bl.a. ger följande viktiga slutsats, nämligen: att i vår tid är långa media som böcker och tidskrifter underskattat när gäller att förändra värderingar

DET SOM GÖR M'Xp:s EDITOR eld och lågor är följande faktum: - Det kanske är OK så som den otraditionelle bloggare som editor är att ha både långa och mycket långa artiklar, vilket egentligen strider mot den loggkultur som råder. Den nnebär att texten ska vara minimal. Forskningen handlar om böcker och tidskrifter, men forskningsrönet applicerar M'Xp och dess editor till den egna bloggen.
- Roger Arnfjell! [Outtalk-Preachers Corner] Tack, du välsignade web- och mediaprofessor, för  forskningsrönet tecknar en otraditionell och obloggkulturell editor. Alltid kan det uppmuntra och inspirera någon annan nybörjare likt undertecknad student...  

GÅ ALLTSÅ TILL DENNA ARTIKEL, 
läs och reflektera >> Outtalk-Preachers Corner

ATT FÖRA VÄCKELSEN PÅ TAL...
Att föra väckelsen på tal är som att tala om seendet med en som är född blind. Vi sitter nöjda i skumrasket. Att beskriva nödvändigheten av omvändelsen för den som inte kan förstå syndens och skuldens förödande dimensioner vållar kontrovers, löje och smärta. – Det är vad Lars Widerberg skriver i artikeln ’Att föra väckelsen på tal’ nedan.

M’Xp kan inte låta bli att om och om igen föra fram behovet om Väckelse för både Sverige som nation och landets kristenhet. Humanismen med dess dogmer och praxis styr och terroriserar nationen med support från ondskans andemakter.

M’Xp kan inte låta bli att vara en liten röst på Internet åt en stor Herre och hans nådesbudskap. Opinionen och världen må säga att M’Xp hör hemma i medeltid, fundamentalism och kärlekslöshet. M’Xp:s lilla röst ljuder ut Nådens evangelium som är detsamma igår, idag och imorgon – likt Frälsaren själv – i all evighet. I Guds Ords verklighetsbeskrivning är synden nådens förutsättning. Kyrkans uppgift är inte att förtiga eller välsigna synden. Hon har att förkunna sanningen, Guds ord med lag och evangelium. Nådens evangelium till befrielse från synd, dom och död genom nåd, försoning och liv i Kristus Jesus är det som hör till omvändelse och väckelse.       

/DSr

***
 
ATT FÖRA VÄCKELSEN PÅ TAL
 
Hur tar man upp ett kontroversiellt ämne utan att genast hamna på kollisionskurs? Hur skaffar man än en gång rum för en sak som avfärdats och avförts från dagordningen? Hur hanterar man en sak som vållar en känsla av fördömelse och, enligt många, borde rendera budbäraren en stor och tydlig etikett på vilken det står ”dömande och högfärdig”?

Väckelse och dess nödvändighet är ett sådant ämne. Begreppet innehåller från första början ett fördömande av det som är. Ordet hotar den trygghet vi har uppnått och diskvalificerar våra personliga eller gemensamma ansträngningar. Begreppet pekar hän mot något som man kanske gärna ville vara med om, men som endast nås på vägar som få vill färdas på – ansträngningen och kostnaden är för omfattande. Så många har sagt så mycket i ärendet och anvisat den ena metoden efter den andra men inget har burit frukt – därför har många förlorat modet och ännu fler har förlorat intresset.
 
Väckelse talar om offer, bekvämlighet och rutiner utmanas. Väckelse talar om förändring, det vi tryggat oss med, det vi identifierar oss med märks ut som odugligt. Ordet väckelse säger oss att vi i vår moderna vakenhet ännu sover och bär på en okänslighet för de ting som ingen kan beskriva, dessa ting som hör Himlen till. Vem vill höra om sådant? Vem vill avfärdas av någon som inte går med i gänget, utan menar sig ha färdats utefter stråk som har annan kvalité?

Gnällspik, jämmerpelle, komma här och komma. . . Kom med något som uppmuntrar och lyfter upp i denna mörka tid. Lär dig tala ljuvligt till oss. . .
Gud talar med oss om väckelsens nödvändighet och om luttringsugnen som eldats för att hans folk ska kunna ta del av hans helighet, den helighet utan vilken det inte går att se Gud. Heb 12:10, 14. Gud talar till oss. . .
 
Kanske vi finner begynnelsen till väckelsen i friheten att kunna tala om Guds sak och Guds gärning utan att ideligen finna att någon blir stött i kanten, att någon sätter upp en avvisande attityd och yttrar sitt ”Varför duger inte jag? Jag tycker att vi kan vara nöjda med det som är”. Herrens maning, hans utmaning ligger gömd i hans eget sinnelag. ’Var så till sinnes. . .’, säger apostel. ”Andens sinne är liv och frid.” Vem räcker till inför detta.
Anden borde få utrymme för att verka fram denna fullhet i Kristus, lägga den i var och enskild kristen och sedan låta den komma till uttryck i kristen gemenskap till vittnesbörd om Himlens verklighet – detta andra som stör de många men som enstaka vägfarande funnit vara vägen självt.
 
De som vandrar den vägen hör till de mest mjuka och ickekonfrontativa varelser som bebor denna jord, men de väcker en egendomlig aversion bland de många. Hur kan det vara att fridens evangelium väcker sådan gensägelse? Hur kan det vara att prästfolket som utvalts och satts att förmedla frid avvisas som orsaken till att rutiner och vana ruckas och behandlas som störande, ovälkomna element? ”Den helgade personlighetens insats i väckelsearbetet är det, som för människor skall levandegöra den sanning, vilken för de flesta är blott och bart en död bokstav”, sa Josef Roth. Varför avvisar vi helgelsen och väckandet? Varför kallar vi dem dömande, vilka är redo att visa oss väg till den grundligaste frälsning? Vi behöver alla en djupt gående frälsning för att klara trycket av denna tid.
 
Det vållar kontrovers att tala om ett återvändande till Sion för att bygga altare. Det vållar kontrovers att nämna sådant för dem som bosatt sig i ett modernt Babel och anpassat sig till dess kulturella uttryck, tagit med dessa uttryck in i församlingens verkstad för att fila bort dess vassaste udd för att sedan visa upp dem som kristet ideal. Herren säger något om Babel i ändtid. Hans ord tappar inte udd, eller perspektiv. Hans ord är som svärdsegg, vilken skiljer det själiska från det andliga. Ingen kan blanda och räkna med att kunna undgå Herrens åtskiljande och hans dom.
Att föra väckelsen på tal är som att tala om seendet med en som är född blind. Vi sitter nöjda i skumrasket. Att beskriva nödvändigheten av omvändelsen för den som inte kan förstå syndens och skuldens förödande dimensioner vållar kontrovers, löje och smärta. Man tar det lätt med helandet av folket. Att tala om ett återvändande till en stad om vilken åhöraren endast hört sägner vållar inte mycket annat än en gäspning hos den som gjort sig bekväm och slagit sig till ro i det moderna livet. Väckelsen utmanar. Väckelsen har mod att konfrontera.
 
Herren har svärd i mun. Hans sak ligger ogjord. Hans tempel ligger förött. Hans folk sitter ödelagt i samma utsträckning som hans sak ligger ogjord. Låt oss begynna tala om denna sak, om innehållet i och utgestaltningen av det liv som bär hans märke. Låt oss bedja tillsammans om ett sinne, en hållning som inte går i baklås när Herrens sak kommer på tal.
Altaren måste nödvändigt resas i hem och i församling. Dessa altaren talar främst om lyssnandets nödvändighet. Kan vi höra Herrens ord? Kan vi tåla att höra vännernas röst när de vill beskriva sin hjärtenöd? Kan vi ta till oss ord som i förstone bara verkar attackera vår ståndpunkt? Kan predikanten stanna upp för att lyssna till de hungriga fårens bräkande utan att yrkesstoltheten reser sig till försvar?
Att föra väckelsen och dess nya nödvändighet på tal är att ställa upp ett altare mitt bland all bråte, dessa ting som vi håller för heliga. Att föra väckelsens ’måste’ på tal väcker anstöt. Talet om uppvaknandets nödvändighet är en stötesten som man ofelbart snubblar över. Den är till fall för många, men till upprättelse för dem som skaffar hörande öron och kännande hjärta. Tänk om det är Herrens tilltal som hörs bakom de skrivna raderna.
 
Ordet om korset är Guds kraft till frälsning. Korset deklarerar människans absoluta misslyckande, om hennes absoluta oanvändbarhet i Guds rike i det skick hon är, men samma kors annonserar samtidigt väg till försoning och fullhet. Väckelsens maning för oss alla till detta Kristi kors, till hans korsfästelse och vår egen. Korset slår fast omvandlingens nödvändighet och förklarar genom sin existens att livet i Gud inte nås på annan väg än genom död och uppståndelse. Väckandet för till insikt om denna oundvikliga väg, om det pågående bärandet av korset, om det återupprepade luttrandet, om de återkommande ugnsupplevelserna, om vetekornets oundvikliga lag.
 
Att bagatellisera synd och frälsning motverkar korsets verk, får det att stanna av och för oss på avvägar där väckelsens behov skriker oss i ansiktet.
Låt oss begynna söka efter ett hörande vilket öppnar för Herrens sak bland oss. Låt oss gemensamt begynna lyssna på den röst som manar till eftertanke och omvändelse. Ett sådant lyssnande är begynnelsen till väckandet och livgivandet.
Herren bor i det höga och heliga, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.

Låt oss därför bedja med lyssnade hjärtan och sinnen.
 
Lars Widerberg
 

FOTNOT:
ETT VÄCKELSENS MANIFEST av Lars Widerberg; åtta sidor om detta brännande ämne, sänds på förfrågan: Skriv & beställ.

Bild: FCI

BESIKTNINGSPROTOKOLL
Verklig exempelförsamling hämtad ur Den svenska kristenheten:
Låt oss kalla den ”RFG”

BESKRIVNING
Det är en liten oansenlig församling om 100 personer någonstans i Sverige.
Den avsätter 25% av sina medel till mission enligt senaste budget.
Under december månads gudstjänster samlas 10.000 kronor in till de katastrofdrabbade i Pakistan där vintern nu slagit till. (Decembergåvan kan jämföras med församlingarna i Stockholm som tillsammans avsätter cirka 250.000 kronor för tidningsannonser under en enda dag för jul- och adventskonserter.)

Kyrkan/Församlingen = Uppdraget/Mission… Missionen i församlingen är inget extra tillbehör. TesT 1/RFG illustrerar följande Tes om Mission:

REFLEKTION
- Visionen om enheten i Den svenska kristenheten har sin grund i enheten med Fadern och Sonen samt i trons enhet, som har sitt utflöde i uppdraget i världen, eller…?
- Den enheten är ingen konform likhet utan yttrar sig i en mångfald av missionsuttryck…

---

Källa:
"Vad är mission? Tolv teser" av  Mats Tunehag

Bild: FCI

Hur förhålla sig bland absolut oeniga röster om ’ekumeniken’? Hur kryssa mellan Scylla och Karybdis? Är det möjligt? – det är frågor som en och annan ställer sig inför begreppen ”kristen enhet” och ”ekumenik”.

Nedan presenteras oenighetens kör, först ett antal röster mot ekumenikens grund och syften, sedan ett antal röster för ekumeniken.  

(A) KRITISKA RÖSTER OM EKUMENISM 
- Från tidningen Lutheranan Läran om kyrkogemenskap >> Trons enhet - en innehållsrik och utförlig utläggning om enheten utifrån Trons enhet
- Religionsdialogen och trereligionsekumenik: en kritisk analys av Rune Imberg

- Sola Scriptura >> om ekumenik
- Kärlek till Sanningen/Ekumenik >> hemsidan KTS med ett antal artiklar
- Metropoliten av Nicaea Johannes av Nicaea >> ortodox.fi
- Den gammalkalendariska ortodoxa kyrkan >> Anders Åkerström

(B) RÖSTER FÖR EKUMENIKEN

- Svenska kyrkans dokument om Ekumenik
Ekumenik – Svenska kyrkan i samarbete och dialog >> Sv.kyrkans dokument
- Katolska kyrkan om ekumenik med stort utbud av länkar
>> Katolik.nu
>> Katolska kyrkan Dokument
>> Ecumenism
>> SIGNUM artikel om enhet
- Sveriges Kristna Råd [SKR]: Tio tumregler för god ekumenik

- - -

- Hur förhålla sig bland absolut oeniga röster om ’ekumeniken’?
- Hur kryssa mellan Scylla och Karybdis?
- Hur är det möjligt att ha skilda - och låsta - grunduppfattningar, och samtidigt kunna förhålla sig till orden om att 'Sträva efter att behålla Andens enhet genom fridens band'? Är det därför aposteln så intensivt manar till ödmjukhet och kärlek?

Undrar vad... Emerging Church och Emergent Conversation, Peter Halldorf, Sten Gunnar Hedin, Anders Arborelius och Ulf Ekman m.fl. har att tillföra för dem som söker och gärna vill finna svar...

Putting All the Pieces Together
A father was taking a break from his studies to read a magazine. Just as he began to read, his little girl wanted to know what the United States looked like.

So, he tore a sheet out of his new magazine on which was printed the map of their country. Tearing it into small pieces, he gave it to her, and said, "Go into the other room and see if you can put this together...This will show you our whole country."

After a few minutes, she returned and handed him the map correctly fitted together. The father was surprised and asked how she had finished so quickly.

"Oh", she said, "on the other side of the paper is a picture of Jesus. When I got all of Jesus back where He belonged, then our country just came together."

---

The Sin of Lying
A minister told his congregation, "Next week I plan to preach about the sin of lying. To help you understand my sermon, I want you all to read Mark 17."

The following Sunday, as he prepared to deliver his sermon, the minister asked for a show of hands. He wanted to know how many had read Mark 17. Every hand went up.

The minister smiled and said, "Mark has only sixteen chapters. I will now proceed with my sermon on the sin of lying."

---

Driving
The Sunday School teacher was describing how Lot's wife looked back and turned into a pillar of salt, when little Johnny interrupted,

"My Mummy looked back once, while she was DRIVING," he announced
triumphantly, "and she turned into a telephone pole!"

---

Source: Global Missiology/Cross-Cultural Humor
Global Missiology is a quarterly publication with original research and contributions from researchers, practitioners and scholars of international representation with global perspectives. 
Read more: See GM

Bild: Parthenon

Vid Lunds universitet behandlar ”Missionsvetenskap med ekumenik” mötet med den eller det "religiöst andra". Detta perspektiv har kulturella och religiösa sidor – det har en intra-religiös dimension: ekumenik, och en inter-religiös dimension: missionsvetenskap. I princip, säger man, relaterar missionsvetenskapen till vilken som helst av religionerna med universalitetsanspråk. Universitetets teologiska fakultet i Lund får mig att ta mig för pannan. Den bibliska enhetstanken har relativiserats: ”Ekumenik är vetenskapen om enhet – kristen enhet och global enhet.” Här är skälet till att en och annan biskop talat om sitt ämbete såsom värnande ’enhetens ande’. Skillnaden mellan ”spirit of the Unity” och ”unity of the Spirit” är dock lika väldig som öster är från väster! När teologiska discipliner jämställer den kristna ’enheten’ med panteons interreligiösa trosföreställningar, säger bondförnuftet ”Den bibliska enhetstanken är definitivt inte detsamma som denna ’ekumenik.’”
 
Enheten i Kristus
- Vi längtar efter den enhet - skriver Berit Simonsson i Oas-bladet - som gestaltas när olika människor blir mer och mera lika Jesus Kristus. Den enheten är inget som vi människor har uppfunnit. Den finns redan genom vår tillhörighet till Kristus. Vårt ansvar är att gestalta den enhet som är en gåva från Herren själv till oss som hör ihop med honom.

Enhet kommer inte av att vi tycker lika, gör lika eller ser likadana ut. Enhet kommer av att vi, som är olika och tycker olika, är förenade till ett med varandra i Jesus Kristus. Jesus vill att vi blir vad vi är, eller att vi gestaltar denna slags enhet. Att denna enhet ska bli uppenbar både för oss men också för människor ute i ”världen”, det är ett av Jesu egna böneämnen. Joh 17:21 ”Jag ber att de alla ska vara ett…”

Läs vidare i Berit Simonssons artikel som finns i Oasbladet 2004:1.

Hur är svaret på alla frågor?
Frågorna är: - Är ’kristen enhet’ = ’Ekumenik’? - Hur är det med enhetstanken i Bibeln? - Är den något som byggs med ekumeniska samtal och påbyggnader? - Är den kristna enheten något som ska bli som ett resultat av teologiska samtal?

- Är Kristen Enhet = en gåva av Kristus Jesus och hans försoning på Golgata? - Vad är det för Enhet som avses? - Är det trons enhet eller samfundens och kyrkoorganisationernas enhet? - Eller är det den andliga enhet som handlar om enheten med levande Gud?

Hjulets ekrar
Bilden med ekrarna och hjulet är en bra bild. Ekrarna i ett cykelhjul förenas inte med varandra i första hand, utan ekrarna i hjulet förenas i navet. De är inte förenade med varandra, utan alla möts vid navet. På samma sätt är det med kristen enhet. De kristna är förenade tillsammans tack att de är "i Kristus" och i Fadern. De är faderns söner och döttrar, delaktiga av gemensam härstamning och samma familj. De bär familjenamnet och är med i gemenskapen. Det har ingenting att göra med organisatoriska ekumeniska överbyggnader, utan handlar om att ha andliga rikedomar, syften och kännemärken gemensamt.

Måltavlan
Svårigheter som finns sinsemellan mellan ”extremer” i trons lära och liv illustreras av måltavlan, den militära skjuttavlan eller bågskyttetavlan. Mycket närstående kristna kan sägas vara förenade i måltavlans Mitt-i-prick. Nära kristna med smärre avvikelser i åsikter och tro kan sägas vara förenade i det Inre fältet av måltavlan. Mindre närstående kristna med större avvikelser kan sägas vara förenade i det närliggande fältet. Mycket olika kristna grupperingar med mycket stora skillnader och avvikelser från varandra kan sägas vara förenade via det yttre fältet, ja nästan på gränsen för måltavlans markeringar.

Dessutom har vi att ta hänsyn till skarpa olikheter som finns när ekumenik och ekumenism kommer på tal. Här kan vi i realiteten tala om extremer som betraktar den andra delen av kristenheten som har en annan grundhållning som tvivelaktig, ja, t.o.m. ”falsk”. Därför är det inte helt lätt med svar på frågorna som ställs inledningsvis. Vi får ta till oss apostelns ord och maning om att ”sträva efter Andens enhet” genom ”fridens band” i ödmjukhet och kärlek.

Svaret i bilden av navet
Berit Simonsson skriver i artikeln ovan: - Att se till det som förenar är riktigt, men det innebär inte att vi struntar i eller ignorerar det som verkligen är svåra och smärtsamma skiljefrågor. Det är oklokt att sopa sådant under mattan, bättre då att ha upp sådant på bordet. Att tydligt och kärleksfullt säga att detta är svåra frågor, frågor som vi ännu inte kan se någon klok lösning på. Frågor vars allvar faktiskt bekymrar oss.

Men är de kristna då, de som tycker så annorlunda än min kyrka i diverse viktiga frågor?
Ja, vi kan ta hjälp av det som står i Katekesutvecklingen 1878 på frågan om varför du kallas kristen? ”Jag kallas kristen emedan jag genom dopet är upptagen i Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare.”
Ett bra svar! […]

Jesus är navet kring vilket allt rör sig
Men åt alla dem som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. Joh. 1:12.
Om du vill vara med och gestalta den enhet som Kristus redan vunnit åt oss, den enhet han talar om som är av samma slag som hans egen förening med Fadern, så är vägen också för dig att du personligen söker dig närmare ”händelsernas centrum”, närmare Jesus – och ju närmare vi kommer Centrum, desto kortare blir vägen till de andra som också befinner sig nära honom.
Kristus i er – vårt härlighetshopp! Kol. 1:27.

From MMN: - See foot note - we have received this Report below with Greetings from Chacko Thomas. The Report is about the 650 million disableds in the world. Read, reflect and proact in your fellowship...

Mission Xp
Dag Selander
editor 

***


THE WORLD'S MOST UNREACHED PEOPLE
- About the 650 million disabled people -
by Chacko Thomas

I have just participated in a challenging conference about disabled people and their families, hosted by George Verwer in London.

Guest speaker Paul Dicken of "Through the Roof" ministry explained that their organisation's name came from the story in Mark 2:1-12. You will remember how four men got their paralytic friend to Jesus by lowering him down through the roof - a beautiful story of partnership.

Mr. Dicken quoted the World Health Organisation statement that there are 650 million disabled people in the world – about 11% of the world’s population. If these people all came together and formed one nation, he said, it would be the third largest one on earth, after China and India.

Because of the way the disabled people are perceived and treated, the residents of this “nation” would also be the least educated, with the highest unemployment rate and the least access to transportation. This disabled nation would also have the most broken marriages, with either their partner leaving or their parents breaking up because of them. Most profoundly, this would be the least evangelised nation on earth, with few having any involvement in churches.

Followers of many religions regard people with disabilities as cursed or suffering for their sins, the sins of a past life or even the sins of their parents (Asian religions). As a result, parents and relatives are embarrassed to have them around. Disabled individuals suffer a huge amount of rejection in our societies. Their own self-respect is often seriously eroded. Note that the Biblical character Mephibosheth, though born into Saul's royal family, called himself "a dead dog" (See John 9:1-5, 2. Samuel 9:8).

Unfortunately the situation in our churches is not much more positive. Some believers are actually guilty, after praying for a disabled person, of accusing them of lack of faith when they are not healed.  Quadriplegic Joni Erickson Tada has had people tell her there must be sin in her life because she hasn't recovered. Praise God that though disabled she is a gifted Christian celebrity, effectively bringing dignity to others like herself.

One of the best-known stories in the Bible is that of the great banquet, found in Luke 14. Here we read about the master, who ordered the servant, "Go out quickly into the streets and the alleys of the town and bring in the poor, the crippled, the blind and the lame so that my house may be full" (Luke 14:16-23).  God's house will not be complete without people with disabilities. True Christianity tells these men and women that God loves them, and reaches out to restore their sense of worth.

Debbie Meroff, who writes for OM international communications, shared briefly about a recent visit to Tajikistan and Afghanistan. She reported that there are many disabled people in the Middle East and Central Asia, including Afghanistan.  One woman she met had 10 children from the age of 2 to 22.  She had married her cousin at the age of 14. Six of her children were either deaf, deaf mute, or hearing impaired as a result of intermarriage within the immediate family - an all-too-common practice.
What really moved me was to hear of an Englishman, a Cambridge graduate, born with no legs and only one arm, cheerfully serving in Tajikistan as an English teacher. John had refused to allow his severe disabilities to become an excuse for not serving God on the front lines. And the Tajik people loved him for it.

Paul Dicken made it powerfully clear that the greatest need was not so much to add expensive ramps or lifts to our buildings, but to change the attitudes of both churchgoers and all of society. He encouraged us to ask ourselves some hard questions.  What is God's heart for the world of disability? What is the Biblical view of disability? What simple things can we do improve their quality of life?  What can we do to bring a message of hope to disabled people and their families? How can we demonstrate that God loves them, the whole person, both practically and spiritually? In what ways can we promote disability awareness in the church and the world? It could revolutionise our churches if we read the Bible through once just to find out what it says about disability.  Our churches need to become disability friendly.

How can we ensure that mentally and physically disabled individuals are comfortable in our churches, enjoying equal rights with other attenders?  "I want a church that will allow me to be a person with a disability," one person told Paul Dicken.  

One person raised the question of healing. "The choice of when that person looks to God for healing is theirs," Paul stated firmly. He shared about a church in Northern Ireland that is a tremendous example of what can be done. In response to a challenge when Joni Erickson Tada visited them, the congregation now includes about a hundred people worshipping God from their wheelchairs as well as dozens with other disabilities.

George Verwer concluded the luncheon conference with a characteristic challenge. "God has convicted me for not being proactive enough about disabled ministries," he confessed.  He urged his audience to pray and take the initiative in reaching out to the disabled.  He exhorted us to research and become grace-awakened towards those who are slow to catch the vision.  His final encouragement was to persevere in the face of all obstacles, for this is an issue none of us can afford to ignore.

FOR MORE INFORMATION CONTACT:
Through the Roof, PO BOX 353, Epsom, Surrey KT18, 5WS, UK
email: Through The Roof. website: Welcome to TTR

Chacko Thomas, Operation Mobilisation, Co-ordinator,
Missions Mobilisation Network, PO Box 660, Forest Hill,
London SE23 3ST, United Kingdom - Email:   MMN - Website: MMN