MXp

DET RÅDER OSÄKERHET OCH OVISSHET BLAND MÄNNISKOR I ALLMÄNHET - även i viss mån bland troende - om vad som är kärnan och stjärnan i det bibliska hoppet i ändens tid.

Guds Ord lär oss att Jesus är världens hopp - skriver Erling Utnem i en framtidsstudie - och hoppet är ett hopp om att han ska komma tillbaka som världsförlösare och världsförnyare. (1) Vårt hopp är inte ett hopp, där Gud överger sitt skaparverk och evakuerar sitt folk till himlen. Nej, det är ett erövrings- och invasionshopp, där Gud i Jesus kommer till jorden och gör allting nytt. Hoppet är ett hopp om att Guds rike till slut ska komma att fylla jorden med himmelskt tillstånd.

Hoppet kom tidigt att förstås så att himlen är målet för det kristna hoppet. I kyrkans historia övertogs tidigt allmänreligiösa föreställningar, fr.a. genom gnosticismen som ledde till denna uppfattning (2). Kyrkan kom tidigt att spåra in på uppfattningen som ledde till att hoppet blev ett himmelshopp. Självklart framstår himlen mäktigt i hoppet, men inte som hoppets slutmål och de troendes eviga hem. Himlen är däremot en portal för frälsningen. Hela hoppet är ett hopp om en himlainvasion på jorden, så det till sist blir himmelska förhållanden här. Det kristna hoppet är ett hopp om att Guds rike ska komma på jorden. Det är med dessa djupare sammanhang som Frälsaren lärt oss bönen "tillkomme ditt rike"!

 
Guds folk är ett vandringsfolk. De har ett hopp. De har ett mål. Författaren Charles Pegui beskriver i boken "Hoppets portal" tron, hoppet och kärleken med bilden av tre personer på vandring; en gammal och en yngre kvinna samt en liten flicka, tre generationer. Den gamla symboliserar trofastheten, tron och stabiliteten. Den yngre kvinnan är kärleken, den utgivande. Den lilla flickan symboliserar hoppet.

Tillsammans ute på en skogsvandring ser och upptäcker den lilla flickan så mycket. Hon går hundra steg i sitt upptäckande, medan de vuxna går tio meter. Myrorna på väg till myrstacken i solgläntan. Citronfjärilen som flyger. Humlan som surrar i sommarhagens blomster. Och nya upptäckter lockar vidare och framåt. Medan tron och kärleken rör sig tryggt och säkert i sin takt, så är hoppet ständigt på väg framåt, framför de andra. Och drar dem med sig. Charles Pegui skildrar med sin bild hur trons grund och stabilitet och kärlekens utgivande behöver hoppet och dess förande framåt, mot målet. Utan hoppets närvaro stagnerar trons och kärlekens liv. Med det levande hoppet vitaliseras och inspireras tron och kärleken.

Någon har sagt: "Historia är viktigt, ja, mycket viktigt. Men, framtiden är ändock fascinerande!"  För församlingen och den troende är historien också viktig i betydelsen som finns i uttrycket "ad fontes" (3). Den hållningen är inte minst nödvändig i en tid som vår med all dess relativism och rationalism. Åter till källorna - till Guds heliga uppenbarelse i Skriften. Kyrkohistorien vittnar om detta behov inte minst under senare århundraden. Trons grunder och Guds Ords auktoritet har angripits av rationalismen och den ateistiska humanismen under renässansen och upplysningstiden samt i teologisk modernism. Uppmaningen "ad fontes" - åter till källorna - är i vår tid högst avgörande med tanke på det religionsskifte som pågår i de västerländska kyrkorna. På grund av att man i så stor utsträckning har lämnat källorna i Den heliga skrift har kyrkan i stort blivit inomvärldsligt orienterad. Man har lämnat grunden i de bibliska källorna. Med sin anpassning till denna världens väsende har kyrkan därmed inte bara förlorat sin apostoliska tillhörighet utan också sin evighetsdimension, hoppets verklighet.

Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet (Hebr 13:7). Herren är evig, densamme. Det är hans natur och väsen. Han är oföränderlig, liksom hans Ord. Vare sig han eller hans apostlar är begränsade av tidens föränderlighet i sociala, moraliska och kulturella skiftningar. Herren är densamme, i evighet. "Framtiden är ändock fascinerande!" i jämförelse med den gångna historien. Om den gångna historien kan anses konkret och fylld av verklighet, så låter oss Skriften förstå att framtiden och evigheten är minst lika konkret och fylld av verklighet. Skillnaden är att evigheten är en totalt ny och hel dimension om vi jämför den med tiden och den nuvarande tidsåldern.

(1) Erling Utnem, norsk biskop, i boken "Visst skal jorden bli ny!"

(2) Gnosticismen ('gnosis' = insikt), en religiös strömning som under århundradena kring Kristi födelse utbredde sig i Främre Orienten. Gnosticismen är ett utmärkt exempel på tidig religiös synkretism, dvs ett försök att kombinera olika religiösa trosuppfattningar i ett enda system. Förutom genom synkretism växte sig gnosticismen stark genom kompromiss. Man anpassade sina läror inte bara till andra religioner utan också till tidsandan. Detta är också något som kan iakttas i många kyrkor i vår tid. Det som nu kallas New Age är en modern form av samma irrlära.

(3) "ad fontes", latin = "åter till källorna"