MXp

Bild: Samuel & Ellen, K.A. Hjelms barn, foto från Piet Retief Foto: SAM:s arkiv /Jfa

Det är den 2 mars 1929 och Hulda känner av barnets rörelser mera för varje dag som går. Men det är ju en månad kvar tills den beräknade nedkomsten. I värmen som råder känner hon sig yr denna sensommardag. Hon tänker på familjen hemma i Sandsjöbygden. De har inte sommarvärmen som det är här. Där kanske man rent av åker skidor ute längs sjökanten. Ernst är hemma tredje dagen i rad nu med sina njurbesvär. Men trots värken frågar han:

"Du, Hulda, skulle jag kunna läsa lite för dig idag. Jag såg att broder Wikström har skrivit om sin häst. Och eftersom du inte kan vara ute och rida på din häst i detta ditt välsignade tillstånd och tycker så mycket om hästar, tycker jag det vore riktigt givande att få läsa några rader för dig. Får jag det?", och Hulda svarar: "Ja, det vore intressant. Men inte för långt bara, du har ju så ont och jag känner mig yr… Imorgon ska du ju vara ute och ha samling med evangelisterna inför kvartalsmötena. Men tack, läs någon sida, Ernst."

Ernst läser på sitt medryckande sätt, så som när han predikar. Han modulerar sin röst och låter tempo och tonhöjd varieras beroende på innehållet - Afrikaner är ju som bekant berättare som få. Ernst fast svensk gjorde sig känd som en medryckande talare med ett kraftfullt bildspråk - :

- En dag skulle jag rida över en ganska vild och otillgänglig trakt. En infödd följde mig ett stycke för att visa vägen, men efter att ha passerat ett par vägskäl förklarade han, att det nu inte fanns mer än en stig, så att jag omöjligt kunde gå vilse. Efter några timmar fann jag dock, att hans påstående inte höll sträck, för jag hade kommit riktigt vilse. En flod löpte fram utefter stigens vänstra sida, och jag visste att jag måste ha denna flod på högra sidan.

Vad var nu att göra? Förgäves såg jag efter ett vadställe, och även om jag lyckades att komma över floden, så syntes det likväl ingen stig till på andra sidan som skulle kunna föra mig rätt igen. Ingen mänsklig boning syntes till. Och inte kunde jag vänta att någon människa skulle uppenbara sig här i ödemarken och via mig vägen. Det började kännas rätt beklämmande. Men jag var ju ute i Herrens ärende, och han måste nu hjälpa mig tillrätta. Steg så av hästen och lade saken fram inför Gud.

Så beslöt jag att söka rida över floden. Vattnet var grumligt av regnet, men att döma av floden i övrigt antog jag att den inte kunde vara mer än 3-4 fot djup och att det troligen var fast botten. Men hästen tycktes vara av motsatt mening, ty han ville alls inte ned i vattnet. Men då han blev tvingad, kastade han sig rätt i floden - och sjönk. Jag hade inte väntat ett sådant djup och gav i häpenheten till ett rop. Men faran var dock inte så stor, ty den starka hästen var snart på andra sidan med sin ryttare som så oförmodat fick ett bad.

Väl kommen över såg jag mig rådvill omkring, då en gumma, tillkallad av mitt ofrivilliga rop, kom fram ur buskarna, där hon samlat bränsle. Tack vare den djupa floden som kom mig att ge upp ett rop, fick jag nu vägvisare och var snart tillrätta igen i vildmarken. En rätt så naturlig händelse, säger mången. Men för min egen del såg jag min Faders hand i det hela, och kunde därför av hjärtat Honom.

--- 
 
Här slutar Ernst sin läsning och säger: - Hulda, det är två saker vi påminns om i det här läsestycket. Först vikten av den rätta Vägen, och omvändelsens och trons nödvändighet för folket vi lever ibland. För det andra, Hulda, vi kan helt förlita oss på Faderns hjälp i vår situation. Du i den åttonde månaden. Och jag med mitt njurlidande. Herren är med de sina…

- Ja, vi har spännande dagar framför oss. Tänk att vi ska bli föräldrar, säger Hulda och ser brevet hemifrån där ett litet urklipp ligger som hennes ögon råkar falla på:
   
Folkmängdsuppgifter för Norra Sandsjö vid årets slut den 31 december 1928: Födda 30 gossar, 35 flickor, s:a 65; döda 17 män, 28 kvinnor, s:a 45; infl. 86 män, 88 kvinnor, s:a 174; utfl. 93 män, 109 kvinnor, s:a 202; ingångna äktenskap 16, genom döden upplösta 21. Folkmängd vid årets slut 4.040 personer, därav 2.081 män, 1.959 kvinnor. Minskning 8 personer.

Och Hulda säger: - Du, vad tror du det blir, en gosse eller en flicka? Tänk att vi måhända, om Gud vill, får bidra till att minskningen hemma i Sandsjö kanske minskar till 7 personer.

- Vad jag tror det blir, en gosse eller en flicka… Ja, du, vi tackar Herren för hans faderliga omsorg gentemot oss, Hulda. En gosse eller en flicka. Vi får se om en månad…