MXp

Bild: Floden Foto: SAM:s arkiv/Jfa

Almackan på Ernst skrivbord intill hans uppslagna Bibel visar att det är första veckan i mars. Ernst är upprymd och så glad. Vid morgonbönen den här dagen sänder makarna sina gemensamma tacksägelseämnen för Guds Andes verk ute på fältet och det som särskilt uppfyllt deras hjärtan de senaste månaderna. Der är någonting nytt på gång.

Ernsts Hulda väntar barn! Och det väntas komma om en månad. Hulda är inte lika stark längre. Men hon är så förväntansfull och lycklig. - Tänk att få bli mor, säger hon varje dag. Fast, det finns allt lite oro i huset också. Den här dagen är Ernst inte ute på fältet som vanligt. Ernst är inte riktigt kurant. Just nu har han så förskräckligt ont. Han har varit inne hos läkaren i Machadodorp som ju sagt att han ingenting kan göra mer än konstatera njurproblemen. Han ville remittera honom till Johannesburg. Det skulle kosta minst 50 pund sterling. Det blir för dyrt. Nu är det ett helt år som njuråkomman plågat Ernst. Men den väldiga glädjen Hulda och Ernst har som blivande föräldrar överskuggar det onda. Hulda och barnmorskan hon rådgjort lite med har sagt att barnet nog kommer omkring första veckan i april. Det är en hel månad kvar tills det blir dags.

Ernst är hemma idag och orkar inte vara ute bland kraalerna. Han vilar sig. Hulda fungerar som hans sköterska och ger den kärlek och vård som bara hon kan ge. Och Ernst ler som bara han kan nickande mot Hulda, när hon säger: "Du, Ernst, får jag läsa några sidor ur broder Wikströms lilla skrift 'Strider och segrar' som jag fick när jag lämnade familjen för att flytta hit. När du idag inte kan vara ute i Afrikas vildmark, kan jag ju läsa om det du brukar vara med om. Dessutom skriver Wikström som vore han författare. Han skriver bra. Jag läser…"

- En vacker eftermiddag då jag tillsammans med missionär och fru Monson var ute på cykeltur nere på låglandet, kom vi till den stora Komatifloden. "Hur många gånger har du, Ernst" säger Hulda, "inte passerat den floden?" Då vi kommit fram dit måste vi gå över på den ofantligt långa järnvägsbron, den längsta jag sett. Mellan spåren är lagda omkring 18 tum breda järnplattor, som gör det lätt att gå över bron, om man inte är alltför nervös. Men våra cyklar försvårade ju något övergången. När vi kommit mitt på bron stannade vi upp helt betagna av den vackra vy som vi hade framför oss. Den majestätiska floden, de underbart vackra stränderna, skogen där borta och -- -- --

En vild signal skar genom luften och fram ur kurvan rusade ett tåg ned mot bron. På grund av brons längd har här och där gjorts avsatser utanför spåret, där man kan rädda sig undan tåget i händelse man inte skulle hinna över, och föraren trodde naturligtvis att vi skulle kliva undan ned från spåret. Men i vår iver såg vi inte den möjligheten. Vi sprang för livet. Skulle vi hinna över eller skulle vi - - - Tanken stod stilla.
Då vi vid brons slut hoppade av spåret rusade tåget förbi oss in på bron, och jag kan ännu se förarens stirrande ögon och vidöppna mun, där han lutade sig fram genom dörröppningen. --- "Tack käre Gud!" pressades det fram ur skälvande bröst.

Därifrån förde oss vägen fram utefter den storslagna floden, där krokodilerna solade sig på stenarna och flodhästarna vältrade sig i det djupa vattnet. Framför oss hoppade små näpna, livliga apor och liksom sökte göra färden så trevlig för oss som möjligt.

Framkomna till en kraal litet senare på aftonen beslöt vi oss för att övernatta där. Men dagen hade varit het, och br. Monson och jag önskade att få ett svalkande bad. Vi frågade då en infödd, om det var rådligt att bada i floden, och han följde oss till en plats, där vi utan fara kunde bada, om vi såg till att stanna just där. Men längre ned fick vi inte gå, ty där skulle strömmen sopa bort oss. Väl nere i vattnet glömde jag dock den inföddes tillsägelse och simmade ut ett stycke i floden, då jag hörde br. Monson ropa på mig. Då jag vände mig om fann jag till min förskräckelse att vattnet hade fört mig ett långt stycke nedåt floden. Jag ansträngde mig till det yttersta att simma uppför floden igen, men färden gick åt motsatt håll. Nu kom jag ihåg den inföddes varning, och om några minuter skulle jag vara därnere. Jag ropade på hjälp, men ingen fanns, som kunde hjälpa, och det mörknade för min blick. Nyligen hade Herren hjälpt mig ur en fara, och nu - skulle jag finna min död i den brusande strömmen.

En tanke slog mig. Skulle jag försöka ta mig in i den breda vassbänken vid stranden. Men där skulle kanhända vara bottenlös dy, som ofta är fallet på dylika platser. Där vore faran större än ute i vattnet för att nu inte tala om krokodilerna som ligger på lur där. Men den drunknande griper ett halmstrå, sägs det, och det gjorde jag. Ytterligt utmattad var jag om en stund inne i den fruktade vassen. Och Guds ske lov, jag var räddad!

Den kvällen låg tre missionärer på knä i en skröplig gräshydda och tackade Gud för dubbel räddning.

Hulda frågar: "Orkar du lyssna mera, Ernst?" och får till svar: "Käraste Hulda, du är helt underbar; väntar vårt första barn i sista månaden och tar dig tid att vårda mig som vore jag ett barn och läser för mig i min värk… Ja, läs du lite till, tack."

- Det var på väg från en utstation. Trakten hade under sista tiden varit mycket osäker på grund av närgångna lejon, och inte mindre än sex nötkreatur och några åsnor hade nyligen fått släppa livet till. Vår trogne evangelist Hlabisa hade under de sista nätterna inte fått sova för deras otäcka rytande därutanför kreatursinhägnaden. De hade satt sådan skräck i honom att jag inte kunde låta bli att skratta. Men i sitt stilla sinne tyckte han nog att han förstod den saken bättre än jag. Emellertid skulle det nu bli start utav, trots evangelistens rädsla för den väg vi nu hade att gå. Själv skulle jag gå först på motorcykel och evangelisten med några andra infödda som här alltid gå beväpnade skulle till fots komma efter.

Det hade regnat på morgonen och vägen var ganska mjuk, dock inte värre än att jag kunde cykla. Men framkommen till några täta busksnår fann jag vägen så mjuk att jag måste skjuta cykeln ett stycke. En obehaglig känsla for över mig, och jag såg mig litet skyggt omkring. Det var i dessa buskar man helt nyligen sett ett lejon. Kanske borde jag låta motorn arbeta, fastän jag måste skjuta cykeln. Ingenting inträffade. Snart blev vägen bättre. Och jag kunde med god fart fortsätta fram till stationen, där jag skulle vänta några timmar på tåget.

Snart kom den infödda truppen som jag lämnat på morgonen, och av deras ivriga röster förstod jag att något var på gång. "Kan du tänka dig", säger evangelisten ivrigt och de svarta ögonen rullade, "vi såg av dina spår att du gått bredvid cykeln där borta vid de täta busksnåren, och vid dina spår såg vi spåren av ett fullvuxet lejon."

Det är söndagsmorgon. Ensam vandrar jag den långa branten mellan bergen. Längst upp i den vildaste delen av klyftan ser jag i ögonvrån något stort ludet djur, påminnande om en björn, som kom framkrypande ur en grotta, några få meter ifrån mig. Ännu ett, och så ett till, jag räknade fyra eller fem, men sedan ville jag inte se mera. Jag hade råkat komma i närheten av babianernas bo.

Babianen är stor och så stark att han kan slita en hund i stycken. Dock är han feg och flyr i allmänhet för människan. Men efter skymningens inbrott växer hans mod, och ingen ensam vandrare vill då passera babianens hemvist. Och om någon går efter hans ungar eller inte ser någon undanflykt, kastar han sig med blint dödsförakt över sig motståndare. Om denne inte har något skjutvapen är hans kamp för livet fåfäng.

Nu hade jag ofrivilligt kommit så gott som rätt på deras bo. Obeväpnad var jag, något som dessa listiga djur mycket väl förstår. Helt obemärkt sökte jag dra mig undan och lugna mitt bultande hjärta med hoppet, att babianerna kanske inte skulle bry sig om mig. Men nästa ögonblick stod hjärtat stilla. Bergskrevan genljöd av ett tjut som den som en gång hört det aldrig någonsin glömmer. Det var signalen till strid.
Blixtsnabbt kastade jag en blick bakom mig, och den syn jag nu såg, var sannerligen inte ägnad att inge den ensamme vandraren mod. En stor skara av dessa grymma, muskulösa varelser kastade sig med otrolig vighet från träd till träd fram mot den plats, där jag var. Detta skulle de inte ha gjort om jag inte råkat komma alldeles inpå grottan där de hade sina ungar. Nu var det inte mycket hopp om förbarmande… Jag suckade till Gud och grep så en stor sten i vardera handen, redo att kämpa till det yttersta.
Men se! De lika fega som grymma babianerna ville inte möta missionärens blick, utan drog sig tjutande tillbaka.

"Hulda, tack för denna tur som du fick med mig på. Precis så där har jag haft mången gång. Då har jag tänkt: För väl att Hulda håller sig hemma på stationen med skolan, och undervisningen och med samtalen med dem som kommer för att hjälp och samtal. Nu tycker jag vi värmer på det svenska kaffe som vi har kvar. Du får vila dig, kära, ditt och vårt barn kanske också skulle behöva en stunds vila…" Och Hulda lägger undan den lilla boken. Och de tar varandras händer och ser på varandra så där som man gör när man håller på att bli mor och far för första gången…

Det är den åttonde månaden. I början på mars månad 1929.