MXp

Bild: Markavägen uppåt Himlabacken som Ernst minns och berättar för Hulda om Foto: Dag Selander

Det är den 17 oktober 1928 och mitt inne i regnperioden.
Arbetet pågår för fullt på stationen och Ernst och Hulda sitter hemma på kvällen och samtalar om dagen och om tiden som gått.

- Tiden går så fort, Ernst, här på Machadorp. Jag tycker det är som igår sen vi flyttade in tillsammans efter bröllopet i Piet Retief. Visst var det en underbar högtid, förresten. Alla vännerna. Alla lyckönskningar och all nåd vi välsignades med, Ernst.

- Jo, Hulda, det är så sant. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och desslikes i evighet. Allting förändras men inte Kristus. Han är densamme. Ja, det är riktigt tiden hastar hän. Det är en fröjd att se hur de svarta själar - så dyrbara i Guds ögon - hör om Den Vägen och också så ofta väljer att gå Den Vägen. Du, visst, minns jag också den dagen den 25 augusti förra året som det var i går. Men det har nu gått 14 hela månader som vi nu fått leva som äkta par. Gud är god som gett oss Vägen. Som gett mig dig, Hulda. Du är en så underbar gåva given av alla goda gåvors givare.

- Vi har haft segrar och missräkningar om vartannat. Men när vi ser tillbaka, Ernst, så ser vi att Kristus behållit segern. Det är ju många som samlas till mötena här på Machadodorp. Och inte så få har lämnat sig åt Gud.

- Men de flesta avgör sig för Herren på utstationerna. Ända till 7-8 ha stått upp och sagt de vill tro på Gud.

- Du kommer ihåg för inte så länge, då berättade du när du varit på möten under fyra dagar att sju personer böjde sig inför nådens tron den avslutande söndagen och bad om frälsning.

- Ja, det var ett speciellt möte. Du vet att de är så fattiga där ute och de saknade till och med ljus under kvällsmötet, så att ett par barn fick lysa mig med nåt slags vass medan jag läste ur testamentet. Bedja fick vi göra i mörkret, men det var välsignat. Och vi fick bedja med fem själar.

- Förra söndagen reste vår nye medarbetare, evangelisten Samuel Ngwenya, visst är han en duktig broder, till gruvan för att ha möten. Och han berättade ju om hur han fick vara med om att sju personer lämnade sig åt Gud. Du, Ernst, skolbarnen på trakten har varit flitiga i skolan. De svarta är ju inte tvungna att gå i skolan, men är ändå flitiga. Visst skolkar några ibland, men de behöver inte få bannor från myndigheterna för det. Och du, tänk vilken glädje det är med vår söndagsskola att de små är så flitiga och så gärna vill vara med.

- - -

Kvällen har nu blivit sen och missionärsparet fortsätter sina reflektioner och slutar snart den gångna dagen med att böja sina knän vid sängen och bedja efter den gångna dagens alla välsignelser.

Snart har tystnaden blivit så stilla så att den hörs. Tystnaden är påtaglig. Och så långt borta… långt borta hörs ljud åstadkomna av de djur som jagar i Afrikas natt…