MXp

Naturens skönhet, forsarna i flod och älv, dalarna, bergen och vidderna allt är så underbart att glädjas över för Ernst och Hulda i deras gemensamma verk i helg och söcken vid missionsstationen.

INFÖDINGARNA
Det Ernst och Hulda lärt om de svarta hittills efter sina år i Afrika, det har de lärt av missionärerna K.A. Hjelm och Gideon Wikström, samt till en del av egna erfarenheter. Under år som kommer ska de lägga nya kunskaper och erfarenheter till det som just nu finns som kunskap om de svarta.

Man säger, har Ernst och Hulda hört ganska ofta, att den infödde lever för dagen. Då det är gott om mat äter han det han kommer åt. Då han ingen mat har kan han livnära sig på otroligt litet.

Han står sällan rådlös i livet. Ett exempel, en vit man bad sin svarte tjänare att sota skorstenspipan. Troligen hade tjänaren aldrig sett hur ett sådant arbete utfördes och han vågade väl inte fråga hur det skulle göras. Men han fann sig och reste en stege mot hustaket. Litet senare sågs han kliva upp för stegen med ett höns under vardera armen. Ett och ett släpptes de sedan ned genom skorstenspipan. Ynglingen skyndar ned och möter dem i spisen. Nog blev det sotat!

Infödingen har inte stora anspråk på livet. En enkel gräshydda är hans hem. Sin barndoms vagga kan han inte tala om i sitt annars bildrika språk, för en sådan har han aldrig ägt. En säng äger han heller inte; marken är god nog som bädd. Men en huvudkudde äger han. Den har han gjort själv av ett stycke trä, och den har han under hela sin livstid. En sked att äta med har han också, och den bär han med sig vart han går i livet. Sin egen skräddare är han också och mycket arbete har nedlagts på skinngördeln han bär.
Han älskar sin hembygd och hans patriotism förnekar sig aldrig, vart han än kommer i livet. Den gamles röst blir vek när han berättar om sin hembygd, om floden han badat i så mången gång, om bergen och dalarna som är förknippade med hans livs många minnen.

Av naturen är han glad och godmodig vid yngre år, blir vid mogen ålder ordknapp och stolt samt på ålderns dag anses han vara vresig och bitter.

Missionären har fått höra orden: "Hade jag i min ungdom fått höra det budskap ni förkunna, så hade jag nog varit en kristen nu, och haft ett ljus som följt mig i döden, men nu är mitt huvud hårt och kan intet fatta."

BOERNA
Vad tänker Ernst och Hulda om boerna? De står de infödda och deras historia nära. Boerna är som bekant avkomlingar dels av hugenotterna som under 1600-talet sökte fristad i Sydafrika, dels av holländare som i början av 1800-talet utvandrade hit.

Vanligen är de långa och gängliga till växten men makliga och "avskyr arbete", sägs det. De svarta arbetar medan boern sitter till häst och besiktigar det som utförts. I handen har han ofta en flodhästpiska och varje inföding kan berätta om hur det är att ta emot piskslagen mot den nakna ryggen och trötta armar. Ett enda hårt slag kommer blodet att sippra fram. Om boerkvinnorna berättas det - enligt missionärernas informationskanaler - att de mestadels håller sig inomhus. Deras fåfänga lyser igenom av deras prålande klädval. Deras kaffe är "lika ont som det är svart", har det berättats för Machadodorps missionärer. Grädde finns inte för kaffet, vare sig i boerhus eller boerkoja.

Boerna är religiösa och respekterar Guds ord. Men tolkningarna av Bibeln är legio bland dem, och synnerligen underliga mången gång. Att kärleken som Jesus visade på Golgata kors för mänsklighetens frälsning, den tycks inte gälla de infödda - enligt boerna. En församling, berättas det, lät inrista följande inskription över sin kyrkport: "Hundar och infödda äga ej tillträde".    

MISSIONÄREN
En kunskap om hur de vita - kolonisterna - betraktar missionärer är en kunskap Ernst och Hulda under sin tid i Afrika fått fr.a. av K.A. Hjelm och Gideon Wikström. Det har berättats att kolonisten oftast är missionens fiende. De största svårigheterna missionärerna mött under de första decennierna är inte bland de svarta utan de har kommit från de vita.

Då en missionär steg i land för sina första steg på Afrikansk jord möttes han av ett chockartat besked. Det var en kolonist som upplyste om att Sydafrika lider av två landsplågor: "de vita myrorna och - missionären". När man frågat boern vad han har emot missionären som velat undervisa de svarta på hans fram, svarade han: "Jo, en hedning kan jag ju en spark ibland då jag så finner för gott - och pekade på sin järnskodda stövel - men jag kan ju inte gärna göra så med en kristen."

Det har berättats för Ernst och Hulda om att en dag kom en gammal och grå boer in på en missionsstation och frågade om de verkligen predikar evangelium för de svart. När han fått ett jakande svar med motiveringen "Jo, vi gör det enligt Jesu befallning", replikerade boern "Men, negrerna är inga människor, de är blott ett mellanting mellan människor och apor." För att förstärka sin uppfattning ville han använda Bibeln som stöd och sade: "Se, jag har grundligt studerat min Bibel och finner väldigt många folkslag omnämnda, men det finns inte något ställe där ordet 'zuluer' förekommer." Missionären svarade: "Men, då ni så grundligt studerat er Bibel, måste ni väl ha funnit ordet 'boer' där?" Nu, sägs boern ha tagit sin hatt och gått.

Missionär Gideon Wikström berättar om hur han bemöttes i Barberton för tiotalet år sedan (1916). Några dagar efter ankomsten dit blev han inkallad till stadens borgmästare, en gammal tvär engelsman. När Wikström kom in i Stadshuset där borgmästaren hade sitt kontor och presenterade sig, satt borgmästaren kvar med ryggen mot honom och mumlade. Sedan behagade han vända sig om mot Wikström och bad honom stiga längre fram, ty han hade något att säga honom.
Efter några korta frågor frågar borgmästaren:
"Vad har ni kommit hit för?"
 Wikström: "För att predika evangelium för de svarta."
- "Men vad är ni för något?"
- "Missionär".
- "Vad är en missionär för något?"
- "Jag trodde att en man i er ställning vet vad en missionär är."
- "Jo, nog vet jag vad en missionär är", sade borgmästaren, "och sådana har vi inte behov av i Barberton."

Gideon Wikström försöker förklara att hedningarna verkligen behöver evangelium, men avbryts,
"Hur länge har ni varit i landet?"
- "I två år." Då vände sig borgmästaren till stadsskrivaren med orden: "I fyrtio år har jag varit i landet och känner de svarta så väl som någon, och så kommer här en ung man som varit här i två år och tror sig förstå saken bättre än jag." Sedan vände han sig mot Wikström: "Ni kan gå!"

Ernst och Hulda har kunskapen om de vitas motstånd. Men båda gläds de över att deras auktoritet är Konungarnas Konung. Han är den som sänt dem att gå i "Konungens ärende" i Machadodorp och Transvaal.

---

Källa:
Gideon Wikström, Strider och segrar i Afrikas vildmark, SAM:s Förlag, 1922, har varit underlag för materialet i artiklarna (69-70)