MXp

BILD: Bethlehems gamla kyrka FOTO: SAM:s arkiv / Jfa

ERNSTS BLINDTARMSBÖN
Ernst har varit sjuk en vecka i blindtarmsinflammation. När han och Einar var i Glasgow hade Einar blindtarmsplågor, så nu vet han ungefär vad han har att vänta. "Fast Einar fick ju sjukhusvård och mina förbönsanrop hem till Sverige", tänker han "jag måste berätta om vad som hänt mig", fortsätter han och tar pennan och skriver hem. Först datering längst upp till vänster, Machadodorp den 18 september 1926.

Jag har varit sjuk en vecka i blindtarmsinflammation. De fyra första dagarna och de tre nätterna var jag mycket sjuk och hade de svåraste plågor. Varken dag eller natt gavs någon lindring. Ej heller kunde jag förtära det ringaste då. Jag var ute hos de svarta. De vita hade en stad ej långt ifrån den plats där jag låg. Där finnes hotell, varest jag kunde fått vård, men det skulle kostat 1 pund sterling per dag, så dit kunde jag icke gå. Någon av kamraterna fanns icke på mindre än 150 engelska mils avstånd, och de hade ej kunnat komma förrän två dagar gått till ända.

När de svarta fick höra att "umfundisi" (=läraren) i Svenska Alliansmissionen var sjuk, kom de hit för att se mig och grät när de såg hur jag led. De hade många bönemöten för mig. Många böner steg upp mot höjden för mig, och många tårar fälldes. Efter fem dagar gick jag upp litet, men måste snart lägga mig igen, ty smärtorna kom tillbaka. Nu är det dock 4 à 5 dagar som jag varit uppe och har arbetat litet ibland. I går lade jag taket på kapellet i Machadodorp, men att jag inte är stark det förstår jag, ty jag hade så när svimmat och fallit ned.

Jag har haft en svart man som byggt kapellet åt mig. Han skulle också ha byggt ett litet hus år mig att bo i, men eftersom det inte finns några medel, så måste jag försöka att bygga litet själv.

NU ska jag strax bege mig ut på möte omkring en och en halv svensk mil härifrån. Själar stå upp för Herren.

HULDA OM BETHLEHEM
Medan Ernst ordnat med kapellbygget och håller på med att bygga ett litet boningshus hemma i Machadodorp, sitter Hulda en kväll och lyssnar på en reserapport från Bethlehem i Swaziland av broder G. Wikström. Samlade är familjen, i vilken Hulda ingår sedan några år, då hon har sin tjänstgöring på missionsstationen Barberton och hemma i Wikströms familj. Hon kan biträda i både Gideons missionärsuppgifter och i familjens och Esters behov efter barnsköterskeutbildningen på Elsa Borg-hemmet i Vita bergen.

Skälet till Swazilandsbesöket i Bethlehem var att ett nytt kapell skulle invigas den 11 november. Hit hade ett flertal svenska missionärer kommit från hela afrikafältet.
Till högtiden hade samlats bl.a. Hjelms, Johan, Gideon, Hulda samt förstås Emma Antonsson och Linnea Carlsson. Emma som kom till Afrika 1912 hade under en rad av år verkat på en utstation ett stycke från Bethlehem. Sedan två år, 1924, fanns nu huvudstationen Bethlehem. Här hade nu Emma hjälp av sin nya missionär sedan det året, Linnea.

Det som Hulda särskilt minns är vad en svart medarbetare sade vid mötet:

Vi svarta ha legat och samtalat i natt om ert folk, det svenska folket, på andra sidan havet. Det måste vara ett underbart folk. De har byggt detta kapell, men de har aldrig sett det, inte heller har de hopp om att någonsin få se det. Men likväl arbetar de för oss. Om jag har en åker, vill jag se den och njuta av dess frukt. Med ert folk får inte se frukten av sitt arbete här i livet. Men jag förstår, att de vet att de ska få se den däruppe en gång. De måtte ha tagit emot mycket mera av Jesu ande än vi ha."