MXp

Bild: Shembe Källa: acs.ucalgary.ca

Sydafrika är sekternas land i ännu högre grad än Amerika. Vad anledningen kan vara är svårt att avgöra. Kanske beror det på folkets lynne, kanske också på missionens dröjsmål att överlåta ledningen åt de infödda eller möjligen på att kyrkan inte nog beaktat de nationella kraven. All verksamhet har bedrivits efter europeiskt mönster. Det är dock det självständiga och nationella arbetet som ska föra till enhet mellan stammarna.

Av de kyrkosamfund som bedrivit mission bland Sydafrikas folk märks särskilt anglikaner, presbyterianer, metodister och lutheraner. Metodisterna har dock mist det största medlemsantalet. År 1884 skedde den första separationen i det att metodistpastorn Tile lämnade metodistsamfundet. Sedan följde den ena utbrytningen efter den andra. Man räknar nu cirka 200 sekter och samfund, det ena märkligare än det andra [under 1930-talet]. 131 av dessa är officiellt inregistrerade. Bland dessa märks sådana betydande samfund som "Den etiopiska kyrkan", "De inföddas kyrka i Afrika", "Den kristna afrikanska unionen", "Den afrikanska episkopala kyrkan" o.s.v.

Tidigare ställde sig kolonialregeringen mycket skeptisk till dessa sekter, men under de senare åren har den ändrat taktik och beskyddat dem.

För att förstå dessa religiösa och nationella företeelser ges här en kortare skildring om en av nutidens mest omtalade och omdiskuterade Natal-ledare, nämligen Isaia Shembe. Genom att följa hans utveckling kan man få kännedom om förhållandena i Sydafrika. Se: Fotnot ang. ZCC

Shembe såg dagens ljus år 1867 uppe bland Drakensbergen, Sydafrikas alper. Hans föräldrar tillhörde zulustammen och hade flytt från militärdespoten Chaka. Från barndomen bibringades han tron på såväl en god som en ond andevärld. Det gällde att hålla de onda andarna på avstånd. Han hörde om och trodde på en skapare, som han kallade "den store". Redan då han som liten pojke vaktade getter på Kvitberget bad han den store tala och uppenbara sig för honom, så att han fick lära känna honom, När blixtarna ljungade och åskan dånade, blev han så rädd att han sprang och gömde sig under skinnfällen. "Pojke, vad är du rädd för"" frågade fadern. "Den store har talat till mig och ändå lever jag", svarade pojken. Modern var stolt över honom och trodde att pojken skulle komma att uträtta stora ting.

Snart kom Shembe i arbete på en boerfarm. Här fick han slita mycket ont, fick både stryk och bannor. En gång då han tagit några persikor från ett träd på farmen, upptäckte husbonden de försvunna frukterna innan pojken hunnit rymma fältet. Då han såg rottingen, förstod han vad den betydde. Därför bad han den store att gömma honom för husbonden. Han blev heller inte upptäckt där han låg i gräset invid trädet. När han tänkte på att han sluppit stryk, kastade han sig gråtande ned i gräset och tackade för hjälpen.

Det uppstod hos Shembe en innerlig längtan efter att lära känna den store. Denna längtan växte hos honom och bevarade honom från hedendomen. Så kom han till en plats där han fick lära sig läsa. Med iver kastade han sig över de möjligheter som öppnade sig för honom. Snart kunde han läsa i zulubibeln. Här lärde han känna den store, men inte som den fruktansvärde härskaren, som inger fruktan, utan som den kärleksfulle fadern. - Nu kom han emellertid i beröring med en av de predikanter, som stod i förbindelse med negerkyrkan i Amerika. Om hans utveckling under denna övergångstid vet man inte så mycket. Han var nöjd med sin lott, gifte sig, började se syner och kände sig kallad att gå ut som predikant.

Nästa gång finner vi honom som vandrarpredikant bland ett lågt stående folk. Här började han sin verksamhet som predikant och helbrägdagörare och rönt stor framgång. Någon lön åstundade han inte. Han motarbetade hedendomen. Så småningom grundade han på en plats som heter Ekupakameni ett samfund efter kristligt nationellt mönster. Av medlemmarna fordras ärlighet, enkla levnadsvanor och ett tuktigt leverne. Detta hans första försök utföll så lyckligt att han efter hand bildade liknande samfund på flera olika platser. Hans anhängare uppgår nu till mellan 30-40.000 och över dessa utövar han ett mycket stort inflytande.

Shembe och hans samfund blev föremål för mycken kritik och diskussion. En tid blev han förbjuden att besöka de inföddas territorier med undantag av Inanda, där han slagit sig ned.

Men ryktet om Shembe spred sig alltmer och hans inflytande växte. Särskilt stor uppmärksamhet väckte han genom sin helbrägdagörelse. - Det var år 1912 som han först upptäckte denna sin gåva. Han verkade då i Empangeni. Här var det en ung flicka som blivit biten av en giftig orm. Mänskligt att döma kunde hon inte leva många minuter efter bettet. Föräldrarna skickade då bud efter Shembe. Kanske han kunde något för flickan? Han menade dock att han inte var någon doktor. När modern såg flickan som låg där och vred sig i smärtor sa hon: "Men du känner ju den allsmäktige Guden?" - Det som Shembe vände sig mot under denna tid var särskilt den europeiska klädedräkten, annars överensstämde hans lära i stort sett med övriga predikanters. - Han kastade sig nu ned vid flickans sida och bad Gud att hon måtte få leva och bli ett vittnesbörd för folket om att han, Shembe, hade ett gudomligt budskap till människorna. Han tyckte sig höra en inre röst som sade: "Rör vid flickan!" I det han tog hennes svullna hand i sin, såg han hur svetten pärlade av henne. Därefter blev hon sanslös. Han fruktade för att hennes liv när som helst skulle slockna och bad igen. Shembe fick då en ingivelse att han skulle andas på flickan. Han gjorde så, hon kom till sans och blev frisk.

Det är en utbredd mening bland de infödda att när en giftig orm bitit någon till döds, då kommer den tillbaka till samma plats där ormbettet skedde någon av de nästföljande dagarna. Då de infödda kom dit, fann de ormen död. Denna episod bidrog mycket till att Shembes anhängare ökades och att hans anseende i ännu högre grad växte. Han fortsatte dock inte alltid med sin helbrägdagörelse. En dag då han satt och samspråkade med en europeisk kvinna, kom en mor till honom och bad honom bota hennes son. "Nej", svarade Shembe, "jag bedriver inte helbrägdagörelse nu." Kvinnan måste återvända hem i oförrättat ärende.

Det sägs att Shembe är en ödmjuk och mild natur och att döma av anletsdragen tycks detta påstående vara sant. Han är inge brutal despot som vill missbruka sina anhängares förtroende. De goda ögonen och hela ansiktet f.ö. utstrålar något andligt. Nu helbrägdagör han alltid i Herren Jesu namn. Finns det något annat namn under himmelen givet varigenom vi bli frälsta? Staden där han slagit sig ned ger en omdömesgill iakttagare ett gott intryck, där råder en kristlig anda och där är fredligt och lugnt. Han har många europeiska vänner som med stort intresse följer hans verksamhet.

Några närmare detaljer över hans möten saknas. Genom de religiösa nationella folkfesterna med den rytmiska dansen skiljer sig Shembes samfund från metodisternas, anglikanernas m. Fl.

Texten till sångerna är religiös och liknar en slags hyllning till Kristus med den gamla kungahälsningen: "bayete". Shembe har själv satt såväl ord som melodi till sångerna. Uppförandet av dessa rytmiska danser ger ett imponerande intryck och tillströmningen till festligheterna är stor. Shembe som i högsta grad ogillar den europeiska klädedräkten är iförd nationaldräkt. Hans anhängare är iklädda vita mantlar i likhet med Jesu lärjungar på Madagaskar.

Det som utgjort faran för sekterna har varit den slappa moralen. Nationalismen vill pruta av på kristendomens krav.

Shembe tycks ha gått sin egen väg för att upprätthålla de moraliska kraven och samtidigt ge rum för det nationella kravet, självständighet i utveckling och tänkesätt.

I längden torde väl knappast dessa samfund kunna undvara det stöd och den kontroll som samhörigheten med något europeiskt och amerikanskt kyrkosamfund skänker. Man må därför hoppas och bedja om att denna andliga barna- och ynglingaperiod bland Sydafrikas folk inte måtte bli för långvarig utan att man snarast möjligt söker kontakt med något stabilt, evangeliskt samfund så att sunda principer följs både vad gäller liv och lära.

Detta är den andliga miljö och verklighet i vilken Ernst i Piet Retief och Hulda på White River och Barberton lever och verkar nu på 1920-talet.

Källa: Shembe, en sydafrikansk profet och hans samfund Trosvittnet 1932/15 sid 235f (övers. från norskan)

SHEMBE, Isaia (1867-1935)
Zulu ledare, helare och grundare av amaNazariterna , den största oberoende andliga rörelsen bland zulufolket.Ansedd som Gud av många i sitt folk är Shembe ofta kallad profet av européer men denna benämning förnekas kraftfullt av hans son Amos och hans sonson Londa.

---

Kompletterande notis till texten ovan om Shembe
Observera att texten ovan om Sekter - och exemplet Shembe - har sitt innehåll i Trosvittnet av år 1920.
När det alltså talas om "nutid" ovan är det fråga om 1900-talets första deecennier.
Därför kompletteras texten ovan med några aktuella uppgifter om ZCC:

Zion Christian Church [ZCC]

The largest and fastest-growing of the African independent churches in the 1990s is the Zion Christian Church. Its members, estimated to number between 2 million and 6 million in more than 4,000 parishes, live primarily in urban townships and rural communities. The church is well known by the abbreviation, ZCC, pronounced "zed-say-say." The ZCC was established in 1910 by Engenas Lekganyane, a farm worker in a rural area that later became Zion City, in the Northern Province. Lekganyane was educated by Scottish Presbyterian missionaries, and the church reflects some elements of that religion. The ZCC took its name from Biblical references to the Mount of Zion in Jerusalem, based in part on the inspiration of a similar community in Zion, Illinois. 
Read more

Religions 'rebuilding SA':
Mbeki > ZCC-Mbeki

About Zion Christian Church (ZCC)
> Read more