MXp

Bild: Nelson Mandela Källa: images.amazon.com

Vad säger opinionen i Sydafrika vid denna tid om mission och missionärerna?

Den politiska dagliga engelskspråkiga tidningen Natal Witness skriver i en ledare om missionen år 1923.

Uttalandet har ett starkt värde då tidningens ledarskribent är känd för stor sakkännedom och som inte har den ringaste orsak att vara partisk för mission. 

En anledning till ledaren är den wesleyanska missionens i Sydafrika hundraårsjubileum. Tidningens ledarartikel är synnerligen intressant då den ger ett beaktansvärt erkännande åt den kristna missionen bland Sydafrikas infödda - Zulufolket, andra bantustammar och hottentotter m.fl.

SYDAFRIKAS MISSIONÄRER
Det är omöjligt att till fullo uppskatta det väldiga och vittomfattande inflytande som missionsarbetet bland de infödda haft på Sydafrikas historia. Det finns de som förklarar sig tro att de infödda skulle haft det mycket bättre om aldrig några missionssällskap funnits och de infödda lämnats i sin ursprungliga hedendom. Sådana människor skulle antagligen känna sig högst förolämpade om de själva utpekades som hedningar, men ändock är det omöjligt att försona deras hållning med en kristen bekännelse. Sanningen är den att - trots många misstag och tillkortakommanden - har de hängivna och självuppoffrande missionärernas arbete bland de infödda inte endast varit till en oerhörd hjälp för de infödda själva, utan också för hela landet.

Det var de som gav den första impulsen till de inföddas upplyftande och till utveckling inte endast av kristendom utan även av civilisation, och det är inte för mycket att säga, att utan dem skulle de inföddas ställning i dag varit beklagansvärd mer än någon kan föreställa sig. Där det blivit misslyckanden har dessa haft sin orsak - inte missionärernas undervisning - utan i det motarbetande inflytande från dessa vita som bringat hån och förakt över sin egen religion. Den infödde har alltför ofta varit benägen att med sig själv införliva lasterna av de européer, med vilka han kommit i beröring, hellre än deras dygder. Men säkerligen är detta ett fel, inte av dem som söka bibringa dem dygderna, utan av dem som genom sitt exempel lärt dem lasterna.

När vi européer med våra fördelar av uppfostran och århundradens civilisation bakom oss, talar om de inföddas tillkortakommanden, ofta, som vi sagt, orsakade genom kontakten med vår egen ras borde vi skämmas. Vi borde ärligt erkänna att om missionärernas exempel och undervisning inte ofta underminerats av sämre individer bland oss, skulle de inföddas förhållande varit oerhörd annorlunda. Enligt vår uppfattning är det något föraktligt i en mans hållning, som, när en bildad inföding begår en förbrytelse, tillskriver detta missionärernas undervisning. Varför inte använda samma argument, då det gäller vita förbrytare? Sanningen är, att brotten bland de infödda skulle vara oberäkneligt flera och större om inte missionsarbetets inflytande funnes, och européerna i allmänhet är förståndiga nog att erkänna detta. Det må vara sant, att den gammaldags hedniske infödingen hade många goda egenskaper, men det är en ren förblindelse att anse honom som en ädel typ av manlighet vid vars sida "skolkaffern" är en ömklig urartning. Människor som talar i den stilen vet mycket litet av vad som hände i de inföddas områden när hendingarnas grymheter och passioner hade fritt lopp, obehindrade av europeisk kontroll.

Vi tror att den Wesleyanska Metodistkyrkan har alla skäl att fira 100-årsminnet av missionens början bland de infödda med stolthet och tacksamhet, och att hela nationen står i djup tacksamhetsskuld till misisonärerna från alla missionssällskap, som, ofta med fara för sina liv, och med prövningar och umbäranden, om vilka den närvarande generationen inte har något begrepp, förde till hendingarna evangelii ljus och beredde vägen för ett civiliserat liv. Det var de, som först fullgjorde statens skyldighet att dra försorg om uppfostran och skolor och de gjorde det på kyrkans bekostnad samt med mycket litet erkännande från staten och folket. Om deras kritiker visste, vad som ofta var förknippat med fullföljande av detta arbete, skulle de vara mindre tadelsjuka och kritiska.

Sydafrikas hela historia skulle troligen ha varit ändrad till det sämre, om inte dessa mäns strävan varit, och nu, ett århundrade efter sedan den största av missionskyrkorna, ledd av en av sina största män, begynte sitt stora verk, borde vi alla hålla deras minne i ära och önska en fortgående framgång i det väldiga företaget, som de påbörjade.

John Wesley wrote these Thoughts on Methodism on 4 August 1786:

I am not afraid that the people called Methodist should ever cease to exist either in Europe or America. But I am afraid, lest they should only exist as a dead sect, having the form of religion without the power. And this undoubtedly will be the case, unless they hold fast both the doctrine, discipline and zeal with which they first set out.

Nelson Mandela tillsammans med Kofi Annan är något av denna Wesleyrörelsens frontgestalter eftersom de båda tillhör Metodistkyrkan.