MXp

Bild: Barberton nya kyrkan Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Missionärsbröllop hör inte till det alldagliga här ute. När därför ett sådant nyligen ägde rum väckte det ett berättigat intresse bland både svarta och vita. Det var missionärerna Einar Hober och Anna Nordahl som den 19 augusti detta år 1923 sammanvigdes för att med varandra dela ljuvt och lett i det avlägsna främmande landet.

Missionärer är tunnsådda i denna del av landet och därför när inte mindre än 13 missionärer var samlade och det kära svenska språket hördes vart man vände sig, så var det om ett hörn av hembygden stack in i det främmande landet.

Redan på fredagskvällen samlades de första. Det var syskonen från Helgelseförbundet som verkar i dessa bygder som då anlände. Och alla tycktes ha bröllopsglädje med sig, när de kom. Och på lördagen kom broder Hjelm och broder Andersson från Piet Retief.

Men de svarta får inte glömmas för vår egen glädje att ha fått träffa varandra. Så därför utlyste vi ett möte på kvällen och de infödda fyllde kapellet till sista platsen. Sång och vittnesbörd avlöste vartannat och vi fick också glädjen att bedja med några som ville lämna sig åt Gud. Hela söndagen var avskild för de svarta. Och mera folk än kapellet kunde rymma var samlat hela dagen.

Det var en högtidsdag något påminnande om de oförgätliga kvartalsmötena i Jönköping som nedtecknaren av dessa rader alltid skall minnas med tacksamhet och heliga känslor. - Man ser dessa möten i annat skimmer, då man har omkring tusen mil dit, än man gör, då man har en halv mil dit.

Emellertid, måndagen, högtidsdagarnas stjärna, kom - och gick… och lämnade kvar ett ljust minne. Klockan elva på f.m. var kapellet fyllt till trängsel och då psalmen "Jag lyfter mina händer" uppstämdes, inträdde brud och brudgum och gick fram till plattformen där de sammanvigdes av missionär Hjelm. Då vigseln var över och samtliga närvarande hade gratulerat och lyckönskat de nygifta, utrymdes kapellet och fotografi togs till minne av den heliga stunden.

Sedan samlades vi till bröllopsmiddag, så svensk som det möjligen kan åstadkommas i det avlägsna Afrika. Den svenska bordsflaggan som nyligen gjort sitt inträde i Afrika prydde sin plats och det riktigt tog tag i oss litet var vid åsynen av den präktiga Smålandsosten, Vaggeryds spisbröd och ansjovisburken…

Efter middagen upplöstes telegram både från Sverige och från vänner härute som inte fick tillfälle vara med. Och de nygifta fick lyssna till flera tal, råd och lyckönskningar.

Samma eftermiddag skildes det lilla svenska sällskapet åt för att återgå var och en till sina olika uppgifter, strider och segrar. Och de nygifta påbörjade sin till det blivande arbetsfältet i White River för att följande dag anlända dit. Må Herrens välsignelse över dessa syskon och över det förbund de nu knutit.

Nu, Dr Watson, frågar jag: - Du ser väl sammanhanget, eller hur? - Nja, jag är inte helt säker på att jag ser något avslöjande… - "Elementärt min käre Watson!"

Visst ser du väl att Ernst och Hulda för det första har en relation den 19 augusti 1923, det är ju bara fotot ett indicium för, eller hur? För det andra nämner hon av de ankommande vännerna enbart vigselförrättaren Hjelm och vem mera? Jo, "broder Andersson"!

Sedan återstår att finna sanningen om när deras relation började utvecklas… Om det var under året 1922 redan eller om det kanske var redan på den gamla goda tiden då båda var i Småland.
När var de båda på plats i den regionen? Vi har att grunna på det lite, Hulda åkte till St Paul 1916, så det är sista året hon kan ha träffat Ernst i Stora Missionshuset, men då hade han inte gått i Himlabackens stjärnenatt veckan före påsk 1918!

Så, dr Watson vi kan nog nu klart anse det vara klarlagt att de båda börjat titta på varandra efter det att Ernst kommit hit till Transvaal januari månad förra året 1922. Det är nog kvartalsmötena som varit de tillfällen de tagit till vara att se och upptäcka varandra. Men ännu har de ju själva inget antytt om detta, dr Watson. Vi får vara tålmodiga och följa utvecklingen.