MXp

Bild: White River - från senare år Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Det var Påskdagen 1922 som Hulda & Anna kom till White River för att tjänstgöra som ledare på missionsstationen i vardande medan Arvid Wikström vikarierade för sin bror på Barberton.

Nu skriver Hulda en missionsrapport hem till Sverige efter ett år på White River daterat den 14 april 1923:

Strömmar av frid!

Med underbara gärningar bönhör Du oss i rättfärdighet, Du vår frälsnings Gud. Du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran. Ps. 65:6

Tiden går fort även på denna ensliga plats. Har nu varit här snart ett helt år, och det är som blott några månader. Ur djupet av mitt hjärta vill jag tacka Eder kära vänner för all Eder kärlek och omtanke för mig i form av brev och gåvor. Och särskilt får jag tacka för "julgåvorna". Jag säger: "det är nåd, bara nåd".

Skulle önska att Ni finge känna vilken glädje och fröjd det är att få vara med och bringa frälsningens budskap till dessa i okunnighet och synd sjunkna hendingar. Men jag förstår, att Ni i någon mån känna glädje, eljest skulle Ni för länge sedan upphört att offra och bedja för missionen och dess arbetare. Gud välsigna varje trogen uppoffrare! Herren behöver Eder.

När man ser tillbaka på den tiden, vilken vi varit här, hur underbart Herren har hjälpt ur mången fara, både på det andliga området såväl som på det lekamliga, då blir det så varmt därinne och man utbrister som "psalmisten": Du Gud bönhör oss i rättfärdighet. Själafienden är icke overksam i vår tid. Han försöker skingra Guds lilla skara, att de icke skola komma till mötena, och ibland lyckas han. Men Gud vare tack som giver oss seger genom Herren Jesus. Skaror ha icke samlats till mötena, men några ha regelbundet kommit varje söndag. O, vilken fröjd är det icke att se dessa svarta troendes ansikten, vilka äro rentvagna i Lammets blod. Men större skall glädjen bliva, när vi skola möta dem en dag hemma hos Gud. Tänk vilken underbar dag, ej några frestelser skola då möta dem eller oss mera, nej, vi äro evigt bärgade hos Gud.

White River-fältet är mycket stort, låt vara, att det icke är så tätt befolkat, men det är många människor i varje gård, och de flesta äro råa, arma och okunniga hedningar, vilka aldrig ha hört något om Guds kärlek, och huru skola de kunna omvända sig om icke genom tron på predikan av Guds ord. Det finns visserligen några församlingar, men då äro de svarta i regel ledare. De svarta ha icke förmåga att vara ledare, emedan de icke själva veta, vad som är rätt eller orätt. Detta folket är lättlett, både till det som är gott och ont. T.ex. om en ledare säger: "Det är all right att leva i månggifte, röka och dricka", strax har han en stor skara efterföljare. Det är ju gott för kött och blod att slippa göra några eftergifter, och så en dag få vara bland den "blodtvagna" skaran. Arma folk som ska bliva så vilselett! Just sådana ledare ha dessa församlingar i White River.

Folket är mycket fattigt här uppe och särskilt under eftervintern och våren ha de knappast något att äta. Det är förvånansvärt huru litet de kunna leva av. I en svart mans förstånd ingår icke att spara, utan så fort det börjar bliva litet frukt, äta de av den, och då är det otroligt vad de kunna äta mycket. De kunna sitta vid sina trefotade grytor mest jämt. Det är icke så överallt. I städerna ha de ju sitt arbete som måste göras.

För några dagar sedan kom en man upp och beklagade sig för att hans hus och allt hans bohag hade brunnit upp. Tyckte det var synd om mannen, men kunde just ingenting göra åt den saken. När allt kom omkring bestod hans bohag av några säckar, och huset var ett jordhus. Stackars människor! De tycka nog, de äro rika om de änskönt icke ha mera än några säckar.

Eder i arbetet lyckliga
Hulda Björklund