MXp

Bild: Vykort från Ester & Gideon Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Anna & jag kommer efter en del strapatser till den påbörjade missionstationen i White River påskdagen 1922. Det enda som visar att här finns en station är plåtskjulet till kyrka som byggts upp. Bröderna Wikström ligger bakom denna nystart. Eftersom Gideon Wikström ska lämna Barberton för hemresa, kommer Arvid att ta över hans ansvar i Barbertondistriktet. Därför är vi i Arvids ställe som ansvariga i White River.

Naturen är underbart vacker. Det är lågland eller buskland runt omkring, men vårt hus ligger på höjden. Man ser ut över väldiga vidder, berg, dalar och bergsklyftor. Det är verkligen Distant Views vi bor på. Från vårt boende ser vi Government Reserve, det av regeringen fridlysta naturområdet. Här finns alla vilda djur, lejon, tigrar och pantrar, men oss ska de inte skada, fast vi hör dem på långt håll.

Här har vi fått ett stort arbete, bara hedendom och mörker. Ska man nå folket behöver man gå till dem. Vägarna är svåra att gå på och ojämna. Än bär det högt upp och än djupt ner. Det är mycket ansträngande att gå till fots. Vi är ofta ute på kraalbesök och utsår några livets ord i torra och tröga hednahjärtan. På en plats satt flera kvinnor och väntade på att snuset skulle bli färdigt. Den kvinnan som höll på att med en sten krossa tobaksblad hade varken tid eller ögon för oss. När man ser dem så slöa och likgiltiga, o, då tycks det som om allt arbete och möda är förgäves. Men så en dag får man höra att något ord träffat dem och då vill de höra mera. Ordet skall ej återkomma fåfängt. I en annan kraal hade vi möte, många hedningar var samlade där. Vi fick vänta tåligt tills de hade ätit. De lyssnade ivrigt till ordet. Efter mötets slut bad vi dem komma till möten, "Ack", sa de, "vägen är så lång och så höga berg, vi få så ont i benen." Vi sa då att vi kommit till dem den långa vägen och att det värkte också i våra ben, vi lovade att spela och sjunga för dem om de ville komma. Men vi är så glada över att få vara här för Jesu räkning. När man ser hur dumma och tafatta dessa människor är, då kan man inte annat än förvåna sig över Guds makt att frälsa. Han kan av den råe nakne hedningen göra ett kärl till heder. Som hjälp i arbetet har vi en evangelist samt en lärarinna för skolan. Vi bor långt från de vita, så vi är ensamma härute i ödemarken med endast tre svarta. Skola har vi också varje dag, ett par gånger i veckan går vi ut bland folket. Om söndagarna har vi möte i kyrkan. Efter mötet har vi den troende klassen, där var och en får tala om hur har det med Gud och på samma gång undervisas de i Bibelns grundsanningar. Det tar lång tid, innan de sanningarna komma in i huvudet och ännu längre till hjärtat. De är något över tjugo stycken som är inskrivna i klassen.

Hemma i Småland säger man ju "Släck ljuset på tranafton och tänd det på Mickelsmässafton". Vi har nu berättat om hur vi började i White River på Påskdagen. Nästan ett halvt år senare kan vi också berätta om att vi inte varit fria från svårigheter, kamp och strider. Med Martin Luther kan vi säga och bedja - eftersom Satan härjar för att hålla kvar folket i mörker och hedendom - "Mörkrets furste stiger ned hotande och vred. Han rustar sig förvisst med våld och argan list. Likväl vi oss ej frukte. Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdde. Men med oss står den rätte Man. Vi stå, av honom stödde. Frågar du vad namn han bär? Jesus Krist det är." Av Guds nåd är de flesta bevarade och vi tro på Herrens makt att bevara dem. Det har varit många rykten om oss, sedan vi började här. Många har sagt att vi kommit hit, emedan vi vilja ha pengar. Andra att vi vill förtrolla, så att de ska lämna öl, snus och ha endast en hustru. Andra återigen tror att vi inte vill ha något med 'amakafula' att göra (det är ett skällsord om de svarta och betyder att bli utspydd). Dock, Herren har arbetat i dessa nakna, råa och förmörkade själar, så att en efter en stått upp för Herren. Vid ett besök i hövdingens kraal stod elva stycken upp och utvalde Herren. Vid ett annat kraalbesök var det modern till en av de troende flickorna som kom till Jesus. En flicka lämnade sig vid ett möte i kyrkan och häromsöndan kom hon till mötet med håret ordentligt, alla pärlor och prydnader borta, klädd i en klädning som en av de troende flickorna gett henne. Nog var det hett i plåtskjulet när mötet började, svetten flöt i strömmar. När vi sjöng och spelade "u Jesu u lidwala lami" (Jesus är min klippa i ökenland) så kom det en frisk vind in genom den öppnade dörren och svalkade våra heta pannor, men vad bättre var, Herren välsignade sitt ord, så att vid mötets slut sex stycken lämnade sig åt Gud.

När vi sitter i vårt lilla hus här på White River och ser solen sjunka i väster, då går våra tankar till er där hemma i Sverige…