MXp

Bild: White River Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Nu är det äntligen dags. Det Hulda väntat på nog så länge under den första tiden som inneburit en tid av att lära känna kulturen, språket och vardagslivet med alla omställningar det innebär. Det har varit underbart att få vara "hemma" i Barberton hos Wikströms. Nu är det flyttdags till White River. Göra bokslut, packa och tacka för sig. Det ska bli verkligen så underbart att få arbeta tillsammans med Anna på den nya missionsstationen.

Här berättar Gideon Wikström - i brev 24 februari 1922 - om den nya stationen White River som invigdes den 19 februari.

- En engelsk kolonist som äger en ofantligt stor farm har varit villig att ge oss temporär tillåtelse att bygga på hans farm. Min bror [Arvid] har här byggt ett hus som består av ett större rum som samlingslokal samt ett litet gavelrum att bo i för hans egen del. Huset är byggt av plåt för att det lättare ska kunna flyttas om det skulle bli nödvändigt. Vi har dock förhoppning om att kunna få köpa platsen som vi byggt på. Platsen ligger på 4.000 fot över havet, 10 svenska mil från Barberton och är en så långt vi kan se en mycket lovande plats som missionsstation.

Utsikten är storslagen. [Inte att undra på att Hulda´s dotter Linnéa och hennes man Lennart sedermera kallar sitt hem "Distant Views"(!)] Nedom kullen, där vi byggt, fortsätter G. Wikström, utbreder sig ett lika vilt som vackert land, som är av regeringen reserverat för vilda djur som är fridlysta här. Det har blivit kallat 'Sydafrikas trädgård'. Där är de flesta djur representerade från det grymma lejonet ned till den oskyldiga kaninen. Men där bor också omkring 10.000 svarta som är oberörda av evangelium, och bland vilka vi nu hoppas att få göra Jesus känd.

Söndagen den 19 februari skulle den nämnda lokalen invigas, och min hustru [Ester] och jag reste dit för att vara med och vara behjälpliga vid detta tillfälle samt få glädjas över Guds ords utbredande. Vi undrade mycket om det verkligen skulle komma några till mötet. Folket runt omkring är råa hedningar, och det intryck vi fått av dem, under den lilla tid vi vistats på trakten, ingav oss inte mycket hopp. De svartas tanke om de vita på denna trakt är inte till de senares fördel. Det är tämligen naturligt på grund av det liv några närboende kolonister lever. De är alla ogifta, men en skara halvvita barn går här som levande vittnen om dessa kolonisters förfallna liv. Att en missionär skulle skilja sig från dessa, är svårt för dessa förmörkade hjärnor att fatta, och endast missionärens vandel inför deras ögon torde kunna överbevisa dem om skillnaden.

Nu var invigningsdagen inne. Att bestämma någon tid för mötets början kunde inte komma ifråga. Vad vet dessa människor om tiden? Men frampå dagen kommer de i små grupper från alla väderstreck. Och även hövdingen som - då min bror inbjöd honom till mötet, frågade om han då skulle få "vit mans dryck, sådan som gör en svag i knäna" - också han hade infunnit sig trots att han fått upplysningen om att missionärer inte har något med sådan dryck att göra. Vi som stått frågande på morgonen om några verkligen skulle komma, vi fick göra den upptäckten att… kyrkan var för liten. Gud give den aldrig blir för stor!

Vi mötets slut frågade vi om det fanns någon som hade mod att stå upp och lämna sig åt Gud på denna högtidsdag. En yngre kvinna reser där borta vid dörren och allas blickar riktas på henne. "Jag älskar Jesus", ljuder det klart och tydligt från hennes läppar. Nu stiger en till upp, och så en till - vi kunde knappast tro våra ögon - där stod 14 stycken och sade att de ville tillhöra Jesus. Alla dessa kom du fram och vi bildade med dem en ring framför de församlade och bad Gud för dessa förstlingskärvar. Vi kände att Herren var nära, och så kände nog hedningarna också. Nu var mötet slut och alla de närvarande bjöds på mat.

Arvid hade slaktat ett par getter och anskaffat bönor som är de svartas favoriträtt. Här må nu ingen tänka sig ett stort dukat bord med skrammel av tallrikar, knivar och gafflar och ett ändlöst serverande. Maten serverades i bunkar och ett tiotal åt ur varje bunke, och åt naturligtvis med händerna. Efter måltiden var det redan sent på aftonen och hotade att bli regn, så vi trodde folket skulle skingras nu, men i stället bad de att vi skulle ha ett möte till för dem.

Åter tonade sången i den överfyllda lokalen och åter frambars evangelium som är en Guds kraft till frälsning och åter inbjöds syndare till Jesus. En här och en där reser sig och bekänner sig vilja tillhöra Honom. Och ännu en gång får vi följa en skara, denna gången 11 till Jesus. Och all äran skall Han ha! Må nu ingen tänka sig att dessa som nu stod upp för Jesus är avgjorda kristna sådana som vi i vårt upplysta land skulle vänta oss att finna dem. Nej, deras andliga begrepp är så dunkla och förvända och deras fäderneärvda seder och vanor så många och invecklade, att det är icke mindre än ett under i det ordets fulla bemärkelse för varje själ som verkligen blir frälst. Därför ber våra kära förebedjare i Sverige att särskilt lägga dessa fram inför Gud i bön såväl som den nybörjade stationen i White River i sin helhet.