MXp

Bild: Liten swazier Foto: SAM:s arkiv/Jfa

Livet på Piet Retief är fyllt av alla uppgifter som hör samman med den funktion missionsstationen har. Den är centrum för en församling om över 3000 afrikaner med ett stort antal utstationer. Här hålls kontinuerlig utbildning av medarbetare, evangelister, bibelkvinnor, sångkörer, musiker och söndagsskollärare.

Piet Retief har en funktion ungefär som våra dagars Åh stiftsgård på Västkusten har. Som en biskop eller stiftsadjunkt är den i prästkrage alltid iklädde K.A.Hjelm. Hans huvudsakliga inspiration och kunskap fick han hemma i Småland redan som 20-åring av Fredrik Franson - och förstärktes under det dryga året Franson var i Afrika från senvåren 1906 till augusti 1907. Stor del av den tiden var Hjelm med Franson på hans resor runt i hela Sydafrika i flertalet kyrkor och samfund. Tiden i Johannesburg bodde Franson hos Svenska kyrkans missionär Norenius.

Nu är K.A.Hjelm åter i Transvaal efter den korta sommaren hemma i Sverige. En av alla hans uppgifter är att vara supervisor eller episkop för fältet och till uppgifterna hör nu också att ge de nya missionärerna praktik och leda med framåt. En söndag i mitt av juli får Ernst och Hanna Svensson följa med Hjelm ut till utstationen Ekukhanyeni för att ha kvartalsmöte. Man färdas 20 engelska mil till häst innan man  tar in på en kraal för lite mat. Därefter får man gå 4 engelska mil över dalar och höjder. Det var här på denna plats - Ekukhanyeni - som Hjelm 1902 började sitt missionärsliv här i Afrika. På denna plats fanns det då ingen troende, men idag finns det här en församling. Hjelm är inte lite så stolt över att få visa oss "Platsen där ljuset bor" som namnet 'Ekukhanyeni' ungefär betyder. På vägen fram till platsen fanns också det första kapellet på fältet. Vi såg hur väggarna fanns kvar och talade sitt tysta språk om arbete och möda. När vi kommit fram och det första mötet börjar är det nya kapellet fullt med folk. Hanna och Ernst sa till varandra: "Ett mörkt folk och ett mörkt land", kommer Ernst ihåg. Många ansikten vittnar om att i detta mörka land har "rättfärdighetens sol" börjat skina.

Ett annat tillfälle för praktik med Hjelm är en resa till Swaziland.

Det allra första brevet från Afrika som Ernst skriver hem till Sverige handlar om den resan.

Piet Retief i juli 1922

Kära missionsvänner!
Jesu frid!

Loven Herren, alla hedningar, prisen honom, alla folk.
Ty hans nåd är väldig över oss, och Herrens sanning varar i evighet. Halleluja! Psaltaren 117

I denna psalm läser vi om hur det ska vara med alla folk. Det bör och skall nämligen vara så, att lovsången ska ljuda från deras läppar. Nu, sorgligt nog, är det lika mycket sorgesånger som lovsånger i världen, åtminstone bland hendingarna. Dock finnes det en liten skara återlösta själar härute, som prisa Herren, så gott de kunna. Lycklig den som har börjat att sjunga Lammets lov här i tiden, men lyckligare den, som får fortsätta hel evigheten igenom. Bibelns hjältar sjöngo lovsånger, när Herren på något underbart sätt hade hjälpt dem. När de voro i nöd, klagade de och bådo. Djupare sett, borde icke Guds barn klaga, ty i all deras nöd är ingen verklig nöd. Vi äro aldrig övergivna. Icke ens på missionsfältet. Herren är när de sina och bevarar och hjälper dem.

Tänkte nämna något om den senaste resan som missionär Hjelm och undertecknad gjorde till Swaziland förra veckan. Målet för vår resa var en utstation ungefär sex svenska mil härifrån. Vi lämnade Piet Retief vid halvtiotiden på lördagsmorgonen. Missionär Hjelm red och undertecknad cyklade. När vi hade rest omkring två svenska mil, rastade vi en stund hos en vit farmare, där vi även fingo en kopp te. Vi fortsatte igen och kommo om en liten stund till gränsen av Swaziland. Här är gott om floder och höjder. Nu kommo vi till en ganska stor flod. Men här finns inte som i Sverige broar över alla floderna. Här måste jag taga av skor och strumpor och vada över, med cykeln på ryggen. Nu gick vägen i en stor dal. Här och var lågo kraaler utmed vägen. Här bodde icke många vita, ty landet är icke så gott här, och de vita vilja ha det bästa landet. En del av Swaziland tillhör ännu de svarta, och där får inga vita bygga och bo. Vi rastade återigen en stund vid en bäck och åto en smörgås. Den sista vägbiten är den värsta sade missionär Hjelm, när vi voro färdiga att fortsätta. Och det var verkligen så. Den sista höjden var värre att bestiga än Taberg i Småland. Här uppe på höjden ligger utstationen "Itembo", vilket på svenska betyder "Hopp". Vi kommo just fram, som solen försvann bakom bergen. Vi voro då ganska trötta och hungriga.

Evangelisten Matteu Nkosi hälsade oss välkomna. Vi gingo in i kyrkan som även skulle vara vårt sovrum, och vi försökte att känna oss hemma där. Kyrkan eller kapellet är en rund hytta, delvis byggd av sten och torv. Taket är av gräs. Några provisoriska stolar och bänkar, samt ett bord äro de möbler som finnas. Golvet är av jord bestruket med kospillning. Ett par timmar efter framkomsten fingo vi kvällsmat, som bestod av majsgröt och kött. När vi haft bön tillsammans med evangelisten, gingo vi till vila. Vi fingo ligga på golvet på ett par gräsmattor, men vi sovo gott ändå, fastän det var ganska hårt och kallt. På söndagen hade vi ett möte här. Det var ett gott möte och Guds Ande kändes nära. I slutet av mötet frågade missionär Hjelm om där var någon som ville stå upp och följa Mästaren. En omkring tolvårig flicka stod upp och räckte upp sin hand och sade: "Ngi ya tanda Nkosi" = "Jag älskar Herren". Ytterligare tre barn stodo upp och begärde förböner. De äldre äro så hårda och förhärdade, så det synes inte som de skulle kunna mottaga ordet och Frälsaren och bliva frälsta. Här är ett stort och hårt fält. Här ha de äldre missionärerna försökt att få köpa en plats, men det har inte lyckats ännu. Vi tro dock att Gud skall öppna en väg även här. På måndagsmorgonen fortsatte vi resan tillbaks till Piet Retief. Den gick lyckligt och väl. Vi voro glada att återigen vara vid missionsstationen.

Syskon, bedjen i fortsättningen för oss att vi må kunna verka dens verk, som har sänt oss till Afrika. Snart kommer han, som komma skall och dröjer icke. Kära fridshälsningar till alla missionsvännerna från Eder i Herren förbundne

Ernst Andersson

Kamraterna hälsa