MXp

Bild: Missionsstationen i Piet Retief FOTO: SAM:s arkiv /Jfa

I vår 'kraal' - vår temporära tillfälliga svenska 'by' - fortsätter vi efter en "svensk kaffestund" vårt samtal kring minnena från Afrika-resan. När kaffet börjat svalna i koppen säger jag: "Nu är det dags att arbeta igen. Nu har vi haft vår svenska kaffestund. Det är gott med riktigt kaffe. För några år sen fanns inget annat än surrogat. Nå, hur långt hade vi kommit i våra minnen?"

Så här var det: - Vi hade kommit till Kapstaden. Det var den 6 februari. Nästa morgon skulle vi se stan. Så var vacker den var! Att åka spårvagn var heller ingen dum idé! Vi fick en så god överblick över Kapstaden på det sättet. - Jag tänkte: Det var som att åka spårvagn hemma i Jönköping, den vackraste biten tyckte jag var den mellan Torpa och backen ned Munksjön. För därifrån kan jag se över sjön bort mot Strömsbergsskogens högsta höjder och hemåt Vassnöden och bort mot Skinersdal.

Först åkte vi längs havsstranden där förtjusande små villor låg inbäddade i lummig grönska (!) - medan snöstormen tjuter hemma i Sverige och längs Vätterns stränder (!) - och alla möjliga slag av vackra blommor prunkade i de små trädgårdarna. Sedan på återvägen gick färden genom stora skogsparker, och vi fick t.o.m. se en och annan av de inföddas kojor, samt kvinnor bärande stora risknippor på sina huvuden, ej att förglömma de svarta grisarna, vilka var ganska nöjsamma att se. Hettan i staden var förfärlig, varför vi var glada över att ej behöva stanna där. Vid 4-tiden på e.m. lämnade vi Kapstaden och fortsatte färden utmed kusten, ej längre från densamma än vi kunde se bergen i fjärran.

Tidigt på morgonen den 9 kom vi så till Port Elisabeth. Här gick inte fartyget in i hamn, utan en mindre båt kom ut för att föra dem som ville in till land. Port Elisabeth är en mycket naturskön stad. Följande morgon gjorde vi ett kort uppehåll vid East London, där en del passagerare gick i land.

Till sist är vi så den 11 februari vid 8-tiden på morgonen i Durban´s hamn, där vår långa båtresa till sist är avslutad. Mellan Port Elisabeth och Durban gick ångaren hela tiden så nära land att vi kunde iaktta de storslagna scenerierna utmed kusten. I Durban möttes och välkomnades vi av systrarna Hjelm och Nordahl. Samt broder Johansson, missionär i HF:s tjänst därstädes.

Så hade vi då att gå genom tullen och det gick bra även här. Vi behövde ej öppna våra tillhörigheter, emedan vi hade deklarerat innehållet. När allt var klart, reste vi till Missionshemmet Concord. Föreståndarinnan tog vänligt emot och beredde rum för oss alla. Efter att ha vilat ut var vi alla uppe friska och glada följande morgon och gick till olika gudstjänstlokaler för att lyssna till evangelium. På e.m. tog syskonen Hjelm hand om ett större möte för infödda i stället för föreståndarinnan på hemmet. Syster Nordahl och vi fyra var ombedda komma till Mr Johanssons kyrka, där han hade möte för infödingar. Vi fick där för första gången vittna om Jesus, världens Frälsare, inför de svarta.

Det var en gripande syn att se den stora salen nästan fylld av unga män, som av hjärtans lust sjöng till Herrens ära. Då vi avlagt våra vittnesbörd, talade två infödda evangelister och hälsade oss 'Välkomna till Afrika'. En av dem sade, att blotta åsynen av oss var en hel predikan, ty han förstod, att det kostat oss något.

Det mest välsignade i hela mötet var, då broder Johansson sade, att om det fanns någon som kände sig i behov av förbön, denne då skulle komma fram. Sex unga män en efter en kom fram, böjde sina knän och bad om förbön om nåd till att leva ett mera helgat liv. Efter mötet blev vi alla bjudna till syskonen Johansson på supé, och vi fick då också se HF:s trevliga hem där.

Först på tisdagens eftermiddag kl 5.50 fortsatte vi färden från Durban till Pietb Retief. Vid stationen var förutom broder Johansson, syskonen Kaminskys samt syster Olga Lundqvist, alla missionärer i HF:s tjänst, och en broder Rund, för att säga oss Farväl. Tåget som var ganska fullsatt av passagerar slingrade sig fram som en orm mellan kullarna och vaggningarna var nästan lika svåra som på båten. Vid Maritzburg station var syskonen Fridolfs nere och hälsade oss välkomna till Afrika, och vi fick bringa dem hälsningar från vårt kära Sverige. Den 15 februari vid 2-tiden på dagen anlände vi så välbehållna hit till Piet Retief.

Vid stationen möttes vi av syster Antonsson, syskonen Hjelms barn, jämte ett par evangelister med flera infödda, vilka alla hälsade oss välkomna. Inom några minuter stod vi så framför den plats som vi för längre eller kortare tid skulle komma att kalla vårt hem. Mäktiga känslor strömmade genom oss då vi såg den vackra vita kyrkan och det alldeles intill belägna vackra boningshuset, där vi just nu sitter - vi fyra - och minns den långa, långa resan denna korta måndagseftermiddag.

Inne i huset och utanför är det ordning och trevnad. Härliga dofter sprid från rosor, atensior, rosenlagor och alla sorters blomster som prunkar i all sin fägring i väl skötta rabatter. Här har vi fått våra rum, och nu snart en vecka efter ankomsten är resans besvärligheter långt borta. Första dagen när vi kom hit hade det samlats många svarta män och kvinnor för att hälsa broder Hjelm välkommen tillbaka och för att se oss fyra nyanlända missionärer. I söndags den 19 februari var det välkomstmöte här på Piet Retief. Redan på lördagen kom många evangelister som bor långt härifrån. Mötet skulle börja kl 12 men redan vid 11-tiden fick vi höra en väldig sång, och då vi tittade ut, fick vi se en stor skara kvinnor och män som sjungandes närmade sig stationen. De hade vandrat något över två svenska mil och såg ändå mycket käcka ut, trots att solen hade dolt sig bakom molnen, vilka lät ett lätt regn falla.

Då kyrkklockan ljöd och vi gick i salen möttes vi av en kraftig sång. De älskar sång, och sjunga kan de. Det var en härlig syn att se denna stora skara av män, kvinnor och barn, ett bevis på att den goda säd som här såtts ut, har burit frukt. Efter ännu en sång ledde en evangelist i bön, varefter missionär Hjelm innerligt och varmt talade över Joh 6:16-21. Också vi frambar var sitt vittnesbörd som tolkades dels av syster Antonsson och dels av br. Hjelm. Han framförde så hälsningar från SAM:s kommitté samt från olika platser därhemma. Därefter uttryckte flera av evangelisterna sin glädje över att nya arbetare hade kommit. De frambar också ett tackoffer till Gud för all hans godhet, som uppgick till 2 p. 6 s. 6 d. Eller omkring 42 kronor, vilket är mycket härute om man tänker sig deras omständigheter. Mötet som var mycket skönt och präglades av Guds Andes närvaro fortsatte i över tre timmar.

Ja, så är vi nu här på Afrikas jord, i Piet Retief, tacksamma till Gud för all hans omvårdnad om oss, och nu längtar vi alla fyra att bli till nytta, men för det behöver vi alldeles särskilt Guds hjälp. Vänner, bidra till det med er förbön! Skördens Herre är snart här!