MXp

Karta Sydafrika >> places.co.za

Det är måndag i Afrika. Vi sitter och har en alldeles egen liten Sverige-samling, i en egen svensk 'kral' med de anlända svenskarna. Nu har vi med egna ögon fått se vad en 'kraal', en by, är här i Afrika. Idag är det måndag den 20 februari - och året är 1922. Vi har varit här i Piet Retief -

Piet Retief är SAM:s pionjärstation som K.A. Hjelm byggt upp sedan han kom hit för tjugo år sedan. Detta missionscentrum är navet för missionen i Sydafrika och Transvaal. Hjelm har berättat för oss om livet som missionär under båtresan som tog oss hit och vi kunde packa upp våra väskor den 15 februari förra veckan. Nu har vi fått ledigt under denna måndag från missionärsuppgifter och den intensiva språkträningen. Då bestämde vi oss för att sitta ned och ta fram minnena från resan hemifrån Sverige för att få iväg en reserapport till Missionstidningen idag. Vi har suttit i Hjelms matsal och fått en god afrikansk middag med råvaror vi inte alls är vana vid hemifrån. Men det är gott. Vi tackar Gud tillsammans för maten, och K.A. Hjelm med fru Hjelm förstås. De önskar oss en god ledig eftermiddag med våra uppgifter. Hjelm påminner oss om vad han sagt på båten att det är viktigt att vi kommer ihåg de tre nyckelorden när man skriver hem: Missionens gemensamma… (1) Gud, (2) Uppdrag, (3) Resultat.  

"Hur vill ni att vi ska göra den här uppgiften så bra och så effektivt som möjligt? Brevet bör vara färdigt så det går iväg med posttransporten imorgon tisdag från centralstationen inne i Piet Retief," säger jag.
Mina svenska missionärsvänner säger att det är bra att vi gör det gemensamt och att vi helt enkelt hjälps åt att minnas. Att vi alla gör våra anteckningar som sedan Ester får ta med till sina egna när vi är klara ikväll. Vi är överens och börjar från resans början. Det vi vill ha med i våra minnen från resan är detta.

Så här började det när vi lämnade London. Det var fredag den 20 januari och vi lämnade China Inland Mission inne i London vid 9-tiden. Mrs Taylor som var föreståndarinna på gästhemmet och henens medarbetare tog ett varmt farväl av oss och vi minns dem och deras gästvänlighet med tacksamhet. Vi fick åka bil ut till Waterloo och vi var mer eller mindre chockade över all den livliga trafiken bland allt myller av människor. Mer än en gång undrade vi hur vår bilresa skulle sluta i denna villervalla. Från Waterloo station till Southampton gick tåget 10.10. Sedan åkte vi i ilande fart under två timmar per tåg utan uppehåll. Den berömda London-dimman låg över landskapet, så den första delen av tågresan såg vi inte annat genom tågets fönster än dimfigurer här och var. När solen sedan tittade fram fick vi se större och mindre lantgårdar med vackra planteringar, små slingrande häckar och vita idylliska med murgröna överväxta hus. - Själv tänkte jag: Nästan som på Strömsbergs gård om det inte vore för murgrönan och husets storlek. Det var stil över landskapets byggnader.

Allt det sköna vi fått se under resans andra hälft förbyttes av en atmosfär av dålig luft och smuts som satte sin prägel på Southampton. Nu längtade vi efter att snart få dra in ren och frisk havsluft i våra lungor. Klockan 4 e.m. lämnade vi England. Nu promenerade vi på däck och beskådade den vackra vyn i skärgården.

Sedan gick vi trötta till vila. Men den vilan blev det inte mycket av! Snart rasar stormen. Nästa morgon var vi faktiskt riktigt glada över att få stanna i bäddarna. Stormen fortsatte så här i fyra dagar. Allra svårast utsatt för sjösjukan var Ester. Från fredagskväll till tisdagmorgon kunde hon inte resa sig upp ur sängen. På måndagkväll kom Hjelm och tittade in och upplyste om att nästa morgon, tisdag, måste Ester och Hanna infinna sig på däck, varom inte måste "vi forsla er upp", sa Hjelm. Det blev morgon också efter denna stormens natt. Med lite hjälp av oss andra kunde Ester och Hanna ta sig upp på däck. Frankrikes och Spaniens kuster hade passerats medan de legat för ankar i bädden. Nu på tisdagmorgon började ön Madeira bli synlig för våra blickar. Här skulle Kildonan Castle göra några timmars uppehåll för att skaffa kol m.m.

När SS Kildonan Castle gått in i hamnen och lagt till kom det snart nog ett antal portugiser som gärna ville ha del av vad våra börsar innehöll. De första besökarna var tre pojkar som kom iklädda simdräkter upp ur en liten roddbåt. På några meters avstånd ropade de till ångfartygets passagerare: "Give me a six pence and you shall see me dive!" Det var många passagerare som kastade i en slant i vattnet, och pojkarna kvicka som fiskar hittade jublande mynten. Snart kom flera båtar som innehöll en massa olika slags frukt, och det blev handel som på en marknad helt plötsligt. Somliga passagerare hade gått i land för att se staden närmare, men vädret var inte lämpligt. Häftiga regnskurar föll under aftonen. Imponerande värre var det att få se den lilla staden i belysning, då mörkret rådd omkring.

Klockan 8 e.m. började fartygets maskin arbeta igen som förkunnade att nu var det dags igen. Nu började vaggningarna igen. Ön Teneriffa passerades på avstånd liksom Cap Verde såg vi likaledes bara på håll och såg bara ljusskenet därifrån. Enformigheten under resan i att endast se himmel och hav avbröts och förljuvades av de härliga vyer som emellanåt rullades upp för oss. En av de härligaste var att se solnedgången. Solstrålarna strödde då sitt guld över den stilla havsytan, och det var helt enkelt bedårande. Ett och annat skepp och även segelfartyg mötte vi på vår färd framåt, och vi sände våra hälsningar med dem till Norden.

Vi fick också se många olika slag av fiskar i vattenytan. Valar, hajar, tumlare och flygfiskar, som vi alla fascinerade kunde beskåda. Livet ombord var mångsidigt, liksom där också var så många olika slags människor av olika tänkesätt och nationer. Där var ryska judar på väg till Afrika, belgiska judar på väg till B. Kongo, flera tyskar, skottar, holländare, svenskar samt engelsmän. Varje liten grupp för sig försökte utnyttja tiden på bästa sätt. De troende var helt få. En prästfamilj samt en äldre kvinnlig missionär i engelska statskyrkans tjänst och en skotsk familj samt vi var troligen de enda.

Vi i vårt sällskap hade det mycket givande. På f.m. hade vi vanligen en lektion i zulu för missionär Hjelm, men vi tränades också i engelska språket. På e.m. hade vi varje dag en svensk "kaffestund" med äkta svenskt kaffe och dito kakor. Maten ombord var god och vällagad samt tillräcklig. Serveringen var också bra, ordning och snygghet rådde överallt, så vi hade det bra på allt sätt. Dessutom hade vi rikliga tillfällen att samtala med olika personer, och mycket av intresse kom då fram. Trots att vi inte var annat än missionärer åtnjöt vi allmän aktning.

På det hela taget var livet ombord mycket syndaktigt. Kortspel, dans och lekar var vad de flesta sysselsatte sig med.

Så gick dagarna en efter en tills vi den 6 februari vid 6-tiden på e.m. började se majestätiska berg höja sig, vilka gav tillkänna att vi närmade oss Kapstaden. Säkert rörde sig många olika känslor vid åsynen av Afrikas kust. Många av de resande på båten hade förut varit här, men många kom före första gången. Vid 8-tiden var vi i hamn, och vi fick nu se skaror av svarta män, vilka kom ombord för att stå till tjänst med vårt bagage. Det var faktiskt lite ovant att se dessa svarta människor - en och annan tyckte att de "ej såg så tilltalande ut", men vi längtar efter att Kristi kärlek i rikt mått ska bli utgjuten i våra hjärtan, så att vi kan bli till nytta för dem. Här stannar vi tills nästa dag, då vi tidigt ska gå ut och bese staden.

Fortsättning följer

Fotnot:
'Ekukhanyeni' betyder 'Ljusets plats'