MXp

 
Bild: Platsen för den kungliga kraalen heter Lobamba och drottningen kan vara den kända Labotisibeni enligt kyrkoherde Yngve Kalin, SKM:s missionär i Swaziland - FOTO: SAM:s arkiv/Jfa

Huldas första tid i Transvaal - den är både omtumlande och som en dröm. Hulda är så tacksam för att få vara i Guds tid och hand. Det som hon lärt sig om kulturmöten i livet verkar inte vara tillräcklig grund att stå på. Hon lämnade för många år sen nu Sandsjöbygdens trygga hemförhållanden och åkte den långa vägen till kurser och utbildningar - först till Götabro utanför Kumla på Närkeslätten. Senare huvudstaden och Vita bergen i Elsa Borgs utbildning för bibelkvinnor. Och nu senast den långa utbildningen om 2½ år i St Paul, Minnesota. Nog tyckte Hulda att hon lärt sig vad kulturomställning är och vad det betyder att vara invandrare som i Amerika. Men, nu när drömmen blivit verklighet och hon är mörkaste Afrika upplever hon tre världars liv och erfarenheter.

Det är då med stor tacksamhet till Gud hon kommer att få arbeta tillsammans med Anna Nordahl. Från New Haven, M.S. Swaziland skriver Anna ett brev till Sverige daterat januari 1921, just den månad Hulda kommer fram till missionen i Sydafrika.

Som ni förut sett genom T.V., så har jag lyckligt anlänt till Afrika. Tiden går så fort, och jag har nu varit här fyra månader. Herren har underbart hitintills uppehållit mig till både kropp och själ. Lovat vare hans namn. Jag förstår, att ni kommer ihåg mig inför Gud, och det är en stor bärkraft i striden att veta, att det finns en skara av Guds folk, som dagligen bär mig fram inför nådens tron. Tack, dyra syskon, tröttnen icke!

Jag är nu för en tid nere i Swaziland på en av de norska systrarnas station och hjälper till i arbetet med vad jag kan samt studerar språket. Jag följde med broder Hjelm hit, då han skulle ha kvartalsmöte. Det var en lång och besvärlig resa. Vi åkte efter häst första dagen, stannade på värdshus över natten, fortsatte andra dagen, men o, så hett det var! Det var nästan omöjligt att andas. Hästarna svettade i de förfärliga backarna eller rättare sagt bergen, ty de voro höga och besvärliga. Vid middagstiden kommo vi till en plats vid namn Hlatikulu, där vi måste lämna vagnen och fortsätta på hästryggen. För mig, som endast en gång förut varit på hästrygg, var detta ingen lätt sak, men det måste gå. Härvid blevo vi överraskade av en förfärlig storm med regn, så jag på endast några minuter var alldeles genomvåt, trots min regnkappa. Regnet flöt i strömmar utefter min kropp, men vi måste bara gå på för att hinna fram före mörkrets inbrott. Vi kunde nu icke rida utan ledde hästarna efter oss, och över våra huvuden ljungade blixten, ackompanjerad av åskans skrällar. O, vad jag bad, att Herren måtte bevara oss. Och när vi kommo fram till missionsstationen och fingo byta om kläder, var jag så tacksam.

Jag tackar Herren innerligt också, för att jag är här, och jag känner mig viss på, att jag är på rätt plats. Herren har välsignat våra möten, och flera ha lämnat sig åt Gud. Det är också så stort att se alla de infödda evangelisterna, av vilka många äro rikt välsignade av Gud. Det har ock kostat bönekamp och tårar, innan alla dessa själar blivit lösryckta ur satans makt. Syskonen här har stått trogna, och de äro varma i anden och besjälade av brinnande kärlek till arbetet.

Så har jag ju också nu firat min första jul i Afrika, fast inte var det som hemma. Den stämning, som alltid följer med julen hemma, saknas här. Huvudsaken är dock att hava jul i hjärtat, och det fingo vi erfara även här. På julafton samlade vi barnen och trakterade dem med kaffe, varjämte jag sjöng för dem och spelade på guitarr. Sedan fingo de var sitt lilla paket med lite smått och gott. Till slut läste vi Guds ord och hade bönemöte på knä.

Juldagen var det ett större möte, då evangelisterna med folket från de olika stationerna anlände. De kommo sjungande och samlades på stationen, och så gingo de ut och mötte de senare ankomna med sång och önskade dem "God jul". Därvid tänkte jag på den dag, då vi alla, som skildes under tårar, skola få mötas under segersånger och jubel. O, vilken fröjd det då skall bli! Det fyller oss med glädje att tänka på detta återseende.

Dyra unga syskon, ha målet för ögonen, ty det skall hjälpa eder i svårigheterna. Låt intet binda eder vid jorden, ty den skall förgås. Fly allt, som vill snärja och orena din själ.

Vi mötas dagligen i förbön. Bed för Afrika. Marken här är hård. Folket är tillfreds med att leva i synden. Det är endast Guds kraft, som förmår väcka dem.

Kära fridshälsningar till alla, som känna mig, och till de hem, jag fick gästa under min tid hos eder. Herren kommer snart och har sin lön med sig.

Eder för Afrikas frälsning utgivna syster
Anna Nordahl.