MXp

Det fascinerande perspektiv Skriften ger om framtiden och evigheten fördjupar församlingens liv i hennes tjänst genom en förnyelse av hennes prioriteringar. Ett rätt evighetsperspektiv får praktiska konsekvenser för församlingens verksamhet.

För den enskilde och församlingen leder kunskap om hoppet och evigheten till ett djupare allvar i frågorna om synd och skuld, evig död och dom, förlåtelse och omvändelse, evigt liv och nåd, Frälsarens försoning på Golgata. Västkustfromheten talar därför med emfas om evighetsallvaret och salighetssaken. Frikyrkorna talar också i dessa kategorier. Svenska kyrkan talar givetvis också om frågorna fast i något begränsad omfattning. Katolska och ortodoxa kyrkorna talar med olika emfas i dessa frågor.

Evigheten har redan brutit in med sin Gudsrikesdimension där Kristus Jesus verkar regerande och frälsande. För församlingen innebär Skriftens undervisning om framtidshoppet en ny koncentration i hennes kallelse. Framtiden innebär ju dels en fascinerande härlighetens evighet med Herren, dels det allvar som finns i risken att gå miste om detta arv och domen till en evighet utan Herren.

Den plan och de prioriteringar Herren har för avslutningen av denna tidsålder är ett verk som han vill slutföra med församlingen:

Där dessa prioriteringar finns med i församlingens liv, där lever kyrkan i linje med Herrens egna profetiska agenda. Församlingens kallelse i dessa hennes huvudsakliga uppgifter fokuseras, när Skriftens undervisning om framtiden och evigheten får slå rot hos de kristtrogna. Tyvärr finns det uppenbara kunskapsbrister i ämnet som handlar om tidens avslutning inför evigheten. Kunskapen bland Guds folk är för att uttrycka det försiktigt inte den allra bästa. Därför är det heller inte förvånansvärt att så pass många församlingar tycks ägna sin tid och sitt nit åt så mycket "mångahanda" som inte har någonting alls med Herrens egen agenda.

Ovissheten och framtiden - I alltför många sammanhang råder det inte bara tystnad om framtiden, utan till och med mörker. Den som har ögon och öron att se med kan konstatera uppenbara brister i kunskapen om framtiden också bland Guds folk. Det är som om världens visdom fått en kunskapsinteckning hos alltför många, så att man lever på dogmen "Om framtiden vet vi ingenting".

Det här ämnet och dessa frågor i sig är för modernismens kyrka ett lackmuspapper utifrån vilket man stämplar enskilda, kristna grupperingar och församlingar som fundamentalister eller tillhörande "den kristna högern". Skulle någon vilja tala om eller ställa frågor i ämnen såsom t.ex. Den nya tidsåldern, Domen, Uppståndelsen från de döda, Det nya Jerusalem, Vedermödan eller Den stora vita skaran så blir i nio fall av tio en tidigare god atmosfär plötsligt mycket tyngd och krystad. Den sedvanliga kulturen för att tackla dylika pinsamma situationer är att förpassa sådana frågor till tystnadens runda arkiv. Det är som om någon trycker på en delete-tangent. Eller någon - med makt och myndighet i församlingen - upphäver stämman och säger: "Sånt spekulerar vi inte i! Det här är frågor som hör hemma i sekternas värld, men inte hos oss." Dessutom kan man i värsta fall få höra: "Förresten var det väl Augustinus eller Luther som sagt 'Den som lever får se'".

Så här svarar förstås ingen präst eller pastor, men det uppstår en tystnad och tveksamhet inför dessa frågor. Varför råder denna tystnad och ovisshet i alltför många församlingar? Det kunde kanske finnas anledning att fundera över orsakerna och skälen till denna ovisshet som råder kring framtidsfrågorna…