MXp

Till människans väsen hör en inneboende längtan efter att utforska och upptäcka. En god vän skrev: "Den som inte har några frågor är död, men den som har många frågor är en levande människa." Låt oss glädjas över alla de frågor vi har och kan formulera, också inför framtiden och evigheten. Han som själv utforskar allt vill så gärna inspirera oss att också så långt det är möjligt lära känna evighetens och härlighetens Herre själv och den miljö som omger honom.

I ett alltmer resultatfixerat samhälle med målplaner, målinriktning och effektivitet blir nödvändigheten allt större för Guds folk att vara evighetsorienterat; för att därmed kunna vila i den trygghet tron skänker i vetskapen om att Herren har allt i sin hand; och för att han kommer att ge oss ett arv i härlighetens evighet.

I Nya testamentet (NT) möter oss flera gånger treklangen Tro-Hopp-Kärlek. Guds barns vandring med Herren har sin grund och start i tron. Vandringen är ett liv i kärlek. Målet för vandringen kallar NT för hoppet. I predikans historia möter oss förkunnelsen om tron och kärleken i rikt omfång. Däremot utgör förkunnelsen om hoppet en mindre del, rent av en försvinnande liten del. I förkunnelsens kostcirkel har hoppet kommit på undantag. Hur många predikningar med hoppet som huvudämne har den trogne kyrko- och församlingsmedlemmen hört under de senaste fem åren? Det tycks som om hoppets förkunnelse enbart sker vid graven och vid begravningen. Och det är väl gott och väl där nu detta förekommer; tyvärr förkunnas inte alltid hoppet ens där. Av Skriftens undervisning vet vi att hoppets plats är i Guds barns vardagsvandring, i treklangen med tro och kärlek. Hoppet är ju målet.

Bernhard Severin Ingemann diktade år 1884 "Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång". Tonen från himlen förstummas givetvis aldrig, men lyssnarna tycks ha drabbats av dövhet, eftersom den tonen numera så ytterst sällan anslås.

Guds folk är det folk som i sin kallelse har att vara hoppets bärare. I en omvärld alltmer präglad av förlorad framtidstro och hopplöshet har Herren sedan länge placerat en stad på berget, om vilken det skulle lysa och stråla. Paulus talar om Hoppets Gud och hans folks överflödande hopp, Rom. 15:13,

Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.

Det finns således ett inte ringa behov av att Guds Ord och den helige Ande får uppfylla församlingen med ett överflödande hopp. Så att treklangens hopp förstärks och ljuder under vandringen mot målet. Detta förnyade hopp ges, när församlingen öppnar upp för Guds ords undervisning om frälsningsplanen dit frågorna om framtiden och evigheten hör. Här ljuder treklangen som i sig bär 'Tonen från himlen' centralt i Tron-Hoppet-Kärleken.