MXp

• missionen till alla folkgrupper
• förberedelsen för Lammets brud                
• frälsningsplanens genomförande med Israel som folk och land            

• vi ska dö 
• vi ska dömas
• Jesus ska återkomma till jorden för att fullfölja sitt frälsningsverk
• vi har en Frälsare vars verk får konsekvenser för framtiden.
• Skriften undervisar oss om framtiden och säger en hel del om framtiden, vilket låter oss upptäcka att vi har en fascinerande framtid att se fram emot i det arv som Herren berett åt de sina.

• Väckelseperioder har föregåtts av ett betonande av syndens allvar, behovet av syndernas förlåtelse och kampen mot synden
• Väckelseperioder har haft sitt centrum i Jesus som Frälsare, Befriare och Segrare
• Väckelseperioder har förkunnat hoppet, Jesu återkomst och frälsningens fullbordan, evighetsallvaret och härligheten  
• Väckelseperioder har inneburit tydligt socialt engagemang
• Väckelseperioder har intensifierat mission och evangelisation

• Herren vill stärka vårt hopp och längtan efter det kommande mötet med honom
• Herren vill verka i oss omvändelse, tro och helgelse
• Herren vill styrka sin församling till koncentration på hennes särskilda kallelse.

Bild: Petrus & Jesus Foto: SUK News

M O D    O C H    M I S S I O N
- det är underrubriken till sommarens och årets bästa katolska sajt.

SUK - Sveriges Unga Katoliker - hedras med utnämningen och priset M'Xp 2005 Catholic Website Award

Se hemsidan SUK >> SUK:s hemsida

Titta på Menyn: Aptitretare för varje besökare!
Kolla Länkarna: Så bra!
Nyhetssidan: Fräsch och informativt nyfikenhetsväckande!
Extra Bonus: Underrubriken "Mod Och Mission"!
Enkäten: Fyller man gärna i eftersom den visar på föredömlig proaktivitet?

Läs om avslutningsdagen av Världsungdomsdagen i Köln:
WORLD YOUTH DAY: BIGGEST WORSHIP SERVICE ON GERMAN SOIL
Pope Benedict XVI Receives Mixed Reactions From German Protestants >> ASSISTNEWS.net

Se den officiella hemsidan >>  XX World Youth Day Cologne 2005  >>  WYD 2005

Se: Sveriges Unga Katoliker >> SUK

E  t  t     f  o  l  k     f  ö  r  s     s  a  m  m  a  n. . .

 
Till att se roll och framtid ur Himlens perspektiv
I Faderns ansikte ser vi ljus. I Faderns handlingar finner vi beständighet. Faderns verk står sanna och de som vandrar däri fylls av rättsinne, nåd och sanning.
Den som ger sig till att söka reda på innehållet i Guds syften ser Kristi fullhet springa fram som Himlens tilltal, dess enda tilltal till all kontrovers och i allt mänskligt verkande.
Den Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. 2 Kor 4:6.
Detta sammanförande kommer att stå som ett sakligt vittnande om Faderns välde och hans omsorg mitt i sin skapelse. Men vem räcker till för detta. . .? Vem kan träda in i hans helgedom?

 
Till att vara råmärke i en tid då allt vacklar
Den levande Gudens församling, ämnad att vara sanningens stödjepelare och grundfäste. Sådan samhörighet, ett sådant vittnesbörd måste väl ändå betraktas som en omöjlighet i det moderna, pluralistiska, mångfasetterade samhälle som vi har skapat oss. Herrens mål är att forma ett folk som bär prästens sinnelag, Kristi sinne. Hans metod är korsets metod och han verkar med sin Helige Ande för att nå fram i denna sak. Det bedjande folket förs nära Faderns hjärta för att göras till ett med hans allt offrande sinne. Inte i människors kraft och med människors förstånd blir sådant möjligt. Prästfolket, de stilla i landet, når långt och mycket längre i sin hjälplöshet och i sitt beroende.

 
Till att vandra och växa tillsammans
Kristenliv är att växa och mogna i Kristus, Dess mål är Kristus. Dess kraft är Kristus. Dess utgångspunkt är Kristus. Sådan han är i sin prästroll, sådan han är i sin försonarroll, sådana är vi ämnade att vara, så är vi ämnade att verka. Vem räcker till i sådant?
Otillräckligheten är i sig ett gott och riktigt bedjande. Elia var som vi men förmådde mycket i sin ensamma bön. Den lilla bönen, det tvekande och sökande bedjandet drar till sig Himlens uppmärksamhet. Herren ser till dem som lider betryck och bär på en förkrossad ande - Jes 66:2. Således verkar den lilla bönen ofta mer, mycket mer, än annat bedjande. Den lilla bönen hinner ikapp.
I detta borde vi gå samman. I detta borde vi vandra. I detta kan vi växa. Kristenliv är att hämta allt i Kristus. Kristenliv är att låta allt bero av Herren. Mognaden följer detta beroende.

 
Till att tjäna i ett samhälle där sanningen trängs undan
Rätten tränges tillbaka, och rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, och vad rätt är kan ej komma fram. Så måste sanningen hålla sig undan, och den som vände sig ifrån det onda blev plundrad. Detta såg HERREN, och det misshagade honom, att det icke fanns någon rätt. Jes 59:14-15
Vem klarar av att verka med kraft i sådana omständigheter? Vem kan stå i prästroll och bedja fram liv och frid mitt i sådana sammanhang? Vem orkar stå i sådan position för att be för dem som ställts i myndighetsposition? Vem räcker till. . .
Herren reder till samvaro inför sitt ansikte. Var och en som hungrar och törstar efter rättfärdighet ska där bli mättad. I hans ljus ser vi ljus. Inför hans ansikte fylls hjärtan av ljus.
Ingen är ämnad att räcka till. . .

 
Till att lära känna Faderns hjärta
I Guds hjärta finns ett märke, ett kors. I Faderns hjärta finner vi smärta. De som förs samman inför hans ansikte kommer att finna att detta märke gör Fadern till verklig fader. Hans sinne och sätt leder till verkligt offer. Hans hjärta förmår bära fullständig omsorg. Om det inte vore för hans hjärtas märke vore allt förlorat. Den bedjande gemenskapen återerövrar korsets dimension. Den bedjande gemenskapen för därigenom in sann andlighet i livets alla skeden. Den bedjande gemenskapen blir därigenom rättens och rättfärdighetens fäste i varje sammanhang där vittnesbördet om tro och trohet har gått förlorat. Den bedjande gemenskapen kan därigenom ta sig an varje samhällelig företeelse där människor far illa. Den bedjande gemenskapen placerar ut råmärken genom att vara enkel, ärlig och öppen och tjänar därmed både Gud och människor.
 

Till att vara ett Herrens hus
Hans hus är vi. Den bedjande gemenskapen är Herrens tempel. Det bedjande sammanhanget representerar hans sak bland människor. Den bedjande gemenskapen bär människors sak och deras börda inför Levande Gud. Den bedjande gemenskapen bär på en nödvändigheternas kontinuitet. Den för sak inför Herrens ansikte. Den samlar och innesluter. Den tycks bära mycket av tillfälligheternas och lappverkets karaktär, under Andens ledning hör den evigheten till. Den formas till kärl för livets och fridens utsäde. Den måste fredas och värnas. Den präglas av kors och försoning. Den härbärgerar prästsinne och gudsfruktan. Den bedjande gemenskapen är Guds Hus.
 

Låt oss träda samman för att Herrens sak ska nå sin fullbordan i Kristi fullhet.

 
Lars Widerberg

A  n  d  e  n  s     e  n  h  e  t  s     n  y  a     e  n  h  e  t  - Profetiskt (18)

Den kapitulerade kyrkan är på gång är rubriken över ledarartikel i Världen idag
Ledaren pekar på den destruktiva utvecklingen i samhället som statsministern - i samband med mordet på Anna Lindh - menade har sitt ursprung i ondskan. I samhällets allt djupare behov av lösningar har kyrkan med sin vita flagga kapitulerat. Nu finns en ny utveckling som blir alltmera synbar när ur den kapitulerande och i viss mån kapsejsade kyrkan det uppstår initiativ som är minst sagt hoppfyllt.

Många nya initiativ handlar om att bröder och systrar ur skilda kyrkliga sammanhang ger varandra handen i en ny anda av enhet. Det är en enhet som inte är en tänkt och önskad enhet genom nya organisationer. Det är en enhet som inte är sprungen ur decennier av tro på Enhetens ande vilket inte är annat än gnosticism och ockultism. Det är inte en enhet som ska leda till nya sammanslagningar.

Tecknen och initiativen i enhet har sin källa i Andens enhet, vilket är en enhet ur Faderns hjärta från ovan; och har ingenting med allt talet om Enhetens ande att göra.

Ledaren skriver: - Den vita flaggan har bildligt talat tagits bort från ruinerna och en ny kyrka med enhet och gemenskap är på väg att byggas upp. En enhet som inte behöver handla om sammanslagningar. Men en enhet som landet står i skriande behov av.

Mordet på broder Roger, grundaren av brödrakommuniteten i Taizé i Frankrike, kan också ses i ljuset av Kristi Jesu ord om enhet bli till ett enhetens memento. En enhet med en grund i den helige Ande som var visionen broder Roger levde ut och därmed ett starkt vittnesbörd och ett enhetens exempel för Guds folk över alla gränser.

Den lilla enkla ekan Mission Xp [M'Xp] sjösatt på blogosfären dagen efter Tsunamikatastrofen är ett litet initiativ riktningen som finns angiven i Joh 17:21, that they may be one. Enhetens rörelse går från Jesus Kristus och Anden till hjärtans överlåtelse till varandra i Guds folk. Den svenska kristenheten har sin gemensamma kallelse i Mission - och den kan gestaltas i hur stor mångfald som helst.

REFLEKTIONER & FRÅGOR

Vad är att säga om enheten?

Är ledaren rätt ute?

Är det en ny kyrka, d.v.s. en förnyad kyrka, som reser sig ur kapitulationens askhög?

Är försöken till analys av enheten, Andens enhet, i rätt riktning?

Uttalande [18 aug -05] från Sveriges Kristna Råd [SKR] med anledning av mordet på broder Roger från Taizé:

Vi har förlorat en stor andlig och ekumenisk ledare

Genom broder Rogers död har vi förlorat en stor andlig och ekumenisk ledare. Taizé har under hans ledarskap blivit en samlingsplats för kristna från alla kyrkor, inte minst ungdomar.
- Taizé har fått en stor betydelse för kyrkorna i Sverige. När vi nu sörjer broder Roger gör vi det i tacksamhet för vad han har betytt för de kristnas enhet och för att få oss att se djupet i vår kristna kallelse. Broder Roger mördades under en gudstjänst i Försoningskyrkan i Taizé, vilket mitt i tragiken blir en en uppfordran till oss alla att verka för försoning, säger SKRs generalsekreterare Sven-Bernhard Fast.

Läs om broder Roger i:  Kyrkans Tidning samt materialet i:  Dagen

Bild: Barberton nya kyrkan Foto: SAM:s arkiv / Jfa

• Texten ovan står att läsa i Trosvittnet Nr 42 den 18 oktober 1923.
• Den som undertecknat rapporten från bröllopet är "En som var med".
  Känns det igen? Jo, det var precis så som Hulda skrev vid ett annat tidigare tillfälle, i Sandsjöbygden, eller hur?
• Fotot på kyrkan i Barberton ovan är ingen närbild av fotot efter vigseln som visar oss de tretton missionärerna. Men Sherlock Holmes vet att berätta och avslöja:
• På den främre raden sitter Einar och Anna i mitten omgivna på var sin sida av Arvid Wikströms barn, till vänster sitter sedan fru Wikström och längst ut till vänster Ernst Andersson, ute på högre sidan från mitten räknat sitter Arvid Wikström och längst ute till höger… gissa vem?
  Jo, Hulda. På den bakre raden står K.A.Hjelm i mitten omgiven av sex andra missionärer.
• Och vad är det Hulda säger i brevet som är en nyckel till det vi söker? Jo, dels säger Hulda : "Och på lördagen kom broder Hjelm och broder Andersson från Piet Retief." Och dels minns hon tillbaka till Stora Missionshuset:
  […] en högtidsdag något påminnande om de oförgätliga kvartalsmötena i Jönköping som nedtecknaren av dessa rader alltid skall minnas med tacksamhet och heliga känslor. - Man ser dessa möten i annat skimmer, då man har omkring tusen mil dit, än man gör, då man har en halv mil dit.

Svenska Evangeliska Alliansen [SEA] hemsida fortsätter att bygga broar mellan olika kristna i Sverige och skapa relationer tvärs över gamla gränsdragningar. SEA lyfter upp centrala kristna frågor till samtal och debatt, för att inspirera, stimulera och ibland provocera till en tydlig och trovärdig kristen livshållning.
 

SEA inbjuder till samtalskväll "Mission och kontemplation" med två färgstarka kristna personligheter med temat:

M  i  s  s  i  o  n     o  c  h     k  o  n  t  e  m  p  l  a  t  i  o  n

Ett samtal mellan Peter Halldorf & Ulf Ekman som äger rum måndagen den 12 september kl 19:00, Citykyrkan Stockholm

Samtalskväll om den kristna kallelsen och det dynamiska spänningsfältet mellan:

• aktion - reflektion
• mission - kontemplation
• agerandet utåt - resan inåt
• mötet med den Helige - mötet med samhällets olycksbarn
• den enskilda avskildheten - uppdraget att göra alla folk till lärjungar

Vad är mission?
Tolv teser

1 - Mission är inte en känsla av solidaritet med folk i fjärran länder
Mission är att leva med Kristus och vara människa bland människor

2 - Mission är inte en särskild aktivitet utanför Sveriges gränser
Mission är att Guds rike förkunnas och demonstreras överallt

3 - Mission är inte en sysselsättning för några utvalda kristna
Mission är hela Kyrkans uppdrag i världen

4 - Mission är inte en fråga om pengar
Mission är en fråga om närhet till Kristus

5 - Mission är inte tröttsamma utmaningar eller TV-galor
Mission är följa Kristus och betjäna människor

6 - Mission är inte kulturimperialism eller export av samfund
Mission är att Kristus får bli Herre över allt och alla överallt

7 - Mission är inte bara förkunnelse
Mission är att se till hela människan

8 - Mission är inte bara socialt engagemang
Mission är ett nytt liv som sträcker sig in i evigheten

9 - Mission är inte behjärtansvärda projekt i enstaka länder
Mission är att Gud blir förhärligad bland alla folk & språk

10 - Mission är inte en paulinsk uppfinning
Mission är Guds hjärtesak sedan evigheter

11 - Mission är inte en välgörenhetsprocess utan mål eller slut
Mission är evangelium till alla folk - sen ska änden komma

12 - Mission är inte något jag väljer
Mission är Kristi kärlek som inte lämnar mig något val

"Vad är mission? Tolv teser"
av Mats Tunehag
(Saxat ur Världen idag 050815)

V  a  d    ä  r    m  i  s  s  i  o  n ?     T  o  l  v    t  e  s  e  r   -   M  i  s  s  i  o  n   (Nr 11)

V  A  D    Ä  R    M  I  S  S  I  O  N ?    T  O  L  V     T  E  S  E  R

1 Mission är inte en känsla av solidaritet med folk i fjärran länder
Mission är att leva med Kristus och vara människa bland människor

2 Mission är inte en särskild aktivitet utanför Sveriges gränser
Mission är att Guds rike förkunnas och demonstreras överallt

3 Mission är inte en sysselsättning för några utvalda kristna
Mission är hela Kyrkans uppdrag i världen

4 Mission är inte en fråga om pengar
Mission är en fråga om närhet till Kristus

5 Mission är inte tröttsamma utmaningar eller TV-galor
Mission är följa Kristus och betjäna människor

6 Mission är inte kulturimperialism eller export av samfund
Mission är att Kristus får bli Herre över allt och alla överallt

7 Mission är inte bara förkunnelse
Mission är att se till hela människan

8 Mission är inte bara socialt engagemang
Mission är ett nytt liv som sträcker sig in i evigheten

9 Mission är inte behjärtansvärda projekt i enstaka länder
Mission är att Gud blir förhärligad bland alla folk & språk

10 Mission är inte en paulinsk uppfinning
Mission är Guds hjärtesak sedan evigheter

11 Mission är inte en välgörenhetsprocess utan mål eller slut
Mission är evangelium till alla folk - sen ska änden komma

12 Mission är inte något jag väljer
Mission är Kristi kärlek som inte lämnar mig något val

---

"Vad är mission? Tolv teser" av Mats Tunehag är saxat ur Världen idag 15 augusti 2005 under KOMMENTAR sidan 2.

---

Kort presentation Mats Tunehag:

• · "Drabbad av Guds vision" av Mats Tunehag, Falun, 1988, ISBN 91 7038 480 0, är kanske en av de mest betydelsefulla svenska böckerna om mission under senare år.  

• · Lidelse och passion, predikan i Johanneskyrkan >> om mission

• · Ett antal artiklar Johanneskyrkan.org >> 12 artiklar

• · Utrikesredaktör Världen idag >> Se redaktion

• · Ordf i Svenska Evangeliska Alliansen >> SEA hemsida

D e c o n s t r u c t i o n  -  P r o f e t i s k t  (Nr 16)

As the people we are - though good designed from Above - we always need structures of different stuff for our journey ahead. But, Questions about these Structures - in all churches and denominations - they are several and difficult in my heart. As a peregrinator since 65 yrs the Questions are coming when looking around into the Christianity and into that Garden which was designed to be the Special vessel, Celestial means and tools for the unsaved man to reach the Home and good eternity. The questions are about all the structures in different shapes that are created during 2000 years.

An article about stages for involvement in church by Fredrik Hellstrom talks about common stages experienced by mostly the young generation.

Structures are needed, yes, but they have got too much of a controlling and directing significance. That's due to the way we in our churches have decided to run the churches. To these churches the Lord himself has to come with his proposals in three copies. Then He has to wait for what the people in the boards are to say. For many are the experiences that the Structures are too heavy and hard cored and the emergency situation is the need of - perhaps not Soft wares but - Above wares, so that the Spirit himself could come and direct, lead and give His joy back to all the church.

Therefore it is so important that the young generation really has the courage to speak out about the deconstruction phase and stage. What we need is a general ecclesial wish and walk together in this way of deconstruction in truth and love. And we know that the Holy Spirit wants to lead, guide and bless us in this walk. One question that is important is just the Why? And an answer is a question, again. We have to ask What's the time? Is it perhaps 5 to 12 AM or PM? What we know is that the Lord is on His way back to us and His Church; and she - His Bride - is to wear a white robe, of love and righteousness.

Dag Selander

Bild: TeenStreet 2004 Foto: TS OM Swe

O  p  e  r  a  t  i  o  n     M  i  s  s  i  o  n     [ O  M ]

Operation Mission är en svensk missionsorganisation, som samarbetar med samfund, lokala församlingar, samt systerorganisationer i andra länder.

Se: OM:s hemsida

HISTORIK
OM har funnits sedan 1970 och hette då Operation Mobilisering. Pionjär och förste missionsföreståndare var Hans Ström. Sedan många år är Peter Magnusson missionsföreståndare. Sedan 1992 utgörs OM i Sverige av en förening med namnet Operation Mission och med kontor placerat på Råslätt utanför Jönköping.

MÅLSÄTTNING
Målsättningen är att motivera, utveckla och utrusta människor för världsevangelisation samt stödja församlingar och hjälpa till att grunda församlingar bland de onådda i Mellanöstern, Syd- och Centralasien och Europa. En stor del av detta arbete sker genom de två oceangående skeppen Doulos och Logos II.

PARTNER
OM är såsom organisation - mitt ibland många kyrkor, församlingar och samfund lokalt och globalt - en partner bland många partners att förverkliga den missionsbefallning som kyrkans Herre gett sin församling.

MISSION & BIBLISK TRO
Vid missionskonferensen Spräng gränserna i Forserum sa George Verwer:
"Från OM´s start fanns det ett dubbelt mål: (1) Huvudmålet var att inspirera och möjliggöra för unga att upptäcka mission. (2) Men på ett sätt än mera viktigt" - enligt Verwer - "ville man bibringa de unga en gedigen kristen undervisning på biblisk grund."
Detta dubbla mål har fortfarande sin definitiva aktualitet. Denna dubbla målsättning har tvivelsutan än större betydelse idag, när bibeltron alltmer kommit på undantag.

FÖRSAMLINGENS FRAMTID
Församlingens framtid - brukar vi säga - är barnen och de unga. Visst! Barnen och de unga är också oftast underbara i att vara vittnen för Herren och hans lärjungar i sin spontanitet. OM´s särskilda kallelse som partner med församlingen, hemma i Sverige och globalt, är att inspirera, upptäcka och möjliggöra för unga att lära känna och praktisera uppdraget, i det äventyr och den utmaning som missionen är.
OM´s olika program riktar sig alltifrån 13 år och uppåt genom tonåren och vidare upp i åldrarna.

VEM VILL BLI MISSIONÄR?
Det är inte den vanliga frågan som samfunden i stort för fram. Det är heller inte den mest förekommande utmaningen i förkunnelsen.
Som missionsarbetare i missionsteamet på OM-kontoret under tre år 2000-2003 kan jag personligen konstatera följande:

• - att OM är en mycket viktig del i verket för Guds rikes utbredande tillsammans med hela kristenheten i Sverige;
  
• - att missionsprogrammen för de unga har sin grund i biblisk undervisning i gammal klassisk kristen tradition;
  
• - att församlingens framtid handlar om de unga och deras del i missionen;
  
• - att en nysatsning på dessa unga är en absolut förutsättning för att missionsuppdraget blir fullgjort;
  
• - att man kan se frukterna av OM´s verksamhet, bl.a. i mötet med dem som var unga på 60- och 70-talen och var med i OM´s program [många av dem är idag viktiga medarbetare och ledare i församling, samfund och/eller yrkesliv];
  
• - att stödjandet av mission sker på flera sätt genom många svenskars olika insatser, fr.a. via bön, missionskunskap och ekonomiskt stöd; samt
  
• - att Bönen och Ordet är medlen för uppdragets genomförande, och att det är Herren Jesus Kristus som bygger sin församling.        

REKOMMENDATION
Operation Mission (OM) och dess verksamhet är att rekommendera för varje lokal församling och för varje samfund i Sverige i Den svenska kristenheten som en utmärkt samarbetspartner i mission.
Var och en som vill leva ut bönen 'tillkomme ditt rike' - d.v.s. den som vill det som Herren vill, nämligen att Guds rike får växa till - har möjlighet att pröva det som OM såsom partner vill betjäna med på missionens område.

OM vill med sitt uppdrag betjäna familjer med tonåringar, församlingar med konfirmander, ledare med ungt nätverk, organisationer och församlingsledare som arbetar för andlig förnyelse i församlingarna.

Alla bär vi på en gemensam längtan i kyrka och församling efter att nå framåt och utåt, som också inkluderar längtan efter en missionsväckelse och det med den unga generationen! OM vill mycket gärna vara din samarbetspartner i mission.                                                                

Operation Mission [OM] är därför mitt i Den svenska kristenheten värdig mottagare av Worthy Website Mission Partner Award 2005.

Bild: TS Builders Foto: OM Sweden TS

P r o f e t i s k a    p r e f e r e n s e r   -   P r o f e t i s k t   (Nr 15)

Med prästerlig lågprelatstatus - men ändå - från fyra decenniers liv och leverne i kyrka och samhälle finns några erfarenheter och preferenser att i tacksamhet dela.

***

(1) För det första tycks det mig vara så att all den profetiska dimensionen oomkullrunkeligt hör samman inte med den individuella lärjungen utan med kyrkan och församlingen.

Oljan är till inte för oljelampans skull utan för dem som i rummet behöver ljus och för att kunna se sig omkring på varandra och det som tilldrar sig. Smörjelsen från Höjden ges för att kyrkan och församlingen ska se Ljuset och vilket salt som omvärlden behöver sältas med. Oljan ges för kyrkan och församlingen till tjänst och för världens skull till omvändelse från synden in i trons värld. Oljan behöver kyrkan och församlingen för att veta i vilken riktning hon har att röra sig.

***

(2) För det andra tycks det mig vara så att den profetiska dimensionen hör samman med ett levande vitalt församlingsliv. Inte församlingsliv för sin egen skull som jag ibland har uppfattat mycket av somligt konferensande under gångna år, utan för det vitala och levande församlingsliv som är salt och ljus i sin omvärld - för världen och världens människor.

Hon - kyrkan och församlingen - har inte att som så ofta sker i den västerländska kyrkan att mestadels enbart leva ett liv och leverne enbart utifrån sina reaktioner på det som är a la mode eller det som sker. Kyrkans liv kan ju inte bara vara en kopia av ett samhälles opinion. Rasterkyrkans tid med världens dogmer i kyrklig språkdräkt är för länge sedan avslöjat i det ljus som ges från höjden. Kyrkan såsom en opinionsreaktionernas organisation är en död skapelse till skillnad från den tanke och design kyrkans Herre gett henne, nämligen att vara en profetisk och proaktiv kyrka.

En proaktiv och profetisk kyrka är en kyrka som är ett alternativ till allt samhällsliv. Hon har exempel. Hon har vägvisningsalternativ. Hon har hopp. Hon har en attraktion som drar människor - inte till scenerna och sofforna men till Nådens bord, Nådens tron och Nådens rike.

***

(3) För det tredje tycks det mig vara så att den profetiska dimensionen hör samman med normallivet i en normalförsamling ur Guds synpunkt sett. Ett normalt kyrkoliv som inte är normalt i världens mening men som är normalt i mening av att vara övernaturligt i sin närvaro av Guds väldiga nåd.

Allt hörande till den profetiska dimensionen - oavsett om det rör den profetiska homiletiska tjänsten att predika Guds ord och det också profetiskt eller den profetiska uppbyggliga tjänsten att ge uppbyggelse, förmaning eller tröst sins emellan lärjunge till lärjunge - skulle få uppfattas mera vardagligt än det oftast gör. När en broder eller syster (t.ex. denna mycket enkla series skribent och "prelat") berör frågor om "den profetiska dimensionen", så rynkas hjärnbarken alldeles våldsamt per automatik bara vid ordens flykt [=det 'profetiska'] mot synnervens synaps. Hjärnbarkskontraktionerna på gräns till mindre härdsmältor processar nu frågor som: "Vad är nu detta för karismatiskt och osunt tal!?" eller "Jaha, där ser man, han tycks vara ute och cykla i denna överandliga lervälling, igen. Lär han sig aldrig?" eller "Varför detta eviga tal om profet, profeter och profetiskt? Jeremia och Jesus, räcker aldrig detta?!".

Till ett normalt liv i kyrka och församling hör allt det som hör Guds vilja till. Till Guds vilja och hans design hör ju att han vill det profetiska. Det är hans profetiska dimension det handlar om. Det är hans tjänster, hans gåvor, det rör sig om. Medan en förnyelsens kyrka ibland tyvärr gjort eller åtminstone fått alltför många inom och utom kyrkan att tro att det handlar om någons personliga alldeles egna andliga kompetens. Då är det så viktigt att om och om igen låta all den profetiska dimensionen få ha sin grund och trädgård i det normala kristenlivet, i lärjungaskapet. Att vara normal lärjunge är att vara bärare av den profetiska dimensionen. Varför? Jo, därför att all den profetiska dimensionen är oss given av kyrkans Herre för kyrkans tjänst och för världens frälsning. 

Dag Selander

Bild: Psalm 121 Foto: IAM

E   R   N   S   T        &        H   U   L   D   A
 
U t m a n i n g    i    Ä v e n t y r   o c h   P i o n j ä r s k a p

Historien om ERNST Andersson från torpet Vassnöden, Strömsberg, i Jönköping & HULDA Björklund från Ulfstorp i N. Sandsjö, Bodafors, i Nässjö handlar om omvändelse, kallelse och missionärsäventyr. Den tidsmässiga perioden berör åren 1909-1948 från Småland till Transvaal i Sydafrika.

 
Serien om Ernst & Hulda har två syften. Det ena syftet är att historien om Ernst & Hulda utgör ett exempel och en utmaning för den unga generationen - tonåringar och de som är 20+ i dag. Det andra syftet är att serien utgör en illustration om den mångfald som Guds folk utgör av alla stammar, tungomål, folk och folkslag och en utmaning för Den svenska kristenheten.
 

 
Av dessa två syften är den första - utmaningen till den unga generationen - den primära. Kyrkans framtid i Sverige är här - i den unga generationen, tonåringarna och de unga i åldern 20+. Det är dessa som kyrkan och församlingen av i dag har som sin särskilda kallelse och utmaning att stödja, inspirera och prioritera i allt sitt kyrkliga församlingsmässiga verk. När vi ser till den bibliska historien så möter vi den unga i avgörande positioner av pionjärskap. Där är en ung David, en liten Mose, en ung Josef, en ung Maria, en unga Markus, en ung Timoteus m.fl. I kyrkohistorien är det likadant med Guds kallelse och verk och de unga. Så är det därför också idag för den lokala församlingen - och den utmaning den har i detta perspektiv.
 
 
Serien är intressant också ur ett kyrkogeografiskt perspektiv eftersom vi möter närapå alla kyrkor och samfund.

ERNST & HULDA kommer båda ur en andlig bakgrund med tillhörighet i Svenska kyrkan. Väckelsefolket i Småland med Jönköpings Missionsförening är en viktig faktor för deras utveckling, liksom denna Missionsföreningens historia och inriktning att verka tillsammans kyrka-frikyrka med bakgrunden hos Carl Olof Rosenius, Odencrantz och de lågkyrkliga prästerna. Frälsningsarmén, Baptismen, Missionskyrkan, Helgelseförbundet, Bibeltrogna vänner är andra viktiga delar av deras erfarenhet. De får också på plats möta Wales- och Glasgowväckelserna, pingströrelsen, väckelsen i Minnesota. På bl.a. sina båtresor och utlandsvistelser får de möta katolska, anglikanska kyrkan samt ortodoxa kyrkan.

Serien om Ernst & Hulda erinrar oss mycket starkt om Guds folks mångfald, enhet och inbördes frihet i relation till varandra som historien från den tidiga Missionsföreningens i Jönköping också visar.

Att de sedan kommer att tjäna som missionärer i Svenska Alliansmissionen har också ett memento; det hör samman med tanke på denna organisations historia att vara en allians mellan kyrka och frikyrka, mellan prästerna, lekmannapredikanterna, frikyrkorna och lekfolket.
Allianstanken med dess grundidé om enhet i samverkan som Svenska Alliansmissionen [SAM] är bärare av är också den idag en utmaning till hela Den svenska kristenheten.

Anders Brogrens hemsida

• Ett litet cyberbibliotek,
• En tankens & trons utmaning samt
• Ett välsignat husapotek för månget behov.

***

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz

Chapter 18 - Israel and the Fullness of the Spirit
 

"And it shall be in the last days," God says, "that I will pour forth of My Spirit upon all mankind [alt. 'flesh']; and your sons and your daughters shall prophesy, and your young men shall see visions, and your old men shall dream dreams; even upon My bondslaves, both men and women, I will in those days pour forth of My Spirit and they shall prophesy.  And I will grant wonders in the sky above, and signs on the earth beneath, blood, and fire, and vapor of smoke.  The sun shall be turned into darkness, and the moon into blood, before the great and glorious day of the Lord shall come.  And it shall be, that every one who calls on the name of the Lord shall be saved" (Acts 2:17-21).

Peter is referring here to Joel's prophecy, a salvation from a yet future Day of wrath.  The signs that Joel spoke of: devastating judgments, the cataclysmic signs in the heavens, the moon turning to blood, etc., are what biblically-minded Jews of that generation had anticipated in regard to the apocalyptic conclusion of history and the age, so that when they saw the one sign of the Spirit being poured out on the flesh present there that day, they assumed that the other signs would soon follow, and that indeed the apocalyptic end of the age was imminent.  And, if anyone wanted to be saved out of the judgment coming upon the world, and upon an apostate Israel, then it would behoove them to "Be saved from this perverse generation!" (Acts 2:40b).

We, who have come to regard the baptism of the Holy Spirit as a matter-of-fact, commonplace experience, need to know that the gift of the Spirit is a sign of something yet future, even to this hour, and that the context of Joel's prophecy is that the 'all flesh' being spoken of is all Jewish flesh.  The Church, as we have said, has been historically guilty of a usurpation of Israel's promises, and needs to understand that what happened on Pentecost fell on Jewish flesh, but it was only a foreshadowing, a token and a down payment of something that was reserved in full for the empowering of a restored Israel in the Last Days!

In a word, we have not yet seen the full outpouring of the Holy Spirit on all Jewish flesh.  And the reason we have not seen it, and do not anticipate it, is that we took what Peter clearly describes as a shadow, a token, and made of it the complete measure.  There is a danger that arises from what we have done historically, as the Church, in giving our denominations a certain kind of arrogance of spirit, and a 'we have it all' attitude that is just not compatible with the spiritual facts; and if we are ruthlessly honest, we know that we do not have it all.  One of the disappointments concerning the absence of the power and fullness that we thought would be our experience is the fact that it was never intended to be our experience, except as a down-payment, a foretaste of the fulfillment that would come, in order to direct our attention and prepare us for the future and the things that are yet before us.
We sympathize with untold numbers of evangelicals worldwide, who have been turned off by the kind of bumptious mentality and spirit that has been expressed by the Charismatic and Pentecostal movements.  Instead of the appropriate humility of a people who have been privileged to receive a down-payment and a foretaste, 'the people of the Spirit' have tended to demean those other 'poor souls' who do not have 'it.'  This is the kind of error that comes by our failing to recognize the context for the gift of the Spirit in the future destiny of Israel as a nation in the purposes of God.

We are saying that the baptism of Pentecost is a national pledge of something that is to be fulfilled at the end of the age, not through the predominantly Gentile Church (though there is some fulfillment), but the Jews!  The Church, made up of Jews and Gentiles of all ages, will receive glorified bodies upon the Lord's return, and Israel receives the baptism of the Holy Spirit in full measure of what, we the present Church, have only known in part, to give them the means whereby they fulfill their own millennial destiny and calling.  Those who have attained to sonship will be ruling and reigning with Christ, the glorified saints ascending and descending upon the Son of Man, but the restored Israel will be ruling from the plateau of the earth, from a restored nation, aiding and abetting the kingdom in the earth that has its central location in its own capital city, Jerusalem.  As the Scriptures say, "For the law will go forth from Zion, and the word of the LORD from Jerusalem" (Micah 4:2).  

The Spirit as a Down-Payment
It is clear, from a look at history in the light of the scriptures, that the prophecy alluded to in Joel was not completely fulfilled at the Day of Pentecost.  It was only the foreshadowing, the first measure, of the Holy Spirit being poured out.  The other signs in the heavens also did not take place as they are yet future.
"...to the end that we who were the first to hope in Christ should be to the praise of His glory. In Him, you also, after listening to the message of truth, the gospel of your salvation, having also believed, you were sealed in Him with the Holy Spirit of promise, who is given as a pledge of our inheritance, with a view to the redemption of God's own possession, to the praise of His glory" (Eph. 1:12-14).

It is quite clear that Paul understands the baptism of the Holy Spirit, not as a thing in itself, but as a foretaste, a pledge and a down payment of a fullness that would come later as an inheritance, in the redemptive and final workings of God for Israel.  It would do us a world of good to bring our perspective into alignment with God's!  That is not to say that the down payment we have received is insignificant, for the Spirit is very God Himself, but the outpouring has its final and ultimate fulfillment with Israel.  Even our raising up of 'spirit-filled' denominations grows out of our failure to see that the fulfillment of it is yet future, that what we have now is humblingly partial, and a sign of what is yet to come with the coming of the King and the establishment of His kingdom.

The Lord is not coming to provide escape for the Church through a convenient rapture, though there is a 'going to meet Him in the air.'  The Greek word parousia used here, is best understood as 'a rising to meet and accompany a dignitary as he comes to his place of honor, and there to rule and reign with him.'  If Israel is going to have the honor of being the location of the seat of that rule, and of participating with Him in extending that rule to the nations, then they need the baptism in the Holy Spirit in a measure beyond anything that we have ourselves ever known.  Conversely, they will not have come to that place except by the power of that Spirit expressed in us!  However much we have received it in part, it is a most precious part, and not to be either denigrated nor ignored.  
The Church has been robbed of much of its sense of the future, by thinking that we have the whole fullness rather than only the pledge or the down payment.  A church without a future is depleted and no longer a church.  A church that does not anticipate a climax and consummation of the age as being the glory of God forever is not the Church.  When we do not have that future, we risk degenerating into a mere succession of Sunday services.  Our children are bored, and we often have to drag them by the scruff of the neck to our functions.  They would not be sitting in the back of our congregations waiting for the thing to end, nor would they be drawn off and attracted to questionable amusements, if we were living in this expectation.  The general character of our meetings is a terrible indictment on a Church that has not raised up for our own children a standard and quality of life that compels their attention and their participation.  We have not persuaded our children that what we are about is earnest.  Though they may not articulate it, we are to them no more than some kind of adult Sunday culture.  When we lose a sense of the future, we lose sight of God's intention for the restoration of the nation, Israel, who would not have been our choice, but which is His choice, as the God who chooses.

Chapter 19 - Conclusion

In the final analysis, failing to know God as He is, and having an improper view of ourselves, go hand in hand, and are at the crux of mankind's every disorder.  Truly, we do not know Him as we ought.  One of the ways in which it has pleased the Lord to communicate the knowledge of Himself is through the example of Israel.  Nothing is more instructive in the way of God than in His dealing with the people whom He calls the apple of His eye, but now mourns as a father for a prodigal son.  If God will go as far as to bring them nigh unto death, in a severity that eclipses anything that we could fathom that He would allow, then how far will He go with us as the Church?  How far will He go with the nations?  The lightness and frivolity that we presently have in the Church likely stems from this inadequate knowledge of God, both in His goodness and especially in His severity.  Our souls shrink from beholding His severity as well as His goodness, but if we will not learn from the goodness of God, then we will, assuredly, have to learn from His severity.

The false prophets of old always gave false comfort and security to Israel by voicing the presumption, "God is not going to allow that to happen.  He is not going to allow His own temple to be destroyed and His holy city to be leveled."  Jews made of the temple and Jerusalem a fetish, and a hoped-for security.  But sadly, history has shown us what has happened to dash that vain hope.  God has allowed His temple to be destroyed, His city to be laid waste, and His people to be exiled over the face of the earth.  Who are we to tell God what He will allow?

Only as a nation restored back to God can Israel demonstrate a life of unity, peace, righteousness and justice to the human race.  And only nations who model themselves after Israel's example can live in a truly peaceful relationship with one another.  Imagine what Israel's restoration will be, as the land of the Messianic kingdom in the millennium.  It is said that if you get two Jews, you have three arguments.  Are there a people more opinionated and more divisive than we?  But Israel will be an example to the nations, a redeemed society in which God is to be glorified, modeling a societal salvation to all the nations.  Israel will be a model to all nations of what God's millennial rule will be, but only if they will allow their government "to rest upon His shoulders" (Isa. 9:6b).  Only an entirely restored nation can demonstrate a life of unity, even as the Church is called to demonstrate the same.  This is not a call for individual spiritual virtuosos, but for a Church in its totality, its corporateness, in all of its diversity, being one!

God as Creator
God takes the initiative to dispose Israel to obey, and to be capable of obeying; in fact, no differently from what He has done with us.  The self-determination of His creatures is placed in abeyance as the Creator God works a deliverance in the very heart of man.  God's act of transformation is amplified so that God as Creator perfects and refashions all of nature, as well as Israel's inner being.  That is why creation is groaning and travailing until now, waiting for the redemption of the sons of God (Rom. 8:19).   To know God as Creator is to know God as God, and with the same power that it took Him to create the universe and all that is in it, He will redeem, re-create and restore it.

Our knowledge of God, as we have said, affects our every reckoning.  Therefore, God's Last Days' stratagem is calculated to reveal Himself as He in fact is: the God who does not hesitate to devastate, but who also restores; the God who judges, but who also blesses; the God who is unsparing in the judgment that needs to be administered, but who is also full of tender mercy and kindness.  Unless we see God in that totality, we do not see God in the depth in which He desires to be known.  We Jews suffer from an inadequate and inferior concept of God because we missed it at the most important juncture where God revealed Himself in truth, namely, at the Cross of Christ Jesus, the judgment that came upon the Son of God.  Nothing is more instructive about the nature of sin than what was required of Jesus at the Cross, to be a propitiation for it.  But because we have shrunk from that revelation, and would not consider it, we have scant knowledge of sin, either about ourselves, or man in general.  We therefore remain supreme humanists, having a rosy view of man, and have to learn the truth of what man is by suffering at his hand as we did, for example, in the Holocaust, and see now, increasingly, in our own behavior.

God shall have His final glory because He has purposed it.  In the day of His power, we will be willing. He will break the privatistic power of selfishness, and bring us to be the incarnation of God that we must be.  Everything hinges on our being that kind of Church.  We must enter the depth of this grand and intense epoch of Israel's history, the physical restoration of Israel's kingdom, as a chief participant, if not the principal agency, of our own eschatological hope.  Israel remains the people of God with a yet unfinished destiny, according to the covenantal promises of God to their fathers.  But why should that be of concern to us?  It is because our God is a God who keeps His promises, and how shall we be assured that He will keep His promises to us if He fails to keep them to Israel? 
How is He then God?

The cosmic conclusion of God's redemptive saga consummates in the establishment of an eternal kingdom, a new heaven and a new earth in which righteousness dwells.  What makes them new is that they will converge into one.  They will no longer be separate and distinct regions.  Heaven has come to earth, and earth has become heaven.  It is an apocalyptic scenario of things violent and devastating that requires the obliteration of this present earth and of the heavens, except for any part in the earth and heavens that is already in the realm of the eternal kingdom of God.  It is the final, ultimate and last reconciliation of all.  The Jerusalem from above comes down and over the Jerusalem below, and everything is one.  God is One, reality is one, and creation is one; it is the final consummation of everything.  The government is upon His shoulder, and every knee has bowed and every tongue confessed that Jesus Christ is Lord.

When Jesus, in His resurrected body, instructed the disciples for forty days on the things pertaining to the kingdom of God, they asked Him, "Lord, is it at this time You are restoring the kingdom to Israel?" (Acts 1:6).  Jesus did not reprove their question, "When are you guys going to wise up?  This is not a kingdom for you; this is a universal, global rule."  He replied, rather, "It is not for you to know times and epochs..." which implies that there is a time, and that, as Jews, they have every legitimate, biblically-affirmed right to expect a kingdom that pertains to them.  In fact, if it does not come to them first, it does not come to the rest of mankind at all.

Israel has been chosen that the world might know the true God.  Jewish history itself is the visible, experiential act of revelation.  Israel is called to demonstrate to all who want to see that the God of Israel is not a humanly derived concept, but the living God.  Israel is God's testimony to the nations, particularly His deliverance of her in her destitute and finally broken condition, when she will be supernaturally raised from it, and be restored to the Land.  We will then be able to distinguish the difference between Israel establishing herself to the Land, and God's planting her in the Land (Amos 9:15).  It will be the Zionist experiment of 1948, which was humanly commendable and impressive, God-sanctioned and necessary, contrasted to the divine and supernatural restoration that is yet to come.

This is the mystery of Israel and the Church.  This is the final stroke of God that comes in the Last Days, at the consummation of history, that raises the nation, and brings in the millennial kingdom and the King Himself, through the Church, in order that: "For from Him and through Him and to Him are all things.  To Him be the glory forever.  Amen" (Rom. 11:36).

--- end The Mystery... by Art Katz Chapter 1-19 ------------

Bild: "Nästan 5 i 12" Foto: IAM

E v a n g e l i e t   -   P r o f e t i s k t  (Nr 13)

Jesu svar till lärjungarna om deras frågor om Guds rike och framtiden är kanske det mest tydliga exemplet vi har om det profetiska i den klara och tydliga profetiska undervisningen han ger i Evangeliet enligt Matteus (kap 24) och Lukas (kap 21).

Det viktiga är att se Jesu undervisning i det textsammanhang som kontexten erbjuder. I undervisningen kan man urskilja ett tiotal viktiga tecken som ska föregå Jesu återkomst. Viktigt är att påminna om att tecknen avser just Kristi återkomst. Därför är det viktigt att kristen troslära aldrig tummar på just den bibliska sanningen. Det är likaså av vikt att se Jesus talar om templet och Jerusalem och Israel. Vi ser tidstecknen: krig, jordbävningar, hungersnöd etc., men vi stannar här upp enbart inför det sist nämnda tecknet. 

Först ser vi hela den profetiska texten enligt Matteus:  

När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram och visade honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem:

"Ni ser allt detta. Amen säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten. Allt skall brytas ner." När Jesus sedan satt på Oljeberget och lärjungarna var ensamma med honom, gick de fram till honom och frågade:

"Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?"

Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse. Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på 'födslovåndorna'. Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.

Evangelium till alla folk… sedan ska slutet komma

Jesu undervisning avslutas med orden om evangeliets förkunnelse till alla etniska folkgrupper:

"Detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma."

Forskare av profetian har flera utgångspunkter och tolkningsförslag angående detta tecken. En uppfattning menar att evangeliet måste förkunnas för alla folk före Kristi återkomst. Det synsättet har visat sig vara av stor drivkraft för satsningar på den yttre missionen. Andra synsätt har andra tolkningar. Den ovan antydda enkla förståelsen är lättast att omfatta, då man därmed slipper dras in i ett antal mycket osäkra frågeställningar.

Under senare år har några missionssatsningar gjorts av t.ex. Operation Mobilisation och Operation Mission (OM) i Sverige liksom av Ungdom Med Uppgift (UMU). De har tillsammans med kyrkor och samfund i bl.a. Sverige mobiliserat hundratals unga missionärer att gå dit behovet för evangelium är störst. Förutom dessa organisationer finns det ett stort antal som verkar motiverade utifrån bl.a. den profetiska undervisningen ovan.

Bland mängder av uttryck för Mission av idag nämns här bara ett par exempel:

Missions Moblisation Network >> MMN

Mission News Network >> MNN

Bild: Golden gate Foto: AarinFreePhot

T  i  d  s  t  e  c  k  e  n   -   P r o f e t i s k t  (Nr 12)

Två dagar före Långfredag när Jesus var på väg ut från tempelområdet möts han av lärjungarna och man kommer att samtala om templet och dess skönhet. Plötsligt säger Jesus: "Ni ser allt detta. 'Amen' säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten. Allt skall brytas ner."

När sedan Jesus på Oljeberget sitter och samtalar med dem frågar de: "Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?" Jesus ger ett långt och utförligt svar, varefter han berättar liknelsen om fikonträdet och säger att det släkte som såg de händelser som han just beskrivit, om hur bladen spricker ut på fikonträdet - nationen Israel - också skulle se hur allt gick i uppfyllelse.

Som en av huvudpunkterna i sitt svar talar Jesus om hur Israel ska vara tillbaka i landet (Matt 24:16), hur templet ska vara återuppbyggt (Matt 24:15) och hur de gamla gudstjänstformerna ska vara återställda (Matt 24:20), efter en lång period av förskingring. Återförsamlandet av folket är kanske det mest betydande tecknet på lärjungarnas fråga om När och Hur.

Skriften talar om att Israel som folk och nation ska återupprättas. Ett led i denna återupprättelse utgörs bl.a. av judafolkets återvändande till sitt land. Redan innan folket hade tagit landet i besittning profeterade Mose för omkring 3500 år sedan om folkets förskingring och återsamlande,

När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig och du lägger detta på ditt hjärta bland alla hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst (…) då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig. Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände, skulle HERREN, din Gud, samla dig därifrån och hämta dig därifrån. HERREN, din Gud, skall föra dig in i det land som dina fäder har haft till besittning, och du skall besitta det. Han skall göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder. (5 Mos 30:1-5)

Detta återsamlande, på hebreiska "aliyah", sker på världsvid basis, och är i ändens tid aktuell på Guds profetiska agenda. Den rest som återsamlas ska "inte mer ryckas upp ur det land som jag har givit dem, säger HERREN." (Amos 9:15) Folket som återsamlas kommer på plats i landet Israel, medan det ännu är andligt dött. Den andliga återupprättelsen sker med detta folk i Löftets land. Hesekiel talar om detta med bilden av de döda benen i dalen, i landet. Det ska bli en kropp, innan det andligen återupprättas. I landet ska Herren blåsa liv i sitt folk genom sin Ande (Hes 37:1-8, 14).

För cirka 2700 år sedan sade Gud genom Jesaja, "På den dagen skall HERREN för andra gången räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk, som är kvar i Assyrien, Egypten, Patros, Nubien, Elam, Sinear, Hamat och havsländerna. Han skall resa ett banér för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. (Jes. 11:11-12)

Detta löfte om återsamlande handlar inte bara om befrielsen från fångenskapen i Babylon, eftersom återsamlandet skildras ske från ett flertal områden: Assyrien, Egypten, Patros (ett område i övre Egypten), Etiopien (delar av nuvarande Sudan och södra Egypten hörde hit), Elam (nordost om Persiska viken), Hamat (en stad i Syrien), havsländerna (länderna kring Medelhavet, dvs det romerska imperiet). Elam, Sinear och Hamat hörde till det assyriska riket. Lägg märke till hur omfattande profetian i Jes. 11 är. Församlandet sker från hela jorden.

När Jesus blev korsfäst höjdes ett banér för folken, "när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." (Joh 12:32)  Det banéret ska ännu hållas högt, och folket och folken ska följa det, "Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde." (Joh 10:16)

För cirka 2600 år sedan talade Gud genom Jeremia, 16:14-15, "Se, dagar skall komma, säger HERREN, då man inte mer skall säga: "Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn ut ur landet i norr och ur alla andra länder, dit han drivit dem bort." Ty jag skall föra dem tillbaka, till deras land, det som jag gav åt deras fäder." (jfr par. Jer 23:7-8)

För cirka 2600 år sedan kungjorde Gud genom profeten Sefanja, 3:20, "På den tiden skall jag föra er hem, ja, då skall jag föra er samman. Ty jag skall låta er bli till berömmelse och lovsång bland jordens alla folk, när jag gör slut på er fångenskap inför era ögon, säger HERREN."

Och genom profeten Sakarja, 10:8-9, "Jag skall locka på dem och samla dem tillhopa, ty jag förlossar dem; och de skall bli lika talrika som de fordom var. Och när jag planterar ut dem bland folken, skall de tänka på mig i fjärran; och med sina barn skall de få leva och komma tillbaka.

Om Israel idag är ett tidstecken i allmänhet, så är judarnas aliyah från "landet i Norr" i denna tid ett tidstecken i synnerhet. Vi läser om detta skeende i Jeremia, 23:3-8. Återsamlandet av judafolket är vad som ska föregå Jesu återkomst.

Det är alltså i denna kontext med Israel och judafoket som Jesu utförliga undervisning ges då lärjungarna frågat: "När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?"

Den texten innehåller ett tiotal tecken på Jesu återkomst som man i kyrkohistorien kronologiskt sökt att "bocka av". Det kristenheten i stället kan och bör göra är att se h-e-l-a sammanhanget och l-e-v-a i en beredskap att Jesus-är-på-väg tillbaka. Dessutom står där Missions-tecknet om att Evangelium ska förkunnas över hela världen…
  

Se till att ni inte blir vilseledda. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och: Tiden är nära. Men följ dem inte! Och när ni får höra om krig och uppror, så bli inte förskräckta. Ty sådant måste först hända, men det betyder inte att slutet kommer omedelbart." Vidare sade han till dem: "Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.
Men innan allt detta händer, skall man gripa och förfölja er. Man skall utlämna er åt synagogor och fängelser och ställa er inför kungar och landshövdingar för mitt namns skull. Detta ger er tillfälle att vittna. Bestäm er därför att inte förbereda något försvarstal. Ty jag skall själv lägga orden i er mun och ge er vishet som ingen av era fiender skall kunna stå emot eller motsäga. Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat. Genom att stå fasta skall ni vinna era själar. När ni ser Jerusalem omringas av härar, då skall ni veta att staden snart skall bli ödelagd. Då måste de som bor i Judeen fly bort till bergen, och de som bor inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Ty detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Ty landet skall drabbas av en stor nöd, och vredesdomen skall komma över detta folk. De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk. Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade. Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.

Bild: Fikonträd Foto: HolyLand.Free

S e   p å   f i k o n t r ä d e t   -   Profetiskt (Nr 11)

"Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda", säger Jesus i undervisningen om det tecken han själv är i det han kallar 'Jona tecken´(Matt 16:1ff). I den undervisning som Kristus Jesus ger om tiden före sin återkomst visar han på nationen Israel som nyckeln till förståelse av tidernas tecken. Han talade i liknelse och sade: "Se på fikonträdet och alla andra träd ['fikonträdet' i Bibeln symboliserar nationen Israel]. Så snart ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. När ni ser att detta händer [det som avser Israel och nationerna], vet ni på samma sätt att Guds rike är nära." (Luk 21:29-31) Och så lägger han till att det släkte som ser detta inte skulle förgå förrän allt detta händer.

Varje vecka, nästan varje dag, möter vi nyheter från Mellanöstern och staten Israel. Detta lilla land är och har varit i centrum för världens nyhetskanaler i decennier. Världens kroniska oroshärd är det land som föddes likt ett under för sex tusen år sedan. För att bevara nyckeln som ligger fördolt i detta lands ursprung och framtid liksom för världens utveckling i Guds frälsningsplan är det av vikt att se bakåt. Utan kunskapen om historiens verklighet kan heller ingen möta framtiden med ett rätt perspektiv - det är ungefär vad historievetenskapen försöker påminna varje ny studentgeneration.

Israels historia går sex årtusenden tillbaka i tiden. Det är en enastående helt unik historia, ja, rent av egentligen ett underverk i sig. Bibeln berättar om hur Herren utvalde Abraham borta i Ur. Han fick löfte om att en stor nation skulle utgå från honom. Abrahams avkomlingar skulle enligt Guds löfte få ett eget land som sin nation och sitt hem. När senare hans avkomlingar befann sig i Egypten, dit man flytt på grund av en hungersnöd, växte Israels familj och blev en nation. Under ledning av Mose flydde de undan slaveriet. Med Josua som ledare erövrades sedan Kanaan som blev deras hem. Allt detta som händer är enligt vad Gud gett som sina löften. På vägen hem till Kanaan får de ta emot Guds ord, torahn och Dekalogen, De tio orden samt de fem Moseböckerna. Gud gjorde klar för folket genom Mose att om de lydde [hörsammade] hans ord skulle de få Guds välsignelse. Men om det däremot var olydiga [ohörsamma] skulle den Allsmäktiges domar straffa dem. Mellan Herren och hans folk finns detta avtal bevarat i Femte Moseboken. Dokumentet är detta:

Om du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud som jag i dag ger dig, så skall HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden. Och alla dessa välsignelser skall komma över dig och nå fram till dig, när du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst.
 Välsignad skall du vara i staden, och välsignad ute på marken.
 Välsignad skall ditt moderlivs frukt vara och din marks gröda, det din boskap föder, din nötboskaps kalvar och lammen i din hjord.
 Välsignad skall din korg vara och välsignat ditt baktråg.
 Välsignad skall du vara när du kommer in, och välsignad skall du vara när du går ut.
 

När dina fiender reser sig upp mot dig, skall HERREN låta dem bli slagna inför dig. På en väg skall de dra ut mot dig, men på sju vägar skall de fly för dig. HERREN skall befalla sin välsignelse att vara med dig i dina förråd och i allt vad du företar dig. Han skall välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, ger dig.
 HERREN skall upphöja dig till ett heligt folk åt sig, så som han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. Och alla folk på jorden skall se att du är uppkallad efter HERRENS namn och de skall frukta för dig. HERREN skall ge dig överflöd av allt gott - barn, avkomma från boskapen och gröda på marken - i det land som HERREN med ed har lovat dina fäder att ge dig. HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn i rätt tid åt ditt land och välsigna alla dina händers verk. Du skall ge lån åt många hednafolk men själv skall du inte låna av någon. HERREN skall göra dig till huvud och inte till svans. Du skall endast vara över och aldrig vara under, om du lyssnar till HERRENS, din Guds, bud som jag i dag ger dig för att du skall hålla och följa dem. Vik inte av, vare sig till höger eller vänster, från något av alla de bud som jag i dag ger er, så att du följer andra gudar och tjänar dem. Men om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig.

Förbannad skall du vara i staden, och förbannad ute på marken.
Förbannad skall din korg vara och förbannat ditt baktråg.
Förbannad skall ditt moderlivs frukt vara
och din marks gröda, din nötboskaps kalvar
och lammen i din hjord.
Förbannad skall du vara när du kommer in,
och förbannad skall du vara när du går ut.

HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och straff i allt vad du gör och företar dig, till dess du förgörs och snabbt förgås för dina onda gärningars skull, eftersom du har övergivit mig. HERREN skall låta pesten drabba dig, till dess han har utrotat dig ur det land dit du nu kommer för att ta det i besittning. HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och svärd, med sot och rost. Detta skall förfölja dig till dess du förgås.
Dina söner och döttrar skall ges till främmande folk, och dina ögon skall se det och ivrigt längta efter dem varje dag, men du skall stå maktlös. Ett folk som du inte känner skall äta frukten av din mark och allt ditt arbete. Du skall i alla dina dagar bli förtryckt och utsatt för våld. Du skall drivas till vanvett av det du kommer att se med dina ögon. HERREN skall slå dig med svåra bölder på knän och ben, ja, från fotbladet ända till hjässan, så att du inte skall kunna botas.
HERREN skall föra dig och den kung som du sätter över dig bort till ett folk som varken du eller dina fäder har känt, och där skall du tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. Du skall bli till häpnad och ett ordspråk och en nidvisa bland alla de hednafolk som HERREN skall föra dig till.
 Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig allt högre och högre, men du skall sjunka ner allt djupare och djupare. Han skall ge lån åt dig, men du skall inte ge lån åt honom. Han skall bli huvudet och du skall bli svansen.
 Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig till dess att du går under, därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar som han gav dig. Som tecken och under skall de komma över dig och dina efterkommande till evig tid. Eftersom du inte tjänade HERREN, din Gud, med glädje och av hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt.
HERREN skall sända över dig ett folk från fjärran, från jordens ände, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med bister uppsyn, som inte tar hänsyn till de gamla och inte visar förbarmande med de unga. et folket skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark, till dess du utrotas, ty de skall inte lämna kvar åt dig vare sig säd, vin eller olja, inte din nötboskaps kalvar eller lammen i din hjord, till dess de har gjort slut på dig. De skall angripa dig i alla dina städer, till dess att dina höga och befästa murar som du förtröstar på, faller i hela ditt land. Ja, de skall angripa dig i alla dina städer över hela ditt land, det land som HERREN, din Gud, har gett dig.
 I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig att du skall äta din egen livsfrukt, köttet av dina söner och döttrar som HERREN, din Gud, har gett dig.

 Om du inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn "HERREN, din Gud", då skall HERREN sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, elakartade och långvariga sjukdomar. Han skall låta Egyptens alla farsoter, som du är rädd för, komma tillbaka, och de skall drabba dig. Också många andra sjukdomar och plågor, som inte är nerskrivna i denna lagbok, skall HERREN låta komma över dig till dess att du går under. Och av er skall det bli kvar ett fåtal, ni som tidigare var talrika som stjärnorna på himlen. Detta därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst. Och det skall ske att liksom HERREN förut fröjdade sig över er, när han fick göra er gott och föröka er, så skall HERREN nu fröjda sig över er, när han utrotar och förgör er. Ni skall ryckas bort ur det land som ni är på väg till för att ta i besittning.
 HERREN skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens ena ände till den andra, och där skall du tjäna andra gudar som varken du eller dina fäder har känt, gudar av trä och sten. land de folken skall du inte få någon ro eller någon vila för din fot. HERREN skall där ge dig ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en ångestfylld själ. Du skall sväva i största livsfara, du skall darra både natt och dag och inte vara säker för ditt liv. Om morgonen skall du säga: "Om det ändå vore kväll!", och om kvällen skall du säga: "Om det ändå vore morgon!" Detta på grund av den fruktan du skall känna i ditt hjärta och den syn dina ögon skall se. Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg om vilken jag sade till dig: "Du skall inte se den mer." Där skall ni bjuda ut er till salu som slavar och slavinnor åt era fiender. Men ingen skall vilja köpa.

Dessa är orden i det förbund som HERREN befallde Mose att sluta med Israels barn i Moabs land, förutom det förbund som han hade slutit med dem vid Horeb.

Vad som sedan hände i historien var en enda tragisk händelsekedja av ohörsamhet emot Guds vilja och Guds lagar, vilket allt ledde till domar, ånger och Guds utlovade hjälp, av ny olydnad, till ett enda ekorrhjul av synd och avfall från Guds vilja. Det gick utför för nationen. Folket delades upp i två delar, Israels stammar i norr och Juda stammar i söder. Under två hundra år levde de sida vid sida. Likgiltigheten för Gud, värst i Israel, fortsatte tills Guds dom tillät att Israel helt förintades som nation - och dess folk förde bort i fångenskap som de inte återvände ifrån förrän efter många hundra år. Senare fanns under en kort tid omkring 140 f Kr en judisk stat tills de romerska arméerna lade hela den då kända omvärlden under sig, inklusive Juda. Jesus Kristus som levde och blev korsfäst under romerskt välde bidrog till den profetiska prognosen för Israel, då han sade:

När ni ser Jerusalem omringas av härar, då skall ni veta att staden snart skall bli ödelagd. Då måste de som bor i Judeen fly bort till bergen, och de som bor inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Ty detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Ty landet skall drabbas av en stor nöd, och vredesdomen skall komma över detta folk. De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk. Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade.

När den romerske generalen Titus år 70 e Kr förstörde Jerusalem, gick profetian i uppfyllelse. Så kom det judiska folket att skingras år 100 e Kr efter stormningen av Massada och nationen upphörde att existera. Trots detta historiska faktum att folk stått utan land och hem under nästan 2000 år har folket levat vidare. Detta märkliga historiska fenomen beskrev Mark Twain med orden: "Allt är förgängligt utom juden. Alla andra makter försvinner, men han finns kvar. Vad är hemligheten bakom hans odödlighet?"

Hemligheten är att Gud har talat om juden och han står fast vid det han sagt - på ett övernaturligt sätt.

Se på fikonträdet och alla andra träd…

---

Källa:
William R Goetz, Uppenbarelseboken och vår tid

Photo: Churchphotos.homestead.com Picture: Glasgow katedral sept 1921

(32) Cross over - Huldas vän Anna

 
Bild: Platsen för den kungliga kraalen heter Lobamba och drottningen kan vara den kända Labotisibeni enligt kyrkoherde Yngve Kalin, SKM:s missionär i Swaziland - FOTO: SAM:s arkiv/Jfa

Huldas första tid i Transvaal - den är både omtumlande och som en dröm. Hulda är så tacksam för att få vara i Guds tid och hand. Det som hon lärt sig om kulturmöten i livet verkar inte vara tillräcklig grund att stå på. Hon lämnade för många år sen nu Sandsjöbygdens trygga hemförhållanden och åkte den långa vägen till kurser och utbildningar - först till Götabro utanför Kumla på Närkeslätten. Senare huvudstaden och Vita bergen i Elsa Borgs utbildning för bibelkvinnor. Och nu senast den långa utbildningen om 2½ år i St Paul, Minnesota. Nog tyckte Hulda att hon lärt sig vad kulturomställning är och vad det betyder att vara invandrare som i Amerika. Men, nu när drömmen blivit verklighet och hon är mörkaste Afrika upplever hon tre världars liv och erfarenheter.

Det är då med stor tacksamhet till Gud hon kommer att få arbeta tillsammans med Anna Nordahl. Från New Haven, M.S. Swaziland skriver Anna ett brev till Sverige daterat januari 1921, just den månad Hulda kommer fram till missionen i Sydafrika.

---

Dyra syskon. Jesu dyrbara frid!

Som ni förut sett genom T.V., så har jag lyckligt anlänt till Afrika. Tiden går så fort, och jag har nu varit här fyra månader. Herren har underbart hitintills uppehållit mig till både kropp och själ. Lovat vare hans namn. Jag förstår, att ni kommer ihåg mig inför Gud, och det är en stor bärkraft i striden att veta, att det finns en skara av Guds folk, som dagligen bär mig fram inför nådens tron. Tack, dyra syskon, tröttnen icke!

Jag är nu för en tid nere i Swaziland på en av de norska systrarnas station och hjälper till i arbetet med vad jag kan samt studerar språket. Jag följde med broder Hjelm hit, då han skulle ha kvartalsmöte. Det var en lång och besvärlig resa. Vi åkte efter häst första dagen, stannade på värdshus över natten, fortsatte andra dagen, men o, så hett det var! Det var nästan omöjligt att andas. Hästarna svettade i de förfärliga backarna eller rättare sagt bergen, ty de voro höga och besvärliga. Vid middagstiden kommo vi till en plats vid namn Hlatikulu, där vi måste lämna vagnen och fortsätta på hästryggen. För mig, som endast en gång förut varit på hästrygg, var detta ingen lätt sak, men det måste gå. Härvid blevo vi överraskade av en förfärlig storm med regn, så jag på endast några minuter var alldeles genomvåt, trots min regnkappa. Regnet flöt i strömmar utefter min kropp, men vi måste bara gå på för att hinna fram före mörkrets inbrott. Vi kunde nu icke rida utan ledde hästarna efter oss, och över våra huvuden ljungade blixten, ackompanjerad av åskans skrällar. O, vad jag bad, att Herren måtte bevara oss. Och när vi kommo fram till missionsstationen och fingo byta om kläder, var jag så tacksam.

Jag tackar Herren innerligt också, för att jag är här, och jag känner mig viss på, att jag är på rätt plats. Herren har välsignat våra möten, och flera ha lämnat sig åt Gud. Det är också så stort att se alla de infödda evangelisterna, av vilka många äro rikt välsignade av Gud. Det har ock kostat bönekamp och tårar, innan alla dessa själar blivit lösryckta ur satans makt. Syskonen här har stått trogna, och de äro varma i anden och besjälade av brinnande kärlek till arbetet.

Så har jag ju också nu firat min första jul i Afrika, fast inte var det som hemma. Den stämning, som alltid följer med julen hemma, saknas här. Huvudsaken är dock att hava jul i hjärtat, och det fingo vi erfara även här. På julafton samlade vi barnen och trakterade dem med kaffe, varjämte jag sjöng för dem och spelade på guitarr. Sedan fingo de var sitt lilla paket med lite smått och gott. Till slut läste vi Guds ord och hade bönemöte på knä.

Juldagen var det ett större möte, då evangelisterna med folket från de olika stationerna anlände. De kommo sjungande och samlades på stationen, och så gingo de ut och mötte de senare ankomna med sång och önskade dem "God jul". Därvid tänkte jag på den dag, då vi alla, som skildes under tårar, skola få mötas under segersånger och jubel. O, vilken fröjd det då skall bli! Det fyller oss med glädje att tänka på detta återseende.

Dyra unga syskon, ha målet för ögonen, ty det skall hjälpa eder i svårigheterna. Låt intet binda eder vid jorden, ty den skall förgås. Fly allt, som vill snärja och orena din själ.

Vi mötas dagligen i förbön. Bed för Afrika. Marken här är hård. Folket är tillfreds med att leva i synden. Det är endast Guds kraft, som förmår väcka dem.

Kära fridshälsningar till alla, som känna mig, och till de hem, jag fick gästa under min tid hos eder. Herren kommer snart och har sin lön med sig.

Eder för Afrikas frälsning utgivna syster
Anna Nordahl.

---

Fotnot:
T.V. som Anna skriver i brevets inledning är hennes förkortning av namnet på Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet.

2005-08-06 @ 07:37:34 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (2) Trackbacks ()

---

(31) Cross over - Hulda´s Three Worlds

BILD: Transvaal, vatten ger liv FOTO: SAM:s arkiv / Jfa

Hulda är så lycklig över att vara i den uppfyllda drömmen. Detta nya år 1921 är mer än en dröm. Nu är det som att ha kommit till Guds viljas centrum i hennes liv. Hulda är i missionens hjärta, på plats efter Herrens nåd. White Waters… Anna Nordahl är hennes nära vän som också nyss kommit hit till Afrika - före jul.

Men i sina tankar lever Hulda - det första halvåret - i mörkaste Afrika liksom i tre världar. Tankarna är hemma i Sandsjö i Sverige. Tankarna är i Bethel Seminary i St Paul, Minnesota. Tankarna är här i White Waters och Barberton, Transvaal Afrika. Tre världar. Normalt brukar det vara två världar det handlar om i motsvarande situation, oavsett det är en missionär eller det är en utvandrare i ett nytt liv. Det handlar mycket om en hela tiden pågående resa mellan två kulturer. Men för Hulda är det en tredimensionell verklighet. Tre geografiska världar med många känslor rör sig i Huldas inre. Hemma i familjen i Småland… Borta hos vännerna i Bethel St Paul… Här med allt nytt i den annorlunda afrikanska världen med alla nya utmaningar…  

Sista terminen på Bethel St Paul var en svår period, när Olivia Johnson dog den 18/1 1919. Hon som var ny som missionär på Filippinerna och gjorde sin första period; kom hem för vila, men arbetade för att kunna få ihop medel till missionen. Hon drabbades av en farsot (influensa) som avslutade hennes unga liv, bara 35 år och 1 månad gammal. Hon föddes 19/12 1884 i Blekinge och kom som 20-åring till Amerika för studier vid Bethel. Det som händer Olivia blir till en sorg som drabbar alla hennes vänner vid Bethels alla utbildningslinjer.

Ofta kommer Hulda att tänka på Signe som arbetade i cafeterian på skolan. När vi var samlade hade hon ofta så gyllene ord till tröst. Hon utvandrade från Sverige 1911 till Port Arthur i Canada där hon arbetade som husföreståndarinna tills hon kom till Bethel St Paul 1918. Enligt uppgifter från ett barnbarn till Signe, vars namn var Signe Olson Peterson, har Signe skrivit mer än 250 dikter. Anne Gillipsie Lewis skriver i sin bok "Swedes in Minnesota" att Signe var en av de tidiga svenska immigrantpoeterna som reflekterade över varje invandrares känsla av ensamhet i en ny kultur. Barnbarnet till Signe - professorn i historia och politisk vetenskap vid Bethel University - G. William Carlson säger: "Hennes poesi handlar om svårigheten att leva i en invandrares situation och behovet av att kunna förlita sig på den mäktiga närvaron av Gud i sina liv." Signes dikter fanns att läsa i Svenska Standaret, Midvinter, Söndagsskolan och Hemmet samt Sanningens Vän. Hennes diktande var på engelska och svenska.

Inte undra på att Hulda nu ofta tänker på Signes varma tröstande ord, när vi vet vad som var hennes gåva.

Hulda har sina tankar kring Olivias alltför tidiga död. Denna sorg påminner henne om sorgen i hennes eget liv. Den där dagen när hennes lilla syster Nanny bara nio år dog 1901. Den där dagen när hennes far August var död och hon själv bara femton och det var året hon konfirmeras. Vilka tunga dagar! Olivias död tillsammans med de egna sorgerna är tungt att bära. Då får hon sådan tröst också på tankarna från mötena med Signe och hennes ord av guld i cafeterian.

I Have the Key
Dikt av Signe Olson Peterson

Twas late when little John came home one night.
His heart was fearful, as he learned his plight.
The door was locked, and he was left outside
without a sheltering place, where he could hide.

The darkness scared him, as he lingered there,
confused and shivering in the frosty air.
Barred from the wealth home had for him in store
by that one locked and closely fitted door. 

As from his lonely heart there rose a cry,

the sound of footsteps to his ear drew nigh.
A voice called out: "Be not afraid of me.
I am your father, and I have a key."

The key was turned, and from the dreary night
John entered in to warmth and love and light.
Safe and protected by that same closed door,
that kept him trembling in the cold before.

Our heavenly Father, too, calls out the same
to His beloved ones, who bear His name,
"Be not afraid, my son, I have the key,
to every door that severs you from me

The painful things that you are passing through;
their aim and purpose still unknown to you -
to all of them I have the key also,
and on triumphant day I'll let you know.

Come in, and rest in My abundant grace;
take in my presence your abiding place.
I´m granting you to watch Me turn the key,
if while you wait, you but stay close to Me."

---

Här i Transvaal Afrika i den nya världen 1921 har Hulda getts en underbar ny vän i Anna Nordahl, som kom några månader tidigare. Mer om henne och hennes häst bl.a. senare…

2005-08-05 @ 21:30:20 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (3) Trackbacks ()

---

The Mystery... by A Katz Chapter 17 (part 2/2)

***

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz

 

Chapter 17 - Israel and the Judgment Seat of Christ

Part 2 of 2
Continues from part 1

God and His people Israel
As we have seen, there is an election according to grace, and there are things operating that we need to understand, or our attitude toward Israel will be wrong and condemning, rather than affirming and patient.  The revelation of God's just dealing with Israel, and the issue of election, is the revelation of God.  Nothing more acutely and accurately reveals God as God than in His relationship to the Jew.  To miss the history of that relationship, as well as Israel's destiny and calling, is to miss God.  It is to have an inadequate notion of our own making, which, in fact, is not God.  That is why the issue of the Jew is critical to the Church for its own understanding of God.
We are going to see many, who presently exhibit affection for Israel, and who cannot run fast enough to attend a conference or plant a tree, who will be the very ones, who will react with anger when the bottom falls out and this same people disappoint them.  There is something about betrayal and disappointment that provokes the deepest kind of hostility and anger, and that is likely what is ahead.  The quashing of the idealistic view that was held by the naïve, whose affection was on the level of sentiment, will eventuate in hatred.  The only love that will prevail is the love that has its origin and source in God.  Such a love cannot be disappointed.
The love of God, which is manifested in a love towards the Jews in their time of extremity, can only be demonstrated by one whose heart's disposition is brokenness and humility.  Can we identify with them out of our own failure to establish the righteousness of God in our own lives?  Psalm 102 reveals something of this spirit,
Thou wilt arise and have compassion on Zion; For it is time to be gracious to her, for the appointed time has come. Surely Thy servants find pleasure in her stones, and feel pity for her dust thereof (Psalm 102:13-14).
The affection for her stones and dust is not for a romanticized or idealized Israel, but for the grit and dust of a judged nation.  It is not her archaeology, but the nation itself, its history, its apostasy, its tragedy, its rejection of its prophets, its rejection of its Messiah, its stiff-necked obstinacy, and its failures.  When that dust and those stones, even of the devastated cities of present Israel, will be dear to the Church, in a compassionate identification with them, God shall arise and have mercy on Zion.  The Church for which He has been waiting has come of age.  By this, He has procured a Bride adorned for the Bridegroom, having the glory of God!
This is perfectly in keeping with Paul's New Testament disclosure of the mystery of Israel, namely, that the Church that has been obtained through Israel's fall is perfected by being the very agent of their restoration.  God makes this Church the key; they are "the servants who will cherish Israel's stones and esteem her dust."  This is an identification with Israel's condition as she in fact is, and is, unhappily and increasingly, presently becoming.  Present Israel, in her abject and melancholy condition, is not to be blithely swept away and dismissed in a preference for "the Jerusalem from above."  We must not disdain the one that is presently below.  It is not even because Jesus once trod on her dust that her dust is to be esteemed, though that is true also, but it is because we, as the Church, have embraced the whole nation in the totality of her entire history of shameful apostasy and judgment, as well as in her moments of glory, as being one with her.  When God sees a people who will love Israel's stones and dust by embracing the actuality of the nation in the grit of everything that constitutes Israel as Israel, something comes out of Zion that culminates in Israel's deliverance.
Those who love Israel's stones and esteem her dust are equally the ones who are consumed with jealousy for God's glory.  The disposition for the one is the disposition for the other.  There is no love for Israel, and for Israel's stones that is not also the consequence of the deepest love for God and the jealousy for His glory, the very apostolic distinctive itself.  An apostolic church is that body of people whose central impulse, principle of life, being and service are one thing only: the radical, total jealousy for the glory of God.  It includes embracing whatever pertains to His glory in terms of being Christ's fool, and suffering for His sake.  If an obedience serves the purposes of His glory, then that is the only issue.  A saint of that totality is also inexorably a lover of Israel's stones and dust, because that kind of love is not humanly affected, but issues out of union with the God of Jacob.  To love God's glory is to love Him, and love what He loves, and esteem what He esteems, even the stones and the dust of a fallen, backslidden and apostate nation that has no natural reason to commend itself to our affection.

The psalmist writes,
So the nations will fear the name of the Lord, and all the kings of the earth Thy glory (Psalm 102:15).
Yes, but only after the time to favor her has come.  Can you see the step-by-step, divine logic of God here?  God waits for something in His servant, the Church, namely, an authentic love that is not make-believe, or some fanciful, imagined thing of an idealized, romanticized Israel, but the grit of her dust and stones, and when He sees that, He is released to be their Deliverer.  This is a much deeper phenomenon, born out of union with God, and not out of boredom with a Church by finding a more exotic and interesting alternative in Israel.  When the Lord is thus released, "the nations will fear the name of the Lord, and all of the kings of the earth His glory," for He will have been revealed as being Israel's Deliverer out of that Zion.
The thing that obstructs the Lord from arising to bring mercy to Israel is the Church's failure to be on a priestly ground.  The heart of priesthood is that there is nothing in the priestly service that gratifies oneself, but it is entirely for the sake of the other, and for the Lord's sake; it is an identification and union that embraces another people, not when they are attractive only, but also in their most pathetic, beggarly and degraded state.  This is nothing less than embracing Jesus, not in His honorific robes and crown of glory, but on the Cross with all the sweat, blood and gore, and, in fact, everything that is repulsive to the flesh, and from which it wants to shrink and turn away.
Unless there is a real identification with the present Israel, the Israel that is below, there will never be a Jerusalem that will come down from above.  Priestly identification takes place when one embraces a distasteful and despised people because they are the beloved of God, especially when all the world will, at that same time, be rejecting her.  We are joined with them, we "who formally were far off have been brought near…" (Eph. 2:13) and into the commonwealth of Israel.
God is requiring the death of every identification with Israel that is less than what is being described here, and which we have been cultivating in a shallow affection for Israel.  Ironically, to remain in this self-serving love will keep God from concluding His work in bringing that nation's restoration.   Those things that are culturally endearing about Israel, staving off our boredom with a fascination with the Jewish mystique, may actually be for us the deepest hidden vestiges of concealed self-life.  Idealism is yet self vaunting itself in a way that seems commendable, but it is still self.  It is a final and particularly subtle humanism, disguised as well-wishing intention.  It ironically defeats the very purposes of God for that nation; therefore we need to dig it out, expose it, and bring it to a willful and needful death.
Israel's resurrection from the dead releases the Lord's coming, and by that, the raising of the dead who are asleep in Christ.  His coming is triggered by Israel's resurrection from the dead, and His coming revives those who are asleep in Christ.  It is resurrection triggering resurrection that, "what shall their return be but life from the dead," not only for Israel, but for all the saints who are yet asleep in the dust, and who are waiting for the coming of the Lord, whose coming is predicated upon Israel's restoration and return

Israel: God's Hermeneutical Key

Though Israel is only presently a part of the Church's consideration, nevertheless, we need to have a greater appreciation for Israel as a hermeneutical key to the entire faith.  We see the result of that omission in our shallowness, and the ease with which we give ourselves to every wind of doctrine that blows our way.  We must, of necessity, be lacking something very vital at the heart of our church life, if we have not this interpretive principle.  This is not proposing a false center by substituting Israel for Christ.  We cannot rule and reign with Him in the Millennium in any condition less than, or other than, what we have been suggesting.  This is the overcoming that qualifies for rule, and it is obtained in the final redemptive relationship with Israel.  We are coming to the consummation of the age, and these are the vital, imperative factors of the Last Days.
"Oh, the depths of the riches both of the wisdom and knowledge of God!"  It is not only for Israel's sake, but for our sake that these things are brought to pass.  Jews are the "enemies of the gospel for our sake."  As the Church, especially the Church of the Last Days, we would have died in a place less than God's intention for us, and would have been fixed eternally in that lesser place to our eternal dismay, disappointment and embarrassment, had it not been for this mandate to the Jew.  We are compelled to a place where a Jew, in seeing us, sees His God, and we thereby have a place in heaven that is eternal, full of rejoicing, honor and glory. "Oh, the depth of the riches!"
Then the righteous will answer Him, saying, "Lord, But when did we see you hungry, and feed you, or thirsty and give you drink?" (Matt. 25:37).
God calls these people righteous, and says,
Come you who are blessed of My Father, inherit the kingdom prepared for you from the foundation of the world (Matt. 25:34).
Being called 'righteous' and 'blessed' are statements that they did the right thing when called for, because they were righteous all along, and this was the outworking of their righteousness.  The test of these despised, nothing people is a revelation of where, in fact, we are with regard to God, because look at those who do not make it,
Then He will also say to those on His left, "Depart from Me, accursed ones, into the eternal fire which has been prepared for the devil and his angels" (Matt. 25:41).
They failed to see that to serve those despised Jews was to have served the Lord, and because they did not see it, they are cursed.  If they had been blessed, if they had been among the righteous, if they had been people of the Spirit, if they did not love their life unto death, then they would have seen.  Their not seeing is the very statement that they are out of the place in God that they should have occupied, not esteeming a despised Jesus depicted again in His despised people.
It says that the Lord shall gather all the nations, separating the sheep from the goats, and it is an interesting question whether it means the Gentiles of the nations or the Church in the nations.  If God would bring such a judgment on the unregenerate of the nations, what then of the Church of the nations who failed in this test, who would have had more reason to have passed it than the unseeing, unregenerate Gentiles.  Whatever it is, the Lord remarkably makes this one thing the issue and test for all eternity.  Is it fair that God should make this one thing the decisive determination of a nation's or a person's eternal destiny?  There is a way in which, in the coming to the end of a matter, that one thing subsumes all things.  Every issue is ineluctably caught up in this one issue.  Our true relationship with God and our understanding and spiritual condition can be reflected or revealed by one thing that exposes all things.  Crisis reveals, and absolute crisis reveals absolutely.  This is absolute crisis, and it reveals absolutely and totally who, in fact, we really are, and what, in fact, we have all along been in God.
It is interesting how we never measure our spirituality, or our knowledge of God, or relationship with God, by our attitude to the Jew, but, rather, assess our condition by our feelings, our euphoria, how we are moved at worship, and other kinds of subjective and personal criteria.  But God's criterion is "What did you do with these, the least of My brethren?"  Our doing reveals our being, and if we were really righteous, we would have taken the risk of suffering.  Even if we did not recognize that they were "the least of His brethren," we simply cannot allow someone who is hungry and thirsty to pass by and fail to attend them.  We cannot allow someone to be naked and not seek to clothe them.  There is something about where you are in God that demands that, no matter what the consequence for oneself.  It was the ultimate test of the truth of our spirituality and relationship with Him.  How do we profess to be godly, and love Him, the God of righteousness and mercy, and let a people pass through our midst, and look the other way?  Righteousness demands it.  This one thing is all-revealing.
It is as if God has deposited into the earth, and in the midst of the nations, the people, Israel.  They are stubborn, stiff-necked, their history with God is an abhorrence; they have blasphemed His name in every place where they have been scattered, giving us every natural and religious reason to avoid them.  In fact, it is the religious who are most stirred up against them, as God makes the Jew the litmus test of our authentic spirituality, and the measure of our love of Himself.  Jesus even says that if you love those who love you, what is that?  Even the Pharisees can do that.  To love the unlovely and the unloveliest of all, particularly in their Last Days' extremity and condition, is a remarkable test and revelation of where we are, not with regard to the Jew, but with regard to Him.
In our opinion, those saints who have gone on before us will stand before the Judge and be judged on the basis of what they have done in their bodies, both good and bad, and to some degree, though they were not tested by this, they will receive an appropriate judgment or reward.
The first judgment performed when Jesus ascends His throne is this one, because this incident of Israel in her Last Days' trial and sifting will be the episode that concludes human history.  The millennial age, the harvester and the reaper, the hills dripping with wine, being brought back from captivity, the rebuilding of the cities, being made forever secure and at peace, and never again being pushed from their borders, are the final acts of this age.34
This, we are proposing, is why Israel is the hermeneutical key of interpretation, not only for this text in Matthew, but indeed, all texts.  Once you substitute something else for Israel, your every consideration is necessarily askew, not only about Israel, but virtually all subjects.  It is a deadly conceit, and the Church has been wallowing in it for almost two millennia, but this is now the time of restoration.  Now we can better understand why Jesus said that Elijah must first come and restore all things.  This is the Elijah task.  This threatens everything, and only that one who will be willing to be upturned in all his categories, even as he himself turns the world the right way round, is the one who has the glory of God forever as his motivating passion.

End Chapter 17
Part 2/2
---

33 The Greek verb 'to bear witness' is martureo, from which we get the English word 'martyr.'
34 See whole of Amos chapter 9.

2005-08-05 @ 12:05:44 Permalink Jerusalem Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

The Mystery... by A Katz Chapter 17 (part 1/2)

***

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz

 

Chapter 17 - Israel and the Judgment Seat of Christ

Part 1 of 2

In the scheme of God, Matthew chapter 25 is set in the very context of the Last Days preceding His coming, and it begins with Jesus saying,
"But when the Son of Man comes in His glory, and all the angels with Him, then He will sit on His glorious throne [here He is now taking His rightful throne as the Son of David on the hill of Zion].  And all the nations will be gathered before Him [for that is where the God of the nations is]; and He will separate them from one another, as a shepherd separates the sheep from the goats; and He will put the sheep on His right, and the goats on the left.  Then the King will say to those on His right, 'Come, you who are blessed of My Father, inherit the kingdom prepared for you from the foundation of the world.  For I was hungry, and you gave Me something to eat; I was thirsty, and you gave Me drink; I was a stranger, and you invited Me in; naked, and you clothed Me; I was sick, and you visited Me; I was in prison, and you came to Me.'  Then the righteous will answer Him, saying, 'Lord when did we see You hungry, and feed You, or thirsty, and gave You drink?  And when did we see You a stranger, and invite You in, or naked, and clothed You?  And when did we see You sick, or in prison, and come to You?'  And the King will answer and say to them, 'Truly I say to you, to the extent that you did it to one of these brothers of Mine, even the least of them, you did it to Me'" (Matt. 25:31-40).
The 'least' mentioned here, in our opinion, are Jews of the Last Days.  They will be the despised outcasts of Israel, and the dispersed of Judah.  No nation will receive them.  They will be cast about as they were in the time of the Nazi oppression in Europe, where, in one instance, a futile attempt to find a country that would receive them, and none would, their ship, the St. Louis, was forced back to Germany and they ended in the ovens.  Who will take them in the next time, especially with being identified and associated with them would put one's own life into jeopardy?  No one will want to touch them. They will be loathed as lepers; they will be the 'least' in that day.

True Identification

The Lord gives only one criterion here for a person's eternal destiny, namely, what he did to the least of these His brethren.  That criterion is a real issue of seeing, "When did we see you hungry; when did we see you thirsty; when did we see you naked?"  Do you know how Jesus sees?  He sees Himself completely joined with the least of these as His brethren, and His view is that whatever happens to them, happens to Him.  Our attitude towards the Jew in their extremity is, more than we recognize, our attitude towards Him.  Our attitude towards the Jew, in all his ungainliness and unattractiveness, is our attitude towards God.  The way that the world is constituted, and the way that God has made men, makes inevitable that there will be, indeed, always been, an enmity between the Gentile and the Jew.  The reason that God will condemn those who say 'Lord, Lord...' is because they did not see.  Why did they not see?  It is because one only sees from the light of His Life, and in His light we shall see light.  The Life of God issues from the light of God.  In the Last Days, seeing truly will be critical to our whole eternal fate.
On what basis do we see now?  How do we see, and by what light, and by what reckoning?  To see from the light of God is another kind of seeing.  To see the mystery of the Church, and to see the mystery of the Jew and the Church are to see Jesus.  There is a seeing that must come from the light of God, which issues from His Life.  "When did we see you...?"  Even though you say, "Lord, Lord..." you are not in the place of faith that qualifies you for the inheritance of the saints in righteousness.  To find our identification in that people, in the Last Days, affects our eternal destiny.  Jesus calls the Jew "these brothers of mine" long before their actual salvation comes.  He has an identification with them in their unbelief that remains unbroken.  They are still the apple of His eye. 
Men could not recognize Jesus as King, and they mocked Him by nailing a sign to the Cross above His head on which was written in three languages, 'Jesus of Nazareth, King of the Jews.'  It was a bitter joke.  Who could recognize the King of Israel in His humiliating road to Calvary?  Who could see it, and see it in the pain, the suffering, the humiliation, the degradation and the rejection?  That is exactly the issue that is going to be put before us in the Last Days' 'Calvary Road' that Jews will walk.  Despised, rejected, beaten, pursued, bearing a type of Cross, not in the sense that they are going provide an atonement for the world, but in the remarkable identification and resemblance between their Last Days' sufferings and His suffering two thousand years before.  The suffering that preceded His glory will also be theirs. 

Will we Identify?

Who will extend aid and kindness to the Jew at a time when to do so will put one's own head on the block?  That is how it was in the Nazi time, when one could not buy or sell for a Jew, and that is the same challenge we are going to be faced with in the Last Days.  Only the righteous will be able to bear it, for righteousness requires it to bear.  We will never be able to perform this 'by principle;' but will have to flow from us as an intrinsic outworking of our faith.  Mere principles and 'nice-guyism' will fail, but righteousness will never fail, because righteousness is God, and it is the Life of God, contained by those who live by His Life, and are constrained by his Life, and cannot do anything other than what the logic of His Life demands.  Our response to the despised Jew is the test then of whose life we are in. 
Righteousness is not a moral posture or a set of principles by which we should act and bear ourselves.  In fact, our adherence to principles alone stands in the way of His Life.  To be righteous is to say with Paul, "For to me, to live is Christ," because the righteous Life of Christ will do righteously, even when our own flesh is being tested and threatened with extinction.  The righteous did not know that in their feeding the least of the brethren, they were doing it for Him.  It was not because they knew, but because they did for the least of these, and they did it because they could not do otherwise.  Righteousness is an act, and the Life of Christ, which is the very righteousness of God, compels us to act righteously no matter the cost.
What about the others, who said, "Lord, Lord..."?  They were Christians, subscribing to the correct doctrines and creeds, but they were living from self-life that is intrinsically unrighteous, namely, their own.  Only the life of God will suffice in the final crisis moment when, to be identified with the Jew and to extend to them mercy, will require our very life, and only the righteous will be able to give it, because they have already given it.  That is why they are righteous.  They have brought their own natural life to death at the Cross long ago, and have been living in His Life consistently, even before the crisis of the Jew came, and when it came, they could not act in any other way, but as the Life itself prompted them.
There have always been these two options, and the greater multitudes of those who call themselves Christians today, even so-called 'Spirit filled' Christians, are not necessarily living in the Life of God.  They cannot truthfully say with Paul, "for to me, to live is Christ," because they live out of their own humanity, out of their own knowledge of things by principle.  They may have a measure of support by the grace and Spirit of God, but they are not living consistently by the power of that Life.
Whose life, then, presently prevails in us?  If we have been living consistently out of our own humanity, intelligence, strength and energy, we will not, in that final moment, find and appropriate the Life of God, which, alone, is righteousness.  This is not an option that we can ignore, but who is there who would even consider repenting from living out of his own life?  God waits for such a man to agree with Him, who will go down into the waters of death, to rise up and live consistently in a newness of Life.
There was an occasion we were tested in our own fellowship when a Jewish hobo, a drifter, was picked up near a local town, and someone brought him to us, thinking we were all Jewish.  A Jewish brother, the sweetest of all brothers, received him into his home.  This brother showed the drifter a place to sleep and served him a meal.  He was just about to leave and the guy began to complain; it wasn't good enough; he didn't like the facilities.  He asked, "Is this the best that you've got?"  This brother was hit from the blind side at the ingratitude, and something rose up in his gut that astonished him-it was murder!   How will we react, not being Jewish, when this same sort of thing comes to our door?  How shall we prepare for it?  How do we react now to the little indignities of the day?

The Challenge to Sanctification

"Hell hath no fury like a woman scorned."  There is no anger like hospitality spurned, especially when it is given at the risk of your life or your children's.  In what mood will Jews be in, being suddenly uprooted by a fury poured out upon them?  They will have left behind them their bank accounts, their checkbooks and cars; they will be helpless, with rags on their backs, having been pushed and led from place to place.  Do you think that they are going to be grateful?  This is when they are going to be decidedly unlovely.  It is going to be a test for us, a supreme test, of the truth of the sanctifying work of God in our lives.
This moment will come "with fury poured out" (Ezek. 20:33-36) and with great suddenness.  There will be no time to 'get our act together' and be on our best spiritual behavior.  By that time we had better come to a place in God where our face reflects the face of God, and however they act towards us, however unmannerly, however disrespectful, however ungracious, however unkind and however ungrateful, they cannot ruffle nor disturb us.  We love them with the unconditional love of God; we are not expecting to be appreciated, nor do we need that.  Our reward is in heaven.  We are eternally-minded, and if we get caught with those people, and are taken into custody and find ourselves in a concentration camp, there will be only one logical response: a rejoicing, counting it all privilege that we can suffer for His name's sake, and that we have been chosen to be an instrument in furthering His purposes and bringing the age to conclusion, ushering in His government and rule, for which, in succoring the Jew, we will have obtained eternal reward and crowns!
If this is only doctrine, we will fail.  If this is only in our head and not suffused in our being, deeply rooted in our entire consciousness, then the test of this will collapse us even as it reveals us.  The issue of Israel, in the Last Days, will reveal who in fact the true Church is, namely, those who "overcame him by the blood of the Lamb and because of the word of their testimony, and they did not love their life even to death" (Rev. 12:11).

A Martyr Church

The posture of not loving one's life, even to death, is the quintessence of the meaning of the word martyr, and it is not incidental that the man most profoundly affected by witnessing Stephen's death was Saul of Tarsus.  In Saul, we have the archetypal Jew, intractable and self-righteous, with the Jewish propensity for legalism, Pharisee of the Pharisees.   He is not the kind of person who could be won over by handing him a tract.  What he and the people whom he represents need, particularly in the throes of their Last Days' extremity, is the example of Stephen's martyrdom.
Something was exhibited by this 'heretical' busboy, Stephen, of a magnificence in dying that was beyond anything that Saul could attain to religiously.  Though we would all like to see Israel moved to jealousy by some means less than that, with some lesser requirement, we need to anticipate and prepare ourselves for a yet more difficult and demanding scenario.  There is a remarkable correspondence between Stephen's death and that of Jesus who preceded him; both contain the very same elements, namely, a patient resignation in suffering, inflicted by a people in violent opposition to them, and who think that killing them will eradicate the threat to themselves.  And yet, there is a capacity to forgive their murderers.  While in the very act of being killed by them, both could say, "Father, lay not this charge against them…Forgive them for they know not what they are doing."
We will not move the Jew to jealousy except by the same radiance that was on Stephen's face.  That radiance is the visible effulgence of something that has been worked deeply into the life of the believer by the sanctifying process of God.  Could a Saul of Tarsus have been moved by anything less than a reiteration of the death of Jesus seen now in the martyrdom of Stephen?  This very thing will be a preparation for Israel, the capstone of which will come when "they shall look upon me [the Lord Himself] whom they have pierced" (Zech 12:10b).   In observing the death of a people willing to be martyred for their sake, something is evoked, though they may not show it immediately.  This will sow something into their consciousness and hearts though it will prod and goad them, which the Lord will call for later in that revelation of Himself by which the whole thing comes together, and then they will understand.
God is after this deepest kind of conversion that Paul himself knew, which, evidently, could not be obtained by anything less than the sacrifice of those who witnessed to him as martyrs, and Stephen had resolved the issue of martyrdom long before it was required of him.  It is not enough to take a deep breath at the time that the ultimate requirement is made of us, but the issue needs to be resolved before its coming.  Martyrdom, as a mode of living, has always been the logic of a life lived in God, whether or not actual martyrdom is required.
It matters not whether we are taken into custody, thrown into prison, or even have our children share that fate with us.  In a sense, we have already been brought back from the dead; we are already in the resurrection.  Of what, then, shall we be afraid?  Can you see why merely subscribing to the truth of the doctrine of resurrection will not be enough?  We need eminently to be in it, with such a sublime confidence in the sovereignty and power of God, that we will not mourn nor lament our fortune.  If we should fall victim to such persecution, it is because the sovereign Lord has allowed it, and perhaps has purposes to be performed in a witness33 to those who will oppress us in those prisons as a final testimony to them that, "Truly, this man was the son of God."  Our trust in God's sovereignty must be so complete that, whatever happens, we will receive it with a total peace and even a rejoicing!  Are we at that place now?  Are we in that place by which the sanctifying work of God can be accomplished through the sacrifice and suffering in the Body of Christ?  Are we willing to be brought to that place by the nail-pierced hand of Him who is the supreme Paradigm, the True Witness?
There will be a remarkable similarity between the Roman centurion standing at the foot of the Cross, watching this agonized Victim suffer that agony in a unique way, and now Israel itself, World Jewry, standing at the foot of the Cross of the Church, and watching the Church suffering in an extraordinary way for its own sake, and saying, "This thing that we have ridiculed, dismissed and blasphemed, we see now in this, the very Son of God."  To see the Son of God is to see God, because what is a Son, but one in whose face we behold the glory of the Father?  The Son shows or reveals the Father, and that is why Jesus said, "He who has seen Me has seen the Father."  When this 'son of God,' which, in our opinion, is the remnant people of God, shows the image of God as a son, they are, in fact, exhibiting the humility and character of God.  As insensible, obdurate and blind as Jews are, comparable to the insensibility of the Roman centurion, this demonstration in suffering unto death will be the ultimate communication of the truth of the gospel, and may well be the Church's destiny.  Moving Jews to jealousy is exhibiting, as Gentiles, the fruit of a covenantal union with the God of Israel, so unmistakably Hebraic, that Jews will be astonished that it can issue from Gentiles.  It is an ultimate quality of being, so deep, that lies beyond articulation and definition. Suffering reveals, and it revealed God in Jesus on the Cross.  It will take a similar kind of demonstration to reveal God for the oppressed people Israel in the Last Days, as they behold our suffering in their behalf.

Ultimate Challenge

There are several significant references in the Book of Revelation that should not be overlooked, that speak of the affliction that must come when God gives to the Beast the power to overcome the saints.  This is totally inexplicable, and totally contrary to the theme promulgated by the revivalist movements, the spokesmen of which say that the defeat of the Powers of the air comes through a militant use of worship, using hype to arouse the people.  But the Powers yawn unimpressed, "What else is new?"  They are not impressed by decibels of sound and shouts that come from vacuous and carnal Christians who contradict and impugn the Cross in their own lives, marriages and fellowships.  Much of what is called worship today is a vain demonstration of mere noise, "sound and fury signifying nothing" (Shakespeare).  The final defeat of the Powers comes only in the same way as the initial defeat came; when Jesus made of them open spoil at the Cross.
Though they know this, the Powers of the air will yet seek to 'crucify' the Church, and in the crucifixion of us comes their final defeat.  But only if we bear our suffering and death with the same magnanimity, graciousness, lack of complaint and ability to forgive that was exhibited by Jesus and Stephen, which is to say, exhibiting God as God.  However, if we self-pityingly whimper, or react in anger and retaliation, or rail against those who are railing against us, then we have grievously failed.  What if the ones who are persecuting us are the Jews themselves, for whom we are suffering these things, which is exactly how Jesus and Stephen obtained their death?  With what grace will we bear that?  Jesus did not answer them a word; He offered no self-defense, no self-justification, nor did He answer back in kind.  He was willing, rather, to suffer being misunderstood and reviled against.
Jews in flight are necessarily going to be abrasive, demanding, inconsiderate and unthankful.  If there is anything in our flesh that can yet be found and touched, anything indignant that can be triggered, they will instinctively find it.  Unfailingly, this has historically, in fact, been the characteristic response towards the Church.  Some of the Church's greatest saints have been stung, and have revealed an aspect of their unsanctified self-life that, otherwise, would never have been seen, except through the provocation of Jews.
Put anything or anyone that is presently a cause of provocation in place of Israel, for example, a boss, a spouse, or anyone who is now the greatest vexation, challenge and difficulty in your present life, and consider that it may be that God is employing these situations as preparation toward a final showdown, because this degree of spiritual maturity is not magically obtained.  It may well be that that is why he or she is the greatest present difficulty, and that is why God is already employing our present situations in the Church whose refining work is too often attributed to the Devil.
God is after something ultimate and beyond what would have satisfied us spiritually.  Essentially, we are all contented with our present condition, and even applaud our spirituality.  But we are very far removed from where we need to be because we have not begun to consider the magnitude of the challenge before us.  If we miss this final witness, it will not only be to our eternal chagrin, but it means that Israel does not see the Lord, because they had not had the opportunity to meet with Him face to face in us.  They will instead meet with a religious people, whose smile is forced, whose patience is short, and thus they move on without having been turned, not constituting the redeemed of Israel that return to Zion.

---

Chapter 17 Continues in next part Nr 2

2005-08-05 @ 12:02:49 Permalink Jerusalem Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

(30) Cross over - Hulda 29/7 1921

 

BILD: afrikansk by FOTO: SAM:s arkiv / Jfa

Från nyåret 1921 är Hulda vid sina drömmars mål i Sydafrika. Nu är hon på afrikansk mark efter den månadslånga resan över havet med ångbåten SS Balmoral Castle.

Hulda stationeras efter första mötet med K.A. Hjelm på Piet Retief - och en och annan dags vila efter resan - på White Waters (som idag heter Mission End). Tillsammans med Anna Nordahl gör hon här sina allra första erfarenheter i missionens tjänst.

Snart nog är hon också ute på missionsstationen Barberton hos familjen Wikström. Till missionens ABC på plats och i praktiken hör också att fungera som barnflicka åt familjens fyra barn.

När vi nu läser ett av Huldas allra första brev från juli 1921 - efter ett halvt år på den nya kontinenten - vad får vi läsa? Svaret är att brevet innehåller inget av det egna jagets upplevelser i denna nya situation. Däremot kan vi ana Huldas personlighet som är upptaget helt av uppdraget och missionens verk. Det är alldeles tydligt att hennes inspiratörer från Bethel Seminary, från tidigare skolor och möten under förberedelseåren har starkt påverkat henne. Hon har en karaktär som liknar missionens inspiratörer och deras hållning - K.A. Hjelm och indirekt Fredrik Franson. Det är missionens sak det gäller. Vilken typ av person är Hulda? Ganska tydligt ser vi i brevet nedan att hon är "förmanaren" med ett drag av profetisk ådra. Här finns inte plats för personliga tyckanden och erfarenheter, när Hulda skriver från Barberton den 29 juli 1921:

Kära läsare av Trosvittnet!
Frid från Gud!

"Gud, vare oss nådig och välsigne oss,
hans låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss."
Ps.67.

När Psalmisten säger: "Gud, vare oss nådig!" tänker jag särskilt på våra försummelser gentemot Gud, liksom också våra försummelser i fråga om missionen. Och säkert är, att alla med ett uppriktigt hjärta känna ett djupt behov av att instämma i den bönen: "Gud, vare oss nådig, så att du förlåter oss alla våra försummelser!"

Säkert vilja vi alla bedja: "Gud, välsigna oss!" Gud välsigna alla missioner i hela världen, Gud låt ditt ansikte lysa över missionen och ledsaga alla dess arbetare! Har aldrig förr tänkt mycket på, att det är "Guds lysande ansikte", som skall ledsaga oss. Jag kan inte tänka mig någon ljuvligare lykta för oss i vårt arbete på missionsfältet än Herrens ansikte, som skiner över oss och ledsagar oss. Det ljuset övergår alla jordiska belysningar. Och vi behöva i sanning detta Guds ljuvliga, vänliga, faderliga ansikte som lyser över oss, när vi hava att vandra fram över svåra törnbeströdda vägar.

Varför ska man sjunga denna sång? Jo, säger Psalmisten: "att man på jorden må känna din väg, bland alla hedningar din frälsning!" Ja, vi önska, att Herrens ansikte skall lysa över oss, över våra själar, över våra missionssällskap, att väg må banas ibland hedningarna. Det är skönt att se, hurusom ödemarken börjar blomstra och dofta för Herren. Och när så sker, då skall det bliva, som det vidare heter i psalmen: "Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig. Folkslagen glädje sig och juble." Ibland får man höra ett verkligt frälsningsjubel, där förut varit dödens mörka ängder.

Och nu till sist några ord angående givande för Herrens sak. Det är så ofta, som vi önska giva åt Herren, men icke det bästa, som vi äga. I 2 Krön. 25:e kapitel berättas om en konung som hette Amasja, och om honom säges, att han gjorde, vad rätt var i Herrens ögon, "dock icke av fullt hängivet hjärta". Vi göra kanske vad som är rätt i Herrens ögon. Men brister det icke för många av oss just i den punkten, att vi icke göra det av fullt hängivet hjärta särskilt med avseende på missionen?

Amasja var rättfärdig, men, som vi se av berättelsen, gjorde han misstag i det, att han sände hundra talenter silver till Israels konung. Han ville hava hundra tusen män ur Israel för att draga ut i strid mot Seirs barn. Huru ofta vilja även vi giva penningar, för att slippa gå ut i striden.

Det är icke våra penningar Herren begär. Å, nej, och åter nej! Giv dig själv åt honom, och du skall få känna att ingen saligare lott finnes än att bliva införlivad med den Treenige Guden. Och sedan få vi begagna våra talenter i Guds tjänst, och jag är förvissad om, att ingen skall räkna med, vad han har fått att förvalta såsom sitt.

Gud välsigne var och en, att bliva trogen på den plats, han har fått. Jesus kommer snart!

Eder i Herren lyckliga
Hulda Björklund

---

Om sex månader finns nu också Ernst i Afrika på Piet Retief hos K. A. Hjelm… Vad gör Ernst i dagarna? Var är Ernst just nu? 

Mer än en av läsarna undrar:

Har Ernst och Hulda träffats i Sverige? Visste Hulda om Ernst? Kände Ernst till att Hulda skulle till Transvaal? Var träffades de första gången? Vet de alls om varandra nu den 29 juli 1921? Frågorna är många, och vi ska kanske få svar på frågorna längre fram…

2005-08-05 @ 10:48:38 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Varför jag blev missionär - Mission (Nr 10)

Bild: David Livingstone Foto: SAM:s arkiv /Jfa

 

V a r f ö r   j a g   b l e v   m i s s i o n ä r  - Mission (Nr 10)

 

David Livingstone:
Gud hade en enda son, och han blev missionär.

 

J Hudson Taylor:
Jag känner som att jag inte kunde leva, om inte något görs för Kina.

 

Greve Zinzendorf:
Mitt land är - efter detta - landet som mest behöver evangelium.

 

Henry Martyn:
Även om jag inte får se en enda omvänd hedning - Gud får bestämma den saken - men mitt tålamod och min uthållighet i arbetet är en nödvändighet för att inspirera  kommande missionärer.

 

C. T. Studd:
Kristus kallar oss att ge de hungriga bröd - inte de mätta; att rädda de döende - inte de hårdnackade; inte att kalla bespottare - utan syndare till frälsning.

 

Maltie Babcock:
Vi är barn av sådana som blivit omvända genom missionärer från utlandet, och rättvisan kräver, att jag gör andra vad människor en gång gjorde mig.

 

Alexander Duff:
Det fanns en tid, då jag inte hade något intresse eller bekymmer för hedningar; det var, då jag inte heller hade det för min egen själ. När jag genom Guds nåd blev förd till att tänka på min egen själ, började jag även att tänka på dem.

 

David Brainerd:
Om jag hade tusen liv, och de vore värda någonting, så skulle jag ge dem alla åt Gud.

 

Samuel Dyer:
Om jag tänkte, att någonting kunde hindra mig att dö för Kina, så skulle denna tanke förkrossa mig.

 

Canon Taylor Smith:
Om jag hade tio liv, så skulle jag med glädje offra dem för Kristus i den vite mannens grav för att genom Guds nåd vinna den svartes uppståndelse.

 

Källa: SAM:s missionstidning Trosvittnet 25-26/1948 sid 348

2005-08-04 @ 22:45:15 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Hudson Taylor - Mission (Nr 9)

Bild: Sinims Land EÖM Foto: EÖM (klicka på bilden för stor bild)

 

J a m e s   H u d s o n   T a y l o r   -   M i s s i o n  (Nr 9)

 

Hudson Taylor (1832-1905) var engelsk missionar som verkade i Kina.
Hudson Taylor grundade China Inland Mission som vid hans död hade 205 missionsstationer med över 800 missionärer och 125.000 kinesiska kristna.

Namnet China Inland Mission ändrades 1964 och är idag Overseas Missionary Fellowship (OMF). Läs den officiella internationella hemsidan för Hudson Taylor >>  Overseas Missionaries Fellowship (OMF)

 

***

 

Biografier och material om denne missionens gigant alla kategorier:

- James Hudson Taylor Liv och tjänst  - av Ed Reese
- J. Hudson Taylor - kort biografi av Fred Barlow
- James Hudson Taylor - Grundare av China Inland Mission
- J. Hudson Taylor - Guds mäktige bedjare
- Hudson Taylor - Kort biografi för unga människor
- Echoes from Glory - Citat/porträtt av Hudson Taylor i Urval
- Glimtar: Hudson Taylor - Ett hjärta för Kinas Miljoner

Se >>  Missionärsbiografi Taylor

 

***

 

Han förde Guds Ord till Kina - Se Källan om >>   Hudson Taylor

 

***

 

Evangeliska Östasienmissionens historia
Svenska missionen i Kina --- Den 6 januari 1887 reste Erik Folke via England till Kina för att missionera där. Han var inspirerad av Hudson Taylors "trosmission" Kina Inland Missionen (CIM), vilket gav honom mod att utan garantier för underhåll resa ut till sitt missionsland. Vid framkomsten till Shanghai fick han närmare kontakt med nämnda mission och ett samarbete inleddes.
   Den 14 maj samma år beslöt tre ledare inom Florakyrkan i Stockholm (sedermera Betesdakyrkan) att bilda en kommitte med uppgift att stödja Erik Folke ekonomiskt och att "söka uppväcka och utsända misisonsarbetare" och så formades Kommitten för Svenska Missionen i Kina (SMK). Under de första årtiondena blev inslaget av militärer i kommitten påfallande. Anledningen var att de vunnits genom den engelske lorden Radstocks salongsmöten i Stockholm. Denne stod i nära kontakt med CIM och Hudson Taylor och intresserade sig för mission.

 

Bild: Hudson Taylor Foto: OMF (klicka på bilden för stor bild)

 

Svenska Mongolmissionen --- Fredrik Fransson, också han inspirerad av Hudson Taylor, såg det som en utmaning att också i Mongoliet starta en missionsverksamhet. När han 1897 höll föredrag om Mongoliet förklarade sig ett par unga makar villiga att bli missionärer där, och mötesdeltagarna skrev på en lista där man lovade ett årligt understöd på 1.200 kronor för mongolmissionen. Följande år reste de första missionärerna ut och i september 1899 konstituerades "Centralkommitten for Svenska Mongolmissionen", med prins Oscar Bernadotte som ordförande.

 

Läs mera om  >>  EÖM & Hudson Taylor

 

 

Hudson Taylors profetiska förutsägelse - Holger Nilsson
Läs texten om året 1917 i >>  flammor.com 

                         
***

 

Utdrag ur Anders Brogren Den gudomliga symfonin:

 

Någon procent av Kinas människomiljard är kristen, 3 procent är muslimer och 6 procent buddister. Åtskilliga omfattar en vulgärtaoistisk religion och vördar förfädernas andar, men den stora majoriteten betecknas i statistiken som religionslös.

Vart är de då på väg alla dessa människor? Hur skall det gå för dem i evigheten? Går de rätt i fördärvet, in i den eld som icke skall utsläckas?
18OO-talets store Kinamissionär Hudson Taylor trodde så. Med sina flammande missionsappeller vann han hundratals unga européer och amerikaner, som under stora försakelser gav sig ut till Kina för att rädda så många som möjligt från evig förtappelse.

En miljon per månad dör i Kina utan Gud, sade Taylor. "Every day, every day, oh how they sweep over! There is a great Niagara of souls passing into the dark in China!"

 

En som greps av kallelsen från Hudson Taylor var min farfars kusin Carl Ludvig Lundberg från Bersebo i Tjärstads socken i Östergötland.

Någon utbildning utöver folkskolan hade han inte men däremot ett rikt mått av den levande tro som krävdes för att bli antagen av China Inland Mission. Väl ute på missionsfältet anlade han kinesisk klädedräkt. Språket lärde han sig på platsen. Liksom de övriga Hudson Taylor-missionärerna hade han ingen garanterad lön utan fick lita på att Gud förser de sina. På sin avlägsna utpost Ching-nea i provinsen Kansa vid Gula Flodens övre lopp, ute vid den Stora muren, gifte han sig med missionärskollegan Augusta Brolin. I äktenskapet föddes en dotter. 
 

Boxarna dödade 232 västerländska missionärer med familjemedlemmar. Av dessa var 56 från Sverige. Många gånger fler var de infödda martyrerna. Man räknar dem till 2000 protestanter och 30000 katoliker. Åtskilliga dog efter tortyr, vid vilken de uppmanades att förneka sin kristna tro. Somliga begravdes levande. Andra brann som facklorna vid Neros fester. En del avföll men de flesta stod orubbligt fast och avlade den goda bekännelsen.

 

Läs det dramatiska avsnittet om kinamissionären Carl Ludvig Lundberg och hans familjs flykt i Andra satsen av >>  Den gudomliga symfonin

2005-08-04 @ 19:06:53 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Fredrik Franson - Mission (Nr 8)

 

Bild: Missionsstationen Piet Retief, Transvaal, som var Fredrik Fransons bas under hans nästa sista levnadsår som han tillbringade med K.A Hjelm och afrikamissionen FOTO: SAM:s arkiv/Jfa 

 

F  r  e  d  r  i  k    F  r  a  n  s  o  n - Mission (Nr 8)

 

Fredrik Franson är en av de stora pionjärerna i missionshistorien, såväl i Sverige och Skandinavien som globalt. Ett par Fransonkännare - Adolf Thomander och Emil Johnson - vidimerar detta.  

 

Se bild och material om Fredrik Franson i en tidigare >>  M'Xp-artikel

 

Adolf Thomander om Fredrik Franson:

 

På en kyrkogård i Chicago står en enkel minnesvård som har denna inskrift: "En man sänd av Gud."
Därunder vilar det jordiska stofthölje, som under tidlivet omslöt missionär Fredrik Fransons evighetsvarelse.

Genom femtiosex år, från den 17 juni 1852 till den 2 augusti 1908, sträckte sig hans vistelse på jorden. Lång blev icke hans timliga levnadsdag. Men längre kom han, och mer hann han med än de flesta av hans samtida. Långt, långt ut gick hans färd. Vida omkring drog han. I gamla och nya världen är hans namn känt. I Europa, Asien, Afrika och Amerika skönjas hans spår. Bland folkslag, stammar, släkter och tungomål i många länder kunna tusenden stämma in i detta "Han var en man sänd av Gud". Johannes Döparen fick detta betyg över arten av sitt livsverk nedtecknat på bibelns blad. I granit blev det inristat över Fransons grav till ett vittnesbörd om halten av hans kallelsegärning.

 

Det var 1869 som Franson, 17 år gammal, tillsammans med sina föräldrar och två syskon reste över till Amerika och lämnade Pershyttan i Nora. Hans tre andra syskon hade rest året förut. Man slog sig ned i Nebraska som nybyggare.

 

Han hade velat tro, men till någon visshet hade han icke kunnat komma. Han var från barndomen en forskarnatur med ganska invecklade tankeexperiment. Han läste i bibeln och rannsakade i de heliga skrifterna. Men till någon klarhet kom han inte. Han visste att i den ställning han befann sig var han förtappad. Han visste också att Jesus hade kommit för att frälsa de förtappade. Hur skulle han, den förtappade, komma i medveten förbindelse med de förtappades frälsare? Han hade läst om Paulus och tänkt på hans omvändelse. En dag då han som vanligt grubblade över frälsningens problem, var det särskilt ett bibelspråk som gång på gång kom tillbaka i hans minne och trängde sig på honom med sällsam makt:

"Vem skall fara upp till himlen och hämta Kristus ned?" Ja, det var just en fråga för honom. Men icke kunde han fara upp till himlen. Icke kunde han hämta ned Kristus. Ur djupet av hans hjärta steg som ett smärteskri: Jag kan icke, jag kan icke, jag kan icke…
Då ljusnade det plötsligt för hans inre syn, och i hans hjärta blev det tyst och stilla. Och tydligt som när en människa talar till en annan förnam han orden: "Du behöver icke fara till himlen för att hämta Kristus ned. Ordet är dig nära i din mun och i ditt hjärta."
Då skedde det underbara. Hans ögon öppnades. Han såg och trodde. Frälsningen låg inom räckhåll, och han fattade den med den nyvaknade trons hand… - Detta skedde 1872. Franson var då tjugo år gammal. Men från den stunden var han en annan människa. Han var en ny skapelse i Kristus Jesus. Det gamla var förgånget. Något nytt från Gud hade kommit. Det var barnaskapet. Det var andelivet i Guds sons tro.

 

Det framgår av Fransons liv, att den Helige Ande redan vid hans omvändelse fick taga honom helt i besittning för Kristus. Avgörandet blev därigenom så genomgripande, att det kunde spåras i hans framträdande, så länge han levde. Han blev en eldsmänniska, som lågade av hänförelse för Gud och hans rikssak på jorden.

 

Pingstdagen 1881 är han åter tillbaka i hemlandet. Under 1870-talets slut har omfattande väckelser gått över stora delar av Sverige. I "Den inre missionens historia" skildras hemkomsten:
"Då Franson kom till Sverige, kom han mera för att skörda än för att så. Då han talade föll orden från hans läppar som eldgnistor ned i deras själar, som voro beredda för Guds ande. Och tusentals hjärtan började brinna av kärlek till Kristus och hans vänner."

 

De gamla läsarprästerna var välsignade människor, som ofta efter svåra inre och yttre slitningar kommit igenom till frigörelse i Kristus. Många av dem hade en djupare inblick i evangelium och större vidhjärtenhet i förhållande till olika Guds barn än vad fallet var med en del predikanter den tiden. Och Franson gick in överallt, där en dörr var öppen. Hans hjärta brann av kärlek till allt Guds folk. Han hade sin uppfattning i olika frågor, men han förstod att även andra kunde ha sin. Därför disputerade han aldrig. Han bad i stället och arbetade.

 

Fransons besök i det gamla hemlandet hade icke allenast betydelse för de stora väckelser, som på hans missionsresor utbröt bland de oomvända. Det verkade även till väckelse, vederkvickelse och förnyelse för Guds folk. Han var den kristna enhetstanken personifierad. Genom hans framträdande lärde de kristna sig bättre förstå varandra. Det budskap han framförde om Kristi tillkommelse slet många tvister och löste många frågor. Inför Herrens storhet blev allt annat smått. Och i hans närhet, som snart skulle komma, försiggick hos många en omvärdering av saker och ting. De sökte skilja på det väsentliga och det oväsentliga. En längtan grep deras hjärtan att komma närmare Gud, och på den vägen kom de även närmare varandra.

 

Det berättas om Wesley att han betraktade hela världen som sitt pastorat. Detsamma gjorde Franson. Wesley kom dock inte personligen så långt ut. Men Franson besökte i det närmaste hela det stora pastoratet. Han for - har någon sagt - som en ande över jorden. Och av alla de ordets förkunnare kyrko- och missionshistorien omtalar, har ingen nått med evangelium till så många länder som han.
Världsdelarna var för Franson som olika annex-församlingar i hans pastorat. Europa, Asien, Afrika, Amerika och Australien besökte han. På båda halvkloten var han lika hemmastadd. Och överallt förkunnade han samma budskap om Jesu tillkommelse, Överallt nödgade han själarna till Kristus. Överallt sökte han bland Guds folk sprida den eld, som så glödhet brann i hans själ.

 

Emil Johnson om Fredrik Franson:

Första gången jag såg och hörde missionär Franson var i Svenska missionstabernaklet i Minneapolis. Såsom nyomvänd visste jag ej, vilken ovanlig man han var, men hans text nitade sig dock in uti minnet. Han talade om lyckan att få besök av den uppståndne Frälsaren.
Nästa gång jag var i tillfälle att få se honom var vid Torpkonferensen i Sverige 1897. Hans person gav då ett djupare intryck än hans predikan. Hans uppåtvända blick och hans av helighet präglade drag, gav vittnesbörd om att han var en trons och bönens man. Detta grep mig och framkallade outplånliga intryck.
Vid konferensen i Torp 1899 hade han fått reda på att jag hade tänkt på Kina, och detta ledde till första sammanträffandet med honom. Han skingrade strax alla farhågor, då det gällde Guds kallelse till mig att bliva missionär, och mot alla mina invändningar hade han passande svar. Han glömde inte heller att lägga handen på mitt hjärta och fråga, om Jesus ägde det odelat och om det var fritt från annan förbindelse. När det så var, blev han belåten.

 

Sommaren 1904 var han hos sina missionärer på Singanslätten och i Kansuh. På det mycket vackra berget K'uen-tong-shan i sistnämnda provins hade han sin sommarvila. Hans missionärer i Shensi och Kansuh hade samtidigt dragit sig undan arbetet på missionsstationerna och tagit sig några veckors vila på samma berg. Här var det i sanning naturskönt. På bergstopparna här och var låg storslagna tempel, och mödosamma anläggningar hade gjorts utefter bergssidorna. Skulptörarbeten fanns i hundratal. Den oumbärliga pagoden höjde sig i sin prakt, tempelklockornas klang dallrade i aftontimman ut i den härliga naturen, och väldoftande rökelse från templens allra heligaste (de största gudarnas gemak) spred sig ut till omgivningen. "Österländsk kultur", sade Franson en afton, då vi stod och betraktade härligheten.
Översteprästen Iang-tao var oinskränkt härskare på detta berg. Missionärerna i staden Ping-liang hade väckt hans beundran och blivit hans vänner, och denna vänskap bevisade han genom att ta emot Franson och omkring 40 missionärer i sina tempel. Franson fick bo i samma tempel som översteprästen själv. För honom anordnades t.o.m. eget rum i en tempelavdelning, byggd på en bergavsats utmed en djup avgrund. Detta tempel låg högre än alla andra de andra. Här hade Franson ett skönt umgänge med den himmelska världen, och översteprästen själv satt i ett rum icke långt därifrån, mediterade och läste sina böner. Han hade då icke lagt sitt huvud ned till vila på tio års tid, och han fortsatte att sitta uppe ända till sin död. Denne man tillhörde Taoisterna, som söker finna "odödlighetens livselixir".
I ett tempel nedanför nämnda huvudtempel samlade Franson missionärerna till gemensamma måltider och även till dagliga bibelstudier. Han njöt i fulla drag vid dessa tillfällen att få vara tillsammans med de sändebud han sänt ut till detta land och att återigen få meddela dem Bibelns sanning. […]

 

Här på berget utstakades hans fortsatta resor i Kina. Hans resa började vid vår station Tsing-ning-chow och gick ned igenom södra Kansuh och Si-chuan, Hupeh, Kiang-hsi, An-hwei, Shang-hai och sedan vidare. […] Emedan jag var stationerad vid ovannämnda station, blev det min lott göra honom sällskap ned till Si-chuan. Man skulle knappt trott, att Franson någonsin kunde känna sig ängslig inför något, så hjältemodig och trosstark som man alltid ansett honom. Men så var dock icke förhållandet inför denna resa. Han var tvärtom mycket ängslig och låg ofta i bönekamp för den. Han var dock vid gott mod och förhoppningsfull, när vi begav oss iväg, och hans utrop till kineserna, som hade följt oss utanför staden, var som vanligt: "Ie-su ku'ai lai" (=Jesus kommer snart). […]

 

Franson vann själar överallt där han färdades i Kina och fortsatte sin rastlösa resa framåt för att föra Guds frälsande sanning till människorna i Birma, Indien, Persien, Syrien, Sydafrika, Sydamerika, Cuba och Mexico under de fyra åren, som ännu var kvar, förrän han fullbordat sin världsomfattande sista missionsresa. Och då denna var gjord, hade hans livs timglas runnit ut, hans verk var fullbordat, och han flyttade hem till Honom, som han lyckades uppenbara för så många människor på jorden.

Källor:
A Thomander, Fredrik Franson En livsskildring, Stockholm, 1924
Soluppgången 1927, Några Franson-minnen av Emil Johnson

2005-08-04 @ 16:31:14 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

(29) Cross over - Gamla Missionshuset förr

Bild: Missionshuset - från senare tid Foto: SAM:s arkiv / Jfa -Läs mera om bilden >>  från år 1922

Hur var det i Missionshuset förr? Hur var det på Far & Mors tid? Hur var det när Hanna och Edvard på Rustorp i Järstorp före 1909 och på Vassnöden efteråt kom till Missionshuset ibland? Hur kunde det vara för folket och för Clara och August i Sandsjöbygden när man kom till Jönköping och satt med väckelsefolket i sång och förkunnelse? Hur var det på Huldas och Ernsts föräldrars tid?

MISSIONSHUSET uppförs år 1860 där Stadsbiblioteket nu ligger. Fr.o.m 1877 kallas denna byggnad Gamla Missionshuset. Nya rymliga Missionshuset, några hundra meter sydost om det Gamla Missionshuset, invigs på julafton 1876. Den ursprungliga Jönköpings Missionsförening som sedermera får namnet Svenska Alliansmissionen får sin fasta punkt i det nya Stora Missionshuset. Antal platser: 3.000.

Missionshuset på den tidens Jönköping var ungefär vad Globen är för Stockholm. Tusentals människor strömmade samman…

Så här var det när predikanten S.A.Stridbäck predikade över ämnet JESU HUNGER OCH TÖRST EFTER ATT FRÄLSA SYNDARE.

Plats: Missionshuset. Texten: Joh. 4:1-42. Året 1877 (se historiken kring nya och gamla missionshuset ovan!) utges en serie betraktelser "'Den fallna världens frälsning' framställd i Några Betraktelser af Jönköpings Missionsförenings Predikanter" Jönköping 1877, tryckt hos H. Halls Boktryckeri-Aktiebolag i vacker frakturstil. Innehåll: 221 sidor. Stridbäcks "betraktelse" nedan omfattar sidorna 150-180, alltså en trettio sidor lång betraktelse. Det är något helt annat än det som sentida läsare känner till i form av dagliga betraktelser om en halv till en sida. Här ett mycket kort utdrag ur en predikan med ämnet Jesu hunger och törst efter att frälsa syndare:

Predikanten Stridbäck anger ämnet och läser texten Joh 4:1-42 och fortsätter: - I denna, likasom i flera andra texter, uppenbarar sig Jesu ämbete, verk och uppdrag, som han fått av sin himmelske Fader, att frälsa syndare.
Så börjar Stridbäck med en klassisk homilia att vers för vers vandra genom Sykarsbrunnstexten - och går igenom dialogen och själavården vid brunnen. Jesus längtar med hunger och törst efter att få låta strömmar av levande vatten få nå in i kvinnans innersta behov av nåd i sin nöd. Jönköpings Missionsförening är som bekant bärare av den låg- och inomkyrkliga tradition som präglats av Carl Olof Rosenius, och Stridbäcks förkunnelse är varmt Roseniuspräglad med en underbar konkretion i ett medryckande själavårdsfall, där han tar sin utgångspunkt hos fader Martin:

BILD: Ö Jönköping 1888 FOTO: Jönköpings historia om Missionshuset

Såsom ock Luther så skönt framhåller i förklaringen över inledningsorden till fader vår: "Fader vår, som är i himmelen. Vad är det?" Svar: "Gud vill härigenom med mildhet uppmuntra oss, att vi skola tro, att han är vår rätte Fader (icke fosterfader utan vår rätte Fader) och vi hans rätte barn, på det vi honom trösteligen och med tillförsikt skola bedja, såsom goda barn sin älsklige Fader." - O, huru saligt! - Och tänk nu, när det är gott förhållande mellan fader och barn, då är det aldrig ledsamt för fadern att träffa barnen, ej heller för barnen att träffa fadern. […]

Huru är det nu med dig, min vän, som detta läser eller hörer, har du någon vana att så där visa dig för och umgås med din himmelske Fader och honom som han givit dig till sin Frälsare?
[…] Till belysning av det förut sagda, nämligen huru långt jordiska föräldrar kunna gå i uppoffring för sina barn, vill jag omtala en sann och verklig händelse. - För några år sedan var jag uti en stad av vårt land, i vilken bodde en rik borgare, vilken hade en son, som för nio år sedan lämnat föräldrahemmet. Först kom han till Stockholm i en skola, men var icke länge där, förrän fadern fick underrättelse om att sonen satt i fängelse. Fadern reste då genast dit, och emedan sonens ställning ej var värre, än att han medelst pengar åter kunde komma på fri fot, så utlöste fadern honom. Men sonen ville dock inte följa med sin fader hem, varom fadern enträget bad honom, och fastän fadern förlät honom och sade, att allt skulle vara glömt; utan han ville tvärtom resa ut i främmande land och nödgade slutligen fadern att därtill ge både bifall och respengar. Därpå begav sig sonen åstad, reste så först till Tyskland och därefter till Frankrike. Där, i detta landets huvudstad, Paris, slog han sig slutligen ned och sjönk så djupare och djupare i synd och elände. - Under det att han sålunda föll i den ena synden efter den andra, i det enda eländet efter det andra, hur vad det väl i hemmet? Jo, hans moder hade, i synnerhet under de tre sista åren, varken haft någon matlust eller nattro blott för bekymmer för sin bortovarande, djupt fallne son; och oaktat hon annars hade allt till överflöd, vad detta livet beträffar, så kunde dock ingenting för hennes hjärta uppväga eller ersätta förlusten av hennes bortovarande, förstfödde son. Ja, denna moders bekymmer satte sorgens prägel på hela huset, hade ock den verkan på fadern och de tre övriga syskonen, att de skrev brev på brev till den bortovarande sonen och brodern med många böner och tårar, att han skulle komma hem igen. - Ty du kan ju tänka dig, min vän, hurusom i ett hus, där modern dagligen i åratal gråter över ett bortovarande barn, detta hennes förhållande skall uppfordra fader och syskon att göra allt för att få henne glad igen, och när nu icke detta kan ske på annat sätt, än därigenom att hon får sitt förlorade barn åter, så var det naturligt, att de, som sagt är, gjorde allt för sonens hemvändande. - Sonen, borta i främmande land, hade väl tänkt att aldrig mer visa sig för sina föräldrar, såsom den der hade för familjen åstadkommit alltför stor sorg och vanära; ej heller kunde han tänka sig vidare få vara ett föremål för deras kärlek, utan snarare för hat och ovilja; men de många breven, bönerna och tårarna visade annat, och omsider gav han löfte om att komma hem igen.

Käre vän, du som detta hörer, hur många brev har du icke i din bibel som du fått av din himmelske Fader med bevekande böner att vända om hem till honom igen ifrån syndens främmande land? I samma brev har han ock sagt dig, huru mycket han älskar dig, så att han icke hållit något för dyrt att uppoffra och giva ut för din räddning och frälsning. Nej, han "haver ock icke skonat sin ende Son för vår skull, utan givit honom ut för oss alla."

Men, huru skulle nu den i Paris varande sonen kunna komma därifrån till Sverige med två tomma händer och många skulder? - Detta allt var små bekymmer för fadern, blott sonen nu givit löfte om att vilja återvända hem igen. Var det än total brist i sonens kassa, så var det därför icke brist i faderns kassa. - Ungdomsvän till en sjökapten, som reste från Frankrike, skriver fadern till denne och beder honom taga sonen med sig hem ombord på sitt fartyg, skaffa honom mat och kläder samt allt vad som behövdes på resan, ja, även betala sonens skulder, och skulle han sedan få rikligen allting gottgjort. Därpå telegraferade fadern till sonen, att han skulle anmäla sig på detta fartyg, så skulle han för faderns skull där bli emottagen som son i huset. Detta skedde ock så. Och samma dag, som fadern vart underrättad om, att fartyget, på vilket sonen skulle komma, i fjärran nalkades staden (jag var då i samma stad och fick vara ögonvittne till vad jag nu omtalar), gick fadern och de hemmavarande syskonen tidigt på morgonen upp på de högsta bergen för att med kikare se efter fartyget, och när de mot horisonten kunde upptäcka röken från fartyget, o, huru klappade ej deras hjärtan av glädje! "Nu äntligen," tänkte de, "ska vi snart få se mamma glad igen, något som vi ej gjort på tre långa år." - O! detta fartyg hade nu en för faders- och modershjärtat dyrbarare last, än om det för deras räkning varit lastat med äkta pärlor och juveler. - När så fartyget syntes närma sig staden, skyndade fadern och de tre syskonen ned till bryggan - modern vågade ej följa med dem, ty hon trodde sig bliva överväldigad av för stor rörelse vid sonens ankomst - och som fadern ser utåt det sig alltmer närmande fartyget, blir han slutligen varse sin son stående i aktern av skeppet. "Se!" säger han, "Oskar, min Oskar!" - Sonen får nu syn på fadern; - "o, jag eländige," tänker han, "min fader gjorde rätt, om han kastade mig i sjön, jag som åstadkommit så mycken sorg och bekymmer i hemmet!"- Men fadern hade rum för sin son annorstädes än i sjön, och fartyget hade icke väl lagt till vid bryggan, än mindre kunnat sätta ut landgången, förr än fadern räckte ut sina armar såsom landgång för sonen, tog honom i sin famn och kysste honom. Så gjorde ock syskonen. Alla grät nu i glädje och begav sig upp till staden. Men den minste av syskonen springer i förväg, för att bringa modern den glada nyheten: "nu kommer Oskar." - Modern stiger då upp, öppnar dörren, går sonen till mötes i förstugan och faller sonen i famnen. Den överväldigade modern orkar inte nu stå på sina ben, sonen bär henne in, och båda gråta i famnen på varandra. Sonen säger: "Mor, kan ni förlåta mig för den sorg och de bekymmer jag gjort er?" - "Ja, Oskar, mitt barn," svarar modern, "jag kan dö nu, bara därför att jag än en gång fick se ditt ansikte och fick omfamna dig!"

Och jag som fick vara vittne till denna underliga syn och detta märkvärdiga, rörande möte, kunde inte annat än gråta med dem. Ty tänk här, att oaktat nio långa års skilsmässa, oaktat alla bekymmer sonen gjort sina föräldrar, oaktat fadern fick för sonens utsvävningars skull uppoffra i penningar inte mindre än 14.000 kronor, hade ingenting kunna släcka kärleken till den bortovarande, nu hemkomne sonen.

Vilken gripande och övertygande lärdom är inte denna tilldragelse för oss! Ty tänk och märk, att när blott jordiska föräldrars hjärtan kunna vara så fulla av ömhet och kärlek, hurudan skall då icke vår himmelske Fader vara, han som är kärlekens, nådens, barmhärtighetens Fader och all hugsvalelses Gud?! […]

Predikant Stridbäck i Missionshuset fortsätter sin predikan, vi hörde och läste tre av de trettio sidorna om "Jesu hunger och törst efter att frälsa syndare". Folket på 1870-talet och årtiondena framöver hörde dessa folkväckelsens och evangeliets uttryck när man kom till Missionshuset i Jönköping från Ulfstorp i Sandsjö, Ristorp i Järstorp, och från Vassnöden på Strömsberg. Det var den andliga miljö som också fanns under den tid när Ernsts far och mor, Edvard och Hanna, med Huldas far och mor, August och Clara, själva hade ansvar som föräldrar med den kärlek som bara en far och mor har för sina barn.

2005-08-03 @ 20:04:17 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (1) Trackbacks ()

---

(28) Varför Cross over? Interludium Nr IV

 VARFÖR 'Cross over'? - Cross over - WHY 'Cross over´?

Serien om ERNST & HULDA har från artikelseriens början arbetsnamnet  'Cross over'.
         The Article Serial ERNST & HULDA has from its beginning had this preliminary heading 'Cross over'.

Det är flera som undrar varför detta namn, Cross over? Flera läsare och besökare på M'Xp undrar över varför de orden följer med i varje ny artikel?
        Several visitors and readers wonder Why this name, Cross over?

Det vore intressant att få en kommentar. Ännu mera spännande vore att få höra vad du tror kan vara förklaringen till arbetsnamnet 'Cross over'…
        It will be very interesting to get some Commentaries. Even more exciting to hear what you think could be the explanation of using this preliminary name 'Cross over'…

Tack, jag ser fram emot Kommentarer, nedan.
       Thanks! I'm looking forward to see the Commentaries, below.

Jonkoping, Smaland in SWEDEN 
Mission Xp [M'Xp]
Dag Selander
Editor

                                                                                            Kommentarer   >>
                                                                                                   Commentaries  >>

2005-08-03 @ 14:55:22 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (4) Trackbacks ()

---

(27) Cross over - Hulda i Transvaal

BILD: SS Balmoral Castle

Hulda har nu efter en flera veckors resa kommit fram till Cape Town. Resan över har gått bra. Bara under fyra dagar har det stormat. Hon har sluppit sjösjukan. Båten är SS Balmoral Castle (se bilden ovan). Fakta om denna nybyggda båt från 1911 finns att läsa för den intresserade i denna >> FAKTARUTA

På ångfartyget ss Balmoral Castle har hon skrivit ett resebrev hem till SAM om resan och hur den gick. Åter på land fast i en annan världsdel stoppar hon följande brev i en av hamnens brevlådor.

Bild: Cape Towns hamn  (Klicka på bilden för större bild)

SAM:s Missionstidning Trosvittnet Nr 10/1921 innehåller Huldas brev hem:

Kära trossyskon, vi hava mycket att tacka Gud för, icke allenast för våra jordiska förmåner, såsom många göra, utan framför allt att vi hava våra namn skrivna i livets bok och Guds Ande såsom pant på vårt barnaskap. Vi äro också Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar. Är det ej något att glädjas över? Han, som vi älska och söka att tjäna, skall snart komma igen, och då skola vi få vara när honom för evigt.

Det är förunderligt, vad människor kunna vara förvända, då det gäller himmelska ting. Många tro, att om de endast gå till kyrkan en gång i veckan och bedja Gud om förlåtelse, sedan kunna de fortsätta med att spela, dansa, dricka och leka bort den dyrbara tiden, såsom de gjort förut, för att nu ej tala om andra syndiga förströelser. Är det ej hemskt att man även inom de kristna kretsarna börjar betrakta dansen såsom tillåten. Ja, vi leva sannerligen i de yttersta tiderna, då om möjligt även de utvalda skola varda förförda.

Många tycka, att vi svenskar äro så inskränkta ifråga om dansen. Men, o, vad jag tackar Gud ur djupet av mitt hjärta, att jag har blivit född och fostrad i ett sådant land som Sverige.

Jag har aldrig sett så mycken ruttenhet ibland människor, som jag sett ombord på denna stora båt. Unga och gamla äro så hemfallna under lustarnas hemska träldom, så att man riktigt kan se, huru begärelsen lågar ur deras ögon. Och den frågan tränger sig på oss: Vad skola vi göra för att rädda dessa arma människor, som riktigt rusa mot den eviga döden? Hava de ej hört frälsningens budskap? Jo visst hava de hört det - men de hava stålsatt sig mot både Gud och hans ord till sin egen undergång.

Kära vänner, låt oss bedja Gud att väckelsens vindar må börja blåsa över våra medmänniskor, så att de må bliva frälsta, och vi, som tro, må vara vakande och redo, när Herren kommer!

Önskar en lem i Kristi kropp

Hulda Björklund

Två veckor senare, den 24 mars, läser man hemma i Missionstidningen Nr 12/1921 Huldas brev nr 2 till SAM:

Äntligen har jag nått målet för min resa. Med både bävan och undran satte jag mina fötter på Afrikas jord. Resan med järnväg från Durban tog 21 timmar, och när tåget rullade in på stationen i Piet Retief, stod broder Hjelm där och välkomnade mig. Det kändes skönt att få vila sig efter den långa resan.

Bild: K.A. Hjelm med familj Foto: SAM:s arkiv/Jfa (klicka på bilden för större bild)

Ett stort Herrens verk pågår här.

Åsynen av det stora vitrappade kapellet, ävenså missionärsbostaden och ett stort antal kristna vittna därom. Kapellet är fullsatt av åhörare varje söndag under de tre möten som hållas. Broder Hjelm predikar också i fängelset på söndagsmorgnarna. Herren är med, och vi få erfara Hans välsignelser. I dag ha två personer lämnat sig åt Gud. Jag känner mig salig över att ha fått gå lydnadsvägen och komma hit. Det är en underbar syn att se de svarta tåga in i kapellet och böja sina knän i tillbedjan, och mitt hjärta jublar över att även jag får vara med i detta arbete. Här är ett väldigt pågående arbete med 30 utstationer och rum för många missionärer.

Bild. A.P. Franklin FOTO: SAM:s arkiv /JA (Klicka för större bild)

Tänk, om d:r Franklin kunde komma ut och se möjligheterna här och även få känna glädjen tillsammans med de frälsta, som prisa Gud.

De varmaste hälsningar till missionsvännerna.

Hulda Björklund

2005-08-03 @ 14:45:58 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Den profetiska församlingen - Profetiskt (Nr 10)

FOTO: IAM

 

D e n   p r o f e t i s k a   f ö r s a m l i n g e n   -  P r o f e t i s k t  (Nr 10)

 

Kan man tala om en "profetisk församling" och hur definieras i så fall "Den profetiska församlingen"?

Den andra delen av frågan kan besvaras med den definition som nog på svensk mark är den hittills mest adekvata: : "Den profetiska församlingen studerar det profetiska ordet för att kunna orientera sig i den dystra vildmark, som den nuvarande tidsåldern utgör, och för att ha målet om Guds rike klart i sikte (2 Petr 1:19-21)" Orden är formulerade av en av dem som i svensk kristenhet kanske allra mest ägnade tid och åt just det rubricerade ämnet, den profetiska församlingen, nämligen Kjell Sjöberg.

 

GUDS RIKE & FÖRSAMLINGEN

När vi talar med varandra i församlingen om 'Guds rike' och 'församlingen' [globalt och/eller lokalt] är det av vikt att erinras om de grundläggande betydelserna av begreppen och om deras inbördes förhållande.

'Guds rike' är en överordnad verklighet i förhållande till det som är 'församlingen', och 'församlingen' har som sin uppgift att gestalta 'Guds rike'.

· 'Församlingen' är det instrument och medel Herren skapat för att gestalta 'Guds rike'.

· Församlingens överordnade mål, vision och mission är att Guds rike utbreds och förverkligas här i tiden och i sin fullbordan för evighetens härlighet.

 

VAD KONSTITUERAR ETT "RIKE"?
För att ett land eller en nation ska kunna anses utgöra ett rike krävs att det åtminstone finns fem grundpelare. Till dessa förutsättningar hör att riket utgöres av ett folk som har (1) regering, (2) gränser, (3) ett språk,  (4) en grundlag samt (5) ett försvar.

Guds rike utgörs av ett Folk (Guds folk) som har en Konung (Kristus Jesus). Riket har sin grund (Guds Ord och Golgata) och sina givna gränser (Ljusets rike). Folket har sitt språk (bönen). Det finns en konstitution och grundlag (Skriften) som reglerar livet i detta rike. Dessutom finns ett försvar (Lammets blod, Andens svärd, härskarorna, änglarna) för rikets gränser och folk. 

I Guds rike är vi alltså som församlingar och lärjungar Guds ambassadörer kallade till alla folk i alla tider. Därför är det också en spännande vandring att gå till Nya Testamentet och översiktligt söka efter texter som har orden "Guds rike" i sin kontext. Det är en givande läsning…

 

Församlingens givna ansvar i en nation och i ett samhälle kan uppdelas på följande sätt:

 

1) Den traditionella församlingen, som har ett budskap av tröst och frälsning till den enskilda individen

2) Den moderniserade församlingen, som förändrar och anpassar sina verksamhetsmetoder och tar intryck av moderna strömningar, t.ex. församlingstillväxt.

3) Den profetiska församlingen, som genom sin gemenskap [koinonía, fellowship] söker att vara ett Gudsrikets svar i samhället.

 

GUDS VISION

Guds vision kan vi ana och se i hans egen profetiska agenda. Den kan vi läsa fram ur Skriftens profetiska innehåll. På hans dagordning kan vi se bland andra följande prioriteringar:

att evangelium om Guds rike når alla folkgrupper

att församlingen förbereds inför mötet med sin återvändande Brudgum

att församlingen delar Herrens vilja om vägarna för frälsning till alla folk

att församlingen som Kristi kropp lever ut kallelsen att vara en profetisk församling i vad det innebär av förbön och alternativ livsmönster

 

Församlingens vision är med andra ord Herrens egen vision, som med ett ord är Mission. Uttrycket "Catch the Vision" som vi hört om under senare år innebär egentligen detta enda: att fördjupas i förståelsen av Guds egen 'vision' som med ett annat ord är just 'mission'.

Frågorna om När? Var? Hur? om församlingens gestaltande av Guds rike lokalt, globalt och individuellt får sina svar av en församling med lärjungar i funktion.

 

GT:s profeter och Kristi kropp i NT

GT:s profeter var nationens samvete. De visade på synden i nationen. De varnade samhället om Guds dom. De visade vägen inför olika vägskäl. De var bärare av framtidsvisionerna för folket.

I NT är det Kristi kropp som har uppgiften att fungera i denna profetiska roll och uppgift. Ledarskapet i en församling har att ge plats åt den profetiska funktionen och att se till att den profetiska gåvan praktiseras till församlingens uppbyggelse. När dessa gåvor och denna tjänst finns i funktion, ska de understödja församlingen att leva och verka profetiskt.

 

Den profetiska församlingens kännetecken
Howard Snyder ger i boken "Community of the King" fyra kännetecken på församlingens profetiska roll:

 

Församlingen är profetisk när den skapar och upprätthåller en försonad och försonande gemenskap i kristenfolket
Andra Korintierbrevet 5:16-21, Kolosserbrevet 1:21-23, Efesierbrevet 2:1-22

 

Församlingen är profetisk när den känner igen och pekar ut vad/vem som är den verkliga fienden
Matteus 10:28, Lukas 12:4-5, Efesierbrevet 6:12, Första Korintierbrevet 15:26, Uppenbarelseboken 20:2

 

Församlingen är profetisk när den säger 'nej' världens definition av och maktutövning
Matteus 20:20-28, 23:1-12, Markus 9:35-37, Lukas 9:46-48, 22:24-27, Johannes 13:12-17, Filipperbrevet 2:1-11, Första Korintierbrevet 1:18-31

 

Församlingen är profetisk när den verkar för rättvisa i samhället
Psaltaren 82:1-4, Amos 5:21-24, Lukas 3:10-14, 4:18-21, Matteus 11:4-6, Efesierbrevet 5:11

 
FÖR VIDARE STUDIUM

Ett antal grundläggande texter i ett studium av Den profetiska församlingen utgör följande kapitel i Bibeln:
Matteus 24-25, Lukas 17 och 21, Markus 13, Romarbrevet 9-11, Andra Timoteus 3-4, Första Tessalonikerbrevet 4-5, Andra Tessalonikerbrevet 1-2, Andra Petrusbrevet 3, Första Johannes 2 och 4, Uppenbarelseboken samt Daniels bok.

2005-08-03 @ 11:39:34 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

Operation Mission Update

 

Operation Mission Update
Se: Senaste Nytt från Operation Mission [OM] Sverige 

Läs om: Aktuella konferenser: Se Kalender

International Monthly Update 

Se: OM Intl Update from Peter Maiden

2005-08-03 @ 09:25:04 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

(26) Cross over - Huldas missionärsavskiljning 1919

BILD: Sandsjö FOTO: Sandsjö hembygdsförening

Sommaren har varit en tid av många och långa samtal över köksbordet hemma på Ulfstorp. Mamma Clara har ställt många frågor och fått många spännande svar om livet i Amerika, om storstaden St Paul och om livet på Bethel Seminary. Syskonen Augusta, Vilhelmina, Sigurd och Frida sitter ofta hemma under denna sommar och lyssnar på Huldas många Amerika-berättelser.

För vännerna i Betaniaförsamlingen är det mycket som händer detta halvår. Först och främst vill man höra om det andliga livet i församlingen borta i Minnesota. Vilka sånger man sjöng. Det är så mycket Hulda har att  berätta för sina vänner.

I Eksjö-tidningen läser man i slutet av sommaren annonsen om glädjen man har i Betania:
INVIGNINGSHÖGTID bliver söndagen den 14 sept kl 11 fm och 3 em i Sandsjö friförsamlings nyrestaurerade lokal Betania. Talare bliva: missionär A. Wickström, Hilda Dufva och Ida Jönsson m.fl. Offer till förmån för restaureringskostnaderna upptages. Till talrikt besök inbjudes.

Hulda gläds över att församlingen fått sitt missionshus så upprustat och stort. Efter åren i Minnesota känner sig så varm om hjärtat att få vara hemma hos sina trosvänner. Bland dem alla Hulda också gamle "farbror Lars" som bor i Gröndal och sett tågen komma och gå mången dag ute i banvaktsstugan nr 172 Sjöarp. Han är över 85 år med en trogen äldstebroder i Betania.                            

Den 15 oktober när de några veckor senare är samlade i ungdomskretsen i Missionshuset läser man i Missionstidningen Nr 20/1919 om att språk- och missionskursen i Vaggeryd är slut och att många vid Alliansmissionens kvartalsmöte i Jönköping den 19 oktober ska missionärsavskiljas. Till Kina ska Arvid Almqvist, Gunnar Johansson och Gerda Bergman, till Indien ska Simon Johansson, Axel Svensson och fröken Ruth Svensson åka… Och så läser man högt i kör: "Albert Franzén och fröken Hulda Björklund skola bli avskilda i Sandsjö, söndagen den 26 oktober. Den förre för Kina och den senare för Sydafrika."
Någon tar upp kören: "Din Mästare kan icke annat än hjälpa sin köpta brud; Så varder hans ord besannat: Rättfärdig han är, vår Gud."

Och med ens sjunger alla i ungdomskretsen med av hjärtats glädje: "Han kan icke annat än hjälpa, Ty så är hans löftesord. Han låter ej båten stjälpa, Då själv han är med ombord…"  

Så är söndagen inne. Missionärsavskiljningen blev också en högtidsstund. Den stora skaran som var samlad och som fyllde till sista plats det nya rymliga Betania lämnade ingen oberörd. Samlingen leddes av missionssekreterare Thomander. Han biträddes och assisterades av representanter för SAM:s styrelse och för femtonde kretsen av SAM:s ungdomsförbund som åtagit sig underhållet av Albert Franzén samt för Betaniaförsamlingens i Sandsjö ungdomsförening, där Hulda Björklund varit mångårig medlem. Missionskollekten vid avskiljningen i Sandsjö gick till 203 kr.

Ungdomarna i Sandsjö väsignades det här året, 1919, av all nådesrörelse. Det avslutades med en veckas Bibelkurs över nyåret med start den 29 december. Ledare var pastor Neil, ledaren för Kortebo Bibelinstitut. Han biträddes av predikant Fryling. Man studerade Kolosserbrevet och grundtankarna: Kristus för oss, Kristus i oss, Kristus genom oss samt Kristi tillkommelse. Många var de unga som var med om denna bibelvecka som präglades av djup stillhet. En deltagare skriver och berättar om sina erfarenheter från veckan i Missionstidningen Nr 2/1920: "Guds Ande har varit nära och talat till våra hjärtan, allvarligt och rannsakande, men även tröstefullt. Vi ha under dessa dagar fått erfara att Gud sörjer för sina barns andeliga behov. Han har låtit oss sitt kring de rikt dukade borden, där han förelagt oss sitt levande, kraftiga och evigt förblivande ord. Sista dagen i högtiden blevo vi särskilt påminta om att se på Gudslammet, som borttager världens synd. Även påpekades huru nära Kristi tillkommelse är, att vi när som hälst ha att vänta vår Herre och Frälsare på skyn, för att hämta sin brud. På kvällarna ha offentliga möten hållits. Mycket folk har samlats och hört frälsningens glada budskap. Vi tro att om vi ej fått se någon synlig frukt, skall dock evighetens morgon visa att det utsådda ordet även vid dessa tillfällen skall bringa skörd. Vi vilja i första rum tacka Gud för dessa dagar, även frambära vi vårt tack till S.A.U:s styrelse, som beviljat oss denna kurs samt till ledaren av kursen och till en och var som medverkat i densamma."

Rapportens undertecknare skriver "En deltagare". Inom parentes sagt: Vem denna "En deltagare" verkligen var trodde inte Hulda på Ulfstorp att någon skulle förstå och kunna läsa ut… Vi förstår henne, förstås. Men den som kan läsa en texts egenheter behöver inga fingeravtryck för att utröna författaren.

Vad däremot Hulda gick och tänkte på detta år var bland annat dessa funderingar: Farbror Lars 85 har en son Karl som är kommendör borta i Prag och för hela Tjeckoslovakien. Hanna Ouchterlony fanns i trakterna. Borta i prästgården bodde kyrkoherde J.A. Pontén för snart fyrtio år sen. Han fick en hjälppräst till Sandsjö prästgård vid namn Karl Palmberg. Som kom dit samma dag som Pontén dog, den 9 december 1882. Palmberg predikade väckelse till kyrkan som inte kunde rymma skarorna som kom. Människor väcktes till besinning och syndasorgen ruvade över själarna. Så fortsatte väckelsen i kyrkan och utanför kyrkan och i missionshuset. Claes i Halla var bara ett av alla namn. Hemma i Sandsjö verkade Guds nåd så människor kom till besinning, omvändelse från synden och till tro.
Hulda funderar och tänker: Ja, här har jag mitt föräldrahem och här har Guds nåd fått tända en eld bland själarna. Och nu är jag snart på väg till Afrika…

Hulda nynnar på kören: "Din Mästare kan icke annat än hjälpa sin köpta brud; Så varder hans ord besannat: Rättfärdig han är, vår Gud."

2005-08-02 @ 20:03:34 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (0) Trackbacks ()

---

• Till bloggens startsida

Sök i bloggen

Senaste inläggen

• (77) Cross over - I väntans tid
• (76) Cross over - Åttonde månaden 1929
• (75) Cross over - Pionjärgärning åren 1925-1929
• (74) Cross over - Notiser från skilda länder år 1929
• Man vill inte skrämma bort människor
• Tystnaden
• (73) Cross over - Underbar i Råd
• (72) Cross over - Segrar & missräkningar
• (26) Framtidsfrågan Nr 1 - Profetiskt
• (25) Tystnaden om framtiden - Profetiskt
• (24) Agenda för framtiden - Profetiskt
• (23) En fascinerande framtid - Profetiskt
• (22) Tonen från Himlen - Profetiskt
• Acts 13 MMN
• (71) Cross over - Missionsnytt från Machadodorp
• (70) Cross over - Folkslagen
• (69) Cross over - Kontrasternas land
• (21) Den som lever får se... - Profetiskt
• (68) Cross over - Bröllopsdagen 25/8 1927
• (67) Cross over - Året är 1927

Kategorier

• About MXp
• Att vara församling
• Bibeln
• Biblical
• China
• China the Church
• Editorial
• Ernst och Hulda
• Fjordman: Defeating Eurabia
• Globaliseringsrådet
• Gunnar Sandelin
• Israel
• Jerusalem
• Persecution
• Political
• Prophetical
• Roots
• Sweden - islam
• Swedish Christianity
• The Palme murder
• Thomas Lindh
• Trons lära & liv

Arkiv

• Maj 2013
• April 2013
• Mars 2013
• Februari 2013
• Januari 2013
• December 2012
• November 2012
• Oktober 2012
• September 2012
• Augusti 2012
• Juli 2012
• Juni 2012
• Maj 2012
• April 2012
• Mars 2012
• Februari 2012
• Januari 2012
• December 2011
• November 2011
• Oktober 2011
• September 2011
• Augusti 2011
• Juli 2011
• Juni 2011
• Maj 2011
• April 2011
• Mars 2011
• Februari 2011
• Januari 2011
• December 2010
• November 2010
• Oktober 2010
• September 2010
• Augusti 2010
• Juli 2010
• Juni 2010
• Maj 2010
• April 2010
• Mars 2010
• Februari 2010
• Januari 2010
• December 2009
• November 2009
• Oktober 2009
• September 2009
• Augusti 2009
• Juli 2009
• Juni 2009
• Maj 2009
• April 2009
• Mars 2009
• Februari 2009
• Januari 2009
• December 2008
• November 2008
• Oktober 2008
• September 2008
• Augusti 2008
• Juli 2008
• Juni 2008
• Maj 2008
• April 2008
• Mars 2008
• Februari 2008
• Januari 2008
• December 2007
• November 2007
• Oktober 2007
• September 2007
• Augusti 2007
• Juli 2007
• Juni 2007
• Maj 2007
• April 2007
• Mars 2007
• Februari 2007
• Januari 2007
• December 2006
• November 2006
• Oktober 2006
• September 2006
• Augusti 2006
• Juli 2006
• Juni 2006
• Maj 2006
• April 2006
• Mars 2006
• Februari 2006
• Januari 2006
• December 2005
• November 2005
• Oktober 2005
• September 2005
• Augusti 2005
• Juli 2005
• Juni 2005
• Maj 2005
• April 2005
• Mars 2005
• Februari 2005
• Januari 2005

Länkar

• Biblos
• Brogren
• Dispatch International
• Högkyrkliga länkar
• Intercessors Network
• Intercessors4Israel
• Israel Länkar
• Kristna bloggare
• Logosmappen
• Operation Mission