MXp

• missionen till alla folkgrupper
• förberedelsen för Lammets brud                
• frälsningsplanens genomförande med Israel som folk och land            

• vi ska dö 
• vi ska dömas
• Jesus ska återkomma till jorden för att fullfölja sitt frälsningsverk
• vi har en Frälsare vars verk får konsekvenser för framtiden.
• Skriften undervisar oss om framtiden och säger en hel del om framtiden, vilket låter oss upptäcka att vi har en fascinerande framtid att se fram emot i det arv som Herren berett åt de sina.

• Väckelseperioder har föregåtts av ett betonande av syndens allvar, behovet av syndernas förlåtelse och kampen mot synden
• Väckelseperioder har haft sitt centrum i Jesus som Frälsare, Befriare och Segrare
• Väckelseperioder har förkunnat hoppet, Jesu återkomst och frälsningens fullbordan, evighetsallvaret och härligheten  
• Väckelseperioder har inneburit tydligt socialt engagemang
• Väckelseperioder har intensifierat mission och evangelisation

• Herren vill stärka vårt hopp och längtan efter det kommande mötet med honom
• Herren vill verka i oss omvändelse, tro och helgelse
• Herren vill styrka sin församling till koncentration på hennes särskilda kallelse.

Bild: Petrus & Jesus Foto: SUK News

M O D    O C H    M I S S I O N
- det är underrubriken till sommarens och årets bästa katolska sajt.

SUK - Sveriges Unga Katoliker - hedras med utnämningen och priset M'Xp 2005 Catholic Website Award

Se hemsidan SUK >> SUK:s hemsida

Titta på Menyn: Aptitretare för varje besökare!
Kolla Länkarna: Så bra!
Nyhetssidan: Fräsch och informativt nyfikenhetsväckande!
Extra Bonus: Underrubriken "Mod Och Mission"!
Enkäten: Fyller man gärna i eftersom den visar på föredömlig proaktivitet?

Läs om avslutningsdagen av Världsungdomsdagen i Köln:
WORLD YOUTH DAY: BIGGEST WORSHIP SERVICE ON GERMAN SOIL
Pope Benedict XVI Receives Mixed Reactions From German Protestants >> ASSISTNEWS.net

Se den officiella hemsidan >>  XX World Youth Day Cologne 2005  >>  WYD 2005

Se: Sveriges Unga Katoliker >> SUK

E  t  t     f  o  l  k     f  ö  r  s     s  a  m  m  a  n. . .

 
Till att se roll och framtid ur Himlens perspektiv
I Faderns ansikte ser vi ljus. I Faderns handlingar finner vi beständighet. Faderns verk står sanna och de som vandrar däri fylls av rättsinne, nåd och sanning.
Den som ger sig till att söka reda på innehållet i Guds syften ser Kristi fullhet springa fram som Himlens tilltal, dess enda tilltal till all kontrovers och i allt mänskligt verkande.
Den Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. 2 Kor 4:6.
Detta sammanförande kommer att stå som ett sakligt vittnande om Faderns välde och hans omsorg mitt i sin skapelse. Men vem räcker till för detta. . .? Vem kan träda in i hans helgedom?

 
Till att vara råmärke i en tid då allt vacklar
Den levande Gudens församling, ämnad att vara sanningens stödjepelare och grundfäste. Sådan samhörighet, ett sådant vittnesbörd måste väl ändå betraktas som en omöjlighet i det moderna, pluralistiska, mångfasetterade samhälle som vi har skapat oss. Herrens mål är att forma ett folk som bär prästens sinnelag, Kristi sinne. Hans metod är korsets metod och han verkar med sin Helige Ande för att nå fram i denna sak. Det bedjande folket förs nära Faderns hjärta för att göras till ett med hans allt offrande sinne. Inte i människors kraft och med människors förstånd blir sådant möjligt. Prästfolket, de stilla i landet, når långt och mycket längre i sin hjälplöshet och i sitt beroende.

 
Till att vandra och växa tillsammans
Kristenliv är att växa och mogna i Kristus, Dess mål är Kristus. Dess kraft är Kristus. Dess utgångspunkt är Kristus. Sådan han är i sin prästroll, sådan han är i sin försonarroll, sådana är vi ämnade att vara, så är vi ämnade att verka. Vem räcker till i sådant?
Otillräckligheten är i sig ett gott och riktigt bedjande. Elia var som vi men förmådde mycket i sin ensamma bön. Den lilla bönen, det tvekande och sökande bedjandet drar till sig Himlens uppmärksamhet. Herren ser till dem som lider betryck och bär på en förkrossad ande - Jes 66:2. Således verkar den lilla bönen ofta mer, mycket mer, än annat bedjande. Den lilla bönen hinner ikapp.
I detta borde vi gå samman. I detta borde vi vandra. I detta kan vi växa. Kristenliv är att hämta allt i Kristus. Kristenliv är att låta allt bero av Herren. Mognaden följer detta beroende.

 
Till att tjäna i ett samhälle där sanningen trängs undan
Rätten tränges tillbaka, och rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, och vad rätt är kan ej komma fram. Så måste sanningen hålla sig undan, och den som vände sig ifrån det onda blev plundrad. Detta såg HERREN, och det misshagade honom, att det icke fanns någon rätt. Jes 59:14-15
Vem klarar av att verka med kraft i sådana omständigheter? Vem kan stå i prästroll och bedja fram liv och frid mitt i sådana sammanhang? Vem orkar stå i sådan position för att be för dem som ställts i myndighetsposition? Vem räcker till. . .
Herren reder till samvaro inför sitt ansikte. Var och en som hungrar och törstar efter rättfärdighet ska där bli mättad. I hans ljus ser vi ljus. Inför hans ansikte fylls hjärtan av ljus.
Ingen är ämnad att räcka till. . .

 
Till att lära känna Faderns hjärta
I Guds hjärta finns ett märke, ett kors. I Faderns hjärta finner vi smärta. De som förs samman inför hans ansikte kommer att finna att detta märke gör Fadern till verklig fader. Hans sinne och sätt leder till verkligt offer. Hans hjärta förmår bära fullständig omsorg. Om det inte vore för hans hjärtas märke vore allt förlorat. Den bedjande gemenskapen återerövrar korsets dimension. Den bedjande gemenskapen för därigenom in sann andlighet i livets alla skeden. Den bedjande gemenskapen blir därigenom rättens och rättfärdighetens fäste i varje sammanhang där vittnesbördet om tro och trohet har gått förlorat. Den bedjande gemenskapen kan därigenom ta sig an varje samhällelig företeelse där människor far illa. Den bedjande gemenskapen placerar ut råmärken genom att vara enkel, ärlig och öppen och tjänar därmed både Gud och människor.
 

Till att vara ett Herrens hus
Hans hus är vi. Den bedjande gemenskapen är Herrens tempel. Det bedjande sammanhanget representerar hans sak bland människor. Den bedjande gemenskapen bär människors sak och deras börda inför Levande Gud. Den bedjande gemenskapen bär på en nödvändigheternas kontinuitet. Den för sak inför Herrens ansikte. Den samlar och innesluter. Den tycks bära mycket av tillfälligheternas och lappverkets karaktär, under Andens ledning hör den evigheten till. Den formas till kärl för livets och fridens utsäde. Den måste fredas och värnas. Den präglas av kors och försoning. Den härbärgerar prästsinne och gudsfruktan. Den bedjande gemenskapen är Guds Hus.
 

Låt oss träda samman för att Herrens sak ska nå sin fullbordan i Kristi fullhet.

 
Lars Widerberg

A  n  d  e  n  s     e  n  h  e  t  s     n  y  a     e  n  h  e  t  - Profetiskt (18)

Den kapitulerade kyrkan är på gång är rubriken över ledarartikel i Världen idag
Ledaren pekar på den destruktiva utvecklingen i samhället som statsministern - i samband med mordet på Anna Lindh - menade har sitt ursprung i ondskan. I samhällets allt djupare behov av lösningar har kyrkan med sin vita flagga kapitulerat. Nu finns en ny utveckling som blir alltmera synbar när ur den kapitulerande och i viss mån kapsejsade kyrkan det uppstår initiativ som är minst sagt hoppfyllt.

Många nya initiativ handlar om att bröder och systrar ur skilda kyrkliga sammanhang ger varandra handen i en ny anda av enhet. Det är en enhet som inte är en tänkt och önskad enhet genom nya organisationer. Det är en enhet som inte är sprungen ur decennier av tro på Enhetens ande vilket inte är annat än gnosticism och ockultism. Det är inte en enhet som ska leda till nya sammanslagningar.

Tecknen och initiativen i enhet har sin källa i Andens enhet, vilket är en enhet ur Faderns hjärta från ovan; och har ingenting med allt talet om Enhetens ande att göra.

Ledaren skriver: - Den vita flaggan har bildligt talat tagits bort från ruinerna och en ny kyrka med enhet och gemenskap är på väg att byggas upp. En enhet som inte behöver handla om sammanslagningar. Men en enhet som landet står i skriande behov av.

Mordet på broder Roger, grundaren av brödrakommuniteten i Taizé i Frankrike, kan också ses i ljuset av Kristi Jesu ord om enhet bli till ett enhetens memento. En enhet med en grund i den helige Ande som var visionen broder Roger levde ut och därmed ett starkt vittnesbörd och ett enhetens exempel för Guds folk över alla gränser.

Den lilla enkla ekan Mission Xp [M'Xp] sjösatt på blogosfären dagen efter Tsunamikatastrofen är ett litet initiativ riktningen som finns angiven i Joh 17:21, that they may be one. Enhetens rörelse går från Jesus Kristus och Anden till hjärtans överlåtelse till varandra i Guds folk. Den svenska kristenheten har sin gemensamma kallelse i Mission - och den kan gestaltas i hur stor mångfald som helst.

REFLEKTIONER & FRÅGOR

Vad är att säga om enheten?

Är ledaren rätt ute?

Är det en ny kyrka, d.v.s. en förnyad kyrka, som reser sig ur kapitulationens askhög?

Är försöken till analys av enheten, Andens enhet, i rätt riktning?

Uttalande [18 aug -05] från Sveriges Kristna Råd [SKR] med anledning av mordet på broder Roger från Taizé:

Vi har förlorat en stor andlig och ekumenisk ledare

Genom broder Rogers död har vi förlorat en stor andlig och ekumenisk ledare. Taizé har under hans ledarskap blivit en samlingsplats för kristna från alla kyrkor, inte minst ungdomar.
- Taizé har fått en stor betydelse för kyrkorna i Sverige. När vi nu sörjer broder Roger gör vi det i tacksamhet för vad han har betytt för de kristnas enhet och för att få oss att se djupet i vår kristna kallelse. Broder Roger mördades under en gudstjänst i Försoningskyrkan i Taizé, vilket mitt i tragiken blir en en uppfordran till oss alla att verka för försoning, säger SKRs generalsekreterare Sven-Bernhard Fast.

Läs om broder Roger i:  Kyrkans Tidning samt materialet i:  Dagen

Bild: Barberton nya kyrkan Foto: SAM:s arkiv / Jfa

• Texten ovan står att läsa i Trosvittnet Nr 42 den 18 oktober 1923.
• Den som undertecknat rapporten från bröllopet är "En som var med".
  Känns det igen? Jo, det var precis så som Hulda skrev vid ett annat tidigare tillfälle, i Sandsjöbygden, eller hur?
• Fotot på kyrkan i Barberton ovan är ingen närbild av fotot efter vigseln som visar oss de tretton missionärerna. Men Sherlock Holmes vet att berätta och avslöja:
• På den främre raden sitter Einar och Anna i mitten omgivna på var sin sida av Arvid Wikströms barn, till vänster sitter sedan fru Wikström och längst ut till vänster Ernst Andersson, ute på högre sidan från mitten räknat sitter Arvid Wikström och längst ute till höger… gissa vem?
  Jo, Hulda. På den bakre raden står K.A.Hjelm i mitten omgiven av sex andra missionärer.
• Och vad är det Hulda säger i brevet som är en nyckel till det vi söker? Jo, dels säger Hulda : "Och på lördagen kom broder Hjelm och broder Andersson från Piet Retief." Och dels minns hon tillbaka till Stora Missionshuset:
  […] en högtidsdag något påminnande om de oförgätliga kvartalsmötena i Jönköping som nedtecknaren av dessa rader alltid skall minnas med tacksamhet och heliga känslor. - Man ser dessa möten i annat skimmer, då man har omkring tusen mil dit, än man gör, då man har en halv mil dit.

Svenska Evangeliska Alliansen [SEA] hemsida fortsätter att bygga broar mellan olika kristna i Sverige och skapa relationer tvärs över gamla gränsdragningar. SEA lyfter upp centrala kristna frågor till samtal och debatt, för att inspirera, stimulera och ibland provocera till en tydlig och trovärdig kristen livshållning.
 

SEA inbjuder till samtalskväll "Mission och kontemplation" med två färgstarka kristna personligheter med temat:

M  i  s  s  i  o  n     o  c  h     k  o  n  t  e  m  p  l  a  t  i  o  n

Ett samtal mellan Peter Halldorf & Ulf Ekman som äger rum måndagen den 12 september kl 19:00, Citykyrkan Stockholm

Samtalskväll om den kristna kallelsen och det dynamiska spänningsfältet mellan:

• aktion - reflektion
• mission - kontemplation
• agerandet utåt - resan inåt
• mötet med den Helige - mötet med samhällets olycksbarn
• den enskilda avskildheten - uppdraget att göra alla folk till lärjungar

Vad är mission?
Tolv teser

1 - Mission är inte en känsla av solidaritet med folk i fjärran länder
Mission är att leva med Kristus och vara människa bland människor

2 - Mission är inte en särskild aktivitet utanför Sveriges gränser
Mission är att Guds rike förkunnas och demonstreras överallt

3 - Mission är inte en sysselsättning för några utvalda kristna
Mission är hela Kyrkans uppdrag i världen

4 - Mission är inte en fråga om pengar
Mission är en fråga om närhet till Kristus

5 - Mission är inte tröttsamma utmaningar eller TV-galor
Mission är följa Kristus och betjäna människor

6 - Mission är inte kulturimperialism eller export av samfund
Mission är att Kristus får bli Herre över allt och alla överallt

7 - Mission är inte bara förkunnelse
Mission är att se till hela människan

8 - Mission är inte bara socialt engagemang
Mission är ett nytt liv som sträcker sig in i evigheten

9 - Mission är inte behjärtansvärda projekt i enstaka länder
Mission är att Gud blir förhärligad bland alla folk & språk

10 - Mission är inte en paulinsk uppfinning
Mission är Guds hjärtesak sedan evigheter

11 - Mission är inte en välgörenhetsprocess utan mål eller slut
Mission är evangelium till alla folk - sen ska änden komma

12 - Mission är inte något jag väljer
Mission är Kristi kärlek som inte lämnar mig något val

"Vad är mission? Tolv teser"
av Mats Tunehag
(Saxat ur Världen idag 050815)

V  a  d    ä  r    m  i  s  s  i  o  n ?     T  o  l  v    t  e  s  e  r   -   M  i  s  s  i  o  n   (Nr 11)

V  A  D    Ä  R    M  I  S  S  I  O  N ?    T  O  L  V     T  E  S  E  R

1 Mission är inte en känsla av solidaritet med folk i fjärran länder
Mission är att leva med Kristus och vara människa bland människor

2 Mission är inte en särskild aktivitet utanför Sveriges gränser
Mission är att Guds rike förkunnas och demonstreras överallt

3 Mission är inte en sysselsättning för några utvalda kristna
Mission är hela Kyrkans uppdrag i världen

4 Mission är inte en fråga om pengar
Mission är en fråga om närhet till Kristus

5 Mission är inte tröttsamma utmaningar eller TV-galor
Mission är följa Kristus och betjäna människor

6 Mission är inte kulturimperialism eller export av samfund
Mission är att Kristus får bli Herre över allt och alla överallt

7 Mission är inte bara förkunnelse
Mission är att se till hela människan

8 Mission är inte bara socialt engagemang
Mission är ett nytt liv som sträcker sig in i evigheten

9 Mission är inte behjärtansvärda projekt i enstaka länder
Mission är att Gud blir förhärligad bland alla folk & språk

10 Mission är inte en paulinsk uppfinning
Mission är Guds hjärtesak sedan evigheter

11 Mission är inte en välgörenhetsprocess utan mål eller slut
Mission är evangelium till alla folk - sen ska änden komma

12 Mission är inte något jag väljer
Mission är Kristi kärlek som inte lämnar mig något val

---

"Vad är mission? Tolv teser" av Mats Tunehag är saxat ur Världen idag 15 augusti 2005 under KOMMENTAR sidan 2.

---

Kort presentation Mats Tunehag:

• · "Drabbad av Guds vision" av Mats Tunehag, Falun, 1988, ISBN 91 7038 480 0, är kanske en av de mest betydelsefulla svenska böckerna om mission under senare år.  

• · Lidelse och passion, predikan i Johanneskyrkan >> om mission

• · Ett antal artiklar Johanneskyrkan.org >> 12 artiklar

• · Utrikesredaktör Världen idag >> Se redaktion

• · Ordf i Svenska Evangeliska Alliansen >> SEA hemsida

D e c o n s t r u c t i o n  -  P r o f e t i s k t  (Nr 16)

As the people we are - though good designed from Above - we always need structures of different stuff for our journey ahead. But, Questions about these Structures - in all churches and denominations - they are several and difficult in my heart. As a peregrinator since 65 yrs the Questions are coming when looking around into the Christianity and into that Garden which was designed to be the Special vessel, Celestial means and tools for the unsaved man to reach the Home and good eternity. The questions are about all the structures in different shapes that are created during 2000 years.

An article about stages for involvement in church by Fredrik Hellstrom talks about common stages experienced by mostly the young generation.

Structures are needed, yes, but they have got too much of a controlling and directing significance. That's due to the way we in our churches have decided to run the churches. To these churches the Lord himself has to come with his proposals in three copies. Then He has to wait for what the people in the boards are to say. For many are the experiences that the Structures are too heavy and hard cored and the emergency situation is the need of - perhaps not Soft wares but - Above wares, so that the Spirit himself could come and direct, lead and give His joy back to all the church.

Therefore it is so important that the young generation really has the courage to speak out about the deconstruction phase and stage. What we need is a general ecclesial wish and walk together in this way of deconstruction in truth and love. And we know that the Holy Spirit wants to lead, guide and bless us in this walk. One question that is important is just the Why? And an answer is a question, again. We have to ask What's the time? Is it perhaps 5 to 12 AM or PM? What we know is that the Lord is on His way back to us and His Church; and she - His Bride - is to wear a white robe, of love and righteousness.

Dag Selander

Bild: TeenStreet 2004 Foto: TS OM Swe

O  p  e  r  a  t  i  o  n     M  i  s  s  i  o  n     [ O  M ]

Operation Mission är en svensk missionsorganisation, som samarbetar med samfund, lokala församlingar, samt systerorganisationer i andra länder.

Se: OM:s hemsida

HISTORIK
OM har funnits sedan 1970 och hette då Operation Mobilisering. Pionjär och förste missionsföreståndare var Hans Ström. Sedan många år är Peter Magnusson missionsföreståndare. Sedan 1992 utgörs OM i Sverige av en förening med namnet Operation Mission och med kontor placerat på Råslätt utanför Jönköping.

MÅLSÄTTNING
Målsättningen är att motivera, utveckla och utrusta människor för världsevangelisation samt stödja församlingar och hjälpa till att grunda församlingar bland de onådda i Mellanöstern, Syd- och Centralasien och Europa. En stor del av detta arbete sker genom de två oceangående skeppen Doulos och Logos II.

PARTNER
OM är såsom organisation - mitt ibland många kyrkor, församlingar och samfund lokalt och globalt - en partner bland många partners att förverkliga den missionsbefallning som kyrkans Herre gett sin församling.

MISSION & BIBLISK TRO
Vid missionskonferensen Spräng gränserna i Forserum sa George Verwer:
"Från OM´s start fanns det ett dubbelt mål: (1) Huvudmålet var att inspirera och möjliggöra för unga att upptäcka mission. (2) Men på ett sätt än mera viktigt" - enligt Verwer - "ville man bibringa de unga en gedigen kristen undervisning på biblisk grund."
Detta dubbla mål har fortfarande sin definitiva aktualitet. Denna dubbla målsättning har tvivelsutan än större betydelse idag, när bibeltron alltmer kommit på undantag.

FÖRSAMLINGENS FRAMTID
Församlingens framtid - brukar vi säga - är barnen och de unga. Visst! Barnen och de unga är också oftast underbara i att vara vittnen för Herren och hans lärjungar i sin spontanitet. OM´s särskilda kallelse som partner med församlingen, hemma i Sverige och globalt, är att inspirera, upptäcka och möjliggöra för unga att lära känna och praktisera uppdraget, i det äventyr och den utmaning som missionen är.
OM´s olika program riktar sig alltifrån 13 år och uppåt genom tonåren och vidare upp i åldrarna.

VEM VILL BLI MISSIONÄR?
Det är inte den vanliga frågan som samfunden i stort för fram. Det är heller inte den mest förekommande utmaningen i förkunnelsen.
Som missionsarbetare i missionsteamet på OM-kontoret under tre år 2000-2003 kan jag personligen konstatera följande:

• - att OM är en mycket viktig del i verket för Guds rikes utbredande tillsammans med hela kristenheten i Sverige;
  
• - att missionsprogrammen för de unga har sin grund i biblisk undervisning i gammal klassisk kristen tradition;
  
• - att församlingens framtid handlar om de unga och deras del i missionen;
  
• - att en nysatsning på dessa unga är en absolut förutsättning för att missionsuppdraget blir fullgjort;
  
• - att man kan se frukterna av OM´s verksamhet, bl.a. i mötet med dem som var unga på 60- och 70-talen och var med i OM´s program [många av dem är idag viktiga medarbetare och ledare i församling, samfund och/eller yrkesliv];
  
• - att stödjandet av mission sker på flera sätt genom många svenskars olika insatser, fr.a. via bön, missionskunskap och ekonomiskt stöd; samt
  
• - att Bönen och Ordet är medlen för uppdragets genomförande, och att det är Herren Jesus Kristus som bygger sin församling.        

REKOMMENDATION
Operation Mission (OM) och dess verksamhet är att rekommendera för varje lokal församling och för varje samfund i Sverige i Den svenska kristenheten som en utmärkt samarbetspartner i mission.
Var och en som vill leva ut bönen 'tillkomme ditt rike' - d.v.s. den som vill det som Herren vill, nämligen att Guds rike får växa till - har möjlighet att pröva det som OM såsom partner vill betjäna med på missionens område.

OM vill med sitt uppdrag betjäna familjer med tonåringar, församlingar med konfirmander, ledare med ungt nätverk, organisationer och församlingsledare som arbetar för andlig förnyelse i församlingarna.

Alla bär vi på en gemensam längtan i kyrka och församling efter att nå framåt och utåt, som också inkluderar längtan efter en missionsväckelse och det med den unga generationen! OM vill mycket gärna vara din samarbetspartner i mission.                                                                

Operation Mission [OM] är därför mitt i Den svenska kristenheten värdig mottagare av Worthy Website Mission Partner Award 2005.

Bild: TS Builders Foto: OM Sweden TS

P r o f e t i s k a    p r e f e r e n s e r   -   P r o f e t i s k t   (Nr 15)

Med prästerlig lågprelatstatus - men ändå - från fyra decenniers liv och leverne i kyrka och samhälle finns några erfarenheter och preferenser att i tacksamhet dela.

***

(1) För det första tycks det mig vara så att all den profetiska dimensionen oomkullrunkeligt hör samman inte med den individuella lärjungen utan med kyrkan och församlingen.

Oljan är till inte för oljelampans skull utan för dem som i rummet behöver ljus och för att kunna se sig omkring på varandra och det som tilldrar sig. Smörjelsen från Höjden ges för att kyrkan och församlingen ska se Ljuset och vilket salt som omvärlden behöver sältas med. Oljan ges för kyrkan och församlingen till tjänst och för världens skull till omvändelse från synden in i trons värld. Oljan behöver kyrkan och församlingen för att veta i vilken riktning hon har att röra sig.

***

(2) För det andra tycks det mig vara så att den profetiska dimensionen hör samman med ett levande vitalt församlingsliv. Inte församlingsliv för sin egen skull som jag ibland har uppfattat mycket av somligt konferensande under gångna år, utan för det vitala och levande församlingsliv som är salt och ljus i sin omvärld - för världen och världens människor.

Hon - kyrkan och församlingen - har inte att som så ofta sker i den västerländska kyrkan att mestadels enbart leva ett liv och leverne enbart utifrån sina reaktioner på det som är a la mode eller det som sker. Kyrkans liv kan ju inte bara vara en kopia av ett samhälles opinion. Rasterkyrkans tid med världens dogmer i kyrklig språkdräkt är för länge sedan avslöjat i det ljus som ges från höjden. Kyrkan såsom en opinionsreaktionernas organisation är en död skapelse till skillnad från den tanke och design kyrkans Herre gett henne, nämligen att vara en profetisk och proaktiv kyrka.

En proaktiv och profetisk kyrka är en kyrka som är ett alternativ till allt samhällsliv. Hon har exempel. Hon har vägvisningsalternativ. Hon har hopp. Hon har en attraktion som drar människor - inte till scenerna och sofforna men till Nådens bord, Nådens tron och Nådens rike.

***

(3) För det tredje tycks det mig vara så att den profetiska dimensionen hör samman med normallivet i en normalförsamling ur Guds synpunkt sett. Ett normalt kyrkoliv som inte är normalt i världens mening men som är normalt i mening av att vara övernaturligt i sin närvaro av Guds väldiga nåd.

Allt hörande till den profetiska dimensionen - oavsett om det rör den profetiska homiletiska tjänsten att predika Guds ord och det också profetiskt eller den profetiska uppbyggliga tjänsten att ge uppbyggelse, förmaning eller tröst sins emellan lärjunge till lärjunge - skulle få uppfattas mera vardagligt än det oftast gör. När en broder eller syster (t.ex. denna mycket enkla series skribent och "prelat") berör frågor om "den profetiska dimensionen", så rynkas hjärnbarken alldeles våldsamt per automatik bara vid ordens flykt [=det 'profetiska'] mot synnervens synaps. Hjärnbarkskontraktionerna på gräns till mindre härdsmältor processar nu frågor som: "Vad är nu detta för karismatiskt och osunt tal!?" eller "Jaha, där ser man, han tycks vara ute och cykla i denna överandliga lervälling, igen. Lär han sig aldrig?" eller "Varför detta eviga tal om profet, profeter och profetiskt? Jeremia och Jesus, räcker aldrig detta?!".

Till ett normalt liv i kyrka och församling hör allt det som hör Guds vilja till. Till Guds vilja och hans design hör ju att han vill det profetiska. Det är hans profetiska dimension det handlar om. Det är hans tjänster, hans gåvor, det rör sig om. Medan en förnyelsens kyrka ibland tyvärr gjort eller åtminstone fått alltför många inom och utom kyrkan att tro att det handlar om någons personliga alldeles egna andliga kompetens. Då är det så viktigt att om och om igen låta all den profetiska dimensionen få ha sin grund och trädgård i det normala kristenlivet, i lärjungaskapet. Att vara normal lärjunge är att vara bärare av den profetiska dimensionen. Varför? Jo, därför att all den profetiska dimensionen är oss given av kyrkans Herre för kyrkans tjänst och för världens frälsning. 

Dag Selander

Bild: Psalm 121 Foto: IAM

E   R   N   S   T        &        H   U   L   D   A
 
U t m a n i n g    i    Ä v e n t y r   o c h   P i o n j ä r s k a p

Historien om ERNST Andersson från torpet Vassnöden, Strömsberg, i Jönköping & HULDA Björklund från Ulfstorp i N. Sandsjö, Bodafors, i Nässjö handlar om omvändelse, kallelse och missionärsäventyr. Den tidsmässiga perioden berör åren 1909-1948 från Småland till Transvaal i Sydafrika.

 
Serien om Ernst & Hulda har två syften. Det ena syftet är att historien om Ernst & Hulda utgör ett exempel och en utmaning för den unga generationen - tonåringar och de som är 20+ i dag. Det andra syftet är att serien utgör en illustration om den mångfald som Guds folk utgör av alla stammar, tungomål, folk och folkslag och en utmaning för Den svenska kristenheten.
 

 
Av dessa två syften är den första - utmaningen till den unga generationen - den primära. Kyrkans framtid i Sverige är här - i den unga generationen, tonåringarna och de unga i åldern 20+. Det är dessa som kyrkan och församlingen av i dag har som sin särskilda kallelse och utmaning att stödja, inspirera och prioritera i allt sitt kyrkliga församlingsmässiga verk. När vi ser till den bibliska historien så möter vi den unga i avgörande positioner av pionjärskap. Där är en ung David, en liten Mose, en ung Josef, en ung Maria, en unga Markus, en ung Timoteus m.fl. I kyrkohistorien är det likadant med Guds kallelse och verk och de unga. Så är det därför också idag för den lokala församlingen - och den utmaning den har i detta perspektiv.
 
 
Serien är intressant också ur ett kyrkogeografiskt perspektiv eftersom vi möter närapå alla kyrkor och samfund.

ERNST & HULDA kommer båda ur en andlig bakgrund med tillhörighet i Svenska kyrkan. Väckelsefolket i Småland med Jönköpings Missionsförening är en viktig faktor för deras utveckling, liksom denna Missionsföreningens historia och inriktning att verka tillsammans kyrka-frikyrka med bakgrunden hos Carl Olof Rosenius, Odencrantz och de lågkyrkliga prästerna. Frälsningsarmén, Baptismen, Missionskyrkan, Helgelseförbundet, Bibeltrogna vänner är andra viktiga delar av deras erfarenhet. De får också på plats möta Wales- och Glasgowväckelserna, pingströrelsen, väckelsen i Minnesota. På bl.a. sina båtresor och utlandsvistelser får de möta katolska, anglikanska kyrkan samt ortodoxa kyrkan.

Serien om Ernst & Hulda erinrar oss mycket starkt om Guds folks mångfald, enhet och inbördes frihet i relation till varandra som historien från den tidiga Missionsföreningens i Jönköping också visar.

Att de sedan kommer att tjäna som missionärer i Svenska Alliansmissionen har också ett memento; det hör samman med tanke på denna organisations historia att vara en allians mellan kyrka och frikyrka, mellan prästerna, lekmannapredikanterna, frikyrkorna och lekfolket.
Allianstanken med dess grundidé om enhet i samverkan som Svenska Alliansmissionen [SAM] är bärare av är också den idag en utmaning till hela Den svenska kristenheten.

Anders Brogrens hemsida

• Ett litet cyberbibliotek,
• En tankens & trons utmaning samt
• Ett välsignat husapotek för månget behov.

***

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz

Chapter 18 - Israel and the Fullness of the Spirit
 

"And it shall be in the last days," God says, "that I will pour forth of My Spirit upon all mankind [alt. 'flesh']; and your sons and your daughters shall prophesy, and your young men shall see visions, and your old men shall dream dreams; even upon My bondslaves, both men and women, I will in those days pour forth of My Spirit and they shall prophesy.  And I will grant wonders in the sky above, and signs on the earth beneath, blood, and fire, and vapor of smoke.  The sun shall be turned into darkness, and the moon into blood, before the great and glorious day of the Lord shall come.  And it shall be, that every one who calls on the name of the Lord shall be saved" (Acts 2:17-21).

Peter is referring here to Joel's prophecy, a salvation from a yet future Day of wrath.  The signs that Joel spoke of: devastating judgments, the cataclysmic signs in the heavens, the moon turning to blood, etc., are what biblically-minded Jews of that generation had anticipated in regard to the apocalyptic conclusion of history and the age, so that when they saw the one sign of the Spirit being poured out on the flesh present there that day, they assumed that the other signs would soon follow, and that indeed the apocalyptic end of the age was imminent.  And, if anyone wanted to be saved out of the judgment coming upon the world, and upon an apostate Israel, then it would behoove them to "Be saved from this perverse generation!" (Acts 2:40b).

We, who have come to regard the baptism of the Holy Spirit as a matter-of-fact, commonplace experience, need to know that the gift of the Spirit is a sign of something yet future, even to this hour, and that the context of Joel's prophecy is that the 'all flesh' being spoken of is all Jewish flesh.  The Church, as we have said, has been historically guilty of a usurpation of Israel's promises, and needs to understand that what happened on Pentecost fell on Jewish flesh, but it was only a foreshadowing, a token and a down payment of something that was reserved in full for the empowering of a restored Israel in the Last Days!

In a word, we have not yet seen the full outpouring of the Holy Spirit on all Jewish flesh.  And the reason we have not seen it, and do not anticipate it, is that we took what Peter clearly describes as a shadow, a token, and made of it the complete measure.  There is a danger that arises from what we have done historically, as the Church, in giving our denominations a certain kind of arrogance of spirit, and a 'we have it all' attitude that is just not compatible with the spiritual facts; and if we are ruthlessly honest, we know that we do not have it all.  One of the disappointments concerning the absence of the power and fullness that we thought would be our experience is the fact that it was never intended to be our experience, except as a down-payment, a foretaste of the fulfillment that would come, in order to direct our attention and prepare us for the future and the things that are yet before us.
We sympathize with untold numbers of evangelicals worldwide, who have been turned off by the kind of bumptious mentality and spirit that has been expressed by the Charismatic and Pentecostal movements.  Instead of the appropriate humility of a people who have been privileged to receive a down-payment and a foretaste, 'the people of the Spirit' have tended to demean those other 'poor souls' who do not have 'it.'  This is the kind of error that comes by our failing to recognize the context for the gift of the Spirit in the future destiny of Israel as a nation in the purposes of God.

We are saying that the baptism of Pentecost is a national pledge of something that is to be fulfilled at the end of the age, not through the predominantly Gentile Church (though there is some fulfillment), but the Jews!  The Church, made up of Jews and Gentiles of all ages, will receive glorified bodies upon the Lord's return, and Israel receives the baptism of the Holy Spirit in full measure of what, we the present Church, have only known in part, to give them the means whereby they fulfill their own millennial destiny and calling.  Those who have attained to sonship will be ruling and reigning with Christ, the glorified saints ascending and descending upon the Son of Man, but the restored Israel will be ruling from the plateau of the earth, from a restored nation, aiding and abetting the kingdom in the earth that has its central location in its own capital city, Jerusalem.  As the Scriptures say, "For the law will go forth from Zion, and the word of the LORD from Jerusalem" (Micah 4:2).  

The Spirit as a Down-Payment
It is clear, from a look at history in the light of the scriptures, that the prophecy alluded to in Joel was not completely fulfilled at the Day of Pentecost.  It was only the foreshadowing, the first measure, of the Holy Spirit being poured out.  The other signs in the heavens also did not take place as they are yet future.
"...to the end that we who were the first to hope in Christ should be to the praise of His glory. In Him, you also, after listening to the message of truth, the gospel of your salvation, having also believed, you were sealed in Him with the Holy Spirit of promise, who is given as a pledge of our inheritance, with a view to the redemption of God's own possession, to the praise of His glory" (Eph. 1:12-14).

It is quite clear that Paul understands the baptism of the Holy Spirit, not as a thing in itself, but as a foretaste, a pledge and a down payment of a fullness that would come later as an inheritance, in the redemptive and final workings of God for Israel.  It would do us a world of good to bring our perspective into alignment with God's!  That is not to say that the down payment we have received is insignificant, for the Spirit is very God Himself, but the outpouring has its final and ultimate fulfillment with Israel.  Even our raising up of 'spirit-filled' denominations grows out of our failure to see that the fulfillment of it is yet future, that what we have now is humblingly partial, and a sign of what is yet to come with the coming of the King and the establishment of His kingdom.

The Lord is not coming to provide escape for the Church through a convenient rapture, though there is a 'going to meet Him in the air.'  The Greek word parousia used here, is best understood as 'a rising to meet and accompany a dignitary as he comes to his place of honor, and there to rule and reign with him.'  If Israel is going to have the honor of being the location of the seat of that rule, and of participating with Him in extending that rule to the nations, then they need the baptism in the Holy Spirit in a measure beyond anything that we have ourselves ever known.  Conversely, they will not have come to that place except by the power of that Spirit expressed in us!  However much we have received it in part, it is a most precious part, and not to be either denigrated nor ignored.  
The Church has been robbed of much of its sense of the future, by thinking that we have the whole fullness rather than only the pledge or the down payment.  A church without a future is depleted and no longer a church.  A church that does not anticipate a climax and consummation of the age as being the glory of God forever is not the Church.  When we do not have that future, we risk degenerating into a mere succession of Sunday services.  Our children are bored, and we often have to drag them by the scruff of the neck to our functions.  They would not be sitting in the back of our congregations waiting for the thing to end, nor would they be drawn off and attracted to questionable amusements, if we were living in this expectation.  The general character of our meetings is a terrible indictment on a Church that has not raised up for our own children a standard and quality of life that compels their attention and their participation.  We have not persuaded our children that what we are about is earnest.  Though they may not articulate it, we are to them no more than some kind of adult Sunday culture.  When we lose a sense of the future, we lose sight of God's intention for the restoration of the nation, Israel, who would not have been our choice, but which is His choice, as the God who chooses.

Chapter 19 - Conclusion

In the final analysis, failing to know God as He is, and having an improper view of ourselves, go hand in hand, and are at the crux of mankind's every disorder.  Truly, we do not know Him as we ought.  One of the ways in which it has pleased the Lord to communicate the knowledge of Himself is through the example of Israel.  Nothing is more instructive in the way of God than in His dealing with the people whom He calls the apple of His eye, but now mourns as a father for a prodigal son.  If God will go as far as to bring them nigh unto death, in a severity that eclipses anything that we could fathom that He would allow, then how far will He go with us as the Church?  How far will He go with the nations?  The lightness and frivolity that we presently have in the Church likely stems from this inadequate knowledge of God, both in His goodness and especially in His severity.  Our souls shrink from beholding His severity as well as His goodness, but if we will not learn from the goodness of God, then we will, assuredly, have to learn from His severity.

The false prophets of old always gave false comfort and security to Israel by voicing the presumption, "God is not going to allow that to happen.  He is not going to allow His own temple to be destroyed and His holy city to be leveled."  Jews made of the temple and Jerusalem a fetish, and a hoped-for security.  But sadly, history has shown us what has happened to dash that vain hope.  God has allowed His temple to be destroyed, His city to be laid waste, and His people to be exiled over the face of the earth.  Who are we to tell God what He will allow?

Only as a nation restored back to God can Israel demonstrate a life of unity, peace, righteousness and justice to the human race.  And only nations who model themselves after Israel's example can live in a truly peaceful relationship with one another.  Imagine what Israel's restoration will be, as the land of the Messianic kingdom in the millennium.  It is said that if you get two Jews, you have three arguments.  Are there a people more opinionated and more divisive than we?  But Israel will be an example to the nations, a redeemed society in which God is to be glorified, modeling a societal salvation to all the nations.  Israel will be a model to all nations of what God's millennial rule will be, but only if they will allow their government "to rest upon His shoulders" (Isa. 9:6b).  Only an entirely restored nation can demonstrate a life of unity, even as the Church is called to demonstrate the same.  This is not a call for individual spiritual virtuosos, but for a Church in its totality, its corporateness, in all of its diversity, being one!

God as Creator
God takes the initiative to dispose Israel to obey, and to be capable of obeying; in fact, no differently from what He has done with us.  The self-determination of His creatures is placed in abeyance as the Creator God works a deliverance in the very heart of man.  God's act of transformation is amplified so that God as Creator perfects and refashions all of nature, as well as Israel's inner being.  That is why creation is groaning and travailing until now, waiting for the redemption of the sons of God (Rom. 8:19).   To know God as Creator is to know God as God, and with the same power that it took Him to create the universe and all that is in it, He will redeem, re-create and restore it.

Our knowledge of God, as we have said, affects our every reckoning.  Therefore, God's Last Days' stratagem is calculated to reveal Himself as He in fact is: the God who does not hesitate to devastate, but who also restores; the God who judges, but who also blesses; the God who is unsparing in the judgment that needs to be administered, but who is also full of tender mercy and kindness.  Unless we see God in that totality, we do not see God in the depth in which He desires to be known.  We Jews suffer from an inadequate and inferior concept of God because we missed it at the most important juncture where God revealed Himself in truth, namely, at the Cross of Christ Jesus, the judgment that came upon the Son of God.  Nothing is more instructive about the nature of sin than what was required of Jesus at the Cross, to be a propitiation for it.  But because we have shrunk from that revelation, and would not consider it, we have scant knowledge of sin, either about ourselves, or man in general.  We therefore remain supreme humanists, having a rosy view of man, and have to learn the truth of what man is by suffering at his hand as we did, for example, in the Holocaust, and see now, increasingly, in our own behavior.

God shall have His final glory because He has purposed it.  In the day of His power, we will be willing. He will break the privatistic power of selfishness, and bring us to be the incarnation of God that we must be.  Everything hinges on our being that kind of Church.  We must enter the depth of this grand and intense epoch of Israel's history, the physical restoration of Israel's kingdom, as a chief participant, if not the principal agency, of our own eschatological hope.  Israel remains the people of God with a yet unfinished destiny, according to the covenantal promises of God to their fathers.  But why should that be of concern to us?  It is because our God is a God who keeps His promises, and how shall we be assured that He will keep His promises to us if He fails to keep them to Israel? 
How is He then God?

The cosmic conclusion of God's redemptive saga consummates in the establishment of an eternal kingdom, a new heaven and a new earth in which righteousness dwells.  What makes them new is that they will converge into one.  They will no longer be separate and distinct regions.  Heaven has come to earth, and earth has become heaven.  It is an apocalyptic scenario of things violent and devastating that requires the obliteration of this present earth and of the heavens, except for any part in the earth and heavens that is already in the realm of the eternal kingdom of God.  It is the final, ultimate and last reconciliation of all.  The Jerusalem from above comes down and over the Jerusalem below, and everything is one.  God is One, reality is one, and creation is one; it is the final consummation of everything.  The government is upon His shoulder, and every knee has bowed and every tongue confessed that Jesus Christ is Lord.

When Jesus, in His resurrected body, instructed the disciples for forty days on the things pertaining to the kingdom of God, they asked Him, "Lord, is it at this time You are restoring the kingdom to Israel?" (Acts 1:6).  Jesus did not reprove their question, "When are you guys going to wise up?  This is not a kingdom for you; this is a universal, global rule."  He replied, rather, "It is not for you to know times and epochs..." which implies that there is a time, and that, as Jews, they have every legitimate, biblically-affirmed right to expect a kingdom that pertains to them.  In fact, if it does not come to them first, it does not come to the rest of mankind at all.

Israel has been chosen that the world might know the true God.  Jewish history itself is the visible, experiential act of revelation.  Israel is called to demonstrate to all who want to see that the God of Israel is not a humanly derived concept, but the living God.  Israel is God's testimony to the nations, particularly His deliverance of her in her destitute and finally broken condition, when she will be supernaturally raised from it, and be restored to the Land.  We will then be able to distinguish the difference between Israel establishing herself to the Land, and God's planting her in the Land (Amos 9:15).  It will be the Zionist experiment of 1948, which was humanly commendable and impressive, God-sanctioned and necessary, contrasted to the divine and supernatural restoration that is yet to come.

This is the mystery of Israel and the Church.  This is the final stroke of God that comes in the Last Days, at the consummation of history, that raises the nation, and brings in the millennial kingdom and the King Himself, through the Church, in order that: "For from Him and through Him and to Him are all things.  To Him be the glory forever.  Amen" (Rom. 11:36).

--- end The Mystery... by Art Katz Chapter 1-19 ------------

Bild: "Nästan 5 i 12" Foto: IAM

E v a n g e l i e t   -   P r o f e t i s k t  (Nr 13)

Jesu svar till lärjungarna om deras frågor om Guds rike och framtiden är kanske det mest tydliga exemplet vi har om det profetiska i den klara och tydliga profetiska undervisningen han ger i Evangeliet enligt Matteus (kap 24) och Lukas (kap 21).

Det viktiga är att se Jesu undervisning i det textsammanhang som kontexten erbjuder. I undervisningen kan man urskilja ett tiotal viktiga tecken som ska föregå Jesu återkomst. Viktigt är att påminna om att tecknen avser just Kristi återkomst. Därför är det viktigt att kristen troslära aldrig tummar på just den bibliska sanningen. Det är likaså av vikt att se Jesus talar om templet och Jerusalem och Israel. Vi ser tidstecknen: krig, jordbävningar, hungersnöd etc., men vi stannar här upp enbart inför det sist nämnda tecknet. 

Först ser vi hela den profetiska texten enligt Matteus:  

När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram och visade honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem:

"Ni ser allt detta. Amen säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten. Allt skall brytas ner." När Jesus sedan satt på Oljeberget och lärjungarna var ensamma med honom, gick de fram till honom och frågade:

"Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?"

Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse. Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på 'födslovåndorna'. Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.

Evangelium till alla folk… sedan ska slutet komma

Jesu undervisning avslutas med orden om evangeliets förkunnelse till alla etniska folkgrupper:

"Detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma."

Forskare av profetian har flera utgångspunkter och tolkningsförslag angående detta tecken. En uppfattning menar att evangeliet måste förkunnas för alla folk före Kristi återkomst. Det synsättet har visat sig vara av stor drivkraft för satsningar på den yttre missionen. Andra synsätt har andra tolkningar. Den ovan antydda enkla förståelsen är lättast att omfatta, då man därmed slipper dras in i ett antal mycket osäkra frågeställningar.

Under senare år har några missionssatsningar gjorts av t.ex. Operation Mobilisation och Operation Mission (OM) i Sverige liksom av Ungdom Med Uppgift (UMU). De har tillsammans med kyrkor och samfund i bl.a. Sverige mobiliserat hundratals unga missionärer att gå dit behovet för evangelium är störst. Förutom dessa organisationer finns det ett stort antal som verkar motiverade utifrån bl.a. den profetiska undervisningen ovan.

Bland mängder av uttryck för Mission av idag nämns här bara ett par exempel:

Missions Moblisation Network >> MMN

Mission News Network >> MNN

Bild: Golden gate Foto: AarinFreePhot

T  i  d  s  t  e  c  k  e  n   -   P r o f e t i s k t  (Nr 12)

Två dagar före Långfredag när Jesus var på väg ut från tempelområdet möts han av lärjungarna och man kommer att samtala om templet och dess skönhet. Plötsligt säger Jesus: "Ni ser allt detta. 'Amen' säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten. Allt skall brytas ner."

När sedan Jesus på Oljeberget sitter och samtalar med dem frågar de: "Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?" Jesus ger ett långt och utförligt svar, varefter han berättar liknelsen om fikonträdet och säger att det släkte som såg de händelser som han just beskrivit, om hur bladen spricker ut på fikonträdet - nationen Israel - också skulle se hur allt gick i uppfyllelse.

Som en av huvudpunkterna i sitt svar talar Jesus om hur Israel ska vara tillbaka i landet (Matt 24:16), hur templet ska vara återuppbyggt (Matt 24:15) och hur de gamla gudstjänstformerna ska vara återställda (Matt 24:20), efter en lång period av förskingring. Återförsamlandet av folket är kanske det mest betydande tecknet på lärjungarnas fråga om När och Hur.

Skriften talar om att Israel som folk och nation ska återupprättas. Ett led i denna återupprättelse utgörs bl.a. av judafolkets återvändande till sitt land. Redan innan folket hade tagit landet i besittning profeterade Mose för omkring 3500 år sedan om folkets förskingring och återsamlande,

När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig och du lägger detta på ditt hjärta bland alla hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst (…) då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig. Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände, skulle HERREN, din Gud, samla dig därifrån och hämta dig därifrån. HERREN, din Gud, skall föra dig in i det land som dina fäder har haft till besittning, och du skall besitta det. Han skall göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder. (5 Mos 30:1-5)

Detta återsamlande, på hebreiska "aliyah", sker på världsvid basis, och är i ändens tid aktuell på Guds profetiska agenda. Den rest som återsamlas ska "inte mer ryckas upp ur det land som jag har givit dem, säger HERREN." (Amos 9:15) Folket som återsamlas kommer på plats i landet Israel, medan det ännu är andligt dött. Den andliga återupprättelsen sker med detta folk i Löftets land. Hesekiel talar om detta med bilden av de döda benen i dalen, i landet. Det ska bli en kropp, innan det andligen återupprättas. I landet ska Herren blåsa liv i sitt folk genom sin Ande (Hes 37:1-8, 14).

För cirka 2700 år sedan sade Gud genom Jesaja, "På den dagen skall HERREN för andra gången räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk, som är kvar i Assyrien, Egypten, Patros, Nubien, Elam, Sinear, Hamat och havsländerna. Han skall resa ett banér för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. (Jes. 11:11-12)

Detta löfte om återsamlande handlar inte bara om befrielsen från fångenskapen i Babylon, eftersom återsamlandet skildras ske från ett flertal områden: Assyrien, Egypten, Patros (ett område i övre Egypten), Etiopien (delar av nuvarande Sudan och södra Egypten hörde hit), Elam (nordost om Persiska viken), Hamat (en stad i Syrien), havsländerna (länderna kring Medelhavet, dvs det romerska imperiet). Elam, Sinear och Hamat hörde till det assyriska riket. Lägg märke till hur omfattande profetian i Jes. 11 är. Församlandet sker från hela jorden.

När Jesus blev korsfäst höjdes ett banér för folken, "när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." (Joh 12:32)  Det banéret ska ännu hållas högt, och folket och folken ska följa det, "Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde." (Joh 10:16)

För cirka 2600 år sedan talade Gud genom Jeremia, 16:14-15, "Se, dagar skall komma, säger HERREN, då man inte mer skall säga: "Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn ut ur landet i norr och ur alla andra länder, dit han drivit dem bort." Ty jag skall föra dem tillbaka, till deras land, det som jag gav åt deras fäder." (jfr par. Jer 23:7-8)

För cirka 2600 år sedan kungjorde Gud genom profeten Sefanja, 3:20, "På den tiden skall jag föra er hem, ja, då skall jag föra er samman. Ty jag skall låta er bli till berömmelse och lovsång bland jordens alla folk, när jag gör slut på er fångenskap inför era ögon, säger HERREN."

Och genom profeten Sakarja, 10:8-9, "Jag skall locka på dem och samla dem tillhopa, ty jag förlossar dem; och de skall bli lika talrika som de fordom var. Och när jag planterar ut dem bland folken, skall de tänka på mig i fjärran; och med sina barn skall de få leva och komma tillbaka.

Om Israel idag är ett tidstecken i allmänhet, så är judarnas aliyah från "landet i Norr" i denna tid ett tidstecken i synnerhet. Vi läser om detta skeende i Jeremia, 23:3-8. Återsamlandet av judafolket är vad som ska föregå Jesu återkomst.

Det är alltså i denna kontext med Israel och judafoket som Jesu utförliga undervisning ges då lärjungarna frågat: "När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?"

Den texten innehåller ett tiotal tecken på Jesu återkomst som man i kyrkohistorien kronologiskt sökt att "bocka av". Det kristenheten i stället kan och bör göra är att se h-e-l-a sammanhanget och l-e-v-a i en beredskap att Jesus-är-på-väg tillbaka. Dessutom står där Missions-tecknet om att Evangelium ska förkunnas över hela världen…
  

Se till att ni inte blir vilseledda. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och: Tiden är nära. Men följ dem inte! Och när ni får höra om krig och uppror, så bli inte förskräckta. Ty sådant måste först hända, men det betyder inte att slutet kommer omedelbart." Vidare sade han till dem: "Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.
Men innan allt detta händer, skall man gripa och förfölja er. Man skall utlämna er åt synagogor och fängelser och ställa er inför kungar och landshövdingar för mitt namns skull. Detta ger er tillfälle att vittna. Bestäm er därför att inte förbereda något försvarstal. Ty jag skall själv lägga orden i er mun och ge er vishet som ingen av era fiender skall kunna stå emot eller motsäga. Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat. Genom att stå fasta skall ni vinna era själar. När ni ser Jerusalem omringas av härar, då skall ni veta att staden snart skall bli ödelagd. Då måste de som bor i Judeen fly bort till bergen, och de som bor inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Ty detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Ty landet skall drabbas av en stor nöd, och vredesdomen skall komma över detta folk. De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk. Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade. Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.

Bild: Fikonträd Foto: HolyLand.Free

S e   p å   f i k o n t r ä d e t   -   Profetiskt (Nr 11)

"Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda", säger Jesus i undervisningen om det tecken han själv är i det han kallar 'Jona tecken´(Matt 16:1ff). I den undervisning som Kristus Jesus ger om tiden före sin återkomst visar han på nationen Israel som nyckeln till förståelse av tidernas tecken. Han talade i liknelse och sade: "Se på fikonträdet och alla andra träd ['fikonträdet' i Bibeln symboliserar nationen Israel]. Så snart ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. När ni ser att detta händer [det som avser Israel och nationerna], vet ni på samma sätt att Guds rike är nära." (Luk 21:29-31) Och så lägger han till att det släkte som ser detta inte skulle förgå förrän allt detta händer.

Varje vecka, nästan varje dag, möter vi nyheter från Mellanöstern och staten Israel. Detta lilla land är och har varit i centrum för världens nyhetskanaler i decennier. Världens kroniska oroshärd är det land som föddes likt ett under för sex tusen år sedan. För att bevara nyckeln som ligger fördolt i detta lands ursprung och framtid liksom för världens utveckling i Guds frälsningsplan är det av vikt att se bakåt. Utan kunskapen om historiens verklighet kan heller ingen möta framtiden med ett rätt perspektiv - det är ungefär vad historievetenskapen försöker påminna varje ny studentgeneration.

Israels historia går sex årtusenden tillbaka i tiden. Det är en enastående helt unik historia, ja, rent av egentligen ett underverk i sig. Bibeln berättar om hur Herren utvalde Abraham borta i Ur. Han fick löfte om att en stor nation skulle utgå från honom. Abrahams avkomlingar skulle enligt Guds löfte få ett eget land som sin nation och sitt hem. När senare hans avkomlingar befann sig i Egypten, dit man flytt på grund av en hungersnöd, växte Israels familj och blev en nation. Under ledning av Mose flydde de undan slaveriet. Med Josua som ledare erövrades sedan Kanaan som blev deras hem. Allt detta som händer är enligt vad Gud gett som sina löften. På vägen hem till Kanaan får de ta emot Guds ord, torahn och Dekalogen, De tio orden samt de fem Moseböckerna. Gud gjorde klar för folket genom Mose att om de lydde [hörsammade] hans ord skulle de få Guds välsignelse. Men om det däremot var olydiga [ohörsamma] skulle den Allsmäktiges domar straffa dem. Mellan Herren och hans folk finns detta avtal bevarat i Femte Moseboken. Dokumentet är detta:

Om du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud som jag i dag ger dig, så skall HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden. Och alla dessa välsignelser skall komma över dig och nå fram till dig, när du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst.
 Välsignad skall du vara i staden, och välsignad ute på marken.
 Välsignad skall ditt moderlivs frukt vara och din marks gröda, det din boskap föder, din nötboskaps kalvar och lammen i din hjord.
 Välsignad skall din korg vara och välsignat ditt baktråg.
 Välsignad skall du vara när du kommer in, och välsignad skall du vara när du går ut.
 

När dina fiender reser sig upp mot dig, skall HERREN låta dem bli slagna inför dig. På en väg skall de dra ut mot dig, men på sju vägar skall de fly för dig. HERREN skall befalla sin välsignelse att vara med dig i dina förråd och i allt vad du företar dig. Han skall välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, ger dig.
 HERREN skall upphöja dig till ett heligt folk åt sig, så som han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. Och alla folk på jorden skall se att du är uppkallad efter HERRENS namn och de skall frukta för dig. HERREN skall ge dig överflöd av allt gott - barn, avkomma från boskapen och gröda på marken - i det land som HERREN med ed har lovat dina fäder att ge dig. HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn i rätt tid åt ditt land och välsigna alla dina händers verk. Du skall ge lån åt många hednafolk men själv skall du inte låna av någon. HERREN skall göra dig till huvud och inte till svans. Du skall endast vara över och aldrig vara under, om du lyssnar till HERRENS, din Guds, bud som jag i dag ger dig för att du skall hålla och följa dem. Vik inte av, vare sig till höger eller vänster, från något av alla de bud som jag i dag ger er, så att du följer andra gudar och tjänar dem. Men om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig.

Förbannad skall du vara i staden, och förbannad ute på marken.
Förbannad skall din korg vara och förbannat ditt baktråg.
Förbannad skall ditt moderlivs frukt vara
och din marks gröda, din nötboskaps kalvar
och lammen i din hjord.
Förbannad skall du vara när du kommer in,
och förbannad skall du vara när du går ut.

HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och straff i allt vad du gör och företar dig, till dess du förgörs och snabbt förgås för dina onda gärningars skull, eftersom du har övergivit mig. HERREN skall låta pesten drabba dig, till dess han har utrotat dig ur det land dit du nu kommer för att ta det i besittning. HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med brand och svärd, med sot och rost. Detta skall förfölja dig till dess du förgås.
Dina söner och döttrar skall ges till främmande folk, och dina ögon skall se det och ivrigt längta efter dem varje dag, men du skall stå maktlös. Ett folk som du inte känner skall äta frukten av din mark och allt ditt arbete. Du skall i alla dina dagar bli förtryckt och utsatt för våld. Du skall drivas till vanvett av det du kommer att se med dina ögon. HERREN skall slå dig med svåra bölder på knän och ben, ja, från fotbladet ända till hjässan, så att du inte skall kunna botas.
HERREN skall föra dig och den kung som du sätter över dig bort till ett folk som varken du eller dina fäder har känt, och där skall du tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. Du skall bli till häpnad och ett ordspråk och en nidvisa bland alla de hednafolk som HERREN skall föra dig till.
 Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig allt högre och högre, men du skall sjunka ner allt djupare och djupare. Han skall ge lån åt dig, men du skall inte ge lån åt honom. Han skall bli huvudet och du skall bli svansen.
 Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig till dess att du går under, därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar som han gav dig. Som tecken och under skall de komma över dig och dina efterkommande till evig tid. Eftersom du inte tjänade HERREN, din Gud, med glädje och av hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt.
HERREN skall sända över dig ett folk från fjärran, från jordens ände, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med bister uppsyn, som inte tar hänsyn till de gamla och inte visar förbarmande med de unga. et folket skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark, till dess du utrotas, ty de skall inte lämna kvar åt dig vare sig säd, vin eller olja, inte din nötboskaps kalvar eller lammen i din hjord, till dess de har gjort slut på dig. De skall angripa dig i alla dina städer, till dess att dina höga och befästa murar som du förtröstar på, faller i hela ditt land. Ja, de skall angripa dig i alla dina städer över hela ditt land, det land som HERREN, din Gud, har gett dig.
 I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig att du skall äta din egen livsfrukt, köttet av dina söner och döttrar som HERREN, din Gud, har gett dig.

 Om du inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn "HERREN, din Gud", då skall HERREN sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, elakartade och långvariga sjukdomar. Han skall låta Egyptens alla farsoter, som du är rädd för, komma tillbaka, och de skall drabba dig. Också många andra sjukdomar och plågor, som inte är nerskrivna i denna lagbok, skall HERREN låta komma över dig till dess att du går under. Och av er skall det bli kvar ett fåtal, ni som tidigare var talrika som stjärnorna på himlen. Detta därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst. Och det skall ske att liksom HERREN förut fröjdade sig över er, när han fick göra er gott och föröka er, så skall HERREN nu fröjda sig över er, när han utrotar och förgör er. Ni skall ryckas bort ur det land som ni är på väg till för att ta i besittning.
 HERREN skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens ena ände till den andra, och där skall du tjäna andra gudar som varken du eller dina fäder har känt, gudar av trä och sten. land de folken skall du inte få någon ro eller någon vila för din fot. HERREN skall där ge dig ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en ångestfylld själ. Du skall sväva i största livsfara, du skall darra både natt och dag och inte vara säker för ditt liv. Om morgonen skall du säga: "Om det ändå vore kväll!", och om kvällen skall du säga: "Om det ändå vore morgon!" Detta på grund av den fruktan du skall känna i ditt hjärta och den syn dina ögon skall se. Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg om vilken jag sade till dig: "Du skall inte se den mer." Där skall ni bjuda ut er till salu som slavar och slavinnor åt era fiender. Men ingen skall vilja köpa.

Dessa är orden i det förbund som HERREN befallde Mose att sluta med Israels barn i Moabs land, förutom det förbund som han hade slutit med dem vid Horeb.

Vad som sedan hände i historien var en enda tragisk händelsekedja av ohörsamhet emot Guds vilja och Guds lagar, vilket allt ledde till domar, ånger och Guds utlovade hjälp, av ny olydnad, till ett enda ekorrhjul av synd och avfall från Guds vilja. Det gick utför för nationen. Folket delades upp i två delar, Israels stammar i norr och Juda stammar i söder. Under två hundra år levde de sida vid sida. Likgiltigheten för Gud, värst i Israel, fortsatte tills Guds dom tillät att Israel helt förintades som nation - och dess folk förde bort i fångenskap som de inte återvände ifrån förrän efter många hundra år. Senare fanns under en kort tid omkring 140 f Kr en judisk stat tills de romerska arméerna lade hela den då kända omvärlden under sig, inklusive Juda. Jesus Kristus som levde och blev korsfäst under romerskt välde bidrog till den profetiska prognosen för Israel, då han sade:

När ni ser Jerusalem omringas av härar, då skall ni veta att staden snart skall bli ödelagd. Då måste de som bor i Judeen fly bort till bergen, och de som bor inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Ty detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Ty landet skall drabbas av en stor nöd, och vredesdomen skall komma över detta folk. De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk. Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade.

När den romerske generalen Titus år 70 e Kr förstörde Jerusalem, gick profetian i uppfyllelse. Så kom det judiska folket att skingras år 100 e Kr efter stormningen av Massada och nationen upphörde att existera. Trots detta historiska faktum att folk stått utan land och hem under nästan 2000 år har folket levat vidare. Detta märkliga historiska fenomen beskrev Mark Twain med orden: "Allt är förgängligt utom juden. Alla andra makter försvinner, men han finns kvar. Vad är hemligheten bakom hans odödlighet?"

Hemligheten är att Gud har talat om juden och han står fast vid det han sagt - på ett övernaturligt sätt.

Se på fikonträdet och alla andra träd…

---

Källa:
William R Goetz, Uppenbarelseboken och vår tid

Photo: Churchphotos.homestead.com Picture: Glasgow katedral sept 1921

(32) Cross over - Huldas vän Anna

 
Bild: Platsen för den kungliga kraalen heter Lobamba och drottningen kan vara den kända Labotisibeni enligt kyrkoherde Yngve Kalin, SKM:s missionär i Swaziland - FOTO: SAM:s arkiv/Jfa

Huldas första tid i Transvaal - den är både omtumlande och som en dröm. Hulda är så tacksam för att få vara i Guds tid och hand. Det som hon lärt sig om kulturmöten i livet verkar inte vara tillräcklig grund att stå på. Hon lämnade för många år sen nu Sandsjöbygdens trygga hemförhållanden och åkte den långa vägen till kurser och utbildningar - först till Götabro utanför Kumla på Närkeslätten. Senare huvudstaden och Vita bergen i Elsa Borgs utbildning för bibelkvinnor. Och nu senast den långa utbildningen om 2½ år i St Paul, Minnesota. Nog tyckte Hulda att hon lärt sig vad kulturomställning är och vad det betyder att vara invandrare som i Amerika. Men, nu när drömmen blivit verklighet och hon är mörkaste Afrika upplever hon tre världars liv och erfarenheter.

Det är då med stor tacksamhet till Gud hon kommer att få arbeta tillsammans med Anna Nordahl. Från New Haven, M.S. Swaziland skriver Anna ett brev till Sverige daterat januari 1921, just den månad Hulda kommer fram till missionen i Sydafrika.

---

Dyra syskon. Jesu dyrbara frid!

Som ni förut sett genom T.V., så har jag lyckligt anlänt till Afrika. Tiden går så fort, och jag har nu varit här fyra månader. Herren har underbart hitintills uppehållit mig till både kropp och själ. Lovat vare hans namn. Jag förstår, att ni kommer ihåg mig inför Gud, och det är en stor bärkraft i striden att veta, att det finns en skara av Guds folk, som dagligen bär mig fram inför nådens tron. Tack, dyra syskon, tröttnen icke!

Jag är nu för en tid nere i Swaziland på en av de norska systrarnas station och hjälper till i arbetet med vad jag kan samt studerar språket. Jag följde med broder Hjelm hit, då han skulle ha kvartalsmöte. Det var en lång och besvärlig resa. Vi åkte efter häst första dagen, stannade på värdshus över natten, fortsatte andra dagen, men o, så hett det var! Det var nästan omöjligt att andas. Hästarna svettade i de förfärliga backarna eller rättare sagt bergen, ty de voro höga och besvärliga. Vid middagstiden kommo vi till en plats vid namn Hlatikulu, där vi måste lämna vagnen och fortsätta på hästryggen. För mig, som endast en gång förut varit på hästrygg, var detta ingen lätt sak, men det måste gå. Härvid blevo vi överraskade av en förfärlig storm med regn, så jag på endast några minuter var alldeles genomvåt, trots min regnkappa. Regnet flöt i strömmar utefter min kropp, men vi måste bara gå på för att hinna fram före mörkrets inbrott. Vi kunde nu icke rida utan ledde hästarna efter oss, och över våra huvuden ljungade blixten, ackompanjerad av åskans skrällar. O, vad jag bad, att Herren måtte bevara oss. Och när vi kommo fram till missionsstationen och fingo byta om kläder, var jag så tacksam.

Jag tackar Herren innerligt också, för att jag är här, och jag känner mig viss på, att jag är på rätt plats. Herren har välsignat våra möten, och flera ha lämnat sig åt Gud. Det är också så stort att se alla de infödda evangelisterna, av vilka många äro rikt välsignade av Gud. Det har ock kostat bönekamp och tårar, innan alla dessa själar blivit lösryckta ur satans makt. Syskonen här har stått trogna, och de äro varma i anden och besjälade av brinnande kärlek till arbetet.

Så har jag ju också nu firat min första jul i Afrika, fast inte var det som hemma. Den stämning, som alltid följer med julen hemma, saknas här. Huvudsaken är dock att hava jul i hjärtat, och det fingo vi erfara även här. På julafton samlade vi barnen och trakterade dem med kaffe, varjämte jag sjöng för dem och spelade på guitarr. Sedan fingo de var sitt lilla paket med lite smått och gott. Till slut läste vi Guds ord och hade bönemöte på knä.

Juldagen var det ett större möte, då evangelisterna med folket från de olika stationerna anlände. De kommo sjungande och samlades på stationen, och så gingo de ut och mötte de senare ankomna med sång och önskade dem "God jul". Därvid tänkte jag på den dag, då vi alla, som skildes under tårar, skola få mötas under segersånger och jubel. O, vilken fröjd det då skall bli! Det fyller oss med glädje att tänka på detta återseende.

Dyra unga syskon, ha målet för ögonen, ty det skall hjälpa eder i svårigheterna. Låt intet binda eder vid jorden, ty den skall förgås. Fly allt, som vill snärja och orena din själ.

Vi mötas dagligen i förbön. Bed för Afrika. Marken här är hård. Folket är tillfreds med att leva i synden. Det är endast Guds kraft, som förmår väcka dem.

Kära fridshälsningar till alla, som känna mig, och till de hem, jag fick gästa under min tid hos eder. Herren kommer snart och har sin lön med sig.

Eder för Afrikas frälsning utgivna syster
Anna Nordahl.

---

Fotnot:
T.V. som Anna skriver i brevets inledning är hennes förkortning av namnet på Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet.

2005-08-06 @ 07:37:34 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (2) Trackbacks ()

---

(31) Cross over - Hulda´s Three Worlds

BILD: Transvaal, vatten ger liv FOTO: SAM:s arkiv / Jfa

Hulda är så lycklig över att vara i den uppfyllda drömmen. Detta nya år 1921 är mer än en dröm. Nu är det som att ha kommit till Guds viljas centrum i hennes liv. Hulda är i missionens hjärta, på plats efter Herrens nåd. White Waters… Anna Nordahl är hennes nära vän som också nyss kommit hit till Afrika - före jul.

Men i sina tankar lever Hulda - det första halvåret - i mörkaste Afrika liksom i tre världar. Tankarna är hemma i Sandsjö i Sverige. Tankarna är i Bethel Seminary i St Paul, Minnesota. Tankarna är här i White Waters och Barberton, Transvaal Afrika. Tre världar. Normalt brukar det vara två världar det handlar om i motsvarande situation, oavsett det är en missionär eller det är en utvandrare i ett nytt liv. Det handlar mycket om en hela tiden pågående resa mellan två kulturer. Men för Hulda är det en tredimensionell verklighet. Tre geografiska världar med många känslor rör sig i Huldas inre. Hemma i familjen i Småland… Borta hos vännerna i Bethel St Paul… Här med allt nytt i den annorlunda afrikanska världen med alla nya utmaningar…  

Sista terminen på Bethel St Paul var en svår period, när Olivia Johnson dog den 18/1 1919. Hon som var ny som missionär på Filippinerna och gjorde sin första period; kom hem för vila, men arbetade för att kunna få ihop medel till missionen. Hon drabbades av en farsot (influensa) som avslutade hennes unga liv, bara 35 år och 1 månad gammal. Hon föddes 19/12 1884 i Blekinge och kom som 20-åring till Amerika för studier vid Bethel. Det som händer Olivia blir till en sorg som drabbar alla hennes vänner vid Bethels alla utbildningslinjer.

Ofta kommer Hulda att tänka på Signe som arbetade i cafeterian på skolan. När vi var samlade hade hon ofta så gyllene ord till tröst. Hon utvandrade från Sverige 1911 till Port Arthur i Canada där hon arbetade som husföreståndarinna tills hon kom till Bethel St Paul 1918. Enligt uppgifter från ett barnbarn till Signe, vars namn var Signe Olson Peterson, har Signe skrivit mer än 250 dikter. Anne Gillipsie Lewis skriver i sin bok "Swedes in Minnesota" att Signe var en av de tidiga svenska immigrantpoeterna som reflekterade över varje invandrares känsla av ensamhet i en ny kultur. Barnbarnet till Signe - professorn i historia och politisk vetenskap vid Bethel University - G. William Carlson säger: "Hennes poesi handlar om svårigheten att leva i en invandrares situation och behovet av att kunna förlita sig på den mäktiga närvaron av Gud i sina liv." Signes dikter fanns att läsa i Svenska Standaret, Midvinter, Söndagsskolan och Hemmet samt Sanningens Vän. Hennes diktande var på engelska och svenska.

Inte undra på att Hulda nu ofta tänker på Signes varma tröstande ord, när vi vet vad som var hennes gåva.

Hulda har sina tankar kring Olivias alltför tidiga död. Denna sorg påminner henne om sorgen i hennes eget liv. Den där dagen när hennes lilla syster Nanny bara nio år dog 1901. Den där dagen när hennes far August var död och hon själv bara femton och det var året hon konfirmeras. Vilka tunga dagar! Olivias död tillsammans med de egna sorgerna är tungt att bära. Då får hon sådan tröst också på tankarna från mötena med Signe och hennes ord av guld i cafeterian.

I Have the Key
Dikt av Signe Olson Peterson

Twas late when little John came home one night.
His heart was fearful, as he learned his plight.
The door was locked, and he was left outside
without a sheltering place, where he could hide.

The darkness scared him, as he lingered there,
confused and shivering in the frosty air.
Barred from the wealth home had for him in store
by that one locked and closely fitted door. 

As from his lonely heart there rose a cry,

the sound of footsteps to his ear drew nigh.
A voice called out: "Be not afraid of me.
I am your father, and I have a key."

The key was turned, and from the dreary night
John entered in to warmth and love and light.
Safe and protected by that same closed door,
that kept him trembling in the cold before.

Our heavenly Father, too, calls out the same
to His beloved ones, who bear His name,
"Be not afraid, my son, I have the key,
to every door that severs you from me

The painful things that you are passing through;
their aim and purpose still unknown to you -
to all of them I have the key also,
and on triumphant day I'll let you know.

Come in, and rest in My abundant grace;
take in my presence your abiding place.
I´m granting you to watch Me turn the key,
if while you wait, you but stay close to Me."

---

Här i Transvaal Afrika i den nya världen 1921 har Hulda getts en underbar ny vän i Anna Nordahl, som kom några månader tidigare. Mer om henne och hennes häst bl.a. senare…

2005-08-05 @ 21:30:20 Permalink Ernst och Hulda Kommentarer (3) Trackbacks ()

---

The Mystery... by A Katz Chapter 17 (part 2/2)

***

The Mystery of Israel and the Church
by Art Katz

 

Chapter 17 - Israel and the Judgment Seat of Christ

Part 2 of 2
Continues from part 1

God and His people Israel
As we have seen, there is an election according to grace, and there are things operating that we need to understand, or our attitude toward Israel will be wrong and condemning, rather than affirming and patient.  The revelation of God's just dealing with Israel, and the issue of election, is the revelation of God.  Nothing more acutely and accurately reveals God as God than in His relationship to the Jew.  To miss the history of that relationship, as well as Israel's destiny and calling, is to miss God.  It is to have an inadequate notion of our own making, which, in fact, is not God.  That is why the issue of the Jew is critical to the Church for its own understanding of God.
We are going to see many, who presently exhibit affection for Israel, and who cannot run fast enough to attend a conference or plant a tree, who will be the very ones, who will react with anger when the bottom falls out and this same people disappoint them.  There is something about betrayal and disappointment that provokes the deepest kind of hostility and anger, and that is likely what is ahead.  The quashing of the idealistic view that was held by the naïve, whose affection was on the level of sentiment, will eventuate in hatred.  The only love that will prevail is the love that has its origin and source in God.  Such a love cannot be disappointed.
The love of God, which is manifested in a love towards the Jews in their time of extremity, can only be demonstrated by one whose heart's disposition is brokenness and humility.  Can we identify with them out of our own failure to establish the righteousness of God in our own lives?  Psalm 102 reveals something of this spirit,
Thou wilt arise and have compassion on Zion; For it is time to be gracious to her, for the appointed time has come. Surely Thy servants find pleasure in her stones, and feel pity for her dust thereof (Psalm 102:13-14).
The affection for her stones and dust is not for a romanticized or idealized Israel, but for the grit and dust of a judged nation.  It is not her archaeology, but the nation itself, its history, its apostasy, its tragedy, its rejection of its prophets, its rejection of its Messiah, its stiff-necked obstinacy, and its failures.  When that dust and those stones, even of the devastated cities of present Israel, will be dear to the Church, in a compassionate identification with them, God shall arise and have mercy on Zion.  The Church for which He has been waiting has come of age.  By this, He has procured a Bride adorned for the Bridegroom, having the glory of God!
This is perfectly in keeping with Paul's New Testament disclosure of the mystery of Israel, namely, that the Church that has been obtained through Israel's fall is perfected by being the very agent of their restoration.  God makes this Church the key; they are "the servants who will cherish Israel's stones and esteem her dust."  This is an identification with Israel's condition as she in fact is, and is, unhappily and increasingly, presently becoming.  Present Israel, in her abject and melancholy condition, is not to be blithely swept away and dismissed in a preference for "the Jerusalem from above."  We must not disdain the one that is presently below.  It is not even because Jesus once trod on her dust that her dust is to be esteemed, though that is true also, but it is because we, as the Church, have embraced the whole nation in the totality of her entire history of shameful apostasy and judgment, as well as in her moments of glory, as being one with her.  When God sees a people who will love Israel's stones and dust by embracing the actuality of the nation in the grit of everything that constitutes Israel as Israel, something comes out of Zion that culminates in Israel's deliverance.
Those who love Israel's stones and esteem her dust are equally the ones who are consumed with jealousy for God's glory.  The disposition for the one is the disposition for t