MXp

S e n s u s   f i d e l i u m 

Den svenska kristenheten är bärare av många traditioner och synsätt. I all denna mångfald finns ändå en enhet på djupet i ton. Man brukar därför ibland tala om 'sensus fidelium'.

'Sensus fidelium' betyder enligt en teologisk ordbok: "ett uttryck för hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor. Sensus, förnimmelse, mening, fidelium, de trogna". Särskilt i vår tid - skriver Per Åkerlund i artikeln nedan - har reflexionen om 'sensus fidelium' blivit viktigare än någonsin, nu när pingstvänner, katoliker, ortodoxa, svenskkyrkliga med flera mer och mer börjar känna igen varandra i glädjen över gemensam bekännelse.

Presentation

Per Åkerlund är präst och bokförläggare.

Läs intervju med Per Åkerlund i  >> Kyrkans Tidning

***

D e   t r o g n a s   f ö r n i m m e l s e
Av Per Åkerlund

"Man måste vara så andligt mogen att man kan skilja ut Guds ord i det ena bibelordet och lägga det andra åt sidan. Tolkningsprocessen kommer man ju aldrig undan. Och vi som kristna har Jesus och kärleksbudskapet som centrum", säger ärkebiskop KG Hammar och är naturligtvis på rätt spår (Kyrkans Tidning 4/05).

Vilka är då de som har andlig mognad och som kan ge oss något slags giltig ledning? Svaret går självfallet inte att finna genom att bedöma enskilda kristnas mognad mot andras. Inte heller kan man hänvisa till Jesus eller "kärleksbudskapet", eftersom det har bedragare och missdådare i alla tider gjort. Men det finns ett betydelsefullt teologiskt begrepp som kan hjälpa oss och som synes ha varit kyrkans yttersta rättesnöre för tolkningen av Guds ord. Begreppet är sensus fidelium, enligt den teologiska ordboken: ett uttryck för hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor. Sensus, förnimmelse, mening, fidelium, de trogna. Den rysk-ortodoxa kyrkan använder ordet Sobornost i liknande sammanhang.

Om dessa begrepp finns ett omfattande global-kyrkligt samtal (se internet) och under Andra Vatikankonciliet var de av stor betydelse. Det trogna gudsfolket avgör om en biskop är värdig eller ovärdig, de trogna kristna står (enligt vissa) till och med över ett koncilium (!). Om detta finns utomordentligt intressanta teologiska studier. Särskilt i vår tid, har reflexionen om sensus fidelium blivit viktigare än någonsin, nu när pingstvänner, katoliker, ortodoxa, svenskkyrkliga med flera mer och mer börjar känna igen varandra i glädjen över gemensam bekännelse.

Hur får man då kunskap om denna förnimmelse? Ja, för det första inser man att det har med en "existentiell" bekännelse av personen Jesus Kristus att göra. Därför finner vi de tydligaste vittnesbörden i berättelserna om martyrerna och om alla helgon i alla tider och alla kyrkor. Det klassiska uttrycket är "helgonen motsäger inte varandra".

Men samma förnimmelse finner vi faktiskt också när vi lyssnar på alla enkla vittnesbörd från människor som tyngda av synd och högmod böjt sig under Jesu milda ok och förblivit hans lärjungar. Och vi kan förnimma den i vårt eget sinne när vi ångrar oss och tar emot Jesu nåd och blir honom trogna.

Det handlar alltså om en förnimmelse som kommer av en erfarenhet av frälsning och inte primärt en förnimmelse härledd från förnuftet. Naturligtvis ingår även biskopar, präster och teologer i denna samling från alla folk, stammar och tungomål. Men alla är underordnade denna ödmjuka förnimmelse.

Den är också gestaltad i det kanske viktigaste vittnesbördet av alla, gudstjänstens liturgi. Också här finns ett viktigt begrepp, lex orandi, lex credendi, det församlingen ber är också vad församlingen tror. Ingen skarpsinnig teologi kan bli fruktbar om den inte har sin grund i församlingens liturgi, bekännelse, bön och lovsång.

Det är naturligtvis svårt läromässigt att fånga sensus fidelium. Kärleken till kyrkans klassiska trosbekännelser, den djupa vördnaden för Bibelns ord, sakramenten, ämbetet, vittnesbörden från de trogna som fullbordat sitt liv i tron är grundmaterial.

Denna "samstämmighet" hos de trogna finner man också hos kyrkans allra mest hängivna gudsälskare, de som blivit andliga vägledare genom alla tider, en del av dem kallade mystiker och kyrkolärare, andra är utan titel. De må ha levt i urkyrkan, under medeltiden eller i dag, de må vara ryska starjetser (munk eller präst, andlig vägledare) från 1500-talet eller pigor från Kågedalen under 1800-talet, dessa verkliga andliga ledare har en förbluffande tydlig samstämmighet i "tros- och moraluppfattningar" över alla samfundsgränser.

Eftersom det gäller så många trognas vittnesbörd blir det naturligtvis en oerhörd mångfald i uttryck, språk och former för tillbedjan och bekännelse. Man kan ju heller aldrig gå ifrån vittnesbörden bakåt i den kristna historien (en demokrati utsträckt i historien enligt Chesterton). Men själva hjärtpunkten i denna sky av vittnen är omisskännlig, en ödmjuk glädje över nåden, frälsningen från synden, pånyttfödelsen genom Jesus Kristus.

Finns då inga avgränsningar från sensus fidelium? Javisst, för det första handlar det om öppenheten för mångfalden, den allmänneliga tron. Det betyder att den lilla slutna, auktoritära församlingen som aldrig lyssnar på andras vittnesbörd (Knutby, med massor av exempel i hela kyrkans historia) avskiljer sig från den gemensamma förnimmelsen. På den andra kanten finner vi en lång rad teologer genom historien som försökt jämka in den kristna tron under det rationella förnuftet. Alla dessa teologier, alltsedan "ärkekättaren" Markion (cirka 85-160) till dagens liberalteologi har blivit avvisade av de trogna (som C. S. Lewis sa: "när någonsin hörde man talas om en människa som blivit omvänd av liberalteologi?").

När man läser kyrkohistoria blir man inte alltid uppbyggd. Perioder av lösaktighet, korruption och avgrundslikt administrativt förfall hos kyrkoledningen, bittra lärofejder hos höga teologer, gapande okunskap hos breda lager av prästerskapet, avlöser varandra. Korta årtionden av väckelse och reform blir som bloss i en dunkel natt. Och likafullt blir miljoner människor århundrade efter århundrade bevarade i levande tro och bekännelse. Klosterväsendets betydelse under särskilt svåra århundraden går inte att överskatta. Det som bevarat det verkande evangeliet är en väv av enskilda trogna kristna (låt oss säga: omvända syndare), gudstjänstens liturgi och den ordningens nåd som finns i ämbetet.

Så befinner vi oss nu i Sverige i dag där vem som helst säger vad som helst om vad kristen tro är och borde vara. Vad kan man förstå av sin samtid, vad vet fisken om det vatten den simmar i? Hur det har blivit som det blivit i vårt land undandrar sig självfallet vår bedömning, framtida historiker får söka svar.

Vad gäller Svenska kyrkan framstår några saker tydligare än andra. Det finns i dag många tusentals trogna bekännare i vårt land och de börjar sluta sig samman över samfundsgränserna, "de börjar känna igen varandra på lukten". De verkar mitt i den lokala församling där de bor men har fått smak på det allmänneliga, glädjen över de mångas vittnesbörd. De pompösa/politiska kyrkliga strukturerna vittrar snabbt sönder, framtiden ligger på lägre mötesplatser. Det blir nästan som på AA möte - hej, jag heter Nils och är en syndare, hej, jag heter Anna och är en syndare, hej, jag heter Ibrahim och är en syndare ...

Det blir en härlig gemenskap, ty där står också Maria från Egypten tillsammans med Augustinus, där står Gunnar Rosendal tillsammans med Katarina av Siena, Thomas av Aquino med lappflickan Maria från Åsele, kväkaren John Woolman tillsammans med synderskan i Simons hus - många, många syndare som sluter sig samman omkring Jesu nåd.
Här finns den andliga mognaden som gör bibeltolkning möjlig också i vår tid. Det skulle vara betydelsefullt om någon enda av Svenska kyrkans biskopar i tal och skrift ville ge uttryck för "...hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor."

Artikeln ovan publicerad i  >>  Kyrkans Tidning Nr 12/13 2005

---

Sensus fidelium…
De trognas förnimmelse…

Den svenska kristenheten har här ett begrepp att reflektera över i den tid som råder och som författaren beskriver sålunda:

"Denna 'samstämmighet' hos de trogna finner man också hos kyrkans allra mest hängivna gudsälskare, de som blivit andliga vägledare genom alla tider, en del av dem kallade mystiker och kyrkolärare, andra är utan titel.

De må ha levt i urkyrkan, under medeltiden eller i dag, de må vara ryska starjetser (munk eller präst, andlig vägledare) från 1500-talet eller pigor från Kågedalen under 1800-talet, dessa verkliga andliga ledare har en förbluffande tydlig samstämmighet i 'tros- och moraluppfattningar' över alla samfundsgränser."

Sensus fidelium - De trognas förnimmelse - utgör en värdefull kod i alla relationer och mångfaldsmöten i Den Svenska kristenheten.

/DS