MXp

VISIONEN OM ENHET 

Vilken visionen är för kyrkan… - Det varierar och beror vem som delar visionen.

Ett beprövat tillvägagångssätt att få svar är att gå till Guds ord och ta reda på vilken vision som Herren själv har för sin kyrka.

Det som oftast utgör det bibliska grundsvaret är följande text:

    "Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig."

Herrens egna ord i Joh 17 är den enhetsgrund Kyrkan i alla tider lyft fram i reflektionerna kring visionen för hennes och kristenhetens enhet. 
"… den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett …" - Detta är Herrens vision för sin Kyrka, liksom för Den svenska kristenheten. Denna visionens enhet är helt enkelt att: Enheten mellan Guds folk är i Kristus. *

/DS

"Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund" är ett citat från 1919 av K.A. Rundbäck (ordf i Jönköpings Missionsförening). Orden yttrades i samband med en utläggning av Joh 17.

Citatet speglar ett förhållningssätt som visat sig fruktbart i svensk kyrkohistoria i relationerna mellan Svenska kyrkan, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Svenska Missionskyrkan - och den rörelse som följde i Svenska Alliansmissionen - utifrån Jönköpings Missionsförening och dess historia under åren 1861-1919.

Trots olikheter i lära, olikheter i synsätt samt olikheter kyrkligt-frikyrkligt kunde man relatera till varandra i enhet och frihet. "Enhet och frihet" är titeln på en avhandling om Jönköpings missionsförening skriven av Göran Åberg.

Inför morgondagen och framtiden har Den svenska kristenheten här historisk lärdom att ta vara på i mångfalden av relationer när det gäller enhet och mångfald inte minst i erfarenheterna gjorda med programförklaringen "enhet och frihet" från denna epok.

Söndag
del 7

Hörsamma hjärtan

O, att våra hem, våra församlingar, vårt folk återvunne sin söndag!
Det betydde omätligt mycket mer än en vinst på milliarder!
Vilka oöverskådliga förluster - timliga och eviga - att söndagen så svårt gått förlorad ibland oss!

En åldrig, anderik kvinna bekänner: "Bland de många ljusa punkter, som stråla emot mig ur det förgångnas dunkel, lyser som ett skimrande pärlband genom hela mitt liv minnet av söndagarna."

Gerhard Tersteegen: "Det skapade skänker blott oro. Du, Herre, allena kan skänka ro, frid, fröjd, liv."

Augustinus: "Herre, Du har skapat mig för Dig och mitt hjärta är oroligt och finner ingen vila, förrän det får vila i Dig."

Herrens apostel säger: "Alltså står en sabbatsvila åter för Guds folk. Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan."
(Hebr 4:9,11)

LM Engström

---

Den svenska kristenheten har en gemensam kallelse att vara en bedjande kyrka. Därtill kommer att varje söndag är en Påskens dag med Liv och Nåd. Därför är varje söndag en Bönens dag, ett Rogate. Den bedjande kyrkans bön är också den bön Salomo en gång bad.

HERREN visade sig i en dröm om natten för Salomo och sade: "Bed mig om det du vill att jag skall ge dig." -

Salomo svarade: " … Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont." - Det behagade Herren… "Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om…"  (1 Kon 3).
 

Vår gemensamma bön som Bedjande kyrka är därför "Ge oss ett lydigt hjärta", dvs ett hörsamt hjärta…

/DS

Lutherska kyrkor

***

Jakob Fjellander skriver i Lutheranen nr 2 1994 [Tidskriften LUTHERANEN är organ för Lutherska Konkordiekyrkan]:

- På relativt kort tid har vi i Sverige fått inte mindre än fem fristående lutherska kyrkor. Där ser ni, utropar somliga skadeglatt, hur det går när man lämnar de traditionella kyrkorna! Det leder bara till ständigt ny splittring, tröstlös oreda och personliga motsättningar. Försöken att bilda nya förment bättre kyrkor kan knappast sägas ha fallit väl ut, säger man, och tar det som ett skäl att stå kvar i kyrkor där falsk lära tillåts att florera.

… När reformationen bröt fram under 1500-talet uppstod - särskilt efter Luthers död - en rad olika kyrkor och grupperingar. Friheten var ny och härlig - men skapade också problem. Reformationen såg ett tag ut att spricka i tusen bitar. Var och en ville ha en kyrka på sitt vis.

… De fem nya lutherska kyrkorna i Sverige har, liksom på reformationstiden, upplevt glädjen och nyhetens behag över att vara fristående, men de har också upplevt många svårigheter, besvikelser och smärtsamma konflikter… Alla borde vi med större iver och allvar verka för en "endräktsformel" för vår tid på Bibelns grund, i synnerhet som den kyrkliga situationen i vårt land för många som vill vara bibeltrogna ter sig förvirrande och motsägelsefull.

***

Översikten nedan är hämtad från Lutheranen nr 2 juni 1994 och författare är Jakob Fjellander/S.B. Tidskriften LUTHERANEN Organ för Lutherska Konkordiekyrkan

Läs mera om tidskriften och dess Arkiv >> LUTHERANEN med Arkiv 

År 1530 tillkom reformationens stora portalverk: Den Augsburgska bekännelsen. Där läggs den lutherska tron fram i korta men välformulerade satser. Ändå står där inget nytt, utan bara den gamla, bibliska undervisningen. Mer än 450 år har gått sedan dess, och vi har i dag många lutherska kyrkor världen runt.

…När vi talar om "den lutherska kyrkan" bör vi ha i minnet att Tyskland sedan medeltiden var uppdelat i många små stater. Först 1870 nåddes politisk enhet. Det fanns alltså, sedan reformationsverket hade fullbordats mot slutet av 1500-talet, i alla dessa tyska småstater självständiga lutherska kyrkor, och flertalet av dem stod i kyrkogemenskap med varandra. Utanför Tyskland fanns det lutherska kyrkor främst i Norden.

Läs mera av Översikt del 1 >> lutherska kyrkornas bakgrund

***

Utvecklingen i Sverige

Som vi tidigare har nämnt fanns det i norra Sverige under 1800-talet grupper som inte ville finna sig i den förfallna statskyrkans tvång. De fick öknamnet "separatister". De trotsade domstolar och förbud och grundade egna församlingar och fick tidvis lida svårt. Men med kraft och envishet hävdade de sin rätt att själva förkunna ordet och förvalta sakramenten. De kallade sina egna församlingslärare och predikanter. Dessa hade ingen formell teologisk utbildning, utan hade på egen hand fördjupat sig i Luthers postillor och skrifter och skaffat sig en gedigen kunskap. Separatisterna använde 1695 års psalmbok och Svebilius katekesförklaring. Mindre grupper som härstammar från separatisterna lever kvar i Norrbotten och samlas fortfarande till gudstjänster med högläsning ur Luthers postillor och sång ur den gamla psalmboken.
I Sverige kom religionsfriheten mycket sent. Det s.k. konventikelplakatet som i princip innebar att andra gudstjänster än statskyrkans var förbjudna för svenskar rådde ända fram till 1858. År 1860 fick vi en "dissenterlag" som gjorde det möjligt att lämna statskyrkan och övergå till annat av staten godkänt samfund. Dit hörde med tiden bl.a. Romersk-katolska kyrkan, Metodistkyrkan och Baptistkyrkan. Inte förrän år 1951 kom verklig formell religionsfrihet med rätt att vara med i valfri kyrka eller att bilda nya kyrkor eller att inte tillhöra någon kyrka alls. Laglig möjlighet för lutherska frikyrkor att fritt existera och verka har således inte funnits särskilt länge.

Läs mera om Översikt del 2 >> utvecklingen i Sverige

***

(1) Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige (ELKS)
ELKS går tillbaka på Evangelisk-lutherska S:t Martins församling i Stockholm, som grundades år 1961 av en mindre grupp under ledning av numera teol. dr Tom Hardt. Kyrkan grundades 1968 och består av denna enda församling. Den har ett 30 tal medlemmar.
ELKS har inget eget tidningsorgan, men varje vecka sänds kyrkoherde Hardts predikningar ut till dem som så önskar. Teologiskt utmärks ELKS av stark konservatism. Hardt, som doktorerat med en avhandling om den lutherska nattvardsläran under 1500-talet, är en stor kännare av Luther och har med skärpa försvarat det lutherska arvet. Under hans ledning har dr Franz Piepers klassiska dogmatik, "Kristen dogmatik", i dr Muellers förkortade utgåva, översatts till svenska (Pro Veritates förlag, Uppsala 1985). ELKS delar Piepers läroståndpunkt utom i fråga om nattvarden och lokalförsamlingan.

(2) Lutherska Bekännelsekyrkan (LBK)
Även andra grupper inom Svenska kyrkan började inse att Svenska kyrkan inte var luthersk längre. År 1968 tog teol. dr David Hedegård och domprosten G. A. Danell initiativet till ett bibelinstitut i Uppsala. Det fick namnet Biblicum och arbetade i opposition mot universitetsteologin och liberalismen för tron på Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. En av ledamöterna i styrelsen, docent Seth Erlandsson, verkade vid institutet som forskare.
Med stor iver studerades Bibeln, bekännelseskrifterna och den omfångsrika bibeltrogna litteratur som finns, fast den inte var så känd i Sverige. Man började också att fundera över läran om kyrkogemenskap. Kontakt togs med Wisconsinsynoden.
Efter en tid förstod Erlandsson med flera i kretsen kring Biblicum, att det inte gick att vara bibeltrogen och tillhöra Svenska kyrkan. År 1973 grundades därför i Uppsala S:t Matteus församling, och ett år senare konstituerades Lutherska Bekännelsekyrkan. Snart fanns det tre församlingar med sammanlagt ca 200 medlemmar. LBK ingick tidigt kyrkogemenskap med Wisconsinsynoden. Fler församlingar bildades, och 1978 kom den första norska församlingen med. Sin största utbredning - med 450 medlemmar - hade LBK 1987, innan en grupp under ledning av Per Jonsson, LBK:s dåvarande ordförande lämnade LBK. I dag är antalet ca 300 i åtta församlingar, sex i Sverige och två i Norge. I Finland finns en församling som står i kyrkogemenskap med LBK. Den har ca 10 medlemmar som tills för något år sedan hörde till S:t Matteus församling i Uppsala, men som nu utgör en egen församling.

Se också mera om  >> Lutherska Bekännelsekyrkan

(3) Evangelisk-lutherska Bekännelsekyrkan (ELBK)
Det var främst på grund av WELS:s och LBK:s avvikelser i fråga om nattvarden och instiftelseordens verkan som Per Jonsson och sex andra präster 1987 lämnade LBK. Efter något år antog kyrkan ovan nämnda namn.
Sedan 1991 står ELBK i kyrkogemenskap med Lutherska församlingen. I dag har kyrkan sju församlingar, varav två i Norge, och ca 140 medlemmar.

Läsa mera om  >>  E L B K

(4) Lutherska församlingen
År 1988 lämnade några predikanter och en grupp missionsvänner Bibeltrogna vänner (BV). De lämnade samtidigt Svenska kyrkan. De bildade två församlingar: Lutherska församlingen i Umeåområdet (LFU) och Lutherska församlingen i Stockholmsområdet (LFS). Ganska snart fick de inbjudan om lärosamtal från LBK och ELBK. Vid överläggningarna med dessa kyrkor visade det sig att de lärofrågor som gjorde att ELBK lämnade LBK 1987 vållade svårigheter även inom LFU och LFS. En präst från LFU och majoriteten av dess medlemmar anslöt sig 1991 till LBK. Senare samma år, sedan LFU reorganiserats, ingick de två församlingarna kyrkogemenskap med ELBK. De har i dag sammanlagt ca 40 medlemmar.

Läs mera om LFU och LFS >> Lutherska församlingen

(5) Lutherska Konkordiekyrkan (LK)
Slutligen den minsta av alla med ett 25-tal medlemmar. LK går tillbaka på S:t Petri evangelisk-lutherska församling som bildades 1976 av två "hemlösa" präster: Sten Rydh, som hade lämnat LBK bl.a. på grund av dess avvikelser i fråga om nattvardsläran och Staffan Bergman som lämnat sin prästtjänst i Svenska kyrkan 1974. Han tillhörde därefter under en mycket kort period S:t Martins församling.
Så småningom blev det två församlingar, S:t Petri (Bengtsfors) och S:t Pauli (Stockholm), och i samband därmed konstituerades år 1984 Lutherska Konkordiekyrkan.
Kyrkan har från början varit öppen för samtal med andra närbesläktade kyrkor i syfte att uppnå en rätt, biblisk kyrkogemenskap. Det kan t.ex. nämnas att lärosamtal mellan kyrkan och ELBK har förts för att utröna om kyrkogemenskap kan upprättas. Hittills har enighet i det allra mesta kunnat konstateras. På någon enstaka punkt finns det vissa oklarheter som kräver ytterligare samtal.

Läs mera om Lutherska  >> Konkordiekyrkan

Kyrkan har sitt säte i Stockholm och leds av en kyrkostyrelse.
Ordförande: Jakob Fjellander, Sala, Präster: Kyrkoherde Staffan Bergman, Hägersten, Pastor Erik Holmqvist, Uppsala.

***

Läs artikeln Bekännelsetrogna grupper av  >> Ola Österbacka

/DS

SÖNDAG

Del 6

Söndagen är given att vara en evighetsdag på jorden.

Den är ett Guds härbärge, upprättat för dem, som vandra mot evigt liv, att de i detta härbärge må finna vila, styrkelse och icke försmäkta, uppgivas, bli tillbaka.

Söndagen är den grönskande oasen för färdemännen genom  livets öken.

Söndagen är det andliga Elim med dess friska källor, palmträd och skugga, Där gives hugnad och ro för Herrens trötta och törstande folk, som ärnar sig till det himmelska Kanaan. 2 Mos 15:27

Söndagen är det öppna fönster, genom vilket de bortavarande barnen få blicka upp mot sitt himmelska fadershem.

Söndagen är frälsningen, salighetens, evighetsberedelsens dag framför andra. Den är ämnad att vara en försmak av den himmelska sabbatsvilan och att väcka allt större längtan efter den.

LM Engström

---

Den svenska kristenheten har skänkts sabbatsdagen som en särskild nådesdag.

LM Engströms text ovan tematiserar evighetsperspektivet med bilder som härbärget, oasen, Elim, fönstret samt den himmelska sabbatsvilan.

- Henric Schartau är förkunnelsens Bach. Med en envetenhet som väcker häpnad fortsätter Schartau år ut och år in att till sina åhörare ställa frågan: Hurudan är din tro? Det var hans 'praeterea censeo'. Det kan ifrågasättas om det ej skulle vara lämpligt att varje söndag under ett års tid eller mera på Schartaus vis avsluta predikan med en tillämpning, där grundtemat renodlades och där frågan om den rätte Guden förde fram till frågorna: "Läser du din Bibel?", "Brukar du Herrens nattvard?", "Besinnar du ditt dop?"

Sålunda skriver Gunnar Rosendal i Bilder och Tankar ur Kyrkans historia och om dess framtid (1933) - och avslutar boken med orden:

- Det talas i våra dagar om många olika slags kristendom: högkyrklig och lågkyrklig, sakramental kristendom och väckelsekristendom. Men det finns i grunden icke och har aldrig funnits mer än en enda art av kristendom, hur den sedan må hava gestaltats i det ena eller det andra avseendet, och det är den kristendom som lever i och av nådemedlen: NÅDEMEDELSKRISTENDOM.

Söndagen den 1 maj 2005 celebreras Påskens glädje av landets alla ortodoxa bekännare, varför vi med dem bekänner:

HERREN ÄR UPPSTÅNDEN - Han är verkligen uppstånden HALLELUJA…

/DS

Det lilla ordet "från", på grekiska 'ek', är ett ord som talar om Nåd och om synd. Om köttet och Andens frihet. Det handlar om att vara född ovanifrån eller enbart av denna värld.

Den svenska kristenheten har som sin uppgift att proklamera Evangeliet om Kristus Jesus, Herren/Konungen och Frälsaren, som allena kan frälsa och nyskapa en människa.

Under kyrkohistorien har kyrkan frestats att assimilera sig med världen. Blandat sig med världen. Glömt bort kallelsen att leva sin profetiska uppgift i världen men inte av världen.

Kristenheten i landet har den gemensamma uppgiften och uppdraget att låta Evangelium få ljuda till människors frälsning och till ett nytt Nådens liv.

När ens ögon och hjärta alltmera söker att på ett begränsat mänskligt sätt överfara nationen Sverige och dess mångfald av traditioner i kyrkor och samfund, då kan en uppgivenhetens ande gripa en. I förstone är ju Den svenska kristenheten som helhet bärare av så mycken rikedom till allas glädje som inger fascination och tacksamhet över bredd, längd och djup i den nåd och kärlek som utgjutits ovanifrån. Men - som sagt - det finns också en betraktelsens sida som kan inge uppgivenhet…

Varför? Jo, på grund av den assimilation och den beblandelse med världen som tycks accelerera i tiden…

Watchman Nee har skrivit om det lilla ordet "från"/'ek' i en serie med titeln "LOVE NOT THE WORLD" där ett kapitel handlar om "Distinctiveness".

***

May I now invite your attention to words Jesus adressed to the Jews in John 8:23. "Ye are from beneath; I am from above: ye are of this world; I am not of this world." I wish us to note especially here the use of the words "from" and "of". The Greek word in each case is ek, which means "out of" and implies origin. Ek tou kosmos is the expression used: "from, or of, or out of, this world." So the sense of the passage is: "Your place of origin is beneath; my place of origin is above. Your place of origin is this world; my place of origin is not this world." The question is not: Are you a good or a bad person? but, What is your place of origin? We do not ask, Is this thing right? or, Is that thing wrong? but, Where did it originate? It is origin that determines everything. "That which is born of the flesh is flesh: that which is born of the Spirit is spirit" (John 3:6).
 
So when Jesus turns to his disciples he can say, using the same Greek preposition, "If ye were of the world (ek tou cosmos), the world would love its own: but because ye are not of the world, but I chose you out of the world, therefore the world hateth you" (John 15:19). Here we have the same expression, "not of the world," but in addition we have another and more forceful expression, "I chose you out of the world." In this latter instance there is a double emphasis. As before there is an ek, "out of," but in addition to this the verb "to choose," eklego, itself contains another ek. Jesus is saying that his disciples have been "chosen-out, out of the world."

 
Fortsättningen med Kapitlet i sin helhet finns på annan plats >> Kapitel 5, W. Nee

---

Låt oss i kärlek se på varandra i Den svenska kristenheten och alla skillnader i all brist och all synd med Nådens och bönens Ande…

/DS

LOVE NOT THE WORLD
By Watchman Nee

Chapter 5
Distinctiveness
 

May I now invite your attention to words Jesus adressed to the Jews in John 8:23. "Ye are from beneath; I am from above: ye are of this world; I am not of this world." I wish us to note especially here the use of the words "from" and "of". The Greek word in each case is ek, which means "out of" and implies origin. Ek tou kosmos is the expression used: "from, or of, or out of, this world." So the sense of the passage is: "Your place of origin is beneath; my place of origin is above. Your place of origin is this world; my place of origin is not this world." The question is not: Are you a good or a bad person? but, What is your place of origin? We do not ask, Is this thing right? or, Is that thing wrong? but, Where did it originate? It is origin that determines everything. "That which is born of the flesh is flesh: that which is born of the Spirit is spirit" (John 3:6).
 

So when Jesus turns to his disciples he can say, using the same Greek preposition, "If ye were of the world (ek tou cosmos), the world would love its own: but because ye are not of the world, but I chose you out of the world, therefore the world hateth you" (John 15:19). Here we have the same expression, "not of the world," but in addition we have another and more forceful expression, "I chose you out of the world." In this latter instance there is a double emphasis. As before there is an ek, "out of," but in addition to this the verb "to choose," eklego, itself contains another ek. Jesus is saying that his disciples have been "chosen-out, out of the world."
 

There is this double ek in the life of every believer. Out of that vast organization called the cosmos, out of all the great mass of individuals belonging to it and involved in it, out, clean out of all of that, God has called us. Thence comes the title "Church," ekklesia, God's "called-out ones." From the midst of the great cosmos God calls one here and one there; and all whom he calls he calls out. There is no such thing as a call from God that is not a call "out of" the world. The church is ekklesia. In the divine intention there is no klesia which lacks the ek.
If you are a called one, then you are a called out one. If God has called you at all then he has called you to live in spirit outside the world system.
 

Originally we were in that Satanic system with no way of escape; but we were called, and that calling brought us out. True, that statement is a negative one, but there is a positive side also to our constitution; for as the people of God we have two titles, each of them significant according to the way we view ourselves: If we look back at our past history we are ekklesia, the Church; but if we look to our present life in God we are the Body of Christ, the expression on earth of him who is in heaven. From the standpoint of God's choice of us we are "out of" the world; but from the standpoint of our new life we are not of the world at all, but from above. On the one hand we are a chosen people, called and delivered out of the world system. On the other we are a regenerate people, utterly unrelated to that system because by the Spirit we are born from above. So John sees the holy city coming down "out of heaven from God" (Rev. 21:10). As the people of God, heaven is not only our destiny but our origin.
 

This is an amazing thing, that in you and me there is an element that is essentially otherworldly. So otherworldly is it indeed that no matter how this world may progress, it can never advance one step in likeness to that. The life we have as God's gift came from heaven and never was in the world at all. It has no correspondence with the world but is in perfect correspondence with heaven; and though we must mingle with the world daily, it will never let us settle down and feel at home there.
 
Let us consider for a moment this divine gift, this life of Christ indwelling the heart of regenerate man. The apostle Paul has a great deal to say about this. In an illuminating passage in 1 Corinthians he makes a striking twofold statement: (a) that God himself has placed us in Christ, and (b) that Christ has been "made unto us wisdom from God: righteousness and sanctification and redemption" (1:30). Here are examples of the whole range of human need that God has met in his Son. We have shown elsewhere how God does not distribute to us these qualities of righteousness, holiness and so on in instalments "to be taken as required." What he does is to give us Christ as the inclusive answer to all our needs. He makes his Son to be my righteousness and my holiness, and everything else I lack, on the ground that he has already placed me in Christ crucified and risen.
 

Now I would draw your attention to the last word, "redemption." For redemption has a great deal to do with the world. The Israelites, you will recall, were "redeemed" out of Egypt, which at that time was all the world they knew, and which is for us a figure of this world under Satanic rule. "I am Jehovah," God said to Israel, "and I will redeem you with a stretched out arm." So God brought them out, setting a barrier of judgment between them and Pharaoh's pursuing host, so that Moses could sing of Israel as "the people which thou has redeemed" (Exod. 6:6; 15:13).
 
In the light of this, let us now take Paul's double statement. If (a) God has placed us in Christ, then since Christ is altogether out of the world, we too are altogether out of the world. He is now our sphere, and being in him, we are by definition out of that other sphere. The Father "delivered us out of the power of darkness, and translated us into the kingdom of his dear Son; in whom we have our redemption" (Col. 1:13, 14, A.V.). This transfer was the subject of our last two chapters.
 

Furthermore, if also (b) Christ is "made unto us redemption" - if that is to say, he is given to us to be that - then that means that within us God has set Christ himself as the barrier to resist the world. I have met many young Christians trying to resist the world, trying in one way or another to live an unworldly life. They found it very hard and, moreover, such effort is of course wholly unnecessary. For by his own essential "otherness" Christ is our barrier to the world, and we need nothing more. It is not that we must do anything in relation to our redemption, any more than the people of Israel did anything in relation to theirs. They simply trusted in God's redeeming arm outstretched on their behalf. And Christ is made to us redemption. In my heart there is a barrier set up between me and the world, the barrier of another kind of life, namely that of my Lord himself, and God has set the barrier there. And because of Christ, the world cannot reach me.
 

What need therefore have I to try either to resist or to escape the system of things? If I look within myself for something with which to meet and overcome the world, I instantly find everything within me crying out for that world, while if I struggle to detach myself from it I simply become more and more involved. But let the day once come when I recognize that within me Christ is my redemption, and that in him I am altogether "out." That day will see the end of struggling. I shall simply tell him that I can do nothing at all about this "world" business, but thank him with all my heart that he is my Redeemer.
 
At risk of monotony let me say again: the character of the world is morally different from the Spirit-imparted life we have received from God. Fundamentally it is because we possess this new life of God's gift that the world hates us, for it has no hatred for its own kind. This radical difference leaves us indeed with no way of making the world love us. "If ye were of the world, the world would love its own: but because ye are not of the world, but I chose you out of the world, therefore the world hateth you."
 

When the world meets in us a natural human honesty and decency, it appreciates this, and is ready to pay us due respect and place in us its confidence. But as soon as it meets that in us which is not of ourselves, namely the divine nature of which we have been made partakers, its hostility is at once aroused. Show the world the fruits of Christianity and it will applaud; show it Christianity and it will oppose it vigorously. For let the world evolve as it will, it can never produce one Christian. It can imitate Christian honesty, Christian courtesy, Christian charity, yes, but to produce one single Christian it can never aspire. A so-called Christian civilization gains the recognition and respect of the world. The world can tolerate that; it can even assimilate and utilize that. But Christian life, the life of Christ in the Christian believer: that it hates, and wherever it meets it it will assuredly oppose it to the death.
 

Christian civilization is the outcome of an attempt to reconcile the world and Christ. In Old Testament figure we see that represented by Moab and Ammon, the fruit indirectly of Lot's involvement and compromise with Sodom; and neither Moab nor Ammon proved any less hostile to Israel than were the heathen nations. Christian civilization proves that it can mix with the world, and may even be found taking the world's side in a crisis. There is one thing, however, that is eternally apart from the world and can never mix with it, and that is the life of Christ. Their natures are mutually antagonistic and cannot be reconciled. Between the finest specimen of human nature the world can produce and the most insignificant Christian there is no common ground, and thus no basis of comparison. For natural goodness is something we had by natural birth and can by our own resources naturally develop; but spiritual goodness is, in John's words, "begotten of God" (1 John 5:4).
 
God has established in the world a universal Church; and in one place and another he has planted many local churches. God, I say, has done this. It would be unreasonable therefore to expect that his way of deliverance from the world would be by physical separation from it. But as a consequence many sincere Christians are greatly perplexed by the problem of absorption. If God plants a local church here, will it, they ask, one day be reabsorbed by the world?
 

That in fact presents no problem to the living God. Inasmuch as its origin is not of the world, there is in the family of God no correspondence whatever with the world and thus no possibility of the world absorbing it. This is of course no credit to us, his children. It is not because we earnestly desire to be heavenly that the Church is heavenly, but because we are born out of heaven. And if, by our heavenly origin, we are absolved from trying to work our way there, we are absolved also thereby from studying to keep ourselves physically clear of this world.
 
How can the world possibly mix with what is otherworldly? For all that is of the world is empty dust, whereas all that is of God has the miraculous quality of divine life. Some of our brothers in Nanking were once assisting in relief work after the bombing of the city by Japanese planes. Suddenly, as they stood before a shattered house wondering where to begin, there was a violent upheaval of bricks and timbers, and a man emerged. Shaking the dust and rubble from him he rose and struggled to his feet. The fallen beams and rafters fell back into place behind him and the dust settled again, but out he walked alive! While there is life what fear is there of mixture?
 

The prayer of Jesus to his Father which John records in Chapter 17 contains a plea that is most arresting. Having repeated the statement that "the world hated them, because they are not of the world, even as I am not of the world," Jesus continues: "I pray not that thou shouldest take them from (ek) the world, but that thou shouldest keep them from (ek) the evil one" (verses 14, 15).
 
Here we have an important principle which will occupy our next chapter. Christians have a vital place in the world. Though saved from the evil one and his system they have not yet been removed from his territory. They have a part to play there for which they are indispensable. Religious people, as we saw, attempt to overcome the world by getting out of it. As Christians, that is not our attitude at all. Right here is the place where we are called to overcome. Created distinct from the world, we accept with joy the fact that God has placed us in it. That distinctiveness, our gift from God in Christ, is all the safeguard we need.
 
 
 

The previous three chapters of Love not the World is available on request  -  EPC@Comhem.se
 
 
*******************
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 

Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Phone + Fax:  +46 13 213630

H U S F Ö R S A M L I N G A R

I Den svenska kristenheten av idag förekommer i nästan alla kyrkor och samfund någon form av smågrupper, samlingar under veckorna med ett mindre antal kristna vänner. Beteckningarna kan variera på dessa grupper. De har skiftande namn t.ex. "smågrupper", "husgrupper" eller "husförsamlingar". 

Dessa grupper har sitt ursprung i de "husförsamlingar" som finns omnämnda i Nya Testamentet.

Läs en intressant artikel om "Husförsamlingar i Nya Testamentet"

av >> Göran Lennartsson

***

Arbetsgemenskapen för Karismatisk katolsk Förnyelse

Katolsk länk på svenska om  >>  Katolsk förnyelserörelse

"Evangelisation och cellgrupper i Nya Testamentet och idag" av f. Michael J. Eivers, Anförande vid 7:e europeiska seminariet om cellgrupper för evangelisation i församlingen i S:t Eustorgio, Milano 19-23 juni 1996. Översatt från engelska nov. 1996, Bengt Malmgren

Katolsk artikel om  >> Evangelisation och cellrörelsen

***

"Husförsamlingen" som den lilla växtplatsen har ovan berörts utifrån ledare och lärare från Pingströrelsen och Katolska kyrkan. Vi upprepar det faktum att i nästan alla samfund och kyrkor i Den svenska kristenheten hör denna växtplats hemma. Man kallar den bara vid olika namn.

Historiskt känner vi också till gruppen från väckelseperioderna under århundraden som gått. Under senare år med den karismatiska väckelsen har den åter aktualiserats alltifrån 1970-talet och via förnyelserörelser som Oasrörelsen.

*** 

Cellkyrka.nu är en webbplats som är en mötesplats för många som sett husförsamlingens rikedom.

Webbplatsen frågar: - Vad är en CellKyrka?

Svaret som ges: - Kyrkan består av människor. Människor ingår i mindre och större gemenskaper på en och samma gång. Kristna människor har sin identitet i Kristus, men tillhör ett sammanhang. Cellkyrkan ska fungera på samma sätt. Människor lever i små gemenskaper, celler som utgör basen för det andliga livet. Cellerna bildar ett nätverk och utgör en helig gemenskap, en församling. 
 
Denna hemsida vill vara ett uttryck för detta och det nätverk som just nu växer fram i Sverige och över hela världen. Nätverket består av enskilda personer, celler och församlingar. Där finns ingen anställd. Det finns ingen gemensam lokal. Däremot finns en gemensam bön och längtan att få se denna rörelse ha framgång. Vi kan alltså först säga att:

CellKyrkan är inte:
… en organisation
… ett sätt att försöka sälja en idé
… den enda rätta modellen
… i stället för den historiska kyrkan

Läs mera om >> "Vad är cellkyrkan?"

***

Koinonia - en orsak till församlingstillväxt
Artikel av Håkan Sunnliden

Prästen och teol.dr. i S:ta Clara församling, Stockholm, Carl-Erik Sahlberg skrev prästmötesavhandlingen "Budskapets väg" i Härnösands stift 1988. Biskop Hallgren hade bett honom om att skriva något som kunde vara "matnyttigt" för prästerna i stiftet. Sahlberg arbetade då med hypotesen att det genom missionens tjugo sekler går vissa "andliga lagar", d.v.s. faktorer, som helt eller delvis alltid funnits med i tider av tillväxt och som helt eller delvis saknats i tider av stagnation och reträtt. Han begränsar sedan sina åskådningsexempel till fyra viktiga och vitala perioder i kyrkans historia. Dessa är tiden för urkyrkan, den irländska missionen i tidig medeltid, Jesuitorden och den pietistiska världsmissionen. I sin avhandling lyfter sedan Sahlberg fram nio olika faktorer sorterade i tre olika områden nämligen närheten, linjen och resurserna. Närheten skulle likaväl ha kunnat heta "kärleken", "gemenskapen" eller något liknande, skriver Sahlberg, och för dit de tre första faktorerna som är församlingen (ecklesia), tjänandet (diakonia) och gemenskapen (koinonia). Det är detta första område som är intressant för den här uppsatsen. Sahlberg beskriver den gemenskap de första kristna levde i som "en röd tråd genom Nya Testamentet." Han fortsätter: "Goda exempel på denna gemenskap och denna omsorg kunde förvisso hämtas från andra klasser i missionshistoriens lärosal. Här behöver nu bara antydas pietismens, herrnhutismens och metodismens grupper eller "klasser", där de kristna fördes vidare i sin tro … Dagens församlingstillväxtforskning har också gång på gång betonat, hur viktigt det är att nykristna slussas in i fungerande och varma gemenskaper. Dessa gemenskaper kan då ha olika form och stadier, alltifrån en nära personlig kontakt med en eller ett fåtal till mer fasta former av gemenskap såsom bönegrupper och husförsamlingar. I grupperna skapas - det är i alla fall avsikten - en miljö, där man ömsesidigt lär av varandra, där man utvecklar en djupare själavård, där man tränar nya ledare, och där man visar omsorg om dem i grannskapet. Smågruppsstrukturen kan genom sin flexibilitet, rörlighet och öppenhet också vara ett effektivt evangelisationsmedel. Problem finns förstås i smågrupperna, det ska inte förtigas. Här finns en risk för ett introvert beundrande - gruppen blir "seg selv nok", man blir alltför beroende av varandra eller en stark ledare, rivalitet kan uppstå etc. Detta negativa uppvägs emellertid av allt det positiva som kommer ur den lilla och nära gemenskapen - intimitet, flexibilitet, kommunitet, rörlighet och sensitivitet."

Läs mera om bakgrunden till nätverket om cellkyrkan >> artikel av Håkan Sunnliden

***

CellNätVerket
"Cellnätverket är ett relationsnätverk av människor som har en gemensam vision av att utbreda Guds Rike via cell-tillväxt"
Nätverket är ett informellt nätverk av cellkyrkor, cellförsamlingar och cellgrupper i Sverige med kontakter över hela världen.

Se Kontaktnät i >>  
CellNätVerket

***

Länkar prövade i februari 2005. Var och en av dem har i sin tur många bra hänvisningar. De första CellKyrkorna i modern tappning blev till i Asien, men det är i USA och Afrika som konceptet bearbetats mer systematiskt. En bra webbsida hittar man till exempel i Australien. Nu börjar cellstrukturerade församlingar växa upp också i Europa. Även i Ryssland växer rörelsen snabbt. Tyvärr är de svåråtkomliga via nätet, eftersom där finns risk för förföljelser. Andra sidor faller bort därför att de är på japanska eller koreanska. Av dessa sidor framgår att cellstrukturen i grund ser likadan ut överallt i världen även om man kan urskilja olika modeller...

Länkar om cellkyrkorörelsen >> många informativa länkar

/DS

MISSIONSPROVINSEN

Missionsprovinsen är en kyrklig struktur för framväxande nya gudstjänstgemenskaper i Svenska kyrkans andliga tradition med möjlighet till prästvigning och biskoplig tillsyn. Missionsprovinsen är också ett nätverk till stöd för bekännelse-, väckelse- och missionsrörelser.

Organisation
Själva Missionsprovinsen består av nio gudstjänstgemenskaper (koinonior) på olika håll i landet. Dessas ombud tillsammans med prästkollegiet ca 30 medlemmar och ett tjugotal representanter för stödföreningen samt några ombud för understödjande missionsorganisationer har bildat Missionsprovinsen och utgör idag - enligt den antagna Provinsordningen - provinskonventet, som är Missionsprovinsens högsta beslutande organ.
Provinskonventet utser Missionsrådet, som fungerar som styrelse. Här är biskoparna självskrivna ledamöter.
Provinskonventet utser också Missionsprovinsens konsistorium, vars viktigaste uppgift är att pröva präst- och biskopskandidater. I anslutning till den kommande prästvigningen planeras ett nytt provinskonvent, då ett ordinarie konsistorium skall väljas, bestående av både präster och lekmän.

Läs mera om >> Missionsprovinsen

***

Gudstjänstgemenskaper i landet

Stigens kyrka i Dalsland, Djurshult i Bohuslän, S:t Petri i Karlstad, S:t Mikael i Torsby, Katakomben i Göteborg, S:t Stefanus koinonia i Stockholm, S:t Eriks gudstjänstgemenskap i Uppsala, Alsike klosters gudstjänstgemenskap

Läs mera om dessa >> Gudstjänstgemenskaperna

***

Kort historisk bakgrund till den aktuella situationen

Kyrkans historia präglas av upp- och nedgång, avfall och reformation. De frågor vi ställs inför nu i början av 2000-talet har sin närmaste bakgrund i 1900-talets stegvisa avkristning av det svenska samhället och den svenska kyrkans innehållsliga utarmning. Under 1800-talet satte väckelserörelserna till en del stopp för den filosofiska och teologiska utveckling som idag ofta kallas liberalteologi. Särskild betydelse fick de inomkyrkliga väckelserna som växte fram kring personer som Schartau, Rosenius och Læstadius. Arvet från dessa rörelser finns än idag. Deras seger över upplysningstänkandets influenser i kyrkolivet försvarades med viss framgång under 1900-talets första hälft, inte minst genom framlidne biskop Bo Giertz, som f ö kanske betytt mer än någon annan enskild person för bevarandet av evangelisk kristendom under 1900-talet. Dessutom växte högkyrkligheten, med betoning på ämbete och liturgi, fram under denna tid. Redan 1909 bildades Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner i kampen för Bibelns ofelbarhet och oinskränkta auktoritet såsom Guds ord. Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro bildades år 1923 för att möta hotet från den framväxande liberalteologin. År 1954 startades Lutherstiftelsen för att ta ett nytt tag, särskilt vad som avser prästutbildning.
Den verkliga reträtten för biblisk tro tog fart först efter andra världskrigets slut. I denna ekonomiska tillväxtsituation kunde inte längre kyrkan hålla stånd mot det materialistiska tänkandet. Den klassiska teologin var under angrepp på alla fronter och år 1958 var punkten då kampen om kristendomens framtid skulle börja föras, inte i samhället, utan inom kyrkan själv. Det året upphävdes den heliga Skrift som högsta norm för Svenska kyrkan, genom att kyrkomötet tog ett beslut som inte bara gick vid sidan om Bibeln utan i rakt motsatt riktning genom att öppna prästämbetet för kvinnor. Då grundades Kyrklig Samling i syfte att samla personer från olika håll i kampen för Bibel och bekännelse. Den strid som sedan följde kring prästämbetet ska ses som en strid om Guds ords plats i kyrkan, och ytterst om Guds plats i kyrkan.
Ämbetsreformen har lett till att några präster och en del kyrkfolk alltsedan 1970-talet bildat kyrkor samt fria församlingar inom och utom Svenska kyrkan. Slutet av 1900-talet skulle infria alla farhågor, som tidigare förutsetts av insiktsfulla teologer och präster. Att man idag sorterar bort ord som Fadern, Sonen, Herren, Konungen o.s.v. i förslag till kyrkliga böcker för Svenska kyrkan visar att ämbetsstriden i verkligheten handlar om en större fråga: är den kristna tron en uppenbarelse från Gud själv eller är den en samling mänskliga funderingar om det gudomliga och mänskliga som varje tid kan omformulera efter eget tycke och behov?

Läs hela  >>  Grundläggningsdokumentet

***

Biskopar
Lars Artman, Göran Beijer, Arne Olsson

Se text och  >> bild biskoparna

***

Se Missionsprovinsens DiskussionsForum >>  Blog/Forum

Anglikanska kyrkan - Sverige

***

Welcome to the Anglican Episcopal Church of St.Peter and St.Sigfrid in Stockholm
On behalf of the members of our church, welcome to our web-site!  We are pleased you have visited us and hope you will find the information you need.

Read more >> Anglican Church in Sweden

***

St. Andrew's Anglican Episcopal Church in Gothenburg is the centre of the Anglican Chaplaincy of West Sweden. The chaplaincy has existed since 1747, with the present church being built in 1857.

Read more >> Anglican Church Gothenburg

About the  >> Diocese of Europe

***

About History >> in the West of Sweden

***

About Småland - Skottland >> Sweden-Scotland 

Lutherska Bekännelsekyrkan (LBK)

Lutherska Bekännelsekyrkan (LBK) är en fri kyrka som tror, lär och bekänner att Bibeln är Guds ord och därmed helt igenom pålitlig och ofelbar. Det är den enda norm, regel och rättesnöre för tro, lära och liv. Inga andra skrifter av äldre eller yngre datum får likställas med den heliga Skrift, utan måste underordna sig denna, och är inte något mer än vittnesbörd om hur den profetiska och apostoliska läran har blivit bevarad efter apostlarnas tid.

LBK bekänner sig också till alla de symboliska böckerna som är samlade i Konkordieboken (de Lutherska Bekännelseskrifterna) av 1580, eftersom dessa bekännelseskrifter i allt stämmer överens med Guds Ord.

LBK skall därför se till att alla Guds Ords läror förkunnas rent och klart i församlingen och att inte något läres eller tolereras i församlingen som är i strid med Guds Ord.

LBK vill genom en rätt förvaltning av Ordet och sakramenten förkunna för alla människor den frälsning som har skett i och genom Kristus Jesus.

LBK lär i överensstämmelse med Skriften att hela kyrkan eller församlingen skall vara enig i allt vad Guds ord lär och inte låta splittring eller inbördes oeniga grupper finnas inom sig. Där irrlära uppträder, skall den falska läran rensas bort genom kyrko- och lärotukt

LBK gör inte anspråk på att vara en "ren" kyrka i den meningen att den bara består av sant troende. För Gud allena känner alla människors hjärtan. Utan just för att vi vet oss vara syndiga och fördärvade människor, behöver vi ett rent och klart Guds ord, som försäkrar oss om våra synders förlåtelse. Detta rena och klara Guds ord har vi funnit i den heliga Skrift, och från detta kan vi inte vika en hårsmån. För, som Luther säger, läran är inte vår, utan Guds, och vi är kallade till att vara hans tjänare. Därför kan vi inte ge avkall på eller förändra den minsta prick av läran."

LBK bildades 1974, men den är på intet sätt något nytt. LBK följer de normer och rättesnören som den kristna kyrkan har följt sedan fornkyrkan, reformationstiden och fram till idag.

LBK står i kyrkogemenskap med flera kyrkor runt om i världen, bl a
Wisconsin Evangelical Lutheran Synod och Evagelical Lutheran Synod I USA och Evangelisch-Lutherische Freikirche i Tyskland. LBK är medlem av Confessional Evangelical Lutheran Conference.

Vi hoppas att alla, såväl våra motståndare som våra vänner, skall finna att vi i allt vill hålla fast vid Guds Ord och den bibliska enigheten.

Läs mera om LBK på >> deras hemsida

***

Församlingar

LBK har församlingsverksamhet i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Ljungby, Umeå, Öjebyn, Västerås och Norrköping i Sverige

***

Stiftelsen BIBLICUM

Läs om >> Biblicum och se dess arkiv

***

Om den s.k. Luther-rosen

Coburg 8 juli 1530

Nåd och frid i Kristus!
Ärevördige, käre Herre och Vän! Då ni begär att få veta, hur jag önskar mitt sigill, så vill jag antyda för er de tankar, som jag önskar framställa sinnebilden av min teologi. Först skall det vara ett svart kors på ett hjärta, som har sin naturliga färg, för att de måtte erinra mig, att tron på den korsfäste frälsar oss. Ty om man av hjärtat tror, blir man rättfärdig.
Såsom nu korset är svart, så plågar det och skall även göra ont, men det lämnar hjärtat i sin naturliga färg och fördärvar icke naturen, d.v.s. dödar icke utan gör snarare levande. Ty den rättfärdige skall leva av tron, men i tron är jag korsfäst.
Men hjärtat skall sitta mitt i en vit ros för att beteckna att tron skänker glädje, tröst och frid, men icke frid och glädje, sådan som världen giver, och därför skall rosen vara vit och icke röd; ty den vita färgen är andarnas och änglarnas färg. Rosen står på ett himmelsfärgat fält, ty denna fröjd i anden och i tron är begynnelsen till den himmelska glädjen; den är redan inbegripen däruti och omfattad genom hoppet; ehuru ännu icke uppenbar.
Och på fältet en gyllene ring till tecken att saligheten i himmelen varar evinnerligen och har intet slut och är kostligare än all fröjd och allt gods, såsom guldet är den högsta, ädlaste och kostligaste metall. Må vår Herre Kristus vara med er ande för evigt.
Amen.

(Ur ett brev av Luther till Lasarus Spengler.)

Luthercitat: se >> förträfflig webbsida

I världen

Pingströrelsen är en världsvid rörelse med över 100 miljoner medlemmar. Rörelsen växer snabbare än något annat samfund. Sedan mitten av 1960-talet har mycket av det som anses vara typiskt för Pingströrelsen - betoning på det övernaturliga och mottagande av de så kallade andliga nådegåvorna - välkomnats också av stora delar av den övriga kristenheten. I denna storfamilj räknas cirka en halv miljard kristna ingå.

I Sverige

Ända sedan urkristen tid (se Bibeln/Apostlagärningarna kapitel 2) har det funnits väckelserörelser som förutom omvändelse, även kallad frälsningsupplevelse, räknat den helige Andes yttringar - gåvor - vara av central betydelse.
Pingströrelsen i Sverige är således varken historiskt eller geografiskt sett någon ny rörelse. Pingströrelsen i Sverige räknar dock sin tillblivelse från början av 1900-talet då flera personer - ofta medlemmar i någon baptistförsamling, men också medlemmar i andra frikyrkor - blev "uppfyllda av Anden och talade i tungor", med andra ord blev andedöpta. Denna företeelse spred sig snabbt över landet. Men eftersom många av de etablerade frikyrkorna inte ville kännas vid dessa upplevelser, bildades så småningom nya fria församlingar av de människor som trodde på andliga yttringar av detta slag.

Mera om  >> Pingströrelsen

Historia

Under 1900-talets början uppstod en andlig väckelse i USA, pingstväckelsen. Denna kom till Sverige omkring år 1907 och många frikyrkoförsamlingar tog till sig denna. En del hamnade i konflikt med modersamfundet och ställde sig fria - man benämnde sig som "fria församlingar". Pastor Lewi Pethrus och hans församling Filadelfia, Stockholms sjunde baptistförsamling, uteslöts ur Baptistsamfundet år 1913. Lewi Pethrus och Filadelfia Stockholm fick en samlande funktion bland de "fria församlingarna" och pingströrelsen växte fram som en egen friförsamlingsrörelse med en egen identitet.
Det uppstod snabbt flera pingstförsamlingar runtom i landet. Många av församlingarna tog bibliska namn - "Filadelfia" var vanligast. I dag används många skiftande namn, men "Pingstförsamlingen" är vid sidan av Filadelfia det vanligaste.
Pingströrelsen har starka rötter i de äldre väckelserörelserna och betonar nödvändigheten av en personlig tro på Jesus Kristus som sin frälsare. Man praktiserar troendedop, inte spädbarnsdop. Utmärkande är också att man betonar andliga erfarenheter som "dopet i den helige Ande", tungotal, profetiska budskap och helande. Pingströrelsen menar att Bibeln är Guds ord och ser denna som yttersta norm för ett kristet liv. Även om Pingströrelsen inte haft någon formell samfundsorganisation har pingstförsamlingarna alltid haft gemensamma engagemang. Idag samverkar församlingarna genom en rad föreningar, stiftelser och företag där bl.a. utbildning, socialt arbete, mission och massmedia är centrala verksamheter. År 2002 bildade man samverkansorganisationen Riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan. Rörelsen har bl.a. startat den kristna dagstidningen Dagen.
Pingströrelsen har minst 95 miljoner medlemmar i nästan hela världen.

Läs mera om >> Pingst Historia

FAQ Frågor

Hur ser ni på samarbete med andra kyrkor?
Vi tycker att samarbete mellan kristna kyrkor och församlingar är bra. Dock kan det finnas gradskillnader bland olika pingstförsamingar när det gäller den här frågan. Varje pingstförsamling är ju självstyrande och flera är till exempel lite avvaktande till vissa saker inom trosrörelsen och svenska kyrkan. Men det viktigaste är att man tror på Jesus som sin personlige frälsare. Sedan passar olika kyrkor, församlingar och mötesformer för olika människor. Man kan samarbeta i mycket utan att för den skull slå samman de olika kyrkorna. Vi bör nog mer se varandra som komplement som hjälper människor till Jesus istället för som tyvärr ibland rivaler.

Varför behövs pingstkyrkan idag?
Vi vill att så många som möjligt skall få höra talas om Jesus och ta emot honom som sin personlige frälsare. Vi tror att detta gör att vi får ett bättre och mer innehållsrikare liv här på jorden. Men det som är viktigast är att vi här på jorden bestämmer var vi skall spendera evigheten efter det att vi "dör". Jesus har lovat en underbar evighet för dem som tror på honom och som följer det han säger. Det är ju inte bara vi inom pingströrelsen som har "patent" på Jesus, men vi vill hjälpa till att få mer människor att lära känna honom.

Flera frågor >> FAQ

Tidningen >> ingst.nu

STATISTIK 2004

År 2004: c:a 500 församlingar * med 88 574 medlemmar **

* Varav 29 församlingar är sk samarbetsförsamlingar (se förklaring nedanför).
** I denna summa ingår fulla antalet medlemmar (4454) från församlingar som är anslutna/har anknytning till pingströrelsen samt till ett eller flera samfund.

/DS

V Ä G E N   F R A M Å T

MORGONDAGEN FRÅN FÄLTET

En god och trogen Herrens tjänare i Vingården säger så här om morgondagen:

- För kristenhetens del i Sverige så är det nog så att vi befinner oss på "centralen". Vi har klivit av ett tåg: Enhetssamhället och även det moderna projektet. Och vi ser inte riktigt än vilken rollen är för kristenheten i landet. Kanske mer bara situationen.
 
De förhoppningar som finns i frikyrkan om en väckelse med förhoppningar om på nytt fyllda bönhus och kapell kommer nog inte att ske. Litet det som D Wilkerson bar fram förra pingsten i Stockholm.
 
Motsvarande för Svenska kyrkan som när drömmar om att den åter ska bli kyrkan mitt i byn; en samhällsaktör som åter tar sin plats i den centrala zonen i samhället, kommer heller inte att infrias.
 
Utträdena ur svenska kyrkan kommer att accelerera inom den närmaste framtiden; det vi har sett hitintills är ingenting.
 
Istället tror jag att vi får söka livet i lokala församlingar. Jag tror att vi kommer att få se starka, levande församlingar inom Svenska Kyrkan växa fram och att det livet inte alltid kanaliseras i de vanliga kyrkopolitiska strukturerna.

Så kan det låta utifrån fältet bland Vingårdens arbetare...

DIVERGENS & KONVERGENS
Unity och Diversity, Enhet och mångfald, det är uttryck som blivit så väl använda att de börjar bli begagnade i meningen slitna, ja, så till den grad att de förlorar sin ursprungsbetydelse. Dessa termer är använda under så många år i kristenhetens strävan efter enhet att de tenderar att bli inget annat än uttryck som är politiskt och religiöst-kyrkligt korrekt.

Då är det välgörande att känna av läget utifrån ett kyrkohistoriskt perspektiv. Hur var ordalydelsen som stadsfogde KA Rundbäck använde enligt Jönköpings-Posten (30 mars 1911)?
Jo, utläggningen till Joh 17:21-23 var denna: "enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund". Enheten mellan Guds folk är i Kristus…

Verkligheten är divergent. Ekumeniken kräver konvergens så som EU hade ekonomiska konvergenskrav. Krav på konvergens i ett samgående, det är inte bara svårt. Det är ju omöjligt. Hur kan en helöverlåten och intelligent välutrustad ekumeniker uttala sig i en lärofråga och vara helt och totalt oförstående i t.ex. ämbetsfrågan? Konkret, människan i fråga hör hemma i Svenska kyrkan och omfattar reformen från 1958 som oomkullrunkelig på allt sätt. Denna lärofråga är själva legitimationen för en sann och ödmjuk kristen. En visionär med Den svenska kristenheten högt på hjärtats dagordning frågar sig då givetvis: Hur ska vi då kunna inkludera en kvarts miljon svenskar - katoliker och ortodoxa - som inte kan dela denna uppfattning? Ska dessa 250.000 kristna uteslutas ur den svenska kristenheten?

Verkligheten i den svenska kristenheten är mer än ett återkommande teamatiserande med mantrat: "Enhet i Mångfald". Verkligheten är divergent. Lösningen är inte ekumeniska konvergenskrav med bl.a. Charta Oecumenica och kyrkliga enhetssträvanden med hänvisning till episkopal s.k. "Enhetens ande".

VÄGEN FRAMÅT
Oavsett hur Frikyrkors, Wilkersons eller Svenska kyrkans framtid gestaltas enligt Vingårdtjänarens tankar i ingressen ovan, är faktum ändå att Kristens resa eller Kristen av år 2005 i Sverige inte är en isolerad ö i den svenska arkipelagen. Jag kan inte begränsa min delaktighet till enbart min Svenskkyrkliga tillhörighet. Ej heller till min SAM- eller EFK-delaktighet. Eller till SMK, SBS, BV, aKF, SSB, Pingströrelsen eller vad slags organisation, kyrka eller samfund jag tillhör.

Som bärare av en vision för Den Svenska kristenheten innebär vägen framåt att använda någon form av karta och kompass.

KARTAN:

• BÖN med fokus på bönen "i Kristus" (Joh 17:21-23) för Den svenska kristenheten.
• RESPEKTERA de andras teologiska grundvärderingar.
• ACCEPTANS och kärlek präglar relationer och trossyskon i Den svenska kristenheten.

KOMPASSEN:

Kompassnålen visar inte bara på min kyrka, min lära, min tro, utan bort emot alla de andra. Tillsammans är vi Den svenska kristenheten. Vi kan inte vara inkluderande om vi exkluderar t.ex. katoliker och ortodoxa för att de har en annan ämbetssyn. Eller att jag som baptist exkluderar all svenskkyrklighet. Eller…

Den Svenska kristenheten är "Enhet i mångfald" och "Unity & Diversity". Visst.

Men också bärare av mycken Divergens, som behöver den Helige Andes Nåd till Konvergens…

Må Kyrkans Herre och Huvud ge oss av sin Ande med Bönens, Respektens och Acceptansens Nåd samt med nya Kartor och fungerande fräscha Kompasser för vägen framåt.

/DS

Söndag & Familjen

Söndag
Del 5

Söndagen är veckans sol.

Konung Fredrik Wilhelm III av Preussen brukade säga: "Söndagen gör veckan. Om jag icke på söndagen hört Guds ord, fattas mig solen för hela veckan."

Må din bekännelse få vara: Hur skulle jag kunna bedröva min Gud så svårt genom att med vett och vilja ohelga Hans dag! Hur skulle jag förmena, förhindra Herren att göra denna dag för mig till en välsignelse! Hur skulle jag kunna stanna hemma, då församlingen träder upp i Guds gårdar! Hur skulle jag kunna förehava vardagssysslor, när klockorna kalla till Herrens heliga vila! Hur skulle jag kunna höra fåfängligt, onyttigt tal på Herrens dag, då jag inbjudes att höra det glada budskapet om evig frälsning! Hur skulle jag kunna välja min lust i synden, när jag hör nåderopet: Hav din lust i Herren! När andra bli välsignade av Honom på Hans dag, hur skulle jag kunna bli borta från Honom!

Söndagen skall i synnerlig mening vara hemmets dag. Hemmets medlemmar får då icke, såsom i vår tid så ofta sker, skiljas, splittras. De böra i stället enas. De böra endräktigt komma till församlingsgudstjänsten i templet. Om möjligt är, bör ingen av dem där saknas.

Söndagens eftermiddag böra de gemensamt tillbringa i hemmet. Utan tvingande skäl böra de icke på söndagen åtskiljas. Icke göra besök, om möjligt icke heller taga emot besök. Umgänget med far, mor och syskon på söndagen - vilken glädje bereder det icke i ett gott hem! Får Herren vara mitt ibland dem, då blir deras glädje fullkommen. Gör allt, vad du förmår, för att ditt hem må bli ett sådant hem.

Se till, att söndagen med sabbatsro och gudstjänst i tempel och hem får bringa med sig ljus, kraft, mod, glädje och frid för de oroliga söckendagarma. Låt synda- och trosbekännelsen, Guds ord och dess predikan, psalmsången, bönen och lovet få följa dig genom veckans övriga dagar med sin himmelska ton, doft, smak. Fortsätt även under dessa dagar din söndagsfirning. Låt söndagen få sätta kraftiga märken i varje söckendag. Låt varje sådan få bli en söndag i smått: under åtanke av Gud, glädje över Gud, lov till Gud, ro i Gud, under bön, vaka, blivande vid Hans ord.

Missionärerna skildra på ett gripande sätt, hur tomt och utmattande livet i hednaländerna är, där det icke finnes en regelbundet återkommande vilodag.

---

LM Engström beskriver söndagen som Veckans sol och talar om söndagens betydelse för hemmet.

Hemmets och familjens betydelse har Den svenska kristenheten undervisat om som en ovärderlig grund både för individens och samhällets trygghet.

Söndagen, hemmet och familjen är kyrkans grundstenar i det kristna livet, vilket vi också blir varse när vi ser ut över hela Den svenska kristenheten i dess mångfald av olika tradition och historia.    

FN:s internationella Familjens dag 15 maj firas årligen. Generalsekreterare Kofi Annan hade följande budskap förra året:

Årets internationella familjedag har en särskild betydelse eftersom 2004 också markerar tioårsjubileet för internationella familjeåret. Internationella familjedagen ett tillfälle att komma ihåg hur viktiga de ursprungliga riktlinjerna och målen från familjeåret är på nationell, regional och global nivå.

Det har skett många framsteg under de senaste tio åren. Många medlemsstater har etablerat nationella handlingsprogram. Ansträngningar görs för att integrera familjeperspektiv i nationell lagstiftning, politik och programutveckling. Forskning om familjefrågor berikar politik och program, och samarbete inom FN-systemet bidrar till att utveckla riktlinjer för global handling. Det civila samhället initierar och koordinerar program och åtaganden till stöd för familjer. Faktiskt tyder detta intresse och dessa initiativ från aktörer på alla nivåer på att familjens välbefinnande har blivit en central punkt inom nationell utveckling och fattigdomsbekämpning.

Men mer måste göras. På årets internationella familjedag uppmanar jag regeringar, det civila samhället och individer, att fortsätta arbeta för riktlinjer och program som erkänner och stödjer de bidrag som varje familj utgör för sina medlemmar och sitt samhälle. Låt oss engagera oss för att skapa en värld som bevarar och stödjer familjen, för kommande generationers skull.

Se FN-texten >> Kofi Annans tal 2004

Svensk reaktion på FN-dagen 15 maj >> Familjens dag 2005

Den svenska kristenheten har en viktig uppgift att i samhället vara ett profetiskt alternativ i den politiska och samhälleliga pluralismen med värderelativism som skakar grundvalarna för enskilda och samhälle.

Söndagen och familjen är ämnesområden som är ordningar som är givna av Skapelsens Herre för livets skull.

/DS

TÖRSTEN STILLAD

En inre källa porlar
den porlar stilla
den rinner upp ur evigheten.

En inre källa porlar
den porlar stilla
den kommer inte ur mig själv.

Förunderligt är detta vatten
en ständig närvaro av Gud.
Jag hör det tröstande om natten
när allt är tyst omkring och jag är still.

Förunderligt är detta vatten
en ständig närvaro av Gud.
Det är den åtråvärda skatten
ren och klar, ofattbar, den är mitt liv.

Min inre källa porlar
den porlar stilla
den är ett svar på all min längtan.

Min inre källa porlar
den porlar stilla
den stillar äntligen min törst.

---

Dikten TÖRSTEN STILLAD finns i diktsamlingen KÄRLEKEN EN BRO av Margareta Melin, Bokförlaget Libris, 1992, ISBN 91-7194-898-8.

Genom allt Guds folk går ett band av kärlek

***

Kyrkoherde S.E. Hagberg i Rogberga, ordf i komm. för Svenska Alliansmissionen, har under de senaste åren i regel lett det s.k. "tredjedagsmötet" med bön och bibelläsning och en stunds samtal över det lästa. 

    Den blivande missionsföreståndaren Adolf Thomander beskriver sålunda sin gode vän S.E. Hagberg försommaren i en krönika 1918 efter ett kvartalsmöte som Jönköpings missionsförening haft.

    Han är en troende präst av den gamla stam, som numera håller på att försvinna. Hos honom är det icke någon viss kyrklig eller frikyrklig riktning som framträder, utan det inre andliga behovet av gemenskap med allt Guds folk. Och därför kan det om honom sägas, att han är en fullödig representant för den princip, som uppburit denna förenings verksamhet ända från början, en princip till samförstånd mellan oliktänkande kristna grupper, en brygga mellan kyrkliga och frikyrkliga, mellan präst och lekman, kyrka och missionshus.

    Den fråga, som med ledning av Apostlagärningarnas första kapitel behandlades vid det senaste kvartalssammanträdet, rörde den på många håll framträdande pingströrelsen. Olika uppfattningar kunna väl förekomma vid behandlingen av de frågor, som föreligga vid dessa möten, i en så talrik styrelse och en så stor predikantkår, som Jönköpings missionsförenings. Men meningsskiljaktigheterna om de finnas, neutraliseras i allmänhet av den kärlekens och samförståndets ande, som råder bland bröderna. Och inför det nya, som nu och då kan framträda även på den andliga verksamhetens område, intar missionsföreningen, då uppenbar förvillelse icke föreligger, sin ställning enligt Gamaliels råd i Apg 5:38,39, och följer för övrigt i sitt arbete den gamla beprövade linjen, att i Andens och kraftens bevisning predika evangelium om den korsfäste och uppståndne Frälsaren.

---

Den Svenska kristenheten av idag har i såväl inhemsk som internationell kyrkotradition goda exempel bland Guds folk av år 1918.

"Genom allt Guds folk går ett band av kärlek" sjunger det om den snart sekelgamla bilden från Adolf Thomander och S.E. Hagberg, om vilken det hette:   

- Hos honom är det icke någon viss kyrklig eller frikyrklig riktning som framträder, utan det inre andliga behovet av gemenskap med allt Guds folk. Och därför kan det om honom sägas, att han är en fullödig representant för den princip, som uppburit denna förenings verksamhet ända från början, en princip till samförstånd mellan oliktänkande kristna grupper, en brygga mellan kyrkliga och frikyrkliga, mellan präst och lekman, kyrka och missionshus."

A. Thomanders ord:

"Han är en troende präst av den gamla stam, som numera håller på att försvinna" torde idag tolkas med ett leende av varje 'statskyrkopräst' som man på frikyrkligt håll kallade Herrens tjänare i Svenska kyrkan.  

"Genom allt Guds folk går ett band av kärlek"

/DS

S e n s u s   f i d e l i u m 

Den svenska kristenheten är bärare av många traditioner och synsätt. I all denna mångfald finns ändå en enhet på djupet i ton. Man brukar därför ibland tala om 'sensus fidelium'.

'Sensus fidelium' betyder enligt en teologisk ordbok: "ett uttryck för hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor. Sensus, förnimmelse, mening, fidelium, de trogna". Särskilt i vår tid - skriver Per Åkerlund i artikeln nedan - har reflexionen om 'sensus fidelium' blivit viktigare än någonsin, nu när pingstvänner, katoliker, ortodoxa, svenskkyrkliga med flera mer och mer börjar känna igen varandra i glädjen över gemensam bekännelse.

Presentation

Per Åkerlund är präst och bokförläggare.

Läs intervju med Per Åkerlund i  >> Kyrkans Tidning

***

D e   t r o g n a s   f ö r n i m m e l s e
Av Per Åkerlund

"Man måste vara så andligt mogen att man kan skilja ut Guds ord i det ena bibelordet och lägga det andra åt sidan. Tolkningsprocessen kommer man ju aldrig undan. Och vi som kristna har Jesus och kärleksbudskapet som centrum", säger ärkebiskop KG Hammar och är naturligtvis på rätt spår (Kyrkans Tidning 4/05).

Vilka är då de som har andlig mognad och som kan ge oss något slags giltig ledning? Svaret går självfallet inte att finna genom att bedöma enskilda kristnas mognad mot andras. Inte heller kan man hänvisa till Jesus eller "kärleksbudskapet", eftersom det har bedragare och missdådare i alla tider gjort. Men det finns ett betydelsefullt teologiskt begrepp som kan hjälpa oss och som synes ha varit kyrkans yttersta rättesnöre för tolkningen av Guds ord. Begreppet är sensus fidelium, enligt den teologiska ordboken: ett uttryck för hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor. Sensus, förnimmelse, mening, fidelium, de trogna. Den rysk-ortodoxa kyrkan använder ordet Sobornost i liknande sammanhang.

Om dessa begrepp finns ett omfattande global-kyrkligt samtal (se internet) och under Andra Vatikankonciliet var de av stor betydelse. Det trogna gudsfolket avgör om en biskop är värdig eller ovärdig, de trogna kristna står (enligt vissa) till och med över ett koncilium (!). Om detta finns utomordentligt intressanta teologiska studier. Särskilt i vår tid, har reflexionen om sensus fidelium blivit viktigare än någonsin, nu när pingstvänner, katoliker, ortodoxa, svenskkyrkliga med flera mer och mer börjar känna igen varandra i glädjen över gemensam bekännelse.

Hur får man då kunskap om denna förnimmelse? Ja, för det första inser man att det har med en "existentiell" bekännelse av personen Jesus Kristus att göra. Därför finner vi de tydligaste vittnesbörden i berättelserna om martyrerna och om alla helgon i alla tider och alla kyrkor. Det klassiska uttrycket är "helgonen motsäger inte varandra".

Men samma förnimmelse finner vi faktiskt också när vi lyssnar på alla enkla vittnesbörd från människor som tyngda av synd och högmod böjt sig under Jesu milda ok och förblivit hans lärjungar. Och vi kan förnimma den i vårt eget sinne när vi ångrar oss och tar emot Jesu nåd och blir honom trogna.

Det handlar alltså om en förnimmelse som kommer av en erfarenhet av frälsning och inte primärt en förnimmelse härledd från förnuftet. Naturligtvis ingår även biskopar, präster och teologer i denna samling från alla folk, stammar och tungomål. Men alla är underordnade denna ödmjuka förnimmelse.

Den är också gestaltad i det kanske viktigaste vittnesbördet av alla, gudstjänstens liturgi. Också här finns ett viktigt begrepp, lex orandi, lex credendi, det församlingen ber är också vad församlingen tror. Ingen skarpsinnig teologi kan bli fruktbar om den inte har sin grund i församlingens liturgi, bekännelse, bön och lovsång.

Det är naturligtvis svårt läromässigt att fånga sensus fidelium. Kärleken till kyrkans klassiska trosbekännelser, den djupa vördnaden för Bibelns ord, sakramenten, ämbetet, vittnesbörden från de trogna som fullbordat sitt liv i tron är grundmaterial.

Denna "samstämmighet" hos de trogna finner man också hos kyrkans allra mest hängivna gudsälskare, de som blivit andliga vägledare genom alla tider, en del av dem kallade mystiker och kyrkolärare, andra är utan titel. De må ha levt i urkyrkan, under medeltiden eller i dag, de må vara ryska starjetser (munk eller präst, andlig vägledare) från 1500-talet eller pigor från Kågedalen under 1800-talet, dessa verkliga andliga ledare har en förbluffande tydlig samstämmighet i "tros- och moraluppfattningar" över alla samfundsgränser.

Eftersom det gäller så många trognas vittnesbörd blir det naturligtvis en oerhörd mångfald i uttryck, språk och former för tillbedjan och bekännelse. Man kan ju heller aldrig gå ifrån vittnesbörden bakåt i den kristna historien (en demokrati utsträckt i historien enligt Chesterton). Men själva hjärtpunkten i denna sky av vittnen är omisskännlig, en ödmjuk glädje över nåden, frälsningen från synden, pånyttfödelsen genom Jesus Kristus.

Finns då inga avgränsningar från sensus fidelium? Javisst, för det första handlar det om öppenheten för mångfalden, den allmänneliga tron. Det betyder att den lilla slutna, auktoritära församlingen som aldrig lyssnar på andras vittnesbörd (Knutby, med massor av exempel i hela kyrkans historia) avskiljer sig från den gemensamma förnimmelsen. På den andra kanten finner vi en lång rad teologer genom historien som försökt jämka in den kristna tron under det rationella förnuftet. Alla dessa teologier, alltsedan "ärkekättaren" Markion (cirka 85-160) till dagens liberalteologi har blivit avvisade av de trogna (som C. S. Lewis sa: "när någonsin hörde man talas om en människa som blivit omvänd av liberalteologi?").

När man läser kyrkohistoria blir man inte alltid uppbyggd. Perioder av lösaktighet, korruption och avgrundslikt administrativt förfall hos kyrkoledningen, bittra lärofejder hos höga teologer, gapande okunskap hos breda lager av prästerskapet, avlöser varandra. Korta årtionden av väckelse och reform blir som bloss i en dunkel natt. Och likafullt blir miljoner människor århundrade efter århundrade bevarade i levande tro och bekännelse. Klosterväsendets betydelse under särskilt svåra århundraden går inte att överskatta. Det som bevarat det verkande evangeliet är en väv av enskilda trogna kristna (låt oss säga: omvända syndare), gudstjänstens liturgi och den ordningens nåd som finns i ämbetet.

Så befinner vi oss nu i Sverige i dag där vem som helst säger vad som helst om vad kristen tro är och borde vara. Vad kan man förstå av sin samtid, vad vet fisken om det vatten den simmar i? Hur det har blivit som det blivit i vårt land undandrar sig självfallet vår bedömning, framtida historiker får söka svar.

Vad gäller Svenska kyrkan framstår några saker tydligare än andra. Det finns i dag många tusentals trogna bekännare i vårt land och de börjar sluta sig samman över samfundsgränserna, "de börjar känna igen varandra på lukten". De verkar mitt i den lokala församling där de bor men har fått smak på det allmänneliga, glädjen över de mångas vittnesbörd. De pompösa/politiska kyrkliga strukturerna vittrar snabbt sönder, framtiden ligger på lägre mötesplatser. Det blir nästan som på AA möte - hej, jag heter Nils och är en syndare, hej, jag heter Anna och är en syndare, hej, jag heter Ibrahim och är en syndare ...

Det blir en härlig gemenskap, ty där står också Maria från Egypten tillsammans med Augustinus, där står Gunnar Rosendal tillsammans med Katarina av Siena, Thomas av Aquino med lappflickan Maria från Åsele, kväkaren John Woolman tillsammans med synderskan i Simons hus - många, många syndare som sluter sig samman omkring Jesu nåd.
Här finns den andliga mognaden som gör bibeltolkning möjlig också i vår tid. Det skulle vara betydelsefullt om någon enda av Svenska kyrkans biskopar i tal och skrift ville ge uttryck för "...hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor."

Artikeln ovan publicerad i  >>  Kyrkans Tidning Nr 12/13 2005

---

Sensus fidelium…
De trognas förnimmelse…

Den svenska kristenheten har här ett begrepp att reflektera över i den tid som råder och som författaren beskriver sålunda:

"Denna 'samstämmighet' hos de trogna finner man också hos kyrkans allra mest hängivna gudsälskare, de som blivit andliga vägledare genom alla tider, en del av dem kallade mystiker och kyrkolärare, andra är utan titel.

De må ha levt i urkyrkan, under medeltiden eller i dag, de må vara ryska starjetser (munk eller präst, andlig vägledare) från 1500-talet eller pigor från Kågedalen under 1800-talet, dessa verkliga andliga ledare har en förbluffande tydlig samstämmighet i 'tros- och moraluppfattningar' över alla samfundsgränser."

Sensus fidelium - De trognas förnimmelse - utgör en värdefull kod i alla relationer och mångfaldsmöten i Den Svenska kristenheten.

/DS

Enhet & mångfald - Pensees...

***

"Unity is in multiplicity, and multiplicity in unity."

Detta uttryck "Enhet i mångfald och mångfald i enhet" kommer från Plotinus (204-270), den antika hedendomens siste nyskapande filosof. Det Ena eller Enheten är för honom den högsta principen av vilken världen blivit till.  

***

Det är skillnad på "Enhet" och "enhet".

Jämför skillnaden mellan "Enhetens ande" och "Andens enhet";
Det ena är ren och skär gnosticism "spirit of the Unity". Medan "unity of the Spirit" är en utsaga (Ef. 4:3) om Herrens egen Ande och vad Han ger.

***

"Gud är en och Gud är tre. Treenigheten är ett mysterium av enhet i mångfald och av mångfald i enhet."

Så definieras Treenigheten i Ortodox troslära.

***

Credo - en skol- och studentrörelse med inriktning på evangelisation och efterföljelse - vars målsättning är att göra Jesus Kristus känd, trodd, lydd och älskad bland skolungdomar och studenter i Sverige.
Credo vill stå för biblisk tro, i linje med Trosgrundvalens sammanfattning - antagen av Credos riksstyrelse 1997. "Vi vill ha fokus på evangeliet som räddar oss, sanningen som förenar oss och uppdraget som motiverar oss. I frågor som ligger utanför Trosgrundvalen, där vi utifrån ett gemensamt förtroende för Bibeln som Guds Ord ändå kommer till olika slutsatser, vill vi inte driva dem så att det leder till splittring av rörelsen, upplevelser av utanförskap eller minskad frimodighet i uppdraget. Istället vill vi, i ödmjukhet och respekt inför varandra och i ljuset av ett förnyat studium av Guds Ord, lyssna och lära av varandra och söka praktiska lösningar som bevarar enheten, friheten och handlingskraften."

***

När biskop Arborelius och Sten-Gunnar Hedin avslutade debatten kring "Jesus-manifestet" i Svenska Dagbladet den 24 mars 2003, kunde man i deras inlägg läsa bl.a. dessa tänkvärda ord:
"Den enhet som idag är i vardande mellan kristna som tidigare stått långt ifrån varandra, och som världen väntar på, är inte långt borta. Den uppstår när vi hos varandra känner igen vår egen erfarenhet av Kristus."

***

Svenska kyrkan har samtalat kring mångfald och enhet. Inför 2004 års utgång och Kyrkomötet hade en samtalsgrupp bl.a. följande frågor:

Hur ser mångfalden egentligen ut? Hur vill vi beskriva mångfalden i vår gruppering? Vad är det som gör att vi skiljer oss åt i synen på dessa frågor? Vilka är drivkrafterna bakom de olika ståndpunkterna?

Hur vill vi beskriva enheten? Vad menar vi egentligen med "enhet"? Hur kan det vi har gemensamt komma till uttryck? Vad behöver vi vara överens om i en kyrka? Vilken roll spelar det att vi har en gemensam bekännelse? Vad betyder det att enheten är given, splittringen till trots?

Vad ser jag som väsentligt och mindre väsentligt i min egen tradition, i hur tron gestaltas i mitt eget liv? Vilka väsentliga bidrag till helheten skulle kunna komma från min fromhetsriktning? Vad ser jag och uppskattar jag som väsentliga bidrag från andra fromhetsriktningar? 

***

Under 2004 skriver Missionskyrkan och Katolska kyrkan: "…Den katolske teologen Ola Tjörhom talar om "katolsk tro" som finns i olika reformatoriska kyrkor, men som inte alltid får den plats och det utrymme som kunde förväntas. Även om vi ser på våra kyrkor med olika ögon, vågar vi tro att den splittring, som vi lider av, kan leda oss djupare in i förståelsen av den enhet i mångfald, som vi hoppas på… Svenska Missionskyrkan talar också i sina grundsatser om hur öppenhet och mångfald är en tillgång för gemenskapen när kristna under Andens ledning delar Guds ord tillsamman. Då blir olikheterna inte ett hot, utan en dynamisk rikedom. Vi tror att tiden är mogen för vad vi kan kalla en förlovningstid mellan Svenska Missionskyrkan och Katolska kyrkan i Sverige. Det är vi skyldiga världen. Både den del av världen som skadeglatt ler åt de kristnas splittring och den del som förtvivlar över att inte ens de som åberopar sig på Fridsfursten kan hålla sams. Ett vittnesbörd om kärlekens enhet och frid. Framför allt är alla vi kristna skyldiga vår Herre att sträva efter en mer djupgående enhet. Därför vill vi arbeta för ett formellt erkännande av varandras dop och utifrån detta förplikta oss till ett allt djupare samarbete."

***

Beträffande teologiska skillnader mellan katolsk och ortodox tro finns bl.a. synen på påven, t.ex. dogmen om påvens ofelbarhet, och vissa Mariadogmer. Dock är viktigt att minnas att man har mer gemensamt än det som skiljer oss åt.

***

I den ekumeniska dialogen - sedd ur katolsk synpunkt - står självfallet Vaticanum II i centrum, vilket drog upp riktlinjerna för det framtida arbetet med kristen enhet. Den enhet som åsyftades var "en enhet i försonad mångfald", och det är en inriktning som gäller än idag. Enheten har tre aspekter: enhet i tro, enhet i kyrkostruktur och enhet i sakramentalt liv.
Denna inriktning förstärks med Benedictus XVI och hans uttalade strävan efter att verka för enhetens utveckling.  

***

"Enhet och frihet" är titeln på en avhandling om Jönköpings missionsförening. Den är ett intressant historiskt dokument om ett skeende med ett historiskt viktigt perspektiv för morgondagens svenska kristenhet. Den behandlar Jönköpingsföreningens relation - under åren 1861-1919 - till Svenska kyrkan, Evangeliska fosterlandsstiftelsen samt Svenska Missionsförbundet. Enheten med Svenska kyrkan har sitt ursprung i den inomkyrkliga väckelsen under 1830-1850.
Inför morgondagen och framtiden har Den svenska kristenheten här mycket att ta vara på i relationerna vad gäller enhet och mångfald inte minst i erfarenheterna gjorda med programförklaringen "enhet och frihet" från denna epok.

Avhandlingens författare är Göran Åberg; Gleerup Bokförlag Lund, 1972.   

***

I Sveriges Kristna Råd utför "kyrkorna tillsammans" ett teologiskt arbete "att hyvla trösklarna" utifrån temat enhet i mångfald.

/DS

Söndag

del 4

HERRENS DAG

Söndagen är alltså Herrens dag. Gör den då aldrig till en syndadag, en sällskapsdag, en skvallerdag, en de onda nöjenas dag. Ännu sannas de gamlas ord: "Vägen förbi kyrkan till lusthuset är genaste vägen till tukthuset."

Låt heller aldrig din söndag bliva en lättjedag i slöhet och sömn. Förvandla den heller inte till en vardag, en arbetsdag. Söndagsspånad håller inte. Upphör med ditt arbete, att Gud må få ha sitt arbete i dig.

Gör söndagen inte heller till en affärsdag, en besökandets dag. Vad du vinner på söndagen förlorar du på måndagen. Gör inte söndagen till en fåfänglig gästabudsdag. Slösa inte bort din söndag under jagande efter nöjen, å tävlingsbanan, i dansen, vid kortspelet, vid dryckesbordet, på teatern, på biografen, på föredrag eller läsning, som rör sig om denna världen, O, vilka förluster du eljest gör! Vilket fördärv du åsamkar dig!

En ohelgad söndag bringar förbannelse ut över veckans övriga dagar. En illa använd söndag  kan bli till fördärv och ofärd för hela ditt liv, för döden och för evigheten.

Herren har givit vilodagen att vara ett tecken, förbundstecken mellan Honom och Hans folk, mellan Honom och dig (2 Mos. 31:13, 17, Hes. 20:12, 20). Såsom du använder söndagen, så står du till Herren. Skattar du vilodagen högt, och använder du den angeläget efter Herrens vilja, då är det ett tecken, att du står i hjärteförbund med Gud. Ohelgar du vilodagen, obesvärat och frejdigt, då är det ett tecken, att du brutit förbundet med Gud och går den väg, som icke är god. Är söndagen icke mer för dig helig, då är för dig överhuvud ingenting mer heligt. Förgriper du dig på söndagen, så förgriper du dig på Gud.

Tänk därför på vilodagen, så att du helgar den!

L.M. Engström

---

L.M. Engströms utläggning tycks i förstone språkligt långt borta från vår verklighet.

Men, i den tid vi lever av Fast food, Fast Society and High Speed life med bl.a. följden utbrändhet  som symptom på att något inte står rätt till i vår tid, så finns det en hel del guldkorn av evighetsvärde i L.M. Engströms texter från 1900-talets första decennier.

Den svenska kristenheten har därför också något att profetiskt ge sin samtid genom vårt sätt att leva söndag och helga vilodagen.  

/DS

K y r k a  i  s o c k e n  &  f ö r o r t

Den svenska kristenheten i socknen

"Du vandringsman på vägen går/ kom hit och drick, du svalka får/
ty vattnet äger samma kraft/ som i S:t Olofs tid det haft".

Dikten står på en skylt vid S:t Olofs källa intill Hardemo kyrka. Där anser traditionen att Olof den helige ska ha dragit fram och kristnat några Hardemobor i början av 1000-talet. Olof den helige blev själv kristnad i Normandie i Frankrike och återvände till Skandinavien med den kristna läran. Hardemo församling har dikten som församlingsidé. Man vill bevara det som är gott och det som ger världen liv i våra traditioner. Men samtidigt vill man våga gå på nya ännu inte upptrampade stigar. Man vill betona det personliga mötet mellan människor och strävar efter att skapa mötesplatser där det ges utrymme.

Hardemo socken har c:a 700 invånare och är en gammal genuin socken med gammal klassisk sockenkänsla där man vet vad rotar och samhörighet är. Kyrkan ligger mitt i byn mellan Brändåsen och Tallbacken. Sommartid är det Torpkonferens - välkänd för många kristna ute i landet - några kilometer väster om socknen. På väg från ett fängelsebesök i Kumlabunkern sommarn 1974 kom jag lugnt körande på väg hem till prästgården. Då kom en bil körande i hög fast på fel sida just i svängen till vänster från Skyberga. Med is i magen och andan i halsen satt jag sen en stund vid sidan om vägen efter en blixtsnabb inbromsning och tänkte: "Ja, dessa frikyrkliga konferensmänskor… De är så andefyllda så alla trafikregler tydligen upphör... Men de befrämjar ju mitt böneliv!"

Hardemo socken består av följande slags kristna: Svenska Kyrkan, Pingstvänner (jag kan inte glömma Folke och hans bönesuckar som kyrkvärd) och Baptister (Åbytorp). Så var det 1972-75. Skulle tro att prästen Bernt Sverker kan konfirmera att det i huvudsak ser likadant ut idag.

Den svenska kristenheten i Hardemo är alltså begränsad till ett litet antal olika slags kristna. Det är som en spegel av Sverige förr i tiden med Svenska kyrkan som ensamt dominerande tillsammans med ett mindre antal frikyrkor.

Den svenska kristenheten i förorten

Bild: "Levande stenar" i Råslätts kyrka

Rinkeby, Rosengård, Råslätt är tre förorter på "R" bland många. Låt oss titta närmare på en av dem, nämligen Råslätt. Som i socknen Hardemo ligger kyrkan också här mitt i byn. Arkitekten Per Rudenstam sitt förslag för en "oas" och syftet var att kyrkan skulle bilda centrum med alla funktioner kring ett torg, en samlingsplats för människorna på området. Själva kyrkorummet i Råslätts kyrka från 1972 är utformat så att dagsljus strömmar in från ovan. Altartavlan "Levande stenar" gjordes av Magnus Johansson, Kortebo.

Historien bakåt i tiden går inte tillbaka till Olof den helige på 1000-talet som i Hardemo. Men här finns en annan historia om Råslätt by, som hörde till Ljungarums socken. Här fanns Råslätts Gård med anknytning till Strömsberg. Här fanns skogvaktarutbildning från 1800-talet med Råslätts skogspark, där de svenska träslagen finns representerade.   

Råslätt är en förort sex kilometer sydväst om Jönköpings centrum. Här bor cirka 5000 invånare med ett 50-tal nationaliteter. Att bo och leva på Råslätt är att bo globalt. Den gamla byn Råslätt i Ljungarums socken är idag en mycket skön mosaik av kulturer, traditioner och folkslag. Den svenska kristenheten på Råslätt ser därför annorlunda ut än i Närke-socknen Hardemo.

Under en vecka samlas i Råslätts kyrka - Rudenstams "Oasen" -  Finskspråkiga kristna, Syrisk-ortodoxa, Pingstvänner, Svenska Alliansmissionen, Evangeliska Frikyrkan, Råslätts Församlingsgemenskap med Svenska kyrkan; alla med sina gudstjänster och aktiviteter under veckan. Till det samlas också Livets ord i Stadsgården. Svenska kyrkan med sin kyrkobyggnad Råslätts kyrka är en Oas och ett centrum i det globala Råslätt. Kyrkan har ett rikt diakonalt nätverk ut i det mångkulturella området. Katolikerna åker in från Råslätt till St Franciskus´ kyrka på Torpa. På Råslätt finns Den svenska kristenheten i sin sköna mångfald.      

Råslätts Församlingsgemenskap är en församlingsgemenskap som startade på 80-talet med anslutning till både SAM och EFK. En vanlig söndagsgudstjänst är en brokig samling av människor från ett 20-tal nationer. Du möter män och kvinnor från Sudan och Eritrea. Män och kvinnor från Iran, Irak, Turkiet. Många barn som möts i Polarna, söndagsskolan. Pastor Håkan som varit missionär i Indien. En kvinna från Mellanöstern som presenterar olika gudstjänstdelar. Tolkning för engelsk- och arabisktalande. Där kan du se en anglikansk ugandier prästvigd i Sverige, som spelar bongotrummor. En man från Turkiet delar ut program för lägret under Kristi himmelsfärdshelgen. En söndag sitter en präst från en syriansk-ortodox kyrka med i denna gudstjänst. En skotte som spelar gitarr och amerikan som spelar kyrkorgel som vore han J.S. Bach. Paret som varit missionärer i Afghanistan som är förebedjare. Drama av ungdomar. Gregoriansk sång av en kvinna från Canada. Och så alldeles vanliga svensksvenskar förstås. Antalet gudstjänstdeltagare varierar mellan 50-75 personer.

Den svenska kristenheten på Råslätt representeras av många olika kyrkor och samfund av vilka många omnämnts. Det är skillnad på att ana och förstå Den svenska kristenhetens bredd och mångfald beroende också på var man själv bor. Om det är i en miljö som i Hardemo eller på Råslätt. Vad som förenar Hardemo och Råslätt - ja, i hela Sverige - så är det sockenkänslan. Den finns där hos oss var och en och tillsammans bara vi vårdar behovet av att vara tillsammans - eller som i Den svenska kristenheten "kyrkor tillsammans".

/DS

P å v e v a l  &  A n d e n s  v e r k

Paulus skriver i sitt andra brev till sin unge adept Timoteus om Anden:

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, sänd för att predika löftet om liv i Kristus Jesus till Timoteus, mitt älskade barn. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre…

Jag tänker på den uppriktiga tro som finns hos dig och som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunice och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig. Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande…

Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium.

Timoteus som fått den helige Ande och Hans nådegåva till tjänst har alltså getts Kraftens, Kärlekens och Självbehärskningens Ande, "ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa".  

Som kyrka kan vi idag av många olika skäl uppleva modlöshet och tappa kraft. Efter valet av kardinal Joseph Ratzinger till ny påve intervjuas några katoliker i P1 Morgon, vars reporter Jesper Lindau frågar professor Anders Piltz vad han tycker om kardinalen.

Piltz: "Jag överlät frågan åt den Helige Ande… Personligen känner jag inte Ratzinger, men han är skarpsinnig och jag läste en av hans böcker i en tentamen… Jag hoppas och ber att den Helige Ande ska leda och bevara kyrkan…"

Reportern: "Du verkar lita på den Helige Ande?"

Piltz: "Annars skulle det inte finnas någon katolsk kyrka med tanke på all synd och alla svårigheter som kyrkan haft… Att kyrkan över huvud taget finns kvar efter 2000 år är det bästa beviset på att den Helige Ande verkar i kyrkan…" 

Lyssna på webbradio 20/4 >> SR-intervju P1 Morgon

Läs om Benedictus XVI >>  Joseph Ratzinger

Det svar som Anders Piltz ger i denna SR-intervju är uppmuntrande och inspirerande. När vi ställs inför både svåra och komplicerade frågor, är det inspirerande att komma ihåg detta intervjusvar.

Anders Piltz hänvisar i första hand inte till eget tyckande, åsikter eller kunnande - vilket han skulle kunna göra utifrån sin kompetens som professor - utan hänvisar till… den Helige Ande. Det sättet att svara kan vara viktigt för oss att minnas när vi ställs inför olika frågor.

Svaret om den Helige Andes verk i kyrkans historia och liv är också mycket uppmuntrande. Svaret: "Att kyrkan över huvud taget finns kvar efter 2000 år är det bästa beviset på att den Helige Ande verkar i kyrkan" är inte bara adekvat för den romersk katolska kyrkan utan för alla kyrkor och samfund.

Hela Den svenska kristenheten bär vittnesbörd i sin egen historia - alltifrån 1500-talet - om beviset att den Helige Ande verkat och verkar i kyrkan i dag, oavsett om vi hör till Alliansmissionen eller Östlaestadianismen, Anglikanska kyrkan eller Österns assyriska kyrka.

/DS  

That they may be one...

***

Den stora splittring bland de kristna som delar dessa i en mångfald olika samfundsbildningar, vilka innesluter medlemmarna inom vissa skrankor och föranleder dem att fälla hårda domar över oliktänkande, är ett stort hinder för Guds verk i världen och hans rikes framgång ibland vårt folk. Detta särskiljande och denna inbördes strid om själarna måste ovillkorligen vara vad Bibeln kallar "partisinne" och måste dömas som sådant och som också i Skriften benämns "köttets gärningar". Därför måste vi också säga att den är synd och vi får lov att döma den som sådan.

Denna gruppbildning och detta dömande av varandra där de olika grupperna stå i harnesk mot varandra är ett svårt hinder för evangeliets framgång.

Den beklagligt stora splittring med åtföljande kärlekslösa dömande bland Guds folk, vilket kännetecknar vår tid, bidrar onekligen till att på det allra kraftigaste sätt motarbeta Guds rikes framgång och utbredning, både såväl inåt som utåt i så måtto att den brödrakärlek, som ska vara den sammanhållande länken och drivande kraften i allt Guds folks missionsverk och gärning, förlamas för att inte säga att den helt tillintetgörs.

***

Veckan efter midsommar 1927 fick somliga tidningsredaktioner ett uttalande om enhet bland de kristna, varur texten ovan är ett utdrag. Uppropet om de kristnas enhet kom från Dalarnes Ansgarieförenings Ungdomsförbund. Det innehöll också ett förslag:

"Vi vilja allvarligt uppmana våra kristna bröder och systrar i de olika organisationerna samt dess ansvariga ledare att allvarligt upptaga detta vårt förslag i enhetsfrågan till noggrann prövning inför Herren och varandra under bön. Ty vi tro att en förening är möjlig, om blott Kristi kärlek och den Helige Ande får leda oss efter sin vilja."

Ungdomens Veckopost skriver i juli månad 1927: "Hur välment denna resolution än må vara och god till sitt syfte, synes den oss i sin utformning vara något för sangviniskt svävande och oklar. Skola "skrankorna" och det olika seendet, uppfattandet, tänkandet i trosfrågor upphävas, om den önskade organisatoriska sammanslagningen sker?… Tro inte de olika samfundens medlemmar att de redan äga var för sig en trosbekännelse som är grundad på Bibeln? Eller skola t.ex. vi baptister och de många inom Missionsförbundet som dela vår övertygelse i dopfrågan, övergiva denna övertygelse och alla bli barndöpare?…
Men resolutionen anger verkligen en förutsättning utöver trosbekännelsen eller rent av en förutsättning för själva den enande trosbekännelsen, då man tillägger: "- - - om blott alla samfund ville vinnlägga sig om att söka förstå varandra inför Kristi stora offergärning för oss och inför Hans översteprästerliga förbön angående de troendes enhet".

Detta synes oss vara det bästa i hela resolutionen… Låt oss alltså inte tala så mycket om de förmenta "skrankorna" och "fållorna" som till det yttre kunna skilja, utan låt oss taga mera hänsyn till allt det myckna - och det är det väsentligaste! - som enar. Alltså: mera förståelse för oliktänkande!…Den enhet som, vinnes genom gemensamma andliga erfarenheter och strävanden, förståelse och kärlek, betyder nog mer än den, som vinnes genom organisatoriska åtgärder."
 

***

I de historiska erfarenheterna känner vi igen oss i Den svenska kristenheten. Båda texterna från 1927 ovan illustrerar både våra aktuella brister och behov idag och det de flesta av oss idag har som insikter i enhetens väg framåt.
Den enhet som vinnes genom gemensamma andliga erfarenheter och strävanden, förståelse och kärlek, betyder nog mer än den, som vinnes genom organisatoriska åtgärder - det är grunden för vägen framåt.

Några av nyckelorden (B.R.A.) på vägen framåt för Den svenska kristenheten är:

· Bönen (finna vägar för gemensam bön, fr.a. för kyrkornas ledare; se historiska exemplen, t.ex. Erling Eidem, prins Bernadotte, Lewi Pethrus 1940)

· Respekten (bl.a. samtal (enskilt och tillsammans i de lokala ekumeniska samarbetsråden; se >> SKR  Sveriges Kristna råd")

· Attityden (av acceptans)

Kyrkohistoriens första "frikyrka" skulle kunna sägas vara Österns Assyriska Kyrka, vilket också är en av dess egna ledares uttryck. Redan i Efesos år 431 med Nestorius och hans syn på Kristus ser vi den första "frikyrkan" i kyrkans historia.
Läs mera >>  om Efesus

Sedan fortsätter utvecklingen av "frikyrkornas historia" med schismen mellan Väst och Öst år 1054.

Under 1500-talets början fortsätter "frikyrkans utveckling" med reformationen och protestantismen [den lutherska 1521, och den evangelikala 1525 med anabaptismen].

Läs mera >> om 'frikyrkans historia'

  
Österns Assyriska kyrka (som tidigare benämndes Den nestorianska kyrkan) har i sitt emblem och logotyp orden "That they may be one" Joh 17:21. Det är i sig ett intressant konstaterande att de orden proklameras ut i kristenheten av kyrkohistoriens första "frikyrka".

 That they may be one

- Tillkomme ditt rike - Ske din vilja

/DS

S j u n d e d a g s  A d v e n t i s t s a m f u n d e t

VISION OCH UPPDRAG
Församlingen har blivit till genom Guds vilja. Den ingår i hans plan för att rädda världen genom Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Församlingen är Kristi kropp, en gemenskap med en plats och uppgift för alla. Denna gemenskap är en kanal för Kristi kärlek till alla människor och uttrycks i omsorg och omtanke om andra, i gudstjänst och tillbedjan av Gud.
Församlingens uppdrag är att förmedla och bevara evangeliet om Jesus och hans snara återkomst, att undervisa människor och leda dem i ett liv av tro, lydnad och lärjungaskap.

Läs mera >> om Vision och uppdrag

HISTORIA

Som många andra frikyrkor och väckelserörelser från 1800-talet har också adventisterna sin "början" i Amerika. Så vi börjar denna presentation med hur adventismen vaknade till liv och spridde sig runt jorden, och sedan ser vi på adventismens början i Sverige.

Adventisternas början i världen

På bara 150 år har Adventistsamfundet vuxit från en handfull individer, som noggrant studerade Bibeln på jakt efter sanning, till ett världsvitt samfund med nästan 12 miljoner människor som ser Adventkyrkan som sitt andliga hem (dec 2000). Läromässigt är adventisterna arvtagare till 1840-talets tvärkyrkliga milleritrörelse. Även om namnet "sjundedagsadventist" valdes redan 1860, organiserades inte samfundet förrän den 21 maj, 1863, när rörelsen bestod av ungefär 125 församlingar och 3.500 medlemmar.

Läs mera >> om adventisternas historia

Läs om >> Tro och lära

I världen

Adventistsamfundet är ett av de snabbast växande kristna samfunden i världen idag. Samfundet döper en ny medlem var 38:e sekund varje dag och nådde nästan 12 miljoner medlemmar under 2000 med ett medeltal på över 2801 människor döpta varje dag. När samfundet bildades i Nordamerika år 1863 hade det ungefär 3500 medlemmar. Numera bor nio av tio adventister i andra delar av världen - i mer exakt 204 länder.

Sverige

Den första församlingen bildades i Grythyttan den 28 augusti 1880 av 45 medlemmar, och en svensk konferens inom Adventistsamfundet bildades 1882 av då totalt 88 medlemmar.

I Sverige har Adventistsamfundets arbete haft framgång särskilt i svåra tider, precis som den övriga frikyrkligheten. Innan religionsfriheten blev ett erkänt begrepp utvandrade många adventister till USA. Eftersom adventisterna firar sabbaten och inte arbetar på lördagar var det svårt att få arbete, och barnen hade skolplikt på lördagar.

Idag har Adventistsamfundet 2852 döpta medlemmar i 44 församlingar (dec 2000), och de olika Adventkyrkorna beräknas betjäna kring 6000 människor i Sverige.

Läs mera om >> Statistik och siffror
 

Se >> den officiella websidan

Missionsföreståndare: Björn Ottesen

Tlll Machadodorp i Transvaal, Sydafrika

åkte Ernst Andersson från torpet Vassnöden på Strömsberg i Ljungarum, Jönköping, 1921.

---

Här nedan är några bilder från Vassnöden på Strömsberg:

Bild: Boningshuset på Vassnöden

Nedre botten 2 rum och kök och övervåningen hade ett rum. Husets kortsida, gaveln, vätter mot öster. 

Huset brann 1975  

De tre bilderna från Vassnöden tagna av Olle Johansson året 1964. Olles far som arbetade med Ernst kunde berätta om Ernst och hur han en dag kom  och berättade om omvändelsen och att han skulle bli missionär. Detta hände i början av mars månad 1918, vilket Olles far berättat. Och hur Ernst hade en syn i backen på väg hemåt en kväll. Som skulle bli till en resa mot Transvaal och ett liv i Machadodorp tillsammans med Hulda som kom från Norra Sandsjö och hette Björklund och redan fanns i Afrika själv som missionär när Ernst kommer ned 15 januari 1922.

Bild: ladugården

Revs under 90-talets första år 

Bild: vy bort mot Vassnöden från Vännet

Gärdet som kallas Vännet ligger norr om torpet Vassnöden

/DS

Bild: Machadodorp, Transvaal, Sydafrika

Ernst Andersson från Strömsberg i Jönköping åkte till Transvaal, Sydafrika, som Svenska Alliansmissionens missionär den 15 januari 1922. Då fanns redan hans blivande fru Hulda, f. Björklund i N. Sandsjö, i Transvaal sedan den 15 januari 1921.
 

I Machadodorp grundade Ernst Andersson som SAM-pionjär en missionsstation, där han tillsammans med Hulda verkade tillsammans fram till 22 september 1948.

/DS

S ö n d a g

del 3

Dekalogen i Exodus 20:1 inleds med texten: "Och Gud talade alla dessa ord och sade…". Av de tio orden i den s.k. dekalogen [av grekiskans deka = "tio" och logoi = "ord"] lyder "det tredje ordet" som bekant "Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den" [20:8-11].
/DS

---

Det tredje budet är icke ett egentligt bud.
Det är en bön.

Vem beder?

Hur förunderligt!
Det är Gud själv.
Vem beder väl Han om något?
Jo, just dig.

Han säger:

"Tänk på vilodagen, så att du helgar den. Det är som Gud ville säga: Vilodagen är min dag. Tänk alldeles synnerligt då på mig. Kom då till mig. Kom då hit, där jag bor. Kom till mitt hus, mitt ord, mitt bord, min gemenskap. Tänk, redan i förväg på, hur du må kunna helga, avskilja denna dag för min räkning.

Då vill jag särskilt tala till dig i mitt ord. Då får du synnerligen tala till mig i din bön.

På den dagen, min dag, vill jag rikligen välsigna dig. Kom och låt dig välsignas. Kom till templet, till husandakten, till den enskilda andakten. Jag möter dig där. Kom för att ta emot mina stora gåvor. Vad jag längtar därefter! Vad du bereder mig glädje, om du kommer. Vad du förorsakar mig sorg, om du blir borta!"

Söndagen är alltså den allra ljuvligaste, ständigt återkommande hälsning och inbjudning från Gud. Vilken uppfordran att helga, inviga denna dag åt Honom, att i denna tid av oro, jäkt, mångsyssleri ägna söndagen åt hjärteinsamling, bön och vila i Gud!

L.M. Engström

---

Hela Den svenska kristenheten gläder alltså Kyrkans Herre själv när hon kommer samman i Sveriges alla 290 kommuner. Tillsammans ger vi glädje åt Honom som är Glädjens källa och som har hälsningen:

"Kom till mitt hus, mitt ord, mitt bord, min gemenskap.

Tänk, redan i förväg på, hur du må kunna helga, avskilja denna dag för min räkning.

Då vill jag särskilt tala till dig i mitt ord.

Då får du synnerligen tala till mig i din bön."

KRISTENHET I PRÖVNINGSTID 

Betydelsen av att vara en bedjande kristenhet i ett land som vårt kan inte nog högt värderas. Den svenska kristenheten är en rikt mångfacetterad enhet med traditioner ur en mångfald skiftande historiska förutsättningar. Sverige har varit skonat från prövningar jämfört med alla de folk som invandrat och delar vår gemenskap i dag i Den svenska kristenheten.

I prövningstid som den innevarande tiden är det en utomordentligt stor välsignelse att kristenheten i Sverige har representanter från länder och kulturer med mycket svåra prövningar. De har erfarenheter som de kan tillföra oss och vår kristenhets gemensamma böner för den nöd och de  behov som är - och kommer att uppstå, med skiftande grad av prövningar.

---
  

Sedan äldsta tider ljuder i kristna människors öron den apostoliska maningen: "Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv på ett i allo fromt och värdigt sätt. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare."
(1 Tim 2:1-3)

Om denna maning är värd att beaktas och efterföljas under alla omständigheter, är den det i dubbelt mått i det läge, vari vårt land och dess grannländer nu befinna sig. Utan tvivel är det också många, som följa den, men vi ville härmed lägga den alldeles särskilt på edert hjärta. Då det kan vara lättare att genomföra den, om man samlar sin uppmärksamhet på en bestämd tidpunkt, ville vi föreslå att alla bedjande människor ena sig om att varje dag, om möjligt vid tolvtiden på middagen, avskilja en stund till bön för Sverige och våra grannländer i den ande, som angives av aposteln i de ovan citerade orden.

Måtte lägets allvar uppväcka människorna till besinning och leda dem till omvändelse!

Stockholm den 22 april 1940

Prins Oscar Bernadotte
Ärkebiskop Erling Eidem

Elsa Cedergren, fru, Hugo Cedergren, generalsekreterare, Karl Fries, fil.dr, Axel Grönkvist, direktör, Joh. Hagner, pastor, Chr. Jerslid, redaktör, Karl Larsson, kommendör, Herman Lagercrantz, envoyé, Efr. Palmqvist, redaktör, Birger Pernow, missionsdirektor, Lewi Pethrus, pastor, Gösta Rosenqvist, pastor, A. Swärd, redaktör, Kaleb Swenson-Tollin, överste, Dagmar Swartling, fru, Axel B. Svensson, redaktör, Arnold Werner, pastor.

Uppropet ovan hade i den kristna pressen rubriken:
"Till alla bedjare i Sveriges land!"

---
 

Biskop Yngve Brilioth skriver till prästerskapet och församlingarna i Växjö stift den 16 april 1940:

Vårt folk har förts in i en prövningstid utan motstycke i vår generation. Må vi tacka Gud därför, att i denna stund pliktens väg är så klart utstakad, att ingen osäkerhet behöver råda. Vi må tacka också därför, att vi stå samlade och eniga som kanske aldrig förr. Mången hade väl hoppats, att de händelser, vi upplevat, och de faror, som hota oss, skulle väckt till liv en djup och allmän åstundan efter en fastare förankring i evighetens värld. Tidens nöd har ännu icke fått bli den väckare till andligt liv, som den hade bort bliva. Bönens vägar ha väl vandrats av enskilda och av den kristna församlingen. Men vi ha knappast förts till det innerliga och starka böneliv, som skulle kunna låta evighetens krafter rätt strömma in i vårt liv, vår tro och vår gärning. Mycket har talats om den inre, andliga beredskap, som vi behöva. Mången är särskilt i ljuset av de sista månadernas händelser villig att medgiva, att en fast förtröstan på Gud, en levande förvissning om den eviga världens verklighet ger den rätta styrkan i livet, det rätta modet i döden. Men ännu har icke väckelseropet ljudit och vunnit villigt gensvar. Den må höja det, åt vilken det varder givet. Oss präster tillkommer det att icke förtröttas att visa människor bönens och andaktens vägar, att öppna kyrkornas dörrar, att kalla till samling, till självrannsakan och tillbedjan. Kanske skall Gud värdigas bruka vår gärning för att göra sig känd i vårt folk…

Nu om någonsin borde alla kristna mötas i gemensam bön för fäderneslandets välfärd.

Herre Allsmäktige Gud, som förlänat lång fredstid år vårt land, dig anropa vi, handla icke med oss efter våra synder. Uppehåll riket, värna dess frihet. I all nöd och fara förtrösta vi på dig. Hjälp oss, milde Herre Gud.

Kärleksfulle Fader, deras tillflykt, som åkalla dig. Förbarma dig över alla krigets offer. Du, som leder folkens öden efter din outgrundliga vilja, förkväv hat och fiendskap och bered rum för rättfärdighet och fred. Uppenbara, o Herre, din makt och vänd själva olyckan till gagn.
Herre, vi bedja dig för våra kära broderfolk. Vi anbefalla i ditt hägn alla dem, som kallas till vårt fäderneslands försvar.

Herre, väck vårt folk till bot och bättring, Frigör våra hjärtan till att redoboget tjäna dig, Herre, hör vår bön! Amen.

Gud skydde Sverige!
Växjö den 16 april 1940
Yngve Brilioth

Armenisk-apostoliska kyrkan

Armeniska Apostoliska Kyrkan är världens äldsta statskyrka. År 2001 firades 
1700-års jubileum för kyrkans tillblivelse år 301.

Armeniska Apostoliska Kyrkans gudstjänster äger rum i Kista Kyrka i Stockholm.

Gudstjänster bedrivs även i Uppsala, Botkyrka och Södertälje. För upplysningar församlingens verksamhet var god kontakta fader Sarkis Melkonian.

Så här skrev biskop Anders Arborelius i samband med jubiléet:
- För en tid sedan firade en armenisk-apostolisk biskop en mässa till minnet av Armeniens 1700-årsjubileum som kristen nation i en av våra katolska kyrkor i Stockholm. Jag och två katolska präster, en av armenisk rit och den andre av bysantinsk rit, stod bredvid. Även om vår eukaristiska tro är densamma, kan vi inte celebrera samma mässa. Smärtsamt, men ändå hoppfullt. Mitt under mässan kom en syrisk-ortodox ärkebiskop in och ställde sig bredvid mig vid sidan av altaret. Plötsligt var de tre kyrkor som står varandra kanske allra närmast bara några millimeter från den fulla enheten, berättar biskop Anders Arborelius.

Läs FAQ Armenisk Apostoliska kyrkan >> Frågor och Svar om Kyrkan

Armenian Apostolic Church
From Armeniapedia.org

The Armenian Apostolic Church, also called the Armenian Orthodox Church, is one of the original Oriental Orthodox churches, having separated from the then-still-united Roman Catholic/Byzantine Orthodox church in 506, after the Council of Chalcedon. The Armenian church has been labeled monophysite because they rejected the decisions of this council, which condemned monophysitism. The Coptic Orthodox Church also separated after the Council of Chalcedon. The head of the Armenian Orthodox Church is the Catholicos of Armenia (the plural is Catholicoi). The Armenian Apostolic Church should not be confused, however, with the Armenian Catholic Church, which is an Eastern Rite church under the authority of the Pope in Rome.

Liturgically, however, they have much more in common with the Latin rite, especially as it was at the time of separation, than other Orthodox rites. For example, their bishops wear vestments almost identical to those of Western bishops. They usually do not use a full iconostasis, but rather a curtain (which was also used in the West at the time of separation).
Armenia was the first country to adopt Christianity as its official religion, in AD 301, when Saint Gregory the Illuminator converted the king of Armenia, Trdat IV, to Christianity.

Today there are large Armenian Orthodox congreations in many middle-eastern countries outside Armenia. Of particular importance is the Armenian Apostolic Church of Iran (see also Christians in Iran) where Armenians are the largest Christian ethnic minority.

Other large Armenian Orthodox congregations are in the USA and in many Western European countries.

Läs mera >> om Armenisk Apostoliska Kyrkan

Armenian Apostolic Church
Ancient Armenia was located in present-day eastern Turkey and in bordering areas of the former Soviet Union and Iran. This country became the first nation to adopt Christianity as its state religion when King Tiridates III was converted to the Christian faith by St. Gregory the Illuminator at the beginning of the 4th century. A cathedral was soon built at Etchmiadzin which to this day remains the center of the Armenian Church. It is widely believed that the monk St. Mesrob invented the Armenian alphabet around the year 404, making it possible for the Bible to be translated into that language.

Läs om CNEWA >> stöd till kyrkan

Biskop Anders Arborelius:

De har kommit så nära att vi kanske i vår livstid får vara med om att den armeniskt apostoliska kyrkan och den syrisk-ortodoxa kyrkan vågar ta steget in i den fulla gemenskapen.

Det är något vi märker inte minst i Sverige när den armenisk apostoliska kyrkan skulle fira sitt stora jubileum, 1700 år, då valde man att fira det i en katolsk kyrka i Stockholm.

När syrisk-ortodoxa inte har möjlighet att besöka sina egna kyrkor, då går de inte till de serbisk ortodoxa eller de grekisk ortodoxa utan de går till oss. Här ser vi att det kan bli mycket konkret ibland med de här cirklarna. Man brukar säga att de ortodoxa och de orientaliska kyrkorna står oss nära. De kan som det heter i dokumentet Dominus Jesu i full menig mening kallas kyrkor, även om det finns element som fattas. Sedan blir det mer kritiskt, när vi kommer ut i de yttre cirklarna. Då kommer ju indelningen i kyrkor och samfund som naturligtvis vållar mycket smärta, mycket diskussion.

Hämtat från:
"Kallad till ett liv i helighet", del 2 av 5 Konvertitreträtt med biskop Anders Arborelius i Marielund, 19-21 oktober 2001 Reträttföredrag 2. ECKLESIAL

Utdraget hämtat från >> Katolik.nu

V ä c k e l s e   ä r   l i v s k v a l i t é

Väckelse är att ge rum åt Kristi liv och sannfärdighet.

Ordets och bönens tjänst leder till insikt om tidens väsen sådant det är och om den livskvalité vilken finns fördold i Guds Andes liv.

Gapet och skiljet mellan dessa båda livssfärer kan och skall aldrig överbryggas.

En övergång från den ena till den andra är iordninggjord i kraft av Kristi kors.

Ännu en gång kan ordet ges framgång genom ett ihållande, ihärdigt bedjande.

 
Ännu en gång skulle bedjadet kunna göras till verklig tjänst inför Gud till gagn för hans sak.

Ännu en gång skulle de många kunna ges möjlighet att få höra bud från Himlen genom en ordets och bönens tjänst etablerad av några få.
 
 

Allt detta handlar om ord, men inte om fåfängans tomma ord.

Allt detta handlar om ord, men ord understödda av ett ihärdigt bedjande

Allt detta handlar om ord, men den sorten som valts ut och sänts att verka under bön.

Allt detta handlar om ord som getts genomslagskraft på grund av ett bedjande som mognat.

Allt detta handlar om ord, om bedjande som är något mycket mera och något helt annat än bara ord och satser samlade på hög.
 
 

Låt oss be fram en Ordets och bönens tjänst.

---

Läs mera om >> Väckelse och bön under presentationen av  Operation Intercession.

/DS

PÅVEVAL & DEN SVENSKA KRISTENHETEN

Inför ett påveval när kardinaler samlas till konklav är katoliker i hela världen i bön för att den nye påve som väljs ska kunna leda Kyrkan i den vishet och nåd som höves.

Inför ett val som detta erbjuder nyhetsmedia världen över ett stort antal tänkbara kandidater, alltifrån italienska och kubanska till afrikanska, indiska eller kinesiska kandidater.

Inför ett påveval är självfallet den katolska kyrkans samfällda bön att efterträdaren ska finna sin väg men framför allt vara det redskap som  Herren vill använda till välsignelse för kyrkan och världen.

Inför ett val som detta ges hela Den svenska kristenheten en möjlighet i bön. Från Ale till Övertorneå i Sveriges alla 290 kommuner och från Anglikanska kyrkan till Österns assyriska kyrka i hela den svenska kristenheten finns en maning från Himlen om att vara med i bönen för valet av den nye ledaren -Il Papa eller den helige Fadern - som påven kallas i Katolska kyrkan.

Inför detta påveval kan vi lite till mans i andanom se hela Den svenska kristenheten i bön för en ny epok i Katolska kyrkan. Där kan vi se Svenska kyrkan i bön med Katolikerna - och med Ortodoxa, med Protestanter och Lutheraner, med Missionskyrkan, Evangelikala, med Pingstvänner, och Vineyardfolket, Missionsprovinsen, Trosrörelsens folk, Frälsningsarmén, EFS, EFK, SAM och alla invandrarkyrkor från Armenien till Österns assyriska kyrka med Samer och Laestadianer i norr till Skåningar i söder, från Gammalkyrkliga och högkyrkliga i väster till Visby stift i öster.

Inför ett val som detta ges det nytt tillfälle att bedja - att bedja utifrån vetekornets lag - att bedja utifrån den krossade alabasterflaskans hemlighet - att bedja som Fadern vill - enligt den utgjutna kärleken och nåden från Golgata, från död till liv…

Inför ett val som detta ges tillfälle att bedja i Sverige längs korsets form och färger i den svenska flaggan från norr till söder, från väster till öster - i Den svenska kristenheten.

Detta bedjande bär i sig en överväldigande tacksamhet till alla våra katolska bröder och systrar för att deras tradition och Kyrka - som den allra första invandrarkyrkan - bar Evangelium om Guds rike och dess Konung och Herre Kristus Jesus till oss i Sverige och Norden.

Läs Senaste Nytt på svenska >> Vatican Radio

Se Extra website om >> Johannes Paulus II

/DS
14/2-05

D A G A R N A S   P Ä R L A

Söndag del 2
L.M. Engström

Söndagen är dagarnas pärla. Den är dagarnas konung. Den är en av Guds största gåvor. Den är den välsignade bland dagar.

Den är oss given till tvåfaldig vila: för kropp och själ. På den dagen få våra kroppar vila från jordiskt arbete. Våra själar få vila i Herren: i Hans ord, i böne- och trosumgänget, i nattvardsumgänget med Honom. En synnerlig vila och uppbyggelse vinner själen på söndagen tillsammans med församlingen i den sköna Herrens gudstjänst i templet, men också i hemmets gudstjänst, husandakten, samt i ensamhetens gudstjänst, den enskilda uppbyggelsen.

Bered dig, innan vilodagen ingår, att värdigt fira den. Gör undan så långt som möjligt jordiska sysslor på lördagen. Stilla ditt hjärta särskilt lördagsafton inför Herren i bönen och i Hans ord. Hur gott att på söndagen få vila från vardagens plikter! De husliga göromålen inskränke sig då till det nödvändigaste.

---

Det som bland mycket annat förenar i Den svenska kristenheten är den roll som "Dagarnas pärla", söndag, har. Det är dagen för församlingens gudstjänst, när den gemensamma tron på Kristus Jesus som Herre gestaltas på skilda språk, sätt och traditioner. Från Ale till Övertorneå, från Anglikanska kyrkan till Österns assyriska kyrka är Söndagen den särskilda dagen för tillbedjan av levande Gud och förkunnelsen om frälsningen i Kristus Jesus. 

---

Några fakta om L.M. Engström:

L.M. Engström, som var präst i Dalsland, fick av biskopen i Karlstad uppdraget att skriva en prästmötesavhandling som förelades prästmötet 1917 under titeln "Lokalförsamlingen".

Boken är "en gruva med det allra kostligaste guld eller kanske annorlunda uttryckt, en oljekälla, överflödande av den Helige Ande… Den är så rik på vägledning, själavård, visdom och kunskap, den är så enkel och klar i framställningen, så fylld av härliga exempel från kyrkans historia, att den anbefaller sig själv till flitigt studium för var och en… Ack, att man hade känt till och ägt den boken när man studerade till präst, när man var ung oerfaren pastor eller när man stod mitt upp i kampen. Hur många misstag hade man inte då kunnat undvika, hur mycket hjälp, varning och tröst hade man inte kunnat få."

Läs mera om L.M. Engström i boken "L. M. Engström - Bolstadsprosten", författare Arvid Norberg; utgiven av Diakonistyrelsens Bokförlag, 1961; 214 sidor.

/DS

METODISTKYRKAN

Metodistkyrkan (MK) är en frikyrka som har sina rötter i den sociala och andliga väckelsen i England i mitten av 1700-talet. Till Sverige kom metodismen på 1800-talet genom framförallt sjömän som mött den metodistiska tanken och tron i USA. Bland de första orter som "drabbades" kan nämnas Göteborg, Karlskrona, Stockholm och Gotland.

MK karakteriseras av en balans mellan den andliga och den sociala sidan av kristendomen.

Tro verksam genom kärlek är en viktig biblisk utgångspunkt för den metodistiska förståelsen av kristendom. Den personliga tron och tanken att livet kan och skall utvecklas är två grundläggande frågor för kyrkan.

Grundaren till kyrkan hette John Wesley, präst i den anglikanska kyrkan, som tillsammans med sin bror Charles och några andra präster upplevde ett behov av att möta samhällets olika problem: fattigdom, analfabetism, sjukdom, kriminalitet och alkoholism. 

Teologiskt står metodismen nära både den anglikanska och den lutherska kyrkan. I alla tider har metodismen arbetat för att förbättra livsvillkoren för människor, på såväl det andliga som det sociala och ekonomiska planet. Många metodister har engagerat sig politiskt i både nationella och internationella organ.

Exempel på kända metodister i nutiden är Nelson Mandela och Kofi Annan.
MK är en episkopal kyrka, det vill säga den leds av biskopar. Varje församling är till viss del fristående, men själva strukturen inom kyrkan är connectional, det vill säga alla församlingar är delar förenade i en helhet.

MK är idag en global kyrka med över 70 miljoner medlemmar i mer än 120 länder. Störst är kyrkan i USA, Sydamerika, Asien och Afrika.

Tillväxttakten är över 1 miljon medlemmar per år. I Sverige finns det idag ungefär 5.000 metodister fördelade från Östersund i norr till Malmö i söder.

Kyrkan i norden (inklusive Baltikum) leds av biskop Øystein Olsen, bosatt i Oslo.

Läs mera om >> Metodistkyrkan

JOHN WESLEY
Som 25-åring blev Wesley präst och verkade även som lärare vid universitetet i Oxford. Här beslöt han, tillsammans med en grupp unga män, att på ett mer djupgående sätt både studera trons sanningar och leva ut dem i samhället.
Den lilla gruppen samlades regelbundet för att läsa Bibeln och be tillsammans. Man lade sig också vinn om att besöka människor som på olika sätt hade det svårt. Särskilt de dödsdömda i fängelset fick hjälp och tröst genom de unga männens verksamhet.På grund av sitt ordnade andliga liv drog gruppen på sig öknamnet metodister (methodists).

Mera om >> John Wesley
 

Den internationella hemsidan
Om Metodistkyrkan
Läs mera >> Methodist Church

Emmausvandringar i Sverige
Läs mera >> Emmausvandringar i Sverige

The European Prophetic College
 
 
 
THE SET OF THE SAIL
A.W. TOZER
 

Sail, Don’t Drift
I find the greatest thing in this world not so much where we stand, as in what direction we are moving. To reach the port of heaven, we must sail sometimes with the wind, and sometimes against it, but we sail, and not drift, nor live at anchor.
OLIVER WENDELL HOLMES
 

CHAPTER 14
The Urge to Share

SPIRITUAL EXPERIENCES must be shared. It is not possible for very long to enjoy them alone. The very attempt to do so will destroy them. The reason for this is obvious. The nearer our souls draw to God the larger our love will grow, and the greater our love the more unselfish we shall become and the greater our care for the souls of others. Hence increased spiritual experience, so far as it is genuine, brings with it a strong desire that others may know the same grace that we ourselves enjoy. This leads quite naturally to an increased effort to lead others to a closer and more satisfying fellowship with God.
 

The human race is one. God “made of one blood all nations of men for to dwell on all the face of the earth, “ and He made the individual members of society for each other. Not the hermit but the man in the midst of society is in the place best to fulfill the purpose for which he was created. There may be circumstances when for a time it will be necessary for the seeker after God to wrestle alone like Jacob on the bank of the river, but the result of his lonely experience is sure to flow out to family and friend, and on out to society at last. In the nature of things it must be so.
 

The impulse to share, to impart, normally accompanies any true encounter with God and spiritual things. The woman at the well, after her soul-inspiring meeting with Jesus, left her waterpots, hurried into the city and tried to persuade her friends to come out and meet Him. “Come, see a man,” she said, “which told me all things that ever I did: is not this the Christ?” Her spiritual excitement could not be contained within her own heart. She had to tell someone.
 

Is it not possible that our Lord had this in mind when He spoke about the impossibility of secret discipleship? Have we misunderstood the true relationship between faith and testimony? Christ made it clear that there could be no such thing as secret discipleship and Paul said, “With the heart man believeth unto righteousness; and with the mouth confession is made unto salvation.” This is usually understood to mean that God has laid upon us an arbitrary requirement to open our mouth in confession before salvation can become effective within us. Maybe that is the correct meaning of these verses. Or could it be that the confession is an evidence of the salvation which has come by faith to the heart, and where there is no impulse to impart, no outrushing of words in joyous testimony, there has been no true inward experience of saving grace?
 

The irrepressible urge to share spiritual blessings can explain a great many religious phenomena. It even goes so far as to create a kind of vicarious transfer of interest from one person to another, so that the blessed soul would if necessary give up its own blessing that another might receive. Only thus can that prayer of Moses be understood, “Oh, this people have sinned a great sin, and have made them gods of gold. yet now, if thou wilt forgive their sin—; and if not, blot me, I pray thee, out of thy book which thou hast written” (Exodus 32:31, 32). His great care for Israel had made him incautious, almost rash, before the Lord in their behalf. Moses felt that for Israel to be forgiven was reward enough for him. This impulsive uprush of vicarious love can hardly be defended before the bar of pure reason. But God understood and complied with Moses’ request.
 

The intense urge to have others enjoy the same spiritual privileges as himself once led Paul to make a statement so extreme, so reckless, that reason cannot approve it; only love can understand: “I say the truth in Christ, I lie not, my conscience also bearing me witness in the Holy Ghost, that I have great heaviness and continual sorrow in my heart. For I could wish that myself were accursed from Christ for my brethren, my kinsmen according to the flesh” (Romans 9:1-3).
 

In the light of this it is quite easy to understand why all great Christian teachers have insisted that true spiritual experience must be shared. The careless person who remarks that he does not need to go to church to serve God is far from understanding the most elementary spiritual truths. By cutting himself off from the religious community he proves that he has never felt the deep urge to share—and for the very reason that he has nothing to share. He has never felt the constraining love of Christ, so he can go his way in silence. His withdrawal from the believing fellowship tells us more about him than he knows about himself.
“Being let go, they went to their own company.” So it was in the Early Church and so it has always been when men meet God in saving encounter. They want to share the blessed benefits.
 
 
 
The previous thirteen chapters are available on request  -  EPC@Comhem.se
 
 
 
ITEMS AVAILABLE BY A. W. TOZER:
 
The Pursuit of God, 10 chapters
The Knowledge of the Holy, 23 chapters
The Root of the Righteous, 46 chapters
 
Whatever Happened to Worship, 10 chapters
Worship, the missing jewel of the evangelical Church, 3 chapters
 
Paths to Power, 7 chapters
Jesus, Our Man in Glory, 12 chapters
Jesus, Author of Our Faith, 12 chapters
 
A Cross at the core of the Christian life and living  -  articles on the subject of the Cross.
 

As usual, sent on request as ordinary e-mail or as MS Word files via e-mail.
Zipped files are also available via e-mail.
EPC@Comhem.se
 
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Phone + Fax:  +46 13 213630
 

S Ö N D A G

del 1

VILODAGEN gavs redan i paradiset. Till och med i syndfrihetens tillstånd behövde människorna en särskild vilodag för ett synnerligt umgänge med Gud. Hur mycket mer behöver inte var och en av oss, som är betungad av synd, en sådan dag!

I Gamla testamentet var den sjunde dagen, som är lördagen förordnad till vilodag. Men i Nya testamentet är söndagen därtill helgad, emedan vår Herre Jesus Kristus på den dagen uppstod ifrån de döda, så ock emedan den Helige Ande på den dagen blev utgjuten över apostlarna.

Alltfort ger Herren alltså en vilodag. Varje vecka låter Han börja med söndag och gudstjänst. Du unge, du äldre, ta vara på dessa stora gåvor. Lär dig att högt skatta, älska, efterlängta och väl använda söndagen. Låt din söndag bli en vilodag, en gudstjänstdag, en bättrings- och bönedag. Deltagandet i församlingens gudstjänst blive alltid för dig söndagens höjdpunkt. En helgad söndag bringar välsignelse utöver veckans alla övriga dagar. En enda väl använd söndag kan bliva, till välsignelse för hela ditt liv, för din död och för din evighet.

Tänk därför på vilodagen, så att du helgar den!

Text: L.M. Engström

V I N E Y A R D   S V E R I G E

Ett särskilt förnämligt textavsnitt på Vineyards hemsida är följande text:

- A Small Part in the Big Mosaic of the Kingdom of God
In conclusion, one could say that the Vineyard is just a small part among other beautiful parts in the big mosaic of the Kingdom of God in which the image of Jesus Christ is taking form, in which the name of Jesus Christ is above all other names, and in which all honour belongs to God!

Denna text uttrycker vad Mission Xp också vill säga och tematisera om Den svenska kristenheten. Att vi är pusselbitar tillsammans i en stor mosaik av Kristi kropp i Sverige för att gestalta Guds rike på ett så rikt sätt som möjligt.

Vineyard Norden is a Christian organisation and an association of Vineyard churches in the Nordic countries. The first Vineyard in Norden started 1992. Today we are nearly thirty churches/church plants.

Läs mera >> om Vineyard

What is the Vineyard?

The Idea to use the word "Vineyard" as a name for a church came out of the Gospel of John, in the passage where Jesus tells a parable about a vineyard. He says, "I am the vine, you are the branches." (John 15:5)

But what is a Vineyard church? Where does it come from? What does this church believe? What differences are there between a Vineyard church and other Christian churches? Why are we starting Vineyard churches in Norden?

A Christian Church Movement

Vineyard is a Christian "evangelical" church movement. Evangelical churches believe and confess: One God as Creator of heaven and earth, the Bible as God's revealed Word and final authority, the incarnation of Jesus Christ as the act of God becoming a man, Jesus Christ's death on the cross and resurrection, Jesus Christ as Lord and the only way to the forgiveness of sins and eternal live with God etc.

The Vineyard is an international church movement, or "church family". It consists of churches in many different countries that have a relationship with other Vineyard churches in an international fellowship network. The goal of the church family is to give support and encouragement to churches and to the church leader. Those who have chosen to be part of the Vineyard church network have done so because they identify with the values, which the Vineyard holds, and with the church lifestyle to which the Vineyard aspires. These pastors have faith in the leadership, which exists within the movement, and want to serve in a close relationship with other leaders who are likeminded.

The first Vineyard churches in Norden were the Oslo Vineyard and the Stockholm Vineyard, which were both started in the autumn of 1992.

Read more >> about Vineyard

A Small Part in the Big Mosaic of the Kingdom of God

In conclusion, one could say that the Vineyard is just a small part among other beautiful parts in the big mosaic of the Kingdom of God in which the image of Jesus Christ is taking form, in which the name of Jesus Christ is above all other names, and in which all honour belongs to God!

See >> Vineyard Links

Lokala kyrkorna i >>  Sverige

ORTODOXA  KYRKAN

På ett par andra sidor har nationella ortodoxa kyrkor nämnts, såsom Syrisk-ortodoxa och Serbisk-ortodoxa kyrkorna.

Här nedan görs ett försök att återge en samlad bild av den Ortodoxa kyrkan. För Medel-Svensson i Den svenska kristenheten - liksom för undertecknad - är det inte alltid så lätt att se helheten för delarna, de nationella ortodoxa kyrkorna. Dessa möter oss i namnen Syrisk-, Serbisk-, Finsk-, Makedonsk-, Rumänska-, Ryska-, Grekisk-, Armenisk-, Bulgarisk-, Eritreanska-, Estnisk-ortodoxa kyrkorna.  

OM DEN ORTODOXA KYRKAN

Den Ortodoxa kyrkan är en grupp eller en federation av lokala kyrkor som alla gör exklusivt anspråk på att tillsammans ensamt föra vidare det som "Herren gav, apostlarna predikade och fäderna bevarade" (den Helige Athanasios). Kyrkorna delar samma gudstjänst, andliga liv och kyrkorätt. Var och en av dessa utövar sin andliga och administrativa myndighet inom sina bestämda gränser. På ca. 150 miljoner ortodoxa trosbekännare finns ca 20 sådana lokala grupper.

Under historiens gång har flera grupper lämnat den Ortodoxa kyrkan på grund av olika teologiska kontroverser. Den första stora schismen ägde rum vid kyrkomötet i Kalcedon 451, där en grupp inte erkände konciliebesluten om Kristi två naturer. Denna schism från den Ortodoxa kyrkan har skapat de så kallade Österländska kyrkorna. Den största gruppen som finns representerad i Sverige från dem är den Syrisk-ortodoxa kyrkan med ca 25.000 medlemmar. Den andra stora schismen från den Ortodoxa kyrkan är en process som ägde rum gradvis mellan år 800-1200 när västerlandet med påven i spetsen lämnade gemenskapen med de andra ortodoxa patriarkaten. Denna schism från Kristi Kyrka skapade den Romersk-katolska kyrkan, som i sin tur splittrades på 1500-talet i och med de protestantiska kyrkornas tillkomst.

Till Sverige kom den Ortodoxa kyrkan tillbaka på 1600-talet. I och med freden vid Stolbova 1617 gavs ryska handelsmän rätt att utöva sin religion i Sverige. För detta grundades en ortodox församling i Stockholm. Huvudsakligen är det dock invandringen från ortodoxa länder efter 1960 som gjort att den Ortodoxa kyrkan idag är det tredje största trossamfundet i Sverige. Den största ortodoxa kyrkan i Sverige är den Serbisk-ortodoxa kyrkan (27.000) och den Grekisk-ortodoxa kyrkan (18.000).

Läs mera om >> den ortodoxa kyrkan

Läs om >>  det svenska exarkatet

Läs  >> synodens officiella hemsida

Se: HEMSIDA OM ORTODOXA KYRKAN >>  på engelska

Se: Ortodoxa och österländska kyrkors ekumeniska råd >> ADRESSER

Läs om Den Ryska  >> utlandskyrkan

Se: Heliga Anna ortodoxa församling under >> serbisk jurisdiktion

Läs om Den ryska församlingen i Stockholm >>  Moskvapatriarkatet

Läs om Den ryska Parisexarkatet och dess församling i Stockholm, som är Sveriges äldsta ortodoxa församling >> Sveriges äldsta ortodoxa församling

Andra ortodoxa kyrkor och icke-ortodoxa s.k. >> österländska kyrkor i Sverige

/Dag Selander

Såsom en man

Den 23 november 1922 läser man i Trosvittnet, nr 47/1922, en kort notis om behovet av att stå upp "såsom en man" i allians för missionens utmaning i Afrika. Under rubriken "Afrikamissionären" skriver A. Wikström från Barberton, Transvaal.

---

"Afrikamissionären" - så är namnet på den lilla tolvsidiga månadsskrift som Fria Skandinaviska Missionärers och Missionsvänners konferens i Syd-Afrika ämna att från och med början av nästkommande år [1923]månatligen utgiva.

Den lilla väl illustrerade skriften, lika fördelad på de tre språken svenska, norska och engelska, kommer att t.v. tryckas på ett f.d. svenskt  missionstryckeri i Syd-Afrika. Den kommer icke att vara sekterisk i något som helst avseende. Missionärer från Svenska Helgelseförbundet, Svenska Fribaptisterna, Svenska Pingstvännerna, Norska Missionsförbundet, Norska Felles Mission, The Scandinavian Alliance Mission of North America, The Scandinavian Mission Society of U.S.A. och Svenska Alliansmissionen m.fl. hava lovat att bidraga med uppsatser och missionsmeddelanden av olika slag. Alla känna vi behov av varandras bistånd och förböner för att i all broderskärlek - såsom en man - i Jesu Kristi namn kunna höja Korsets fana på missionsfältet i Afrika i en rationalistisk tid som denna.

Missionärskonferensens mål är, vad titelplanschen av dess organ symboliskt utvisar, att bringa korsets evangelium till mörka Afrika. Vi våga därför hoppas att denna vår lilla missionär kommer att hälsas välkommen av våra Skandinaviska och Amerikanska syskon då den nu gör sin första resa ut i vida världen för att bringa meddelanden och upplysningar om vår Guds verks bland hedningarna.

Begär provnummer, det sändes kostnadsfritt. Närmare upplysningar lämnas av: A. Wikström, Barberton, T'vaal, S. Africa, eller i Sverige av: Frk. Ruth Wikström, Sätravik, Nykvarn.

För Fria Skandinaviska Missionärers och Missionvänners Konferens i Syd-Afrika.

A. Wikström

---

Alla känna vi behov av varandras bistånd och förböner för att i all broderskärlek - såsom en man - i Jesu Kristi namn kunna höja Korsets fana …

Den svenska kristenheten kan i dag instämma i bönen.

Utmaningen kyrkan har är densamma 2005 som 1922; att nå ut med Evangelium om Guds rike.

"Såsom en man" instämmer vi i Den svenska kristenheten med all broderskärlek i Jesu Kristi namn.

/DS

Foto: Dagens Nyheter/Kultur

UPPROP från SMR
till allmän bön

Svenska Missionsrådet Stockholm

I likhet med senare år vill Svenska Missionsrådet inbjuda Sveriges kristna folk att i kyrkor och bönhus, vid sammankomster eller enskilt, frambära missionens heliga sak inför Gud i tacksägelse och bön.

I   t a c k s ä g e l s e:

för att Sveriges folk får vara med i arbetet för uppfyllandet av Jesu Kristi stora missionsbud och för den välsignelse detta ger inte minst i alla de kärlekens krafter, som därigenom utlösas och sättas i verksamhet såväl för missionsfälten som för hemlandet.

I  b ö n:

a t t  den missionerande församlingen i denna betydelsefulla tid må bli alltmer vaken över sitt ansvar inför världens andliga nöd och alltmer fylld av bönens ande och ett helgat offersinne;

a t t  församlingens budbärare i de icke kristna länderna måtte beklädas med ett dubbelt mått av helig andekraft;

a t t  de unga missionskyrkornas mognad och utveckling måtte ske på ett sunt och kristligt sätt och under andlig gemenskap med den levande församlingen i de gamla kristna länderna;

a t t   missionsledningarna i hemländerna och på fälten måtte utrustas med vishet från Gud till att så fylla sin grannlaga uppgift, att missionsverket kraftigt och målmedvetet fullföljes och de infödda kyrkornas tillväxt befordras;

a t t   missionen genom församlingens ökade offervillighet må sättas i stånd att breda ut sin verksamhet över de stora områden i Asien och Afrika, som ännu icke nåtts av evangelium;

a t t   det såningsarbete, som i tro och tålamod utförts bland de muhammedanska folken, snart måtte bära frukt i en allmän mottaglighet för Jesu Kristi budskap;

a t t   missionen bland Guds egendomsfolk måtte krönas med allt större välsignelse;

a t t   den nuvarande politiska krisen i Kina måtte avlöpa så, att Guds verk inte därigenom må taga skada, utan evangeliet föres djupare in till att bli livsmakten i folkets själ.

Svenska Missionsrådet

- - -

Uppropet till allmän bön ovan från Svenska Missionsrådet till Den svenska kristenheten är ett Upprop som skulle kunna vara skrivet för situationen av idag. Dock är SMR:s Upprop från november 1925, alltså ett dokument med åttio år på nacken.

Uppropet skrevs från SMR och kungjordes inför Trettondedagen 6 januari under seklets första årtionden, och var avsett för den 6/1 1926.

När vi idag läser, begrundar och ber igenom Uppropets nio bönepunkter, så ger eftertanke och reflektion både inspiration och tankeförnyelse för vårt gemensamma uppdrag som Den svenska kristenhetens många representanter alltifrån Ale till Övertorneå.

/DS

D e n   1 6 - s i d i g a   k ä r l e k e n

Den sanna pingströrelsen är beskriven i 1 Kor. 13:e kapitel. Den består i den kristliga kärleken, som har 16 sidor. De är dessa:

1. Tålig, 2. Mild, 3. Avundas inte, 4. Förhäver sig inte, 5. Uppblåses inte, 6. Skickar sig inte ohöviskt, 7. Söker inte sitt, 8. Förtörnas inte, 9. Hyser inte agg för en oförrätts skull, 10. Gläder sig inte över orättfärdigheten, 11. Har sin glädje i sanningen, 12. Fördrar allting, 13. Tror allting, 14. Hoppas allting, 15. Uthärdar allting, 16. Förgår aldrig.

När denna 16-sidiga kärlek finns i hjärta och liv, där är den sanna pingströrelsen. Där den inte finns, där är antingen ingen eller en falsk pingströrelse, ja, falsk även om man "talade både människors och änglars tungomål!, falsk även om man "hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och hade all tro, så att man kunde förflytta berg", ja, falsk, även om man "gav bort allt vad man ägde till bröd åt de fattiga och offrade sin kropp till att brännas upp".

Ja, utan den 16-sidiga kärleken är jag som ett livlöst ting, lik en ljudande malm eller en klingande cymbal, även om jag talade alla jordens och himmelens tungomål. Utan denna kärlek är jag "intet", hur stor jag än är, gagnar mig "intet", hur mycket gott jag än gör. Så allvarlig är den sanna pingströrelsen.

Denna 16-sidiga kärlek är själva kärlekens Gud i människogestalt. Den är den på nytestamentlig grund utgjutne och inneboende pingst-Anden. Den är Kristi Ande, utan vilken ingen hör Kristus till.

Denna kärlek är den övermåttan härliga vägen.

O, du enkla, visa och stilla väg; just den som Jesus gick! Få är de som dig finna. Färre de, som dig vandra till slutet! Så fördold och förglömd du är, du enda väg, som leder oss rätt! Så föraktad och begabbad du är! Så förfuskad och bortbullrad du är!

Gud, låt oss aldrig glömma, att på denna kärlek, som är Du själv i vårt hjärta, hänger liv och död, tid och evighet, att den förutan - det är dig förutan - är allt fåfängt, allt förgäves, allt förlorat! Förfärande allvar!

---

Den svenska kristenheten med dess alla enskilda beståndsdelar mognar och växer i den kristliga kärleken. Detta får artikeln ovan från tidskriften Trosvittnet illustrera.

Författare till artikeln är NP Wetterlund. Artikeln stod först att läsa i Veckobladet på 1930-talet. 

NILS PETTER WETTERLUND föddes den 20 juni 1852 i Slättåkra församling i Halland i Göteborgs stift. Hans föräldrar var av fattigt torparfolk. För att förstå hans andliga utveckling måste man känna till hans mor Kristinas andliga liv. Vad Augustinus mor Monika betydde för Augustinus, det betydde hans mor Kristina för N.P.Wetterlund.

Läs mera om >>  N.P. Wetterlund

Där finns också en hel del citat under rubriken "Wetterlund-ord från nu och ett år tillbaka" som ger en god introduktion till denne märklige författare med sitt aktuella budskap också till Den svenska kristenheten av idag.
 

/DS

F Ö R B Ö N

Förbönsämne under vecka 15 för kyrkans och församlingens administration:

- kyrkoråd, församlingsmöte, sammanträden, kommittéer, styrelsemöten, domkapitel, ledningsgrupper, team-möten etc

Himmelske Fader, vi tackar för nåden och ansvaret att få utgöra din kropp  - Body of Christ - här i tiden, lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Vi tackar dig för din ledning av vår gemenskap liksom för hela Den svenska kristenheten…

Be om
- en fördjupad insikt om denna administrations viktiga roll för kyrkans och församlingens autenticitet och kallelse i tiden

Be om
- kreativitet och förnyelse av administrationen av kyrkans och församlingens utveckling och ledning

Be för
- en allt djupare delaktighet i och för kyrkans och församlingens utveckling

Herre, gör oss lyhörda för dig och varandra och ge också hela Den svenska kristenheten vishet och nåd…   

Lift up your eyes on high,

and see who hath created these,

that bringeth out their host by number;

he calleth them all by name; by the greatness of his might, and for that he is strong in power, not one is lacking.

Isaiah 40,26

Lyft upp era ögon mot höjden och se:

Vem har skapat allt detta?

Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror?

Genom sin stora makt och sin väldiga kraft
nämner han dem alla vid namn - ingen enda uteblir.

Jes 40:26

A special greeting are these words from the LORD today

to you and the yours...

And to the Creation that belongs to Him

And to the Global and The Swedish Christianity...

B i b e l t r o g n a   V ä n n e r

Vad är BV:s tro?

 Vår främsta uppgift ser vi i att förkunna att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, uppfyllt Guds lag i människans ställe, tagit på sig hela mänsklighetens skuld, tagit straffet för alla människors synder i alla tider och att Gud på grund av Hans segerrika uppståndelse förklarat hela världen rättfärdig i Kristus, så att var och en som tror på försoningens fullbordade faktum får tro sig vara förlåten av nåd allena för Jesu Kristi skull. Skriften säger: "Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare" (Rom 5:8). Gud skänker oss frälsningen som en fri gåva utan att vi förtjänar den.

MBV anser att den evangelisk-lutherska läran är en riktig tolkning av Guds ord, Martin Luthers lilla katekes - kort troslära.

Missionsföreståndare - Roland Gustafsson, ÖRKELLJUNGA.

Hur började det?

Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners historia
Grundare: Axel B. Svensson Grundades: 1911

Samverkande organisationer:
Evangelisk-Luthersk Mission sydväst (ELM sv)
Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige (KUS)
Nordöstra Skånes Missionsförening (NSM)

Tidningen Till Livs utsände Per Svensson intervjuar läraren och predikanten Börje Karlsson i Kyrkhult.

BV, KUS, NSM, ELM… Vad betyder begreppen?
…Äldst är Nordöstra Skånes Missionsförening (NSM), som grundades 1858 och som har sin verksamhet i nordöstra Skåne och västra Blekinge. Två år senare bildades Hässleholms Lutherska Missionsförening (HLM), som nyligen bytt namn till Evangelisk-Luthersk Mission Sydväst (ELM-sv), med verksamheten förlagd till mellersta och västra delarna av norra Skåne. 1905 grundades KUS, Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige, och sist av de fyra organisationerna Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) 1911, som bedriver verksamhet på olika håll i vårt land och även missionsarbete i Östafrika och i Peru.

Kyrkligt sett, var hör dessa organisationer hemma?
- De är alla inomkyrkliga sammanslutningar. Vi brukar använda beteckningen "lågkyrkliga" om dessa organisationer. De har aldrig brutit sig ur kyrkan och bildat egna samfund eller kyrkor. De är ursprungligen väckelserörelser inom kyrkan.

Varför bildade man föreningar inom kyrkan, vid sidan av kyrkans verksamhet?
- Det är en lång historia, men jag ska försöka att kortfattat teckna något av bakgrunden. Under 1600-1700-talen hade vi i vårt land en enhetskyrka, som alla måste tillhöra. Man var noga med den rätta läran och de rätta ordningarna, som var fastställda i 1686 års kyrkolag. Tiden kallas i kyrkohistorien för ortodoxiens tidevarv, d.v.s. renlärighetens tid. Att vara renlärig är en nödvändig dygd, men det fanns en risk att det skulle bli ren lära utan andligt liv och att man gick till gudstjänsten bara för att följa kyrkolagens krav.
Under 1700-talet spreds den så kallade upplysningen i Europa. Det var en andefattig tid för vårt land, då prästerna i kyrkorna predikade dygden och moralen på bekostnad av de centrala, bibliska frälsningssanningarna.
Under 1800-talet uppstod starka krafter som underminerade den kyrkliga enhetskulturen. Till dem hörde väckelserörelserna. En inremissionsrörelse bröt sig fram i vårt land. Inom denna kämpade man för en andligt livaktig kyrka på evangelisk grund. Man ville missionera i sitt eget land, och det behövdes mer än väl. Det rådde på många håll ett kompakt andligt mörker, och det fanns inte så många troende präster som predikade ett rätt Guds ord till väckelse och omvändelse. Denna andliga folkrörelse var till stora delar lekmannastyrd. Det var en nyhet för svensk kristenhet, som dittills levt under en kyrka totalt dominerad av präster.

Vad var det som gjorde att det blev en väckelse just då?
- Jo, under 1700-talet kom det till vårt land två väckelserörelser - pietismen och herrnhutismen - från Tyskland, och det var dessa som lade grunden för de väckelser som bröt fram på 1800-talet.

INTERNET-MISSION
MBV har en projekttjänst som internetmissionär. Åke Johansson, Vikbolandet, är fr.o.m. 10 januari under ett års tid anställd på halvtid

Åke Johansson:
…I många år arbetade jag på Ericsson i Norrköping med produktion av transmissionsprodukter. När produktionen lades ner 1997 etablerade sig Ericsson Data i Norrköping och jag fick arbete där. Fram till förra året arbetade jag med programmering, webb, databaser och annat inom IT-sektorn.
 

Vad vill MBV med den nya tjänsten?
MBV (m.fl.) finns i olika grad representerade på nätet. Allt har hittills skötts på ideell väg men nu görs en satsning och tjänsten är indelad i Direkt och Indirekt mission. Direkt mission definieras här som personlig kristen närvaro på nätet, exempelvis via chat. Indirekt mission handlar om vår fysiska närvaro på nätet med hemsidor och annat.

Internet-mission, det låter nytt och spännande…
Ja, det är det - och lite nybyggarland! För mig har Internet mest varit en källa för information och e-post, men barn och ungdomar använder nätet på ett annat sätt. Mer än 50 000 personer kan en vanlig kväll vara inloggade på chat-hemsidor! Jag tror att Kristus finns och måste finnas på nätet!

Mera om  >>  Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner

PREDIKANT-FORUM
MBV:s Predikantträff - med Skriften som ledstjärna kan vi här fritt diskutera.

Se >> Predikant-Forum

S V E R I G E   O C H   K Y R K A N

Jämförelse mellan PS & DS

Petrus Svensson [PS], som bott på Hede Uppgård hela sitt liv och varit trogen kyrkobesökare i Uppgårds gamla kapell varje söndag under 65 år, han har en trygg förankring både i geografin och evigheten. PS är en av alla som finns i Den svenska kristenheten. PS är inte en unik representant för kyrkan i Sverige.

Dan Swede [DS], som däremot bott i Skinnarbyn och sedan flyttat och haft ett flertal bostäder - först på Ö. Ågatan 6, sedan T3 Sollefteå, och F8 Barkarby, Studentvägen 34, Väktargatan 66, Tornfalkgatan 93, Hardemo, Rosviksgatan 13, Stengatan 22, Önnebacka gata 6, Runstensvägen 4, Lövsångarvägen 10, Centrumvägen 12a samt Havsörnsgatan 39 - har haft privilegiet att möta många olika slags församlingar och kyrkor nästan alla söndagar och alla veckor under 65 år. DS har med andra ord en bred förankring i den svenska och globala kyrkliga geografins mylla - och i evigheten. DS är en av alla som finns i Den svenska kristenheten. DS är heller inte en unik representant för kyrkan i Sverige.

Sverige och kyrkan eller Den svenska kristenheten har förändrats. Den svenska andliga kartan är omritad under senaste årtiondena. Detta har Sveriges Kristna Råd gjort tydligt i en rapport.

Läs mera >> SKR Skrift Nr 6

EQUAL and DIFFERENT
Skillnaden och olikheterna är mycket tydliga i jämförelsen mellan exemplen Petrus Svensson från Hede Uppgård och Dan Swede från Skinnarbyn. Deras förutsättningar att omfatta en förståelse av Den svenska kristenhetens bredd och sammansättning är olika. Men deras förankring i Kristus Jesus är lika. Deras kunskap om mångfalden av alla olika slags kyrkor och samfund är olika. Petrus Svensson har mycket, mycket svårt att kunna tillägna sig vetskapen om att det finns andra uttryckssätt för tro och kristet liv än det som han levat sina 65 år i Hede Uppgård. De enda sanna kristna är de som är lika utifrån hans egen erfarenhet och kunskap. Detta är helt och fullt naturligt och vi behöver förstå dessa hans förutsättningar. Vi kan inte begära att Petrus ska kunna se och förstå allt det som ligger i kunskapen och förståelsen av Den svenska kristenheten.

Den som däremot haft femton olika miljöer med hundratals längre relationer med skiftande kyrkliga/församlingsmässiga kostymer med samtal och liv med många olika slags kristna har lärt sin läxa om vad kristenheten i landet är. Den svenska kristenheten har han lärt känna hos ett stort antal vänner alltifrån Anglikaner till Österns ortodoxa kyrka. Han har fått se och upptäcka att olikheterna är legio men enheten i Kristus och frälsningens centrum är en.

ALLTSÅ
Equal and Different är förhållandet mellan Petrus Svensson och Dan Swede liksom detta är förhållandet mellan alla trons representanter i Den svenska kristenheten. Lika och olika…

Ett underbart fokus i en underbart vacker mångfald från Ale till Övertorneå, från Anglikaner till Österns Ortodoxa kyrka.

/DS

ISAIAH AND THE GOSPEL
Harry Foster

 
Part 01 (of six)
 

1. HIS GOSPEL EXPERIENCE
 

Mark did not call his book' A Gospel' but opened it with the intimation that he was about to write of 'The Gospel', and in doing so he associated what he had to say with the prophecies of Isaiah: "Even as it is written in Isaiah the prophet" (Mark 1:2). This stresses Isaiah's great contribution to the gospel of our Lord Jesus Christ. In this series I do not propose to try to deal with the book of Isaiah as a whole but hope to extract some gospel features from this most evangelical of the prophets who was also the most often quoted in the New Testament.
 

In this first article we consider his calling and commission as he describes it in the well-known sixth chapter. This account is essentially a personal story, but it took place in the larger setting of a major crisis in Israel's history, for it happened "in the year that king Uzziah died". From then onwards, king Ahaz set the kingdom of Judah on its downward course which finished with the captivity. In a sense the independent kingdom of Judah was doomed. As always, the essential feature of the gospel is that it brings hope to the hopeless. This was first the personal experience of Isaiah and it then became the theme of his ministry.
When king Hezekiah made the captivity inevitable by his complicity with the emissaries of the king of Babylon, it was Isaiah who had to make the tragic announcement that everything would be carried away to that city and nothing would be left (Isaiah 39:6). With his mouth Hezekiah-an essentially selfish man-expressed a pious agreement with this divine verdict, but in his heart he thought, "Why not, if there will be peace and security in my days" (2 Kings 20:19). Seemingly he did not mind what happened to God's people so long as he did not live to see it.
 

How different was the spirit of God's servant Isaiah, whose whole life was devoted to God's future purposes. Warned from the first that those purposes would only be fulfilled in a remnant and that his own messages would meet with blind prejudice and misunderstanding, he turned at once from this tragic situation to give himself with renewed self-forgetfulness to offer hope beyond the calamity: "Comfort ye, comfort ye my people, saith your God" (40:1).
He saw only too clearly the sin and failure of the people but beyond that, he saw the glorious triumph of the will of God. "What shall I cry?" he asked himself. Well, he had to cry of the utter failure of what was merely human ("All flesh is grass"), but he made the main theme of his message, "The word of our God shall stand for ever" (40:8). Peter, who was a keen student of Isaiah's prophecies, comments that this was "the word of good tidings which was preached unto you" (1 Peter 1:25).
What is more, it was a gospel available to the whole world. Isaiah's original vision was possibly received in the Jerusalem Temple but it was accompanied by heaven's assertion that "the whole earth is full of his glory". Time would show that the man who was thus gripped by a vision of the universal King would become a messenger of hope to the whole wide world.
 

Isaiah's Humbling
It may help us to consider a few features of what we might call Isaiah's Ordination Service as it is found in Chapter 6. This was in a very real sense a gospel experience. He was brought low with a realisation of his own sinfulness, encouraged to faith by the cleansing power of the altar, and brought into close communion with His Saviour and King so that he could hear His voice and make his own willing response to it.
Nobody has a right to speak to others about their sinfulness who has not first been made aware of how great a sinner he is in himself. This is where the gospel begins. It began for Isaiah when in great dismay he cried out "Woe is me" and then added, "for I am lost". The word involves the idea of being silenced. He was struck dumb in the holy presence of God, as every sinner will be-later if not sooner (Romans 3:19). The man who encounters God finds that he can no longer bring accusations against others or arguments to justify or excuse himself.
 

It was his lips which were unclean. This, I believe, may have been an indirect reference to leprosy. If so, it implies that Isaiah had discovered that he was no better than Uzziah whose inner corruption of pride had become a leprous physical condition which reduced him to ruin. It was not for Isaiah to pity the fallen king, still less to condemn him, for the sight of a holy God revealed that he himself was in the same ruined condition. One of Isaiah's favourite descriptions of the Lord, equally found in the second part of his book as in the first, was "The holy one of Israel". This was not merely phraseology but the result of a most personal and intimate awareness of God's true nature which came to him on the fateful day and laid him low in the dust.
 

As I have said, this is where the gospel begins but, as one who has been preaching it for very many years, I ask the great question, 'How can sinful man be convinced and convicted in this way?' In Isaiah's case it was not the thunders of the law, as such, that brought him to repentance but it was a confrontation with the majesty of his holy God. I believe that this is an important truth. The sinner needs more than being challenged by commandments or threats; he needs to have the reality of the holy presence of God communicated to him. What brought Peter to repentance? Was it not a glimpse-however partial-of the majesty of Christ? (Luke 5:8). What brought the proud Pharisee Saul down into the dust in abject repentance? Was it not his personal encounter with the risen Lord? (Acts 9:5). These confirm the case of Isaiah, whose explanation for his cry of "woe is me" was "for mine eyes have seen the king".
I believe that this lay behind the words of the Lord Jesus when He said to His disciples: "I will send him (the Spirit) unto you. And he, when he is come, will convict the world of sin, and of righteousness, and of judgment" (John 16:7-8). The Lord plans to gather sinners to Himself by making His presence a glorious reality in His Church. It is for this that the Spirit has come.
 

Isaiah's Cleansing
It must have seemed like the end of the world to Isaiah. The ground rocked under his feet, the vision of glory was blotted out from his sight by the clouds of smoke, and the fiery seraphim flashed out their message of holiness. Happily when Isaiah could see nothing else in that Temple, he could still see the altar and, by a miracle of mercy, a heavenly messenger brought to him a live coal from it and applied it to those unclean lips. Later on Isaiah could preach, "Thus saith the high and lofty One, that inhabiteth eternity, whose name is Holy: I dwell in the high and holy place, with him also that is of a contrite and humble spirit ..." (57:15). That heartening message came from a firsthand experience of God's grace, as all effective gospel preaching must do.
 

Now of course the value of the altar did not lie in its fire, but in its victim. The divine solution to man's sinfulness is the death of a substitute. But the glowing coal was a proof that the altar was actually functioning at that moment and its application to Isaiah was an indication that God was dealing with him on the basis of atonement and substitution. As the years went on and the prophet grew in spiritual understanding, he was able to write the most graphic and moving account of our sacrificial Saviour's sufferings (Chapter 53), but happily the power of the cross does not depend upon our understanding of it, so that immediately Isaiah could be told that his iniquity was taken away and his sin purged. It was many years afterwards that he wrote those tremendous words: "The Lord hath laid on him the iniquity of us all". Even then he could not have known, as we now do, the mysteries of Calvary.
 

This is the wonder of the gospel. The contrite sinner can find instantaneous relief and perfect cleansing in a moment of time. Isaiah did not have to rely on any action of his or on his feelings in the matter; heaven pronounced his pardon and that was what mattered. Yet, marvellous as that was, we should notice an equally great miracle, namely that of close communion between a pardoned sinner and his holy God. At one moment the Lord seemed wholly remote from Isaiah. He was high and lifted up on His throne, while the prophet was abased on the quaking earth. No sooner had the contact been made from the altar, however, than the prophet could actually hear the quiet conversations of the Godhead. No longer was he repulsed by the forbidding voice of burning seraphim but he was able to hear the confidential tones of the Lord Himself: "Whom shall I send, and who will go for us?" He could hear God for himself. That is what salvation does for a man. And what is more, Isaiah could speak freely and boldly to the thrice-holy God. "Here I am," he said, "send me."
 

Isaiah's Strange Commission
I wonder what Isaiah expected to hear in reply to his impulsive offer. A kind rejection? A series of questions as to his fitness and the extent of his commitment? In any case what he did hear was the simple word "Go!" He was to have that command repeated as he moved in and out of affairs in Jerusalem (20:2 and 22:15) and all his life he was given messages to speak in the Lord's name, but this was a fundamental and unique experience; from now on he would be a man with a commission from the King of kings.
But let us look closer at the terms of this divine mandate. In preaching from this chapter I find that my messages have led up to this supreme "sending" and stopped there. What I have not done, and what indeed I find very hard to do, is to apply to myself and my readers the implications of what God actually said to Isaiah. Already I have described it as 'Isaiah's Strange Commission' for on the surface it appears to be totally negative. "Speak to them," said the Lord, "but they will not understand you. Go on speaking and by your messages confirm them in their tragic ignorance." No wonder that Isaiah's immediate reaction was to ask, "How long, Lord?" The reply gave him little comfort but rather stressed the heavy nature of the responsibility committed to him.
 

What can we make of this perplexing command to tell people not to understand and so to speak to them that they gained no profit from his messages? There are wise commentators who suggest that this was not literally Isaiah's call, but reflects the disillusioning experiences which were to come to him through the years as he laboured among his people and in his beloved Jerusalem. If, however, we believe that this account is what truly happened to Isaiah, we cannot accept this as a full explanation for we are told that these were the words which the Lord actually used when appointing His volunteering servant.
 

There can be no doubt about their importance for they were quoted by the Lord Jesus Himself as well as by His apostles John and Paul. The Lord Jesus used the words to explain why He spoke in parables (Matthew 13:14-15), not meaning to imply that He tried to make His messages obscure but the very opposite. He used simple pictorial language in an attempt to get behind their hardness of heart and inability to grasp His truths. Incidentally this is how Isaiah operated, so much so that in their drunken carousels his critics accused him of treating them like kindergarten infants. "Whom will he make to understand the message?" they sneered, "small children?" (28:9). In the Hebrew verse 10 is in short, reiterated mimicry-virtual baby-talk-for which the N.I.V. is helpful with its rendering: "Do and do, rule on rule, rule on rule, a little here, a little there". It was not too complicated but starkly simple.
 

There was nothing mysterious or esoteric in Isaiah's ministry, any more than there was in the teaching of Jesus. It was clear enough to those who listened in faith; it did not make sense only to those who were set in their own preconceptions. The Lord Jesus prefaced His quotation of this part of Isaiah 6 with the statement: "To him who has will more be given ... but from him who has not, even what he has will be taken away" (Matthew 13:12), meaning surely that truth accepted becomes growingly clear while truth rejected becomes even more obscure. It seems, then, that the Lord was preparing Isaiah for popular rejection of his message.
 

John's quotation of this same passage silences straight away the suggestion that there were two Isaiahs and stresses the stubbornness and prejudice which made it impossible for the Jewish leaders to believe and be healed (John 12:38-41). They could not because they would not. Moreover John makes a close connection between Isaiah's visions and the Lord Jesus Himself.
Came the cross, the resurrection and the wide-spread witness of the Church and still Paul had to find in this quotation from Isaiah 6 the divine verdict on his unbelieving compatriots (Acts 28:25-28). "The Holy Spirit was right when He made this sad statement through Isaiah" he commented, but Paul did not leave the matter in its apparently negative connotation for he added: "The salvation of God has been sent to the Gentiles and they will listen."
 

We observe, then, that Isaiah was informed by God of the long history of apparent failures which would come to His servants through the ages. It must have opened up a daunting prospect for the prophet, but clearly he was well aware of the positive implication of God's command to him: "As the terebinth and oak leave stumps when they are cut down, so the holy seed will be the stump in the land" (v.13). So convinced was the prophet that his ministry would ultimately prove successful that he gave to his firstborn son the name, Shear-jashub, "A remnant will return".
We find no difficulty in sympathising with Isaiah's first reaction to his so sombre commission, which must have been one of dismay. "Lord, how long?" he asked, only to receive an answer which may appear to have given him cold comfort. There was more to it than a negative message, though, for the gospel is nothing if not positive. I suggest that in his heart the prophet felt from the first a divine urge to convey to his hearers and readers a vital revelation of the King of kings whom he had seen for himself on that critical visit to the Temple.
 

According to John 12:41 the One whom he saw was none other than Christ in His glory and, as I hope we shall see in succeeding articles, his whole life was devoted to sharing that vision with all who read his book. If that was the task near to his heart, we have to confess that he succeeded in a superlative way. How long, Isaiah? Why, until the last redeemed sinner finds resurrection life through the exalted Saviour.
As a young pastor I used sometimes to visit an old lady in her nineties who liked to tell me of her conversion many years before. It came about by means of a message on the words: "Come now, let us reason together, says the Lord. Though your sins be as scarlet, they shall be as white as snow ..." (Isaiah 1:18). This conversion took place when she was a young woman and greatly delighted an old uncle, himself a believer, who had prayed much for her. He called to see her and in his rather quaint old-fashioned way asked her: 'Tell me, my dear, did you come to know the Saviour by the ministry of Brother Paul or by that of Brother John?' She was equal to the occasion. 'It was neither,' she replied, 'it was Brother Isaiah who led me to Christ!'
Thank God for 'Brother Isaiah'! In subsequent articles from this series of 'Isaiah and the Gospel', I hope to be able to indicate some of the ways in which the prophet's ministry can still lead us to Christ.

******************
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 

Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Phone + Fax:  +46 13 213630

The Mystery of Israel and the Church
Art Katz
 

Chapter 9 - The Israel of God

 
To some degree, we have all been victims of a dispensational mentality.  In other words, Christianity, as we know it, is seen as independent of its Hebraic roots.  But this is a distortion of God's salvation purpose in history, and there needs, therefore, to be a radical return to the fullness of the faith, which will not be ours until we see the face of Israel in it.  In Ephesians chapter 2, Paul astounds us with a statement of the cosmic proportions of the faith, and unless we understand this dimension, and have it presented to us in the Church, we are hearing something that is much less requiring, much less glorious, and risks being false.
 

Therefore remember, that formerly you, the Gentiles in the flesh, who are called Uncircumcision by the so-called Circumcision, which is performed in the flesh by human hands - remember that you were at that time separate from Christ, excluded from the commonwealth of Israel, and strangers to the covenants of promise, having no hope and without God in the world.  But now in Christ Jesus you who formerly were far off have been brought near by the blood of Christ.  For He Himself is our peace, who made both groups into one, and broke down the barrier of the dividing wall, by abolishing in His flesh the enmity, which is the Law of commandments contained in ordinances, that in Himself He might make the two into one new man, thus establishing peace, and might reconcile them both in one body to God through the cross, by it having put to death the enmity.  And He came and preached peace to you who were far away, and peace to those who were near; for through Him we both have our access in one Spirit to the Father.  So then you are no longer strangers and aliens, but you are fellow citizens with the saints, and are of God's household (Eph. 2:11-19).
 

These verses are addressed to the Gentiles in Ephesus, and Paul is telling them to remember something, which they at one time evidently knew, maybe even by virtue of his own apostolic preaching.  Few, if any, are teaching the Gentile Church today that they have been grafted into the root and commonwealth of Israel, and that this is their deepest and truest identity.  Paul is calling us to the recognition of that fact,
...you in times past were Gentiles in the flesh who are called uncircumcision by that which is called the circumcision.
If you know anything about the history of Jew and Gentile, we Jews have invariably looked down at Gentiles with no little disdain and contempt.  Gentiles were looked upon as pagans, while we Jews were the people of the Covenant, and we bore the seal of it in our own flesh via circumcision.  The contemptuous term for those who were non-Jews was 'the uncircumcised.'  The Ephesian believers had not understood the rudiments, origins and the source of the faith, and did not see that they had been brought back into that very faith itself, namely, into the faith of Israel.
 

The Unbroken Continuum
 ...you are no longer strangers and aliens, but you are fellow citizens with the saints.
When Paul wrote this, he clearly meant the Jewish saints, the saints of old, the patriarchs, and all who had preceded them in the one faith of God.  There is an unbroken continuum between the Hebrew people of the past and what is called the Christian faith today.  It is one faith, one God and one hope.  Those who were far off, and without hope, and without God, have been brought nigh by the blood of Jesus, into the hope, calling and promises of Israel, into, as we have said, the very commonwealth of Israel, being made one new people with them.  Is it possible to have authentic, valid hope in God, indeed to have God, the God of Jacob, without having, at the same time, a deep recognition that we have been brought by Him into Israel's commonwealth and made partakers of their covenants, their promise?
 

Though it may seem elementary to say it, to be a Christian means to be in conscious covenant relationship with Israel's God.  Has it really penetrated our own consciousness, that there is one God, and that He Himself chooses to be identified as the God of Israel and the God of Jacob?  Israel may have forsaken their own inheritance, they may have broken their own covenant, and they may have been cast away temporarily, as Paul says in Romans 11, but they are not permanently cut off.  God is not to be relegated to an ambiguous concept, but the particular Deity who is uniquely the God of Jacob.  It is in the lack of this specific identification with God as that God that something very grave is lost, namely, the reality of God as God.
 

There is something in the genius of God that makes Him Israel's God.  Of all the people with whom He might have identified Himself, He enlists the name of a people who are the most abrasive, whose history is the most disgraceful, and who have historically been the most apostate, stiff-necked and backslidden.  To what degree is this calculated for the breaking of stubborn human pride that presumes to have God on its own terms and conditions?  Have we really made our peace with the humbling recognition of God as the God of the Jews?  The fact that the Jews themselves do not submit to God does not in any way alter His identification, His relationship or His heart toward them.  We must not be deflected away from Him being the God of the Jews simply because of the way that Jews themselves have lost that identification.  God has insisted upon this identification, and we need to ask ourselves whether we, in fact, have willingly submitted, all the more if we have no natural affinity or disposition for Israel and the Jew.
 

The Revelation of God
God is the God of Israel's history, and it is a history that has been "written for our instruction, upon whom the ends of the ages have come" (1 Cor. 10:11b).  The history of God with Israel is the history of God, and the revelation of God, as He in fact is.  Nothing more reveals Him than in the way in which He has been pleased to express Himself in His relationship to that people historically.  To take Him out of that context is to remove an understanding of God in a way He has chosen to reveal Himself in His particular relationship with that specific people, both in severity and also in blessing.

This may well account for the woefully inadequate knowledge of God so rampant in the modern Church.  We have not understood the severity of God toward Israel in judgments that have fallen upon that nation, nor in that which will yet befall them.  If He did not spare Israel, and indeed, has temporarily cut them off from the root of God, then will He spare us if we do not abide in faith?  The absence of fear toward God and the knowledge of His judgments are altogether, in our opinion, directly related to the absence of our knowledge of God's direct dealing with Israel in judgment.  Our witness, therefore, to Israel is equally as inadequate.  Something is lacking that would have brought us to a texture of the faith, to an integrity of the faith, and to a sense of identification of things future that could only be ours because of God's past relationship with Israel and what He prophetically declares of Israel's future.
 

The God of Covenant
Messiah is not Messiah except in the Hebraic content and the counsel of God as given in Old Testament Scripture.  The very terms that have been coined Old Testament and New Testament lend themselves to an artificial severance of what is organically inseparable.  The New Covenant [Testament] is comparatively meaningless unless you understand what was spoken in the prophets, in Jeremiah chapter 31, of a covenant to come that would be everlasting.  The New Covenant goes back to the Old Covenant itself.  It is not some innovation.  God did not make some new thing.  He made a new provision for the fulfillment of the old thing. 
"I will make a new covenant with the house of Israel" (v. 31), but not in terms of its content or requirements.  What makes it new is that, "I will put My law within them, and on their heart I will write it" (v. 33).  It will no longer be an outward conformity to external requirements.  God Himself will dwell in them.  The Covenant Maker will be the Covenant Keeper within them.  He will give them the very enablement, and for that reason it will be everlasting.  Israel has shown that she does not have the propensity to be covenant keepers.  God sees the nation as covenant breakers, who do not keep the promises of God and who do not cherish the Word of God.  But He is going to do something for them in the Last Days purely out of His mercy.  God is going to restore them to Himself, and make with them a covenant that they cannot break.  For the God who makes covenant is the God who will keep it in them to the eternal praise of His glory.
 

This is the very covenant into which the blood of Messiah Jesus has brought us who believe.  The Old is not annulled, but reaffirmed by the New.  The only difference is the form of the covenant.  The New Covenant is not, therefore, a different covenant, but the original covenant established, now, everlastingly, as once-and-for-all.  Jesus did not do away with the Old Testament dispensation by putting something new in its place, but only in the sense that the Old has found its ultimate and deepest fulfillment in the New.  There is an unbroken continuum; it is one faith, one hope and one God, and He is the God of Israel.  The idea that we are now living under the dispensation of grace, as if the dispensation of law is over, is artificial and false.  It breaks the whole continuity of the faith and makes us think that we belong to something other than what God has established with Israel.  God has not abolished the Law.  He has only abolished the law-keeping as a means by which salvation is to be obtained, but the righteousness of the law is still very dear to Him, and is obtained by those who walk in His Spirit and not in the flesh.  Nothing has been abolished, but something new is provided by which the Old can be obtained.
 

This is the one God, the one faith, the one call, and when it takes hold of us and comes into our spirits, it will transform our whole perception of the faith.  We have no awareness of how anemic, loveless, narrow, predictable and mechanical a fellowship or people are that have lost their identification with Israel, and do not understand that the rudiments of the faith and its very root go deep into the life of that people and that people's God.  Gentiles, who were far off and who were sucking beer out of skulls in pagan lands, and who were without God and without hope in the world, have been brought nigh by the blood of the Messiah Jesus.  And by that access and entry, they have full right to Israel's covenants, her promises and her inheritance.  It is enlarging and liberating to know that we have such an ancestry and such a destiny as had been exclusively reserved for one people alone, the Israel of God, into which now we have been brought by the blood of the Messiah when we were far off.
 

There is a reason why God is calling the Church, presently, to this remembrance.  If it loses that identification, it loses, to the same degree, its identification as the Church.  The Church is the magnificent creation of God; He has taken those who were far off and joined them with His ancient people in one blood and in one Spirit through one Father by the gospel, and made of them, where there were two, one new man, thereby making peace.  That statement is not for our convenience.  That union of the two peoples, Jew and Gentile, who were once at such historic enmity, now reconciled by the blood of the Messiah and brought into the commonwealth of Israel and into the destiny of that nation to bless all the families of the earth, is a paradigm and pattern of God's intention to reconcile all things both in heaven and in earth!  The reconciliation of the Gentile with the Jew into a corporate entity called the Church paves the way for His ultimate intention, which is to bring the whole benign pattern of God to very creation itself.  It is a cosmic destiny for the Church, and it has everything to do with Israel and Israel's God.
 

How can we understand Jesus' exaltation as King except as the King of Israel?  There was a mocking sign over His Cross in three languages: "Jesus of Nazareth, King of the Jews."  It was a statement of the ironic twist of men in their revulsion from the recognition of that fact.  He is going to be celebrated and honored, however, in the very place where He was crucified.  He will be the King of the Jews, and only as the King of the Jews will He be the King of all nations.
...you shall not see Me until you say, "Blessed is He who comes in the name of the Lord!" (Matt. 23:39).
There will come a day when Jews will say these words to the representatives of that coming King, a 'Church' who already shows forth in its corporate life the glory, purity, holiness and covenant blessing of that God who comes as King.  Jews will see in us the reality of what might have been theirs if they had not been broken off from that root.  They will begin to cry out, "Blessed is He who comes in the name of the Lord!"  We are saying that even before the Lord's return, something of the anticipation of that glory, namely, the "light to lighten the Gentiles" (Luke 2:32a  KJV), will beam from our faces.
 

The Church's Identification
This is an ultimate call to the Church in the willing setting aside of our own cherished cultural and ethnic identification.  It calls for everything that both Jews and Christians want to preserve, but which must be brought up to the 'mount of sacrifice,' for God has something in the bush that is better.  That something will not be ours until we are willing to forsake that which we presently clutch in our need for an identification of some kind, even one that is earthly, natural and demonic.  We have not had an appeal presented to us that transcends culture, race, nationality and ethnic distinction, and there is only one gospel that does.  It is the gospel of God, which has made a way for those who were far off to be brought in by the blood of the Messiah Jesus that they might enter, and have full participation in the purposes and the glory of that commonwealth.  In the very doing, they move a presently unrepentant nation to jealousy.  Now we can better understand why Paul concludes Rom. 11 with "Oh, the depths of the riches both of the wisdom and knowledge of God!" (Rom. 11:33).
 

A Jew that can be moved to jealousy is one who can recognize in that Gentile something transcendent that is beyond race, culture and nationality.  He needs to see a resonance of the depths of the God of Israel and the reality of that God through one in whom he would never have suspected it could be found.  Now that is the mystery, and it is a mystery that has been lost to the Church for millennia.  It seems that we, as the Church, have wanted a God who is, like unto us, either through anti-Jewish sentiment, or ignorance of the nature of the faith of Israel into which we have been brought.
 

The Roots of the Faith
Our hope, then, is rooted in having part in Israel's covenants and promises.  To be without hope and without God in the world, and strangers to the covenants, is to be, at the same time, excluded from the commonwealth of Israel.  To have hope, to have the promises, to have expectancy is to be in the commonwealth of Israel.  Even while the state of Israel is itself presently far removed from this commonwealth, we, remarkably, are in it, and in it for the purpose of bringing back those branches that were broken off.  They will recognize in us what they have been missing for so long, and what they have been missing is not just an equivalent to their Judaism, but it exceeds anything that can be called Judaistic, and precedes even the adoption of present rabbinical Judaism.
 

Jews are presently seeing in the Church a religious, cultural alternative that is essentially non-Jewish.  One reason for this would be the Church's failure to take to heart the fact that God has not called it to be an alternative to the Hebraic faith that preceded it, but that it is its very continuation, completion and fulfillment.  This is not a call to some kind of affectation of Jewishness that brings a sentimental dimension to our otherwise arid Christian life, but rather, the deepest spiritual appropriation of the faith of God as being the faith of the "God of Israel" in all of His deep-rooted history with that people.
 

With the advent of Messiah, both Jews and Gentiles are included in the "Israel of God."  We are not in some fictitious, ethnic identity that is ours by reason of the faith.  We are still Jews and we are still Gentiles, or else we rob God of the potential of the mystery that makes of the two, one new man.  First-century Judaism was so hostile towards Gentiles that Jews were not even permitted to be in the house of a Gentile.  The apostle Peter, himself, was so steeped in the historical prejudice, pride and superiority that he required a vision of the transformation of what had been considered unclean until then.  The inclusion of the Gentiles was a mystery and a surprise to the first Jewish believers, who were expecting the Lord's imminent return, but they did not realize that God was revealing something that was yet to have a two thousand year history, a parenthesis, and that this was the Church age made up predominantly of Gentiles with a small remnant of Jews.  They did not see the Church being the key to the restoration of Israel to their God and to their Land at the end of the 'times of the Gentiles.'  The early believers had to be instructed in this because it had been hidden to them.
 

Gentiles have been grafted in, but the God who grafted us in by His power is also able to graft Israel in again.  Can He not do for erring Jews what He did for us who were dead in our sins and transgressions?  Not only can He do it, He will, and it ought to be the most glorious celebration when we welcome our kinsmen and brethren into their own faith that we have preserved for them through these centuries.
We were grafted into the living body of historical Israel, and now the only thing that remains is that they themselves be grafted back into their own root.  The issue of their re-entry is our witness, our moving them to jealousy, the depth of our supplication and travail and our anxious desire for them to be part, because we know we are not complete without them.  We know that their King, and ours, will not come until they come, and they will not come until they see a demonstration from us that is something far more than what they have historically observed.
 

The Reconciliation of All Things
The faith of God, the call of God and the gospel of God have to do with the gospel of the kingdom, the theocratic rule of God over the nations from Zion as well as the redemption of all creation.  The world today is awash in the blood of racial hatred, animosity and ethnic differences that provoke men to be at each others throats, but the ache and heart of God is reconciliation.  The wisdom of God is the reconciliation of men through the power of the Cross, by which is made the one new man.  When that is demonstrated to the Powers of the air, the story is over, the drama is finished, and the saga is concluded.  The purpose for the Church in its creation has been established; the Powers of the air are defeated and the King comes to establish His throne and His glory.  His nation is restored.  The earth, long in bondage and groaning and travailing, even until now, in the corruption that has been visited upon it, breaks free, and then the trees will clap their hands and the hills skip like lambs, for redemption has come to the reconciled sons of God!
 

The Powers of darkness know better than the Church the centrality of Israel to this faith, and have done everything to oppose this heavenly realization.  The Ephesian letter, by virtue of its breadth and majesty, describes the supremacy of that which, in the divine intent, eclipses time, culture and nationality, and is the calling and eternal purpose of the Israel of God, comprised of Jew and Gentile in Messiah Jesus, one as He is one.

--------------

The previous eight chapters will be sent on request  -  Intercessors.Network@Comhem.se
 

--------------
 

Intercessors engaged in this prayer operation in more than 5000 prayer groups and churches in 115 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
 
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover – send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
 
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
 
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility to link up to Intercessors Network.
--------------
 

Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king’s son to control his actions.
Psalms 72:1  Amplified version.
 
*******************************
 
PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4
 
Lars Widerberg

EQUAL AND DIFFERENT - again...

"Equal and different…" - this is a pretty good start for defining this website theme "The Swedish Christianity". Following expression says the main meaning: "The Swedish Christianity is equal and different".

Sweden Finns - people from Finland with the Finnish language as mother tongue - are almost 500.000 inhabitants in Sweden. They have their church fellowship in the Church of Sweden, or the Finnish Orthodox church or they belong to the about 75.000 Tornio River valley Laestadians.
   

Equal and different… We are Swedes and Finns in The Swedish Christianity. We are equal in the basics of Faith, but different in language, dogmas, traditions and Service and Mess agendas.

Michael Harper, Anglican priest converted to the Orthodox church, wrote a book with the title Equal and Different, 1994. Read more about Harper >>

About a >> charismatic catholic Conference in Rimini 1996 April 25th-28th.

The Book is about leadership in Church and Family and talks about male and female as equal and different. In church and family we are equal and different.

Equal and different… So also in The Swedish Christianity. Sweden Finns, Anglicans, Laestadians, Orthodox etc
 

In the province Småland of Sweden a young couple went as missionaries to Africa in the ´50ies. And... Off they went.

They have been out there working for more than 50 years. They had different backgrounds, one from Swedish Alliance Missionary Society, the other from Evangelical Lutheran Mission or ELM. The got support from different donors, one got it from The Swedish Salvation Army. Sometimes the Church of Sweden missed a Swedish preacher. Therefore one of these Swedish SAM missionaries stood serving people with the Swedish Mess agenda, "högässa utan nattvard".

This is another example of what we are focusing - The Swedish Christianity as both Equal and Different. My friends have been in Africa for 50 years and are recently home-comers. They are - in their experiences during decades - wonderful pictures with the manifoldness in the global and national Body of Christ.

Equal and Different… Equal in ministries with many churches and denominations and in different manners and traditions, nut Equal in the centre of faith and grace. Christ Jesus is the One who is able to bless and deepen the relations to each other. So… it is in The Swedish Christianity.

/DS

Den finskspråkiga kristenheten

Mission Xp beskriver de i Sverige boende finskspråkiga kristna från tre traditioner under en samlingsrubrik, "Den finskspråkiga kristenheten".

Tillsammans utgör de förmodligen nominellt den näst största delen i Den svenska kristenheten; därav siffran inom parentes i rubriken.

1) MED TILLHÖRIGHET SVENSKA KYRKAN

I en stiftsinformation om den finskspråkiga kyrkan skriver biskop Wadensjö: 

- Åbo stift grundades på 1100-talet och var i mer än 600 år ett av de äldsta stiften i Svenska kyrkan. Fram till 1809 var vi en gemensam kyrka och ett gemensamt land. De finskspråkiga i Sverige idag tillhör lika självklart Svenska kyrkan, konfessionellt och av tradition, som vi.

Läs mera >> av biskop Wadensjö

Göran Åberg, ordf i Kyrkolivsutskottet, skriver i betänkande 2002:10 om finskspråkighetens historik:

- Redan på 1530-talet bildades Finska församlingen i Stockholm, som än idag består som en icke-territoriell församling inom Svenska kyrkan. Under de följande århundradena bedrevs finskspråkig verksamhet inom kyrkan på många olika ställen i Sverige. År 1809 fick Finland en egen självständig kyrka.
Den gemensamma historien och det nära samarbetet har medverkat till att olikheterna mellan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Svenska kyrkan är ganska små vad gäller organisation, gudstjänstfirande och annan församlingsverksamhet.
Om integrationen: Sedan år 1985 har Svenska kyrkan på nationell nivå främjat arbetet på finska. Sedan 1 januari 2000 åvilar detta ansvar Nämnden för Kyrkolivets utveckling.
Kartläggningar av integrationsarbetet har gjorts av Svante Ewalds angående Strängnäs stift "Svik oss inte" och Stockholms stift "Visa vägens riktning". Strängnäs stift har under sommaren 2002 utgivit "Möte som skapar/Luova kohtaaminen" av Kjell Wiklund, vilket är en bred skildring av det sverigefinska arbetet, dess framväxt, utveckling, möjligheter och teologi.

Läs mera >> från Kyrkomötet

(2) FINSKSPRÅKIGA LAESTADIANISMEN

Thor-Leif Strindberg skriver i Bibelfrågan - "Ditt levande Bibellexikon på nätet":

- Laestadianismen finns kvar inom Svenska kyrkan och är starkast i Lappland och kring Tornedalen. I nordligaste Sverige och Norge samt USA är antalet laestadianer några tiotal tusen. I Finland har rörelsen däremot spritt sig över hela landet som en av de mest omfattande religiösa rörelserna. 
Östlaestadianerna, som har sitt centrum i finska Uleåborg och i fråga om antal är mest betydande, är mer toleranta och skiljer sig inte mycket från andra kristna. I fråga om kravet på bättring har de en betydligt mer evangelisk uppfattning, och dessutom har en avsevärd uppmjukning av Laestadius asketism ägt rum.
Västlaestadianerna håller däremot i stort sett fast vid det gamla lagiska bättringskravet och en sträng asketism. Man har en mycket strikt syn på vad som bör karaktärisera en kristen människa.

Läs mera >> från Bibelfrågan

Läs mera >> laestadiana

Läs Wikipedia << kortfattad historia

(3) FINSKA ORTODOXA KYRKAN

Inom ortodoxin kan man inte starta nya kyrkor eller församlingar utan att dessa äger ett organiskt utvecklingssamband med redan existerande erkända ortodoxa kyrkor. Detta kan vara en mödosam väg men garanteras att den ortodoxa tron på apostolisk grund förs rättroget vidare. Nya kyrkor bildas inom nya språkområden på så vis att en moderkyrka utvecklar en påbörjad verksamhet med församlingen till biskopsdöme och vidare till ett eget självförvaltande kyrkoområde. Principen är alltid att en kyrka är en enhetlig i språk och nationella gränser innan den kan kallas för ett lands eller en regions kyrka. I västerlandet finns inga sådana självständiga landskyrkor. I Sverige finns exempelvis ingen svensk ortodox kyrka. Däremot finns det svensk-, grekisk-, serbisk-, finskspråkiga etc. församlingar verksamma.

Vi säger därför att Sverige är ett diasporaland för ortodox verksamhet. Det vill säga att här är olika länders ortodoxa kyrkor verksamma för de här invandrade ortodoxa kristna. Det finns omkring 75.000 ortodoxa kristna från skilda länder i Sverige. Dessutom finns över 25.000 från så kallade österländska kyrkor representerade med olika församlingsbildningar.

Läs mera om >> ortodox tro

EQUAL AND DIFFERENT

Liisa och jag samtalar kort om sverigefinnar i svensk kristenhet. Det finns omkring 400.000 sverigefinnar i Sverige. Av dessa finns också ett icke ringa procenttal som en betydande del av Den svenska kristenheten. Antalsmässigt utgör dessa vänner förmodligen den näst största delen av svensk kristenhet, minst lika många som katoliker och pingstvänner.

När begreppet sverigefinnar används här inkluderas alla kyrkor och samfund, dvs de som formellt hör till Svenska kyrkan, Finsk ortodocxa kyrkan, tornedalslaestadianer med flera. Detta är tvivelsutan en stor grupp kristna som med sin kyrkohistoria och nutidshistoria förgyller Den svenska kristenheten.

Equal and different… Vi är lika och olika. Vi är lika i trons fundamenta. Och olika i gudstjänstformer, troslära och traditioner.

Michael Harper, anglikansk präst som konverterade till den ortodoxa kyrkan, är författare till en bok med titeln Equal and Different, 1994.

Läs mera om M Harper >> Katolsk konferens 1996

Boken behandlar kyrkligt ledarskap och traditionalism ställs mot feminism, vilket gör att den är aktuell både kyrkligt och politiskt. Harper lyfter fram temat Equal and Different på ett  sätt som fascinerar läsaren oavsett på vilken sida han befinner sig. Tesen är att vi som män och kvinnor är Jämlika och Olika i kyrka och familj.     

Equal and different… Så är det också i Den svenska kristenheten. Kristtrogna sverigefinnar, anglikaner, laestadianer och ortodoxa.    

Det katolska och ortodoxa prästämbetet är ett ämbete där det är männen som kommer i fråga. Enligt kyrkoordningen i Svenska kyrkan är ämbetet öppet för både manliga och kvinnliga ämbetsbärare. Bibeltrogna Vänner och Missionsprovinsen tillsammans med Kyrklig Samling, Synoden, aKF, SSB m.fl grupperingar delar såsom delar av Den svenska kristenheten den katolska och ortodoxa traditionen.

Equal and Different… Återigen, vi är - såsom Kristi bröder och systrar i nådens och trons gemenskap - Equal and Different. I Den svenska kristenheten är den kristna familjens olika medlemmar Jämlika och Olika.

Olle och Lotten som levat ett halvt sekel ute på missionsfältet är ett belysande exempel på detta tema liksom för Den svenska kristenheten och dess mångfald. Han kommer från ett hem i Svenska Alliansmissionen. Hon från Bibeltrogna Vänner. Hon har understödjare av en kår i Svenska Frälsningsarmén. De verkade tillsammans med en pionjär som representerade SAM men som var klädd i rundkrage som vore han anglikan. Olle har tjänstgjort som vikarierande präst när det saknades svenska predikanter i Svenska kyrkan i Utlandet. Detta summariska kalejdoskop vill antyda de olika färgerna och traditionerna; SAM, Bibeltrogna Vänner, anglikanskt, Frälsningsarmén och svenskkyrkligt…

Equal and Different… Jämlika har de verkat med flera samfund och gjort det på olika sätt och i olika traditioner, men jämlika i trons och nådens centrum.

Kristus är den som välsignar och fördjupar vars och ens olikheter i förhållande till varandra, men som också fördjupar jämlikheten.

Så… är det också i Den svenska kristenheten.

/DS    

Svenska Alliansmissionen

Till Svenska Alliansmissionen [SAM] är 211 församlingar anslutna. Missionsföreståndare är Anders Bengtsson

Se >> SAM:s hemsida

Samfundets historia

Svenska Alliansmissionen är ett fritt kristet evangeliskt trossamfund som sedan år 1853 under namn av Jönköpings Traktatsällskap och Jönköpings Missionsförening sänt ut predikanter, bedrivit mission i Sverige och understött mission i alla världsdelar.

År 1900 bildades svenska grenen av Skandinaviska Alliansmissionen, som på inspiration av missionär Fredrik Fransson tog initiativet till sällskapets egna missionsfält i Indien, Kina och Sydafrika. Namnet på denna yttre missionskommitté ändrades år 1913 till Svenska Alliansmissionen, som år 1919 blev det gemensamma namnet för hela missionssällskapet. Under detta namn fanns också den ungdomsorganisation, som från sin början år 1892 kallades Jönköpingskretsens Kristliga Ynglingaförbund, från är 1907 ombildat till ungdomsförbund, och nu kallat Svenska Alliansmissionens Ungdom (SAU).

Medlemmar

Svenska Alliansmissionen består av missionsförsamlingar, missionsföreningar och andra grupper av understödjare. Dessutom finns också enskilt anslutna medlemmar. Svenska Alliansmissionen har idag 211 församlingar och föreningar. De flesta församlingarna finns inom Jönköpings län, men även i övriga Småland, Halland, Östergötland, Västergötland, Göteborg och Stockholm. Samfundets pastorer besöker dessutom åtskilliga predikoplatser. Arbetet är för den lokala verksamheten uppdelat i församlingskretsar. Medlemsantalet är 12 700. Därtill kommer till Ungdomsförbundet anslutna grupper med cirka 11.400 deltagare.

Syfte

Syftet är att genom att förkunna det kristna evangeliet såväl i vårt land som på missionsfältet verka för att utbreda Guds rike. SAM vill ge tillfälle för varje enskild troende att genom personligt arbete, gåvor, testamenten eller på annat sätt bidra till det kristna evangeliets spridning.

Internationellt arbete

Svenska Alliansmissionens internationella mission arbetar i Indien, Japan, Moçambique, Swaziland, Sydafrika och Zimbabwe. SAM samarbetar med CEOSS i Egypten, HCJB i Ryssland och Östeuropa, TEAM i Pakistan och Tchad. Wycliffe på Papua Nya Guinea, Amity Foundation i Kina samt med OM i Norra Mellanöstern.

Utbildning
Vid Korteboskolan erhåller SAM:s arbetare för svensk och internationell mission fyraårig utbildning. Samfundets organ för kristen folkbildningsverksamhet är folkhögskolan i Mullsjö.

Svenska Baptistsamfundet

BAPTISMEN

I Sverige grundades den första baptistförsamlingen 1848 när det fortfarande var olagligt att utöva någon annan tro än den lutherska i Svenska Kyrkan. Trots motstånd lyckades man så småningom etablera sig och bilda ett samfund.

Idag finns ca 18 000 baptister samlade i drygt 240 församlingar i Sverige. Nyligen antog Svenska Baptistsamfundet en vision som ska vara vägledande nu och in i framtiden, både för det lokala arbetet i församlingarna och för det centrala riksarbetet men också för hur vi ska leva.

Vår vision är att söka Guds vilja med våra liv och leva så att alla finner en personlig relation till Gud genom Jesus Kristus och med Andens hjälp bryta upp från de krafter som utnyttjar och bryter ner människor och förstör jorden. På olika sätt vill vi leva och arbeta för att förverkliga visionen på ett praktiskt och konkret sätt både i Sverige och i världen.

Baptismens kärna är och har alltid varit tro, frihet och gemenskap som en sammanhållen enhet.

Missionsföreståndare: Karin Wiborn

Läs >> Baptist.nu Hemsida

ATT VARA BAPTIST

Alla som är medlemmar i en baptistförsamling kallas för baptister. Att vara medlem i en församling är som att vara med i en förening, man är många tillsammans som har några grundläggande gemensamma nämnare, och man uppskattar gemenskapen med varandra. För många blir församlingen som en familj och kyrkan som ett "andra" hem.

En gemensam nämnare för medlemmarna i en baptistförsamling är att man kallar sig kristen, att man tror på Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare. Som baptist tror man också på varje människas rätt att tänka själv och fatta egna beslut om sitt liv. Det betyder bland annat att man inte döper barn utan låter varje människa bli mogen nog att själv fatta beslut om att vilja döpas, så kallat troendedop.

VAD VI TROR

Den som vill skildra baptismens tro och praxis kan sällan eller aldrig säga aldrig. Respekten för individens frihet och församlingarnas självständighet leder till mångfald och variation. Det är därför svårt att ge en kategorisk beskrivning av baptismen i Sverige utan att använda ord som "ofta", "sällan", "de flesta" och "i regel (inte)". Det som gällde under en tidsperiod gäller inte längre på samma sätt och olikheterna är ibland påfallande mellan olika delar av landet, mellan storstad och landsbygd. Att "aldrig säga aldrig" är alltså en god baptistisk princip.

Två av nyckelorden som särskilt betonades i samband med Svenska Baptistsamfundets 150-årsjubileum 1998, nämligen tro och frihet, uttrycker denna öppenhet. Dessa två begrepp är klara motsatser till tvärsäkerhet, likformighet och tvång. Ett tredje nyckelord, gemenskap, signalerar däremot solidaritet och samhörighet. All gemenskap människor emellan förutsätter ju vissa gemensamma värden och leder till gemensamma traditioner med särskilda kulturella kännetecken. Även i Svenska baptistsamfundet finns en sådan kultur.

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen

VAD ÄR EFS?
EFS, som står för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, är en självständig organisation inom Svenska kyrkan, med betoning på mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom.
Rörelsen består av ca 18 000 människor som är medlemmar i någon av de 500 föreningar som finns spridda över landet. Vårt gemensamma mål är att hjälpa människor att leva nära Jesus Kristus i vardagen.

Missionsföreståndare: Anders Sjöberg

Mera om EFS >> FAKTA 

EFS MISSIONSHISTORIA
1865 beslöt EFS att sända ut de tre första missionärerna, Lange, Carlsson och Kjellberg. Lange prästvigdes i den lutherska kyrkan i Tyskland. Carlsson och Kjellberg reste ut som lekmän. De anlände till Massaua i Eritrea den 15 mars 1866. Då började det första självständiga svenska missionsföretaget.

Läs mera >> om EFS-mission

HISTORIA
1852 träffades tre uppsalastudenter som tyckte att Svenska kyrkan inte arbetade tillräckligt för att lyckas med sin uppgift.
Det var på den tiden förbjudet att samlas utan prästens medverkan. Studenterna samtalade om hur man bäst skulle sprida kunskap om evangeliet till så många som möjligt. De kom fram till att ett bra sätt var att ge ut små skrifter. Kolportörer som vandrade över landet spred skrifterna och små traktater. Men det var inte tillräckligt. Därför ville studenterna bilda en ny rörelse som kunde påverka Svenska kyrkan inifrån.
En av de tre männen, Hans Jacob Lundborg, reste runt i landet för att få ihop en styrelse för en ny organisation. I Stockholm träffade han Carl Olof Rosenius, som genom sin tidning pietisten hade inflytande bland de kristna i hela landet. Han var lekmannapredikant och en av 1800-talets största andliga ledare i Sverige.

Rosenius gav studenterna sitt stöd och i maj 1856 bildades Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan

EFS var under de första tjugo åren en organisation som hade väldigt många anhängare. Det var den största kristna organisationen vid sidan av Svenska kyrkan. Men man kan egentligen inte säga att EFS fanns vid sidan av Svenska kyrkan, eftersom det aldrig var tal om att medverka till ytterligare splittring av kristenheten eller lämna den lutherska läran, dvs reformatorernas tolkning av evangeliet.

Läs mera om >> historia 

Frälsningsarmén

Frälsningsarmén och den Svenska Frälsningsarmén är två begrepp att ha i minnet, när man talar om  Frälsningsarmén.

Frälsningsarmén finns i dag i mer än 100 länder i alla världsdelar, och det kristna evangeliet förkunnas på 160 språk av mer än 1 miljon frälsningssoldater. I Sverige finns ca 20.000 medlemmar, varav ca 6000 är frälsningssoldater. Frälsningsarmén i Sverige har ca 1000 personer anställda, men mycket av arbetet utförs också av frivilligarbetare och ännu fler är de, som deltar i de olika aktiviteterna eller får hjälp av vårt utåtriktade hjälparbete.

Frälsningsarmén har både kårverksamhet och socialt arbete på drygt 170 platser runt om i Sverige, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder. Frälsningsarmén är uppdelad i sex divisioner: Norra, Södra, Västra, Östra, Sydvästra och Centraldivisionen.

 
HISTORIA

"Du kan inte predika om Guds kärlek för någon som fryser och är hungrig"

Ungefär så sa William Booth, när han grundade en av världens mest kända kristna kyrkor, Frälsningsarmén. Han myntade också det uttryck, som än idag kan stå som motto för Frälsningsarméns arbete: Soppa, tvål och frälsning. Det var i den ordningen Frälsningsarmén skulle se till människors behov.

Tanken att visa på Guds kärlek genom konkret handling är det som har gjort Frälsningsarmén känd världen över, och många tror att den "bara" är en hjälporganisation. Men Frälsningsarmén är också och framförallt ett kristet trossamfund. William Booth predikade från början för människor ute på gatorna, och det har blivit ett signum för Frälsningsarmén att försöka nå människor där de finns.

Frälsningsarmén startade i London 1865 och hette då "Östra Londons kristna mission". William Booths tanke var att hans missionssällskap skulle fungera som en ständigt pågående missionsverksamhet, genom vilken de nyomvända skulle föras i kontakt med redan existerande församlingar i London.

Men de människor som fick hjälp av "Kristna Missionen" stötte på problem när de skulle vidare. I kyrkorna var man inte van vid att behöva lära känna nya, annorlunda människor och förståelsen var liten. William Booth såg också att han själv behövde de nyomvända i sin mission, och därmed var grunden till en ny kristen organisation lagd. Alla var välkomna, både fattiga och rika, och alla sattes också i arbete för att få andra människor frälsta och upprättade. Så småningom bytte rörelsen namn till Frälsningsarmén. William Booth upptäckte att det militära systemet var ett bra sätt när det gällde att organisera människor effektivt. Dessutom var det ju ett krig som fördes, kriget mot orättvisor och ondska. Så pastorerna blev officerare och medlemmarna soldater. Församlingarna blev kårer och William Booth blev general.

Läs mera om >> Frälsningsarmén

OASRÖRELSEN - ett exempel

De tre stora kyrkorna - den protestantiska, katolska och ortodoxa kyrkan - har en gemensam plattform och arena i tidskriften Touchstone Magazine i Chicago, där man är eniga i stort i den kristnas trons huvudstycken. Samtidigt har man respekt för varandras egenart, tradition och skillnader. Mission Xp [M'Xp] kommer i fortsättningen att med denna tidskrifts medgivande och löfte att återge artiklar som kan vara intressanta att ta del av i Den svenska kristenheten och vår kultur och sammansättning av mångahanda och olika kyrkor och samfund.

Oasrörelsen är - enligt mitt sätt att se - ett exempel i Den svenska kristenheten på ett spännande och inspirerande samfunds- och kyrkoöverskridande. Flera kyrkor och samfund kan i Oasrörelsen stå samman utifrån ett Gudsrikesperspektiv, när lokala och regionala samlingar och konferenser äger rum.

På samma sätt kan kyrkor i lokala samarbetsråd prioritera Gudsrikesperspektivet. Likaså kan olika kyrkor stå samman i gemensamt ansvar med präster och pastorer i studentmiljöerna vid landets universitet och högskolor. Eller en biskop som i Växjö kan vid en visitation sitta ned med en syriansk ortodoxa kyrka som nyligen skedde på Råslätt i Jönköping.

Den svenska kristenheten står inför spännande utmaningar under de närmaste åren, vilket inte minst Sveriges Kristna Råd påvisat med sina studier där vi kan se hur den kyrkliga kartan ritats om under de senaste årtiondena.

/DS

050404

Grekisk ortodoxa kyrkan (9)

Den Ortodoxa kyrkan är en grupp eller en federation av lokala kyrkor som alla gör exklusivt anspråk på att tillsammans ensamt föra vidare det som "Herren gav, apostlarna predikade och fäderna bevarade" (den Helige Athanasios). Kyrkorna delar samma gudstjänst, andliga liv och kyrkorätt. Var och en av dessa utövar sin andliga och administrativa myndighet inom sina bestämda gränser. På ca. 150 miljoner ortodoxa trosbekännare finns ca 20 sådana lokala grupper.

Läs mera >> om den ortodoxa kyrkan

Exark för det svenska exarkatet är på Metropolit Kyprianos av Oropos och Filis välsignelse

De Heliga Konstantin och Helenas ortodoxa församling grundades 1978 och hörde då till den Serbisk-ortodoxa kyrkan under Ärkebiskop Irineij. Under 1984 övergick församlingen till den Sanna (gammalkalendariska) Grekisk-ortodoxa kyrkan under Metropoliten Kyprianos av Oropos och Fili. Från början firades gudstjänster i ett litet kapell i Aspudden för att sedan flytta till en nedlagd skola i Rågsved där man kom att vara kvar i 13 år. I november 1993 flyttade församlingen till Sätra kulturgård i Skärholmen. Ett år senare köptes ett nedlagt daghem i Vårberg och som sedan dess förvandlats till ett permanent hem för församlingen. Den Helige Elias dag, den 20 juli/2 aug 1998 konsekrerades kyrkan av Metropoliten Kyprianos av Oropos och Fili, som assisterades av 2 biskopar från vår synod och 2 biskopar från vår rumänska systerkyrka. I mars 2000 konsekrerades församlingens kyrkoherde till titulärbiskop av Makarioupolis.

Se >> Det svenska exarkatet

OM ORTODOX TRO

Vi kallas ortodoxa kristna, därför att vi hör till den ortodoxa kyrkan.

Ortodox är ett grekiskt ord och betyder rätt troende.

    Den ortodoxa kyrkan är den ursprungliga Kyrkan, som grundades av Kristus själv. Den kallas också apostolisk, därför att Jesu egna lärjungar, Hans apostlar, gav den en fast ordning. I den ortodoxa kyrkan har apostlarnas muntliga och skriftliga undervisning bevarats och kommer att bevaras oförändrad i alla tider.

Den ortodoxa kyrkan leds av biskopar.
Kristus utvalde apostlarna. Apostlarna utvalde och handpålade sedan ledare för kyrkan, vilka kunde hjälpa och ersätta dem själva. De kallades biskopar. Dessa biskopar tillsatte i sin tur nya biskopar. På så sätt har den apostoliska ledningen genom handpåläggning bevarats i en obruten kedja inom kyrkan.
    Kyrkan kallas även katolsk eller allmännelig. Det betyder att den sträcker sig över hela världen och når alla människor. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan, som har påven till överhuvud och även i annat skiljer sig från den ursprungliga kyrkan, kallas den ortodoxa kyrkan ibland den östra eller felaktigt den grekisk-katolska.

Den av Gud uppenbarade sanningen fasthålls av den heliga Traditionen och den heliga Skrift.
I den heliga Traditionen bevaras det som fromma män och kvinnor fått från Gud och givit vidare till kyrkan i tal och levnad.
I den heliga Skriften bevaras de Guds ord som skrivits ned av heliga apostlar och profeter under inverkan av den Helige Ande.
Den heliga Traditionen är äldre än den heliga Skriften.
Enklast och bäst lär vi oss den rätta kristna tron i Trosbekännelsen. Den utformades av de heliga kyrkofäderna på de första allmännelig kyrkomötena. Endast i den ortodoxa kyrkan har trosbekännelsen bevarats oförändrad i sin rena form.

Läs mera om >> Den ortodoxa tron